Är Margot gisslan för ratificering av Lissabonfördraget?

Ratificeringsomröstningen i riksdagen är utsatt till den 20 november det är dags att välja strategi. Försvaret av de fackliga rättigheterna måste få stå över de personliga band som kan få oss att tveka! Det får inte bli så att Margot Wallström blir en slags gisslan hos högerkrafternas för att vi skall vika oss utan att utnyttja vårt trumfkort: medverkan till ratificering.

Kvalificerad majoritet krävs för ratificering
Beslut om ratificering av Lissabonfördraget kräver kvalificerad majoritet med minst tre fjärdedelar av riksdagledamöterna för (10 kap. 5 § Regeringsformen). Riksdagen har 349 ledamöter, varav 178 är borgerliga och 171 vänster. Det hjälper då inte om Högerregeringen lyckas locka över Vänster- och Miljöpartiet utan man måste ha ett avsevärt antal Socialdemokratiska röster också. Det är alltså fullt möjligt för Socialdemokraterna att ställa villkor för att medverka till ratificering.

Hur ser då den verklighet ut som är bakgrund till resonemanget:

1) Samma nålsöga för rättigheter nu i Nice som sedan i Lissabon
Verkligheten är för det första att EG-domstolen slagit in på en rent marknadsliberal linje och tolkat fördraget så att alla grundläggande rättigheter skall "passera nålsögat av de fyra rörligheterna för varor, personer, tjänster och kapital". I princip innebär detta att alla grundläggande rättigheter får vika eller bli begränsade om de kommer i konflikt med exempelvis - som i Laval-målet - fri rörlighet för tjänster. Det är riktigt att i Lissabonfördraget genom den s.k. Rättighetsstadgan kollektivavtals- och strejkrätt fästs på pränt (Rättighetsstadgan art 28) och det är bra. Vad flera försökt mörklägga är emellerid att även när det gäller Lissabonfördraget så är samtliga grundläggande rättigheter underkastade samma inskränkningar som gällde tidigare, dvs också nålsögat av de fyra
rörligheterna är också fäst på pränt (Unionsfördraget art 6 och Rättighetsstadgan art 51 och 52). EG-domstolen kommer alltså med det nya fördraget fatta nya "laval"-domar. Man må tycka illa om EG-domstolen men de är oavsättbara och det finns bara en väg att ändra dess praxis, nämligen att ändra den lagstiftning som domstolen tillämpar och skriva den så tydligt att domstolen inte kan ge sig in i fri tolkning.

2) Bara lagtext kan stoppa EG-domstolens marknadsliberala tolkningar
Verkligheten är för det andra att det behövs ändringar i lagtext dels på EU-nivå och dels på nationell svensk nivå. Socialdemokraten Jan Andersson har lagt fram en rapport för Socialutskottet i EU-Parlamentet med ändringar i utstationeringsdirektivet och ett protokoll mned social klausul som syftar till att omöjliggöra den tolkning som förekom i Laval-målet. Rapporten har antagits av utskottet och förs nu vidare till Parlamentet som bestämmer i oktober. Då bestämmer man om rekommendation överhuvudtaget skall skickas vidare till Kommissionen och Rådet, som därefter om man finner det befogat föreslår lagstiftning. Det är alltså flera "om" som skall passeras!

3) Högerkrafter är emot fackliga rättigheter
Verkligheten är för det tredje den att i EUs medlemsstater har vänsterregeringar ersatts med högerregeringar i och med att det liksom i Sverige blåst en kall högervind över Europa. EUs verkställande institutioner, Kommissionen och Rådet, där ledamöterna i princip tillsätts eller består av regeringsföreträdare, har därför präglats av marknadsliberala idéer till höger. På samma sätt är högerblocket med kristna förtecken det största i Parlamentet. Och i Sverige sitter en högerregering, där man visserligen ibland talar om kollektivavtal och fackliga rättigheter men vars agenda - med ett
understatement - inte ingett förtroende. Det säger sig självt att svårigheter att genomföra garantier för fackliga rättigheter är avsevärda. Enda sättet att säkert få igenom skydd för fackliga åtgärder är att villkora den ratificering som högerblocket starkt önskar.

Vi måste göra ett val:

EU-fantast eller förkämpe för fackliga rättigheter?
Detta är den verklighet vi skall hantera. Då kan man välja att som vissa EU-fantaster att först godkänna Lissabonfördraget och sedan lita på att högerkrafterna i olika instanser av ren och pur vänlighet åstadkommer tillräckliga garantier för fackliga rättigheter. Man kan också välja att i förhandlingsläget sätta hårt mot hårt och i förhandlingen som motprestation för vår medverkan till ratificering kräva garantier för kollektivavtal och strejkrätt.

Vår paroll i EU-valet: SAP tar strid för fackliga rättigheter
Väljer man det senare alternativet så är man medveten om den mediastorm som borgerliga media kommer att utsätta en för. Redan har man hört antydas att en dylik förhandlingslinje är rena utpressningen. Och det är klart att högerkrafterna ser det så eftersom man inte frivilligt vill ge oss och facket några garantier. Men dessa påhopp kan man ta med ro i medvetande om att man då undvikar väljarnas vrede för att man spelat bort deras rättigheter. Det skulle vara en fröjd att gå ut i EU-valet med parollen vi tar fighten för fackliga rättigheter. Vi ändrar lagstiftningen så att EG-domstolen inte kan urholka vår rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder.

Vad hindrar partiet att sätta ned foten?
Det får inte bli så att partiledningen tvekar att ta försvaret av kollektivavtal och strejkrätt och alltså inte sätter ner foten. Det är dags nu. Jag har alltid högaktat och sett upp till de tre kvinnor som i detta spelar en avgörande roll. Wanja Lundby-Wedin har med framgång lett LO bort från en grötmyndig pampighet men har ändå oförbehållsamt gett klartecken för Lissabonfördraget oaktat att "Laval"-dömandet kommer att fortsätta. Margot Wallström har i sin egenskap av "propagandaminister" för EU också uttalat att EG-domstolen fastlagt sin praxis utan att kritisera dess följdverkningar. Slutligen vår partiledare Mona Sahlin står i tacksamhetsskuld till Margot Wallström efter ordförandevalet. Som jag sa: jag respekterar dessa tre utomordentliga, hederliga socialdemokrater och ser upp till dem. Men det får inte bli så att Margot Wallström blir en slags högerkrafternas gisslan som medför att vi viker oss utan att utnyttja vårt trumfkort. Försvaret av de fackliga rättigheterna måste få stå över de personliga band som kan få oss att tveka!