De förlovade önskas lycka till
Ett ungt par skall gifta sig. Hennes bruna pepparögon glittrar av glädje att ha fått en rekorderlig fästman som ger henne trygghet. En välkammad man med ett snett leende och gråblå ögon som skvallrar om att han är rädd för den framtid som tornar upp sig - hans trygga grepp om den blivande drottningen tyder dock på omtanke och kärlek. Man unnar de unga all lycka.
Men sedan då?
För att passa in kan man inte byta vanligt rött till blåare blod. Men man kan förtidspensionera honom med löfte om väl tilltaget apanage och pynta honom med prins- och hertigtitel för att exteriören skall passa på slottet. Skattebetalarna tvingas betala en lagom avelspremie beräknad till ca 25 miljoner plus gratis boende på något komfortabelt ställe med 40 rum och betjäning.
Krigsrubriker
Jovisst unnar man de unga förälskade all lycka till. Felet är väl att de blandar in oss som om det vore den naturligaste saken i världen. Detta är bara absurt. Vad bryter en nyhetssändning? Jo, ett världskrig, en tsunami, en flygplanskrasch, en estoniaolycka, en regeringsavgång... och Victorias förlovning. Hyckleriet på dagstidningarna är elefantlikt. På ledarsidor har man halvkvädna visor om det är rimligt med ärftlig monarki i en demokrati. Inuti frossas sida upp och sida ner med hela historien "från koja till slott" "Inget klick men ja,ja,ja" Absurt är ordet.
Kalle-Anka-sändning från slottsbacken
Men det mest uppseendegväckande är det som Johan Croneman i dag 26/2 skrev i DNs kulturdel under rubriken "Kalle-Anka-sändning från slottsbacken"
(http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-kalle-anka-sandning-fran-slottsbacken-1.809569): ... Jag hade lite svårt att hämta mig från Rapports första direktsändning (kl 12) från Slottsbacken i tisdags. Anders Lindqvist, erfaren, respekterad inrikesreporter intervjuade frilansjournalisten och kungahusexperten Claes-Johan Larsson. Hela intervjun... rundar Anders Lindqvist av – och då fryser man nästan till is.Först säger han att Kronprinsessan Victorias förlovning ”naturligtvis” (?) glädjer hela det svenska folket. Det retar mig, uppriktigt sagt, som fan. Men sedan något betydligt värre. Han säger nu att detta är ett ”ljus i det här mörkret som vi upplevt med finanskris och med bilindustrin som går på knäna och alla som blir utan jobb.”
Direktlänk till de jublande Saab-anställda
Det förvånar mig att Rapport inte hade en direktlänk till de jublande Saab-anställda i Trollhättan eller i Linköping. Vilken enorm lättnad de måste ha känt. Först detta fruktansvärda med att bli av med jobbet, oro för de tre barnen, för huslånen och billånet och sommarstugan och hela jävla skiten: Allt försvann plötsligt, denna lilla futtiga fattiga oro för något så trivialt som ett jobb på löpande bandet på Saab. Vem orkar egentligen bry sig? Det viktigaste just nu är väl ändå att Victoria och Daniel äntligen får förlova sig, gifta sig och skaffa barn? Nu säger de förresten i tv att bröllopet kostar 20–30 miljoner. Dom pengarna hade ju ändå inte hjälpt Saab! Jag antar att det strömmade in brev och telegram från friställda från hela Sverige. ”Tack Victoria, tack Daniel, nu kan jag sluta både med antidepressiva och sömnmedel. Allt löser sig, bara man tror på det riktigt hårt. Ni är mitt hopp. För Sverige, i tiden.”... Så lång Croneman.
Är svenska folket så...
Det värsta är att jag tror att det är sant. Ja inte att de friställda Saab-anställda men svenska folket. Läste någon blänkare om att nu var 82 procent av svenska folket varma rojalister!! Betänk att jag och diverse journalister på dagstidningarnas ledarsidor utgör den lilla minoriteten icke troende utan några slags demokratiska sekterister! Ganska sensationellt. Och varför tror ni att den hårt av ekonomin pressade statsministern så glatt annonserade bröllopet att äga rum i valspurten 2010. Kan man tänka sig att Schlingman sagt åt honom att det var en panggrej eftersom tidningarnas utrymme skulle fyllas av veckotidningstjafs i månader och att det tjafset ju knappast handlade om finanskrisens hårda tag med det svenska samhället. Nej litet glitter och högstämda vigselreportage istället för friställda arbetare och tjänstemän. Går svenska folket verkligen på den skiten?
Trea i Botkyrka
Ja, Vickan och Danne har ni någon skam i kroppen så slinker ni i väg till kommunalnämndens ordförande för borgerlig vigsel där stackars mamma Silvia inte behöver sitta och smussla med lappar för att veta hur hon skall uttrycka sina känslor. Sedan ansöker ni om en trea i Botkyrka och lär er litet om medborgarnas liv. Där kunde ju Danne ha keps och bli kompis med hälsovårdsnämndens ordförande och leda ett fitnessinstitut för knegare.
TILLÄGG 28/2:
Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan är inne på samma linje i sin krönika 28/2 "En folksaga för folkhemmet" där hon bl.a. skriver: ...Skulle skattebetalarna betala den privata festen om en president gifte sig? En statsminister? - Nej. - Hela detta ståhej handlar i grunden om den otidsenliga och odemokratiska institutionen som monarkin är: Det högsta ämbetet i Sverige är inte öppet för var och en efter duglighet. Till statschef föds man och med detta följer plikten att leva ett glansbildsliv och snällt vänta på ett ja från pappa kungen och regeringen innan det går att officiellt börja leva ihop med sin utvalda.
fredag 27 februari 2009
fredag 20 februari 2009
Matchen bör spelas och NEJ till bojkott!
Israelisk skuld
Morgan Johansson, som jag i hög grad respekterar, skriver i dag 20/2 på sin blogg "Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt" (http://morganjohansson.blogspot.com/2009/02/vi-kan-inte-bara-ga-vidare-som-om-inget.html): "Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater. Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående."
Hamas skuld
Jag håller med om att det kan vara så. Men samma händelse kan beskrivas på följande sätt: Hamas har sedan lång tid då och då fortsatt att skjuta in raketer över Israel. Denna beskjutning har man fortsatt med trots att man förstått att Israel förr eller senare skulle reagera hårt för att slå ut beskjutningsanordningarna. När israeliska uppmarschen påbörjades intensifierade Hamas raketbeskjutningen. Det är också klarlagt att beskjutningen skedde från tätbefolkade områden trots att Hamas måste förstått att man därmed gjorde om civila mål till militära. Beskjutning från sådana raketställningar fortsattes trots att den israeliska beskjutningen orsakade stort antal dödsoffer och skadade, inte minst bland barn. Detta var en så utstuderad likgiltighet för den egna befolkningens välbefinnande och grym cynism att man blir illamående.
Omöjligt att bedöma skuld
Med detta vill jag inte ha sagt att istället för Morgans linje att krigets fruktansvärda följder är Israels fel vill göra gällande att allt är Hamas fel. Redan tidigare har jag flera ggr skrivit om detta "Corell har fel om folkrättsbrott, nej till blockad och inget stopp på idrottsutbyte." (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29254), "Kriget fortsätter i Sverige" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29031) och "För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29101).
Bådas inställning är obegriplig för en pascifist
Vad jag sammanfattningsvis sagt är: Bådas inställning obegriplig - För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn. - Det lättaste - Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.
Ställer man upp på ena sidan underblåser man våld
Det sista fordrar kanske en förklaring. Genom att visa att man som svensk ställer upp på ena sidan så ger man den andra sidan råg i ryggen och eftersom det på båda sidor finns en oförsonlighet (Hamas: död åt Israel - Israel: slå till hårt som hämd) så kommer man därmed att underblåsa fortsatt krigsstämning. Man försätter sig också i det läget att man inte kan ställa krav på båda sidor att lägga av och och göra eftergifter för att bana väg för fred. Man undergräver alltså möjligheterna för fred och strör ytterligare salt i sår som inte ens börjat läcka. Och detta i ett land som inte haft krig i mannaminne och där man etablerat sanningen att vi måste tala med varandra för att kunna leva i samexistene.
Mentalt krig också i Sverige
Det är ju t.o.m. så att att man spritt "kriget" mentalt till Sverige så att en demonstration till förmån för Israels rätt att existera utsätts för skändligheter och måste ha omfattande polisbevakning för att få utöva sin demokratiska rättighet. Att i detta inflammerade läge högt uppsatta partikamrater går ut - förutom Morgan Johansson, Ilmar Reepalu, Nalin Pekgul och Anne Ludvigsson, S-kvinnor, samt Jytte Guteland, SSU - och häller bensin på lågorna tycker jag är anmärkningsvärt och för mig helt obegripligt. Jag kan dela sorgen med dem som förlorat vänner och anhöriga i Gaza. Men den alltöverskuggande plikten är att sansat verka för fred. Det gör man inte med bojkotter eller angrepp på demionstrationer, se "Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29539)
Morgan Johansson, som jag i hög grad respekterar, skriver i dag 20/2 på sin blogg "Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt" (http://morganjohansson.blogspot.com/2009/02/vi-kan-inte-bara-ga-vidare-som-om-inget.html): "Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater. Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående."
Hamas skuld
Jag håller med om att det kan vara så. Men samma händelse kan beskrivas på följande sätt: Hamas har sedan lång tid då och då fortsatt att skjuta in raketer över Israel. Denna beskjutning har man fortsatt med trots att man förstått att Israel förr eller senare skulle reagera hårt för att slå ut beskjutningsanordningarna. När israeliska uppmarschen påbörjades intensifierade Hamas raketbeskjutningen. Det är också klarlagt att beskjutningen skedde från tätbefolkade områden trots att Hamas måste förstått att man därmed gjorde om civila mål till militära. Beskjutning från sådana raketställningar fortsattes trots att den israeliska beskjutningen orsakade stort antal dödsoffer och skadade, inte minst bland barn. Detta var en så utstuderad likgiltighet för den egna befolkningens välbefinnande och grym cynism att man blir illamående.
Omöjligt att bedöma skuld
Med detta vill jag inte ha sagt att istället för Morgans linje att krigets fruktansvärda följder är Israels fel vill göra gällande att allt är Hamas fel. Redan tidigare har jag flera ggr skrivit om detta "Corell har fel om folkrättsbrott, nej till blockad och inget stopp på idrottsutbyte." (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29254), "Kriget fortsätter i Sverige" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29031) och "För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29101).
Bådas inställning är obegriplig för en pascifist
Vad jag sammanfattningsvis sagt är: Bådas inställning obegriplig - För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn. - Det lättaste - Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.
Ställer man upp på ena sidan underblåser man våld
Det sista fordrar kanske en förklaring. Genom att visa att man som svensk ställer upp på ena sidan så ger man den andra sidan råg i ryggen och eftersom det på båda sidor finns en oförsonlighet (Hamas: död åt Israel - Israel: slå till hårt som hämd) så kommer man därmed att underblåsa fortsatt krigsstämning. Man försätter sig också i det läget att man inte kan ställa krav på båda sidor att lägga av och och göra eftergifter för att bana väg för fred. Man undergräver alltså möjligheterna för fred och strör ytterligare salt i sår som inte ens börjat läcka. Och detta i ett land som inte haft krig i mannaminne och där man etablerat sanningen att vi måste tala med varandra för att kunna leva i samexistene.
Mentalt krig också i Sverige
Det är ju t.o.m. så att att man spritt "kriget" mentalt till Sverige så att en demonstration till förmån för Israels rätt att existera utsätts för skändligheter och måste ha omfattande polisbevakning för att få utöva sin demokratiska rättighet. Att i detta inflammerade läge högt uppsatta partikamrater går ut - förutom Morgan Johansson, Ilmar Reepalu, Nalin Pekgul och Anne Ludvigsson, S-kvinnor, samt Jytte Guteland, SSU - och häller bensin på lågorna tycker jag är anmärkningsvärt och för mig helt obegripligt. Jag kan dela sorgen med dem som förlorat vänner och anhöriga i Gaza. Men den alltöverskuggande plikten är att sansat verka för fred. Det gör man inte med bojkotter eller angrepp på demionstrationer, se "Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29539)
Socialdemokratisk framtid: Fortsatt upphovsrättsskydd och rättssäkerhet
Thomas Hartman och jag har debatterat bl.a. rättssystemet och Pirate Bay. Senaste kommentaren från Thomas är "Några ord om fildelning och rättsväsendets öppenhet" (http://www.hartman.nu/2009/02/19/nagra-ord-om-fildelning-och-rattsvasendets-oppenhet/).
Personuppgifter
Thomas påstod att jag har fel när det gäller personuppgifter. Vad jag sa var att domar läggs ut på nätet från i vart fall överdomstolarna men "nätmaterialet rensas från personnamn" just därför att nätexmplaret mjöjliggör all nödvändig transparens utan personuppgift. Däremot är domstolen skyldig att när man expedierar ett skriftligt exemplar av domen göra kopian fullständig med namn. Jag vidhåller att det är sökningsmöjligheten på nätet betr personnamn som i hög grad bidrar till den skydd av personligintegritet men ändå möjliggör insyn. I detta har jag alltså ingalunda fel. Thomas påstår också nu att han inte vill ha personuppgifter spridda men i föra bloggen så talade han just om behovet av att kunna söka reda på personer som berördes av domar, så konsekvent är det inte.
Offentlighet
Om nu inte folk köper "gammelmedia redaktionella förtuggning" så står det ju intresserade fritt att uppsöka domstolen för att granska aktmaterialet. Det är ju knappast rimligt att aktmaterialet skall läggas ut på nätet och då skulle det f.ö. bli lika oöverskådligt som googles för en som inte kan avancerad sökning. Jag ser ingen anledning på att gå in på de numrerade omtuggningarna i Thomas inlägg utan vill bara säga följande.
Omöjliga frågeställningar
De frågeställningar som Thomas önskar belysta, såsom "jämföra domare med varandra. Jag vill kunna se hur olika nämndemän tenderar att döma. Finns skillnader i hur nämndemän dömer beroende på ålder? påverkar partifärgen?", lär knappast avslöjas ens om hela aktmaterialet skulle läggas ut på nätet. Thomas har inte heller några frågetecken kring detta att jämföra päron och äpplen. Vad jag menar är att detaljer i utredningen är förmodligen tyngre vägande skäl än de förmodanden han anfört. I vart fall kommer de inte att klargöras på annat sätt än möjligen genom en fördjupad vetenskaplig undersökning. Det sätt man söker "inom systemet" korrigera eventuella olikheter hos nämndemännen är just att man utser personer från olika bostadsområden, med olika kön och partifärg och av olika ålder.
Horn i sidan till jurister?
F.ö. så förstår jag inte Thomas paranoya beträffande domstolarna - om man skulle tillämpa samma behov av insyn överallt i samhället och kräva att allt skulle finnas på nätet så skulle informationskostnaderna bli oerhörda men också all verksamhet i samhället lamslås. Nej det gäller istället att komma fram till rimliga metoder för kontroll och där behövs en diskussion men utan populistiska övertoner om politiska rättegångar och de paroller som Thomas envist upprepar utan att på något sätt underbygga generaliseringarna,
Parollerna för ensidigt uppbyggad
Självklart skall vi stå pall mot "olika särintressen oavsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag. Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder." Men också de särintressen som bl.a. representeras av hänsynslösa gamintressen och en gränslös nätfrihet. Nej, jag är inte beredd att gå under de parollerna. Och demokratiska strävanden innebär faktiskt att alla även den lilla människan som inte inryms i Thomas tankar skall skyddas.
Är Thomas per se mer klarsynt?
Thomas säger "synd för Bo att han inte ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid". Och vad är det som säger att du Thomas ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid klarare än jag som har lång livserfarenhet? Att du är yngre? Skulle det ge dig rätt att avfärda vad jag ser som socialdemokratins framtida uppgifter, nämligen bl.a. att värna om och möjligen reformera rättssystemet men göra det på ett sädant sätt att personlig integritet bevaras och respekt för konstnärernas rätt bevaras?
Politik ger oanade möjligheter
För övrigt så är ju så att vill man ha förändringar så är det ju bara som politiker att samla tillräckligt många meningsfränder och ändra på lagstiftningen. Rent lagstiftningsmässigt finns det inget hinder mot att alla rättegångar i fullständig transparens på nätet eller vid TV-utsändning om man nu tror att det gynnar rättssäkerheten. Plus att du som politiker då får ställa erforderliga medel till förfogande. Domstolarna och "de höga juristerna" kommer inte att vägra att medverka till något sådant. Däremot kommer nog ansvarsfulla jurister med minsta insyn i rättssystemet att ha en del att förklara vad en sådan revolution skulle innebära bl.a. i integritets- och rättssäkerhetshänseende.
Personuppgifter
Thomas påstod att jag har fel när det gäller personuppgifter. Vad jag sa var att domar läggs ut på nätet från i vart fall överdomstolarna men "nätmaterialet rensas från personnamn" just därför att nätexmplaret mjöjliggör all nödvändig transparens utan personuppgift. Däremot är domstolen skyldig att när man expedierar ett skriftligt exemplar av domen göra kopian fullständig med namn. Jag vidhåller att det är sökningsmöjligheten på nätet betr personnamn som i hög grad bidrar till den skydd av personligintegritet men ändå möjliggör insyn. I detta har jag alltså ingalunda fel. Thomas påstår också nu att han inte vill ha personuppgifter spridda men i föra bloggen så talade han just om behovet av att kunna söka reda på personer som berördes av domar, så konsekvent är det inte.
Offentlighet
Om nu inte folk köper "gammelmedia redaktionella förtuggning" så står det ju intresserade fritt att uppsöka domstolen för att granska aktmaterialet. Det är ju knappast rimligt att aktmaterialet skall läggas ut på nätet och då skulle det f.ö. bli lika oöverskådligt som googles för en som inte kan avancerad sökning. Jag ser ingen anledning på att gå in på de numrerade omtuggningarna i Thomas inlägg utan vill bara säga följande.
Omöjliga frågeställningar
De frågeställningar som Thomas önskar belysta, såsom "jämföra domare med varandra. Jag vill kunna se hur olika nämndemän tenderar att döma. Finns skillnader i hur nämndemän dömer beroende på ålder? påverkar partifärgen?", lär knappast avslöjas ens om hela aktmaterialet skulle läggas ut på nätet. Thomas har inte heller några frågetecken kring detta att jämföra päron och äpplen. Vad jag menar är att detaljer i utredningen är förmodligen tyngre vägande skäl än de förmodanden han anfört. I vart fall kommer de inte att klargöras på annat sätt än möjligen genom en fördjupad vetenskaplig undersökning. Det sätt man söker "inom systemet" korrigera eventuella olikheter hos nämndemännen är just att man utser personer från olika bostadsområden, med olika kön och partifärg och av olika ålder.
Horn i sidan till jurister?
F.ö. så förstår jag inte Thomas paranoya beträffande domstolarna - om man skulle tillämpa samma behov av insyn överallt i samhället och kräva att allt skulle finnas på nätet så skulle informationskostnaderna bli oerhörda men också all verksamhet i samhället lamslås. Nej det gäller istället att komma fram till rimliga metoder för kontroll och där behövs en diskussion men utan populistiska övertoner om politiska rättegångar och de paroller som Thomas envist upprepar utan att på något sätt underbygga generaliseringarna,
Parollerna för ensidigt uppbyggad
Självklart skall vi stå pall mot "olika särintressen oavsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag. Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder." Men också de särintressen som bl.a. representeras av hänsynslösa gamintressen och en gränslös nätfrihet. Nej, jag är inte beredd att gå under de parollerna. Och demokratiska strävanden innebär faktiskt att alla även den lilla människan som inte inryms i Thomas tankar skall skyddas.
Är Thomas per se mer klarsynt?
Thomas säger "synd för Bo att han inte ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid". Och vad är det som säger att du Thomas ser socialdemokratins uppgifter i en ny tid klarare än jag som har lång livserfarenhet? Att du är yngre? Skulle det ge dig rätt att avfärda vad jag ser som socialdemokratins framtida uppgifter, nämligen bl.a. att värna om och möjligen reformera rättssystemet men göra det på ett sädant sätt att personlig integritet bevaras och respekt för konstnärernas rätt bevaras?
Politik ger oanade möjligheter
För övrigt så är ju så att vill man ha förändringar så är det ju bara som politiker att samla tillräckligt många meningsfränder och ändra på lagstiftningen. Rent lagstiftningsmässigt finns det inget hinder mot att alla rättegångar i fullständig transparens på nätet eller vid TV-utsändning om man nu tror att det gynnar rättssäkerheten. Plus att du som politiker då får ställa erforderliga medel till förfogande. Domstolarna och "de höga juristerna" kommer inte att vägra att medverka till något sådant. Däremot kommer nog ansvarsfulla jurister med minsta insyn i rättssystemet att ha en del att förklara vad en sådan revolution skulle innebära bl.a. i integritets- och rättssäkerhetshänseende.
torsdag 19 februari 2009
Bristande kunnighet om rättssystemet och Pirate Bay gäller bara att du skall inte stjäla
Viktig diskussion
Thomas Hartman har skrivit flera bloggar om PirateBay och därvid tagit till stora ord om försvar för friheten på nätet och framförallt försökt ge en bild av PirateBay-David i kamp mot (skiv)industri-Goliat. Mot detta skrev jag Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=30172). När det gäller PirateBay tycker jag att David/Goliatbilden döljer vad det egentligen gäller, nämligen medhjälp till stöld. PirateBay har tillhandahållit kofoten och visat hur man stänger av larmet och alltså med råd och dåd hjälpt till med inbrottsstölden. På detta har Thomas svarat "Fildelning: Vi måste kräva mer av sossarna" (http://www.hartman.nu/2009/02/18/fildelning-vi-maste-krava-mer-av-sossarna/.
Svepande formuleringar
Thomas påstår att jag missförstått honom kapitalt eftersom han INTE är för någon total gränslös yttrandefrihet eller öppenhet så att alla ska veta allt om alla eller så att alla ska kunna säga allt om alla. Bristen i Thomas argumentation är att han inte med ett ord preciserar var han vill dra gränsen.
Istället för preciseringar kommer han med svepande formuleringar som "Jag förstår bara inte varför vi socialdemokrater ska skydda ett rättsväsende som är väldigt slutet och förvånat tycks tas på sängen över att det finns något som heter internet och genast indignerat ropar efter mer stängda dörrar.". På vad sätt skyddar vi felaktigt rättssystemet? I vilket avseende är rättsystemet alltför slutet? På vad sätt skall rättssystemet omvandlas för att anpassas till internet? Och vilka har - indignerat eller inte - ropat efter stängda dörrar?
Skall vi lämna ut personuppgifter på nätet?
Thomas tar ett exempel: "Om Bo vill veta om en person fällts för ett brott och vill få fram handlingar om detta (enligt offentlighetsprincipen) så måste han ringa till tingsrätterna i de städer där han misstänker att personen kan ha dömts." Thomas försöker få det till att det handlar om önskemål från "rättsväsendet" att inte anpassa sig till moderna krav på information. Detta är i grunden fel. Vad det handlar är inte att försöka mörka och det framgår också av hemsidorna från i vart fall alla överdomstolar där information om domar och beslut lämnas i samband tillkännagivandet.
Nätmaterialet rensas från personnamn
Däremot rensas beslut och domar på personnamn för att just spara de inblandade för offentlighetens ljus. Det är samma sak att tidningarna - med vissa fåtal undantag - rensar sina domstolssreferat från personnamn. Vi skall väl inte återvända till de ålderdomliga skamstraffen i stocken på sockenbacken. Än värre är att sökning på person - förutom att det strider mot personuppgiftslagen - skulle kunna leda till lynschjustis som jag hoppas även Thomas tar avstånd från. Det är alltså i omsorg om utsatta som rättssystemet inte vill tillhandahålla personuppgifter.
Fria från påverkan
Min åsikt att domstolar skall stå fria från medias eller omvärldens påverkan är enligt Thomas "totalt nys" och en "tom illusion". "Därför måste människor få veta hur domstolarnas makthavare tänker". Naturligtvis har Thomas rätt i att domstolarna inte fungerar i ett vakuum. Å andra sidan finns det inte en domare som inte undviker förhandspublicitet och privata diskussioner i frågor som han själv i tjänsten hanterar. Detta brukar ständigt även tas upp med nämndemännen tillsammans med en diskussion om jäv i målet. Annat sätt för domare att tala om hur de tänker än genom domskälen bör också undvikas, möjligen bör domaren medverka till att ge sammandrag och sammanfattningar utifrån domstexten. Däremot bör rätten att kommentera en dom överlåtas till andra.
Slå vakt om personlig integritet
Thomas påstår att hans kritik bygger på att vi som socialdemokrater måste arbeta för att allmänheten i en demokrati också måste kunna granska rättsväsendet. Jamen visst allt vad du behöver som socialdemokrat för att granska rättsväsendet finns på nätet. Däremot är det i vart min plikt som socialdemokrat att slå vakt om den personliga integritet som rättssystemets handhavande av mål syftar till.
Åter till Pirate Bay
Även när det gäller fildelning och den pågående rättegången så tycks jag missförstå Thomas och det beror väl på att jag är korkad eller Thomas uttrycker sig kryptiskt. Han säger att han inte försvarar the Pirate Bay. Men var och en som läser vad han skriver måste ju få det intrycket. Visserligen så pratar han om att han vill att vi skall gå in på en tredje väg, men vad jag förstår är det inte det målet handlar om. De flesta som lyssnar till enskilda artister förstår ju att det handlar om medhjälp till stöld av upphovsrätt. Även om (skiv)industrin get upphovspersonen förskott på verderlgaet för den konstnärliga prestationen och därmed inträtt i dennes rätt.
Tomma flaskor skranlar mest
Thomas har någon konstig liknelse med att: "Bara för att det kan gå att slå in en spik i väggen med en tomflaska så betyder inte det att det att tomflaskan är ett bra verktyg." Nej var och en som använt sig av PirateBays tjänster vet att det funkar alldeles förträffligt med de hjälpmedel sajten tillhandahåller antingen dessa kan liknas vid en flaska eller en rejäl hammare. Men det är mycket möjligt man kan få en tillfredställande tredje väg men det är knappast PirateBay som banar den.
Slutparoller ekar ihåligt
Mot bakgrund av att resonemanget är avsett att vinna gehör för medhjälp till stöld från enskilda upphovsrättshavare tycker jag att det ekar något ihåligt med slutparollerna
* vi måste kunna kräva att sossarna står pall mot olika särintressen Ovsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag
* Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder.
I inget avseende är jag beredd att gå med i det demonstrationståget.
Thomas Hartman har skrivit flera bloggar om PirateBay och därvid tagit till stora ord om försvar för friheten på nätet och framförallt försökt ge en bild av PirateBay-David i kamp mot (skiv)industri-Goliat. Mot detta skrev jag Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=30172). När det gäller PirateBay tycker jag att David/Goliatbilden döljer vad det egentligen gäller, nämligen medhjälp till stöld. PirateBay har tillhandahållit kofoten och visat hur man stänger av larmet och alltså med råd och dåd hjälpt till med inbrottsstölden. På detta har Thomas svarat "Fildelning: Vi måste kräva mer av sossarna" (http://www.hartman.nu/2009/02/18/fildelning-vi-maste-krava-mer-av-sossarna/.
Svepande formuleringar
Thomas påstår att jag missförstått honom kapitalt eftersom han INTE är för någon total gränslös yttrandefrihet eller öppenhet så att alla ska veta allt om alla eller så att alla ska kunna säga allt om alla. Bristen i Thomas argumentation är att han inte med ett ord preciserar var han vill dra gränsen.
Istället för preciseringar kommer han med svepande formuleringar som "Jag förstår bara inte varför vi socialdemokrater ska skydda ett rättsväsende som är väldigt slutet och förvånat tycks tas på sängen över att det finns något som heter internet och genast indignerat ropar efter mer stängda dörrar.". På vad sätt skyddar vi felaktigt rättssystemet? I vilket avseende är rättsystemet alltför slutet? På vad sätt skall rättssystemet omvandlas för att anpassas till internet? Och vilka har - indignerat eller inte - ropat efter stängda dörrar?
Skall vi lämna ut personuppgifter på nätet?
Thomas tar ett exempel: "Om Bo vill veta om en person fällts för ett brott och vill få fram handlingar om detta (enligt offentlighetsprincipen) så måste han ringa till tingsrätterna i de städer där han misstänker att personen kan ha dömts." Thomas försöker få det till att det handlar om önskemål från "rättsväsendet" att inte anpassa sig till moderna krav på information. Detta är i grunden fel. Vad det handlar är inte att försöka mörka och det framgår också av hemsidorna från i vart fall alla överdomstolar där information om domar och beslut lämnas i samband tillkännagivandet.
Nätmaterialet rensas från personnamn
Däremot rensas beslut och domar på personnamn för att just spara de inblandade för offentlighetens ljus. Det är samma sak att tidningarna - med vissa fåtal undantag - rensar sina domstolssreferat från personnamn. Vi skall väl inte återvända till de ålderdomliga skamstraffen i stocken på sockenbacken. Än värre är att sökning på person - förutom att det strider mot personuppgiftslagen - skulle kunna leda till lynschjustis som jag hoppas även Thomas tar avstånd från. Det är alltså i omsorg om utsatta som rättssystemet inte vill tillhandahålla personuppgifter.
Fria från påverkan
Min åsikt att domstolar skall stå fria från medias eller omvärldens påverkan är enligt Thomas "totalt nys" och en "tom illusion". "Därför måste människor få veta hur domstolarnas makthavare tänker". Naturligtvis har Thomas rätt i att domstolarna inte fungerar i ett vakuum. Å andra sidan finns det inte en domare som inte undviker förhandspublicitet och privata diskussioner i frågor som han själv i tjänsten hanterar. Detta brukar ständigt även tas upp med nämndemännen tillsammans med en diskussion om jäv i målet. Annat sätt för domare att tala om hur de tänker än genom domskälen bör också undvikas, möjligen bör domaren medverka till att ge sammandrag och sammanfattningar utifrån domstexten. Däremot bör rätten att kommentera en dom överlåtas till andra.
Slå vakt om personlig integritet
Thomas påstår att hans kritik bygger på att vi som socialdemokrater måste arbeta för att allmänheten i en demokrati också måste kunna granska rättsväsendet. Jamen visst allt vad du behöver som socialdemokrat för att granska rättsväsendet finns på nätet. Däremot är det i vart min plikt som socialdemokrat att slå vakt om den personliga integritet som rättssystemets handhavande av mål syftar till.
Åter till Pirate Bay
Även när det gäller fildelning och den pågående rättegången så tycks jag missförstå Thomas och det beror väl på att jag är korkad eller Thomas uttrycker sig kryptiskt. Han säger att han inte försvarar the Pirate Bay. Men var och en som läser vad han skriver måste ju få det intrycket. Visserligen så pratar han om att han vill att vi skall gå in på en tredje väg, men vad jag förstår är det inte det målet handlar om. De flesta som lyssnar till enskilda artister förstår ju att det handlar om medhjälp till stöld av upphovsrätt. Även om (skiv)industrin get upphovspersonen förskott på verderlgaet för den konstnärliga prestationen och därmed inträtt i dennes rätt.
Tomma flaskor skranlar mest
Thomas har någon konstig liknelse med att: "Bara för att det kan gå att slå in en spik i väggen med en tomflaska så betyder inte det att det att tomflaskan är ett bra verktyg." Nej var och en som använt sig av PirateBays tjänster vet att det funkar alldeles förträffligt med de hjälpmedel sajten tillhandahåller antingen dessa kan liknas vid en flaska eller en rejäl hammare. Men det är mycket möjligt man kan få en tillfredställande tredje väg men det är knappast PirateBay som banar den.
Slutparoller ekar ihåligt
Mot bakgrund av att resonemanget är avsett att vinna gehör för medhjälp till stöld från enskilda upphovsrättshavare tycker jag att det ekar något ihåligt med slutparollerna
* vi måste kunna kräva att sossarna står pall mot olika särintressen Ovsett om de makthavare som spjärnar mot är höga jurister, gammelmedias journalister med informationsmonopol eller konservativa skivbolag
* Ytterst är detta en kamp om demokrati, transparens och makt för den lilla människan i en ny tidsålder.
I inget avseende är jag beredd att gå med i det demonstrationståget.
onsdag 18 februari 2009
Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman
Grundläggande demokratiska begrepp
Naturligtvis är detta ett känsligt ämne eftersom samhället, staten, etablissemanget, makteliten alltid vill begränsa friheten att kritisera dem. Därför är tryckfrihet och yttrandefrihet och nätfrihet grundläggande begrepp för demokratin skall fungera och bräddas. Den fråga som Jonas och Thomas på olika sätt ställer är om det överhuvudtaget skall finnas några begränsningar. Ingen av dem är tydliga om det överhuvudtaget skall finnas någon gräns för friheten, även om båda mumlar något otydbart att det skall kanske inte vara obegränsad frihet att kränka andra resp dra nytta av andras upphovsrätt.
Jonas försöker sätta gräns vid förtal
Jonas har flera gånger skrivit om yttrandefrihet och senast frågat sig "Var går gränsen för yttrandefriheten?" (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.htm) Av diskussionen framgår att han kan tänka sig straff för förtal men inte för förolämpning och kränkning exempelvis hets mot folkgrupp. På vad sätt enbart förtal meriterar sig för straffbarhet i detta sammanhang är för mig en gåta?
Gräns bör finnas
För egen del finner jag det inte minsta anmärkningsvärt att man sätter gräns för rätten att yttra sig liksom man sätter gräns för andra handlingssätt i umgänget mellan människor, såsom misshandel, skadegörelse eller stöld. Vi kan inte tillåta anarki på så sätt att det är fritt för var och en att slå till den man tycker har ett misshagligt utseendde, att kludda ner en tunnelbanevagn eller att förse sig bland de på gatan parkerade bilarna. Varför skulle man få förolämpa och kränka andra eller hetsa mot judar eller homosexuella och vad skulle en fri debatt tjäna på det?
Tala den kränkande till rätta
Nå, Jonas menar att när det gäller yttrandefrihetsbrott skall dessa inte straffas utan man skall tala den kränkande till rätta genom att övertyga denne om felaktigheten i det kränkande beteendet. Detta fungerar ibland bland de resonabla och det gäller både misshandel, skadegörelse och stöld också. Men det finns en alldeles för stor grupp som inte respekterar gränserna och som inte är beredda att genom övertalning ändra sig. Detta har man i samhället insett och därför har man varit beredd att till skydd för den svagare parten i samhället ställa upp med straffskydd för att upprätthålla gränserna för acceptabelt beteende. Detta straffskydd har inget med maktelitens önskan att begränsa friheten utan är uppsatt som ett minimiskydd för dem som har svårt att försvara sig. Detta finns inte någon anledning att rucka på. Med Jonas resonemang borde man inte nöja sig med yttranfrihet utan gräns utan avskaffa allt vad fängelser och straffrätt heter - om man nu skall var konsekvent.
Fullständig nätfrihet eller bara en fråga om kamrat Pirate Bay?
Thomas har som sagt varit inne på samma frågeställning om fullständig frihet apropå att han velat ge rättsväsendet en känga och dessutom ösa sin galla över "skivindustrin" och maktetablisemanget med anledning av att han velat försvara The Pirate Bay, PB. Thomas har skriver på Newsmill "The Pirate Bay kan rädda rättsväsendet" (http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/07/pirate-bay-kan-radda-rattsvasendet) och pläderar för att häva "slutenheten inom rättsväsendet" genom att ge Pirate Bay i uppgift att ta hand om domstolarnas diarier och akter. Något så hutlöst dumt att på detta sätt privatisera domstolarnas arkivering kan bara tänkas vara i linje med Thomas försvar av att PB möjliggjorde nedladdning av bilderna på de mördade arbogabarnen.
Offentliga handlingar
Alla diarier och arkivhandlingar är ju offentliga för var och en m.u.f. just bilder och sinnesintyg som bör stanna i privatlivet. För mig framstår det som enbart sjukt att använda sig av en argumentering om tryckfrihet och öppenhet för att försvara en gammentalitet för att slå sönder gränser för vad som bör få vara privat. Öppenheten bör inte få ske på bekostnad av enskildas rätt till privatliv och till privatlivet hör bilder av avlidna offer, som kan vara nödvändiga för utredningen. Det kan också röra sig om personutredning i brottmål.
Offentlighet men ingen lynchjustis
Domstolarnas domar skall naturligtvis - liksom akterna - vara offentliga. Men även här kan det finnas anledning att tänka sig begränsningar av vad som publiceras på nätet. Exempelvis tycker inte jag att det borde vara tillåtet att publicera en "pedofilsajt" på nätet där man tar upp upp avtjänade straff och eller domstolsavgöranden. I förlängningen av Thomas resonemang om rättsväsendet öppenhet med exempelvis en kanal in under pågående rättegång något som skulle kunna utveckla sig till rena folkdomstolar där lynchjustis är det som gäller. Och det domstolarna inte åstadkommer med sin straffmätning kan ett öppet mediadrev fullborda. Nej, ett sådant samhälle vill jag inte medverka till. Visst skall rättsväsendets källor öppet redovisas och visst skall rättegångarna vara offentliga med domstolen skall skyddas från direktpåverkan under rättegången; demonstrationer och kritik av domen får avvakta till efter domslutet. Även domsluten under match får av deltagarna inte kväljas - publiken må bua och domslutet kan överklagas. Men det är viktigt att domarnas integritet skyddas.
Upphovsrättsbrott
Thomas har på sin blogg fullföljt resonemanget “Obehaglig öppenhet” i piraträttegång" (http://www.hartman.nu/2009/02/16/tpb-obehaglig-oppenhet-i-piratrattegangen/) och En vanlig myt om fildelning (http://www.hartman.nu/2009/02/16/en-vanlig-myt-om-fildelning/) men här talas om friheten på nätet och att man inte skall köpa (skiv)industrins argument för begränsningar i form av upphovsrättsbrott. Han talar om att det finns en tredje väg att se till att konstnärer och andra med upphovsrätt får njuta de ekonomiska frukterna av sitt skapande och att människor faktiskt är beredda att betala. Men den tredje vägen är inte etablerad mer än i mycket liten skala på några sajter.
Piraträttegången handlar om piraters smarthet
Bra att tredje vägen utvecklas utvecklas. Men piraträttegången handlar inte om detta eftersom all förtjänst av pirateriet gått till dem som tillhandahållit tjänsten för fildelning. De har alltså ganska uppenbart medverkat till brottet mot upphovsrättslagen. En helt annan sak hade varit om PB slutit avtal med utövande konstnärer att de skulle för deras räkning tillhandahålla nättjänster där inkomsterna i vart fall till någon del gick till upphovsrättshavaren. Men som sagt så var det inte. Istället har PB utnyttjat friheten på nätet för att i eget syfte tjäna pengar på medverka till att andras verk tillhandahållits.
Sitta på två stolar samtidigt ...
Såvitt jag kan se så försöker Thomas sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill han försvara en total frihet på nätet och å den andra så vill han se till att upphovsrättshavarna på annat sätt än genom mediaindustrins “föråldrade affärsmodeller” tillhandahålla musik och annan konst. Detta försök till försvar för obegränsad frihet på nätet och Pirate Bay resulterar i pladask på golvet mellan stolarna.
Ett laglydigt Bay
Om det vore så att Thomas genom att försvara ett Bay som genom en ny lösning gav berättigade utbyte av sin upphovsrätt som ett alternativ till industrin så skulle jag gärna satsa på det han säger. Men nu så är Thomas alternativ några smarta killar som faktiskt snyltar på de upphovsrättsberättigade. Då man sviker de svaga i samhället. Jag köper alltså inte industrins världsbild och jag satsar gärna på en tredje väg. PB är emellertid en värre snyltare än (skiv)industrin som väl roffar åt sig alltför mycket men inte allt som PB. Därför är det för mig som socialdemokrat omöjligt att ställa upp på PB
Frihet innebär ansvar
All frihet måste utövas under ansvar. Redan i franska revolutionens Deklaration 1789 om Mänskliga Rättigheter stod det La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui ne nuit pàs à autrui - Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan. Någon annan frihet är vi inte betjänta av inom socialdemokratin enligt min mening. Eftersom det är anarki.
Naturligtvis är detta ett känsligt ämne eftersom samhället, staten, etablissemanget, makteliten alltid vill begränsa friheten att kritisera dem. Därför är tryckfrihet och yttrandefrihet och nätfrihet grundläggande begrepp för demokratin skall fungera och bräddas. Den fråga som Jonas och Thomas på olika sätt ställer är om det överhuvudtaget skall finnas några begränsningar. Ingen av dem är tydliga om det överhuvudtaget skall finnas någon gräns för friheten, även om båda mumlar något otydbart att det skall kanske inte vara obegränsad frihet att kränka andra resp dra nytta av andras upphovsrätt.
Jonas försöker sätta gräns vid förtal
Jonas har flera gånger skrivit om yttrandefrihet och senast frågat sig "Var går gränsen för yttrandefriheten?" (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.htm) Av diskussionen framgår att han kan tänka sig straff för förtal men inte för förolämpning och kränkning exempelvis hets mot folkgrupp. På vad sätt enbart förtal meriterar sig för straffbarhet i detta sammanhang är för mig en gåta?
Gräns bör finnas
För egen del finner jag det inte minsta anmärkningsvärt att man sätter gräns för rätten att yttra sig liksom man sätter gräns för andra handlingssätt i umgänget mellan människor, såsom misshandel, skadegörelse eller stöld. Vi kan inte tillåta anarki på så sätt att det är fritt för var och en att slå till den man tycker har ett misshagligt utseendde, att kludda ner en tunnelbanevagn eller att förse sig bland de på gatan parkerade bilarna. Varför skulle man få förolämpa och kränka andra eller hetsa mot judar eller homosexuella och vad skulle en fri debatt tjäna på det?
Tala den kränkande till rätta
Nå, Jonas menar att när det gäller yttrandefrihetsbrott skall dessa inte straffas utan man skall tala den kränkande till rätta genom att övertyga denne om felaktigheten i det kränkande beteendet. Detta fungerar ibland bland de resonabla och det gäller både misshandel, skadegörelse och stöld också. Men det finns en alldeles för stor grupp som inte respekterar gränserna och som inte är beredda att genom övertalning ändra sig. Detta har man i samhället insett och därför har man varit beredd att till skydd för den svagare parten i samhället ställa upp med straffskydd för att upprätthålla gränserna för acceptabelt beteende. Detta straffskydd har inget med maktelitens önskan att begränsa friheten utan är uppsatt som ett minimiskydd för dem som har svårt att försvara sig. Detta finns inte någon anledning att rucka på. Med Jonas resonemang borde man inte nöja sig med yttranfrihet utan gräns utan avskaffa allt vad fängelser och straffrätt heter - om man nu skall var konsekvent.
Fullständig nätfrihet eller bara en fråga om kamrat Pirate Bay?
Thomas har som sagt varit inne på samma frågeställning om fullständig frihet apropå att han velat ge rättsväsendet en känga och dessutom ösa sin galla över "skivindustrin" och maktetablisemanget med anledning av att han velat försvara The Pirate Bay, PB. Thomas har skriver på Newsmill "The Pirate Bay kan rädda rättsväsendet" (http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/07/pirate-bay-kan-radda-rattsvasendet) och pläderar för att häva "slutenheten inom rättsväsendet" genom att ge Pirate Bay i uppgift att ta hand om domstolarnas diarier och akter. Något så hutlöst dumt att på detta sätt privatisera domstolarnas arkivering kan bara tänkas vara i linje med Thomas försvar av att PB möjliggjorde nedladdning av bilderna på de mördade arbogabarnen.
Offentliga handlingar
Alla diarier och arkivhandlingar är ju offentliga för var och en m.u.f. just bilder och sinnesintyg som bör stanna i privatlivet. För mig framstår det som enbart sjukt att använda sig av en argumentering om tryckfrihet och öppenhet för att försvara en gammentalitet för att slå sönder gränser för vad som bör få vara privat. Öppenheten bör inte få ske på bekostnad av enskildas rätt till privatliv och till privatlivet hör bilder av avlidna offer, som kan vara nödvändiga för utredningen. Det kan också röra sig om personutredning i brottmål.
Offentlighet men ingen lynchjustis
Domstolarnas domar skall naturligtvis - liksom akterna - vara offentliga. Men även här kan det finnas anledning att tänka sig begränsningar av vad som publiceras på nätet. Exempelvis tycker inte jag att det borde vara tillåtet att publicera en "pedofilsajt" på nätet där man tar upp upp avtjänade straff och eller domstolsavgöranden. I förlängningen av Thomas resonemang om rättsväsendet öppenhet med exempelvis en kanal in under pågående rättegång något som skulle kunna utveckla sig till rena folkdomstolar där lynchjustis är det som gäller. Och det domstolarna inte åstadkommer med sin straffmätning kan ett öppet mediadrev fullborda. Nej, ett sådant samhälle vill jag inte medverka till. Visst skall rättsväsendets källor öppet redovisas och visst skall rättegångarna vara offentliga med domstolen skall skyddas från direktpåverkan under rättegången; demonstrationer och kritik av domen får avvakta till efter domslutet. Även domsluten under match får av deltagarna inte kväljas - publiken må bua och domslutet kan överklagas. Men det är viktigt att domarnas integritet skyddas.
Upphovsrättsbrott
Thomas har på sin blogg fullföljt resonemanget “Obehaglig öppenhet” i piraträttegång" (http://www.hartman.nu/2009/02/16/tpb-obehaglig-oppenhet-i-piratrattegangen/) och En vanlig myt om fildelning (http://www.hartman.nu/2009/02/16/en-vanlig-myt-om-fildelning/) men här talas om friheten på nätet och att man inte skall köpa (skiv)industrins argument för begränsningar i form av upphovsrättsbrott. Han talar om att det finns en tredje väg att se till att konstnärer och andra med upphovsrätt får njuta de ekonomiska frukterna av sitt skapande och att människor faktiskt är beredda att betala. Men den tredje vägen är inte etablerad mer än i mycket liten skala på några sajter.
Piraträttegången handlar om piraters smarthet
Bra att tredje vägen utvecklas utvecklas. Men piraträttegången handlar inte om detta eftersom all förtjänst av pirateriet gått till dem som tillhandahållit tjänsten för fildelning. De har alltså ganska uppenbart medverkat till brottet mot upphovsrättslagen. En helt annan sak hade varit om PB slutit avtal med utövande konstnärer att de skulle för deras räkning tillhandahålla nättjänster där inkomsterna i vart fall till någon del gick till upphovsrättshavaren. Men som sagt så var det inte. Istället har PB utnyttjat friheten på nätet för att i eget syfte tjäna pengar på medverka till att andras verk tillhandahållits.
Sitta på två stolar samtidigt ...
Såvitt jag kan se så försöker Thomas sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill han försvara en total frihet på nätet och å den andra så vill han se till att upphovsrättshavarna på annat sätt än genom mediaindustrins “föråldrade affärsmodeller” tillhandahålla musik och annan konst. Detta försök till försvar för obegränsad frihet på nätet och Pirate Bay resulterar i pladask på golvet mellan stolarna.
Ett laglydigt Bay
Om det vore så att Thomas genom att försvara ett Bay som genom en ny lösning gav berättigade utbyte av sin upphovsrätt som ett alternativ till industrin så skulle jag gärna satsa på det han säger. Men nu så är Thomas alternativ några smarta killar som faktiskt snyltar på de upphovsrättsberättigade. Då man sviker de svaga i samhället. Jag köper alltså inte industrins världsbild och jag satsar gärna på en tredje väg. PB är emellertid en värre snyltare än (skiv)industrin som väl roffar åt sig alltför mycket men inte allt som PB. Därför är det för mig som socialdemokrat omöjligt att ställa upp på PB
Frihet innebär ansvar
All frihet måste utövas under ansvar. Redan i franska revolutionens Deklaration 1789 om Mänskliga Rättigheter stod det La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui ne nuit pàs à autrui - Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan. Någon annan frihet är vi inte betjänta av inom socialdemokratin enligt min mening. Eftersom det är anarki.
lördag 14 februari 2009
"Obama är bra och jag själv litet lös i magen"
Skrattspegel
I Public Service finns många hörvärda program och ett av dem som jag ogärna missar är Spanarna under ledning av Ingvar Storm. I dagens (efter fredagen den 13) så utlät sig dessa snillen under Calle Norléns ledning om "Professionalismens död blir kunskapens". Nu som alltid visade spanarna upp en ironisk bild som har samma egenskaper som Grönas Lunds skrattspeglar, nämligen att förgrova och förvanska lagom mycket tendenser i samhället eller tänkandet som är värda att närmare granskas med ett befriande skratt.
Litet lös...
Under denna diskussion om professionalismens död så beskrev Calle Norlén bloggvärldens 98 procent som "Obama är bra och själv är jag litet lös i magen". - Kände jag igen mig och hade jag anledning att känna mig träffad? Var jag en av dessa medlöpare i amatörismens breda mainstream? Och var
ytligheten och självfixeringen något att hänga upp sig på?
Träffad..?
Även om jag inte tyckte mig ha anledning att känna mig träffad så var det en nyttig påminnelse om att inte förfalla till det ytliga, det ogenomtänkta, det oreflekterade. Och visst kände jag igen beskrivningen av bloggsfären. Och visst hade jag förvånats av de personliga uppkast som präglar större delen av bloggvärlden. Men är det inte bra att de som känner för detta kan diskutera sin personliga problem med andra som känner likadant - nu när man har fler vänner på nätet än i "verkligheten"?
Tröttnat på det enkla...
Själv har jag tröttnat på detta och vet ganska snart vilka bloggar jag föredrar att läsa. Ja, det är t.o.m. så att man ganskla snart lär sig vilka som har täckning i bloggtexten för det som frammanas i rubriken. Rubriken sätts ju ofta med samma blick för det sensationella som de som sätter rubriker på våra dagstidningar.
Long and thin goes further in - short and thick does the trick?
För visso är det inte bloggtextens längd som är avgörande för dess vederhäftighet. Men redovisar man en tankekedja så för man i alla fall debatten framåt. Men även här på s-info nöjer man sig ofta med att utan några som helst skäl för och emot redovisa antipatier eller dess motsats vad det nu heter. Typiska exempel är Gazakriget och fallen med olämpliga uttalanden av polis. Jag vill inte säga att sådana känsloyttringar saknar värde, inte alls, som demokratisk viljeyttring är de belysande men tenderar ändå att bli en del av ett drev där konstruktiviteten blir offer för massverkan i känslostorm.
Bristande ansvar
En annan tendens som jag ogillar är det bristande ansvarstagandet på internet. Nöjer man sig med rubrikens ämnesval så är det kanske inget behov för att identifiera sin diskussionspartner. Men jag vill inte diskutera med maskförsedda oidentifierbara individer lika litet som jag anser att demonstranter med ansiktsmask bör tolereras. Masken verkar upplösande på ansvaret för handlingar och yttranden. Och det är kanske det som är drivkraften bakom stenkastning mot polis och förlämpande och rasistiska uttalanden på nätet. Jag menar att alla yttranderätt i en demokrati skall kunna härledas till en ansvarig. Detta för att det skall inte skall urarta. Frihet under ansvar - det gäller också yttrandefrihet.
Amatörism - professionalitet
Nu kan man som spanarna fråga sig om detta har med amatörism resp professionalism att göra. Många tycker faktiskt att en professionell sammanställning blir tråkig och "alldeles för lång" medan en kort slagkraftigt formulerad blänkare med raka besked typ "du är dum" är både klar, talande och lättläst. Var och en har rätt att här välja efters sin smak.
Analys blir propaganda
Nu är väl de senaste tendensen att gränserna suddas ut. Läser man dagligdags exempelvis ett antal olika tidningars ledarkommentarer, ledarbloggar och allt vad dessa opinionsyttringar nu heter eller de kloka ord som på nyhetssidor tas upp under rubriken Analys - och detta gäller inte minst de stora drakarna - så finner man att det som förr betecknades som analys eller mer övervägda kommentarer till faktiskt skeende förfallit till samma rent känslomässigt underbyggda budskap som kännetecknar amatörism. De mest hutlösa exemplen på detta är dagstidningarnas medverkan i samband med EMU-omröstningen, inte minst efterskörden där Nej-väljare betecknades som vettlösa ufon, eller de borgerliga tidningarnas kraftfulla allianskampanj i samband med valet 2006, där man fungerade som välmatade valbroschyrer för borgerligheten utan minsta distans eller analys av budskapet.
Välbetalda tryckfrihetsriddare med fördumning på vapenskölden
För min del så tror jag att bloggarnas amatörism är av godo för demokratins breddning medan jag tror att de borgerliga dagstidningarnas hegemoni är till skada för demokratin eftersom man där med 3.000.000 dagsex mot vänsterns ung 600.000 ex utan eftertanke går kapitalets ärenden. Man skulle med alludering på rubriken kunna säga "det egna partiets mening är bra och på vilket sätt bör varken jag eller du fråga efter". Att tryckfrihetens riddare därmed bidrar till fördumningen tycks inte oroa dem. De får ju - tillsammans med en del "professionella" bloggare - bra betalt.
I Public Service finns många hörvärda program och ett av dem som jag ogärna missar är Spanarna under ledning av Ingvar Storm. I dagens (efter fredagen den 13) så utlät sig dessa snillen under Calle Norléns ledning om "Professionalismens död blir kunskapens". Nu som alltid visade spanarna upp en ironisk bild som har samma egenskaper som Grönas Lunds skrattspeglar, nämligen att förgrova och förvanska lagom mycket tendenser i samhället eller tänkandet som är värda att närmare granskas med ett befriande skratt.
Litet lös...
Under denna diskussion om professionalismens död så beskrev Calle Norlén bloggvärldens 98 procent som "Obama är bra och själv är jag litet lös i magen". - Kände jag igen mig och hade jag anledning att känna mig träffad? Var jag en av dessa medlöpare i amatörismens breda mainstream? Och var
ytligheten och självfixeringen något att hänga upp sig på?
Träffad..?
Även om jag inte tyckte mig ha anledning att känna mig träffad så var det en nyttig påminnelse om att inte förfalla till det ytliga, det ogenomtänkta, det oreflekterade. Och visst kände jag igen beskrivningen av bloggsfären. Och visst hade jag förvånats av de personliga uppkast som präglar större delen av bloggvärlden. Men är det inte bra att de som känner för detta kan diskutera sin personliga problem med andra som känner likadant - nu när man har fler vänner på nätet än i "verkligheten"?
Tröttnat på det enkla...
Själv har jag tröttnat på detta och vet ganska snart vilka bloggar jag föredrar att läsa. Ja, det är t.o.m. så att man ganskla snart lär sig vilka som har täckning i bloggtexten för det som frammanas i rubriken. Rubriken sätts ju ofta med samma blick för det sensationella som de som sätter rubriker på våra dagstidningar.
Long and thin goes further in - short and thick does the trick?
För visso är det inte bloggtextens längd som är avgörande för dess vederhäftighet. Men redovisar man en tankekedja så för man i alla fall debatten framåt. Men även här på s-info nöjer man sig ofta med att utan några som helst skäl för och emot redovisa antipatier eller dess motsats vad det nu heter. Typiska exempel är Gazakriget och fallen med olämpliga uttalanden av polis. Jag vill inte säga att sådana känsloyttringar saknar värde, inte alls, som demokratisk viljeyttring är de belysande men tenderar ändå att bli en del av ett drev där konstruktiviteten blir offer för massverkan i känslostorm.
Bristande ansvar
En annan tendens som jag ogillar är det bristande ansvarstagandet på internet. Nöjer man sig med rubrikens ämnesval så är det kanske inget behov för att identifiera sin diskussionspartner. Men jag vill inte diskutera med maskförsedda oidentifierbara individer lika litet som jag anser att demonstranter med ansiktsmask bör tolereras. Masken verkar upplösande på ansvaret för handlingar och yttranden. Och det är kanske det som är drivkraften bakom stenkastning mot polis och förlämpande och rasistiska uttalanden på nätet. Jag menar att alla yttranderätt i en demokrati skall kunna härledas till en ansvarig. Detta för att det skall inte skall urarta. Frihet under ansvar - det gäller också yttrandefrihet.
Amatörism - professionalitet
Nu kan man som spanarna fråga sig om detta har med amatörism resp professionalism att göra. Många tycker faktiskt att en professionell sammanställning blir tråkig och "alldeles för lång" medan en kort slagkraftigt formulerad blänkare med raka besked typ "du är dum" är både klar, talande och lättläst. Var och en har rätt att här välja efters sin smak.
Analys blir propaganda
Nu är väl de senaste tendensen att gränserna suddas ut. Läser man dagligdags exempelvis ett antal olika tidningars ledarkommentarer, ledarbloggar och allt vad dessa opinionsyttringar nu heter eller de kloka ord som på nyhetssidor tas upp under rubriken Analys - och detta gäller inte minst de stora drakarna - så finner man att det som förr betecknades som analys eller mer övervägda kommentarer till faktiskt skeende förfallit till samma rent känslomässigt underbyggda budskap som kännetecknar amatörism. De mest hutlösa exemplen på detta är dagstidningarnas medverkan i samband med EMU-omröstningen, inte minst efterskörden där Nej-väljare betecknades som vettlösa ufon, eller de borgerliga tidningarnas kraftfulla allianskampanj i samband med valet 2006, där man fungerade som välmatade valbroschyrer för borgerligheten utan minsta distans eller analys av budskapet.
Välbetalda tryckfrihetsriddare med fördumning på vapenskölden
För min del så tror jag att bloggarnas amatörism är av godo för demokratins breddning medan jag tror att de borgerliga dagstidningarnas hegemoni är till skada för demokratin eftersom man där med 3.000.000 dagsex mot vänsterns ung 600.000 ex utan eftertanke går kapitalets ärenden. Man skulle med alludering på rubriken kunna säga "det egna partiets mening är bra och på vilket sätt bör varken jag eller du fråga efter". Att tryckfrihetens riddare därmed bidrar till fördumningen tycks inte oroa dem. De får ju - tillsammans med en del "professionella" bloggare - bra betalt.
torsdag 12 februari 2009
Borgerlig kulturkris till marknadspris.
Borgerligt kött på de marknadsliberalt anorektiska benen
Borgerlighetens kulturkris började redan vid förberedelsen för maktövertagandet - inte ett ord en rörelse för kulturen. Den fortsatte med att högerregeringens kulturminister för "en dag" fick sparken bl.a. därför att hon vägrat betala TV-avgifter för att demonstrera sin motvilja mot public service. Hon ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte kunde beskyllas för något, inte ens några mer avancerade åsikter om kultur än att även kultur måste bära sina kostnader. Eftersom man tagit regeringsansvaret och fortsatt att driva kulturpolitik utan att veta något annat än att kultur inte fick kosta mer så tillsatte man en utredning för att ge litet kött på de marknadsliberalt anorektiska benen. Och denna har nu kommit gubevars.
Lärdom för oss socialdemokrater
Och vad är så långt den lärdom som vi socialdemokrater måste dra. Jo, att vi genast skall tillsätta en arbetsgrupp inom alliansen med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan. Det kan inte vara riktigt att kultursynen präglas av en nyttofilosofi, att en kulturutredning sysslar med organisationsfrågor men är knäpptyst om kulturlivet och dess kulturutövare.
Samverkan och "samhällsnyttig" kultur istället för oberoende och fri
En slags nyttofilosofi alltså. När det sedan gäller kulturutredningen så var alltså budet till utredningen det får inte kosta något men gör något för kulturen. Vad återstod då jo att börja riva runt med organisationen och det gör man grundligt och rekommendera - eftersom det var penningnobb från kulturministern - en utveckling mot ökad sponsring. Kulturen ”syftar till att bekräfta att politikens huvuduppgifter är att stärka och främja öppna sociala gemenskaper, kommunikationen mellan människor och grupper i samhället samt att ge människor utrymme och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor”. Ordbajseri i högsta potens och inte ett enda ord om det som hittills varit kreativitetens huvudmål, nämligen att stärka oberoende och ge underlag för den konstnärlig frihet.
"Portföljmetoden"
Den stora statliga utredningen om kulturen släpptes i dag. Den föreslår ramarna för hur kulturlivet ska organiseras. En viktig del är att staten ska dela med sig av kulturansvaret till regioner och kommuner. Fördelningen mellan stat, landsting och kommun skall ske enligt vad kallas "portföljmetoden". Detta innebär att staten lämnar samlade bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. M.a.o.istället för centralt utdelade bidrag kommer nu landstinget eller kommunen ha hand om det.
Kulturpolitik som aspektpolitik
Apsekt - nej aspekt var det. Utredningen förordar ”att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, förmågor, kunskaper och insikter, som kulturområdets myndigheter, institutioner och aktörer i övrigt besitter, i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen.” Det vore något att bita i för Lena Cronquist, Lars Norén eller Bruno Lilljefors eller Axel Strindberg också för den delen.
60 = 3 = rationalisering
Det talas om att sammanslagningar av ett sextiotal myndigheter som i dag hanterar kulturfrågor till tre statliga myndigheter ska rädda kulturen. Detta innebär att den inom myndigheter för olika kulturslag uppbyggd kunskap slås sönder och rationaliseras bort. Istället så skall principbesluten hanteras av mastodontmyndighet med renons på specialkunskaper.
"Demokratisk process"
I stället för att kulturfrågorna ska hanteras på statliga myndigheter vill utredarna också låta lokala och regionala aktörer dela mer på ansvaret för kulturpolitiken. Det påstås vara en "demokratisk process, att besluten tas där de hör hemma", naturligtvis i samverkan med staten, att det ska finnas en tydlig översyn av hela landet så att man inte skapar små egna kungadömen som inte har någon som helst sammanhållning inom landet, men att det är rimligt att besluten tas där de utförs. Hur nu detta går ihop?
Grundskott mot kulturens frihet
Detta är en i grunden felaktig syn och kommer att skjuta ett grundskott mot kulturens frihet. Demokrati handlar inte om att kommunalpolitiker refuserar konstverk eller drar in kommunala bidrag för att en utställning kan förefalla misshaglig för en kommunal opinion. Det bara är ett mer sofistikerat sätt att sabotera kulturen än vad fascister och marodörer som mer handgripligt förstör konst genom att de facto slå sönder den. Demokrati handlar om att man fastställer regler för konsthallar, bidrag, stipendier och kultursponsring för att sedan lämna fritt till konstutövarna att hålla upp den narrspegel som vi i samhället måste ha för att humanismen skall leva vidare.
Demokrati ja men populism nej
Om kulturens fria skapande är ett huvudmål - symtomatiskt så nämns detta inte ens i de tre banden tjocka kulturutredningen - så måste kulturen istället frigöras från tillfälliga lokal och populistiska opinioner. Demokratin har fått sitt när vi överlämnar förvaltningen av bidragen till kulturen och reglerna för detta till en statlig myndighet. Det är precis samma sak som att vi i Sverige inte tillämpar lynchjustis genom att begära att allmänheten skall döma pedofiler utan att detta överlämnas till domstol. Kulturen är liksom vägväsendet och rättsskipningen och forskningen en riksfråga.
Kommunalt kulturstöd avsomnar
Dessutom kommer regionaliseringen av det statliga stödet innebära att den regionala och kommunala kulturstödet avsomnar. Man kan ju freda sig med att man delar ut de statliga pengarna så långt de räcker och sedan får det vara bra med det. Nu går det lokala stödet ofta till verksamheter som kan beräknas spegla speciella lokala särdrag i mat, teater, konst osv vilka ger kommunen särskild "turistisk nytta". Genom regionaliseringen kan tänkas sistnämnda kulturuttryck "konkurrerar" ut mer "experimentella" uttryck.
Vad kan vi lära?
Och jag upprepar vi socialdemokrater måste redan nu förbereda en röd-grön kulturpolitik för vår regering 2010. Därför bör vi genast tillsätta en arbetsgrupp inom vårt alternativ med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan.
Borgerlighetens kulturkris började redan vid förberedelsen för maktövertagandet - inte ett ord en rörelse för kulturen. Den fortsatte med att högerregeringens kulturminister för "en dag" fick sparken bl.a. därför att hon vägrat betala TV-avgifter för att demonstrera sin motvilja mot public service. Hon ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte kunde beskyllas för något, inte ens några mer avancerade åsikter om kultur än att även kultur måste bära sina kostnader. Eftersom man tagit regeringsansvaret och fortsatt att driva kulturpolitik utan att veta något annat än att kultur inte fick kosta mer så tillsatte man en utredning för att ge litet kött på de marknadsliberalt anorektiska benen. Och denna har nu kommit gubevars.
Lärdom för oss socialdemokrater
Och vad är så långt den lärdom som vi socialdemokrater måste dra. Jo, att vi genast skall tillsätta en arbetsgrupp inom alliansen med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan. Det kan inte vara riktigt att kultursynen präglas av en nyttofilosofi, att en kulturutredning sysslar med organisationsfrågor men är knäpptyst om kulturlivet och dess kulturutövare.
Samverkan och "samhällsnyttig" kultur istället för oberoende och fri
En slags nyttofilosofi alltså. När det sedan gäller kulturutredningen så var alltså budet till utredningen det får inte kosta något men gör något för kulturen. Vad återstod då jo att börja riva runt med organisationen och det gör man grundligt och rekommendera - eftersom det var penningnobb från kulturministern - en utveckling mot ökad sponsring. Kulturen ”syftar till att bekräfta att politikens huvuduppgifter är att stärka och främja öppna sociala gemenskaper, kommunikationen mellan människor och grupper i samhället samt att ge människor utrymme och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor”. Ordbajseri i högsta potens och inte ett enda ord om det som hittills varit kreativitetens huvudmål, nämligen att stärka oberoende och ge underlag för den konstnärlig frihet.
"Portföljmetoden"
Den stora statliga utredningen om kulturen släpptes i dag. Den föreslår ramarna för hur kulturlivet ska organiseras. En viktig del är att staten ska dela med sig av kulturansvaret till regioner och kommuner. Fördelningen mellan stat, landsting och kommun skall ske enligt vad kallas "portföljmetoden". Detta innebär att staten lämnar samlade bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. M.a.o.istället för centralt utdelade bidrag kommer nu landstinget eller kommunen ha hand om det.
Kulturpolitik som aspektpolitik
Apsekt - nej aspekt var det. Utredningen förordar ”att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, förmågor, kunskaper och insikter, som kulturområdets myndigheter, institutioner och aktörer i övrigt besitter, i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen.” Det vore något att bita i för Lena Cronquist, Lars Norén eller Bruno Lilljefors eller Axel Strindberg också för den delen.
60 = 3 = rationalisering
Det talas om att sammanslagningar av ett sextiotal myndigheter som i dag hanterar kulturfrågor till tre statliga myndigheter ska rädda kulturen. Detta innebär att den inom myndigheter för olika kulturslag uppbyggd kunskap slås sönder och rationaliseras bort. Istället så skall principbesluten hanteras av mastodontmyndighet med renons på specialkunskaper.
"Demokratisk process"
I stället för att kulturfrågorna ska hanteras på statliga myndigheter vill utredarna också låta lokala och regionala aktörer dela mer på ansvaret för kulturpolitiken. Det påstås vara en "demokratisk process, att besluten tas där de hör hemma", naturligtvis i samverkan med staten, att det ska finnas en tydlig översyn av hela landet så att man inte skapar små egna kungadömen som inte har någon som helst sammanhållning inom landet, men att det är rimligt att besluten tas där de utförs. Hur nu detta går ihop?
Grundskott mot kulturens frihet
Detta är en i grunden felaktig syn och kommer att skjuta ett grundskott mot kulturens frihet. Demokrati handlar inte om att kommunalpolitiker refuserar konstverk eller drar in kommunala bidrag för att en utställning kan förefalla misshaglig för en kommunal opinion. Det bara är ett mer sofistikerat sätt att sabotera kulturen än vad fascister och marodörer som mer handgripligt förstör konst genom att de facto slå sönder den. Demokrati handlar om att man fastställer regler för konsthallar, bidrag, stipendier och kultursponsring för att sedan lämna fritt till konstutövarna att hålla upp den narrspegel som vi i samhället måste ha för att humanismen skall leva vidare.
Demokrati ja men populism nej
Om kulturens fria skapande är ett huvudmål - symtomatiskt så nämns detta inte ens i de tre banden tjocka kulturutredningen - så måste kulturen istället frigöras från tillfälliga lokal och populistiska opinioner. Demokratin har fått sitt när vi överlämnar förvaltningen av bidragen till kulturen och reglerna för detta till en statlig myndighet. Det är precis samma sak som att vi i Sverige inte tillämpar lynchjustis genom att begära att allmänheten skall döma pedofiler utan att detta överlämnas till domstol. Kulturen är liksom vägväsendet och rättsskipningen och forskningen en riksfråga.
Kommunalt kulturstöd avsomnar
Dessutom kommer regionaliseringen av det statliga stödet innebära att den regionala och kommunala kulturstödet avsomnar. Man kan ju freda sig med att man delar ut de statliga pengarna så långt de räcker och sedan får det vara bra med det. Nu går det lokala stödet ofta till verksamheter som kan beräknas spegla speciella lokala särdrag i mat, teater, konst osv vilka ger kommunen särskild "turistisk nytta". Genom regionaliseringen kan tänkas sistnämnda kulturuttryck "konkurrerar" ut mer "experimentella" uttryck.
Vad kan vi lära?
Och jag upprepar vi socialdemokrater måste redan nu förbereda en röd-grön kulturpolitik för vår regering 2010. Därför bör vi genast tillsätta en arbetsgrupp inom vårt alternativ med MP och V för att skissa på ett hållbart kulturprogram, särskilt med syfte att ge de mer än 30.000 professionella kulturarbetarna en dräglig utkomst och samtidigt undersöka hur man garanterar kulturyttringars frihet från kommersiell och politisk påverkan.
söndag 8 februari 2009
Neokonservativ predikant på DN debatt
Stylad Bogdanor
På DN-debatt i dag 8/2 förekommer rubriken "S-politiken sköts bäst av Reinfeldt"(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881614) på en debattartikel skriven av en brittisk stasvetarprofessor Vernon Bogdanor. Denne Bogdanor är professor vid Oxfords Universitet i statsrätt, mentor till konservativa partiets ledare David Cameron och medlem av den neokonservativa organisationen Henry Jackson Society; denna information tillhandahåller naturligtvis inte högerallianstidningen Dagens Nyheter. Till yttermera visso har rubriksättaren förfalskat innehållet i och med att det citerade inte återfinns i artikeln. Starkt stylat som vanligt alltså.
Friedman saknas bland källorna
Den är litet intressant som dokument för hur en marknadsliberal nykonservativ ser på historien. Milton Friedmans råkapitalistiska marknadsliberalism inte ens nämns så som nyliberalismens främsta ideologiska källa och strejkvågorna i Storbrittanien 1978 och 79 antecknas som brister ifråga om "samhällssolidaritet" istället för att tala om urusla arbetsvillkor. Blairs New Labour utmålas som en socialt uppiffad thatcherism - "Labour hade tvingats övertyga folket att det inte längre var ett socialdemokratiskt parti".
Juste problembeskrivning?
När det sedan gäller dagens problembeskrivning: "För våra ekonomiska problem är ett resultat av otillräckligt reglerade marknader, av en ordning som frambringat överhettning på fastighetsmarknaden och en besinningslös utlåning från banker och finansinstitut." Det är märkligt att här inte finns ett ord om bonussystem som frambringar hutlösa skillnader i ekonomiska villkor, hur systemet med bonus verkar verkar rekryterande på risktagande och kortsiktiga vinster medan konsolidering och utjämning av toppar sätts på undantag. Hur kommnunikationssystem möjliggjort en hysterisk omflyttning av kapital vilket kan leda till svårigheter för mindre länder och enskilda banker.
Nyliberalismens kaputtisering
Med Barck Obama för ögonen talar man om nyliberalismens kaputtisering: I USA har Barack Obama, som mer än någon annan amerikansk politiker liknar en socialdemokrat, fått gehör med just detta budskap. På båda sidor om Atlanten har den politiska debatten flyttat fokus från statens misslyckande till en ny förståelse av marknadens svagheter. Det ger en mer aktiv roll för staten "större legitimitet".
Egenintresset bör begränsas
Regeringarna kommer att behöva engagera sig i samhället mera intensivt än man gjorde under de år då marknaden härskade oinskränkt. I tider av ekonomisk osäkerhet kommer folk att kräva sociala trygghetsnät. De kommer inte att vilja riskera allt när marknader flyttar. Doktrinen att vi bara ska ta hand om oss själva och lita på bankirer, som ska göra oss rika, har mycket mindre genklang nu än den hade under den nyliberala eran. I stället kommer vi att återvända till efterkrigstidens filosofi enligt vilken doktrinen om egenintresset behöver begränsas av samhällsintresset och att ett land klarar sig bättre om alla arbetar tillsammans än om man förlitar sig på konkurrerande individualism.
Regeringen styr
Grundtemat i socialdemokratin är att ekonomiska och sociala förändringsprocesser kan styras av regeringen. Denna tanke blir alltmer relevant efter hand som recessionen förvärras.
Koalitionsregeringen ses som mer pålitliga socialdemokrater än oppositionen
Sedan kommer klämmen om Sverige: Egendomligt nog är det så i dagens Sverige att det är statsminister Fredrik Reinfeldt och partierna i koalitionsregeringen som ses som mer pålitliga socialdemokrater än Mona Sahlin och den socialdemokratiska oppositionen. Paradoxalt nog behöver de svenska socialdemokraterna återupptäcka en socialdemokratisk filosofi.För övervinnandet av den ekonomiska recessionen beror till inte så liten del på om Västeuropas socialdemokratiska ledare kan återuppliva vad som till helt nyligen verkade vara en död doktrin, om de kan återupptäcka den fruktbara filosofi som de svenska socialdemokraterna hade funnit under sin glanstid.
____________________
Rent nonsens
Detta att Reinfeldt skulle vara en bättre på socialdemokratiska värden än vi själva är ju bara rent nonsens och en fortsättning på talet om det "nya arbetarpartiet". Skälen är många - här är några
1) Finanskris okänd - Högerregeringen Reinfeldt valdes som en reaktion mot Göran Perssons styre och i en tid då ingenting för gemene man förebådade rådande finanskris: Hjulen rullade och högkonjunkturen ledde till minskad arbetslöshet.
2) Ren råkapitalistisk högerpolitik - Den politik som högerregering fört kan knappast sägas innehålla ett enda moment av socialdemokratisk solidarisk politik med sänkta ersättningar i de offentliga systemen, höjda avgifter för dessa, en utarm,ning av arbetslöshetskassan som ställt en halv miljon svenska arbetare utan skyff vid arbetslöshet; höggre skatteuttag för sjuka, arbetslösa och pensionärer och samtidigt avskaffande av förmögenhetsskatt och sänkt skatt för dem med rejäla arbetsinkomster osv osv.
3) Utan åtgärd mot lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter - Högerregeringen har inte vidtagit en enda åtgärd för att mottarbeta den försvagning av facken som uppkommit genom Lavalfalet och i rådet motsatt sig att Utsttioneringsdirektivet tas upp och en social klausul införs.
Rödgrönt alternativ.
Däremot är det naturligtvis riktigt att vi socialdemokrater måste ånyo formulera vår politik och det är ett pågående arbete i samverkan med både vänster- och miljöpartiet, som kan bli en verklig lyckträff med ett rödgrönt alternativ. Vad saken gäller, vilket Bogdanor med sin neokonservativa framtoning aldrig kan komma på, är att vi kan ha de gamla värderingarna om solidaritet och omtanke men anpassade till att möta en ny värld där miljökraven är mycket högre och där kapitalet skaffat sig en internationell frihet som gör att det svårt att begränsa dess skadliga användning. Men just i detta kan krisen ha skapat möjligheter för länders samverkan att ge en ekonomisk reglering auktoritet.
På DN-debatt i dag 8/2 förekommer rubriken "S-politiken sköts bäst av Reinfeldt"(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881614) på en debattartikel skriven av en brittisk stasvetarprofessor Vernon Bogdanor. Denne Bogdanor är professor vid Oxfords Universitet i statsrätt, mentor till konservativa partiets ledare David Cameron och medlem av den neokonservativa organisationen Henry Jackson Society; denna information tillhandahåller naturligtvis inte högerallianstidningen Dagens Nyheter. Till yttermera visso har rubriksättaren förfalskat innehållet i och med att det citerade inte återfinns i artikeln. Starkt stylat som vanligt alltså.
Friedman saknas bland källorna
Den är litet intressant som dokument för hur en marknadsliberal nykonservativ ser på historien. Milton Friedmans råkapitalistiska marknadsliberalism inte ens nämns så som nyliberalismens främsta ideologiska källa och strejkvågorna i Storbrittanien 1978 och 79 antecknas som brister ifråga om "samhällssolidaritet" istället för att tala om urusla arbetsvillkor. Blairs New Labour utmålas som en socialt uppiffad thatcherism - "Labour hade tvingats övertyga folket att det inte längre var ett socialdemokratiskt parti".
Juste problembeskrivning?
När det sedan gäller dagens problembeskrivning: "För våra ekonomiska problem är ett resultat av otillräckligt reglerade marknader, av en ordning som frambringat överhettning på fastighetsmarknaden och en besinningslös utlåning från banker och finansinstitut." Det är märkligt att här inte finns ett ord om bonussystem som frambringar hutlösa skillnader i ekonomiska villkor, hur systemet med bonus verkar verkar rekryterande på risktagande och kortsiktiga vinster medan konsolidering och utjämning av toppar sätts på undantag. Hur kommnunikationssystem möjliggjort en hysterisk omflyttning av kapital vilket kan leda till svårigheter för mindre länder och enskilda banker.
Nyliberalismens kaputtisering
Med Barck Obama för ögonen talar man om nyliberalismens kaputtisering: I USA har Barack Obama, som mer än någon annan amerikansk politiker liknar en socialdemokrat, fått gehör med just detta budskap. På båda sidor om Atlanten har den politiska debatten flyttat fokus från statens misslyckande till en ny förståelse av marknadens svagheter. Det ger en mer aktiv roll för staten "större legitimitet".
Egenintresset bör begränsas
Regeringarna kommer att behöva engagera sig i samhället mera intensivt än man gjorde under de år då marknaden härskade oinskränkt. I tider av ekonomisk osäkerhet kommer folk att kräva sociala trygghetsnät. De kommer inte att vilja riskera allt när marknader flyttar. Doktrinen att vi bara ska ta hand om oss själva och lita på bankirer, som ska göra oss rika, har mycket mindre genklang nu än den hade under den nyliberala eran. I stället kommer vi att återvända till efterkrigstidens filosofi enligt vilken doktrinen om egenintresset behöver begränsas av samhällsintresset och att ett land klarar sig bättre om alla arbetar tillsammans än om man förlitar sig på konkurrerande individualism.
Regeringen styr
Grundtemat i socialdemokratin är att ekonomiska och sociala förändringsprocesser kan styras av regeringen. Denna tanke blir alltmer relevant efter hand som recessionen förvärras.
Koalitionsregeringen ses som mer pålitliga socialdemokrater än oppositionen
Sedan kommer klämmen om Sverige: Egendomligt nog är det så i dagens Sverige att det är statsminister Fredrik Reinfeldt och partierna i koalitionsregeringen som ses som mer pålitliga socialdemokrater än Mona Sahlin och den socialdemokratiska oppositionen. Paradoxalt nog behöver de svenska socialdemokraterna återupptäcka en socialdemokratisk filosofi.För övervinnandet av den ekonomiska recessionen beror till inte så liten del på om Västeuropas socialdemokratiska ledare kan återuppliva vad som till helt nyligen verkade vara en död doktrin, om de kan återupptäcka den fruktbara filosofi som de svenska socialdemokraterna hade funnit under sin glanstid.
____________________
Rent nonsens
Detta att Reinfeldt skulle vara en bättre på socialdemokratiska värden än vi själva är ju bara rent nonsens och en fortsättning på talet om det "nya arbetarpartiet". Skälen är många - här är några
1) Finanskris okänd - Högerregeringen Reinfeldt valdes som en reaktion mot Göran Perssons styre och i en tid då ingenting för gemene man förebådade rådande finanskris: Hjulen rullade och högkonjunkturen ledde till minskad arbetslöshet.
2) Ren råkapitalistisk högerpolitik - Den politik som högerregering fört kan knappast sägas innehålla ett enda moment av socialdemokratisk solidarisk politik med sänkta ersättningar i de offentliga systemen, höjda avgifter för dessa, en utarm,ning av arbetslöshetskassan som ställt en halv miljon svenska arbetare utan skyff vid arbetslöshet; höggre skatteuttag för sjuka, arbetslösa och pensionärer och samtidigt avskaffande av förmögenhetsskatt och sänkt skatt för dem med rejäla arbetsinkomster osv osv.
3) Utan åtgärd mot lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter - Högerregeringen har inte vidtagit en enda åtgärd för att mottarbeta den försvagning av facken som uppkommit genom Lavalfalet och i rådet motsatt sig att Utsttioneringsdirektivet tas upp och en social klausul införs.
Rödgrönt alternativ.
Däremot är det naturligtvis riktigt att vi socialdemokrater måste ånyo formulera vår politik och det är ett pågående arbete i samverkan med både vänster- och miljöpartiet, som kan bli en verklig lyckträff med ett rödgrönt alternativ. Vad saken gäller, vilket Bogdanor med sin neokonservativa framtoning aldrig kan komma på, är att vi kan ha de gamla värderingarna om solidaritet och omtanke men anpassade till att möta en ny värld där miljökraven är mycket högre och där kapitalet skaffat sig en internationell frihet som gör att det svårt att begränsa dess skadliga användning. Men just i detta kan krisen ha skapat möjligheter för länders samverkan att ge en ekonomisk reglering auktoritet.
lördag 7 februari 2009
Daniel, släng inte bort din vänsterröst - den behövs för ett socialt Europa!
Hej Daniel, du har på din blogg skrivit att du inte tänker rösta i EU-valet.(http://blogg.aftonbladet.se/17360/perma/1108869/)
Jag förstår dig och jag har på min blogg kämpat länge för ett annat EU och mot att Lissabonfördraget godtogs utan att Lavallerierna ordnades upp i fackets favör. Senast skrev jag om detta för några dagar sedan (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29786).
Nu är läget som det är. Inom Europeiska socialdemokratin förbereder man sig för att framtvinga en ändring av utstationeringsdirektivet och införande av ett socialt protokoll (det som Kommissionen just gjort tummen ner för). Detta för att framtvinga att utländska arbetare inte diskrimineras och lönedumpning omöjliggörs. Strategin är att tvinga Kommissionen till ändring i detta genom framkasta misstroende mot Kommissionen eller dess ordförande om inte Parlamentets krav genomförs.
På längre sikt måste man se över fördragets marknadsliberal framtoning med fria rörligheter bl.a. för kapital och tjänster och ta in en skyldighet till avvägning mot de sociala rättigheterna bl.a. rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder. Ja överhuvudtaget gör Unionen till ett socialt projekt och inte en tummelplats för kapitalister. EUs kvarnar kan med rätt lagstiftning t.o.m. användas för att tämja överdrivna yttringar av kapitalistisk girighet.
Kruxet Daniel, för att vi skall kunna genomföra dessa för enskilda medborgare viktiga ändringar behövs en stor vänstergrupp i Parlamentet. Det får vi inte om du avstår från att rösta och uppmanar andra att göra detsamma kan du tänka dig att tänka om? Tänk på vad som sker om du och andra vänsterungdomar avstår medan alliansungdomarna röstar!
Jag medger gärna att detta är ett långt perspektiv. Men på din hemsida såg jag att du är 20 år så om du röstar rätt så kommer du att få uppleva en förändring. Och jag skall rösta på socialdemokraterna i EU-valet för att så skall ske eftersom jag känner solidaritet med dagens röda ungdomar och vill att de skall få uppleva en bättre värld.
Rösta på socialdemokraterna i EU-valet!
Jag förstår dig och jag har på min blogg kämpat länge för ett annat EU och mot att Lissabonfördraget godtogs utan att Lavallerierna ordnades upp i fackets favör. Senast skrev jag om detta för några dagar sedan (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29786).
Nu är läget som det är. Inom Europeiska socialdemokratin förbereder man sig för att framtvinga en ändring av utstationeringsdirektivet och införande av ett socialt protokoll (det som Kommissionen just gjort tummen ner för). Detta för att framtvinga att utländska arbetare inte diskrimineras och lönedumpning omöjliggörs. Strategin är att tvinga Kommissionen till ändring i detta genom framkasta misstroende mot Kommissionen eller dess ordförande om inte Parlamentets krav genomförs.
På längre sikt måste man se över fördragets marknadsliberal framtoning med fria rörligheter bl.a. för kapital och tjänster och ta in en skyldighet till avvägning mot de sociala rättigheterna bl.a. rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder. Ja överhuvudtaget gör Unionen till ett socialt projekt och inte en tummelplats för kapitalister. EUs kvarnar kan med rätt lagstiftning t.o.m. användas för att tämja överdrivna yttringar av kapitalistisk girighet.
Kruxet Daniel, för att vi skall kunna genomföra dessa för enskilda medborgare viktiga ändringar behövs en stor vänstergrupp i Parlamentet. Det får vi inte om du avstår från att rösta och uppmanar andra att göra detsamma kan du tänka dig att tänka om? Tänk på vad som sker om du och andra vänsterungdomar avstår medan alliansungdomarna röstar!
Jag medger gärna att detta är ett långt perspektiv. Men på din hemsida såg jag att du är 20 år så om du röstar rätt så kommer du att få uppleva en förändring. Och jag skall rösta på socialdemokraterna i EU-valet för att så skall ske eftersom jag känner solidaritet med dagens röda ungdomar och vill att de skall få uppleva en bättre värld.
Rösta på socialdemokraterna i EU-valet!
fredag 6 februari 2009
Vad bör vi göra i Afganistan?
500 svenska soldater
Vi i Sverige har själva knappt 400 soldater i Afganistan. Denna styrka skall snart utökas till 500. Vad jag förstår är S enig med högerregeringen på denna punkt. Men finns det kanske anledning till frågan
* vad gör vi där?
* och om det anses rätt på vilket sätt bör vi närvara?
Carsten Jensen: "Varför är vi i Afganistan?"
I DN medarbetar den danska författaren Carsten Jensen som nu senast varit inbäddad journalist i den danska afganistantruppen. Han ställer i gårdagens DN 5/2 frågan "Varför är vi i Afganistan?" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=880805). Som ett fylligt, gripande och personligt underlag för frågeställningen har han publicerat tre mycket läsvärda artiklar. Jag visste inte ett smack om Afganistan, om vad det egentligen rörde sig om; nu vet jag litet mer.
Artiklarna är:
"Nedstigning i skuggriket" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877110), "De vinkar inte, de drunknar" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877647)
"Den afganska dödsdansen" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=878399)
...vi har svikit dem förr..
Ur gårdagens artikel citerar jag: ...vi har svikit dem förr. Vi hjälpte dem att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad. Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.
Är vi beredda att verkligen hjälpa?
Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det? Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet.
Så långt Carsten Jensen.
Vad gör vi i Afganistan?
Frågan inledningsvis vad vi gör där har såvitt jag kan förstå ingen gett något sammanhängande svar på. Även om styrkan sägs vara fredsbevarande så lär det väl vara så som Carsten Jensen säger att detta bara är ett sätt att förlänga en utdragen process utan möjlighet till bättring för det afganska folket. Men om det nu anses behjärtansvärt att göra en insats, vilket man måhända kommer fram till så är det helt uppenbart att den bästa hjälpen inte är nya vapen och soldater.
På vilket sätt bör vi närvara?
Ända sedan början av insatsen i Afganistan har denna varit huvudsakligen inriktad på soldater, eldkraft och vapen. Nu talas om ännu mer av det som varit. Men är det verkligen lösningen? Till skillnad från Obamas 30000 nya soldater borde vi kanske ta tillbaka våra soldater och sätta upp en civil fredsstyrka för att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Därigenom skulle man kunna bryta krigsherrarnas välde och ge den civila regeringen auktoritet och möjlighet att förbättra för folket. En sådan fredsstyrka kan på samma sätt som soldatkontingenten drabbas av förluster men skulle i alla fall kunna påbörja uppbyggnad möjligheterna till fred.
Har vi socialdemokrater verkligen tänkt igenom detta?
Vi i Sverige har själva knappt 400 soldater i Afganistan. Denna styrka skall snart utökas till 500. Vad jag förstår är S enig med högerregeringen på denna punkt. Men finns det kanske anledning till frågan
* vad gör vi där?
* och om det anses rätt på vilket sätt bör vi närvara?
Carsten Jensen: "Varför är vi i Afganistan?"
I DN medarbetar den danska författaren Carsten Jensen som nu senast varit inbäddad journalist i den danska afganistantruppen. Han ställer i gårdagens DN 5/2 frågan "Varför är vi i Afganistan?" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=880805). Som ett fylligt, gripande och personligt underlag för frågeställningen har han publicerat tre mycket läsvärda artiklar. Jag visste inte ett smack om Afganistan, om vad det egentligen rörde sig om; nu vet jag litet mer.
Artiklarna är:
"Nedstigning i skuggriket" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877110), "De vinkar inte, de drunknar" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877647)
"Den afganska dödsdansen" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=878399)
...vi har svikit dem förr..
Ur gårdagens artikel citerar jag: ...vi har svikit dem förr. Vi hjälpte dem att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad. Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.
Är vi beredda att verkligen hjälpa?
Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det? Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet.
Så långt Carsten Jensen.
Vad gör vi i Afganistan?
Frågan inledningsvis vad vi gör där har såvitt jag kan förstå ingen gett något sammanhängande svar på. Även om styrkan sägs vara fredsbevarande så lär det väl vara så som Carsten Jensen säger att detta bara är ett sätt att förlänga en utdragen process utan möjlighet till bättring för det afganska folket. Men om det nu anses behjärtansvärt att göra en insats, vilket man måhända kommer fram till så är det helt uppenbart att den bästa hjälpen inte är nya vapen och soldater.
På vilket sätt bör vi närvara?
Ända sedan början av insatsen i Afganistan har denna varit huvudsakligen inriktad på soldater, eldkraft och vapen. Nu talas om ännu mer av det som varit. Men är det verkligen lösningen? Till skillnad från Obamas 30000 nya soldater borde vi kanske ta tillbaka våra soldater och sätta upp en civil fredsstyrka för att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Därigenom skulle man kunna bryta krigsherrarnas välde och ge den civila regeringen auktoritet och möjlighet att förbättra för folket. En sådan fredsstyrka kan på samma sätt som soldatkontingenten drabbas av förluster men skulle i alla fall kunna påbörja uppbyggnad möjligheterna till fred.
Har vi socialdemokrater verkligen tänkt igenom detta?
torsdag 5 februari 2009
Yttrandefrihetens gräns - fritt fram för hets mot folkgrupp
Var går gränsen för yttrandefriheten? skriver Jonas Morian apropå (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.html) en utställning om nobelpristagarna Aung San Suu Kyi och Carl von Ossietzky, som lyfts fram för att skärskåda yttrandefriheten ur ett religiöst, politiskt och samhälleligt perspektiv. Och det låter ju synnerliogen intressant.
Yttrandefrihetsfundamentalist
Jonas går emellertid vidare i texten och bekänner att han visserligen är yttrandefrihetsfundamentalist men kan acceptera att hot och utpressning inte bör vara tillåtet. Inte heller bör förtal kunna ske ostraffat men förolämpning och kränkningar bör det vara fritt fram för. I diskussionen under kommentarer så visar det sig att därmed bör enligt Jonas Morian hetslagstiftningen upphävas.
Granskning av makten är tappat motiv
Javisst, skall vi försvara yttrandefriheten även om de största utövarna av den är de över 100 borgerliga dagstidningarna med 3 miljoner dagsex som dagligen ges ut (mot 600.000 ex i vänstertidningar) som - i vart fall i valtider - blir fullmatade valbroschyrer både vad gäller nyhetsurval och textutformning. Detta medför att motivet för yttrandefriheten, nämligen granskning av makten, är satt på undantag vid borgerlig regering.
Oförsvarligt att upphäva hetslagstiftningen
Men att därifrån gå vidare till att upphäva hetslagstiftningen är enligt min mening oförsvarligt. Hetslagstiftningen har till syfte att stävja att yttrandefriheten missbrukas i syfte att begå mentala angrepp mot redan från tidigare utsatta grupper, ofta minoriteter. Jag tror inte heller på att detta skapar martyrer utom i kretsar dit demokratiska institutioner ända inte når. Ingen tänkande människa kan få sympati för en person som hetsar mot judar, muslimer, homosexuella, romer eller vilka grupper det än vara må. Detta med martyrargumentet är helt enkelt ett månande om odemokratiska grupper som varken gör till eller från.
Hets är en form av hot, ibland utpressning, ibland olaga frihetsberövande
Vad Jonas och hans memingsfränder bortser från är att hets är en form av hot mot en person som av olika anledningar har svårt att försvar sig såsom exempelvis del av en utsatt minoritet. I andra fall liknar hetsen situationer av utpressning eller olaga frihetsberövande eller annat olaga tvång. Nå, då skulle man ju kunna nöja sig med brottsbalksbrotten? Nej det är inte sant eftersom brottsbalksbrotten förutsätter visst brottsligt resultat i det enskilda fallet.
Alltså försvarar vi lämpligen de gränser vi har för yttandefriheten.
Yttrandefrihetsfundamentalist
Jonas går emellertid vidare i texten och bekänner att han visserligen är yttrandefrihetsfundamentalist men kan acceptera att hot och utpressning inte bör vara tillåtet. Inte heller bör förtal kunna ske ostraffat men förolämpning och kränkningar bör det vara fritt fram för. I diskussionen under kommentarer så visar det sig att därmed bör enligt Jonas Morian hetslagstiftningen upphävas.
Granskning av makten är tappat motiv
Javisst, skall vi försvara yttrandefriheten även om de största utövarna av den är de över 100 borgerliga dagstidningarna med 3 miljoner dagsex som dagligen ges ut (mot 600.000 ex i vänstertidningar) som - i vart fall i valtider - blir fullmatade valbroschyrer både vad gäller nyhetsurval och textutformning. Detta medför att motivet för yttrandefriheten, nämligen granskning av makten, är satt på undantag vid borgerlig regering.
Oförsvarligt att upphäva hetslagstiftningen
Men att därifrån gå vidare till att upphäva hetslagstiftningen är enligt min mening oförsvarligt. Hetslagstiftningen har till syfte att stävja att yttrandefriheten missbrukas i syfte att begå mentala angrepp mot redan från tidigare utsatta grupper, ofta minoriteter. Jag tror inte heller på att detta skapar martyrer utom i kretsar dit demokratiska institutioner ända inte når. Ingen tänkande människa kan få sympati för en person som hetsar mot judar, muslimer, homosexuella, romer eller vilka grupper det än vara må. Detta med martyrargumentet är helt enkelt ett månande om odemokratiska grupper som varken gör till eller från.
Hets är en form av hot, ibland utpressning, ibland olaga frihetsberövande
Vad Jonas och hans memingsfränder bortser från är att hets är en form av hot mot en person som av olika anledningar har svårt att försvar sig såsom exempelvis del av en utsatt minoritet. I andra fall liknar hetsen situationer av utpressning eller olaga frihetsberövande eller annat olaga tvång. Nå, då skulle man ju kunna nöja sig med brottsbalksbrotten? Nej det är inte sant eftersom brottsbalksbrotten förutsätter visst brottsligt resultat i det enskilda fallet.
Alltså försvarar vi lämpligen de gränser vi har för yttandefriheten.
Hur skall vi klara EU-valet med ökande lönedumpning på svensk arbetsmarknad?
Vi olyckskorpar
Våra EU-parlamentariker med Jan Andersson i spetsen for runt - även på s-info - och förklarade hur korkade vi var som motsatte oss Lissabonfördragets genomförande innan man ordnat upp detta med EG-domstolens lavallerier. Ja, vi var olyckskorpar när vi trots Parlamentets fall halvvägs framåt för Jans rapport varnade för att varken Rådet eller Kommissionen kunde förmodas godkänna dessa ändringar. Efter Kommissions definitiva tummen ner så har det varit mycket tyst om frågan från Jan Andersson och även från partiet.
Sveket
Det hör till saken att både LO- och SAP-ledningen uppmanats att söka kontakt med jurister som kan EU-rätt för att få ett underlag till ett för oss enskilda godtagbart beslut. Detta har inte skett utan andra outgrundliga allianser har tillåtits spela roll. Förmodligen också prestige. Inom en rad fackliga organisationer, bl.a. Byggnads, ser man forceringen av Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen som ett svek.
Strunta i sveket och ge lösningar för framtiden
Den 30 januari i år skrev Jan Andersson plötsligt om att Vi måste ha en vision om framtiden (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755&blogg=29628). Och det låter ju fint. Han citerar den brittiske utrikesministern David Milliband som vid ett tal till socialdemokratiska gruppen i europaparlamentet för en tid sedan sa: inga val vinns genom att tala om vad vi gjort i det förflutna eller genom att vi bara lyfter fram problem. Val vinns av de partier som har en vision och förslag om lösningar för framtiden.
Sveket innefattar också underlaget för framtida lösning
Det är ju inte svårt att förstå Jan Anderssons benägenhet att ta fram citatet. Jag kan emellertid ge Milliband rätt i princip men först måste man ta till sig verkligheten och för hans del så är det den som jag bloggade om för några dagar sedan "Vilda strejker i England mot lönedumpning som följd av EG-domstolens lavallerier"(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29674). Även den brittiska regeringen har en del att förklara för sina fackliga medlemmar innan dessa kan gå vidare. Detta av den enkla anledningen att det är de enskilda arbetarna som får ta skiten av politikernas beslut.
Delegation från Byggnads pratar med SAP-ledningen
Calle Fridén har på sin förnämliga blogg anteckningar om ett intressant initiativ i denna parti- och LO-ledningens ekande tystnad: "Jag och Mona och Sven-Erik..." (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2009/02/jag-och-mona-och-sven-erik.html) Det handlar om en delegation från Byggnads som fick träffa Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg:"... Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften. Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap."
Vi måste erkänna schabblet och se verkligheten
Precis vi måste sätta ner foten och tala om att vi schabblat (även om jag och många med mig inte ville detta). Först då är vi ju beredda att fullt ut se den verklighet som facken och arbetarregeringarna står inför inom EU i dag. Så som dagsläget ser ut där Kommissionen nobbat allt tillmötesgående av fackliga krav och vår egen högerregering inte får tummen ur arschelet för att ta ett enda tag mot lönedumpningen så är det dags för en radikal omprövning. Vi kan ju inte sitta här och bara se en utveckling i Europa som leder till fientlighet mellan olika arbetargrupper och där kapitalet och arbetsgivarna har fritt fram att dra fördelar av EU.
Hur ser verkligheten ut?
Vi måste utgå från att
* Svensk Näringsliv kommer att fortsätta att gynna lönedumpningen genom att inför EG-domstolen lagföra dem som försöker protestera mot sådan exploatering av utländsk arbetskraft
* Högerregeringen kommer inte att företa ett smack om vi inte väsnas tillräckligt mycket och högt
* EG-domstolen kommer att fortsätta med sin rigida marknadsliberala tolkningsmall till dess fördragstexten ändras
* EU-rätten så som den tolkas av EG-domstolen är bindande även för de arbetarregeingar som finns i medlemsländer, varför de är bakbundna
EU-valet kan förloras redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna
Förmodligen finns det fler aspekter och dessa måste fastläggas och sedan en kraftfull EU-politik formas. Vi måste lösa knutarna till våra baknundna händer för att kunna ge svar på kapitalets råsopar. Därför finns det inte tid för prestigeförsvar av sveket mot jobbarna utan här måste fram nya initiativ grundade på en juste verklighetssyn. Annars kommer S förlora EU-valet redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna.
Våra EU-parlamentariker med Jan Andersson i spetsen for runt - även på s-info - och förklarade hur korkade vi var som motsatte oss Lissabonfördragets genomförande innan man ordnat upp detta med EG-domstolens lavallerier. Ja, vi var olyckskorpar när vi trots Parlamentets fall halvvägs framåt för Jans rapport varnade för att varken Rådet eller Kommissionen kunde förmodas godkänna dessa ändringar. Efter Kommissions definitiva tummen ner så har det varit mycket tyst om frågan från Jan Andersson och även från partiet.
Sveket
Det hör till saken att både LO- och SAP-ledningen uppmanats att söka kontakt med jurister som kan EU-rätt för att få ett underlag till ett för oss enskilda godtagbart beslut. Detta har inte skett utan andra outgrundliga allianser har tillåtits spela roll. Förmodligen också prestige. Inom en rad fackliga organisationer, bl.a. Byggnads, ser man forceringen av Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen som ett svek.
Strunta i sveket och ge lösningar för framtiden
Den 30 januari i år skrev Jan Andersson plötsligt om att Vi måste ha en vision om framtiden (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755&blogg=29628). Och det låter ju fint. Han citerar den brittiske utrikesministern David Milliband som vid ett tal till socialdemokratiska gruppen i europaparlamentet för en tid sedan sa: inga val vinns genom att tala om vad vi gjort i det förflutna eller genom att vi bara lyfter fram problem. Val vinns av de partier som har en vision och förslag om lösningar för framtiden.
Sveket innefattar också underlaget för framtida lösning
Det är ju inte svårt att förstå Jan Anderssons benägenhet att ta fram citatet. Jag kan emellertid ge Milliband rätt i princip men först måste man ta till sig verkligheten och för hans del så är det den som jag bloggade om för några dagar sedan "Vilda strejker i England mot lönedumpning som följd av EG-domstolens lavallerier"(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29674). Även den brittiska regeringen har en del att förklara för sina fackliga medlemmar innan dessa kan gå vidare. Detta av den enkla anledningen att det är de enskilda arbetarna som får ta skiten av politikernas beslut.
Delegation från Byggnads pratar med SAP-ledningen
Calle Fridén har på sin förnämliga blogg anteckningar om ett intressant initiativ i denna parti- och LO-ledningens ekande tystnad: "Jag och Mona och Sven-Erik..." (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2009/02/jag-och-mona-och-sven-erik.html) Det handlar om en delegation från Byggnads som fick träffa Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg:"... Kan säga att det var en rätt frän ton. Mona blev arg, och Österberg också, men vi var där för att tala om att vi tycker att vi blivit sålda, och att vi behövde rensa luften. Så det gjorde vi. För oss är inte alls frågan om Laval eller om Lissabonfördraget avklarad, utan de kommer att återkomma genom hela valrörelsen fram till EU-valet. I byggbodarna är det precis det man vill tala om, och då är det svårt att få fram andra budskap."
Vi måste erkänna schabblet och se verkligheten
Precis vi måste sätta ner foten och tala om att vi schabblat (även om jag och många med mig inte ville detta). Först då är vi ju beredda att fullt ut se den verklighet som facken och arbetarregeringarna står inför inom EU i dag. Så som dagsläget ser ut där Kommissionen nobbat allt tillmötesgående av fackliga krav och vår egen högerregering inte får tummen ur arschelet för att ta ett enda tag mot lönedumpningen så är det dags för en radikal omprövning. Vi kan ju inte sitta här och bara se en utveckling i Europa som leder till fientlighet mellan olika arbetargrupper och där kapitalet och arbetsgivarna har fritt fram att dra fördelar av EU.
Hur ser verkligheten ut?
Vi måste utgå från att
* Svensk Näringsliv kommer att fortsätta att gynna lönedumpningen genom att inför EG-domstolen lagföra dem som försöker protestera mot sådan exploatering av utländsk arbetskraft
* Högerregeringen kommer inte att företa ett smack om vi inte väsnas tillräckligt mycket och högt
* EG-domstolen kommer att fortsätta med sin rigida marknadsliberala tolkningsmall till dess fördragstexten ändras
* EU-rätten så som den tolkas av EG-domstolen är bindande även för de arbetarregeingar som finns i medlemsländer, varför de är bakbundna
EU-valet kan förloras redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna
Förmodligen finns det fler aspekter och dessa måste fastläggas och sedan en kraftfull EU-politik formas. Vi måste lösa knutarna till våra baknundna händer för att kunna ge svar på kapitalets råsopar. Därför finns det inte tid för prestigeförsvar av sveket mot jobbarna utan här måste fram nya initiativ grundade på en juste verklighetssyn. Annars kommer S förlora EU-valet redan i byggbodarna och i fabrikslokalerna.
onsdag 4 februari 2009
yeS we can måste fyllas med hopp om förändring annars blir det bara en plattityd.
Hope and Change - Yes we can!
Det var ju Obama som under sin presidentkampanj entusismerade sina väljare med slagordet YES, we can! men han var noga med att ge anvisningar på vad det är vi måste gå igenom tillsammans för att ge innehåll åt detta att vi kan! Yes vi can! Hans budskap handlade om förändring och hopp till förändring. Kommer ni håg Hope and Change från hans valappeller?
I have a dream...
10 år tidighare höll Martin Luther King Jr sitt berömda tal I have a dream. Jag kan forfarande frysa efter ryggraden och för mitt inneröra höra hans röst skalla ut över mängden I have a dream. Kan man på ett tydligare sätt tala om förändring och hopp än detta jag har en dröm, en målsättning för hur allt skall bli bättre.
You have to give 'em hope for a better to morrow
1978 mördades den demokratiske politikern och HBT-aktivisten Harvey Milk ner på sitt kontor i Los Aangeles stadsfullmäktigekontor. Om honom finns en film The Times of Harvey Milk och den nyinspelade filmen "Milk" med sean Penn i huvudrollen. Harvey Milk ansåg att genom att leva öppet som en homosexuell man kunde han bidra till att full jämlikhet för alla människor kunde uppnås. Hans politiska budskap var: You have to give 'em hope for a better to morrow - man måste ge människor ett hopp om en bättre morgondag.
S we can
När vi socialdemokrater använder S we can så finns det två alternativ antingen stannar det vid en liten fyndighet som någon redan gjort om till swecan som tydligen är en slogan för fri cannabis i Sverige. Eller också kan vi ge slogan politiskt innehåll. Och vad är politik om inte att ge människor hopp och förvissning om en bättre morgondag. Mona är på god väg och vi får alla lägga på ett kål. Ja, S kan!
Det var ju Obama som under sin presidentkampanj entusismerade sina väljare med slagordet YES, we can! men han var noga med att ge anvisningar på vad det är vi måste gå igenom tillsammans för att ge innehåll åt detta att vi kan! Yes vi can! Hans budskap handlade om förändring och hopp till förändring. Kommer ni håg Hope and Change från hans valappeller?
I have a dream...
10 år tidighare höll Martin Luther King Jr sitt berömda tal I have a dream. Jag kan forfarande frysa efter ryggraden och för mitt inneröra höra hans röst skalla ut över mängden I have a dream. Kan man på ett tydligare sätt tala om förändring och hopp än detta jag har en dröm, en målsättning för hur allt skall bli bättre.
You have to give 'em hope for a better to morrow
1978 mördades den demokratiske politikern och HBT-aktivisten Harvey Milk ner på sitt kontor i Los Aangeles stadsfullmäktigekontor. Om honom finns en film The Times of Harvey Milk och den nyinspelade filmen "Milk" med sean Penn i huvudrollen. Harvey Milk ansåg att genom att leva öppet som en homosexuell man kunde han bidra till att full jämlikhet för alla människor kunde uppnås. Hans politiska budskap var: You have to give 'em hope for a better to morrow - man måste ge människor ett hopp om en bättre morgondag.
S we can
När vi socialdemokrater använder S we can så finns det två alternativ antingen stannar det vid en liten fyndighet som någon redan gjort om till swecan som tydligen är en slogan för fri cannabis i Sverige. Eller också kan vi ge slogan politiskt innehåll. Och vad är politik om inte att ge människor hopp och förvissning om en bättre morgondag. Mona är på god väg och vi får alla lägga på ett kål. Ja, S kan!
måndag 2 februari 2009
Apropå näringslivets toppar: Moral som bonus
Moral till salu?
Moral som bonus, ja, så lyder en ledare signerad Marcus Ola Carlsson i marknadsliberala Sydsvenskan (pappersupplagan eftersom man inte ens vågat lägga ut den på nätet) 2/2. Ledaren inleds med att referera ilskan över chefers bonusavtal och champagneorgier för att fira att staten gett bolag stöd i finanskrisens spår, Obamas och Anders Borgs berättigade ilska över att de tvingas försöka lösa krisen medan guldkalvarna fortsätter att göda varandra. Jo nog är det riktigt av staten att med skattemedel gå in och rädda näringslivet och möjligen kan därifrån gå in och reglera näringslivet men man får inte röra bonussystemen: "Att rekrytera och motivera chefer är avgörande för att företag skall kunna utvecklas."
Marknadsliberal "högerytter"
På samma ledaruppslag skriver Carl Rudbeck "Regeringen bör kasta in en högerytter" under vilken rubrik han pläderar för ännu mer minskat skattetryck och för att staten skall dra sig tillbaka från i stort sett allt utom polisen. Det mesta bör lämnas över till privata aktörer dels för att dessa sköter uppgifterna bättre, dels för att det finns områden där staten inte har något att göra. Inget presstöd för att bredda mediautbudet. Ingen public service då det ju är bättre att allt reklamfinansieras. Och allt stöd till kulturen bör sloppas och - för att tala med Guillou - det som inte ger bra vinst har inget existensberättigande. "In med en högerytter" - man får förmoda att det i vart fall skall vara till vänster om Sverigedemokraterna?
Lång historia av falsarier och smörjning
Nu förefaller dessa skriverier ju ganska patetiska inte bara mot bakgrund av Nasdaq-chefens miljardsnillerier och en lång historia av vänskapssmörjning i näringslivet från Percy Barnevik till dags dato. Det är lite komisk men knappast skrattretande att på första sidan av samma tidning som ovanstående finns intaget så är rubriken: FINSKT FASADFÖRETAG GAV TOPPCHEFERNA MILJONER - 42 AV TETRA LAVALKONCERNENS CHEFER FICK 60 MILJONER KRONOR EXTRA I LÖN.
Organiserad skattesmitning
Såvitt man kan förstå så bildades alltså ett brevlådeföretag i Finland för att därigenom kunna till ett antal chefer i företaget betala ut extra lönebelopp på varierande belopp från 7.108.680 kr och nedåt. Konstruktionen skulle innebära att beloppen inte upptagits i koncernredovisningen i Sverige och inte heller beskattats hos de olika cheferna. Beloppen är alltså utöver de rikliga förmåner som cheferna har inom den ram som redovisades.
Bonusfesten
När ledarsidorna misslyckas med att ens sniffa på verkligeheten så läser man följande på ekonomisidan av Niclas Ericsson under rubriken ANALYS - BONUSFESTEN - EN LITEN TÄT KRETS BELÖNAR VARANDRA. Text värd att citera: Som försvar brukar näringslivet hävda att det krävs höga ersättningar för att locka och behålla de allra bästa, annars söker sig dessa någon annanstans.
Forskning visar att näringslivets hejdukar inte talar sanning
Men forskning visar att det inte finns ett entydigt samband mellan höga ersättningar och hur bra det går för företaget på lite längre sikt. Vissa forskare, som nationalekonomerna Michael C Jensen och Kevin J Murphy, menar att ogenomtänkta belöningssystem oftast leder till att företagsledningen prioriterar sådant som är avgörande för marknadens kortsiktiga värdering. Långsiktiga och strategiska beslut blir därmed lidande i arbetet med att få upp aktiekursen och värdet på nyckelpersoners optioner.
Vänskapskorruption En förklaring till de höga lönerna, bonusarna, optionsavtalen och fallskärmarna är att de i praktiken bestäms av en mycket liten krets där de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Dessutom sitter personerna ofta i varandras styrelser, där besluten om olika belöningsprogram fattas. Vänskapskorruptionen är därför utbredd i näringslivets högsta skikt.
Skall vi finna oss i att samhället på detta sätt rånas
Vi har ett samhällskontrakt där reglerna anger att alla skall bidra till den gemensamma kakan och inte gama åt sig allt för egen del. Och detta gäller ju naturligtvis också företagsamheten. Företagsamhet är ju inte något som är motorn i samhället utan istället en del av ett samhällssystem med produktion, konsumtion av varor och tjänster, dvs komplicerad samverkan mellan kapital, arbete och privatliv. Att på något sätt särställa företagsamheten finns redan av denna anledning inte. Inte heller är riskerna större i att satsa kapital än att utföra sitt arbete som kan innebära både fysiska och mentala risker.
Reglera och bevaka verksamheten
Snarare finns det anledning för oss alla att noga bevaka att företagsamheten och kapitalet - liksom andra samhällsgrenar - verkligen bidrar med sin andel till det gemensamma. I detta ingår både beskattning, skatte- och miljökontroll. Kraven på regelering ökar naturligtvis när det på detta sätt visar sig finnas en brist på moral. Att näringslivets förlängda arm inom media talar om moral i dessa sammahang som en slags bonus är perverst.
Moral som bonus, ja, så lyder en ledare signerad Marcus Ola Carlsson i marknadsliberala Sydsvenskan (pappersupplagan eftersom man inte ens vågat lägga ut den på nätet) 2/2. Ledaren inleds med att referera ilskan över chefers bonusavtal och champagneorgier för att fira att staten gett bolag stöd i finanskrisens spår, Obamas och Anders Borgs berättigade ilska över att de tvingas försöka lösa krisen medan guldkalvarna fortsätter att göda varandra. Jo nog är det riktigt av staten att med skattemedel gå in och rädda näringslivet och möjligen kan därifrån gå in och reglera näringslivet men man får inte röra bonussystemen: "Att rekrytera och motivera chefer är avgörande för att företag skall kunna utvecklas."
Marknadsliberal "högerytter"
På samma ledaruppslag skriver Carl Rudbeck "Regeringen bör kasta in en högerytter" under vilken rubrik han pläderar för ännu mer minskat skattetryck och för att staten skall dra sig tillbaka från i stort sett allt utom polisen. Det mesta bör lämnas över till privata aktörer dels för att dessa sköter uppgifterna bättre, dels för att det finns områden där staten inte har något att göra. Inget presstöd för att bredda mediautbudet. Ingen public service då det ju är bättre att allt reklamfinansieras. Och allt stöd till kulturen bör sloppas och - för att tala med Guillou - det som inte ger bra vinst har inget existensberättigande. "In med en högerytter" - man får förmoda att det i vart fall skall vara till vänster om Sverigedemokraterna?
Lång historia av falsarier och smörjning
Nu förefaller dessa skriverier ju ganska patetiska inte bara mot bakgrund av Nasdaq-chefens miljardsnillerier och en lång historia av vänskapssmörjning i näringslivet från Percy Barnevik till dags dato. Det är lite komisk men knappast skrattretande att på första sidan av samma tidning som ovanstående finns intaget så är rubriken: FINSKT FASADFÖRETAG GAV TOPPCHEFERNA MILJONER - 42 AV TETRA LAVALKONCERNENS CHEFER FICK 60 MILJONER KRONOR EXTRA I LÖN.
Organiserad skattesmitning
Såvitt man kan förstå så bildades alltså ett brevlådeföretag i Finland för att därigenom kunna till ett antal chefer i företaget betala ut extra lönebelopp på varierande belopp från 7.108.680 kr och nedåt. Konstruktionen skulle innebära att beloppen inte upptagits i koncernredovisningen i Sverige och inte heller beskattats hos de olika cheferna. Beloppen är alltså utöver de rikliga förmåner som cheferna har inom den ram som redovisades.
Bonusfesten
När ledarsidorna misslyckas med att ens sniffa på verkligeheten så läser man följande på ekonomisidan av Niclas Ericsson under rubriken ANALYS - BONUSFESTEN - EN LITEN TÄT KRETS BELÖNAR VARANDRA. Text värd att citera: Som försvar brukar näringslivet hävda att det krävs höga ersättningar för att locka och behålla de allra bästa, annars söker sig dessa någon annanstans.
Forskning visar att näringslivets hejdukar inte talar sanning
Men forskning visar att det inte finns ett entydigt samband mellan höga ersättningar och hur bra det går för företaget på lite längre sikt. Vissa forskare, som nationalekonomerna Michael C Jensen och Kevin J Murphy, menar att ogenomtänkta belöningssystem oftast leder till att företagsledningen prioriterar sådant som är avgörande för marknadens kortsiktiga värdering. Långsiktiga och strategiska beslut blir därmed lidande i arbetet med att få upp aktiekursen och värdet på nyckelpersoners optioner.
Vänskapskorruption En förklaring till de höga lönerna, bonusarna, optionsavtalen och fallskärmarna är att de i praktiken bestäms av en mycket liten krets där de flesta känner varandra sedan lång tid tillbaka. Dessutom sitter personerna ofta i varandras styrelser, där besluten om olika belöningsprogram fattas. Vänskapskorruptionen är därför utbredd i näringslivets högsta skikt.
Skall vi finna oss i att samhället på detta sätt rånas
Vi har ett samhällskontrakt där reglerna anger att alla skall bidra till den gemensamma kakan och inte gama åt sig allt för egen del. Och detta gäller ju naturligtvis också företagsamheten. Företagsamhet är ju inte något som är motorn i samhället utan istället en del av ett samhällssystem med produktion, konsumtion av varor och tjänster, dvs komplicerad samverkan mellan kapital, arbete och privatliv. Att på något sätt särställa företagsamheten finns redan av denna anledning inte. Inte heller är riskerna större i att satsa kapital än att utföra sitt arbete som kan innebära både fysiska och mentala risker.
Reglera och bevaka verksamheten
Snarare finns det anledning för oss alla att noga bevaka att företagsamheten och kapitalet - liksom andra samhällsgrenar - verkligen bidrar med sin andel till det gemensamma. I detta ingår både beskattning, skatte- och miljökontroll. Kraven på regelering ökar naturligtvis när det på detta sätt visar sig finnas en brist på moral. Att näringslivets förlängda arm inom media talar om moral i dessa sammahang som en slags bonus är perverst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
