Pride också en angelägenhet för alla socialdemokrater (och alla andra)

Pride - Stolthet - Rättvisa

Årets Malmö Pride hade olika arrangemang under den gångna veckan. På lördagen ägde den årliga paraden rum när vi homosexuella - dvs bara de av oss som vågar - och våra vänner tågade genom staden. Vi var över



1000 personer som visade att vi hade rätt att vara stolta över oss så som vi är och krävde rättvisa. Paradtåget slingrade sig under drygt två timmar genom staden från Stortorget till Folkets Park.



När bögar och lesbiska har Pride blir det gärna också lite karneval.



I år var det extra uppskattat att IF Metall mellersta Skåne deltog i paraden med ett drygt 30-tal medlemmar väl synliga i gula arbetshjälmar och jackor. I spetsen fanns avdelningens fana samt banderoll med parollen: Vi kräver bara rättvisa.



Under paradvägen delade man ut ett flygblad med texten:

Öppenhet och respekt är en facklig fråga
Allas lika värde är grunden för IF METALL. Vårt förbund bekämpar alla former av diskriminering och orättvisaor. Därför är det en facklig uppgift att göra HBT-frågorna synliga.
IF METALL Mellersta Skåne



Som socialdemokrat kändes det extra bra med fackets stöd: Metall har dessutom centralt bildat en arbetsgrupp som arbetar med hbt-frågor. "Förbundet vill göra en insats för att motarbeta fördomar och syftar till att alla medlemmar ska känna sig trygga när de vänder sig till sin fackliga organisation för att få hjälp. Därför är det en facklig uppgift att göra hbt-frågorna synliga på jobbet. Så länge inte homosexuella och bisexuella kan vara sig själva på arbetsplatsen har vi inte en jämlik arbetsplats. Att vara öppen med sin sexuella läggning handlar inte om att manifestera. Det handlar om att slippa dölja vem man är."



I tåget fanns också banderollen HBT-socialdemokrater. Det är ett nybildat nätverk bland homosexuella socialdemokrater. I Skåne finns finns nybildade HBT(S)Öresund som organnisatoriskt är knutet till Malmö arbetarekommun. Om du tar fram förstoringsglaset så ser du att jag bär banderollen till höger och Andreas Larses till vänster.



Har man en gång varit med att arbeta för att sjukförklaringen av oss homosexuella skulle upphävas och varit med om den sega debatten för att få en partnerskapslag så får man tårar i ögonen av ett så helhjärtat och klarsynt stöd. Dessa regbågsfestivaler sammanfattade under Pride - Stolthet avlöste de tidigare demonstrationerna för Frigörelse. Förskjutningen i valet av temaord är nog signifikant för utvecklingen. När jag 1978 (tror jag) gick med i min första frigörelsedemonstration var jag rädd för att synas men tvingade mig att gå eftersom jag ansåg det rätt. Vi var något hundratal personer som demonstrerade genom Stockholms gator i regn. Målet Vasaparken ersattes med regnskydd i Vasa reals aula. Jörn Svensson höll demonstrationstalet och skrädde inte med orden. Han talade om befrielse från förtrycket. Jag minns att efteråt gick jag ut i regnet igen och spänningen av rädslan släppte och tårarna av lättnad blandade sig med regndropparna. Jag var innerligt glad över att jag ställt upp på mig själv. När jag ser dagens manifestationer minns jag min tårade rädsla och hoppas att ingen skall behöva ha det så här i dag och gläds över alla vänner som tillstött och hävdar att detta liksom kvinnoförtrycket är en fråga om demokrati och rättvisa.



Paraden avslutades med stor folkfest i Folkets Park. Solen lyste fint på paraden och paradvägen kantades av åskådare: en del vänner och somliga som ännu inte vågade känna Pride av rädsla för att deras familjer, vänner eller arbetskanrater skulle mobba dem. Det är därför som regbågsfestivalen med PRIDE har ett angeläget ärende.

Skamgrepp i EU-debatten: mobbningstendenser och bristande demokratiskt synsätt

I den debatt som förts om EU så anser sig de som är för allt som har med EU att göra sig ha rätt att utmåla var deltagare som i debatten visar minsta kritisk synpunkt såsom NEJ-sägare med "negativa" synpunkter. Det skulle alltså vara "negativt" att använda sin intellektuella förmåga till kritisk granskande av EU-verkligheten och positivt att fungera som en dörrmatta som andra kan torka av skorna på.

skamgrepp
Jag tycker det är ett skamgrepp att i en debatt avfärda deltagare på detta sätt som "negativa". Att kritiskt granska och komma med kritiska synpunkter är ju ytterst enda vägen till att "positivt" förändra något som kan vara tveksamt, ja kanske rent inte så bra men på så sätt kan bli bättre. Däremot så måste väl då sägas att alla för problem blinda "ja-sägare" är en tung belastning för en verksamhet eftersom de inte på något sätt bidrar till förbättringar.

marginalisering
Redan detta att karaktärisera någon som negativ eller Nej-sägare är ett försök att marginalisera utan att ens dissikera de skäl denna någon framför. Det innebär ju i praktiken att man inte lyssnar på vederbörande utan bara sätter en stämpel på personen som framför åsikterna. Detta har t.o.m förekommit i vår egen EU-parlamentsgrupp där de flesta är ståndaktiga tennsoldater när det gäller överstatlighet. Vid närmare eftertanke så leder detta synsätt till tankar om mobbning eftersom just detta förfaringssätt är förstadiet till sådant förtryck.

Representativ demokrati?
En annan sak som jag också tycker är konstig är talet om representativ demokrati när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Representativ demokrati är ju jättebra för att demokrati skall fungera med beslut snabbare än om de skulle tas genom folkomröstning. Alltså en rationell beslutsform. Men när man i valet mellan riksdagsbeslut och folkomröstning väljer att föra en fråga till riksdagen (där partipiskan viner och får alla tveksamma att sluta tänka själva) med motiveringen att väljarna kan rösta fel så är något på tok. Frågan som omedelbart väcks är vad riksdagen i sådant fall egentligen är representativ för. Vad är det för intressen som då styr? Väljarna kan det ju inte vara eftersom de skulle kunna rösta fel.

Är vi för korkade?
Eller är det något krux, som man inte vill svara på? Kan det vara så att de som vanligen bestämmer tycker att du och jag är för korkade för att kunna avgöra vad som är rätt och fel i denna fråga? Men det kan man ju inte säga högt, eller hur? Men vi väljare minns hur det var efter EMU-omröstningen där de som röstat NEJ blev frånkända alla intellektuell förmåga och dessutom tillskrevs en massa låga motiv för röstandet. Dessutom hade vi ju försatt Sverige i ekonomisk olycka, vilket parentetiskt inte inträffat ännu. Det mest chikanerande för de som har dessa dolda tankar är att man på något sätt sätter mer tilltro till de inpiskade riksdagsledamöternas förmågan att sätta sig in i frågor och skulle vara försedda med bättre intellektuell utrustning än jag eller du.

Demokratiskt underskott
Om man alltså ratificerar fördraget i riksdagen istället för i folkomröstning med motivet just att vi väljare inte begriper eller röstar åt fanders så blir det knepigt. Tyvärr blir nämligen följden att hela EU-projektet i folks ögon blir en överhetsangelägenhet som vi indirekt uppmanats att inte bry oss om. Detta innebär inte att jag arbetar för folkomröstning men beklagar att man gått en odemokratisk genväg eftersom det belastar EU i folks ögon.

Kapitalism, högerregering och socialdemokratisk blandekonomi

Kapitalism måste handla om moral
skriver Bengt Lindroth om i dagens Sydsvenska 26/9. Hans funderingar i detta ämne är en god utgångspunkt när vi funderar på vad vi måste erbjuda väljarna för alternativ inför valet 2010. Vad han skissar är ju just bakgrunden till härdsmältan i finansvärlden. Men även till högerregeringens misslyckande i gästspelet som arbetarparti och samtidigt den kapitalförstöring som sker genom den hysteriska utförsäljning av Sveriges offentliga förmögenhet.

Moral och ordet girighet tabu
Björn Lindroth skriver: "... kapitalismens försvarare har också skäl att idka självkritik. Finanskriserna är ytterst en fråga om moral. Alltför sällan, alltid för sent, ägnar sig marknadsekonomins aktörer, inom finans- och banksektorerna, i näringsliv och politik, bland ekonomijournalister och ledarskribenter, åt den aspekten. De hyschar för den obehagligaste delförklaringen till dagens elände. Girigheten." Han citerar Dagens Nyheters ekonomikommentator Johan Schück, som ger förklaringen en ”hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och allt för högt risktagande”. I Finland intervjuades i veckan förre riksbankschefen Sirkka Hämäläinen. Hon fick jobbet mitt under landets djupa kris i början av 1990-talet. Hon tycker sig se delvis samma bakgrund då som nu: ”Beslutsfattarna inom politiken hade en fruktansvärd aptit på tillväxt och investerare, bank- och finansfolk, låntagare och konsumenter bars av en väldig girighet att berika sig.”

Marknaden amoralisk?
De, som hyllar marknaden som styrkraft och därmed kapitalismen, hävdar ofta att moral inte har med saken att göra. Marknaden är i sig själv neutral och amoralisk och dess aktörer bara lydiga tjänare eller smörjnissar. En glad och fiffig smörjnisse gynnar systemet/marknaden, som i sin tur gynnar samhället och så vidare.

Keynes, Hayek och Friedman
Den som tycker så borde enligt Björn Lindroth - studera två av den moderna nationalekonomins portalfigurer, John Maynard Keynes och F A Hayek. Keynes lärde på 1930-talet om offentliga insatser som korrigering när marknaden hamnat i djup depression. Keynes såg ”kärleken till pengar” som en samhällelig cancersjukdom och betraktade både ekonomivetenskapen och samhället i ljuset av etiska principer. Vad Lindroth underlåter att nämna är att Keynes pläderade för blandekonomi där marknadsmässigt uppbyggda verksamheter varvades med offentliga och kapitalismen åsattes tyglar genom begränsande lagstiftning. T.o.m F A Hayeks, som såg den fria marknaden som värn mot en totalitär statsmakt, underströk moralens betydelse: individen inte kan friskriva sig detta ansvar med hänvisning till något övergripande system, såsom staten, nationen eller marknaden. Häremot står de hejdlösa låt-gå-liberaler som i Milton Friedmans anda verkar för en rå och obegränsad kapitalism och som ser med misstro på minsta offentligt ingrepp i marknaden. Det är intressant att Milton Friedman citerats i både Sydsvenskans och Dagens Nyheters ledare senaste året när man gett stöd för åtgärder av vår högerregering.

Keynes vägleder socialdemokratin
Det är också intressant - vilket Björn Lindroth inte ens nämner - att Keynes med sitt blandekonomiska recept använts av socialdemokratiska politiker i en rad länder, även Sverige. Genom denna form av reglerad blandekonomi ville man skapa en fri marknad för konsumtionsvaror som samverkade med kostnadsfri offentlig sjukvård, offentliga skolor och stora statsägda tillgångar i form av exempelvis nationella olje- och elbolag, nationella järnvägs- och vägnät. Man kunde ställa krav på företagen att betala anständiga löner, respektera arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och att låta staten beskatta inkomster och omfördela resurser så att stora ojämlikheter minskar.

Blandekonomi
Denna blandekonomi bygger på kompromisser och maktfördelning.
Man borde ur detta perspektiv se på finanskrisen men också på vår egen högerregerings framfart under de två gångna åren. Och det är också ur detta perspektiv vi socialdemokrater måste ta fram ett program att gå till val på 2010. Ty väljarna är uppenbarligen missnöjda både med den hutlösa girigheten bland en del av marknadens aktörer, exempelvis storbolagsdirektörerna, och med högerregeringens omvända robin-hood till de rikas väl.

Sverige med när rika länder suger ut fattiga

Mänsklig nyttoselektering
EU-kommissionens förslag till ny invandringspolitik ger en ganska skrämmande bild av girigheten hos oss rika länder: Bara de människor som vi har direkt användning för i syfte att bevara vårt välstånd tar vi emot. Vi selekterar på samma sätt som man gjorde i en beryktad verksamhet i nazisternas tredje rike, nämligen efter vilka som är kompetenta att ge ett bidrag till vår verksamhet och vårt välstånd som arbetskraft medan vi för övriga stänger dörren. Dessutom kan man undra över moralen att vi suger upp arbetskraft som uppenbarligen behövs för att höja levnadsstandarden i invandrarnas urspungsländer.

Blått kort
I tidningarna kunde man läsa rubriken: Välutbildade får gräddfil in i EU. Och Billström kommenterade förnöjt att nu hade man i EU enats om att harmonisera invandringspolitiken, dvs en gemensam hållning till en legal invandring. Kommissionens förslag handlar om två saker
* minimiharmonisering av reglerna för förmåner och rättigheter för alla legala invandrare samt ett förenklat tillståndsförfarande för arbets- och uppehållstillstånd.
* blått kort för Välutbildade invandrare som snabbt skall erbjudas och som garanterar uppehålls- och arbetstillstånd inom EU.

Vi är gamla och behöver unga friska
Tanken bakom förslaget som avser arbetskraftsinvandring och inget annat är att var tredje europé snart är över 65 år, varför medlemsländerna under de närmaste 20 åren behöver ett tillskott på sammanlagt omkring 20 miljoner invandrare, de flesta mindre kvalificerade. De högt kvalificerade beräknas till mindre än 100 000 om året. Det är alltså för att vi inte skall behöva sänka vår standard som vi skall suga upp okvalificerad arbetskraft till service och fabriker och välutbildade för att driva och förnya verksamheten hos oss rika länder.

Varför talar ingen om omoral
Detta är ett f.n. bara ett förslag från EU-kommissionen och måste antas med enhällighet i EU:s ministerråd där var medlemsstat alltså har vetorätt. Det betyder att förhandlingen om alla dess detaljer kan bli en lång och besvärlig process. Dessutom har Danmark, Storbritannien och Irland i invandrarfrågor undantag på visst sätt. Man kan bara hoppas att någon medlemsstat har sans nog att peka på det omoraliska i förslaget.

Fattiga länders välutbildade
Det blå kortet skall bli EU:s motsvarighet till det gröna kort som finns för legalt invandrad arbetskraft i USA. Men medan detta gröna kort i USA är permanent så kommer det förslagna blå kortet i EU att vara tidsbegränsat. Blått kort gäller bara invandrare som kommer från länder utanför EU:s medlemskrets, som till exempel ryska kemister, indiska IT-experter, afrikanska läkare, vietnamesiska ingenjörer, sydamerikanska tandläkare. För att kvalificera sig krävs en högre yrkesutbildning, minst tre års yrkeserfarenhet samt att en arbetsgivare stöder ansökan. Den skall behandlas snabbt och den som får kortet garanteras tillträde till arbetsmarknaden på reguljära villkor. Kortet gäller i två år och kan förnyas. Varje enskilt EU-land bestämmer själv hur många blå kort det vill utfärda.

Indignerad men utan egen lösning
Jag har ingen lösning på frågan om hur invandringen skall hanteras så att vi kan erbjuda ett värdigt mottagande. Men detta som i media bara blivit en liten notis får det att krypa längs ryggraden på mig av indignation.

Äckliga horkarlar och råa våldtäktsmän finns överallt!

Lukas hemska film Lilja 4-Ever, som gavs i repris i SvT, gjorde mig spyfärdig. Inte för att filmen var dålig, tvärtom en pärla. Ja just det en pärla rätt i nyllet på mig som åskådare.

16-åriga Lilja
bor i en sliten och fattig förort någonstans i det forna Sovjetunionen efter att ha blivit övergiven av sin mor som farit med en man till Amerika och inte ville ha "horungen" med. Hennes enda vän är den unge pojken Volodja, som blivit utslängd från sitt hem av en kolerisk styvfar. Tillsammans drar de runt i området med sjaskiga hyreskaserner och fantiserar om hur man kunde göra livet lättare att leva. Av brist på på pengar tvingas Lilja att prostituera sig. En dag tänds hoppet när Lilja blir förälskad i Andrej. Han ber henne följa med till Sverige och börja ett nytt liv.

Det nya livet
visar sig vara Andrejs ryska kumpan som tar hand om Lilja och låser in henne i lägenhet i en förort och sedan för henne runt till olika svenska kunder i den svenska staden. Hallicken misshandlar henne och tjänar grova pengar på den unga flickan. Hennes stora sorgsna ögon rör sig i takt med gubbarnas monotona stötar.

Tillägnad alla sexslavar
Filmen är tillägnad alla barn och kvinnor som är sexslavar världen runt.
Man gråter och blir spyfärdig i takt med knullstötarna och undrar hur sånt här är möjligt. Och som jurist så har jag i handlingarna på mitt arbetsbord sett beskrivet hur män våldtar och misshandlar kvinnor och barn. Ja, t.o.m. knullar egna och grannarnas barn eller barnen på den förskola eller skola där gärningsmannen har tjänst som lärare.

Borde kokas i het olja
Det väller upp en ilska och man vill koka hallicken i brännande olja och stoppa dit alla män som inte kan skilja på ålder eller på annat sätt bara roffar åt sig av andra personers liv. Självklart borde det finnas möjlighet att skicka tillbaka personer som livnär sig på trafficking med offer från det egna ursprungslandet.

Förverkat kuk-rätten
Och tydligen finns det i alla samhällsgrupper. T.o.m. i EU lär det inte bara vara alla parlamentarikerna som flyttar mellan Strasbourg och Bryssel. Detta att köpa sig en annan mänsklig varelse för att ha sex. Och sedan pratar köparen eller våldtäktsmannen om "horan". Finns det inget urdjävligt ord för dem som gör så här? Egentligen så har dessa män faktiskt förverkat rätten att mer njuta av sin kuk. Borde de kanske med tvång föras till en huggkubbe för ett snabbt avskiljande innan de enligt receptet ovan kokades i olja.

Gud, vad ledsen och förbannad man blir. Tack Lukas M och tack Svt för reprisen!

Vi måste garantera fackliga rättgheter vid ratificeringen av Lissabon!

I början av sommaren beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte undertecknas innan den svenska utredningen av konsekvenserna av Vaxholmsfallet har presenterats. I sak är det mycket rimligt, skrev Petter Larsson 5/6 i Efter Arbetet. En del har försökt bortförklara vad kongressen beslut innebär, nämligen att man vill ha klart sakläget innan man överhuvudtaget tar ställning till om man skall ratificera eller ej.

Starkt förhandlingskort
Högerregeringen hade tänkt sig att riksdagens ska skriva på Lissabonfördraget under hösten och sedan, tänkte man presentera utredningen om vad laval-fallet m.fl. innebär ifråga om strejk- och kollektivavtalsrätten. En märklig tågordning och lika märkligt är det att socialdemokratiska partiledningen inte sagt blankt nej till detta. Eftersom det fordras kvalificerad majoritet till ratificeringen är SAPs medverkan nödvändig för att säga ja till Lissabonfördraget. Detta ger oss naturligtvis ett starkt förhandlingskort – möjligheten att vägra godkänna avtalet. Eller villkora ett godkännande.

Ändring på både EU- och svensk nivå
För att förhindra framtida lönedumpning krävs förändringar på både EU-nivå och nationell svensk nivå. EG-domstolen är suverän och det är bara struntprat att man realistiskt kan räkna med att förändra dess ställning och man må gnöla om att det innebär ett klart odemokratiskt inslag att ha jurister utan något som helst folkligt mandat som sitter och läxar politiker på alla nivåer. Nej den enda framkomliga vägen är att ändra den lagstiftning av fördragskaraktär som domstolen dömer enligt men också ge klara direktiv beträffande lagstiftarens avsikter. Då fordras ändring i utstationeringsdirektivet så att det tolkas enbart som ett "golv" och inte också som ett "tak" för vad man kan kräva av gästande företag beträffande gästarbetares villkor.


Samma sak med Lissabon som med Nice
Det har sagt att Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan skyddar kollektivavtals- och strejkrätten och det är i och för sig rätt. Men OBSERVERA inte mot de fria rörligheterna som fortfarande kommer att ta över rättigheterna, eller som det har uttryckts den fria rörligheten kommer att vara det nålsöga genom vilket rättigheterna skall passera. "laval"-domarna kommer alltså att fortsätta. Därför erfordras också som EU-facket har krävt ett protokoll med en social klausul varav skall framgå att de fria rörligheterna inte begränsar de grundläggande rättigheterna.

Även på svensk nivå fordras en rad ändringar i lagstiftningen för att vi inte ännu gång skall få en motgång i EG-domstolen.

Högerkrafter motsträviga
Nu är det ju så att i Europa har blåst högervindar sedan vi gick in i gemenskapen och det har inneburit precis som i Sverige att en rad högerregeringar tillträtt och dominerar EU-kommissionen och Rådet och som därför är måttligt intresserade av ta fram ändringar som stärker fackliga rättigheter. Samma sak gäller i Sverige där en oenigt haltande högerregering inte alls säkert gemomför de förändringar vi önskar för att garantera den svenska modellen - Maud Olofsson och Jan Björklund verkar ha ganska nära till Svenskt Näringsliv helt negativa linje för att om möjligt gå in på vägen med minimilöner. Den enda "svagheten" hos dessa högerkrafter både på EU-nivå och i Sverige är att de starkt önskar ett genomförande av Lissabonfördraget.

Vi måste skapa garantier för fackliga rättigheter
Enda sättet, och jag upprepar, det enda sättet för oss att få garantier för konflikträtt och kollektivavtal är att villkora vår medverkan itill ratificeringen av Lissabonfördraget.
Partiledningens uppträdande har hittills präglats av en slags fixering vid att inte störa godkännandet av Lissabonfördraget, som är smått obegriplig. Lissabonfördraget är förmodligen bättre än det nuvarande Nicefördraget. Men det förklarar inte att EU, som väntat på ett nytt fördrag i många år och som dessutom måste förhandla med Irland för en lösning, får vänta ytterligare på svensk ratificering. Om partiledningen inte med alla till buds stående medel ser till att konflikträtt och kollektivavtal garanteras också i framtiden så har man svikit en av de grundläggande kraven för svensk arbetarörelse.

Bara vanlig förhandling med ge och ta
Det har framförts, särskilt på den borgerliga kanten, att villkora ratificeringen av garantier för fackliga rättigheter är en slags utpressning som det inte passar sig att LO och SAP syslar med. Men vad är spelet om kollektivavtals- och strejkrätten om inte politiska förhandlingar för att få makt att genomföra sina krav. Att arbetarrörelsens fackliga och politiska gren inte skulle använda sina trumfkort i en förhandling där frågan gäller en arbetsmarknad utan lönedumpning är bara inte en möjlighet. Det skulle vara en grav försummelse av plikten som fackföreningsrörelse och socialdemokrati. Att det skulle vara förödande för oss i EU-valet är en trolig hypotes.

Flera arbetarekommuner, däribland Trelleborg och Ystad, har därför krävt att vår riksdagsgrupp

röstar ja till Lissabonfördraget med det uttryckliga villkoret att erforderliga ändringar för att garantera den svenska modellen införs i utstationeringsdirektivet och så att direktivet inte kan tolkas snävt omfattande bara ”den hårda kärnan” och

tillkännager att den inte kommer att medverka till en svensk ratificering av Lissabonfördraget med mindre än att regeringen ingår en överenskommelse med Socialdemokratiska Partiet som tillgodoser att grundkravet om ändringar i svensk lagstiftning så att arbetsrätt och strejkrätt till fullo garanteras på hela den svenska arbetsmarknaden. (hela uttalandet finns http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26067)

SAP skall inte högerut utan mer åt vänster!

"S och mp bör öppna för samarbete högerut" skriver vår förre partisekreterare Lars Stjernkvist tillsammans med den tidigare kollegan i Miljöpartiet Håkan Wåhlstedt på DN Debatt den 10 september 2008. Man vill vända vänstern ryggen: "Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen. Det är viktigt att ha ett konkret och trovärdigt regeringsprogram för tiden direkt efter valet 2010. Det hade den borgerliga alliansen inför 2006 års val. Nu gäller det för socialdemokraterna och miljöpartiet att kombinera sina hjärtefrågor till ett program för långsiktigt och hållbart regeringssamarbete. Samtidigt är det avgörande att ett sådant samarbete snarare underlättar än försvårar en blocköverskridande samverkan med borgerliga partier.Den borgerliga alliansen har problem. Väljarna flyr när de genomför den politik de gick till val på. Och det blir inte bättre när de försöker skapa blockpolitik på områden de förbisåg."

Opionsläget utgångspunkt

När det gäller val av väg för oss socialdemokrater så är en viktig utgångspunkt att opinionsläget dramtiskt utvisar att den politik som högerregeringen genomfört är något som väljarna avvisar. Att Håkan Wåhlstedt inte ser faran i detta är naturligt med hänsyn till Miljöpartiet politiska profil något mer nära gränsen mot borgerligheten. Däremot är mer märkligt att inte Lars Stjernkvist inser detta då han pläderar för vandring åt höger. Men han har ju aldrig ansetts tillhöra annat än socialdemokraternas högerflygel.

Vänsteralternativ

Just när det gäller vägvalet vore det förödande att dra socialdemokraterna ytterligare mot höger. Det gäller istället att forma ett vänsteralternativ där vi inte långsiktigt ger upp att förändra samhället i en annan riktning än den Lars vill. Och då kan jag inte se annat än att där platsar Vänsterpartiet bra mycket mer genuint än Miljöpartiet. Den höga svansföringen mot vänstern undergräver stödet från den mest trogna delen av partiet. Och det vore kanske bra för Vänsterpartiets röstsiffror men förödande för Socialdemokraternas.

Långsiktig valplattform

När det sedan gäller att bygga upp ett dokument med vissa gemensamma principer för vad vänsterregeringen långsiktigt vill genomföra så tror jag paret Stjerkvist/Wåhlstedt har helt rätt. Därvid har jag med viss oro sett på hur partiledningen inte velat "på riktigt" ingå i en diskussion med Vänsterpartiet för att sålla fram de gemensamma grunddragen.

Kortsiktig plan

Naturligtvis inser alla att de fyra borgerliga åren skapat ett läge med stora och långsiktiga utmaningar samtidigt som en lågkonjunktur tycks vara i annalkande. Och då stor del av befolkningen, huvudsakligen pensionärer, sjuka och arbetslösa står utan det trygghetssystem som fanns tidigare. Alla torde inse att de mer kortsiktiga åtgärderna vid ett maktövertagande inte kan av ekonomiska skäl syfta till fullständig återställning exempelvis av jobbskatteavdraget/pensionärsstraffbeskattningen eller arbetslöshetsförsäkringen. Och jag tror att även vänsterpartiet är villigt att diskutera en tvåskiktslösning med en kortsiktig och en mer långsiktig plan.

Jordens resurser

Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: För att klara framtida utmaningar är det viktigt med ekonomisk utveckling. Samtidigt, för att klara omställningen till ett hållbart samhälle måste gängse ekonomiska tillväxtbegrepp också förändras. Om vi inte tar hänsyn till att jordens resurser är ändliga leder den traditionella tillväxtpolitiken till en social, ekonomisk och miljömässig katastrof.En viktig utmaning blir alltså att kombinera ekonomisk politik med hållbar utveckling, eller annorlunda uttryckt, att kombinera socialdemokratisk och miljöpartistisk politik.

Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?

Behovsfördelning av välfärden

Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: Det finns ett starkt stöd för ett välfärdssystem med gemensam finansiering och fördelning efter behov. Svensken är beredd att betala för en bra skola och äldreomsorg. Men den nuvarande regeringens skattepolitik riskerar att undergräva välfärden. Därför är det viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Samtidigt är det viktigt att anpassa systemen efter dagens krav på delaktighet. Inte minst den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska. Alltså måste vi bejaka system som kombinerar rättvisa och valfrihet.

Den fråga som återigen kommer är: Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?

Verkliga skälet: "samverkan över blockgräns"

På slutet av artikeln framkommer det för skribenterna Stjernkvist/Wåhlstedt verkliga skälet för att hålla Vänsterpartiet utanför, nämligen att politiken skall sträva efter en "samverkan över blockgränsen". Man har på goda grunder insett att Vänsterpartiet kommer att motsätta sig en samverkan - annat än i enskilda avgränsade frågor - utåt höger med konstellationen Reinfeldt/Olofsson/Björklund/Hägglund/SvensktNäringsliv.

Men vad är det för flygel inom socialdemokratin som vill hålla den dörren öppen på vid gavel? Inser man inte vad detta kommer att innebära i väljarflykt från vårt parti?

Nej, Lars Stjernkvist tänk om!

Pensionärer i strykklass - Hoppas dom snart rear kattmaten!

Vi har en högerregering som beskattar oss pensionärer ofta med en minst en 1000-lapp mer i månaden än vanliga löntagare. Se min blogg "De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa", http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26212

Och nästa år kommer "bromsen" som gör att de löneökningar som vanliga löntagare får inte kommer oss pensionärer till del.

I de oranga kuverten
I de oranga kuverten stod inget om "bromsen" som ev gör att pensionerna förblir oförändrade oaktat priserna gått upp fr.o.m. nyår. F. statsmininistern Göran Persson talade om den okända pensionsfaktorn: "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort."

1994 års pensionsbeslut
1994 års principbeslut innebar att AP-fonderna skulle ta det yttersta ansvaret för att pensionerna verkligen skulle kunna betalas enligt de nya reglerna. Man ville visserligen föra pengar till statsbudgeten men skrev att man inte avsåg att acceptera att det ledde till sänkta pensioner. Sedan dess har en så kallad broms införts. Den griper in och sänker pensionerna så mycket som behövs för att finanserna skall gå ihop. Då blir det pensionärerna som tar stryk inte statsfinanserna eller AP-systemet.

I dagstidningarna står det att nu kommer bromsen
På finanssidorna i tidningarna står nu: Mycket talar för att AP-fonderna inte längre klarar att leverera överskott till pensionssystemet. Nästa år kan "bromsen" slå till vilket innebär att pensionerna inte räknas upp med inflationen. Pensionärerna kommer inte att få en reducerad pension som följd om bromsen slår till, däremot blir uppräkningen av pensionen, "löneökningen", lägre än tidigare eller uteblir helt.

Försämringar från januari 2010
Sämre pensioner för Sveriges 1,7 miljoner pensionärer blir konsekvensen om den så kallade bromsen, eller automatiska balanseringen, slår till. Det sker när skulderna överstiger tillgångarna i pensionssystemet och har inte hänt någon gång sedan systemet infördes 2001. Men nästa år kan överskottet alltså bli till ett miljardunderskott, något som kommer att märkas i pensionärernas
utbetalningar i januari 2010.

Tillgångarna växer för långsamt
Problemet är att pensionssystemets avgiftstillgångar växer för långsamt. AP-fonderna har vid två tillfällen sedan starten 2001 räddat systemet från att bromsen ska slå till. Sammantaget har AP-fonderna levererat in en avkastning på cirka 200 miljarder kronor till det svenska pensionssystemet Antal förvärvsarbetare, pensionsålder, genomsnittsinkomst och livslängs är av större betydelse.

Pensionärsmatsedeln: Kattmat med mjölksås

De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa.

På DN Debatt 16/9 2008, som f.ö. inte liknar mycket till debatt utan mer en slags annonsplats för politiker och myndigheter, kan man i dag läsa

"Vår nya skattereform ger alla mer i plånboken"

Alliansregeringens partiledare presenterar tredje steget för jobbskatteavdraget: Vi satsar 31 miljarder på sänkta inkomstskatter och förbättrade villkor för företagande. Nu tar vi tredje steget med jobbskatteavdraget. Det innebär att exempelvis metallarbetare, vårdbiträden, sjuksköterskor och poliser får över 200 kronor mer kvar av lönen varje månad. Vi höjer också gränsen för att betala statlig inkomstskatt från en månadslönenivå på 28 400 kronor i år till 31 700 kronor nästa år. Detta sänker marginalskatten för många inkomsttagare från 51 procent till 31 procent. Tillsammans omfattar dessa reformer 15 miljarder kronor. Vi satsar dessutom 16 miljarder på sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt och regelförändringar i syfte att förbättra villkoren för företagande.

Artikeln är undertecknad av statsminister Fredrik Reinfeldt, näringsminister Maud Olofsson, utbildningsminister Jan Björklund och socialminister Göran Hägglund.

Delfinansieras genom straffbeskattning av pensionärer

Redan i rubriken ljuger de fyra partiledarna grovt eftersom sanningen är att det s.k.jobbskatteavdraget delvis finansieras av en straffbeskattning av pensionärer, sjuka och arbetslösa. En mer passande rubrik hade varit De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa.

Sänkt levnadsstandard

Alla vet att pensionärer, sjuka och arbetslösa redan genom pensionen, sjukdomen eller arbetslösheten tvingats inskränka eftersom pensionen, sjukersättningen eller arbetslöshetsersättningen/socialbidraget ger sänkt levnadsstandard jämfört med dem som arbetsinkomst.

Särskild straffskatteskala

När man då dessutom nu beskattar pension, sjuk eller arbetslöshetsersättning enligt en särskild skatteskala som ger ett väsentligt högre skatteuttag än för arbetsinkomst så är detta en cyniskt hjärtlös politik. Den framstår för envar som grymt orättvis. Det är också i dessa ekonomiskt svaga grupper som mycket av det som regeringen kallat för utanförskap finns. Att på detta sätt ytterligare försämra ekonomin för pensionärer, sjuka och arbetslösa framstår som ett hutlöst hyckleri. Att dessutom stå och prata om att skattereformen ger alla mer i plånboken är en uppenbar osanning. Vidden av lögnen framgår av tabellen här nedanför där de exempel som finns på finansdepartementets hemsida utvecklats med siffrorna på straffbeskattningen.

Pension = Intjänad lön

Dessutom är det helt uppenbart för var och en som haft en arbetsinkomst att avdrag gjortspå lönen för pension, för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Dessa utbetalningar framstår därför som delar av ersättning för arbete, varför högerregeringens politik på denna punkt är rena övergreppet på dessa grupper.

Svara oss!

Svara oss Fredrik Reinfeldt - du som talar om att bekämpa utanförskapet - varför en pension på 12.500 skall beskattas med 766 kr per månad ( 9.186 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Maud Olofsson - du som ibland talar om en rättvis beskattning - varför en pension på 16.600 skall beskattas med 982 kr per månad (11780 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Jan Björklund - du som talar om "sänkt skatt för alla" - varför en pension på 29.166 skall beskattas med 1.511 kr per månad (21.837 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Göran Hägglund - du som påstår dig måna om de små - varför en pension på 8.333 kr skall beskattas med 642 kr per månad (7.706 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?

När skall era löften int bara framstå som munväder för oss som är äldre, sjuka eller arbetslösa?

Storleken på jobbskatteavdraget

kronor (avrundat till närmaste hundratal) om inte annat anges.
Exemplen tagna från finansdepartementets hemsida (skattetabell 31) men här har tabellen utformats så att Straffbeskattningen av pensionärer m.fl. framgår.
1. Inkomst per år, 2. Inkomst per månad, 3. Skatt för pensionär, sjuk, arbetslös per månad, 4. Kvar av pension per mån, 5. Skatt med jobbavdrag, 6. Kvar av lön efter skatt, 7. STRAFFBESKATTNING per månad och 8. år


1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8
100000 8300 1842 6491 1200 7133 642 7706
150000 12500 3110 9390 2344 10156 766 9186
200000 16600 4551 12115 3569 13097 982 11780
250000 20800 5992 14841 4794 16039 1198 14374
300000 25000 7433 17567 6019 18981 1414 16970
350000 29200 8840 20326 7329 21837 1511 18133

Generalangrepp mot den fackliga förhandlingsrätten inom hela offentliga sektorn!

EU-kommissionen har i nytt mål stämt Tyskland inför EG-domstolen. Enligt Kommissionen bryter tyska kommuner mot reglerna om offentlig upphandling när man i kollektivavtal med tyska fackliga organisationer pekar ut ett antal tjänstepensionsfonder.

Även om arbetsmarknadens parter i kollektivavtal kommit överens om vilka organisationer som ska utföra tjänsten - exempelvis ta hand om tjänstepensionerna - så skall dessa tjänster upphandlas av kommunerna enligt Kommissionen.

Det svenska systemet liknar det tyska. Staten, kommuner och landsting har överfört en ensamrätt på de kollektivavtalsslutande arbetsgivar-organisationerna att förhandla om tjänstepensioner och andra avtal med de fackliga organisationerna. Tjänstepensionerna regleras genom kollektivavtal.

Målet är viktigt och kommer att påverka stora delar av avtalssystemet inom offentlig sektor. Våra möjligheter att använda kollektivavtalen på det sätt vi vill kan drastiskt komma minska. Dömer EG-domstolen som Kommissionen vill så inskränks den fria förhandlingsrätten och den svenska arbetsmarknads-modellen urholkas ytterligare.

Denna gång gäller EUs hot mot den fria förhandlingsrätten inte bara rätten att teckna kollektivavtal för gästarbetare. Nu är det fråga om ett generalangrepp mot kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden på hela den offentliga sektorn med kommunal-, landsting- och statsanställda.

Nu fortsätter nedmonteringen av den fackliga förhandlingsrätten. Och det är nys att påstå att Lissabonfördraget skulle freda oss från detta. Garantin i Rättighetsstadgan är nämligen så finurligt konstruerad att rättigheterna hela tiden inskränks av bl.a. huvudregeln om fri konkurrens, som bl.a. skall garanteras genom upphandlingsreglerna. Så vi har onekligen satt oss i en sax om vi inte snabbt ser över EU-lagstiftningen på fördragsnivå. Kom i detta sammhang ihåg att EG-domstolen är åtskilligt närmare allsmäktig Gud Fader än både Parlamentet, Rådet och Kommissionen, för att inte tala om svenska kungen och riksdagen samt svenska myndigheter. Det är verkligen dags att ta en rejäl funderare...

Var irländarna för korkade att rösta ja till Lissabonfördraget? Eller står EU vid ett vägval?

Desinformation

På Ekot i SR har man sagt att "Bristande information bakom Irlands nej" (Susanne Palme) med påståendet att "Mer än 40 procent av irländarna uppger att det var bristen på kunskap om vad Lissabonfördraget innebär som fick dem att rösta nej". Sydsvenskan 12/9 "Stor käft, stora öron" (Hans Bredberg) som genom att fråga irländske golfkompisen Leonard - efternamn saknas - lyckas få reda på vad som låg bakom Nejet: "... ett i princip enhälligt politiskt etablissemang – antagligen utan att självt ha läst fördraget – mer eller mindre beordrat folket att rösta ja". Och då blev folket förbannat och röstade Nej. Flera andra skribenter har tagit det irländska utslaget som ett bevis på att antingen folk är för korkade att för att begripa sitt eget bästa eller att EU-frågor är för komplicerade för att hanteras i folkomröstning - egentligen är dessa argument inte bara granne med varandra utan sitter faktisk i knäet på varandra. Politiker - under journalisternas bifall - använder med vissa mildrande omskrivningar dessa argument också för att låta parlamenten, där partierna har bättre koll på de röstande, bestämma om Lissabonfördragets framtid. I Sverige röstar riksdagen i slutet av november.

Nejet som skakade Bryssel

Omröstningen den 12 juni 2008 på Irland resulterade som bekant i ett Nej till Lissabonfördraget 53,4 procent medan Ja fick 46,4 procent. Valdeltagandet var fullt normalt för EU-val alltså något lägre än vid nationella val. Några fler folkomröstningar har inte hållits i Europa utan ländernas parlament har fått rösta om fördraget. Detta även i Frankrike och Holland där folkomröstningar tidigare sagt NEJ till ett Lissabonliknande förslag som kallades EUs konstitution. Överhuvudtaget har som främsta skäl framförts det ur demokratisk synvinkel dubiösa att folket kan rösta fel liksom sist i Holland och Frankrike. Nu har man trots att vi har inom EU har en överenskommelse om enhälliga beslut börjat tala om att "varför skall 110.000 irländare få bestämma EUs väg!". Detta har också medfört att man trots Irlands Nej sagt att ratificeringsprocessen skall fortgå trots att det egentligen enligt regelboken inte finns något förslag att rösta om mer. Men EUs etablisemang har visat en förvånansvärd uppfinningsrikedom när det gäller att kringgå det som ser ut som ett absolut hinder. Och så lär det väl bli fallet också nu.

Medialt maktspel

I denna uppfinningsrikedom ingår också ett medialt makspel och produktion av nyheter och kommentarer. Strax efter omröstningen på Irland kunde man konstaera att det var främst i de valdistrikt där låginkomsttagare och bodde och där arbetslösheten var hög som ett kraftigt NEJ konstaterades medan det var mer jämt i mer borgerliga valkretsar men endast i 10 valdistrik vann JA klart. Senare undersökningar har också visat 65 % av gruppen låginkomsttagare röstade NEJ, 59 % av kvinnorna och 59 % i åldersgruppen 25-34 år. Med en schematisering skulle man kunna säga att de fattiga, kvinnorna och äldre ungdomar var de som sa NEJ. Men de var säkerligen för korkade att begripa sitt eget bästa!?

Valundersökning

Den undersökning som har gjorts om har gjorts av EU-kommissionen i samarbete med irländska regeringen och finns på Eurobarometer (http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_245_en.pdf) En senare undersökning på Irland ger inte mer tillförlitliga besked. Det finns en rad osäkerhetsfaktorer varför man endast med stor försiktighet kan tala om vilka slutsatser man kan dra. EU-undersökningen omfattade 2000 personer som telefonintervjuades. De utfrågade sönderföll i tre grupper: de som inte deltagit, de som deltagit och röstat NEJ och de som deltagit och röstat JA. Detta innebär att tolkningarna kan ifrågasättas då man således fått grupper om bara några hundra. Ännu mindre grupper står för redovisningen av motiv för röstningen och det går inte av rapporten att utröna annat än procentsiffror. Men 2.000 personer fördelade enligt röstningen ger ca 45 % icke röstande eller ca 900; de röstande innehåller enligt de ovan nämnda röstsiffrorna 587 personer för NEJ och 510 personer för JA i undersökningen. Exempelvis innebär det att 10 av de JA-röstande ansåg att Lissabonfördraget gjorde EU mer demokratiskt!

Varför JA

I JA-gruppen som förmodligen omfattade ca 510 av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade ja till fördraget?"
32% - det var till Irlands bästa
19% - Irland har mycket nytta av EU
9% - det håller Irland fullt engagerad i EU
9% - det hjälper upp Irlands ekonomi
5% - det gör att EU mer effektivt kan fatta beslut
4% - det gör mer effektivt globalt
2% - det gör EU mer demokratiskt
17% - olika enskilda 1 % skäl

Varför NEJ

I Nejgruppen som förmodligen omfattade ca 580 personer av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade nej till fördraget?"
22% - Vet inte tillräckligt om fördraget och vill inte rösta på något som jag inte är familjär med
12% - för att skydda irländsk identitet
6% - för säkerställa irländsk neutralitet
6% - litar inte på politiker
6% - förlorar rätt till ständig irländsk kommissionär
6% - för att skydda vårt skattesystem
5% - emot ett enat Europa
4% - för att protestera mot irländska regeringens politik
4% - för att förhindra att EY talar med en röst i globala sammanhang
4% - därför att stora medlemsstater bestämmer i EU-frågor
3% - för att bevara de små staternas inflytande
2% - för att förhindra europeisk lagstiftning om gay äktenskap, abort dödshjälp
1% - för att förhindra inflyttning av immigranter
18% - ytterligare andra 1% skäl

Massiv misstro mot ökat demokratiskt underskott

Att mer än 40 % av irländarna var dåligt orienterade om fördraget är alltså felaktig information på sin höjd kan man konstatera att ca 40 % (enligt EU-undersökningen 22%) av de som röstade nej kände sig inte ha fått tillräcklig information. Detta ger helt andra proportioner. Av de intervjuade skulle det alltså röra sig om ca 230 (eller 127) personer av en genomsnittspopulation på 2000. Man undrar dessutom i vilket syfte en del skribenter drar fram att andra anledningar att rösta nej var protest mot inhemsk regeringspolitik (4% - 23 personer), abortfrågan (2% - 11 personer) eller främlingsfientlighet (1% - 5 personer) utan att nämna pocentsiffrorna?


Intressant är också att svaret när det gällde brist på information inte inskränkte till det utan faktiskt fortsatte med att man i detta sammanhang inte ville rösta på något som man inte var familjär med, dvs man inte kände till alla bestämmelser och deras konsekvenser. Med den synen kan man faktiskt summera de sju första kolumnerna och åtskilliga av de andra alternativen. Då kommer man fram till att en massiv majoritet bland Nej-sägarna gav detta votum därför att de hade på känn att EU med Lissabonfördraget gick åt fel håll. I vart fall litade man inte på att inhemska och europeiska politiker inte skulle försöka göra ett eget race. Och till det ville folket inte säja ja. Dessutom visar rapporter att bl.a. arbetsrätten också här var uppe till diskussion och efter EG-domstolens domar spelade viss roll i valrörelsen. Det rörde sig alltså om en massiv protest mot det demokratiska underskottet inom EU.

Utebliven kritisk granskning

Det värsta är att media på detta sätt missbrukar statistik å det grövsta eller i vart fall inte tillräcklight kritiskt granskar vilka slutsatser man realiter kan göra på grundval av siffrorna. Det är alltså inte sant när man skriver valundersökningen visar att irländarnas kunskaper om fördraget var bristfälliga. Man försöker göra oss väljare korkade samtidigt som dessa Eu-fanatiker, som inte skyr att de skapar ett gigantiskt demokratisk underskott, framstår i en lysande dager. Men politikerpolityr brukar vi väljare genomskåda.

Irland visar att vi står vid ett vägval

En pressröst, Lotta Fogde, har faktiskt ställt sig tveksam till spelet om Lissabonfördraget. Hon skriver bl.a ... EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva. EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara. Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition. Därmed har Europa även blivit en säkrare kontinent. Vill man fortsätta att utvidga samarbetet enligt denna modell finns det en gräns för hur tvingande det kan vara i substans. Medlemmar av vitt skild karaktär, från Tyskland till Turkiet, ska ju klara att samexistera... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar. Bland ledande politiker och tjänstemän på EU-nivå finns en vurm för stormaktstanken. Tänk så roligt att kunna matcha USA.


Samtidigt lever ursprungstanken om fred och stabilitet genom ekonomisk integration. I förlängningen av den borde åtminstone de länder som är med i Eurovisionsschlagern få delta i EU:s gemensamma marknad, kanske ännu fler... Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig. EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.

BILDPUBLICERINGEN AV DE MÖRDADE BARNEN ÄR INTE TINGSRÄTTENS ANSVAR, THOMAS HARTMAN!

Thomas Hartman har förmodat att jag missförstått honom och det är möjligt men hans svar får mig att tro att vi egentligen har olika åsikter i dessa frågor. Inte om integritet i meningen okränkbarhet, vilket även gäller enskilda, inte minst brottsoffer.
Thomas svar http://www.hartman.nu/2008/09/07/arbogamorden-piratebay-och-glappande-namndeman-etthalsotecken/

Han anför tre skäl:
1) SKJUT INTE BUDBÄRAREN. MYNDIGHETERNA BÄR ANSVARET FÖR BILDERNA INGEN ANNAN.
2) DEN SLUTNA JURIDISKA VÄRLDEN KOMMER MOTVILLIGT ATT ÖPPNAS MED INTERNETS HJÄLP.
3) GAMMELMEDIA VILL HA MONOPOL.

Jag tar det bakifrån, alltså nr 3. Här vet nog Thomas mer än jag och jag delar hans kritik av drev och att den mer djuplodande granskning av myndigheter därmed lämnas åt sidan. Jag har själv varit mycket kritisk mot den att den borgerliga synen har klart övertag med sina över 100 dagstidningar med 3.000.000 dagsex mot 16 med vänstertidningar med ca 600.000 dagsex. Detta har också tydligt i dagarna visat sig genom tidningarnas kommentarer till de socialdemokratiska rådslagen som framställts som en slags innefattande en halvt borgerlig politik. Däremot förstår jag inte hur detta talar till försvar för publiceringen av bilder på mördade barn i ett pågående brottmål.

När det gäller nr 2 så är i princip allt material offentligt i den meningen att det går att ta del av vid den domstol som har målet där kan både parter, journalister och andra ta del av handlingarna. Akten innehåller alla handlingar och handlingarna är antecknade i inkomstordning på ett dagboksblad, som numera väl förs digitalt, så någon "maktens byrålåda" finns inte på domstolar. Enda undantagen brukar vara personalia och när det förekommer skyddad identitet. På hovrätternas och Högsta domstolens hemsidor finns också domar i de mål som varit aktuella och intresserat en större allmänhet. Dessa domar brukar dock sakna personnamn just för att man inte skall hänga ut vare sig brottslingar eller målsägande. Jag menar att snaskiga bilder från akterna eller namnuppgifter inte alls behöver publiceras i dessa sammahang. Thomas påstående att ett mer "transparent system" (vad det nu innebär?) skulle avslöja mer om "partiska nämndemän, sexistiska domare eller usla advokater" är naiv: Vill man föra den diskussionen, vilket är motiverat, så lär inte materialet finnas i akterna utan får man nog göra exempelvis studier av domstolsförhandlingar där sådana yttringar kan avslöjas. Jag vet att den kände civilrättsprofessorn Ekelöf från Lunds Universitet gjorde enkäter om domares social bakgrund, vilket gav upphov till intressanta diskussioner om domares förmåga att frigöra sig från ovidkommande hänsyn när det gällde de tilltalades sociala ställning. Inte heller detta resonemang försvarar den oetiska publiceringen.

När det gäller nr 1 så tror jag som jurist också att det varit möjligt att sekretessbelägga de ifrågavarande bilderna. Och det är möjligt att man kan hävda att tingsrätten begick ett misstag när så inte skedde och för detta bär tingsrätten naturligtvis ansvaret. Det är knappast så att "myndigheterna låtsas som om internet inte finns" Men å andra sidan så tror jag inte att Thomas är klar över - hans resonemang om "lite offentlig" - att offentlighetsprincipen ger tillgång till mer material än vad som i yttrandefrihetens namn kan försvaras bli sagt eller återgivet i media. Var och en får alltså i vårt samhälle ta ansvar för sina åtgärder.

Då återstår att resonera om den fråga där Thomas och jag är gruvligt oense, nämligen det ansvar som åvilar den som lagt ut bilderna på sin internetplats och den som har vidarebordrat länken till den internetplatsen till - med en grov gissning - cirka 40.000 schakaler. Detta är ju lika självklart som att en våldtäktsman inte kan försvara sig med att kvinnooffret hade så kort kjol att han inte kunde behärska sig - nej kanske var inte väl övertänkt av tjejen att i det sammanhanget ha kort kjol men att det ens skulle nagga våldsmannens ansvar i kanten är för mig en gåta. Lika självklart är det för mig att ansvar bör utkrävas av den som orsakat den stora publicitetsskadan och som dessutom är så korkad att han försvarar sin rätt öka spridningen av dessa bilder på mördade barn, se Pirate Bays svar på min förra blogg.

När det gäller förundersökningen är jag mer tveksam eftersom jag inte kan veta vad den innehåller. Men bilderna tycker jag säger sig självt. Tingsrätten kan heller inte ta något mediarättsligt ansvar för publiceringen eller vidarebefordningen av materialet. Utan detta ansvar åvilar naturligtvis den som publicerar och vidarebefordrar länken till materialet. Det är ju inte heller så att nätoperatörer tror sig ha full eterfrihet. Förekommer barnporr så är man nog snabb i vart fall efter påstötning att ta bort länken. Till saken hör att bilderna möjligern p.g.a. sitt bildmässiga innehåll kan tangera den nämnda gränsen.

Pirate Bays ställningstagande är mycket anmärkningsvärt. Det förvånar mig också att Thomas Hartman med målsättningen om integritet ur ett vänsterperspektiv så helt glömmer bort enskildas rätt inom det fältet och med diverse krumelurer försvarar tilltaget.

ÄR DET ETT "DJÄVLA TJAT" ATT VILJA HA BORT BILDERNA PÅ MÖRDADE BARN FRÅN NÄTET, PIRATE BAY?

Genom sin verksamhet förmedlar Pirate Bay bl.a. förundersökningen med bilder från brottsplatsen och obduktionen av de två i Arboga mördade barnen. När Piraten själv ombads ta bort bilderna av barnens pappa fick han svaret "det var ett djävla tjat. Nej, nej och åter nej. Efter mediakritik har chefspiraten inför perspektivet att det blir censurlagstiftning mumlat en ursäkt men inte tagit bort bilderna.


Saken har försvarats av bl.a. s-bloggaren och tidningskände politikern Thomas Hartman som skriver In The Pendent, som tydligen syftar på hans idé med sitt skrivande på "denna blogg att vara oberoende socialdemokratisk och beskriva samhällslivets pendelrörelser" med förtydligandet att han är "varm anhängare av stärkt integritetspolitik från ett vänsterperspektiv". Man konstaterar genast att den stärkta integriteten inte tycks omfatta brottsoffer.


Det är just på denna punkt som jag från ett vänsterperspektiv har en annan uppfattning. Yttrandefriheten har HELT BERÄTTIGAT sina begränsningar och en är barnporrbilder och en annan lagstiftningen om hets mot olika grupper och en tredje bestämmelserna om förtal. Det är alltså inget märkvärdigt att vi medborgare genom samhället vill freda oss från diverse avarter av denna frihet. Yttrandefriheten tillkom när knappt ens fanns pappersmedia och senare har tillkommit bestämmelser för radio och TV. Huvudsakligen fungerar den alldagliga begränsningen av yttrandefrihet genom att olika etiska regler tillämpas av medias handhavare.


Den inställning som Pirate Bay dokumenterat enligt inledningen ger bilden av en rått utnyttjande av sitt medium och att vi vanliga skall tolerera dylika övergrepp (i ansträngt läge kan man kosta på sig en ursäkt men inte ändring i sak). Och detta tycks Thomas Hartman vilja försvara. Utifrån perspektivet om stärkt integritet? För vem annan än Piraten själv?


Thomas Hartman förfasar sig över angreppet på yttrandefriheten och tankar på begränsningar med följande argument:
1. Kritiken i media att nämndemän låtit sig intervjuas om sin medverkan i målet. Han menar att det är bra för rättssäkerheten att man får offentlig belysning av domarnas förutfattade meningar.
2. Det är föredömligt att förundersökningar med groteska detaljer läggs ut på nätet eftersom rättsväsendet är alldeles för slutet och att allmänheten får alldeles för begränsad information från rättsväsendets institutioner.
3. Kritiken av sådana nätoperatörer som Pirate Bay har sin grund i okunnighet. Det är nämligen inte Piraten själv som lagt ut de angripna bilderna. Det ifrågasatta materialet ligger helt eller i delar runt om på Svenssons datorer världen över. Däremot förmedlas information om hur du hittar grejjorna via Piratens tjänster.



När det gäller 1 och 2 är att märka att Arbogamålet inte är avslutat utan rättsprocessen pågår. Visst är det viktigt att domstolar och andra rättsinstitutioner diskuteras men det lär mindre infekterat kunna ske på annan grund än att domare går ut offentligt med vad som förekommit under överläggningen till dom. Och att denna överläggning hålls hemlig beror just på att allt, inklusive inverkan av eventuella fördomar eller förutfattade meningar skall kunna lyftas fram och öppet vid överläggning till dom granskas. Jag menar att om "glappningen" tillåts så verkar det hämmande på den fria diskussionen vid överläggningen och medför dessutom oklarheter hos allmänheten om hur domen skall uppfattas. Alltså raka motsatsen av det Thomas Hartman vill uppnå.


Thomas Hartmans frågor: "Hur mycket påverkar hatstämningen mot en misstänkt barnamördare? Går det att förhålla sig objektiv? Kan man fria när bevisen är oklara trots att lynchmobben kräver blod och att någon omedelbart fälls?" är viktiga att diskutera men knappast utifrån glappande nämndemän. Ifrågasättande av rättsskipningen är naturligtvis viktig och sakligt sådant kan bara ske om öppenheten, offentlighetsprincipen, fungerar. Ytterst är detta i en demokrati förutsättning för förtroendet för domstolar och polis. Men enligt min mening är i denna fråga det bara kontraproduktivt om nämndemän glappar och material som kränker brottsoffer sprids i olika media.


När det gäller groteska detaljer som bilder av mördade barn så är det uppenbart att dessa saknar allt allmänintresse utan publicering är endast ägnat att göda schakalinstinkten. Sådant syfte är bara groteskt att försvara med hänsyn till yttrandefrihet. Kanske är det dags också att påminna om vikten av integritet för både döda och levande.


När det gäller punkt 3 så tycker jag den är ganska märklig i Thomas Hartmans tappning: Piraten själv skulle sakna ansvar för publiceringen på nätet eftersom man bara hänvisar till den dator (eller server där den privata sajten ligger). Den fråga som man måste ställa sig är naturligtvis hur många som skulle ha hittat bilderna om de legat på XXSvenssons dator. Ja, inte skulle det ha varit det antal som nu laddat ner schakalbilderna. Haltar inte jämförelsen med Googles också eftersom det är ett allmänt sökverktyg medan man på Piraten själv kopplar hänsvisningen till sin dator just i syfte att man vill visa något? Piraten har - enligt egen uppgift - den sunda politiken att man censurerar sajter med barnpornografisk material. Om det funnes någon anständighet i Piratledningen så borde samma sak ha skett när man uppmärksammades på de ifrågavarande bilderna av mördade barn. När nu denna självklara etiska grundval saknas hos nätoperatörerna måste vi i samhället självklart duiskutera vilka gränser som skall gälla och hur uppenbara övergrepp på enskilda skall stävjas.



När det gäller offentlighetsprincipen, som är viktig för att kontrollera bl.a. domstolar, så medför den i sig förhållandevis små publiceringsskador. Det är först när det känsliga materialet publiceras i ett medium som har stor spridning eller uppgifterna tas in i register så att sökningen blir lättare som större skador orsakas. Det är därför just publicering men även register med sökmöjlighet är omgivna av olika restriktioner.


Slutligen försöker Thomas Hartman tydligen lägga skulden för publiceringsskadan på media som dragit upp debatten kring att bilderna lagts ut på nätet. Rent räknemässigt är det naturligtvis så att merparten av schakalflocken tillstött genom ifrågasättandet. Men vart skulle det leda till i samhället om missbruk inte kunde påtalas och ifrågasättas därför att man därigenom skulle ge sökvägar även för de sjuka individer som vill skåda eländet på bilderna.


Inte på enda punkt håller jag alltså med Thomas Hartman när det gäller mordbilderna, allt utifrån ett vänstrigt integritetsperspektiv.

Hur är man navlad när man gynnar de rika på de fattigas bekostnad?

Hur är man navlad när man gynnar de rika på de fattigas bekostnad kan man fråga apropå högerregeringens framfart? I vart fall måste i samband med att navelsträngens klipptes all förbindelse med rim och reson brutits.

För två dagar sedan skrev jag om högeregeringens spottloska i synen på pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa. I dagarna har uppmärksammats följderna av en annan av regeringens skamliga åtgärder i samband med att man tog makten som också drabbar dem som sitter med små inkomster. Det rör alltså återigen pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa men också många lågbetalda löntagare. Ämnet är den absurda bostadspolitiken.

När regeringen med sin äntringsgrupp tog över kanslihuset så var en av de mest prioriterade åtgärderna att radikalt ändra bostadspolitiken
* Man skulle sälja ut så mycket som möjligt av allmännyttans bostäder så att antalet hyreslägenheter skulle minska
* Utförsäljningen av hyreslägenheter skulle särskilt ske i attraktiva stadsområden så att dessa områden skulle komma att bebos av människor med stabil ekonomi
* För att underlätta bildande bostadsrättsföreningar genomfördes ekonomiska lättnader för sådana
* Samtidigt beslutade högerregeringen om borttagande av investeringsbidrag och räntesubventioner för hyreshus
* Samtidigt ökade beskattningen av hyreshus medan villa-beskattningen schabloniserades som en kommunal avgift till max 6.000 kr

Detta innebär en kraftig hyreshöjning, brist på hyreslägenheter och en oöverblickbar förmögenhetsöverföring till den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning och en därmed allvarlig utarmning av den fattigare tredjedelen. Dessutom har politiken lett till en starkare ghettoisering där rikare människorna stänger in sig bakom gallergrindar och Falk/Securitasbevakning.

Oppositionen har med rätta kritiserat regeringens bostadspolitik. Mona Sahlin har pekat på att en sådan politik har udden riktad mot de unga, de gamla och andra i små omständigheter.

Ett annat resultat av det borttagna investerings- och räntestödet för hyreshus är att byggandet minskat drastikt, ja femsiffermässigt. Anledningen härtill är regeringens bostadspolitik, som snabbt har ändrat spelreglerna för byggindustrin. Högerregeringen bär alltså det direkta ansvaret för att det byggs så få hyresrätter.

På grund det minskade stödet för hyresrätter har också hyrorna ökat med över 40 procent. Så att en normal trea som 2005 kostade drygt 6.000 kr i månaden kostar i dag upp mot 10.000 (enligt Rapports nyhetsutsändning i dag). Jag vill påstå att dessa hyror är omöjliga att betala för en vanlig låglönefamilj. Samtidigt som människor i stora villor har fått ganska fantastiska skattesänkningar. Är det någon mer än jag som tycker detta är osmakligt?

Detta är en helt orimlig utveckling till följd av en helt orimlig politik. En politik som går ut på att grovt gynna de rika och välbärgade på bekostnad av de fattiga och mindre bemedlade. En omvänd robin hood som dessutom ökar klasskillnaderna.

Detta är uppenbarligen ett område där det fordras en kraftfull återsväng till en socialt acceptabel bostadspolitik av den nya vänsterregeringen 2010/11.

Villkora ratificeringen!

Ordföranden i Byggettan Johan Lindholm, ordföranden i Byggnads Södra Skåne Roland Ljungdell och ordföranden i Byggtolvan Göteborg Tomas Emanuelsson krävde i LO-tidningen Undantag för den svenska modellen. Detta har LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO:s avtalssekreterare Erland Olauson svarat på under påståendet EU-fördraget minskar juristernas makt.

Önsketänkande

Redan LO-ledningens ingress är i bästa fall önsketänkande men har under alla omständigheter inget med Lissabonfördragets verklighet att göra. Av bl.a. artikel 251-281 Fördraget om EUs funktionssätt står uttryckligen att domstolen kan ogiltigförklara beslut - förutom av av medlemsländernas olika politiska organ även - av Kommissionen, Rådet, EU-parlamentet och Centralbanken. Fördragstexten visar alltså att juristerna med Lissabonfördraget inte med en millimeter fått sin suveräna makt beskuren.

Därför ger LO-artikeln en märkligt schizofren upplevelse. Å ena sidan vill man alltså godta Lissabonfördraget, vars text om domstolen jag nyss refererade, och å andra sidan för läsaren presentera önskedrömmar om att makten över de politiska besluten på EU-nivå ska inte ligga hos EG-domstolen utan hos våra valda företrädare i Europaparlamentet och i de regeringar som sammanträder i ministerrådet.

Domstolens fria skön

Att man genom fördraget satt Juristerna i Luxemburg i högsätet framgår också med önskvärd tydlighet just av artikeln . Där ges nämligen exempel på att de politiska åsikterna lätt på domstolsplanet: Juristerna... i Lavaldomen helt bortsett från den så kallade ”Flexicuritydebatten” där Sverige och Danmark pekas ut som eftersträvansvärda exempel med arbetsmarknadsmodeller som förenar en trygg och flexibel arbetsmarknad. Domstolen har struntat i att politikerna genom det nyligen antagna tjänstedirektivet angivit att det är värdlandets regler som ska gälla för gästande företag. Domstolen har också helt blundat för att det i inledningen till utstationeringsdirektivet anges att direktivet inte syftar till att på något sätt påverka den nationellt bestämda strejkrätten. Domstolen verkar heller inte ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.

Man kan bara konstatera att domstolen faktisk dömer i "lufttomt rum" och då lägger man i botten de grundläggande principerna om de fria rörligheterna. Så kommer det att fortsätta även med det nya Lissabonfördraget och dess Rättighetsstadga. Detta har vi ord på från professorerna i arbetsrätt med EU-inriktning vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund. En omfattande rättslig analys har också utförts av professorerna Niklas Bruun & Jonas Malmberg för Facken inom industrin "Anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare i ljuset av Laval och Rüffert” 2008-06-04.

Fortsatt Laval med Lissabon

Att Lissabonfördraget och rättighetsstadgan, som i och för sig innehåller mycket bra, inte förändrar de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna enligt Stadgan framgår f.ö. direkt av lagtexten. Jag hänvisar till Art 6 punkt 1 tredje stycket i Fördraget om Europeiska Unionen med med tolkningsbestämmelserna i Stadgans Art 51 och 52. Härav lär framgå att rättigheterna gäller inom de gränser som uppställs i fördragen. Och i fördragen talas om grundprinciperna som inte får kränkas, nämligen de om fri rörlighet.

Slutet på artikeln från LOs ledning kan inte annat än betraktas som ett sorgligt försök att vända upp och ned på den sanning som finns att läsa för var och en i Lissabonfördraget: Att stoppa det nya fördraget för att undanta den svenska arbetsrätten är inte realistiskt eller ens önskvärt. Det är inte rimligt att agera mot ett förslag som ger våra folkvalda mer makt. Varför göra en fråga som handlar om vänster och höger till en fråga om ja eller nej till ett fördrag som stärker löntagarna? Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna på Europa­nivå mer makt på bekostnad av bland annat juristerna i Luxemburg? Varför stoppa ett fördrag med en rättighetsstadga där viktiga fackliga rättigheter finns inskrivna?

Domstolen endast bunden av fördragstext

Eftersom domstolen är suverän så måste lagtexten som den har att tolka ändras och i princip måste till ett dokument av samma dignitet som fördraget där principerna om de fria rörligheterna återfinns. Därför bör man stödja tanken på en "social klausul" i ett protokoll av fördrags dignitet.

För att garantera att tolkningen inte blir densamma under Lissabonfördraget måste en rad ytterligare åtgärder vidtas både på EU-nivå och nationell nivå. Därför är det missvisande att påstå som det heter i LO-artikeln att "vi själva i Sverige kan begränsa effekterna av domen". Den viktiga ändringen måste ske i Utstationeringsdirektivet, där domstolen på eget bevåg ansett att minimum "den hårda kärnan " också var ett tak som uteslöt krav på avtalsmässiga löner.

Dessutom behövs i Sverige att det nya utstationeringsdirektivet tas in i svensk rätt genom ändringar i bl.a. utstationeringslagen och en del andra ändringar..

Hur kan man stoppa fler Laval-tolkningar?

På alla dessa tre punkter är jag enig med artikeln. Men i EU är det ingalunda självklart att ändringar i relevant lagstiftning görs. Det finns starka krafter gillar domstolens rättstillämpning och som vill ha minimilöner och sänkta löner genom lönedumpning. En politisk högervind har inte bara i Sverige fört andra politiska krafter in i Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Däremot vill alla genomföra Lissabonfördraget - vi dock bara med garanti för den svenska modellen. Som politisk kraft bör Socialdemokratin därför villkora ratificeringen med att erforderliga ändringar genomförs som garanterar denna. Allt annat är att slänga bort sina trumf och blåögt tro på att folk är snälla i en hård politisk verklighet.

Inte heller i Sverige är det självklart hur regeringen och Svenskt Näringsliv ställer sig. Det danska exemplet som avsåg en dansk paketlösning på nationell nivå gjordes genom en överenskommelse mellan alla demokratiska partier och arbetsmarknadens parter. Någon sådan handlingsinriktning har vi inte sett här. Tvärtom förefaller högerregeringen oenig och Svenskt Näringsliv drev finansiellt Laval-målet. Därför bör Socialdemokratiska partiet även villkora medverkan vid ratificering med att regeringen ingår en överenskommelse betr. erforderliga ändringar.

Högerregeringens spottloska i ansiktet på svensk pensionär.

Högerregeringen slog på stora trumman för vad man på hemsidan kallar Bred skattelättnad för pensionärer. Det gällde "förbättringar för de flesta av Sveriges pensionärer, bland annat genom sänkt skatt via höjt grundavdrag. Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300- 3 500 kronor. Totalt uppgår satsningen till cirka 2 miljarder kronor per år". Vid presskonferensen presenterades förslaget av näringsminister Maud Olofsson (c) med orden: ”Vi vill signalera till pensionärerna att de skall ha tack för att de har kämpat och slitit för att bygga upp välfärden.” Och det tacket liknar mest en seg spottloska i nian på varenda pensionär.

Från regeringens hemsida hämtar jag följande sifferexempel:

Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300 - 3 500 kronor.

För en ensamstående garantipensionär med låg pension, född tidigast 1938, blir skattesänkningen 2 600 kronor per år.

(I dessa finansdepartementets tabeller har jag infogat ytterligare kolumner "månad"= årsinkomsten uppdelad på månad, "kol2./.1" dvs preliminärsskattebdell 31 där kol 1 anger skattuttag för arbetsinkomst och 2 för pension per månad resp år, slutligen lögnen straffskatteuttaget minus regeringens nu angivna "skattelättnad").

Skattelättnad per årsinkomst
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen
50 000 kr 5 219 kr 4166 478 5736 -517
100 000 kr 2 075 kr 8333 512 6144 -4069 130 000 kr 911 kr 10833 534 6408 -5497
150 000 kr 818 kr 12500 596 7152 -6334 200 000 kr 818 kr 16666 765 9180 -8368 300 000 kr 818 kr 25000 1081 12972 -12160 400 000 kr 0 kr 33333 1138 13656 -13656

Tabellen visar hur stor skattelättnad i kronor som det förhöjda grundavdraget för pensionärer ger i olika inkomstintervall.
Källa: Finansdepartementet

Garantipensionär född 1938 eller senare
med maximal garantipension

Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen Singelhushåll 91 200 kr 2 641 kr 7600 511 6132 -3491
Gift/sambo* 162 600 kr 6 538 kr 6775/pers 1022 12264 -5726
*Siffrorna beskriver två inkomster á 81 300 kr/år.
Källa: Finansdepartementet

Naturligtvis kan man hålla med Aftonbladets ledarskribent när han 4/9 konstaterar att det naturligtvis är utmärkt att regeringen tycks inse att landets pensionärer behandlats orättfärdigt i de senaste årens politik. Jobbskatteavdraget, som gång på gång presenterats som en stimulans för arbete, har samtidigt inneburit ett slags straffskatt på pensioner... pensionen som knappast kan betraktas som något annat än just uppskjuten lön. Vi räknar helt enkelt med att en dag få gå i pension, och spar för den dagen, både gemensamt och individuellt. Därför blir det också särskilt stötande när pensionärer straffbeskattas på det sätt som blir resultatet av jobbskatteavdraget. Det upplevs helt enkelt som orättvist. Det är ett av regeringens riktigt stora problem, det kommer inte gårdagens besked att ändra på.

Inte ens regeringsorganet Sydsvenskan, som hävdar att man är oberoende liberal, kan dölja sin kritik av regeringens pensionärspolitik i ledaren "Pensionärsfika": Kaffepengar. Så lär en del tänka om regeringens skattesänkning för pensionärer. Efter en harang om att jobbskatteavdraget skulle stimulera dem som är i arbetsför ålder till att jobba, vilket är en tes som helt obestyrkt blivit sanning genom att upprepas tillräckligt många gånger, avrundar han med följande: ..en tråkig följd är att inkomstklyftan mellan löntagare och pensionärer har växt. Regeringen kan gott fortsätta att försöka jämna ut gapet. Särskilt som uppräkningen av pensionerna inte kompenserat fullt ut för ökade priser. Sjuttio kronor kanske räcker till en hygglig kaféfika. Men mycket till tack för de äldres bidrag till välfärden är det inte.

Som framgår av tabellerna ovan så är utspelet rena kränkningen mot landets pensionärer som lagt grunden för allas välfärd i dag. Varför skall en garantipensionär efter högerregeringens "skattelättnad" 3.500 kr mer om året i skatt än en löntagare med samma inkomst. Eller en 12000-kronors pensionär drygt 7.000 kr mer och 18000-kronor pensionär ca 10.000kr mer om året än en löntagare med motsvarande inkomst, allt efter högerregeringens "skattelättnad". Man talar varmt om att äldre inte skall diskrimineras men kan man överhuvudtaget komma på en mer upprörande diskriminering av äldre än att man beskattar pensionärers inkomster högre än fortfarande aktiva löntagare. Och detta måste vi pensionärer komma ihåg till nästa val hur högerregeringen behandlat oss.

Till saken hör att Reinfeldt annonserat ytterligare ökning av klyftan mellan pensionärer och aktiva löntagare genom det s.k. tredje steget, nämligen utbyggnaden av jobbskatteavdraget. Den här regeringen odlar skamlöst inte bara klass mot klass utan också grupp mot grupp.

Dessutom borde någon ekonom slå hål på detta med att jobbskatteavdraget gynnar jobbtillväxt. För det första handlar detta om konjunktur och inte om skatteavdrag. För det andra så skulle en generell skattesänkning öka konsumtionen vilket i sin tur verkar jobbstimulerande. Detta är självklarheter som man kan få redan på en grundkurs i nationalekonomi. Hur kan dom tillåtas ljuga svenska folket rätt i ansiktet. Är det förresten någon enda som kunnat presentera en enda siffra på att det s.k. jobbskatteavdraget skapat ett enda nytt jobb?