Omöjligt att lära gammal hynda att sitta, ja ens att förstå demokratins innebörd.

Samma gamla visa (http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article794683/Samma-gamla-visa.html), sjunger Heidi Avellan i Sydsvenskan 24/4. Visans text har en refräng, nämligen att det är tjatigt med kritiken från vänster om den ”borgerliga pressens” övertag. Lite tjatigt är det, men låt oss titta på detta – det är ju valår. Jag har också skrivit tidigare om detta, exempelvis Bara rättshaverister oroade för mediernas utveckling till partimegafoner (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=41067). Men Heidi Avellans visa har flera verser.

Vers 1 - Är dagspressen viktig? Uppenbarligen. Åtta av tio svenskar läser en betald morgontidning en vanlig dag. När SOM-institutet mätte förtroendet för samhällsinstitutioner hamnade dagspress efter riksdag och kungahuset, men före Svenska kyrkan, försvaret, partierna och facket. Drygt sju av tio svenska dagstidningar klassas som ”borgerliga”, morgonpressen är huvudsakligen liberal. Ett problem? Ja, det finns en annan siffra som jag tagit fram genom att gå igenom tidningarna, som ger något mer än 100 dagstidningar med inställning för den borgerliga högerregeringen med över 3 miljoner dagex ställt mot 16 dagstidningar som kan betecknas som rödgröna med 600.000 dagsex. Det är detta som är ett demokratisk problem eftersom i och med regeringsskiftet 2006 upphörde granskningen av regeringsmakten i Sverige i stort på den grunden att den ideologiska grunden är gemensam för makten och tidningsledningarna.

Vers 2 -Vi är objektiva och bara politisk subjektiva på ledarplats
Ändå ältas frågan om ”den stora borgerliga dominansen på tidningsmarknaden” säger Heidi Avellan helt oförstående. Majoriteten av dagspressen är liberal – på ledarplats. Vänsterkritikerna utgår ofta från partipress, där politiken genomsyrar allt. Men Sydsvenskan har två chefredaktörer och vattentäta skott mellan ledarredaktionen och allmänna redaktionen. Trovärdigheten är A och O. Som politisk chefredaktör vet hon att tidningens ägare inte lägger sig i den dagliga åsiktsbildningen. Den begränsade skara läsare som läser ledarna får sig nu ett valår rena valbroschyrer till förmån för högerregeringen. Tyvärr är Heidi Avellans beskrivning med ett understatement ett tänjande på sanningen. Nyhetsförmedlingen är nämligen ett urval av nyheter, en presentation av nyheten med bilder och rubriker, och placering i tidningen. Och även om man håller boskillnad mellan ledare och nyheter så är det på båda sidor om boskillnadsgränsen goda "borgerliga" journalister som arbetar i tidningens "anda", nämligen en högerregering. Man har alltså anledning att helt hålla med Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, när hon säger att ”oberoende liberala tidningar som Dagens Nyheter och Sydsvenskan” tjänar som ”regeringsorgan” (http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2010/04/nationell-idag-och-presstodet ).

Vers 3 - Det finns invändningar Häremot invänder Heidi Avellan helt riktigt att trots liberal press har regeringen varit socialdemokratisk, med få avbrott, sedan 1932. Malmö är dessutom rödgrönt. Och det är riktigt att i Malmö fungerar granskningen av den politiska makten. Ja, man t.o.m. försöker sig på att stimulerar det borgerliga drevet mot Ilmar Reepalu i god Svante Weyler-anda med Heidi Avellans egen ledare, om att oppositionen borde ”sniffa blodluktenman” och där Avellan lovade att vara jaktledare för alliansens seger i höst (http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article637545/Malmomaktige-.html); framstår som en bottennotering, se min blogg Så här skapas "sanningen" i en av borgerlighetens lögnfabriker, Sydsvenskan, av dess skicklige chefredaktör (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40443). En intressant iakttagelse är att för högerregeringen kritiska nyhetsartiklar i papperstidningen sållas bort i Sydsvenskans webbtidning, som alltså blir en mer ren valbroschyr från början till slut.

Vers 4 - ”en följd av läsarnas val” Heidi Avellan nynnar nostalgisk om den liberala pressen födelse i mitten av 1800-talet,före de politiska partierna och hur den banade väg för det moderna Sverige.. från dag ett handlade det om att aldrig buga sig för makten. I Malmö startades Snällposten 1848, 1870 kom första numret av Sydsvenska Dagbladet och 1872 slogs de samman till Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Kring 1880 fanns det både liberala och konservativa tidningar, ”borgerlig press”, men inga socialistiska. Arbetarrörelsens framväxt krävde opinionsbildning, 1882 startade August Palm Folkviljan och 1887 föddes Arbetet i Malmö. Fler följde. S-tidningarna organiserades 1947 i koncernen A-pressen, som gick under med ett brak p.g.a. misskötsel ett knappt halvsekel senare. I Malmö utkom 2000 det sista numret av Arbetet. Vad Heidi Avellan sjunger är naturligtvis kapitalismens höga visa. Den som har obegränsat med pengar bakom sig kan kan stå ut med att överleva perioder när fordras stora investeringar och svåra tider. Fattigdom – även för en näringsidakare – har den avigsidan att det leder till en nedgångsspiral med besparingar och därmed mindre läsare och ånyo besparingar. I princip innebär det att man med pengar i långa loppet kan köpa sig stora delar av diskussionsrummet i en demokrati. Och det är väl det som skett även om Heidi Avellan inte sjunger den versen.

Vers 5 – ”Ett presshistoriskt hånflabb”. Stödet som skapades för att säkra den politiska pluralismen – inte minst arbetarrörelsens tidningar – går till en tidning vars syfte är att bekämpa mångfald och liberal demokrati, en som är öppet fientlig till invandrare och homosexuella. Den som idag ser den liberala pressen som det stora hotet mot demokratin har allvarliga problem med siktet. Heidi Avellan har en poäng. Men jag förstår inte att det skulle vara ett skäl mot presstöd. Presstödet syftar ju till att öka det demokratiska samtalet, m.a.o. att motverka den kapitalistiska tendensen till enögdhet, som den ”oberoende liberala” pressens dominans leder till (http://www.aftonbladet.se/kultur/article7009482.ab). Och det demokratiska samtalet omfattar inte ”öppen fientlighet” mot vissa medborgare. Jag håller helt med Ola Karlmans artikel i DN Rasismen måste diskuteras på allvar (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rasismen-maste-diskuteras-pa-allvar_4608663.svd). Slutsatsen är lika självklar att reglerna måste ändras som att man inte betalar tjuven för att göra inbrott och stjäla ens värdeföremål. Om Heidi Avellan inte varit så – av lättförståeliga skäl – negativ till presstödet så kunde hon drivit samma linje iställe för att hånflabba

Är mannen ett högre väsen än kvinnan i alla fall?

Är kvinnan myndig?
För någon tid sedan skrev jag bloggen Hur många milliarder skall det kosta för att få en hingst in i det kungliga stallet? (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40545). Nu skriver flera om att en unken kvinnosyn i kungahuset. På DNdebatt skriver prästen Annika Borg 22/4 ”Victoria måste tänka om när det gäller bröllopet”( http://www.dn.se/debatt/victoria-maste-tanka-om-nar-det-galler-brollopet-1.1081597): Brudöverlämning, som Victoria och Daniel planerar har sina rötter i en omodern syn på jämställdhet. Brudparets önskemål är att kronprinsessan Victoria den 19 juni ska ledas in i Storkyrkan av sin pappa, kungen. Han ska sedan överlämna henne till Daniel. Om det blir så till slut, bryter kungahuset mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning som säger att brudparet ska gå uppför altargången tillsammans. Denna gamla tradition visar att kvinnan är myndig att fatta egna beslut och står bredvid sin man av fri vilja. Frågan är central för kyrkan och djupt symbolisk. Vi lever förvisso i en tid med individuella vigslar och trender och yta. Dessa inslag behöver inte kungahuset bidra till att förstärka.

Borde inte pappa Westling få överlämna unghingsten istället?/strong> Man kan fråga sig varför pappa Westling inte istället skall överlämna Daniel, numera upphöjd till prins, till kronprinsessan och hovet för vidare inpassning i det kungliga giftermålet? Heidi Avellan i Sydsvenskan är 23/4 inte så radikal men tycker att eftersom skattebetalarna betalar notan för både klänningen och fracken och allt det andra så är ”Brudöverlämning – Fel, folkets prinsessa (http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidiavellan/article794068/Fel-folkets-prinsessa.html): Om kungen leder upp Victoria till en väntade Daniel Westling blir det dubbelfel: det går emot den tradition som monarkin försvaras med och uttrycker en medeltida syn på ställningen mellan kvinna och man... så länge Sverige är en monarki och kronprinsessan gifter sig och skattebetalarna plockar upp notan så går det att ställa krav. Som att ceremonin inte uttrycker en unken kvinnosyn. Man kan dock fråga sig om detta med en medeltida tradition av brudöverlämning egentligen inte i ett nötskal fångar den större frågeställningen: Är inte hela jippot med en privilegierad kungafamilj i statsledningen något ganska förlegat?

Heltäckande slöja är det något för ett jämställt land som Sverige?
I samma Sydsvenska skriver Mats Skogkär om ”Förargelsens tyg” (http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/matsskogkar/article794070/Forargelsens-tyg.html) appropå förslagen om lagstiftning i Belgien och Frankrike: Burka och nikab är uttryck för religiöst förtryck av kvinnor. De är plagg som symboliserar kvinnors underordning. Det hindrar inte att det finns kvinnor som vill klä sig i heltäckande slöjor. Det bör de få göra också på gator och torg... I despotier som Saudi¬arabien och Iran kontrollerar polisen att kvinnor är tillräckligt täckta. Skall polisen i Europas demokratier ha till uppgift att se till att kvinnor är tillräckligt avtäckta? Det är ingen lyckad lösning.

Säljer Sydsvenskan för lätt vår syn på just jämställdhet?
Man håller gärna med Mats Skogkär att vi skall vara toleranta mot andras vanor och kultur och inse att det kan vara ett bidrag till våra traditioner. Och jag kan hålla med om att det inte vore lyckligt om vi skulle behöva klädpoliser. Men Sydsvenskan gör saken litet för lätt för sig. Utgångspunkten i det här fallet är ju just att det handlar om kvinnors underordning. Och om man inte går emot det så tillåter man denna åsikt att utan motstånd tränga in i det svenska samhället. Det vore ovälkommet – även för mertalet muslimska invandrare som lever ett mer upplyst liv än ursprungslandets patriarkala traditioner. Mats Skogkär mörkar också de svåra frågorna om ”förargelsens tyger” skall accepteras hos statliga tjänstemän, domare, advokater, tendläkare, sjuksköterskor, lärare osv. Än mer komplicerat blir det om arbetsgivare exempelvis inom handeln måste acceptera att anställda bär de nämnda plaggen – eller skall det anses var diskriminering att kräva att ansiktet inte är täckt?

Högerregeringens valmegafoner

Demokrati kallar DN för förfall
DN talar om Politisk förfall (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/politiskt-forfall-1.1081563) apropå att lämna förbifarten av Stockholm till avgörande i folkomröstning. Ganska naturligt eftersom det är en kommunal fråga och sådana ofta brukar lämnas till lokal folkomröstning. Det är ju dessutom ett trafikpolitiskt avgörande, där man har vänster-högeromröstningen som förebild. Men i DN så vill man slå mynt av detta och brer på med citat av Rickard Sandler: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla.” Och vari förfallet består är bara att Mona Sahlin lämnat öppet för en demokratisk lösning av frågan som alla i oppositionen är nöjda med.

PerGe torkar gärna skorna på Mona
Den konsekvent rödgrönallergiske Per Gudmundson på SvD klämmer ur sig en rekordkort suris under rubriken Exemplet Förbifart Sahlin är bara en förhandstitt (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/exemplet-forbifart-sahlin-ar-bara-en-forhandstitt_4600357.svd). Svd konstaterar kort att Sahlin agerar dörrmatta för sina koalitionspartners. Istället borde man, som man brukar, säger PerGe, rösta med Moderaterna. Att vara ”dörrmatta” åt moderaterna, som FP, KD och C, är alltså tillåtet. Men hur är det med demokratisynen när man kallar alla politiska samförståndslösningar för ”dörrmatta”? Eller när man påstår att S satte makten framför egna principer – man undrar hur högerregeringen skulle fungera om alla fyra vildhjärnorna skulle få fritt genomföra sina ”principer”? Eller är det rent av så att SvD har lättare att torka skorna på en jämställd kvinnlig politiker som Mona Sahlin?

Heidi Avellan låter de de högerpopulistiska hundarna vifta på svansen
Sydsvenskan förfaller till rena valpamfletten under rubriken Politiskt hundliv (http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article793437/Politiskt-hundliv.html)

Man talar om att ”Miljöpartiet mopsar upp sig” , att Mona förgäves ”försöker få
Miljöpartiet att gå fot, men lyckas inte: ser miljöpartisterna en bil rusar de iväg, vilt skällande.”, att Miljöpartiet var kaxigt redan som liten valp för att avsluta med ”Därför ser det ut som det gör i den rödgröna kenneln: svansen viftar på hunden”. Man undrar hur det ser ut under politiske chefredaktörens vildröda lockar: Är det alltid bara hundskit när man ser på hur den rödgröna oppositionen starkt formerar sitt politiska program?

Inte heller Sydsvenskan förstår sig på demokratiskt beslutsfattande
Precis som de andra högerschakalerna så ser man kompromissen om förbifart Stockholm som ”en seger för de gröna och en snöplig reträtt för Socialdemokraterna”. Att det precis som när högerregeringens partners ger och tar är en demokratisk kompromiss ingår inte i den enkelriktade ledarskribentens synfält. Men en papegojas envishet upprepar man också att Mona Sahlins ställning, som är helt oomstrid i SAP, är svag. Med Sydsvenskans vanliga sinne för förintelse så skriver man ”På politikens autostrada är bortkommen och omkörd nästan lika illa som omkommen och bortkörd”. Man ser tydligen den demokratiska ledaren Mona Sahlin helst som ännu ett offer för trafikdöden. Retoriskt frågar man apropå Mona Sahlins lyssnande ledarstil: "Så Sahlin lyssnar. Men vem lyssnar på Sahlin?" Min motfråga är: har Heidi Avellan inte tagit ur öronpropparna och fört ögonbindeln åt sidan efter sin skönhetssömn att hon ser och hör vem som faktiskt leder i opinionen? Eller är det just därför som man söker sig till djurriket och ylar så högt?

SRs chef Mats Svegfors tycker inte att Svante Weyler var osaklig när han skyllde Ilmar Reepalu för nazist.

Jag har tidigare skrivit om Svante Weylers utfall mot Ilmar Reepalu i Sveriges Radio i en krönika i Godgmorgon,världen!, se bl.a. Svante Weyler använder miljoner judars död i Treblinka mot Reepalu (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40028),Så här skapas "sanningen" i en av borgerlighetens lögnfabriker, Sydsvenskan, av dess skicklige chefredaktör(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40443), Svante Weylers osakliga angrepp på Ilmar Reepalu och socialdemokratin (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40684). Sist i denna blogg finns SRs yttrande, mot vilket jag anfört fäljande:

Programinslaget bör fällas
Jag vidhåller mitt yrkande att Granskningsnämnden fäller inslaget och dessutom kritiserar programledningen, för att man inte ens tillgodosett Ilmar Reepalus rätt till ett mot angreppet svarande genmäle, samt ålägger programföretaget att utan kommentarer sända utslaget i programmet och publicera det på framträdande plats på hemsidan.

De avgörande frågorna
De frågor som Granskningsnämnden enligt min åsikt har att besvara är följande:
1) Hade Weyler sakskäl att beskriva Ilmar Reepalu som antisemit i den meningen att han håller
• judar ansvariga för Jesu död på korset och Rotchilds millioner (?)
• judar ansvariga för den konservativa israeliska regeringens agerande på ockuperad mark och
• ”alla judar ... ansvariga ty nåt djävulskap har de alltid gjort”?
2) Finns det någon som helst grund för att sammankoppla Ilmar Reepalu med någon fascistisk tidning i Ungern som tydligen använder sig av davidsstjärnor för att trakassera politiska motståndare?
3) Finns det någon som helst anledning att sammankoppla Ilmar Reepalu eller Malmö med Imre Kertéz avsky för sitt hemland Ungern p.g.a. den öppna antisemitismen där?
4) Finns det någon som helst anledning att sammankoppla Ilmar Reepalu med ”Treblinka där miljoner judar mördades”?
5) Finns det någon som helst anledning att sammankoppla och retoriskt begära att Ilmar Reepalu lyssnar till högläsning av Chil Rajchmans bok ”Jag är den siste juden”?
6) Finns det någon som helst anledning att retoriskt till Ilmar Reepalu framställa de skandalöst oberättigade frågorna: Vad hade Chil och hans syster gjort för ont ...? mot bakgrunden av att de blev offer för nazisternas brott mot mänskligheten i form av koncentrationslägren?
7) Oavsett innehållet i krönikan är det förenligt med publicservicesuppdraget att enskilda medarbetare i Sveriges Radio ”driver kampanj” mot politiska motståndare i ett radioprogram som Godmorgon, världen!? Det är än mer anmärkningsvärt att Svante Wyler tillåts i radion föra fram detta avgångskrav som bl.a. riksdagsmannen Fredrik Federley framfört i media.
8) Oavsett de enskilda punkterna 1-6 ovan är det inte särskilt anmärkningsvärt att Svante Weyler tillåtits att på detta sätt utmåla Ilmar Reepalu och den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö som antisemiter och nazister? Och detta med Weylers egen och andras vantolkning av bl.a Reepalus yttranden som enda grund och att detta skett i ett fördjupande nyhetsprogram i Sveriges Radio P 1 med stor söndagspublik? Och detta utan att ens ett enda litet yttrande av ifrågasättande skett i programmet? Och detta utan att Ilmar Reepalu tillerkänts rätt till ett mot inslaget svarande genmäle?

Opartiskt?
Föga förvånansvärt kommer Sveriges Radios vd Mats Svegfors i sitt yttrande till nämnden 20100416 fram till slutsatsen att det anmälda programinslaget - och dess hantering av programledningen, får man förmoda – inte strider mot kravet på opartiskhet. Svegfors inställning och den av Weyler bedrivna ”kampanjen” illustreras väl av denna nidteckning

Klipp ur Judisk krönika nr 1 febr

I nidbilden av Ilmar Reepalu citeras han med uttalandet ”Som punkt 2 ska de också be om ursäkt för att de korsfäste Jesus”, vilket kan jämföras med Weylers anklagelser

Blandar bort korten
Redan i ingressen till yttrandet försöker Svegfors blanda bort korten. Han påstår nämligen helt grundlöst att Weyler i krönikan tog utgångspunkt i uttalanden som Ilmar Reepalu gjort i media. Redan detta är en osanning i så motto att nämnda utgångspunkt överhuvudtaget inte framgår av krönikan och uppenbarligen har sin grund i diverse omtolkningar och citat som ändrat karaktär, genom att de slitits loss från sitt sammanhang. Belägg för detta finns i utskriften av Weylers utbrott och Ilmar Reepalus egna artiklar. Det borde också klart framgå om någon tagit sig tid att undersöka det omfattande antirasistiska arbete som Malmö kommun bedriver, initierat av den klandrade Ilmar Reepalu. Det som är en tagg i ögat på hans kritiker är att han ser antisemitism som något som ingår i begreppet rasism.

Men det var ju Weyler själv som sa det
Svegfors anger att vi anmälare anser att ”Reepalu beskylls för att vara antisemit och att krönikan är en kampanj mot honom personligen”. Det är nu inte fråga om några anmälares åsikter utan Weyler säger uttryckligen i krönikan att han ville driva fram en kampanj mot Ilmar Reepalu. Weyler säger också ordagrant Precis samma tankegång som Reepalus ligger till grund för traditionell antisemitism. Om Weyler med detta inte avsett att beskylla Ilmar Reepalu för att vara antisemit så framstår resten av krönikans Treblinka och alla andra absurda detaljer som en konstig hallucination. Det är alltså inte bara åsikter som vi anmälare pådyvlar Weyler utan de facto omdömeslösheter som explicit uttryckts i krönikan. Det är ju just detta som är så upprörande.

Intervjun i Skånskan
Vi får också veta genom Svegfors skrift, vilket inte framgick av Weylers krönika, att det är intervjun i Skånska dagbladet, där Ilmar Reepalu påstås ha ”kopplat samman attacker riktade mot judar i Malmö med Israels utrikespolitik”. Som jag tidigare sagt så framgår av citaten ur nämnda artikel att detta ger missvisande bild av verkligheten. De relevanta svaren av Ilmar Reepalu på intervjuarens frågor är

• Israel-Palestina-konflikten "kan människor ta ställning till... Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen."
• ”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza... Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten”.

Ilmar Reepalu avvisar alltså uttryckligen redan i grunduttalandena den koppling som Svegfors påstår att han gör. Svegfors och Weylers påståenden härvidlag är alltså en grov omtolkning ägnat att kasta ett falskt sken av antisemitism över Ilmar Reepalu.

Sionism vad är det?
Svegfors anmärker också på att Reepalu sagt att man i Malmö ”varken tolererar antisemitism eller sionism”. Om man har följt debatten så vet man att Ilmar Reepalu med beklagande förklarat, i artikel publicerad långt före krönikan, att han använt ordet sionism på ett felaktigt sätt. Men detta har tydligen varken kommit Weyler eller Svegfors till del. Man kan alternativt fråga sig om detta verkligen är ett förbiseende och inte ett avsiktligt förbigående av fakta för att kunna fortsätta på det inkörda spåret.

Cirkelbevisning Genom alla Svegfors och Weylers vänner
Den hetsiga debatt som uppkom och som Svegfors pekat på såsom ett indicium på att Ilmar Reeåpalu uttryckt sig kontroversiellt har jag tydligt redogjort för i min tidigare inlaga under rubrikerna ”Bakgrund och vad kan kallas en judisk-borgerlig lobby”, ”Drevet började redan vid Israels 22-dagarskrig 2008/09”, ”Den aktuella fortsättningen av lobbykampanjen” och ”Lobbykampanjens bottennoteringar: Weijlers nazismpåståenden och Heidi Avellans blodlukt”. Sammanfattningsvis kan det beskrivas som ett genom vänskapsband och politisk inriktning löst inspirerande nätverk av judiska och borgerliga skribenter som haft som målsättning att bryta socialdemokratins dominans i Malmö. Den ”hetsiga debatten” var alltså ingen debatt med för och emot utan en begränsad företeelse till denna lobby och deras kontakter i svensk borgerlig och i utländsk press. Härtill kom en svans av hatfulla islamofober. Mats Svegfors har ju själv en stabil förankring i borgerligheten, såsom tidigare ordförade i Moderata Ungdomsförbundet, förlagsbranschen, såsom styrelseordförande i Berlingkoncernen, och tidningsvärlden, såsom mångårig chefredaktör på Svenska Dagbladet, samt är personligen god vän med flera av skribenterna som deltagit i drevet. Det är alltså ganska magstarkt när lobbyverksamheten åberopas av Svegfors – så även av Weyler bl.a. i Expressenartikeln (http://www.expressen.se/kultur/1.1904092/reepalus-reaktioner) och på hans blogg – såsom en slags bekräftelse av ”sanningen”. Denna ”sanningsbevisning” är ju en slags cirkelbevisning och har ju enbart sin grund i den borgerliga dominansen av dagstidningar, där många av dessa kolleger till Weyler och Svegfors håller i pennan.

Svegfors riktigt fantasifull
Svegfors försvar för Weylers påhopp är ganska fantasifullt: SR har nämligen skyldighet att stimulera debatt och ge kommentarer till skeenden. Och det är bra. Men är det någon som med bibehållet krav på sunt förnuft kan påstå att Weylers påhopp – och som han själv uttrycker det, ”kampanj intill dess Reepalu får avgå som Malmös starke man” - skulle vara någon slags debattinlägg eller kommentar till situationen i Malmö? Bilden kompliceras ur programföretagets synvinkel av Nina Berners mejluppgift om att både hon och Ekochefen Sillén gått igenom krönikan före sändning och att programledningen också solidariserat sig med dess utformning.

Varför glömmer Svegfors den politiska aspekten?
Svegfors nämner att Weyler är förläggare, författare och kulturdebattör men inte att han varit verksam i en krets av debattörer, som deltagit i lobbydrevet till höger på den politiska skalan, huvudsakligen i Expressen och Sydsvenskan. Han är alltså en regelrätt politisk motståndare till Ilmar Reepalu och det pågår en valrörelse där flera andra allianspolitiker vädrat morgonluft för att bryta Socialdemokratins dominans i Malmö. Ja, Weyler framförde i krönikan t.o.m. det avgångskrav som centerriksdagsmannen Fredrik Federley i media ställde 4 dagar före sändningen. Det är alltså ganska klokt av Svegfors att skenheligt inte låtsas om den politiska aspekten.

Upphäver yttrandefrihet kravet ppå saklighet och opartiskhet?
Svegfors åberopar Weylers yttrandefrihet för att suspendera de krav på saklighet och opartiskhet som finns i de särskilda sändningsreglerna. Men Weylers yttrandefrihet kan inte rimligen användas som något skäl för Sveriges Radio att sända ett så skamlöst påhopp på en politisk motståndare. Frågan handlar inte om yttrandefrihet överhuvudtaget. Det skulle kunna komma upp om läget vore det att Weyler tillhörde en förtryckt minoritet som inte fick komma till tals i samhället. Men så är det ju inte. Och även i sådant läge skulle kravet ställas att det inte formulerades som ett hatiskt personangrepp utan rimliga proportioner. Detta just eftersom sändning i radion faller under de särskilda sändningsreglerna. Det vore orimligt om dessa kunde kringgås genom att ge privilegier till skribenter att föra sina kampanjer i form av radiokrönikor. Dessutom må anställningsformen för Weyler på radion vara formellt ”tillfälligt medverkande”. Bara det att denna medverkan har varit en utdragen ”tillfällighet”.

Svegfors hittar Weylers avsikt ...?
Än mer våld på fakta gör sig Svegfors skyldig till i beskrivningen att Weyler i krönikan inte utpekat Ilmar Reepalu som antisemit. Och det inskjutna ordet ”direkt” kan inte rädda angreppet från att just vara ett utpekande av Ilmar Reepalu såsom just antisemit, ja rent av nazist med Treblinka och hela förskräckligheten. Svegfors har också tillfrågat Weyler om avsikten med krönikan och tydligen fått svaret ”att Reepalu... hade så dåliga kunskaper om antisemitism”. Ja, det är bara det att detta framgår inte med ett ord i krönikan, där ju åberopas bl.a,. Treblinka, Chil Rajchmans bok ”Jag är den siste juden Treblinka 1942-43”och frågor retoriskt ställs till Ilmar Reepalu ”Vad hade Chil och hans syster gjort för ont ...?” M.a.o. så var den av Svegfors framförda Weyleravsikten väl fördold. Dessutom kan det ifrågasättas om mindre kunskapsignorans rimligen bör bemötas med så groteska och rent osanna överdrifter.

Socialdemokrater har ingen genmälesrätt
När det gäller frågan om genmäle så kan Svegfors inte ens ha gjort sig underrättad om hur det gick till, trots att jag har redogjort för det i min anmälan och allt finns dokumenterat i offentliga handlingar på Malmö kommuns kommunalrådsexpedition genom en mejlväxling. Självmant hade programledningen – vid sändningen eller senare – inte någon tanke på att mer allsidigt belysa saken. När krav på genmäle framställdes, ”diskuterades” formerna aldrig utan det hela blev ett ultimativt svar från programledningen. Man avvisade blankt Ilmar Reepalus krav på programtid för ett inlägg som han själv skrivit; möjligen skulle det kunna publiceras på hemsidan, alltså i ett annat medium än radion. Det av Svegfors påstådda intresset hos programföretaget för debatt var alltså inte i detta läge mer påträngande. Dagen före det nästkommande programmet kontaktade någon i programledningen Ilmar Reepalu, som då var på resande fot, och sa att man tänkte ha ett inslag om det hela i Godmorgon, världen! Och undrade om man kunde sända inslaget som varit i P1-morgon, vilket han godkände. Därmed hade man emellertid inte löst frågan om genmälesrätten. Så när Svegfors anför att genmälet ”utformades i samförstånd” så tänjer han på sanningsbegreppet.

Märklig överensstämmelse med det judiskt-borgerliga drevet
Man måste ha varit politisk aktör och ett stenansikte för att utan att blinka just åberopa ”genmälet och den allsidiga belysning som ämnet fick” såsom friande grund för påhoppet. Eller är det bara blodig självironi? Man kan då konstatera att Sveriges Radio på alla punkter och med samma argument som det ovan omnämnda judiskt-borgerliga drevet anser Weylers krönika förenlig med sin sändningspolitik.

Varken program- eller radioledningen vet vad saklighet är
Häremot konstaterar jag bara att Weylers text inte har saklig grund och går långt utöver rätten att angripa en person, ens en politisk motståndare, och Sveriges Radio medverkat till att genom programledningenas solidarisering med påhoppet åstadkomma en avsevärd publicitetsskada för Ilmar Reepalu och Socialdemokratin i Skåne. Och detta under pågående valrörelse. Man har inte heller från programledningen medverkat just till en lämplig motvikt vid sändningstillfället eller ens genom genmäle sett till att Ilmar Reepalu fick komma till tals. Därmed har man brutit mot både kravet på en saklig radioverksamhet och opartiskhet. Det är också viktigt att Granskningsnämnden ger uttryckligt svar på de inledningsvis ställda frågorna eftersom varken programledningen eller företagsledningen tycks ha korrekt svar på vad som menas med saklighet och opartiskhet i detta sammanhang.

Sabbat det antirasistiska arbetet i Malmö
Utanför Granskningsnämndens prövning kan dessutom konstateras att det antirasistiska arbetet i Malmö genom lobbyverksamheten med Weylers radiokrönika som en peakhändelse kraftigt ökat temperaturen i Malmö och försvårat den dialog som är enda lösningen på problemen här i Skåne. Dessutom har Radions hetsprogram enligt polisledningen kraftigt ökat hotbilden för Ilmar Reepalu personligen, vilket knappast är en verksamhet som public service skall ägna sig åt. Jag hemställer om bifall till anmälningarna.


Sveriges Radios yttrande
"Godmorgon, världen!" innehöll den sista februari i år en krönika av och med
förläggaren Svante Weyler. Krönikan tog sin utgångspunkt i uttalanden som Ilmar
Reepalu, kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Malmö, gjort i media
med anledning av de ökade hoten och attackerna mot judar i Malmö.Krönikan har anmälts av 13 personer. Sammanfattningsvis anser flera av anmälarna
att Reepalu beskylls för att vara antisemit och att krönikan är en "kampanj mot
honom personligen". Några vänder sig också emot att Reepalu inte fått komma till
tals.Granskningsnämnden har berett Sveriges Radio tillfälle att yttra sig över om inslagetöverensstämmer med kravet på opartiskhet mot bakgrund av de invändningar som
anmälarna för fram.
Sveriges Radio vill med anledning härav anföra följande.
”Godmorgon, världen!” är P1:s veckomagasin som med en internationell utblick
kommenterar den svenska och utländska samtiden. I reportage, analyser, krönikor
och satiriska inslag behandlas veckan som gått, veckan som kommer samt trender i
tiden. Varje säsong har ”Godmorgon, världen!” tre återkommande krönikörer. Dessa
är ofta kända personer i Sveriges kulturliv.Den nu anmälda krönikan baserades på uttalanden som Reepalu gjort under en intervju i Skånska Dagbladet där han kopplat samman attacker riktade mot judar i Malmö med Israels utrikespolitik. Av tidningsartikeln framgår vidare att Reepalu bland annat sagt att man i Malmö "varken tolererar antisemitism eller sionism" . Reepalus uttalanden skapade en hetsig debatt och väckte också uppmärksamhet utanför Sveriges gränser.
Kravet på opartiskhet tillämpas enligt Granskningsnämndens praxis i princip fullt ut
på programledare och andra som genom sin ställning i programmen kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Däremot ställs detta krav, med hänsyn till den
vidsträckta yttrandefriheten, betydligt lägre i fråga om s.k. tillfälliga medverkande. Vidare finns det enligt Granskningsnämndens praxis inom ramen för personligt kåserande inslag utrymme för värderande omdömen om inslagets karaktär kan
anses stå klar för publiken. Betydelse för bedömningen har också Sveriges Radios
skyldighet att stimulera till debatt och kommentera händelser och skeenden.
Svante Weyler är förläggare, författare och kulturdebattör. Han är således en tillfälligt medverkande och har stor yttrandefrihet. Krönikan i "Godmorgon, världen!" är en återkommande programpunkt som föregås av en särskild signatur och därmed står karaktären av personlig krönika klar för publiken. Detta förstärktes dessutom av att ämnet torde ha varit väl känt för lyssnarna då Reepalus uttalanden hade diskuterats flitigt i massmedierna under flera veckor före inslaget. Bland annat i ett inslag i "Studio Ett" tre dagar tidigare där Reepalu och en företrädare för Malmös judiska församling medverkade.
Sveriges Radio vill också framhålla att Reepalu är en högst offentlig person. Han får
därmed utstå viss kritik efter kontroversiella yttranden han själv gjort. Sveriges Radio avvisar anmälarnas påstående om att Weyler i krönikan direkt utpekat Reepalu som antisemit. Avsikt med formuleringarna var att lyfta fram det problematiska i att Reepalu, som folkvald och ledande politiker i en stad som har ökade problem med hatbrott mot judar, enligt krönikören hade så dåliga kunskaper om antisemitism.
Krönikan i "Godmorgon, världen!" skapade ytterligare debatt. Ett par dagar senare,
den 2 mars, bjöds såväl Reepalu som Weyler in till "P1-morgon" där de diskuterade
krönikans innehåll. Det framkom att Reepalu ansåg Weylers kritik var alltför
långtgående. Ämnet behandlades även på andra sätt i Sveriges Radios sändningar
t.ex. i "Studio Ett" den 3 mars där Petter Larsson, kulturskribent i Aftonbladet,
debatterade med riksdagsmannen Fredrik Federley.
Reepalu begärde ett genmäle och ett sådant framfördes i programmet vid nästa
sändningstillfälle alltså söndagen den 7 mars. Formen för genmälet diskuterades
med Reepalu och utformades i samförstånd som en skriftlig kommentar.
Med hänvisning till genmälet och den allsidiga belysning som ämnet fick kan
Sveriges Radio inte finna att den anmälda krönikan i ”God morgon, världen!” strider
mot kravet på opartiskhet.
Stockholm den 16 april 2010
Mats Svegfors
verkställande direktör

Högerns angrepp mot den Svenska modellen

Skattesänkning men inte när eller hur mycket och gapet skall bestå
Reinfeldt pratade om Tre skattesänkningar (http://svt.se/2.22620/1.1967567/reinfeldt_tre_skattesankningar; http://www.dn.se/nyheter/valet2010/reinfeldt-tre-skattesankningar-nasta-mandatperiod-1.1078994 ) i sitt avslutningstal vid Moderaternas kommunala rikskonferens i Göteborg på lördagen. Fortsatt sänkt inkomstskatt, sänkt skatt för pensionärer och höjd brytpunkt i statsskatten. Men bara med fyra förbehåll:
• pengar ska först användas till kvalitetssatsningar i välfärden - och det låter väl juste men frågan är vad det handlar om
• vara ordning i de offentliga finanserna - och även det låter väl juste men ger också möjligheter att hela tiden skjuta frågan framför sig
• ingen precisering hur stora skattesänkningar det kan handla om – och när det gäller pensionärerna så har hittills i de stort annonserade skattesänkningarna det rört sig om att minska gapet mellan skatt på vanlig inkomst och pension med någon hundralapp.
• det är rimligt att minska gapet ytterligare mellan pensionärer och löntagare men gapet ska inte helt tas bort – och det var väl åtminstone klara besked på att (M)alliansen inte siktar på att upphäva den orättfärdiga åldersdiskrimineringen.

Inte mer att säga
När Fredrik inte hade mer att säga om sin egen politik så försökte han skämta bort den misslyckade arbetsmarknadspolitiken med ”Alla i hela världen har märkt finanskrisen utom Mona Sahlin och Thomas Östros. De verkar inte kunna skilja på låg- och högkonjunktur. Hur bra är de då på att bära ansvaret i avgörandets stund?” Vad Fredrik menar är att han är så inriktad på skattesänkningar för de rika att han inte velat använda pengarna till att motverka arbetslösheten på sätt sedvanlig socialdemokratisk politik går ut på, nämligen att satsa stort på den offentliga sektorn i lågkonjunktur. Om socialdemokraterna sa Reinfeldt: ”Socialdemokraternas stora förnyelsearbete resulterade i att de nu lovar att gå till val på Göran Perssons mål. De har dessutom hittat hans gamla toppade lag i någon skrubb på Sveavägen 68" och de korkade (M)-delegaterna applåderade och skrattade.

Just det - hederlig gammal socialdemokratisk politik
Ni högerfolk skrattar och (M)allar er. Fredrik hade helt rätt det är gammal hederlig sociasldemokratisk politik vi ställer mot er rikemanspolitik. Enligt finansdepartementets egna siffror så skall man ha minst 50.000 i årsinkomst och en dunderförmögenhet för att tjäna bra på rikemansregeringen. Ni bara snackar om fackföreningarna samtidigt som ni försvårar deras verksamhet och försvagar deras ekonomiska underlag utan att göra samma med arbetsgivarna. Ni snackar om välfärd och urholkar både a-kassa och sjukförsäkring samtidigt som ni skapar privata filer för de förmögna. Ni snackar om kollektivavtal och arbetsrätt samtidigt som ni inte rör en fena för att motarbeta lönedumpning och bemanningsföretag. Ni snackar om välfärd samtidigt som det nästan inte byggs en hyresrätt utan bara bostadsrätter. Er skattesänkarpolitik och privatisering av elementära offentliga skyldigheter har tagit bort möjligheterna att i längden sörja för välfärd för den stora massan. Därför är också ert tal om rättvisa valårets största hyckleri.

Socialdemokratisk förnyelse - åter till den Svenska modellen
Allt detta vill vi ändra tillbaka och återigen föra en politik som ger även de små i samhället möjligheter till ett bättre liv. Och då är förebilderna inte bara Persson, som klarade av finanskrisen efter den förra borgerliga regeringen som gäller, utan hela raden från Branting, Per-Albin Hansson, Wigfors, Tage Erlander, Palme och Carlsson som skapade den Svenska modellen – en modell, som vi vill försvara mot era angrepp. Detta är förnyelse jämfört med det rikemansexperiment högerregeringen försökt sig på. Vi lär inte kunna återställa ordningen på en mandatperiod utan precis som för Persson så tog det två att städa upp

(M)alliansen mobiliserar retorik men skiter i din verklighet!

Ingen slump att alla ska (M)ed skrev Olle Lönnaeus i Sydsvenskan 13/4. Moderaterna accepterar inte orättvisor, bedyrade partisekreteraren Per Schlingmannn när partiets förvalskampanj presenterades på en pressträff i går. ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”, är temat. Och det är naturligtvis ingen slump. Konstaterar Olle Lönnaeus. De nya moderaterna – Artbetarpartiet moderaterna – har systematiskt sen förra valrörelsen tillägnat sig ett språkbruk som ligger socialdemokratin nära. Nu kör Moderaterna en repris på sossarnas gamla valslogan.

Bara valretorik, ty vad är det för rättvisa (M)alliansen står för?
• Vad är det för rättvisa att inte beskatta de rikas förmögenhet och samtidigt låta massor av sjuka människor utförsäkras?
• Vad är det för rättvisa att beskatta slott och lyxvillor med samma belopp som små enfamiljshus?
• Vad är det för rättvisa att beskatta pension, sjukkasse- och a-kasseersättning mer än vanlig löneinkomst?
• Vad är det för rättvisa att satsa massar av pengar på att avslöja fusk i försäkringskassa och samtidigt minska anslag för att bekämpa ekonomisk brottslighet och skatteflykt?

Och svaret? Det är naturligtvis ingen rättvisa alls utan en ren spekulation i att du som väljare skall tro på orden rättvisa mer än den verklighet du ser och känner omkring dig varje dag. Överhuvudtaget så vill (M)alliansen nu ge sken av att alla grupper man missgynnat genom sin politik de gångna 3,5 åren skall få något som plåster på såren. Se min tidigare blogg här omedelbart nedanför

Anders Borg arbetslinjens spinndoctor
I går var finansministern ute och försäkrade alla (M)alliansens ”arbetslinje” är det som kommer öka rättvisan på sikt. Man kan då konstatera att arbetslinjens jobbskatteavdrag inte bara inneburit en grav orättvisa mot pensionärer, sjuka och arbetslösa utan dessutom knappast gett ett enda nytt jobb. Det säger f.ö. sig självt i det att skattesänkning för dem som har arbete inte genererar jobb och under lågkonjunktur inte ens konsumtion. Dessutom visar finansdepartementets egna siffror, vilket Lönnaeus framhåller, ”tydligt att det är de högavlönade och förmögna som tjänat på alliansregeringens politik de gångna tre åren, medan arbetslösa och sjuka fått dets sämre” Här kan tilläggas stora grupper pensionärer.

Dags att börja se verkligheten!

Högerregeringen utnyttjar budgeten till max

Riksdagen får budgeten via tidningsreportage Oppositionen kommer inte att, som brukligt är, få ta del av regeringens budgetproposition i förväg, meddelade Moderaternas gruppledare i riksdagen, Lars Lindblad, då han beskyllde oppositionen för att ha skvallrat för medierna. ”Det är nästan komiskt” utbrister Sydsvenskan i sin huvudledare i dag 9/4 ”Regeringen läcker” (http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article644941/Regeringen-lacker.html) och pekar på att alliansregeringen gjort det till rutin att åka land och rike runt och lägga fram valda delar av budgeten i förväg. Uträkningen bakom den taktiken är alltför uppenbar. Att presentera budgetproppen stycke¬vis och delt förväntas ge maximal – och maximalt positiv – uppmärksamhet för regeringens politik... Spinn, spinn, lät PR-maskineriet... Alliansregeringens budgetinkontinens är PR-mässigt förståelig men demokratiskt förkastlig.

Pluss i kanten Nog är Sydsvenskan vidsynt alltid i sin förståelse för högerregeringen med egot i högsätet och då får ju demokratin stå tillbaka, naturligtvis. Men att man överhuvudtaget knystade något kritiskt om högerregeringen får väl bokföras som ett plus på hederlighetskontot där det f.n. är konkursmässigt underskott. Däremot omfattas naturligtvis inte hederligheten av förslagens innehåll.

Valfläsket steks så att det osar. Regeringen har gjort utspel under våren till olika grupper där man haft föga framgång med sin politik:
• Regeringen konstaterade att kvinnorna svek högerregeringen då lät man sammankalla media och förkunnade att man i feministisk anda skulle hota näringslivet med kvottering i styrelserna. Något som alla kvinnor genast föll i trans över.
• I mars avslöjades att pensionärerna skulle få sitt grundavdrag höjt. Pensionärerna, som var missnöjda, behövde mutas inför valet. Ja, inte en rättvis beskattning av sin inkomst eftersom Reinfeldt uppgav att det fanns skäl till en skillnad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=40997).
• Några dagar senare presenterade högerkvartetten satsningar på infrastruktur och storstadsregioner, vilket visade sig vara en PR-bluff med gammal skåpmat. Däremot skulle samtidigt enligt Borg tillkotten till regionernas och kommunernas välfärd strypas.
• Samtidigt avslöjades budgetposten med höjda flerbarnstillägg i barnbidraget om totalt 700 miljoner kronor, en särskild sommarjobbssatsning för skolungdomar och mer pengar till sommarskolor.

Berlusconi-tendenser
Man håller med Sydsvenskan när man konstaterar: Så nog läcker det alltid. Men det är klart, det centrala ordet i Lars Lindblads uttalande är ”okontrollerbart”. Regeringen vill själv bestämma vad som skall sippra ut och när. Och då får man väl strunta i demokratin och utnyttja sitt övertag dels att sippra ut nyheterna dels ock att få dem spridda över hela landet genom alla sina 100 dagstidningar med över 3 miljoner dagsex. Snacka om Berlusconi-tendenser

Klar högerprofil på regeringen Reinfeldt En intressant artikel av Olle Lönneaus i samma Sydsvenska 9/4 återges inte på nätet eftersom den innehåller gruvlig kritik av högerregeringen och visar med finansdepartementets egna siffror att höginkomsttagare är de som har tjänat på högerregeringens politik under de gångna tre åren exempelvis har en person (som inte är pensionär, arbetslös eller sjuk) med 6000 kr i månadsinkomst tjänat 252 kr och en med 52000 kr tjänat 3.900 kr. Då är förmögenhetsskattens avskaffande, fastighetsskattens maximering och ändringar i beskattning av aktieutdelning mm inte inräknade och dessa skattelättnader kommer för övrigt knappast låginkomsttagare (m.u.f. nolltaxerare) till del. Störst förlorare är alltså arbetslösa, som fått sänkt a-kassa, och sjuka, som fått försämrade ersättningar, och pensionärer, som tillsammans med de nyssnämnda beskattas högre än andra inkomsttagare.

Apropå med detta med demokrati kan man undrar över vad som styr Sydsvenskans webbtidning när man så konsekvent mörkar sådan som är kritisk för högerregeringen och positivt för de rödgröna.

F. d. pol. chefred. Per Evald Torbjörn Ohlsson – en ilsken prinsessa på ärten

”Gammal redaktör gör så gott han kan” skrev jag igår under rubriken ”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken”, se här nedanför. Till min pensionärsfrukost i dag fick jag ett telefonsamtal där en otidig person skrek i luren så att jag fick ta hela armen till hjälp för att inte skada trummhinnan. Är det bo vidergren med sin vidrigt lögnaktiga blogg? – Ja att jag bloggade tillstod jag och frågade vem som gjorde mig den äran. - Du är en notorisk lögnare som förföljt mig i åratal med dina lögner och nu går du över gränsen när du påstår att jag tagit ut avgångsvederlag och blivit petad från Sydsvenskan och jag heter per t ohlsson, fortsatte megafonen. - Den sista uppklysningen om vem samtalet kom från var ju onödig eftersom jag är en ganska förståndig man, om jag får säga det själv.

Konstigt att en så elak skribent själv är så känslig Jag försökte halvhjärtat säga något att det är säreget att han är så känslig som är så elak mot andra i sina texter och att jag bara påstått att han fått en tråkig helsida en gång i veckan som avgångsvederlag. Detta drunkande emellertid i högtalaren som vid motsägelse bara höjde volymen. När jag började skratta av det komiska i situationen så avrundade Perte med salvan: Jag har nu sagt vad jag tycker om sådana lögnhalsar som dig och skällt ut dig för att du förföljt mig. Jag kommer aldrig mer att prata med dig och lägger nu på. Det avslutande klicket i telefonen gjorde mig naturligtvis ledsen eftersom jag alltid drömt om en ingående dialog med Per T. Ohlsson.

Det är fel att jag ”förföljt” Perte För mer än något år sedan skrev jag en kritisk blogg om en annan artikel av Perte och fick då – eftersom jag har egenheten att skicka en mejlkopia till dem som jag kritiserat på min blogg - svar via hans sekreterare att han inte skulle läsa mina mejl och inte ville ha med mig att göra. Jag lägger mig naturligtvis inte i om andra använder deleat-knappen för mina mejl men anser fortfarande att mitt förfaringssätt att översända en kopia är hederligast. Så har jag gjort i alla mina bloggår och kommer att fortsätta med detta. Detta kan ju knappast betraktas som förföljelse om man inte går med nerverna utanpå huden och inbillar sig att man är centrum för alla andra uppmärksamhet. I det sammanhanget beskyllde Perte mig för en "psykopatisk bindning till honom" vilket säger mer om några slags förföljesemaniska drag hos upphovsmannen. Jag tror ingen mer än Perte själv erinrar sig när jag, bortsett från gårdagens, senast kritiserade honom. Däremot finns det en hel del andra skribenter – även på Sydsvenskan – som råkat ut för ett och annat nålstick från mig. Det blir ju helt enkelt så eftersom Sydsvenskan framträder som beroende liberalt regeringsorgan och det ju knappast är min melodi. Sedan att Perte ger sina skriverier en kvasivetenskaplig form gör dem ovanligt sårbara och såsom patetiska lockande att skriva om.

Vad var det nu som var så hemskt i min blogg? Jo, jag hade skrivit att han petats och fått avgångsvederlag. Och beträffande ”petningen” så hade han ”skriftligt på att han avgått själv för att bli en friare skribent”. Ja det är naturligtvis korrekt utifrån Pertes perspektiv. Men man kan spekulera över hur det sköttes för att få fram den betydligt friskare politiske redaktören Heidi Avellan – i vart fall kan man konstatera att tidningen därmed gjorde ett ”förmånligt köp”. Och ”avgångsvederlaget vara bara lögn eftersom han aldrig fått något sådant och sin helsida hade han haft även som politisk redaktör”. Nu har jag bara påstått att han fick en helsida i veckan som avgångsvederlag och jag vill nu förtydliga det att han fick trots att han avgick som politisk chefredaktör behålla sin sida såsom avgångsvederlag. Detta har ju inneburit att den nya politiska chefredaktören hänvisats till lördagar. Så så var det med den saken.

Men resten då.. Min blogg ”Borgerlig mediakritik mot S - ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken” omfattade ju ett ingående resonemang om de punkter som fanns i Pertes krönika med en alternativ – inte beroende borgerlig – tolkning. Men dessa resonemang var inte föremål för den fradgatuggande Pertes telefonsamtal utan bara dessa småsaker som får skrivas på en bloggkrönikörs självklara rätt att vinkla verkligheten litet. Men med det temperamentet så får man gratulera Sydsvenskan till att man numera har en en politisk chefredaktör som aldrig skulle haft det dåliga omdömnet att ringa upp och försöka ta en politisk motståndare i örat på ett så barnsligt narcissistiskt sätt Detta med yttrandefrihet är faktiskt inte bara en rättighet för etablerade journalister

Borgerlig mediakritik mot S ett sätt att dölja sammanbrottet i högerpolitiken

Gammal redaktör gör så gott han kan Per Evald Torbjörn Olsson var politisk redaktör på Sydsvenskan. När han petades från den posten så ingick i avgångsvederlaget en helsida varje söndag. Så även 4/3 då han skrev om något som han tyckte fyndigt kunde kallas Sahlineffekten (http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article643733/Sahlineffekten.html), nämligen ”om det inte blir en rödgrön regering så beror det på Mona Sahlin”. Perte försöker alltid vara helgarderad och har därför i bakfickan en Wetterstrandeffekt, nämligen ”om det blir en rödgrön regering så beror det på Maria Wetterstrand”.

Skillnad på toppstyrning och.. Perte fastslår som en sanning att ”personfrågan kommer sannolikt att spela en ännu större roll i valet den 19 september i år. Med två formaliserade allianser, en borgerlig och en rödgrön, rör sig Sverige mot något som liknar ett presidentiellt tvåpartisystem med ett par tydliga rivaler som suger åt sig uppmärksamhet: statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Mona Sahlin (S).” Ja det kan man ju tro och det gäller säkerligen på högerregeringens sida där den politiska agendan uppenbarligen suveränt bestäms av presidentämnena Reinfeldt och Borg.

Mona Sahlins demokratisk ledarstil Men Mona Sahlin har en annan framtoning. Och det lägger alla mansgrisar, från Perte till Wlodarski, Mona Sahlin i fatet, nämligen att hon lyssnade på partiet och ändrade koalitionspanerna till att också omfatta Vänsterpartiet. Och att detta är en nagel i ögat på alla borgerliga skribeenter är ju ganska naturligt eftersom därför skapats en – i vart fall för närvarande – stabil majoritet i opionen för en rödgrön regeringsbildning. Det är ju faktiskt en politisk katastrof för högerregeringen att siffrorna är sådana som de är med hänsyn till att stora delar av valmanskåren fått så stora skattesänkningar och ytterligare valmutor står på listan. Förtroendesiffrorna avspeglar också detta sätter man sig alltid i centrum så ger det opinionsutdelning för egot. Mona Sahlin framhåller laget och blir då något mindre i fokus. Och frågan kvarstår är det på Sahlin och Reinfeldt väljarna röstar eller är det på den politik man föredrar?

Mona står för något nytt och bra Nu kan kan det ju också vara dags att Socialdemokratin själva får pröva en annan ledarstil än de fem ovannämnda männen. Och det var efter de tidigare ledarna en befrielse att Mona Sahlin så tydligt betonade laget och inte partiledarjaget. Det är förmodligen denna generositet som också medfört att de rödgrönas förhandlingar om valplattform gett så snabba och omfattande resultat. Sedan är det nog ingen som tvekar att Mona Sahlin med sin tidigare politiska erfarenhet kan hålla en fast hand över styråran om det skulle behövas. Det är allt detta som också avspeglas i opinionssiffrorna.

Perte han är beläst han Det finns en mer historisk förklaring varför Sahlin inte når högre förtroendesiffror, hävdar Perte. Han t.o.m. börjar med Per Albin Hansson och fortsätter analysen via Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson och åberopar bl.a. doktoranden Jenny Madestams avhandling: En kompispappa och en ytlig djuping. Det är bara det att den avser förhållanden i början av 2000-talet när Göran Persson hade handen på rodret för Socialdemokratin. Kring detta spinner Perte sina hypotetiska trådar och påstår sig ha funnit det socialdemokratiska ledaridealet för evärderlig tid, nämligen en slags ”diktomi mellan lagspelaren och den starka ledaren”. Ibland finns det tjusiga ord för allt man så originellt hittar på. Och gamla avhandlingar som ger ytterligare ett uppblåst intryck av vetenskaplighet, en slags oberoende liberal skenvetenskaplighet skulle man kunna säga.

Och det blir en hel tidningssida.. Detta är bara en kort sågning av den mycket fantasifulla artikeln som jag får hänvisa till om man nu är intresserad av politiska spetsfundigheter på högerkanten. Ty det är vad det är och man kan konstatera att det finns en rad källhänvisningar men den mest viktiga är uppenbarligen bortglömd, nämligen den till aktuella opinionsundersökningar av väljarsympatierna. Och skall man förklara dem utan att ens gå in på den sittande högerregeringens angrepp på folkhemmets tre grundpelare så hamnar man nog i långrandiga, långsökta förklaringsslingerier.

Någon Perte-effekt av romanen blir det nog inte Det är snarare märkligt hur många sura viktigpettrar det finns på högerkanten som retar sig på Mona Sahlin och låter detta komma till fantasifulla uttryck istället för att tala om den politik hon och S vill föra.. Förmodligen är det just där skon klämmer eftersom den politik som de rödgröna står för är ett så mycket bättre alternativ än borgarnas strävanden att göra det bra bara för alla desom redan har det bra i Sverige.

Förfallet i media gör att prenum,erationerna minskar

Har ”kulturmänniskor” kanske något gemensamt med rättshaverister
Björn af Kléen med varubeteckningen ”kulturjournalist” ondgör sig i dagens Sydsvenska 6/4 över nya medievanor under rubriken ”Nyheter som få vill höra” (finns bara i papperstidningen). Tidigare så var hoten om att säga upp prenumerationen från diverse ”rättshaverister” bara tomma hot, som ett tecken på den ”omistliga roll som tidningen ifråga spelade i vederbörandes liv”. Men nu har detta övergått från ”älskligt skitsnack till reellt hot”. Inte minst redovisar stolt olika journalister och ”kulturmänniskor” för hur de slutat prenumerera.

Kulturskribenten kollega med städtanten
Efter att ha öst förakt över detta beteende avrunder af Kleen med följande ord på vägen: Städtanten och insändarpoeten har inte bara en uppsjö av forum där man kan göra sin röst hörd. Man verkar nu också – förmodligen med tanke ”kulturmänniskorna” – i mediernas mitt. Men kan det möjligen finnas en annan aspekt på detta? ”Kulturmänniskor” är ju ofta själva åsiktsproducenter, exempelvis nämnde kulturjournalist. Kan det vara så att att man som de flesta andra med åsikter inte är ute efter en dialog utan det räcker med att man avsatt sin egen i något forum? Härvid förefaller uppsagd prenumeration vara en fullt logisk åtgärd.

Hur är det då för ”vanliga människor”, vi rättshaverister?
Ja, granskar man samma tidning, som BaK skriver i, nämligen Sydsvenskan, så finns det faktiskt drag som är gemensamma med exempelvis huvudstadsdraken Dagens Nyheter. Tidningen var ju tidigare en förmedling av Nyheter ofta förmedlade av någon kunnig korrespondent på platsen. Sådana journalister finns knappast i dag utan alla nyheter skrivs ut från teleprinter och ges möjligen någon personlig touche. Men nyheter förmedlas lika bra genom gratistidningarnas återgivande av TT-nyheter. I bästa fall utförs skrivarjobbet på redaktionen framför CNN eller annan världsnyhetskanal och förses med bilder samma väg. Den autentiska skildringen av nyheter har för länge sedan försvunnit från officinerna.

Tidningarna har blivit åsiktsmaskiner
Från att ha förmedlat nyheter någorlunda objektivt värderade har tidningarna blivit åsiktsmaskiner, där t.o.m. de ledande politiska nyhetsredaktörerna, såsom Henning Brors eller Olle Lönneaus, först skildrar nyheten och därefter i vad kallas analys klargör för läsaren vad han/hon skall tycka om detta. Samtidigt ökar antalet anställda på ledarredaktionen för fylla allt huvudledare, signerat och ledarbloggar med åsikter. Och det låter väl bra – om det nu inte vore för att alla journalister får betalt för att skruiva de rätta åsikterna. Detta har lett till att vi fått en rad borgerliga partimegafoner. Alla kallar sig ”oberoende” någonting men det är i vart fall ingen tidningsläsare som låter sig luras av den benämningen där oet i praktiken är ren chimär.

Pengarna styr nyheterna och åsikterna
Även om man nu alltså uppträder under falsk flagg så vore detta väl kanske inte så farligt. Men med den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen med dessutom en klar vinkling när det gäller urval, rubriksättning och bildurval så blir det litet mer problematiskt. När man sedan ser till makten över pressen och finner att fler än 100dagstidningar med en dagsupplaga på drygt 3 miljoner ex ägs av borgerliga intressen och 16 med en dagsupplaga kring 600.000 ex av interessen på vänsterkanten så blir man litet mer undrande. Inverkar detta på demokratins möjligheter till fria val? Med 100 borgerliga åsiktsmaskiner, eller valbroschyrer om man så vill?

Omöjlig fråga
Flera har försökt att ta upp detta i medieprogram inom public service, men nej. Och tidningarnas debattsidor är inte intresserade – av naturliga skäl skulle man kunna säga. Vill det sig illa så anklagas man för att angripa vissa väletablerade tidningsfamiljer. Dessutom vad kan man göra? Vi har ju inte underkänt kapitalismen som en faktor i samhället och längtar inte efter att göra så. Och varje år kommer via tidningharna en kampanj för den suveräna pressfrihet vi åtnjuter i Sverieg till skillnad från många andra länder. Men hur är det egentligen med den yttrandefrihet som vi tror oss ha? Vilken journalist skulle på allvar kunna gripa tag i dessa frågor och sedan kunna påräkna en karriär hos Bonnier eller Hjörne? Vem kan inte vässa en penna om man får hyfsat betalt? Är det bara vi ”rättshaverister” som är oroade över mediautvecklingen?

Pensionärer, sjuka och arbetslösa - högerregeringen för en klasskamp!

"Skillnaden i beskattning av pension och lön skalla bestå.."
Lika men ändå olika skriver Sydsvenskan i en ledare av Mats Skogkär 31/3. Regeringsorganet Sydsvenskan hyllar naturligtvis Reinfeldt för att han vill att "skillnaden i beskattning av lön och pension att bestå... Att han följer arbetslinjen, håller på principen." Det är nämligen så , förklarar Skogkär, att "den skattesänkning på 5 miljarder kronor som pensionärerna utlovats ändrar
inte på saken."

Högerns pensionärsutspel kosmetika i valrörelsen
Betänk detta alla pensionärer högerregeringens utspel om 5 miljarder ändrar inte på inriktnimngen utan är kosmetika i valrörelsen. Dessutom kan detta efter valet korrigeras eftersom man har inriktningen att det skall finnas en orättvis skillnad i beskattningen av olika inkomster.

Ingen arbetslinje
Dessutom är det ytterligare ett fel i Skogkärs argumentering det är inte visat att detta är en "arbetslinje" eftersom jobbskatteavdraget inte gett nya jobb. Däremot skulle jobbskatteavdragets 70 miljarder ha skapat massor med jobb inom den offentliga sektorn, en arbetslinje som heter duga.

Pension är redan mindre än lön
Skogkär citerar också Reinfeldt som har mage att argumentera om att "jobbaren har i regel utgifter en pensionär slipper". Det är visserligen sant när det gäller
a-kassa, arbetsresor osv. Men då bortser Reinfeldt (och Skogkär) från det faktum att pension är en bråkdel av lön, ofta kring 65 procent. Pensionering innebär alltså för de flesta en kraftig inskränkning i ekonomin, ja en så kraftig att den är större än de kostnader en aktiv arbetare har. Dessutom så har de flesta pensionärer kostnader som inte jobbare har exempelvis för mer sjukvård och mediciner, hjälp med olika saker nätr krafterna sviker. Att alltså använda detta somn ett argument för att beskatta pension mer än löneinkomst är därför både grundlöst och framförallt synnerligen kränkande: att sätta pensionärer i strykklass.

En femhundring är väl inget att bråka om!
Men Skogkär nöjer sig inte med dumheten att åberopa sin partiledares orättviisa ord utan hånar PRO-ordföranden Anders Teljebäck när han sagt: ”Man river isär ett samhälle, man ställer generation mot generation”. Det rör sig ju enligt Skogkär för pensionären med 14000 kronor i pension cirka 500 kronor mer i skatt än en löntagare med samma inkomst. Enligt tabellen på skattekrona 31 betalar pensionären 676 kr mer per månad, vilket per år gör 8.112 kr, och en sjuk eller arbetslös betalar 940 kr mer i månaden, vilket per år gör 11.280 kr. Detta är hur man resonerar när man är en välbetald hejduk för en omoralisk högerregering. Det är dessa utsatta som för övrigt just betalar för de skattesänkningar som bl.a. välbetalda jourmnalister tar in genom högerregeringen. Det vässar väl pennan, eller hur?

Pension är uppskjuten lön
Efter att ha konstaterat att lika skatt för lika inkomst är en bra princip angriper regeringens talesman Skogkär talet om pension som ”uppskjuten lön”, som han betecknar som ett avsiktligt vilseledande. Bortsett från premiepensionsdelen "omfördelar pensionssystemet nämligen pengar från dagens skattebetalare till dagens pensionärer". Min pension är alltså något slags bidrag från Skogkär och andra som fortfarande är aktiva i arbetslivet! Men detta är ju rena skenbilden av verkligheten, nämligen varje jobbare har under sitt aktiva arbetsliv haft avdrag på lön för att detta skulle gå till pension. En helt annan sak är att de avdragna pensionspengarna gått till pensioner för dem som vid tillfället var berättigade till det mot samhällskontraktet att senare genaration skulle svara för min pension. Ur den enskilde jobbarens synpunkt är det därför sjukt att påstå att pension inte är "uppskjuten lön".

Upp till kamp pensionärer mot en orättvis regering
Alltså upp till kamp pensionärer. Högerregeringen snor våra pengar och argumenterar sjukt för det berättigade i detta. Ingen annan regering i hela världen resonerar lika omoraliskt som Reinfeldt & Co. Vi är 1,7 miljoner och nu får vi se till att vi själva röstar och att alla våra barn och barnbarn röstar på en rättvis regering. Detta är verklig klasskamp där man orättvist sätter åt oss pensionärer, sjuka och arbetslösa för att ge skatteavdrag till dem som redan har det bra.