Svaret på rubrikens fråga är Ja. För EG-domstolen som genom domen öppnat för lönedumping, vilket i sin tur strider mot en huvudprincip i både EG-rätt och svensk rätt, nämligen likabehandling av inhemska arbetare och utländska gästarbetare. Man har så stirrat sig blind på en Friedmansk tanke om fri konkurrens och rörlighet att man lämnat fältet öppet för lönedumpning, vilket är lika med diskriminering av utländska arbetskraft.
När Urban Bäckström & Co först applåderade EG-domstolens utslag så trodde man att nu skulle man kunna ge fackföreningsrörelsen en ordentlig knäpp på näsan men tonen har mildrats när medlemsföretag inom byggnadsbranschen tänkt igenom vad detta innebär för deras egen konkurrenssituation. Detta har inte heller de "oberoende liberala" regeringstidningarna förstått. Men nu dras i tygeln för att inta en något mer nyanserad hållning. Vad man inte förstått är att fackföreningsrörelsen genom blockaden i Vaxholm försvarat principen om att att utländska arbetstagare skulle ha samma villkor som svenska. Tyvärr kom fackföreningsrörelsens motiv i detta sammanhang att i pressen överskuggas av det odömeslösa uppträdandet av några enstaka demonstranter på byggnadsplatsen under temat "Go home", vilket ansvariga från facket genast tog avstånd ifrån. Det är synd att regeringstidningarna, Svensk Näringsliv och näringsministern i dolt syfte att försvaga facket upprepade detta som en besvärjelse för en förändring i konflikträtten. Vad man missade då var principen om likabehandling av EU-medborgare.
Men för den svenska modellen: Nej den är ingen katastrof. EG-domstolens omdiskuterade dom som lämnar åtskilliga frågetecken har inte i och för sig underkänt konflikträtten även för att få tillämpning av likabehandling av utländska arbetstagare i Sverige. Vad man underkänt är tekniken som används i Sverige för att sätta löner och arbetsvillkor. Redan detta är ett märkligt domslut då det strider mot "Flexicurity" med den nordiska modellen som ett föredöme, mot en av EG-rättens grundpelare likabehandlingsprincipen och mot de ILO-konventioner som samtliga EUs 27 medlemsländer undertecknat. Genom att man underkänt tekniken har fältet lämnats öppet för lönedumpning om inte svenska lagstiftningen ändras. Det är därför det nu blivit bråttom.
Enligt en genomlysande artikel på DN debatt den 18 januari av LOs ordförande Wanja Lunby Wedin är den svenska modellen därför inte ramponerad. Istället kan man genom adekvata ändringar i den s.k. utstationeringslagen och Lex Britannia ändra tekniken så att den omfattar även utländska företag på svenska arbetsmarknad. Denna lagstiftning kan t.o.m ändras så att lön och arbetsvillkor kan genomdrivas under konflikthot. Vad dessa lagändringar teknisk går ut på är svårbegripligt men tydligen handlar hela EG-domstolens dom om att konflikt mot utländskt företag inte får genomföras om de regler i kollektivavtalet som man vill få det utländska företaget att anta är svåra att förstå i ekonomiska termer - företaget måste klart kunna utläsa vad det hela kostar.
Denna tolkning av domen vill naturligtvis inte Urban Bäckström medge inför öppen ridå eftersom han och Svenskt Näringsliv vill utnyttja EG-domstolens utslag till att begränsa konflikträtten och åstadkomma något slags system med minimilöner i botten. Sven Otto Littorin verkar gudskelov vara kallsinnig till detta eftersom det skulle medföra en nästkommande avtalsrörelse i arbetskonfliktens tecken och en kraftig höjning av temperaturen i debatten om arbetsrätten. Det räcker för Littorin förmodligen med det kapitala misslyckandet för a-kassepolitiken som drivit miljontals arbetstagare ut i en situation där de saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.
När det slutligen gäller krokodiltårarna om Lavall- företaget "som tvingades i konkurs" så kan det anmärkas följande. Företaget hade tidigare haft uppdrag på svenska mark och då tecknat kollektivavtal med Byggnads. Man visste alltså vad som gällde. För Vaxholmsbygget gjorde man en chansning för att genom lägre anbud erövra entreprenaden. Man erbjöd sig att betala 107 kr som mimilön till sina arbetstagare, redan det åtskilligt under vanlig byggnadsarbetarlön. Vad man inte sa var att avtalet som man ingått i hemlandet med arbetarna gav företaget rätt att göra avdrag för vissa tjänster i samband med transport till och bostad i Sverige mm, varför den reella timersättningern kom att ligga kring 37 kr i timmen. Vad Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv och de "oberoende liberala" regeringstidningarna försvarat var alltså ett utpräglat projekt för lönedumpning och råkapitalistiskt utnyttjande av arbetarparten. Man kan undra om ens i eftertanken någon av dessa parter i hjärtat ångrar sina överord?
När det gäller EG-domstolen så har domen naturligtvis ökat EU-motståndet eller i vart tveksamheten inför det EU som mer och mer börjar likna en Friedmansk modell för laissez-faire med fri rörlighet för för kapital, arbete och tjänster utan att man sneglar på de sociala konsekvenserna. Detta har jag skrivit en separat blogg om "EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna", se mariginalen.
tisdag 29 januari 2008
söndag 27 januari 2008
"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma
En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
lördag 26 januari 2008
EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna
EG-domstolen, europeiska gemenskapernas domstol, ligger i Luxemburg och inrättades genom Parisfördraget den 10 december 1952. Består av en domare från varje medlemsstat. Huvuduppgift uppges vara att se till att EU-ländernas gemensamma regelverk, EG-rätten, tolkas och tillämpas på samma sätt i alla medlemsländer. Detta är emellertid en förskönad bild av sanningen, till vilket jag skall återkomma.
I Eg-domstolen sitter nio manliga jurister som efter visst system utses av medlemsregeringarna. Eftersom arbetsbördan blivit för stor arbetar den s.k. förstainstansrätten med en rad ärenden. I förstainstansrätten arbetar två svenska domare, Nils Wahl och Pernilla Lindh. Dessa var intervjuade i sista JUSEK-tidningen 1/2008 under rubriken "Kontakt med högre makt". Det kan ju vara av intresse hur dessa domare ser på sig själva och domstolen.
Domstolar och dess ledamöter har väl i allmänhet en ganska undanskymd roll, med undantag för förhållandena i USA. Men en dag får EG-domstolen stor betydelse för svenska förhållanden, till exempel när det gäller sprit- och spelmonopol. Fortfarande är domarna anonyma och de bär särskilda domardräkter för att betona den anonyma och neutrala rollen. Domarna föreslås av våra regeringar men väljs formellt av alla EU-länder. Man skulle kunna ha ett mer publikt förfarande med offentliga utfrågningar som i USA. Men vi skulle knappast få bättre domare då. Det viktiga är vad domstolen gör, vilka fall som avgörs. Båda är tillfreds med sina domarroller och domstolen. Frågan om huruvida avkunnade domar alltid är rimliga besvarar Nils Wahl med ett mångtydigt flin och ett ?Alltid?.
Pernilla Lindh framhåller att EG-domstolen tolkar EG-rätten och med det ska medlemsländerna vara nöjda. Det är en sorts rättighetsdomstol. Genom de förhandsavgöranden vi lämnar till nationella domstolar når den enskilde sin rätt. Mer än hälften av EG-domstolens mål är förhandsavgöranden, det vill säga svar på frågor från nationella domstolar om hur den gemensamma lagen, EG-rätten, ska tolkas. Denna vinner alltid mot nationell lag, om de två skulle vara oförenliga. Trots att EG-domarna inte bara tolkar EG-rätten utan också skapar mycket praxis, kan rollen inte kallas politisk, menar hon. Vi driver inte politik, utan integration. Nämligen tolkning av medlemsländernas gemensamma vilja. Det handlar om vad vi kan utläsa av denna vilja. Men det finns hela tiden en gräns, ett tak, för vad vi kan göra. Hennes ton är nästan teologisk: Rom-fördraget är det gamla testamentet som måste ges en modern tolkning.
Naturligtvis besitter dessa jurister en stor kunskap i juridik, dvs företrädesvis den juridik som varje enskilt medlemsland står för. Skillnaden till en svensk domstol är emellertid avsevärd. Förutom den mer krypande inställning med vilken människor närmar sig en domare på kontinenten jämfört med i Sverige är framförallt domstolens ställning statsrättsligt annorlunda. I Sverige stiftas lagarna av de politiska organen visserligen med hjälp vid utformningen av jurister. Till lagarna fogas förarbeten med uttalanden om hur lagstiftarna avsett att lagen skall tolkas. Utifrån detta tolkar doimstolarna sedan lagen och domsluten kan överklagas. Om domstolarna bildar en - enligt politikerna - oriktig praxis kan lagen korrigeras så att praxis i domstolarna ändras. Domstolarna dömer alltså efter en lag i Sverige.
Eg-domstolen har ingen motsvarande av de politiskt ansvariga stiftad lag. Var och som känner till det minsta om de grundläggande fördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller, som exempelvis fri rörlighet för kapital, företagande och arbetskraft osv Eftersom dessa "paroller" kan tolkas oerhört mångsidigt av domstolen kan man ge parollen en innebörd som domarna i princip väljer själva. Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika parollmässigt uppställda principer. Ett bra exempel på det sista är vaxholmsmålet, där principen om den fria rörligheten och etableringsrätten gavs prioritet framför rätten att vidta stridsåtgärder och förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft. Andra fall är där principen om sociala och hälsomäsiga hänsyn drivs undan för den fria etableringsrätten och fria konkurrensen exempelvis betr alkohol och spel. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det tydligt så finns inte EG-rätten - mer än i huvet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bl.a. särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av domstolen, exempel på detta är Sveriges offentlighetsprincip och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering. Vidare kan härigenom orsaka det svenska folkhushållet oerhörda kostnader avprioriteringen av hälsoaspekten. Det är märkligt - ja nästan naivt - hur de intervjuade domarna inte ser att deras domstolsbeslut är rent politisk betingade eller i vart får oerhörda politiska konsekvenser. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter mot missbruk. Jag kan inte annat än att finna det vara fel att tro att ett antal jurister bättre skulle klara denna avvägning, särskilt som man vräker över det ekonomiska ansvaret för sina beslut på politikerna i medlemslandet.
Eftersom EG-domstolen alltså fattar rent politiska beslut, visserligen i för en vanlig person helt oläslig utformning, uppkommer frågan om hur domarna tillsätts. Vad har de för större mandat än politikerna i vår riksdag av folket som ger dem denna makt att ändra beslut som fattats av oss valda förtroendemän/kvinnor? Genom politiska processen med val så sållar man ut personer med den inställning som överensstämmer med folkviljan. På vad sätt sållar man ut domare med exempelvis en juste social inställning till enskilda medlemsländers folk? Kan man överhuvudtaget få fram något sådant i Luxemburg av alla ställen?
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. JUSEK-journalisten har verkligen fångat saken bra i rubriken "Kontakt med högre makt". Svenska Högsta domstolen kan genom en dom med viss tolkning av ett lagrum, som uppfattas av den lagstiftande makten så som inte avsedd, föranleda att regeringen eller riksdagen att påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i en riktning som var avsedd. När det gäller EG-domstolen är något sådant inte möjligt bl.a. p.g.a. den oerhörda trögheten i gemenskapslagstiftning. Även reformeringen av den ynka lagstiftningen i form av fördrag måste domstolen själv göra - precis Pernilla Lindh uttryckte saken det gäller att ge gamla testamentet en modern tolkning. Domstolen skriver alltså om EG-rätten efter sitt eget huvud.
Enligt min mening leder EG-domstolens verksamhet till en mer och mer orimlig utveckling. En omfattande reformering måste till om inte man skall behöva överväga utträde.
En annan viktig uppgft är att överhuvudtaget begränsa EG-rättens omfattning. Här produceras 1000-tals lagtexter av olika dignitet som rör viktiga men och oviktiga saker men som skapar ett när av juridiska förpliktelser som dels ökar EG-förvaltningen med oroväckande elefantiasis och gör det rättsliga fältet helt oöverblickbart. Gemenskapen kommer att inom en ganska snar framtid att utgöra ett nätverk av juridiska trådar där man måste hålla sig väl med och betala bra någon av alla jurdiska spindlar som vet hur nätet fungerar. Detta kommer att gynna de stora och rika men missgynna oss vanliga medborgare som skall betala kalaset.
I Eg-domstolen sitter nio manliga jurister som efter visst system utses av medlemsregeringarna. Eftersom arbetsbördan blivit för stor arbetar den s.k. förstainstansrätten med en rad ärenden. I förstainstansrätten arbetar två svenska domare, Nils Wahl och Pernilla Lindh. Dessa var intervjuade i sista JUSEK-tidningen 1/2008 under rubriken "Kontakt med högre makt". Det kan ju vara av intresse hur dessa domare ser på sig själva och domstolen.
Domstolar och dess ledamöter har väl i allmänhet en ganska undanskymd roll, med undantag för förhållandena i USA. Men en dag får EG-domstolen stor betydelse för svenska förhållanden, till exempel när det gäller sprit- och spelmonopol. Fortfarande är domarna anonyma och de bär särskilda domardräkter för att betona den anonyma och neutrala rollen. Domarna föreslås av våra regeringar men väljs formellt av alla EU-länder. Man skulle kunna ha ett mer publikt förfarande med offentliga utfrågningar som i USA. Men vi skulle knappast få bättre domare då. Det viktiga är vad domstolen gör, vilka fall som avgörs. Båda är tillfreds med sina domarroller och domstolen. Frågan om huruvida avkunnade domar alltid är rimliga besvarar Nils Wahl med ett mångtydigt flin och ett ?Alltid?.
Pernilla Lindh framhåller att EG-domstolen tolkar EG-rätten och med det ska medlemsländerna vara nöjda. Det är en sorts rättighetsdomstol. Genom de förhandsavgöranden vi lämnar till nationella domstolar når den enskilde sin rätt. Mer än hälften av EG-domstolens mål är förhandsavgöranden, det vill säga svar på frågor från nationella domstolar om hur den gemensamma lagen, EG-rätten, ska tolkas. Denna vinner alltid mot nationell lag, om de två skulle vara oförenliga. Trots att EG-domarna inte bara tolkar EG-rätten utan också skapar mycket praxis, kan rollen inte kallas politisk, menar hon. Vi driver inte politik, utan integration. Nämligen tolkning av medlemsländernas gemensamma vilja. Det handlar om vad vi kan utläsa av denna vilja. Men det finns hela tiden en gräns, ett tak, för vad vi kan göra. Hennes ton är nästan teologisk: Rom-fördraget är det gamla testamentet som måste ges en modern tolkning.
Naturligtvis besitter dessa jurister en stor kunskap i juridik, dvs företrädesvis den juridik som varje enskilt medlemsland står för. Skillnaden till en svensk domstol är emellertid avsevärd. Förutom den mer krypande inställning med vilken människor närmar sig en domare på kontinenten jämfört med i Sverige är framförallt domstolens ställning statsrättsligt annorlunda. I Sverige stiftas lagarna av de politiska organen visserligen med hjälp vid utformningen av jurister. Till lagarna fogas förarbeten med uttalanden om hur lagstiftarna avsett att lagen skall tolkas. Utifrån detta tolkar doimstolarna sedan lagen och domsluten kan överklagas. Om domstolarna bildar en - enligt politikerna - oriktig praxis kan lagen korrigeras så att praxis i domstolarna ändras. Domstolarna dömer alltså efter en lag i Sverige.
Eg-domstolen har ingen motsvarande av de politiskt ansvariga stiftad lag. Var och som känner till det minsta om de grundläggande fördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller, som exempelvis fri rörlighet för kapital, företagande och arbetskraft osv Eftersom dessa "paroller" kan tolkas oerhört mångsidigt av domstolen kan man ge parollen en innebörd som domarna i princip väljer själva. Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika parollmässigt uppställda principer. Ett bra exempel på det sista är vaxholmsmålet, där principen om den fria rörligheten och etableringsrätten gavs prioritet framför rätten att vidta stridsåtgärder och förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft. Andra fall är där principen om sociala och hälsomäsiga hänsyn drivs undan för den fria etableringsrätten och fria konkurrensen exempelvis betr alkohol och spel. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det tydligt så finns inte EG-rätten - mer än i huvet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bl.a. särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av domstolen, exempel på detta är Sveriges offentlighetsprincip och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering. Vidare kan härigenom orsaka det svenska folkhushållet oerhörda kostnader avprioriteringen av hälsoaspekten. Det är märkligt - ja nästan naivt - hur de intervjuade domarna inte ser att deras domstolsbeslut är rent politisk betingade eller i vart får oerhörda politiska konsekvenser. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter mot missbruk. Jag kan inte annat än att finna det vara fel att tro att ett antal jurister bättre skulle klara denna avvägning, särskilt som man vräker över det ekonomiska ansvaret för sina beslut på politikerna i medlemslandet.
Eftersom EG-domstolen alltså fattar rent politiska beslut, visserligen i för en vanlig person helt oläslig utformning, uppkommer frågan om hur domarna tillsätts. Vad har de för större mandat än politikerna i vår riksdag av folket som ger dem denna makt att ändra beslut som fattats av oss valda förtroendemän/kvinnor? Genom politiska processen med val så sållar man ut personer med den inställning som överensstämmer med folkviljan. På vad sätt sållar man ut domare med exempelvis en juste social inställning till enskilda medlemsländers folk? Kan man överhuvudtaget få fram något sådant i Luxemburg av alla ställen?
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. JUSEK-journalisten har verkligen fångat saken bra i rubriken "Kontakt med högre makt". Svenska Högsta domstolen kan genom en dom med viss tolkning av ett lagrum, som uppfattas av den lagstiftande makten så som inte avsedd, föranleda att regeringen eller riksdagen att påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i en riktning som var avsedd. När det gäller EG-domstolen är något sådant inte möjligt bl.a. p.g.a. den oerhörda trögheten i gemenskapslagstiftning. Även reformeringen av den ynka lagstiftningen i form av fördrag måste domstolen själv göra - precis Pernilla Lindh uttryckte saken det gäller att ge gamla testamentet en modern tolkning. Domstolen skriver alltså om EG-rätten efter sitt eget huvud.
Enligt min mening leder EG-domstolens verksamhet till en mer och mer orimlig utveckling. En omfattande reformering måste till om inte man skall behöva överväga utträde.
En annan viktig uppgft är att överhuvudtaget begränsa EG-rättens omfattning. Här produceras 1000-tals lagtexter av olika dignitet som rör viktiga men och oviktiga saker men som skapar ett när av juridiska förpliktelser som dels ökar EG-förvaltningen med oroväckande elefantiasis och gör det rättsliga fältet helt oöverblickbart. Gemenskapen kommer att inom en ganska snar framtid att utgöra ett nätverk av juridiska trådar där man måste hålla sig väl med och betala bra någon av alla jurdiska spindlar som vet hur nätet fungerar. Detta kommer att gynna de stora och rika men missgynna oss vanliga medborgare som skall betala kalaset.
fredag 25 januari 2008
Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring
Dagens Nyheter menar att genom Nuders avgång är utstädningen av epoken Persson fullbordad, varigenom man anknyter till Mona Sahlins egna uttalanden. I socialdemokratiska partiet pågår en ambitiös nydaning av politiken genom sex rådslagsgrupper. Detta har den borgerliga pressen haft svårt att begripa eftersom man där vant sig vid toppstyrning och "pr/marknadsanpassning" av sin idelogi och program. Men det har också länge varit känt att det pågår en omläggning av partiets ledning till ett mer kollektivt ledarskap.
Mona Sahlin och Pär Nuder har inte varit överens om hur arbetet i den socialdemokratiska partiledningen ska gå till. Det är partiledaren Mona Sahlins förklaring till att Pär Nuder får sluta som ekonomisk-politisk talesman. Mona Sahlin säger, att den diskussion Pär och hon haft under en längre tid har handlat om att hon som ny partiordförande vill förändra arbetssättet i riksdagsgruppen. Det är ett starkt krav från partiet om att jobba mer kollektivt och mer i grupp. Som partiordförande måste hon bygga laget så starkt som möjligt. Det ledde fram till behovet av förändring. Pär Nuder är en viktig person som bör vara kvar i partiets ledningoch han har också fått flera erbjudanden om andra uppdrag.
Både Olle Svenning och Lena Melin på Aftonbladet, som båda har goda förbindelser med ledningen i socialdemokratiska partiet, har omvittnat att det handlat om en långvarig diskussion och att det handlat om olika åsikter om hur partiet skall hantera det fortsatta arbetet. Många bedömare inom socialdemokratiska partiet har bekräftat att beslutet i sak på goda grunder var nödvändigt så som en del av partiets totala förändring. Det som inte varit så bra är att uppgifter läckt ut till pressen i förväg.
Per Nuders två meddelanden till TT, som utstrålar förvåning resp bitterhet, skall knappast ses som annat än som led i ett högt spel, när han slutligen men för sent förstått att Mona Sahlin menade allvar med den diskussion hon fört med honom i månader. Ett ganska dumt försök som inte lämnade Mona Sahlin som partiledare något manöverutrymme innefattande en godtagbar reträtt för Pär Nuder. Han föll alltså på eget grepp. Det är desto mer förvånansvärt eftersom en av de goda egenskaper Nuder tillskrivits är en god känsla för taktik och strategi.
I detta läge undrar man vad som drabbat den "oberoende liberala" Sydsvenskan. Ja, inte är det då ett utslag av en etiskt godtagbar nyhetsförmedling. Är det måhända så att champagnen vid Stenholmpriset för väl underbyggd journalistik stigit åt huvudet? Till och med i Olle Lönnaeus nyhetsartikel omnämns en "ryktesflora i medierna" där Mona Sahlin skulle vilja "ställa partisekreteraren Marita Ulvskog, riksdagens gruppledare Britt Bohlin och partiets miljöpolitiske talesmannen Anders Ygeman åt sidan". Precis som om journalisternas skitsnack skulle göra rykten till nyheter? Till Lönneaus försvar skall sägas att han i en "analys" begränsar det hela till ett offer av Nuder för att "utplåna Göran Persson skugga över socialdemokratin".
På ledaravdelningen har ryktena verkligen gått varmt och man spekulerar vilt i en kraftmätning mellan partiets höger- och vänsterflygel. Dessutom har man på ledaravdelningen inte bara hört rykten om Ulvskog, Bohlin och Ygestam utan också om skåne-riksdagsmannen Morgan Johansson! Ledaravdelningen måtte vara en riktig skvallercentral - men det kanske är nödvändigt för att fylla ut ledarspalten. Samtidigt som man ger bränsle till ryktesbrasan så blir man emellertid litet tveksam eftersom Pär Nuder inte riktigt stämmer med vänster/högerbilden. Sedan får man plötsligt klart för sig att Marita Ulvskog ju är vald av partikongressen. Till yttermera visso kunde tidningen inte göra klar för sig om Mona Sahlin är vänster- eller högersocialdemokrat! Inte nog med att man alltså kokat soppa på en spik. Dessutom har soppan kokats på en rostig ryktesspik. Frågorna inställer sig. Kan man inte precis som med medaljer för dopade idrottsmän ta tillbaka ett etikpris när journalisterna sviker sina elementära skyldigheter att komma med fakta och nöjer sig med kollegiala rykten som underlag för sin journalistik? Vad är det härnäst för rövarhistorier bland journalister som skall serveras oss läsare som fakta?
Vad som gör saken än mer anmärkningsvärd är att i ledaren framställs halvkväden om "utrensningen" i jämförelser med fumligheterna hos vår stackars statminister med sina "strateger och PR-experter". Hur skulle det vara om "oberoende liberala" Sydsvenskan för ett ögonblick skulle kasta av sig den betingning man har till högerregeringen
Mona Sahlin och Pär Nuder har inte varit överens om hur arbetet i den socialdemokratiska partiledningen ska gå till. Det är partiledaren Mona Sahlins förklaring till att Pär Nuder får sluta som ekonomisk-politisk talesman. Mona Sahlin säger, att den diskussion Pär och hon haft under en längre tid har handlat om att hon som ny partiordförande vill förändra arbetssättet i riksdagsgruppen. Det är ett starkt krav från partiet om att jobba mer kollektivt och mer i grupp. Som partiordförande måste hon bygga laget så starkt som möjligt. Det ledde fram till behovet av förändring. Pär Nuder är en viktig person som bör vara kvar i partiets ledningoch han har också fått flera erbjudanden om andra uppdrag.
Både Olle Svenning och Lena Melin på Aftonbladet, som båda har goda förbindelser med ledningen i socialdemokratiska partiet, har omvittnat att det handlat om en långvarig diskussion och att det handlat om olika åsikter om hur partiet skall hantera det fortsatta arbetet. Många bedömare inom socialdemokratiska partiet har bekräftat att beslutet i sak på goda grunder var nödvändigt så som en del av partiets totala förändring. Det som inte varit så bra är att uppgifter läckt ut till pressen i förväg.
Per Nuders två meddelanden till TT, som utstrålar förvåning resp bitterhet, skall knappast ses som annat än som led i ett högt spel, när han slutligen men för sent förstått att Mona Sahlin menade allvar med den diskussion hon fört med honom i månader. Ett ganska dumt försök som inte lämnade Mona Sahlin som partiledare något manöverutrymme innefattande en godtagbar reträtt för Pär Nuder. Han föll alltså på eget grepp. Det är desto mer förvånansvärt eftersom en av de goda egenskaper Nuder tillskrivits är en god känsla för taktik och strategi.
I detta läge undrar man vad som drabbat den "oberoende liberala" Sydsvenskan. Ja, inte är det då ett utslag av en etiskt godtagbar nyhetsförmedling. Är det måhända så att champagnen vid Stenholmpriset för väl underbyggd journalistik stigit åt huvudet? Till och med i Olle Lönnaeus nyhetsartikel omnämns en "ryktesflora i medierna" där Mona Sahlin skulle vilja "ställa partisekreteraren Marita Ulvskog, riksdagens gruppledare Britt Bohlin och partiets miljöpolitiske talesmannen Anders Ygeman åt sidan". Precis som om journalisternas skitsnack skulle göra rykten till nyheter? Till Lönneaus försvar skall sägas att han i en "analys" begränsar det hela till ett offer av Nuder för att "utplåna Göran Persson skugga över socialdemokratin".
På ledaravdelningen har ryktena verkligen gått varmt och man spekulerar vilt i en kraftmätning mellan partiets höger- och vänsterflygel. Dessutom har man på ledaravdelningen inte bara hört rykten om Ulvskog, Bohlin och Ygestam utan också om skåne-riksdagsmannen Morgan Johansson! Ledaravdelningen måtte vara en riktig skvallercentral - men det kanske är nödvändigt för att fylla ut ledarspalten. Samtidigt som man ger bränsle till ryktesbrasan så blir man emellertid litet tveksam eftersom Pär Nuder inte riktigt stämmer med vänster/högerbilden. Sedan får man plötsligt klart för sig att Marita Ulvskog ju är vald av partikongressen. Till yttermera visso kunde tidningen inte göra klar för sig om Mona Sahlin är vänster- eller högersocialdemokrat! Inte nog med att man alltså kokat soppa på en spik. Dessutom har soppan kokats på en rostig ryktesspik. Frågorna inställer sig. Kan man inte precis som med medaljer för dopade idrottsmän ta tillbaka ett etikpris när journalisterna sviker sina elementära skyldigheter att komma med fakta och nöjer sig med kollegiala rykten som underlag för sin journalistik? Vad är det härnäst för rövarhistorier bland journalister som skall serveras oss läsare som fakta?
Vad som gör saken än mer anmärkningsvärd är att i ledaren framställs halvkväden om "utrensningen" i jämförelser med fumligheterna hos vår stackars statminister med sina "strateger och PR-experter". Hur skulle det vara om "oberoende liberala" Sydsvenskan för ett ögonblick skulle kasta av sig den betingning man har till högerregeringen
tisdag 22 januari 2008
Råkapitalismens apostel Milton Friedman sitter åter i högsätet!
Vem är det som sitter i högsätet på finansdepartementet hos alla liberala ekonomer som jobbar, alla hästsvansar och välsmorda trutar med ord om de små till trots. Jo, ett gammalt spöke...
1976 fick den amerikanska nationalekonomen och statistikern Milton Friedman ekonomipriset. Detta ledde till högljudda protester från den politiska vänstern. Friedman ville ha bort all statlig inblandning i ekonomin och kämpade mot keynesianismens blandekonomiska efterkrigsvärld. Friedman var emot alla former av statlig styrning, såväl av ekonomin som av den enskilda människan. Hans ledord var avreglering, marknadsekonomi, privatisering och nedskärningar av statligt engagemang. Olika typer av välfärdssystem, arbetsrättsliga reformer osv var röda skynken. Man kan tänka sig att det är Urban Bäckströms husgud.
I syfte att återföra staterna till en fria marknadsekonomi drev Friedman från Chicagouniversitetet sin lära. I boken Kapitalism och frihet formulerade han grundsatserna för den globala fria marknadsekonomin som i USA blev den nykonservativa rörelsens ekonomiska program. Nyliberala strömningar i Sverige kom också starkt att påverkas av Friedmans teser och återfinns bl.a. på SvDs, DNs och Sydsvenskans ledarsidor.
1) Regeringarna skulle avskaffa regler och regleringar som hindrade eller försvårade kapitalackumulation.
2) Regeringarna skulle sälja av alla statens tillgångar och privatisera alla företag och institutioner inom sjukvård, postväsende, skolor och universitet, äldrevård och omsorg, all offentlig service, arbetsförmedling, pensionsväsende osv
3) Regeringarna skulle göra stora nedskärningar i välfärdsstaten. All sjukvård och omsorg skulle bygga på försäkringar.
4) Alla priser och löner skulle bestämmas fritt av marknaden; varken minimilöner eller kollektivavtal fick förekomma.
5) Om skatter ansågs nödvändiga skulle de vara låga, och fattiga och rika skulle beskattas lika.
6) Alla skydd och rättigheter som arbetarkollektiv tillkämpat sig och alla offentliga tjänster som staten erbjöd för rätta till marknadens orättvisor skulle upphävas.
7) All egendom som byggts upp under årtionden i form av offentliga tillgångar, såsom en buffert eller för att försäkra att viss verksamhet bedrevs på ett etiskt godtagbart sätt, skulle exproprieras och säljas ut till privata för att i fortsättningen vara privat vinstdrivande verksamhet. Det betonades att alla offentliga tillgångar av principiella skäl skulle föras över i privata händer.
I det första skedet av den kapitalistiska expansionen var det kolonialismen som möjliggjorde den sortens rovgiriga tillväxt av vinsterna. Vi kan i dag se exempel på liknande efter Sovjets och övriga öststaters sammanbrott. Friedmans krig mot välfärdsstaten och den starka staten gav löfte om en ny källa till snabb rikedom - men den här gången handlade det inte om att erövra nya länder, utan om att bemäktiga sig själva staten och sälja dess affärsdrivande verk och offentliga tillgångar till ett lägre pris än de var värda. Härigenom skulle också den starka staten för all framtid vara åderlåten.
Det nu sagda är ett sammandrag av ett avsnitt i Naomi Kleins Chockdoktrinen, 2007.
Är det någon som lyssnat till Filippa Reinfeldt, Anders Borg, Maud Olofsson, Mats Odell, Maria Larsson eller Jan Björklund, ja till och med nu senast även när det gällde kulturen Lena adelsohn Liljeroth och möjligen känner igen något? Bara några exempel av den långa lista som finns:
* betr 1: förbudslagens upphävande (utförsäljning av sjukhus), upphävande av förbudet att ta mot försäkringspatienter
* betr 2: avknoppning av diverse offentlig bedriven verksamhet inom omsorg och sjukvård, även utförsäljning av akutsjukhus (Södertälje bl.a.)
* betr 3 nedskärningar av bidrag och höjning av avgifter i försäkringskassan, höjning av andra avgifter
* betr 4 så ropar både Centern och Fp på hårda tag, bl.a. skulle EG-domstolens dom utnyttjas och krossa facket och kollektivavtalsrätten.
* betr 5 så har förmögenhetsskatten avskaffats, fastighetsskatten ändrats så att slott och koja beskattas med i stort sett samma belopp, jobbskatteavdraget införts som medför att fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kostnaden till de som har det bra
* betr 6 den solidariskt finansierade a-kassan har ändrats så att arbetslöshetsutsatta grupper fått skyhöga avgifter, vilket medfört massavhopp så att 1,2 miljoner arbetstagare i dag står utan inkomstskydd vid arbetslöshet
* betr 7 Mats Odell och regeringen har nu aviserat utförsäljning av en rad vinstgivande företag. Man talar här om att staten av principiella skäl inte skall äga företag.
Och vem skall i frotsättningen sko sig på försäljning av alkohol? Och vad har dessa vinstmagnater för intresse av att vara restriktiva eller återföra vinster för rehabitering av de som inte kan hantera alkoholen? Alltså gamle Friedman i sin nyliberala prydno. Det offentliga, den starka staten skall utarmas. Arvet från tidigare förskingras.
Ja, statsministern försöker i olika sammanhang med hundlik blick släta över de värsta Friedmanska vändningarna: nej egentligen värnar vi om de små i samhället. Opinionen åsätter statsministeruttalandet ett korrekt värde.
1976 fick den amerikanska nationalekonomen och statistikern Milton Friedman ekonomipriset. Detta ledde till högljudda protester från den politiska vänstern. Friedman ville ha bort all statlig inblandning i ekonomin och kämpade mot keynesianismens blandekonomiska efterkrigsvärld. Friedman var emot alla former av statlig styrning, såväl av ekonomin som av den enskilda människan. Hans ledord var avreglering, marknadsekonomi, privatisering och nedskärningar av statligt engagemang. Olika typer av välfärdssystem, arbetsrättsliga reformer osv var röda skynken. Man kan tänka sig att det är Urban Bäckströms husgud.
I syfte att återföra staterna till en fria marknadsekonomi drev Friedman från Chicagouniversitetet sin lära. I boken Kapitalism och frihet formulerade han grundsatserna för den globala fria marknadsekonomin som i USA blev den nykonservativa rörelsens ekonomiska program. Nyliberala strömningar i Sverige kom också starkt att påverkas av Friedmans teser och återfinns bl.a. på SvDs, DNs och Sydsvenskans ledarsidor.
1) Regeringarna skulle avskaffa regler och regleringar som hindrade eller försvårade kapitalackumulation.
2) Regeringarna skulle sälja av alla statens tillgångar och privatisera alla företag och institutioner inom sjukvård, postväsende, skolor och universitet, äldrevård och omsorg, all offentlig service, arbetsförmedling, pensionsväsende osv
3) Regeringarna skulle göra stora nedskärningar i välfärdsstaten. All sjukvård och omsorg skulle bygga på försäkringar.
4) Alla priser och löner skulle bestämmas fritt av marknaden; varken minimilöner eller kollektivavtal fick förekomma.
5) Om skatter ansågs nödvändiga skulle de vara låga, och fattiga och rika skulle beskattas lika.
6) Alla skydd och rättigheter som arbetarkollektiv tillkämpat sig och alla offentliga tjänster som staten erbjöd för rätta till marknadens orättvisor skulle upphävas.
7) All egendom som byggts upp under årtionden i form av offentliga tillgångar, såsom en buffert eller för att försäkra att viss verksamhet bedrevs på ett etiskt godtagbart sätt, skulle exproprieras och säljas ut till privata för att i fortsättningen vara privat vinstdrivande verksamhet. Det betonades att alla offentliga tillgångar av principiella skäl skulle föras över i privata händer.
I det första skedet av den kapitalistiska expansionen var det kolonialismen som möjliggjorde den sortens rovgiriga tillväxt av vinsterna. Vi kan i dag se exempel på liknande efter Sovjets och övriga öststaters sammanbrott. Friedmans krig mot välfärdsstaten och den starka staten gav löfte om en ny källa till snabb rikedom - men den här gången handlade det inte om att erövra nya länder, utan om att bemäktiga sig själva staten och sälja dess affärsdrivande verk och offentliga tillgångar till ett lägre pris än de var värda. Härigenom skulle också den starka staten för all framtid vara åderlåten.
Det nu sagda är ett sammandrag av ett avsnitt i Naomi Kleins Chockdoktrinen, 2007.
Är det någon som lyssnat till Filippa Reinfeldt, Anders Borg, Maud Olofsson, Mats Odell, Maria Larsson eller Jan Björklund, ja till och med nu senast även när det gällde kulturen Lena adelsohn Liljeroth och möjligen känner igen något? Bara några exempel av den långa lista som finns:
* betr 1: förbudslagens upphävande (utförsäljning av sjukhus), upphävande av förbudet att ta mot försäkringspatienter
* betr 2: avknoppning av diverse offentlig bedriven verksamhet inom omsorg och sjukvård, även utförsäljning av akutsjukhus (Södertälje bl.a.)
* betr 3 nedskärningar av bidrag och höjning av avgifter i försäkringskassan, höjning av andra avgifter
* betr 4 så ropar både Centern och Fp på hårda tag, bl.a. skulle EG-domstolens dom utnyttjas och krossa facket och kollektivavtalsrätten.
* betr 5 så har förmögenhetsskatten avskaffats, fastighetsskatten ändrats så att slott och koja beskattas med i stort sett samma belopp, jobbskatteavdraget införts som medför att fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kostnaden till de som har det bra
* betr 6 den solidariskt finansierade a-kassan har ändrats så att arbetslöshetsutsatta grupper fått skyhöga avgifter, vilket medfört massavhopp så att 1,2 miljoner arbetstagare i dag står utan inkomstskydd vid arbetslöshet
* betr 7 Mats Odell och regeringen har nu aviserat utförsäljning av en rad vinstgivande företag. Man talar här om att staten av principiella skäl inte skall äga företag.
Och vem skall i frotsättningen sko sig på försäljning av alkohol? Och vad har dessa vinstmagnater för intresse av att vara restriktiva eller återföra vinster för rehabitering av de som inte kan hantera alkoholen? Alltså gamle Friedman i sin nyliberala prydno. Det offentliga, den starka staten skall utarmas. Arvet från tidigare förskingras.
Ja, statsministern försöker i olika sammanhang med hundlik blick släta över de värsta Friedmanska vändningarna: nej egentligen värnar vi om de små i samhället. Opinionen åsätter statsministeruttalandet ett korrekt värde.
söndag 20 januari 2008
12 skäl varför homosexuella äktenskap kommer att ödelägga samhället
På nätet och i media pågår en intensiv debatt om könsneutrala äktenskap. Några kristdemokrater vill ta frågan till folkomröstning. Jag ber dig nu med eftertanke läsa följande (översättning från http://grove.ufl.edu/~ggsa/gaymarriage.html), "12 skäl varför homosexuella äktenskap kommer att ödelägga samhället". I översättning lyder dessa:
1. Homosexualitet är inte naturlig - liksom glasögon, polyester, preventivmedel, bilar, aktier, syntetiska mediciner eller proteser inte är naturliga.
2. Heterosexuella äktenskap är giltiga eftersom de producerar barn - infertila eller äldre par borde rimligen inte kunna ingå äktenskap eftersom världen behöver mer barn. Heterosexuella äktenskapet är också heligt därför att sexualiteten saknar annat värde än såsom barnalstrande.
3. Uppenbarligen kommer homosexuella föräldrar att orsaka homosexuella barn eftersom heterosexuella föräldrar bara ger upphov till heterosexuella barn.
4. Heterosexuella äktenskap kommer att bli mindre meningsfulla eftersom Britney Spears 55-timmar bara-på-skoj-äktenskap var meningsfullt för henne.
5. Heterosexuella äktenskap har funnits sedan urminnes tid och har inte förändrats: hustrur är männens egendom, svarta kan inte gifta sig med vita eller kristna inte med musklimer och skilsmässa är olaglig.
6. Homosexuella äktenskap skall bestämmas av folket, inte lagstiftningsförsamlingen, eftersom folket, inte legislatureren, historiskt alltid skyddat minoriteters rättigheter.
7. Homosexuella äktenskap försvaras inte av religionen. I en teokrati som vår, har religiösa värderingar alltid en genomgripande kraft i hela samhället. Det är därför vi i Sverige har en religion och utbredd religiositet.
8. Homosexuella äktenskap kommer att uppmuntra människor att bli homosexuella, på samma sätt som samvaro med långa människor gör dig själv längre.
9. Legalisering av homosexuella äktenskap kommer att öppna dörren för alla möjliga säregna beteenden. Människor kanske till och med önskar gifta sig med sina älsklingsdjur eftersom ett djur har ett lagligt skydd och efter dressyr kan signera en äktenskapslicens; tänk på en känd f.d. ministers faster och hennes häst.
10. Barn kan aldrig lyckas utan både manlig och kvinnlig förebild i hemmet - det är därför ensamstående föräldrar är förbjudna att uppfostra barn, istället överförs barnen till heterosexuella, gärna religiösa fosterhem.
11. Homosexuella äktenskap kommer att förändra samhällets grundvalar. Heterosexuella äktenskap har funnits länge, och vi kan anta nya sociala normer på samma sätt som vi vägrat acceptera jämställdhet, demokrati, bilism, högre lön till låglönearbetare och längre livstid.
12. Civilt partnerskap, som ger de flesta av de förmåner som följer med äktenskap är bättre, eftersom en annorlunda benämnd men jämställd institution är konstituerande men inte provocerande. Separata skolor för afro-amerikaner eller indianer i USA fungerar lika bra som särskild typ av giftermål för homosexuella.
Bakgrunden till detta är sin tur väl värd att notera:
civiläktenskap
Historiskt sett är äktenskap inte en religiös institution. Hos de germanska folken var äktenskapet, liksom enligt romersk rätt, en rent borgerlig angelägenhet och ingicks genom fästning, dvs överenskommelse om äktenskapet, och brudens överlämnande, bröllopet. Så småningom blev det vanligt med en kyrklig cermoni i samband med bröllopet men den saknade rättslig betydelse. Först på 15- och 1600-talet blev formen för äktenskaps ingående en kyrklig angelägenhet. Det är dock att notera att ända intill 1915 så kvarstod i Sverige fästningens rättsliga betydelse. s.k. trolovning.
När kyrkan övertog vigseln uppstod så småningom behov av att möjliggöra äktenskap för andra personer utanför kyrkan. Under 1800-talet tillkom sådana möjligheter att ingå äktenskap för mosaiska trosbekännare. Den borgerliga vigseln återuppstod. På 1950-talet utvidgades vigselrätten till frikyrkliga samfund.
Historisk sett är civiläktenskapet alltså det avgörande precis som i det flesta länder på den europeiska kontinenten. Det innebär alltså att där har den kyrkliga cermonin ingen juridisk betydelse utan är ett av parterna valt tillskott.
religiös retorik
Mot denna historiska bakgrund förefaller många religiösa uttalanden som absurda. Exempelvis sa Påven i sitt nyårsbudskap inför 2008 att den som undergräver institutionen familjen saboterar man fredsarbetet i världen. Och på sajter som som förtydligar Koranen så talas om dödsstraff för homosexuella. Helt i linje med detta hävdade Pastor Green att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen och hans vänner i USA inom kristna högern utmålade homosexuella såsom orsak till Guds straff med anledning av tsunamikatastrofen. Samtidigt så kan man anta att denna vulgärdebatt skulle bli det som bjöds inför en folkomröstning. Är Gud ens bundsförvant har man nämligen rätt att trampa på andra. Det är också en tankeställare att samma personkrets som i dag är emot könsneutrala äktenskap på 90-talet röstade mot partnerskap för homosexuella par.
kan man rösta om det?
Dessa 12 skäl fångar i stort sett hela den debatt som olika religiösa grupper fört. Och visst skall vi ha en genomlysande debatt. Men är det rimligt att man i en demokrati röstar om vad en majoritet anser naturligt? Är det rimligt att man röstar om infertila och homosexuella par skall få gifta sig? Är det rimligt att en majoritet röstar om hur en minoritet skall inrätta sitt liv? Vad ligger i begreppet demokrati, inom vilken ram en folkomröstning skulle ske? Har man rätt att rösta om svarta skall få gå i samma skolor? Eller är det en förutsättning för demokrati? Har man rätt att rösta om muslimer i vårt land skall ha samma rättigheter som vi kristna? Eller är det en förutsättning för att demokratin i Sverige skall anses fungera? Har man rätt att rösta om kvinnor skall ha samma rättigheter som män? Eller är jämställdheten en grundbult i demokratin? Har man rätt att i en sekulär stat rösta om äktenskapet? Eller är ett könsneutralt äktenskap en del av en sekulär demokrati?
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står det: Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd. Artikel 16.
Hur länge skall man tolka detta med heterosexuella, odemokratiska skygglappar? Och kan man verkligen i en demokrati rösta om vad demokratin innehåller så att man röstar bort vissa medborgargruppers fundamentala rättigheter? Jag trodde i min enfald att demokratibegreppet hade ett givet innehåll
1. Homosexualitet är inte naturlig - liksom glasögon, polyester, preventivmedel, bilar, aktier, syntetiska mediciner eller proteser inte är naturliga.
2. Heterosexuella äktenskap är giltiga eftersom de producerar barn - infertila eller äldre par borde rimligen inte kunna ingå äktenskap eftersom världen behöver mer barn. Heterosexuella äktenskapet är också heligt därför att sexualiteten saknar annat värde än såsom barnalstrande.
3. Uppenbarligen kommer homosexuella föräldrar att orsaka homosexuella barn eftersom heterosexuella föräldrar bara ger upphov till heterosexuella barn.
4. Heterosexuella äktenskap kommer att bli mindre meningsfulla eftersom Britney Spears 55-timmar bara-på-skoj-äktenskap var meningsfullt för henne.
5. Heterosexuella äktenskap har funnits sedan urminnes tid och har inte förändrats: hustrur är männens egendom, svarta kan inte gifta sig med vita eller kristna inte med musklimer och skilsmässa är olaglig.
6. Homosexuella äktenskap skall bestämmas av folket, inte lagstiftningsförsamlingen, eftersom folket, inte legislatureren, historiskt alltid skyddat minoriteters rättigheter.
7. Homosexuella äktenskap försvaras inte av religionen. I en teokrati som vår, har religiösa värderingar alltid en genomgripande kraft i hela samhället. Det är därför vi i Sverige har en religion och utbredd religiositet.
8. Homosexuella äktenskap kommer att uppmuntra människor att bli homosexuella, på samma sätt som samvaro med långa människor gör dig själv längre.
9. Legalisering av homosexuella äktenskap kommer att öppna dörren för alla möjliga säregna beteenden. Människor kanske till och med önskar gifta sig med sina älsklingsdjur eftersom ett djur har ett lagligt skydd och efter dressyr kan signera en äktenskapslicens; tänk på en känd f.d. ministers faster och hennes häst.
10. Barn kan aldrig lyckas utan både manlig och kvinnlig förebild i hemmet - det är därför ensamstående föräldrar är förbjudna att uppfostra barn, istället överförs barnen till heterosexuella, gärna religiösa fosterhem.
11. Homosexuella äktenskap kommer att förändra samhällets grundvalar. Heterosexuella äktenskap har funnits länge, och vi kan anta nya sociala normer på samma sätt som vi vägrat acceptera jämställdhet, demokrati, bilism, högre lön till låglönearbetare och längre livstid.
12. Civilt partnerskap, som ger de flesta av de förmåner som följer med äktenskap är bättre, eftersom en annorlunda benämnd men jämställd institution är konstituerande men inte provocerande. Separata skolor för afro-amerikaner eller indianer i USA fungerar lika bra som särskild typ av giftermål för homosexuella.
Bakgrunden till detta är sin tur väl värd att notera:
civiläktenskap
Historiskt sett är äktenskap inte en religiös institution. Hos de germanska folken var äktenskapet, liksom enligt romersk rätt, en rent borgerlig angelägenhet och ingicks genom fästning, dvs överenskommelse om äktenskapet, och brudens överlämnande, bröllopet. Så småningom blev det vanligt med en kyrklig cermoni i samband med bröllopet men den saknade rättslig betydelse. Först på 15- och 1600-talet blev formen för äktenskaps ingående en kyrklig angelägenhet. Det är dock att notera att ända intill 1915 så kvarstod i Sverige fästningens rättsliga betydelse. s.k. trolovning.
När kyrkan övertog vigseln uppstod så småningom behov av att möjliggöra äktenskap för andra personer utanför kyrkan. Under 1800-talet tillkom sådana möjligheter att ingå äktenskap för mosaiska trosbekännare. Den borgerliga vigseln återuppstod. På 1950-talet utvidgades vigselrätten till frikyrkliga samfund.
Historisk sett är civiläktenskapet alltså det avgörande precis som i det flesta länder på den europeiska kontinenten. Det innebär alltså att där har den kyrkliga cermonin ingen juridisk betydelse utan är ett av parterna valt tillskott.
religiös retorik
Mot denna historiska bakgrund förefaller många religiösa uttalanden som absurda. Exempelvis sa Påven i sitt nyårsbudskap inför 2008 att den som undergräver institutionen familjen saboterar man fredsarbetet i världen. Och på sajter som som förtydligar Koranen så talas om dödsstraff för homosexuella. Helt i linje med detta hävdade Pastor Green att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen och hans vänner i USA inom kristna högern utmålade homosexuella såsom orsak till Guds straff med anledning av tsunamikatastrofen. Samtidigt så kan man anta att denna vulgärdebatt skulle bli det som bjöds inför en folkomröstning. Är Gud ens bundsförvant har man nämligen rätt att trampa på andra. Det är också en tankeställare att samma personkrets som i dag är emot könsneutrala äktenskap på 90-talet röstade mot partnerskap för homosexuella par.
kan man rösta om det?
Dessa 12 skäl fångar i stort sett hela den debatt som olika religiösa grupper fört. Och visst skall vi ha en genomlysande debatt. Men är det rimligt att man i en demokrati röstar om vad en majoritet anser naturligt? Är det rimligt att man röstar om infertila och homosexuella par skall få gifta sig? Är det rimligt att en majoritet röstar om hur en minoritet skall inrätta sitt liv? Vad ligger i begreppet demokrati, inom vilken ram en folkomröstning skulle ske? Har man rätt att rösta om svarta skall få gå i samma skolor? Eller är det en förutsättning för demokrati? Har man rätt att rösta om muslimer i vårt land skall ha samma rättigheter som vi kristna? Eller är det en förutsättning för att demokratin i Sverige skall anses fungera? Har man rätt att rösta om kvinnor skall ha samma rättigheter som män? Eller är jämställdheten en grundbult i demokratin? Har man rätt att i en sekulär stat rösta om äktenskapet? Eller är ett könsneutralt äktenskap en del av en sekulär demokrati?
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står det: Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd. Artikel 16.
Hur länge skall man tolka detta med heterosexuella, odemokratiska skygglappar? Och kan man verkligen i en demokrati rösta om vad demokratin innehåller så att man röstar bort vissa medborgargruppers fundamentala rättigheter? Jag trodde i min enfald att demokratibegreppet hade ett givet innehåll
torsdag 17 januari 2008
Kan mord/dråp vara försvarbart?
I Rödeby skjuter en man på egen tomt alldeles utanför bostadens ytterdörr med ett hagelgevär på kort avstånd två pojkar. Den ena pojken avlider när hagelsvärmen träffar i bröstet. De två pojkarna har tillsammans med ytterligare fyra pojkar i 15 à 16-årsåldern uttalat sig hotfullt och haft tillhyggen i händerna. Pojkgänget har varit centrum för långvarig mobbning och ofredande av familjen.
Vi vill inte ha ett samhälle där var och en med gevär i hand skipar rättvisa. Det är ju här samhället trätt in för att skydda enskilda medborgare för angrepp från andra och straffa de som angriper. Vi vill naturligtvis inte heller ha ett samhälle där gäng terroriserar medborgarna och håller befolkningen i rädsla för maffialiknande angrepp. Det är därför vi med skatt bekostar polis och - när det gäller yngre - socialtjänst. Texasbrutalitet eller gängvåld? Detta val bör i ett demokratiskt välfungerande samhälle inte få förekomma.
I Rödeby var det annorlunda. Där bodde en familj där pappan i familjen hade psykiska särdrag/svaghet och äldste sonen var förståndshandikappad. På byn var det flera som tyckte att familjen väl var egen eller litet konstiga och det snackades om familjen. Detta gav en tillåtande atmosfär för mobbning och ofredande.
Den 16-åring som ligger på Karlskrona lasarett med skottskador har tidigare pekats ut som en av de ledande bakom en rad trakasserier som familjen har utsatts för. Ett rötägg. För två eller tre veckor sedan bestämdes det att 16-åringen skulle få hjälp av socialtjänsten med samtal och stöd från ungdomspsykiatrin. Men denna behandling hann aldrig påbörjas. Enligt Blekingepolisen var tre av de sex ungdomar som var uppe vid gården i fredags inne på stationen för samtal veckan innan. Upprepade trakasserier av familjen hade gått för långt. Första anmälan från polisen kom dagen före julafton förra året när familjen fick sin bil nedsprayad med färg. Senare ska familjens kontaktuppgifter ha hamnat på Lunarstorm med en uppmaning om att ringa och störa på natten. Polisen lade ner fallet i brist på bevis. I övrigt rör det sig om knuffningar på mopederna som filmats och att några ungdomar hällt ut sopor framför familjens bil.
Någon tid har gått, men det finns saker som tyder på att det värsta inte är över. Familjen får fortsätta att ta emot hot bl.a. på communityn Lunarstorm. Uppgifter till polisen talar om att det finns personer som planerar att sätta eld på gården. Samtidigt har en sajt öppnats där man kan teckna stöd för den gripne mannen som där anses ha tillgripit ett berättigat våld när hans hem hotades.
Åklagaren gjorde det enkelt för sig genom att säga att detta var en avrättning och alltså inte kunde rubriceras som annat än mord. Han tillfogade att bakgrundshistorien saknar relevans för bedömningen av det avsiktliga dödandet. Så stora kan skygglapparna vara. Osedvanligt korkat.
Naturligtvis har alla parter både pojkarna och mannens familj rätt till att få samhällets stöd. Jag försöker tänka mig in i parternas situation.
Pojkarna går dit för att ytterligare trakassera familjen. Vi vet någonstans att vi gör fel. Vi är brusiga av att ha kunnat hålla på och öka våra angrepp på familjens medlemmar. Vi är sex till antalet och i kroppen tillräckligt vuxna för att rå på både nittonåringen och den töntige pappan i familjen och dessutom beväpnade med vedträn och påkar för att ytterligare injaga rädsla hos familjen. Vi vet också om att de vuxna i byn, inklusive polis och socialtjänst ser med visst överseende på våra mobbningsaktioner. Vi vet också att ingen kan komma till familjens hjälp eftersom gården ligger ensligt.
Som pappa är jag väl medveten om en två år lång eskalerande mobbning av särskilt äldste handikappade sonen men också rena övergrepp mot övriga familjen redan detta gör mig nervös. Senaste veckan har övergreppen ökat ytterligare. Någon i familjen säger att nu kommer dom igen. Jag ber sonen ringa polisen. Jag vet att de inte kan komma i tid eftersom gården ligger ensligt. Det är mycket skrämmande särskilt eftersom det är sen kväll. För att inte framstå som försvarslös tar jag ner hagelbössan från väggen. Jag tänker i värsta fall om de försöker tränga in i huset så måste jag kunna försvara hemmet och laddar geväret med två skott. När jag kommer ut på bron ser jag sex halvstora män med tillhyggen i händerna. Dom skränar och uttalar hot. En av de unga männen tar ett steg framåt och säger något samtidigt. Jag skjuter honom i armen. Därefter vet jag bara att jag skjuter ytterligare skott. När jag kommer till mina sinnen igen ligger två pojkar skjutna på gräsmatten. Jag går in och tar luren från min son. Han har äntligen kommit fram till larmtjänsten och jag säger att jag skjutit två pojkar och ber dem skicka ambulans och polis.
Vi kan inte åtala förädrarna eller samhället för passiviteten. Inte heller kan vi nagelfara den dolda bymobben som baktalat familjen och skapat den tillåtande mobbningsstämningen. Utan vi har åklagarens åtal mot den som skjutit att ta ställning till.
Vad än åklagaren säger så börjar historien för två år sedan när gänget börjar trakassera olika medlemmar i familjen. Detta tillåts fortgå under två år utan att förädrar eller samhällets mer konkreta ingripande. Man måste då fråga sig vad föder detta för utanförskap hos familjen och gärningsmannen? Jag skulle känna mig fruktansvärt övergiven och ganska desperat. Ja, så desperat att jag inte klart kunde överväga vad jag gjorde.
Skjutandet föregås av att de unga männen beträder gärningsmannens tomt, som ligger ensligt i förhållande till annan bebyggelse, och närmar sig i en grupp om sex personer huset alla med påkliknande tillhyggen i händerna. Det är dessutom sen kväll och de unga männen yttrar sig hotfullt. Sonen rapporterar inte att polisen kommer, vilket han bett sonen ringa om. Mannen upplever det hela som mycket hotfullt och vet med hänsyn till vad som förkommit tidigare att dessa mobbare kan gå till verket. Mannen känner sig fruktansvärt rädd men också upprörd över detta som han uppfattar som intrång i sin fredade familjezon. Han bestämmer sig för att inte vika utan försvara sin rätt och i yttersta fall skjuta med det vapen han har i handen.
Du och jag är naturligtvis tillräckligt kloka att vi när de unga männen slutligen går till attack så skjuter vi två av de närmaste i foten för att markera hit men inte längre. Eller är vi det? Skulle jag själv om ett gäng på sex unga män med tillhyggen i händerna stod vid farstudörren och hotade min familj verkligen kunna tänka klart?
Naturligtvis har jag rätt att använda mig av nödvärn om ett antal personer tränger in i mitt hem och med tillhyggen hotar min familj. Frågan är vilket våld man har rätt att använda. Med hänsyn till att de unga männen var så många till antalet, att de var beväpnade, att de uppträdde hotfullt, att intrånget på hustomten skedde kvällstid och utnyttjande den ensliga belägenheten av hemmet så måste jag ha rätt att bruka ett avsevärt mått våld för att freda mig och mitt hem. Frågan är kunde det till och med ske med skjutvapen?
Ytterligare en intressant fråga, särskilt för den händelse man anser att rätt att bruka även skjutvapen förelegat, är om jag då skäligen bort besinna mig och använda skjutvapnet så att jag inte orsakade större skada än vad som behövdes för att stoppa angreppet? Man får nämligen inte begagna övervåld för att freda sig ens i en nödvärnssituation. Det kallas nödvärnsexcess och bestraffas men betydligt lindrigare än en avsiktlig gärning.
Nästa fråga är om situationen med hänsyn till bakgrundshistorien och samtliga omständigheter vid händelsen (beväpningen, antalet, mörkret osv) bort besinna mig eller om situationen framstod som så hotfull att jag inte skäligen kunnat överväga vad det lämpliga var för tillfället.
Jag avundas inte tingsrätten som skall döma i detta fall. Men lutar nog mot att jag efter mycken vånda skulle frikänna mannen, allt naturligtvis under förutsättning att tidningsuppgifterna är riktiga.
Teologie doktor Ann Heberlein har i Sydsvenskan 16/1 skrivit om fallet under rubriken "När förövaren också är ett offer": ... Jag tror inte att en utvidgning av rätten till självförsvar är lösningen. Jag tror faktiskt att det är att göra det alldeles för lätt för sig. Att överlämna rättigheten - och ansvaret - att försvara sig själv och sin egendom till varje enskild individ är att kapitulera. Det är inte frihet. Det är svek. - Problemen börjar långt innan inkräktaren finns på din gårdsplan, långt innan bössan plockas fram. Tragedin i Rödeby kan tolkas som att samhället redan har kapitulerat, gett upp, släppt visionen om trygghet för alla och övergett sitt ansvar. Jag tror att det är en övertolkning - men jag tror också att vi måste dra lärdom av Rödeby. - Någonting är på väg att gå fruktansvärt fel, och det är en utveckling som måste stoppas. Tilliten till varandra, till samhället har rubbats. Vi måste ständigt påminna oss om att samhället är vi, du och jag. Omsorg, gemenskap och ansvarstagande är en mycket bättre lösning än hagelbössor och självförsvar.
Nog så viktigt att vi funderar över detta också men först borde vi diskutera hur skulle vi döma i fallet eftersom det ju inte är omöjligt att jag själv hamnar i en dylik situation.
Vi vill inte ha ett samhälle där var och en med gevär i hand skipar rättvisa. Det är ju här samhället trätt in för att skydda enskilda medborgare för angrepp från andra och straffa de som angriper. Vi vill naturligtvis inte heller ha ett samhälle där gäng terroriserar medborgarna och håller befolkningen i rädsla för maffialiknande angrepp. Det är därför vi med skatt bekostar polis och - när det gäller yngre - socialtjänst. Texasbrutalitet eller gängvåld? Detta val bör i ett demokratiskt välfungerande samhälle inte få förekomma.
I Rödeby var det annorlunda. Där bodde en familj där pappan i familjen hade psykiska särdrag/svaghet och äldste sonen var förståndshandikappad. På byn var det flera som tyckte att familjen väl var egen eller litet konstiga och det snackades om familjen. Detta gav en tillåtande atmosfär för mobbning och ofredande.
Den 16-åring som ligger på Karlskrona lasarett med skottskador har tidigare pekats ut som en av de ledande bakom en rad trakasserier som familjen har utsatts för. Ett rötägg. För två eller tre veckor sedan bestämdes det att 16-åringen skulle få hjälp av socialtjänsten med samtal och stöd från ungdomspsykiatrin. Men denna behandling hann aldrig påbörjas. Enligt Blekingepolisen var tre av de sex ungdomar som var uppe vid gården i fredags inne på stationen för samtal veckan innan. Upprepade trakasserier av familjen hade gått för långt. Första anmälan från polisen kom dagen före julafton förra året när familjen fick sin bil nedsprayad med färg. Senare ska familjens kontaktuppgifter ha hamnat på Lunarstorm med en uppmaning om att ringa och störa på natten. Polisen lade ner fallet i brist på bevis. I övrigt rör det sig om knuffningar på mopederna som filmats och att några ungdomar hällt ut sopor framför familjens bil.
Någon tid har gått, men det finns saker som tyder på att det värsta inte är över. Familjen får fortsätta att ta emot hot bl.a. på communityn Lunarstorm. Uppgifter till polisen talar om att det finns personer som planerar att sätta eld på gården. Samtidigt har en sajt öppnats där man kan teckna stöd för den gripne mannen som där anses ha tillgripit ett berättigat våld när hans hem hotades.
Åklagaren gjorde det enkelt för sig genom att säga att detta var en avrättning och alltså inte kunde rubriceras som annat än mord. Han tillfogade att bakgrundshistorien saknar relevans för bedömningen av det avsiktliga dödandet. Så stora kan skygglapparna vara. Osedvanligt korkat.
Naturligtvis har alla parter både pojkarna och mannens familj rätt till att få samhällets stöd. Jag försöker tänka mig in i parternas situation.
Pojkarna går dit för att ytterligare trakassera familjen. Vi vet någonstans att vi gör fel. Vi är brusiga av att ha kunnat hålla på och öka våra angrepp på familjens medlemmar. Vi är sex till antalet och i kroppen tillräckligt vuxna för att rå på både nittonåringen och den töntige pappan i familjen och dessutom beväpnade med vedträn och påkar för att ytterligare injaga rädsla hos familjen. Vi vet också om att de vuxna i byn, inklusive polis och socialtjänst ser med visst överseende på våra mobbningsaktioner. Vi vet också att ingen kan komma till familjens hjälp eftersom gården ligger ensligt.
Som pappa är jag väl medveten om en två år lång eskalerande mobbning av särskilt äldste handikappade sonen men också rena övergrepp mot övriga familjen redan detta gör mig nervös. Senaste veckan har övergreppen ökat ytterligare. Någon i familjen säger att nu kommer dom igen. Jag ber sonen ringa polisen. Jag vet att de inte kan komma i tid eftersom gården ligger ensligt. Det är mycket skrämmande särskilt eftersom det är sen kväll. För att inte framstå som försvarslös tar jag ner hagelbössan från väggen. Jag tänker i värsta fall om de försöker tränga in i huset så måste jag kunna försvara hemmet och laddar geväret med två skott. När jag kommer ut på bron ser jag sex halvstora män med tillhyggen i händerna. Dom skränar och uttalar hot. En av de unga männen tar ett steg framåt och säger något samtidigt. Jag skjuter honom i armen. Därefter vet jag bara att jag skjuter ytterligare skott. När jag kommer till mina sinnen igen ligger två pojkar skjutna på gräsmatten. Jag går in och tar luren från min son. Han har äntligen kommit fram till larmtjänsten och jag säger att jag skjutit två pojkar och ber dem skicka ambulans och polis.
Vi kan inte åtala förädrarna eller samhället för passiviteten. Inte heller kan vi nagelfara den dolda bymobben som baktalat familjen och skapat den tillåtande mobbningsstämningen. Utan vi har åklagarens åtal mot den som skjutit att ta ställning till.
Vad än åklagaren säger så börjar historien för två år sedan när gänget börjar trakassera olika medlemmar i familjen. Detta tillåts fortgå under två år utan att förädrar eller samhällets mer konkreta ingripande. Man måste då fråga sig vad föder detta för utanförskap hos familjen och gärningsmannen? Jag skulle känna mig fruktansvärt övergiven och ganska desperat. Ja, så desperat att jag inte klart kunde överväga vad jag gjorde.
Skjutandet föregås av att de unga männen beträder gärningsmannens tomt, som ligger ensligt i förhållande till annan bebyggelse, och närmar sig i en grupp om sex personer huset alla med påkliknande tillhyggen i händerna. Det är dessutom sen kväll och de unga männen yttrar sig hotfullt. Sonen rapporterar inte att polisen kommer, vilket han bett sonen ringa om. Mannen upplever det hela som mycket hotfullt och vet med hänsyn till vad som förkommit tidigare att dessa mobbare kan gå till verket. Mannen känner sig fruktansvärt rädd men också upprörd över detta som han uppfattar som intrång i sin fredade familjezon. Han bestämmer sig för att inte vika utan försvara sin rätt och i yttersta fall skjuta med det vapen han har i handen.
Du och jag är naturligtvis tillräckligt kloka att vi när de unga männen slutligen går till attack så skjuter vi två av de närmaste i foten för att markera hit men inte längre. Eller är vi det? Skulle jag själv om ett gäng på sex unga män med tillhyggen i händerna stod vid farstudörren och hotade min familj verkligen kunna tänka klart?
Naturligtvis har jag rätt att använda mig av nödvärn om ett antal personer tränger in i mitt hem och med tillhyggen hotar min familj. Frågan är vilket våld man har rätt att använda. Med hänsyn till att de unga männen var så många till antalet, att de var beväpnade, att de uppträdde hotfullt, att intrånget på hustomten skedde kvällstid och utnyttjande den ensliga belägenheten av hemmet så måste jag ha rätt att bruka ett avsevärt mått våld för att freda mig och mitt hem. Frågan är kunde det till och med ske med skjutvapen?
Ytterligare en intressant fråga, särskilt för den händelse man anser att rätt att bruka även skjutvapen förelegat, är om jag då skäligen bort besinna mig och använda skjutvapnet så att jag inte orsakade större skada än vad som behövdes för att stoppa angreppet? Man får nämligen inte begagna övervåld för att freda sig ens i en nödvärnssituation. Det kallas nödvärnsexcess och bestraffas men betydligt lindrigare än en avsiktlig gärning.
Nästa fråga är om situationen med hänsyn till bakgrundshistorien och samtliga omständigheter vid händelsen (beväpningen, antalet, mörkret osv) bort besinna mig eller om situationen framstod som så hotfull att jag inte skäligen kunnat överväga vad det lämpliga var för tillfället.
Jag avundas inte tingsrätten som skall döma i detta fall. Men lutar nog mot att jag efter mycken vånda skulle frikänna mannen, allt naturligtvis under förutsättning att tidningsuppgifterna är riktiga.
Teologie doktor Ann Heberlein har i Sydsvenskan 16/1 skrivit om fallet under rubriken "När förövaren också är ett offer": ... Jag tror inte att en utvidgning av rätten till självförsvar är lösningen. Jag tror faktiskt att det är att göra det alldeles för lätt för sig. Att överlämna rättigheten - och ansvaret - att försvara sig själv och sin egendom till varje enskild individ är att kapitulera. Det är inte frihet. Det är svek. - Problemen börjar långt innan inkräktaren finns på din gårdsplan, långt innan bössan plockas fram. Tragedin i Rödeby kan tolkas som att samhället redan har kapitulerat, gett upp, släppt visionen om trygghet för alla och övergett sitt ansvar. Jag tror att det är en övertolkning - men jag tror också att vi måste dra lärdom av Rödeby. - Någonting är på väg att gå fruktansvärt fel, och det är en utveckling som måste stoppas. Tilliten till varandra, till samhället har rubbats. Vi måste ständigt påminna oss om att samhället är vi, du och jag. Omsorg, gemenskap och ansvarstagande är en mycket bättre lösning än hagelbössor och självförsvar.
Nog så viktigt att vi funderar över detta också men först borde vi diskutera hur skulle vi döma i fallet eftersom det ju inte är omöjligt att jag själv hamnar i en dylik situation.
onsdag 16 januari 2008
Filippas sjukvårdspolitik är en risk för patienter!
Inte nog med att 1,5 miljard saknas i försvarets budget eller att inflationen inte varit så hög sedan 1993 (=tillväxten avstannar) utan nu kommer rapporterna om de risker som patienter utsätts för genom högerregeringens sjukvårdspolitik.
I Stockholm kommer larmrapporter om att flera patienter avlidit p.g.a. brister i akutsjukvården på högerregeringens regalskepp Stockholmsområdet. Man har haft sådana brister i organisationen att intensivvårdsplatser inte kunnat bemannas med utbildad personal. Detta har fått till följd att man varit tvungen att vägra intensivvård eller hänvisa behövande patienter till avdelningar där kompetens att ge intensivvård saknats. Detta är Filippa Reinfeldts experimentfält för olika borgerliga tankar om vård.
Filippa Reinfeldt, som är ansvarig för sjukvården inom Stockhomsregionen samt moderaternas talesman i sjukvårdsfrågor, intervjuades i Ekots lördagsintervju den 8 december 2007. I sammanfattning sa hon då att omläggningen av sjukvårdspolitiken i Stockholm syftade till att det offentliga sjukvårdskapitalet skall i så hög grad som möjligt säljas ut till privata vårdgivare. Vårdgivaren får - förutom sjukvårdskostnaden -vinsten betald av landstinget eftersom landstinget köper sjukvård av dessa privata vårdgivare. Hur detta skall ge billigare sjukvård är för mig en gåta utan svar. Man har långt framskridna planer - trots vallöftena från maken Fredrik R - att sälja ut bl a akutsjukhuset i Södertälje. Slutligen hade alliansen ingen erinran mot att rika ges gräddfil i vården genom att innehavare av privata försäkringar tas emot på sjukhusen med förtur. Man avser också att förutom att privatisera den faktiska vården även sälja ut själva planeringsverksamheten och administrationen.
Den överläkare, som nu intervjuades i samband med att en intensivvårdspatient i brist på plats placerats på en ortopedavdelning och avlidit, förklarade att detta är de prioriteringar vi dagligdags måste göra i och med att politikerna inte ger oss tillräckligt med resurser. Ett annat dödsfall med liknande historia skulle ha förekommit på det privata S:t Görans sjukhus också i Stockholm. Även flera andra riskfall har medfört att Socialstyrelsen nu begär in uppgifter från landstinget.
Naturligtvis kan det ske olyckshändelser i enskilda fall. Men att patienter dör eller får allvarliga skador därför att politikerna är så upptagna med denna ideologiska omorganisering av vården att man inte lyssnar på läkare och patienter och därvid allvarligt eftersätter patientsäkerheten är okristligt, cyniskt eller - som Alf Svensson uttryckte det - hjärtlöst.
Man kan påminna om vad Björn Elmbrandt skrev på http://www.dagensarena.se. "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm".
Och nu kommer alltså resultaten av att lönsamhetstänkandet tagit över sjukvården.
En annan allvarlig patientsäkerhetsaspekt av privatisering av olika enheter inom sjukvården fick en blixtbelysning i Lund. På Urologen vid universitetssjukhuset, där bl.a. prostatacancerpatienter behandlas, vägras vårdpersonalen att gå in i minst 12.000 journaler.
Det är journaler förda före årsskiftet i dataföretaget Alfas system. När Region Skåne från 1 januari 2008 ersatte detta system med ett annat så vägrade Alfa personalen tillträde journalbanken. Nu är Socialstyrelsen och Datainspektionen inblandade. Men de lär inte kunna lösa tvisten utan att Region Skåne för ytterligare dyra skattepengar "köper tillbaka" den journalinformation som finns på Alfas servrar. För närvarande svarar Alfa inte på brev och vill väl genom väntan trissa upp priset.
Tidigare fanns all datainformation på ett gemensamt delvis offentligägt bolag. Men nu är det ju privat konkurrens som skall gälla. Vi har ju en borgerlig regering och landstingsregim. Den borgerliga regionledningen kan nu äta av sin egen privatkapitalistiska soppa. Men man tycks samtidigt i denna ideologiska iver att "konkurrensutsätta", dvs vinstutsätta, all verksamhet fullständigt strunta i oss stackars patienter.
I Stockholm kommer larmrapporter om att flera patienter avlidit p.g.a. brister i akutsjukvården på högerregeringens regalskepp Stockholmsområdet. Man har haft sådana brister i organisationen att intensivvårdsplatser inte kunnat bemannas med utbildad personal. Detta har fått till följd att man varit tvungen att vägra intensivvård eller hänvisa behövande patienter till avdelningar där kompetens att ge intensivvård saknats. Detta är Filippa Reinfeldts experimentfält för olika borgerliga tankar om vård.
Filippa Reinfeldt, som är ansvarig för sjukvården inom Stockhomsregionen samt moderaternas talesman i sjukvårdsfrågor, intervjuades i Ekots lördagsintervju den 8 december 2007. I sammanfattning sa hon då att omläggningen av sjukvårdspolitiken i Stockholm syftade till att det offentliga sjukvårdskapitalet skall i så hög grad som möjligt säljas ut till privata vårdgivare. Vårdgivaren får - förutom sjukvårdskostnaden -vinsten betald av landstinget eftersom landstinget köper sjukvård av dessa privata vårdgivare. Hur detta skall ge billigare sjukvård är för mig en gåta utan svar. Man har långt framskridna planer - trots vallöftena från maken Fredrik R - att sälja ut bl a akutsjukhuset i Södertälje. Slutligen hade alliansen ingen erinran mot att rika ges gräddfil i vården genom att innehavare av privata försäkringar tas emot på sjukhusen med förtur. Man avser också att förutom att privatisera den faktiska vården även sälja ut själva planeringsverksamheten och administrationen.
Den överläkare, som nu intervjuades i samband med att en intensivvårdspatient i brist på plats placerats på en ortopedavdelning och avlidit, förklarade att detta är de prioriteringar vi dagligdags måste göra i och med att politikerna inte ger oss tillräckligt med resurser. Ett annat dödsfall med liknande historia skulle ha förekommit på det privata S:t Görans sjukhus också i Stockholm. Även flera andra riskfall har medfört att Socialstyrelsen nu begär in uppgifter från landstinget.
Naturligtvis kan det ske olyckshändelser i enskilda fall. Men att patienter dör eller får allvarliga skador därför att politikerna är så upptagna med denna ideologiska omorganisering av vården att man inte lyssnar på läkare och patienter och därvid allvarligt eftersätter patientsäkerheten är okristligt, cyniskt eller - som Alf Svensson uttryckte det - hjärtlöst.
Man kan påminna om vad Björn Elmbrandt skrev på http://www.dagensarena.se. "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm".
Och nu kommer alltså resultaten av att lönsamhetstänkandet tagit över sjukvården.
En annan allvarlig patientsäkerhetsaspekt av privatisering av olika enheter inom sjukvården fick en blixtbelysning i Lund. På Urologen vid universitetssjukhuset, där bl.a. prostatacancerpatienter behandlas, vägras vårdpersonalen att gå in i minst 12.000 journaler.
Det är journaler förda före årsskiftet i dataföretaget Alfas system. När Region Skåne från 1 januari 2008 ersatte detta system med ett annat så vägrade Alfa personalen tillträde journalbanken. Nu är Socialstyrelsen och Datainspektionen inblandade. Men de lär inte kunna lösa tvisten utan att Region Skåne för ytterligare dyra skattepengar "köper tillbaka" den journalinformation som finns på Alfas servrar. För närvarande svarar Alfa inte på brev och vill väl genom väntan trissa upp priset.
Tidigare fanns all datainformation på ett gemensamt delvis offentligägt bolag. Men nu är det ju privat konkurrens som skall gälla. Vi har ju en borgerlig regering och landstingsregim. Den borgerliga regionledningen kan nu äta av sin egen privatkapitalistiska soppa. Men man tycks samtidigt i denna ideologiska iver att "konkurrensutsätta", dvs vinstutsätta, all verksamhet fullständigt strunta i oss stackars patienter.
Stöd namninsamling för äktenskap nu!
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, där jag är medlem, har startat en sajt, www.aktenskap.nu.
Vi vill att riksdagen inför en könsneutral äktenskapslagstiftning och att den för oss särskilt skrivna partnerskapslagen avskaffas. Vi anser att en äktenskapslagstiftning inte får vara särskiljande utan att den i alla aspekter måste vara jämlik och könsneutral.
På sajten finns förutom en argumentsamling också möjlighet att delta i en namninsamling till förmån för en modern äktenskapslagstiftning för alla.
Om du stödjer detta så skriv in ditt namn på sajten. Tack!
Vi vill att riksdagen inför en könsneutral äktenskapslagstiftning och att den för oss särskilt skrivna partnerskapslagen avskaffas. Vi anser att en äktenskapslagstiftning inte får vara särskiljande utan att den i alla aspekter måste vara jämlik och könsneutral.
På sajten finns förutom en argumentsamling också möjlighet att delta i en namninsamling till förmån för en modern äktenskapslagstiftning för alla.
Om du stödjer detta så skriv in ditt namn på sajten. Tack!
tisdag 15 januari 2008
Skall vi sälja ut vår svenska kollektivavtalsrätt?
Med anledning av socialdemokratiska partiets rådslag rådslag om jobben, jobb@sap.se , har jag skickat in detta:
Före anslutningen till EU hade partiet som oavvisligt krav att svenska kollektivavtal skulle gälla för allt arbete som utförs i Sverige även vid utländska entreprenader och från entreprenadens första dag, samt att Lex Britannia skulle bibehållas.
Jag anser detta fortfarande bör vara ett viktigt grundelement för för partiets inställning för Sveriges medlemsskap i EU.
Det har sagts att det räcker med en förändring i utstationeringsdirektivet. Men det är knappast tillräckligt, såvida man inte allmängiltigförklarar kollektivavtalen. Det är dock inte önskvärt ur fackföreningsperspektiv. För att vara säker på att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte hotas av EU, måste därför förändringar göras i fördraget.
Därför måste partiet uttala att Lissabonfördraget inte bör ratificeras i sin nuvarande form. Skälet är att det idag råder osäkerhet i frågan om huruvida det svenska systemet med kollektivavtal är förenligt med EG-rätten. EG-domstolens besked i det s k Lavalmålet i december innebär att den fria rörligheten inom EU överordnas den i Sverige grundlagsfästa strejkrätten. I praktiken innebär detta att utländska arbetskraft diskrimineras lönemässigt och vad avser andra arbetsvillkor på svenska arbetsmarknad. Detta kan inte tolereras.
Därför anser jag att Sverige måste få undantag inskrivna i Lissabonfördraget eller att fördragstexten ändras beträffande kollektivavtalen och strejkrätten. I annat fall bör partiet inte godkänna fördraget. -----------------
Vi inom vänsterröelsen har mycket att vinna på europeiskt samarbete mot miljöförstörelse och kapitalets exploatering. Udden är alltså inte riktad mot EU i annat avseende än att EU skall göras om till ett demokratiskt EU för att inte bli ett redskap i arbetsgivarnas händer. Men då måste vi också bevaka att EU inte ständigt lider av ett demokratiskt underskott.
En av de märkligaste företeelserna inom EU är just EG-domstolen, där ett antal manliga jurister sitter och uttolkar fördragen och fritt prioriterar vilka principer som skall ges företräde. I det ovan nämnda målet har man valt mellan två principer. Den ena är att arbetskraft från andra medlemsländer inte får ges sämre villkor ifråga om löner och andra arbetsvillkor än svenska arbetare - detta har Byggnads försvarat. Detta står till och med i det grundläggande EU-fördraget. Samtidigt finns i fördraget en annan princip, nämligen den om fri rörlighet av arbetskraft inom EU. Domstolen har då utan motivering valt att ge fria rörligheten företräde och en sådan tolkning att en arbetsgivare i ett annat medlemsland kan flytta arbetskraft till annat medlemsland med tillämpning av det egna landets långt sämre arbetsvillkor. Domstolen har i detta gått arbetsgivarens ärenden. Detta kan vi inte tolerera.
Det har sagts att det nya fördraget är nödvändigt för att EU skall kunna fungera. Det är möjligt. Men det gör inte att man utan förändring skall finna sig i att vår kollektivavtalsrätt samtidigt underkänns. Socialdemokratin kan inte gå ihop med högerregeringen för att solidarisera sig med krafter som vill sälja ut arbetsrätten. Nej, undantag eller stoppa fördraget!
Tycker du detta så gör också du din röst hörd i rådslaget om jobb. Sista dag är 25 januari.
Före anslutningen till EU hade partiet som oavvisligt krav att svenska kollektivavtal skulle gälla för allt arbete som utförs i Sverige även vid utländska entreprenader och från entreprenadens första dag, samt att Lex Britannia skulle bibehållas.
Jag anser detta fortfarande bör vara ett viktigt grundelement för för partiets inställning för Sveriges medlemsskap i EU.
Det har sagts att det räcker med en förändring i utstationeringsdirektivet. Men det är knappast tillräckligt, såvida man inte allmängiltigförklarar kollektivavtalen. Det är dock inte önskvärt ur fackföreningsperspektiv. För att vara säker på att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte hotas av EU, måste därför förändringar göras i fördraget.
Därför måste partiet uttala att Lissabonfördraget inte bör ratificeras i sin nuvarande form. Skälet är att det idag råder osäkerhet i frågan om huruvida det svenska systemet med kollektivavtal är förenligt med EG-rätten. EG-domstolens besked i det s k Lavalmålet i december innebär att den fria rörligheten inom EU överordnas den i Sverige grundlagsfästa strejkrätten. I praktiken innebär detta att utländska arbetskraft diskrimineras lönemässigt och vad avser andra arbetsvillkor på svenska arbetsmarknad. Detta kan inte tolereras.
Därför anser jag att Sverige måste få undantag inskrivna i Lissabonfördraget eller att fördragstexten ändras beträffande kollektivavtalen och strejkrätten. I annat fall bör partiet inte godkänna fördraget. -----------------
Vi inom vänsterröelsen har mycket att vinna på europeiskt samarbete mot miljöförstörelse och kapitalets exploatering. Udden är alltså inte riktad mot EU i annat avseende än att EU skall göras om till ett demokratiskt EU för att inte bli ett redskap i arbetsgivarnas händer. Men då måste vi också bevaka att EU inte ständigt lider av ett demokratiskt underskott.
En av de märkligaste företeelserna inom EU är just EG-domstolen, där ett antal manliga jurister sitter och uttolkar fördragen och fritt prioriterar vilka principer som skall ges företräde. I det ovan nämnda målet har man valt mellan två principer. Den ena är att arbetskraft från andra medlemsländer inte får ges sämre villkor ifråga om löner och andra arbetsvillkor än svenska arbetare - detta har Byggnads försvarat. Detta står till och med i det grundläggande EU-fördraget. Samtidigt finns i fördraget en annan princip, nämligen den om fri rörlighet av arbetskraft inom EU. Domstolen har då utan motivering valt att ge fria rörligheten företräde och en sådan tolkning att en arbetsgivare i ett annat medlemsland kan flytta arbetskraft till annat medlemsland med tillämpning av det egna landets långt sämre arbetsvillkor. Domstolen har i detta gått arbetsgivarens ärenden. Detta kan vi inte tolerera.
Det har sagts att det nya fördraget är nödvändigt för att EU skall kunna fungera. Det är möjligt. Men det gör inte att man utan förändring skall finna sig i att vår kollektivavtalsrätt samtidigt underkänns. Socialdemokratin kan inte gå ihop med högerregeringen för att solidarisera sig med krafter som vill sälja ut arbetsrätten. Nej, undantag eller stoppa fördraget!
Tycker du detta så gör också du din röst hörd i rådslaget om jobb. Sista dag är 25 januari.
måndag 14 januari 2008
Ett tänkvärt perspektiv: Om hela världen reducerades till en by
Texten om världen vore en by här nedanför fick jag av en god vän. Naturligtvis skickade jag den vidare till alla mina vänner. Men jag vill också gärna publicera den här på min blogg med uppmaningen till dig som jag inte känner till namnet att bara ta till dig texten och fundera någon minut. Är du också en av de lyckligt lottade - jag tror det. Texten berör stora världsproblem. Men någonstans finns ett litet hålrum för din kreativitet. En myra drar sitt strå till stacken - många myror skapar en stor stack! Frågan man kan ställa: Vad är mitt strå till stacken? I tidningen läste jag igår att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen...
"Om världen vore en by"
Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner
bibehölls så bestod byn av:
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 var kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar,
och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter
50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en PC.
1 och bara en har en akademisk examen.
Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet,
förståelse, acceptans och utbildning för alla.
Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad
än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller
dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på
jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och
en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden.
Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask,
då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innebyggare.
Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för
1. Någon har tänkt på Dig
2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa
3. Du har en PC
Någon har någon gång sagt:
Arbeta, som om Du aldrig behövde pengar…
Älska, som om ingen någonsin övergivet någon...
Dansa, som om ingen längtade...
Sjung, som om ingen lyssnade...
Lev, som det vore ett paradis på jorden.
Vi lär nu vara inne i en internationell vänskapsvecka. Skicka detta till alla som
är Dina vänner. Om Du inte skickar det vidare så händer inget. Gör Du det så har Du
förtjänat ett leende från var och en av dem!!
"Om världen vore en by"
Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner
bibehölls så bestod byn av:
57 asiater
21 européer
14 amerikaner (från Nord- och Sydamerika)
8 afrikaner
52 var kvinnor
48 män
70 ickekristna
30 kristna
89 heterosexuella
11 homosexuella
6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar,
och de 6 personerna kom från USA
80 hade otillräckliga boendeförhållanden
70 var analfabeter
50 var undernärda, 1 döende, 2 föddes och 1 hade en PC.
1 och bara en har en akademisk examen.
Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet,
förståelse, acceptans och utbildning för alla.
Om Du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad
än 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.
Om Du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller
dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än 500 miljoner människor här på
jorden.
Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och
en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden.
Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask,
då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innebyggare.
Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för
1. Någon har tänkt på Dig
2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa
3. Du har en PC
Någon har någon gång sagt:
Arbeta, som om Du aldrig behövde pengar…
Älska, som om ingen någonsin övergivet någon...
Dansa, som om ingen längtade...
Sjung, som om ingen lyssnade...
Lev, som det vore ett paradis på jorden.
Vi lär nu vara inne i en internationell vänskapsvecka. Skicka detta till alla som
är Dina vänner. Om Du inte skickar det vidare så händer inget. Gör Du det så har Du
förtjänat ett leende från var och en av dem!!
lördag 12 januari 2008
Högerregeringen skär ned stöd för att bekämpa hunger och fattigdom
Högerregeringens hela program är en omvänd robin-hood som syftar till att sänka skatter och öka inkomsterna för de rika och välbärgade och samtidig nedskärning på utgifter för omsorg om och ökning av avgifter för de mindre bemedlade. Detta gäller Sverige och på denna - med Alf Svenssons ord - hjärtlösa politik har väljarna svarat med ett opinionsras av sällan skådat slag. Samma ideologiska metodologi tillämpar högerregeringen internationellt. Redan tidigare har en rad länder som erhållit bilaterala bidrag fått dessa beskurna eller helt borttagna. Det började med att "bidragen" inte betalades utan användes till "skuldavskrivning". Skuldavskrivning innebär att beloppet istället för att gå till fattigdomsbekämpning går till att betala skulder som fattiga länder har till bl.a. Europa. Nu skär man dessutom ner bidraget till FNs utvecklings- och fattigdomsbekämpningsprogram UNDP med 80 miljoner kr.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) skrev nyligen på Sydsvenskans debattsida och angav motivet till att UNDP "inte tillräckligt tydligt formulerat kravet på främjandet av mänskliga rättigheter".
Om det vore så att UNDP struntade i bidragsländernas förhållande till mänskliga rättigheter vore detta naturligtvis ett hedersamt skäl. Det enda rimliga vore emellertid i så fall att helt strypa UNDP-stödet och se till att bidraget kom behövande länder till godo på annat sätt. Vad som gör det än mer märkligt är att ett av UNDPs mest prioriterade områden är just arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna. Detta borde istället alltså motivera en ökning av stödet. Men inget av detta sker vilket ger hänvisning om att det rör sig om samma cyniska synsätt som präglar den inhemska politiken. Man vill helt enkelt spara på det som går till att motverka fattigdom, utanförskap ... Kanske är det ytterligare några förmögenhetsskatter som skall tas bort eller förmåner till de välbesuttna som skall finansieras?
Detta blir än skamligare när man enligt ett helsidesupplägg i Sydsvenskan i dag 12/1 får reda på att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen.
Man undrar egentligen hur man är funtad, när man mot denna bakgrund minskar stödet till UNDP, det FN-organ som aktivt arbetar för mänskliga rättigheter och mot fattigdom. Vad högerregeringen inte tycks ha kläm på är bl.a. att det på en planet där majoriteten hungrar och några få lever i överflöd är det en mänsklig rättighet att äta sig mätt. Högerregeringens gnidighet framstår som extra motbjudande när det sker för att få en budget utan förmögenhetsbeskattning att gå med vinst.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) skrev nyligen på Sydsvenskans debattsida och angav motivet till att UNDP "inte tillräckligt tydligt formulerat kravet på främjandet av mänskliga rättigheter".
Om det vore så att UNDP struntade i bidragsländernas förhållande till mänskliga rättigheter vore detta naturligtvis ett hedersamt skäl. Det enda rimliga vore emellertid i så fall att helt strypa UNDP-stödet och se till att bidraget kom behövande länder till godo på annat sätt. Vad som gör det än mer märkligt är att ett av UNDPs mest prioriterade områden är just arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna. Detta borde istället alltså motivera en ökning av stödet. Men inget av detta sker vilket ger hänvisning om att det rör sig om samma cyniska synsätt som präglar den inhemska politiken. Man vill helt enkelt spara på det som går till att motverka fattigdom, utanförskap ... Kanske är det ytterligare några förmögenhetsskatter som skall tas bort eller förmåner till de välbesuttna som skall finansieras?
Detta blir än skamligare när man enligt ett helsidesupplägg i Sydsvenskan i dag 12/1 får reda på att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen.
Man undrar egentligen hur man är funtad, när man mot denna bakgrund minskar stödet till UNDP, det FN-organ som aktivt arbetar för mänskliga rättigheter och mot fattigdom. Vad högerregeringen inte tycks ha kläm på är bl.a. att det på en planet där majoriteten hungrar och några få lever i överflöd är det en mänsklig rättighet att äta sig mätt. Högerregeringens gnidighet framstår som extra motbjudande när det sker för att få en budget utan förmögenhetsbeskattning att gå med vinst.
Mejla till Umeå kommun och protestera mot cynism mot gamla!
Med anledning av bloggen här nedanför på min blogg uppmanar jag alla att protestera mot Umeå kommuns fullständigt förryckta tilltaget att stänga in de gamla var för sig för utfordring Kommunalfullmäktiges ordförande lennart.holmlund@umea.se , socialtjanst@umea.se , till socialdirektören ewa.klingefors@umea.se, till chefen för mattjänsten fredrik.bergstrom@umea.se
fredag 11 januari 2008
Gamla har förverkat rätt att leva anständigt - ättestupan billigast!
Länge bodde jag i Umeå och sedan i Lycksele med avbrott i Piteå och Haparanda. Jag trodde jag lärde mig en sak: norrlänningar är ett anständigt och juste folk. Man hade det litet svårt med att övriga Sverige roffade åt sig av råvaror, el och arbetskraft. Men det var ett segt och hederligt släkte. Och det fanns inte så många moderater guskepris. Men det har ju blivit viss ändring på det också, ja västerbotten får ju t.o.m. en avlagd toppmoderat som landshövding. Och dess största tidning VästerbottensKuriren var om jag minns rätt folkpartistisk, vilket numera i handling betyder regeringsorgan och brukar kallas "oberoende liberal". En märklig omständighet är att radionyheten nedanför inte fanns på VKs hemsida när jag tittade vid 21-tiden.
Men jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheterna på radion i dag:
Umeå kommun anser att det blir för dyrt att låta de äldre på ett seniorboende äta tillsammans därför har matsalen stängts. Nu får de äldre sitta ensamma på rummet och äta. Kommunen stänger alltså matsalen för äldre för att spara pengar. Det blir för dyrt att låta de som bor på Mariebergs seniorboende äta tillsammans. "Det är en ekonomisk fråga", säger Fredrik Bergström, enhetschef på matstjänst Umeå kommun, "vi måste spara pengar".
- "Livet var roligare när vi åt tillsammans", säger Sanny Lindgren som bott på Mariebergs boende sedan i mars och känner sig lurad eftersom ingen talat om att matsalen skullle stängas. "Det är tomt och trist att sitta ensam på rummet och äta maten som hemtjänstpersonalen serverar", säger några av de äldre, när det träffas över en fika på projektet träffpunkten som har öppet två eftermiddagar i veckan. (SR)
Umeå kommun har som alla framåtsyftande kommuner både en handlingsplan för äldreomsorgen och en "Kvalitetsdeklaration avseende särskilt boende för äldre i Umeå kommun", som har följande ingress: "Socialtjänsten skall uppfattas som öppen och tillgänglig och ge stöd av god kvalitet, vilket bl.a. innebär respektfullt och medmänskligt bemötande, tydlighet, konformitet, rättssäkerhet och inflytande." Så på de vackra orden är det ingen brist. Snarare är det ett överflöd av ord "stöd av god kvalitet" "respektfullt och medmänskligt bemötande", "inflytande" ... osv. Men att servera gemensam måltid för de äldre, nej så långt kan omsorgen inte sträcka sig. Man blir ju bara hysteriskt arg ...
Får inte den gode Bergström silkessnöret efter detta framträdande så har Umeå blivit en konstig stad. Eller kanske är det dags att börja hugga huvuden av ansvariga politiker. Ty bäste Bergström kanske bara är ett verktyg för några hjärtlösa räknenissar som fått alldeles för mycket makt. Och då är det dags att svinga bilan ty sådana besparingar bör inte ens diskuteras om man inte i förlängningen avser att inrätta en kommunal ättestupa. Det skulle onekligen bli det billigaste. Och sedan kommunalt tillhandhållna pappkistor och samling för de närmaste vid korvkiosken på järnvägstorget. Eller har man stängt den också?
Men jag trodde inte mina öron när jag hörde nyheterna på radion i dag:
Umeå kommun anser att det blir för dyrt att låta de äldre på ett seniorboende äta tillsammans därför har matsalen stängts. Nu får de äldre sitta ensamma på rummet och äta. Kommunen stänger alltså matsalen för äldre för att spara pengar. Det blir för dyrt att låta de som bor på Mariebergs seniorboende äta tillsammans. "Det är en ekonomisk fråga", säger Fredrik Bergström, enhetschef på matstjänst Umeå kommun, "vi måste spara pengar".
- "Livet var roligare när vi åt tillsammans", säger Sanny Lindgren som bott på Mariebergs boende sedan i mars och känner sig lurad eftersom ingen talat om att matsalen skullle stängas. "Det är tomt och trist att sitta ensam på rummet och äta maten som hemtjänstpersonalen serverar", säger några av de äldre, när det träffas över en fika på projektet träffpunkten som har öppet två eftermiddagar i veckan. (SR)
Umeå kommun har som alla framåtsyftande kommuner både en handlingsplan för äldreomsorgen och en "Kvalitetsdeklaration avseende särskilt boende för äldre i Umeå kommun", som har följande ingress: "Socialtjänsten skall uppfattas som öppen och tillgänglig och ge stöd av god kvalitet, vilket bl.a. innebär respektfullt och medmänskligt bemötande, tydlighet, konformitet, rättssäkerhet och inflytande." Så på de vackra orden är det ingen brist. Snarare är det ett överflöd av ord "stöd av god kvalitet" "respektfullt och medmänskligt bemötande", "inflytande" ... osv. Men att servera gemensam måltid för de äldre, nej så långt kan omsorgen inte sträcka sig. Man blir ju bara hysteriskt arg ...
Får inte den gode Bergström silkessnöret efter detta framträdande så har Umeå blivit en konstig stad. Eller kanske är det dags att börja hugga huvuden av ansvariga politiker. Ty bäste Bergström kanske bara är ett verktyg för några hjärtlösa räknenissar som fått alldeles för mycket makt. Och då är det dags att svinga bilan ty sådana besparingar bör inte ens diskuteras om man inte i förlängningen avser att inrätta en kommunal ättestupa. Det skulle onekligen bli det billigaste. Och sedan kommunalt tillhandhållna pappkistor och samling för de närmaste vid korvkiosken på järnvägstorget. Eller har man stängt den också?
tisdag 8 januari 2008
Moderatmakt
Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
måndag 7 januari 2008
I huvet på en borgerlig gube
En av HasseoTages mest underbara filmer är "I huvudet på en gammal gubbe". Per T. Ohlsson har alluderat på det i sin krönika 6/1 "I huvudet på Reinfeldt" men det blir faktiskt mest i huvudet på den borgerliga guben PerTe: Värre än så här kan det ändå inte bli. Tanken måste vid något tillfälle ha susat genom huvudet på statsminister Fredrik Reinfeldt när han under helgerna har begrundat sitt annus horribilis 2007, de politiska möjligheterna 2008 och - i förlängningen - utsikterna för ytterligare en borgerlig valseger 2010.
Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.
Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.
Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".
När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?
Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.
Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.
Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.
Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".
När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?
Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.
söndag 6 januari 2008
Kvarstående vinsten av -68: jämställdheten kvinnor och män!
På Godmorgon världen i dag 6/1 talade man om 40 årsjubiléet inför 2008 av radikalitetens genombrott. Någon parerade med att de manliga revolutionärerna snart marscherade vidare i typiska manliga karriärer i det etablerade. Kvinnorna däremot, som gjord samma erfarenheter av kaffekokning och service-roller i vänsterrörelserna, formerade en egen kvinnorörelse. Detta gav frukt och - såsom Heidi Avellan uttrycker det i Sydsvenskan i går 5/1 - ...ändå är det bara ett drygt decennium sedan dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson - pressad av nätverket Stödstrumporna - förverkligade "varannan damernas" i politiken. Ett paradigmskifte. Trots den mer än sekellånga liberala "kvinnokampen" var det socialdemokraterna som krossade politikens glastak och som krattade manegen, inte minst med socialpolitiken.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.
Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".
Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.
Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.
Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.
lördag 5 januari 2008
Tilltron till dagspressen och journalister.
Rubriken anger ett viktigt ämne, kanske ett av de viktigaste i en demokrati. Men journalister försöker i det längsta att undvika denna diskussion. När gäller dagspressens vägran att ta upp frågeställningen kan man kanske tala om rädsla att såga av den gren man sitter på. Men public service? "En fri radio och television"? Eller finns trots allt samma rädsla där. Man vet ju inte vart framtiden för en .. hägrar kanske en anställning i kommersiella media?
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
torsdag 3 januari 2008
Högerregeringens rika och välmående bidragstagare
Från den 1 januari år 2 av den borgerliga högerregeringen så träder nya lagar i kraft och jag vill bara peka på två stycken som så tydligt visar på högerregeringens profil: omvänd robin-hood.
Den nya fastighetsskatten, förlåt avgiften, är på 0,75 procent av taxeringsvärdet, dock högst 6.000kr. Det innebär att alla fastighetsägare med en fastighet taxerad över 800.000 kr får en rabatt, större ju förmögnare och flottare man bor.
Fastigheter taxerade upp till 800.000 kr betalar 0,75 procent i fastighetsskatt.
Mer värda fastigheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag med följande belopp: taxeringsvärde 800.000 kr - skatt 6000kr - bidrag 0 kr; 1 miljon - 6.000 kr - 1.500 kr; 2 miljoner -6.000 kr - 9.000 kr; 5 miljoner - 6.000 kr - 31.500 kr; 10 miljoner - 6.000 kr - 69.000 kr; 20 miljoner - 6.000 kr - 144.000 kr; 30 miljoner - 6.000 kr - 219.000 kr; 40 miljoner - 6.000 kr - 294.000 kr osv
Bostadslägenheter taxerade upp till 300.000 kr betalar 0,4 procent i skatt, dock högst 1.200 kr.
Mer värda bostadslägenheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag: taxeringsvärde 300.000 kr - skatt 1.200 kr - bidrag 0 kr; 500.000 kr - 1.200 kr - 800 kr; 700.000 kr -1.200 kr -1.600 kr; 1 miljon kr - 1.200 kr - 2.800 kr; 2 miljoner kr - 1.200 kr - 6.800 kr; 3 miljoner kr - 1.200 kr - 10.800 kr; 5 miljoner kr - 1.200 kr - 18.800 kr; 10 miljoner kr - 1.200 kr - 38.800 kr; 20 miljoner kr - 1.200 kr - 78.800 kr.
Ju rikare folk är och ju flottare de lever ju större skattebidrag får de av högerregeringen. När man sedan räknar in att högerregringen avskaffat förmögenhetsskatten blir överföringarna till de rikaste mycket gentila. Och hur finansieras detta då. Jo, man bedriver klappjakt på sjuka, arbetslösa och pensionärer. Till de rika ytterligare överflöd till champagne, kaviar och semesterresor till varmare breddgrader och till de fattigare ytterligare inskränkningar av de redan begränsade dagskassorna. Det är denna omvända-robin-hood som är det systemskifte nationalekonomerna i finansdepartementet räknat ut tillsammans med Svcnskt Näringsliv. Det är skamligt, ja till och med så osmakligt att några moderater reagerat på den orättvisa.
För att "muta" medelklassen har man lockat med vad kallas "jobbavdraget". Av Skatteverkets skattetabeller framgår att den utlovade 1000-lappen i månaden uppnås vid ungefär en inkomst på 23.000 kr efter det nu genomförda "dubbla jobbskatteavdraget". Men den orättfärdiga skatteprofilen enligt Skatteverkets skattetabell nr 32 (Göteborg, Malmö) visar vid viss
månadsinkomst och skillnaden mellan skatt på lön jämfört med pension, försäkringsersättning osv : månadsinkomst 2.500 kr - skillnad per månad 171 kr och per år 2052 kr ; 3000 kr - 270 kr - 3240 kr; 4000 kr - 446 kr - 5568 kr; 5-9.000 kr - 528 kr - 6336 kr; 10.000 kr - 535 kr - 6420 kr; 12.000 kr - 596 kr - 7152 kr; 16.000 kr - 760 kr - 9120 kr; 20.000 kr - 924 kr - 11088 kr; 25.000 kr -1118 kr - 13416 kr; 30.000 kr - 1176 kr - 14.112kr.
Detta är intressant ur fler perspektiv.
* Först vid en månadslön på drygt 23.000 utgår en skattesänkning på i valet utlovade 1000 kr i månaden, vilken delvis finansieras genom att pensionärer med samma pensionsbelopp betalar 12.000 kr mer i skatt per år. Man kan alltså säga att även denna reform gynnar de som har det bra med arbete och god lön.
* De som verkligen missgynnas av denna reform är pensionärer, arbetslösa och sjuka. Att till och med de pensionärer som bara åtnjuter grundpension skall få vara med och finansiera skattebidragen till de som har bra lön med mellan 6-7000 kr om året är upprörande för att inte säga osmakligt.
Dessutom är det så att gruppen pensionärer, arbetslösa och sjuka redan drabbats av en mindre inkomst just genom sin ålder, arbetslöshet eller sjukdom. Att ovanpå den bördan lägga en speciell extra beskattning är cyniskt omänskligt. Till och med affärernas hundmat börjar bli för dyr för vissa hushållskassor.
Vidare har som motiv för det s.k. jobbavdraget sagts att det skall stimulera till arbete. Nej, enkel nationalekonomi säger istället att den konsumtion som skulle ha ökat om jobbavdragspengarna lagts ut som en rättvis generell skattesänkning skulle ha genom den ökade konsumtionen lett till motsvarande arbetsökning. Moderaterna har tillåtits som enkel slogan utan motsägelse ha fått skandera jobb, jobb, jobb genom jobbavdrag. Detta är en helt obestyrkt hypotes, för att inte säga vettlös tanke, att folk skulle ta mera arbete därför att man klämmer åt äldre, sjuka och arbetslösa. Så fungerar inte människor och så fungerar inte ekonomin. Alf Svensson har verkligen pekat ut den nakne kejsaren som inbillat folk att han var klädd i full stass och ornat: Du är fullständigt naken, ja hjärtlöst naken!
Den nya fastighetsskatten, förlåt avgiften, är på 0,75 procent av taxeringsvärdet, dock högst 6.000kr. Det innebär att alla fastighetsägare med en fastighet taxerad över 800.000 kr får en rabatt, större ju förmögnare och flottare man bor.
Fastigheter taxerade upp till 800.000 kr betalar 0,75 procent i fastighetsskatt.
Mer värda fastigheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag med följande belopp: taxeringsvärde 800.000 kr - skatt 6000kr - bidrag 0 kr; 1 miljon - 6.000 kr - 1.500 kr; 2 miljoner -6.000 kr - 9.000 kr; 5 miljoner - 6.000 kr - 31.500 kr; 10 miljoner - 6.000 kr - 69.000 kr; 20 miljoner - 6.000 kr - 144.000 kr; 30 miljoner - 6.000 kr - 219.000 kr; 40 miljoner - 6.000 kr - 294.000 kr osv
Bostadslägenheter taxerade upp till 300.000 kr betalar 0,4 procent i skatt, dock högst 1.200 kr.
Mer värda bostadslägenheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag: taxeringsvärde 300.000 kr - skatt 1.200 kr - bidrag 0 kr; 500.000 kr - 1.200 kr - 800 kr; 700.000 kr -1.200 kr -1.600 kr; 1 miljon kr - 1.200 kr - 2.800 kr; 2 miljoner kr - 1.200 kr - 6.800 kr; 3 miljoner kr - 1.200 kr - 10.800 kr; 5 miljoner kr - 1.200 kr - 18.800 kr; 10 miljoner kr - 1.200 kr - 38.800 kr; 20 miljoner kr - 1.200 kr - 78.800 kr.
Ju rikare folk är och ju flottare de lever ju större skattebidrag får de av högerregeringen. När man sedan räknar in att högerregringen avskaffat förmögenhetsskatten blir överföringarna till de rikaste mycket gentila. Och hur finansieras detta då. Jo, man bedriver klappjakt på sjuka, arbetslösa och pensionärer. Till de rika ytterligare överflöd till champagne, kaviar och semesterresor till varmare breddgrader och till de fattigare ytterligare inskränkningar av de redan begränsade dagskassorna. Det är denna omvända-robin-hood som är det systemskifte nationalekonomerna i finansdepartementet räknat ut tillsammans med Svcnskt Näringsliv. Det är skamligt, ja till och med så osmakligt att några moderater reagerat på den orättvisa.
För att "muta" medelklassen har man lockat med vad kallas "jobbavdraget". Av Skatteverkets skattetabeller framgår att den utlovade 1000-lappen i månaden uppnås vid ungefär en inkomst på 23.000 kr efter det nu genomförda "dubbla jobbskatteavdraget". Men den orättfärdiga skatteprofilen enligt Skatteverkets skattetabell nr 32 (Göteborg, Malmö) visar vid viss
månadsinkomst och skillnaden mellan skatt på lön jämfört med pension, försäkringsersättning osv : månadsinkomst 2.500 kr - skillnad per månad 171 kr och per år 2052 kr ; 3000 kr - 270 kr - 3240 kr; 4000 kr - 446 kr - 5568 kr; 5-9.000 kr - 528 kr - 6336 kr; 10.000 kr - 535 kr - 6420 kr; 12.000 kr - 596 kr - 7152 kr; 16.000 kr - 760 kr - 9120 kr; 20.000 kr - 924 kr - 11088 kr; 25.000 kr -1118 kr - 13416 kr; 30.000 kr - 1176 kr - 14.112kr.
Detta är intressant ur fler perspektiv.
* Först vid en månadslön på drygt 23.000 utgår en skattesänkning på i valet utlovade 1000 kr i månaden, vilken delvis finansieras genom att pensionärer med samma pensionsbelopp betalar 12.000 kr mer i skatt per år. Man kan alltså säga att även denna reform gynnar de som har det bra med arbete och god lön.
* De som verkligen missgynnas av denna reform är pensionärer, arbetslösa och sjuka. Att till och med de pensionärer som bara åtnjuter grundpension skall få vara med och finansiera skattebidragen till de som har bra lön med mellan 6-7000 kr om året är upprörande för att inte säga osmakligt.
Dessutom är det så att gruppen pensionärer, arbetslösa och sjuka redan drabbats av en mindre inkomst just genom sin ålder, arbetslöshet eller sjukdom. Att ovanpå den bördan lägga en speciell extra beskattning är cyniskt omänskligt. Till och med affärernas hundmat börjar bli för dyr för vissa hushållskassor.
Vidare har som motiv för det s.k. jobbavdraget sagts att det skall stimulera till arbete. Nej, enkel nationalekonomi säger istället att den konsumtion som skulle ha ökat om jobbavdragspengarna lagts ut som en rättvis generell skattesänkning skulle ha genom den ökade konsumtionen lett till motsvarande arbetsökning. Moderaterna har tillåtits som enkel slogan utan motsägelse ha fått skandera jobb, jobb, jobb genom jobbavdrag. Detta är en helt obestyrkt hypotes, för att inte säga vettlös tanke, att folk skulle ta mera arbete därför att man klämmer åt äldre, sjuka och arbetslösa. Så fungerar inte människor och så fungerar inte ekonomin. Alf Svensson har verkligen pekat ut den nakne kejsaren som inbillat folk att han var klädd i full stass och ornat: Du är fullständigt naken, ja hjärtlöst naken!
onsdag 2 januari 2008
Högerregeringens angrepp på arbetarna.
I en ledare skriver facktidningen Byggnadsarbetaren: "Sedan Sven-Otto Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister har minst 13 byggnadsarbetarefått sätta livet till på jobbet i Sverige. Det är bara att ta på sig besökshjälmen och åka upp med bygghissen på större bygge så förstår man varför. På ett bygge utsätts man för fallrisker, skärrisker, klämrisker, buller, damm och så här års fukt, snö och kyla. Varje år anmäls över 3 000 allvarliga olyckor på byggarbetsplatser i Sverige... Naturligtvis har alla ett ansvar för att hindra olyckor; arbetsgivare, fack och varje enskild byggnadsarbetare. Men inget fungerar utan lagar och regler. Och lagarna må vara tydliga och skarpa, men de fungerar knappast om inte någon ser till att de efterlevs. Därför är det märkligt att Arbetsmiljöverket, som ska se till att lagarna efterlevs, nu genomgår ett ordentligt stålbad. Regeringen har beslutat att banta Arbetsmiljöverket med 157 miljoner kronor på tre år. Det innebär att minst var fjärde byggarbetsmiljöinspektör måste bort. Den högst ansvarige för Arbetsmiljöverket är arbetsmarkanadsministern Sven-Otto Littorin. Han ser inte något samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor. Han tycker heller inte att regeringen i dag direkt kan göra mer för att minska antalet olyckor. För regeringen är den allra viktigaste frågan att fler människor ska ut i jobb. De omfattande förändringarna av a-kassan, som så många byggnadsarbetare fått känna av, är ett led i detta. Hur tänker ministern egentligen?"
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
I samma av nummer av Byggnadsarbetaren kan citeras ur nyheterna:
* De 130 kinesiska byggnadsarbetarna på Fanerduns mässhallsbygge i Kalmar fick dela på 14 toaletter. Något som ledde till att arbetarna även tvingades använda skogen som toalett.
* Bland annat har Rikskriminalpolisen fått in uppgifter om estniska medborgare som arbetat i byggbranschen i Stockholm. De har fått avtalsenliga löner på 170 kronor i timmen. Men när de rest tillbaka till Estland har de tvingats lämna större delen av lönen till kriminella organisationer.
* En 45-årig elektriker fick en järnbalk i huvudet på en byggarbetsplats i Göteborg i morse. Mannens tillstånd är kritiskt.
* Vanliga, enkla andningsskydd räcker inte vid asbestsanering. Det är en av de främsta orsakerna till att hundratals svenskar fortfarande insjuknar i dödliga sjukdomar som orsakats av asbest varje år.
* Antalet olyckor på Hallandsåsbygget har ökat det senaste året. Olyckorna är fler än de uppställda arbetsmiljömålen.
Mot bakgrunden av olyckorna så är Byggnadsarbetarens fråga "hur tänker Littorin egentligen?" verkligen motiverad. Men det tycker inte frilandsjournalisten (?) Anna Unsgaard som vässat pennan på opinionssidan i "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/1. Under rubriken "Politiken kan inte bestämma allt" så avhånar hon alla försök att lagstiftningsmässigt försöka ange ramar för mänskligt handlande. Det skulle vara synd om infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) som blir tillfrågad vad man kan göra ytterligare för att minska antalet döda i trafiken. "Men istället för att ta eget ansvar i trafiken kräver vi svar från politikerna och fler mitträcken. Själva är vi UPA. Utan Personligt Ansvar... Samma sak gäller inom delar av byggbranschen. Byggdöden är politikers fel. Nyligen slog tidningen Byggnadsarbetaren fast att sedan arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) tillträdde har tretton byggnadsarbetare dött ... Littorin menar å sin sida att det yttersta ansvaret ligger hos arbetsgivaren och att vi har tillräckliga lagar. Tidningen kontrar med att ministern skjuter ifrån sig ansvaret. - Men är det ministerns fel som tvingar arbetaren att trappa upp tempot på byggena och sätta säkerheten på spel?... Vad är nästa steg i UPA? Skall vi ha en lampa i kundvagnen som blinkar när vi plockat varor för mer än 1000 kr? Annars kanske vi förköper oss."
Så säger alltså Anna Unsgaard, som jämställer i olycksfall döda byggnadsarbetare med att hon kan förköpa sig p.g.a sina goda inkomster. Kan man vara osmakligare och inte ta personligt ansvar för det man skriver. Gäller alla medel UPA när man skall försvara högerregeringens ministrar?
Att en journalist i en borgerlig tidning kan skriva nästan vad som helst är redan exemplifierat men Anna Unsgaard är ju dessutom så dumt okunnig. När det gäller trafiken så är alla experter överens om att det är de höga hastigheterna som är främsta olycksanledningen. Där kan politikerna göra en hel del, nämligen bl.a. skärpa hastighetsbegränsningar, avsätta ytterligare medel att övervaka trafiken och överväga ytterligare bestraffningsåtgärder. Man kan alltså med fog fråga politikerna vad de är beredda att göra för att hos enskilda inskärpa personligt ansvar för hur man kör bil.
När det gäller Littorin tycks Anna Unsgaard antingen haft mössan neddragen över både ögon och öron det sista året eller också ljuger hon bara rent ut? Vad detta handlar om är nämligen detta: Sedan sommaren 2007 fungerar Avvecklingsmyndigheten för Arbetslivsinstitutet och drygt en 1/3 av verksamheten har avvecklats och den enastående kunskapsbank i arbetsmiljöfrågor som finns lagrad uppdateras inte längre kontinuerligt. Arbetsmiljöverket har vidare fått sitt anslag neddraget och därför tvingats att kraftigt skära ned sin verksamhet.
Den 3 november 2007 skrev överläkaren Anna Blomqvist, styrelsemedlem i Svensk yrkes- och miljömedicinsk förening, en artikel i Sydsvenskan - gu'bevars - "Arbetsmiljön hotas" apropå att högerregeringen skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet och begränsa Arbetsmiljöverkets uppdrag. Istället för att avveckla bör man utveckla en instans som på ett nationellt plan svarar för att forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa tillämpas. Hon summerade: "Man menar att ansvaret för den goda arbetsmiljön främst är en fråga för parterna på arbetsmarknaden och ger Arbetsmiljöverket ett mer begränsat uppdrag i framtiden. Arbets- och miljömedicinen har liksom Vägverket en nollvision. Våra erfarenheter är att om det saknas polis, så avtar intresset att följa lag och vett. Tyvärr behövs det poliser och fartkameror för att stoppa fortkörarna på vägarna och likadant är det ute på arbetsplatserna. Tillsyn, utbildning och forskning på arbetsmiljöområdet bör utvecklas - inte avvecklas. Jag undrar slutligen vad statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen menade med att de nya moderaterna är det nya arbetarpartiet. De reformer som aviseras leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd samt till att dra undan mattan för de drabbade i den grupp som Fredrik Reinfeldt säger sig värna om."
Tillsammans med högerregeringens åtgärder mot a-kassorna och fackföreningarna är detta ett samlat angrepp på arbetstagarna från högerregeringens sida påhejade av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Anna Unsgaards artikel är bara en billig variant i denna kampanj.
Man börjar faktisk fundera över hur sådana här dumheter kommer till. Är det möjligen så att Anna Unsgaard är identisk med den person med samma namn som är pressekreterare hos finansministern Anders Borg? Hon lär dessutom vara gift med pressekreterare hos statsministern Fredrick Reinfeldt Edvard Unsgaard. Hela familjen moderatanställd alltså. Men varför i så fall använda titeln "frilansjournalist"? Och detta flera månader efter upphöjandet till regeringskansliet? Ja det kan man i alla fall säga, att skriverierna i regeringsorganet Sydsvenskan tydligen är förankrade högt upp i regeringshierarkin. Det skulle möjligen förklara en del av dumheterna men knappast Sydsvenskans påstådda policy som "oberoende liberal".
tisdag 1 januari 2008
Vi socialdemokrater skall inte göra om alliansens misstag.
Ja, så är det 2008 på riktigt. Man söker efter perspektiv på det som varit och frågar sig vad kan man lära sig av det gångna för att skapa en bättre framtid.
Jesper Bengtsson analyserar 2007 i Aftonbladet: 1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare. Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts. En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag. Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa. Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson. Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen. Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.
Jag delar Jesper Bengtssons analys. Dessutom så viftade Reinfeldt med 1000-lappen mer i månaden. Som pensionär så vet man ju hur det gick med den saken. Nej, det som redan har bra arbete och god förmögenhet har fått åtskilligt mer att röra sig med i månaden medan den fattigare tredjedelen av Sveriges befolkning fått knappa in på den redan begränsade dagskassan. Detta är i grunden omoraliskt och hjärtlöst precis som Alf Svensson säger och det är det svenska folket reagerat mot. Däremot tror jag de flesta väljare - även om "kvällstidnings"-journalisterna älskar skandaler - inte bryr sig så värst mycket om en puss under jourtid eller ett eller annat klavertramp. Naturligtvis är det inte bra om politiker som just åberopat ärlighet och korrekthet visar sig själv ha olovandes tagit sylt ur burken. Särskilt när det visar sig att den ena efter den andra stänkt ner sig så att hela sällskapet blivit nerkladdat. Möjligen avsätter sig dessa klavertramp i de mätningar som avser de enskilda statsrådens popularitet. Men ändå det är den hjärtlösa politiken som gjort att opinionssiffrorna rasat. Det är jag övertygad om.
En svaghet i alliansregeringen är naturligtvis också att det valvinnande konceptet inte är förankrat i den egna väljarkåren. Den åsiktsgemenskap som förenar medlemskretsen när det blåser hårt saknas helt enkelt. Det är nog inte så bra att försöka "ta över" andras symboler och argument om man vill förstärka sammanhållningen. Det "nya arbetarpartiet" har blivit ett stort skämt bland de som anser sig tillhöra det gamla och en nagel i ögat på egna partimedlemmar. Den dag som de trogna centerväljarna inser att Maudan och stureplansteoretikerna styr utan den gemensamma värdegrunden kommer mattan att dras undan för den gälla rösten. Den dag liberala väljare - liksom exempelvis författaren Carl-Henning Wijmark - inte känner igen sig i alla hårdare tag och marknadsliberala tag så kommer majoren få stå där ganska ensam på sin kasern-, förlåt skolgården. Den dag kristna väljare inser att priset för taburetterna var att varje vallöfte vid genomförandet framstår som ett stort skämt, så kommer fler väljare att liksom Alf Svensson undra vad partiet har för sig i en regering med en så hjärtlös politik. Sedan må man ha hur många av näringslivet tillhandahållna psykologer, sociologer och pr-människor som helst - det blir ett korthus som rasar samman när verklighetens vindar blåser.
Detta är den största och viktigaste lärdomen vi socialdemokrater kan göra: att inte göra ett fuskbygge med hjälp av marketingfolk. Nej här skall byggas från grunden med rådslag och förankrat i en grundmurad vänstertanke om att vi alla skall dela kakan litet mer rättvist och med en solidarisk politik värna om allas välfärd. När nu högerregeringen tydliggjort vad en hjärtlöst icke-solidarisk politik innebär så behöver vi dessutom inte vara rädda längre för att föra en kraftfull vänsterpolitik. Väljarna kommer att förstå att solidaritet och omtanke om de som har det svårare behövs som motvikt till marknadens krafter med det egna självförverkligandet och egenvinsten som enda ledstjärnor. Låt borgarpressen hetsa med sitt att "vi inte ger besked". Demokrati måste få ta tid. Skall vi stå eniga så måste vi alla ha fått vara med och bygga valplattformen. Vi skall verkligen inte göra om alliansens grundmisstag.
Jesper Bengtsson analyserar 2007 i Aftonbladet: 1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare. Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts. En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag. Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa. Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson. Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen. Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.
Jag delar Jesper Bengtssons analys. Dessutom så viftade Reinfeldt med 1000-lappen mer i månaden. Som pensionär så vet man ju hur det gick med den saken. Nej, det som redan har bra arbete och god förmögenhet har fått åtskilligt mer att röra sig med i månaden medan den fattigare tredjedelen av Sveriges befolkning fått knappa in på den redan begränsade dagskassan. Detta är i grunden omoraliskt och hjärtlöst precis som Alf Svensson säger och det är det svenska folket reagerat mot. Däremot tror jag de flesta väljare - även om "kvällstidnings"-journalisterna älskar skandaler - inte bryr sig så värst mycket om en puss under jourtid eller ett eller annat klavertramp. Naturligtvis är det inte bra om politiker som just åberopat ärlighet och korrekthet visar sig själv ha olovandes tagit sylt ur burken. Särskilt när det visar sig att den ena efter den andra stänkt ner sig så att hela sällskapet blivit nerkladdat. Möjligen avsätter sig dessa klavertramp i de mätningar som avser de enskilda statsrådens popularitet. Men ändå det är den hjärtlösa politiken som gjort att opinionssiffrorna rasat. Det är jag övertygad om.
En svaghet i alliansregeringen är naturligtvis också att det valvinnande konceptet inte är förankrat i den egna väljarkåren. Den åsiktsgemenskap som förenar medlemskretsen när det blåser hårt saknas helt enkelt. Det är nog inte så bra att försöka "ta över" andras symboler och argument om man vill förstärka sammanhållningen. Det "nya arbetarpartiet" har blivit ett stort skämt bland de som anser sig tillhöra det gamla och en nagel i ögat på egna partimedlemmar. Den dag som de trogna centerväljarna inser att Maudan och stureplansteoretikerna styr utan den gemensamma värdegrunden kommer mattan att dras undan för den gälla rösten. Den dag liberala väljare - liksom exempelvis författaren Carl-Henning Wijmark - inte känner igen sig i alla hårdare tag och marknadsliberala tag så kommer majoren få stå där ganska ensam på sin kasern-, förlåt skolgården. Den dag kristna väljare inser att priset för taburetterna var att varje vallöfte vid genomförandet framstår som ett stort skämt, så kommer fler väljare att liksom Alf Svensson undra vad partiet har för sig i en regering med en så hjärtlös politik. Sedan må man ha hur många av näringslivet tillhandahållna psykologer, sociologer och pr-människor som helst - det blir ett korthus som rasar samman när verklighetens vindar blåser.
Detta är den största och viktigaste lärdomen vi socialdemokrater kan göra: att inte göra ett fuskbygge med hjälp av marketingfolk. Nej här skall byggas från grunden med rådslag och förankrat i en grundmurad vänstertanke om att vi alla skall dela kakan litet mer rättvist och med en solidarisk politik värna om allas välfärd. När nu högerregeringen tydliggjort vad en hjärtlöst icke-solidarisk politik innebär så behöver vi dessutom inte vara rädda längre för att föra en kraftfull vänsterpolitik. Väljarna kommer att förstå att solidaritet och omtanke om de som har det svårare behövs som motvikt till marknadens krafter med det egna självförverkligandet och egenvinsten som enda ledstjärnor. Låt borgarpressen hetsa med sitt att "vi inte ger besked". Demokrati måste få ta tid. Skall vi stå eniga så måste vi alla ha fått vara med och bygga valplattformen. Vi skall verkligen inte göra om alliansens grundmisstag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
