Apropå vad jag igår sa om direktörernas ansvar för ekonomi och arbetslöshet:
57 procents lönelyft på tre år. Lönegapet mellan direktörer och arbetare fortsätter att växa. Medan lönerna för anställda ökar i jämn takt med tre fyra procent om året tar direktörerna jättekliv uppåt i lönetrappan.
Förra året tjänade en direktör på landets 100 största företag motsvarande 34 industriarbetarlöner. Det är en klar ökning jämfört med 2005, men framför allt en kraftig ökning av löneklyftan jämfört med för fem år sedan. Då tjänade en genomsnitts-vd ungefär 22 industriarbetarlöner.
Det visar LO-Tidningens sammanställning av inkomsterna för de verkställande direktörerna på landets 100 största företag. De 62 direktörer som suttit på sin post hela perioden 2003 till 2006 ökade sina löner med hela 57 procent på dessa tre år. Sju gånger mer än ökningen för en genomsnittlig industriarbetare som under samma tid fick ett lönelyft på strax över 8 procent.
Enligt TT så tycker Svenskt Näringsliv att sammanställningen är "både vilseledande och populistisk". Urban Bäckströms ställföreträdare på Svenskt Näringsliv Jan-Peter Duker utvecklar påståendet: "Vi ska komma ihåg att vd:s lön oftast består av en fast och en rörlig del. Går det bra för företaget, går det bra för vd och det är bra också för de anställda."
Goddag yxskaft! Vad Dunker faktiskt säger är ju att LO-tidningens sammanställning är riktig. Siffrorna blir ju inte mindre overkliga eller populistiska därför att tidningen inte delat upp löneutfallet i en rörlig och en fast del. Det är ju alltså fakta för de aktuella åren och för de aktualla bolagsledningarna. Den enda som försöker sig på vilseledande är ju Svenskt Näringsliv och Dunker.
Fel! Sydsvenskan refererar 30/11 TT-nyheten under rubriken "NÄRINGSLIVET SÅGAR LO:S LÖNEJÄMFÖRELSE" i centimeterhöga fetstilta bokstäver. Felet består i att sågen saknade sågtänder och fick näringslivsrepresentanten att framstå som osedvanligt korkad. Det är bara beklagligt att detta illusionsnummer svaldes helt Sydsvenskans ekonomiredaktion.
Att sedan Dunckers yttrande skulle kunna omformuleras i stil med: Går det bra för företaget, så beror det på att de anställda jobbar bra, vilket borde ge dem en skälig andel av företagets vinst. Men så långt har vi inte kommit i högersverige att en sådan tanke ens finns i fantasin hos en företrädare för näringsliv eller oberoende liberal press.
fredag 30 november 2007
torsdag 29 november 2007
Saltsjöbadsanda - men på arbetsgivarnas villkor?
Är det mossigt med ett fack som har tänder? Har en salladsbar och en Vaxholmskonflikt gjort att facket bör göras tandlöst? Ja, det är frågor som väcks när man läser Tobias Lindbergs ledare i Sydsvenskan i dag 29/11 "Saltsjöbadsandan 2.0". Utgångspunkten vid läsningen är naturligtvis att mediet ifråga är "oberoende liberalt" d.v.s. ingår i den borgerliga propagandaapparaten. Men även med beaktande av det kan man ställa sig frågande.
Ledaren inleds med påståendet att saltsjöbadsregelerna måste uppdateras. För arbetsgivarsidan är översyn av konfliktreglerna och anställningsskyddet viktigast. LO och PTK fokuserar på att stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Vad som ändå talar för samsyn på sikt är att parterna har ett viktigt gemensamt mål: att undvika statlig inblandning.
Redan i denna problemformulering anar man uppdragsgivaren, Svenskt Näringsliv. När arbetsgivarsidan pratar om "översyn". Så är det klart att man menar att konfliktreglerna bör inskränkas och anställningsskyddet undermineras. Det är bara att se på de uttalanden som gjorts av Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen. Vidare översvämmas Svenskt Näringslivs hemsida av artiklar om fackets stridsvilja och arbetsgivarnas påtvungna eftergifter samt det oansvariga användandet av stridsåtgärder. Det är bara en blind som inte inser att här pågår en storoffensiv för att försvaga facket. Frågan är om Sydsvenskan är en del i detta propagandakrig utan att s.a.s. riktigt bekänna färg?
När det gäller frågan om att angripa facket så är det symtomatiskt att salladsbaren fick juridisk assistans från en till Svenskt Näringsliv närstående juridisk rådgivning och att det lettiska byggföretaget från Vaxholm i sina turer inför EG-domstolen fått både ekonomiskt och juridiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Man kan säga att Svenskt Näringsliv använt sig av och satsat ekonomiskt på dessa konflikter för att på samma sätt som med övrig propaganda om möjligt försvaga arbetstagarparten när det gäller arbetsrätten.
När det gäller statlig inblandning så är det svårt att förstå engagemanget. Ty det är väl alldeles självklart vad följderna blir om Littorin och högerregeringen ändrar sig och följer Sydsvenskans råd: ...det kan inte uteslutas att politiker griper in med lagstiftning om parterna visar stor oförmåga att själva komma överens. En sådan lagstiftning skulle naturligtvis stå överst på listan över återställare vid ett socialdemokratiskt segerval 2010. Dessutom så har Littorin och gänget - om man ens funderar på detta -garanterat en minst sagt orolig arbetsmarknad med politiska arbetskonflikter framför sig. Därför tror jag att detta hot om statlig inblandning kan LO ta med godan ro. Litet märkligt är det väl att "oberoende liberala" politiska iakttagare okritiskt för vidare sådana här av näringslivsföreträdare anförda kvasiargument.
I ett avsnitt ifrågasätter ledaren med glidande formuleringar om facken "alltid" har tagit det ansvar som följer med konflikträtten. Sydsvenskan svarar själv att det har förkommit "oproportionerliga stridsåtgärder" och anför salladsbaren som inte ville skriva kollektivavatal. Man undrar egentligen vad det är för ansvar man kräver när arbetsgivaren vägrar skriva kollektivavtal? Skall man bara låta det vara? Då överlåter man i princip till arbetsgivaren att själv bestämma villkoren. Det vore väl trevligt för Svenskt Näringsliv! Naturligtvis säger LO blankt nej till att ändra konfliktregeler och anställningsskydd.
Sedan slår Tobias Lindberg fast som om det vore sant: Klart är att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden generellt har förändrats till fackförbundens fördel. Konfliktvarsel är alltjämt ett skarpt vapen till skillnad från hot om lockout - knappast utan betydelse under årets avtalsrörelse. Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. I detta tankespår ligger att konflikträtten skulle kringskäras även när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna. Det framgår nämligen av slutsatsen om årets avtalsrörelse Vad jag förstår är detta vidare ren osanning eftersom ingenting förändrats beträffande styrkeförhållandena sedan i arbetsrätten fastlagts att konflikträtten omfattade möjligheten att framtvinga kollektivavtal och föra förhandlingar under hot om stridsåtgärder. Möjligen har Svenskt Näringsliv kunnat förstärka sin ställning genom Sveriges inträde i europagemenskapen där de flera av de s.k. grundläggande friheterna gynnat näringslivet.
När nu dessa Sydsvenskans och dess uppdragsgivares argument visat sig minst sagt tunna så återstår: Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. Det är mycket och Konjunkturinstitutet, KI, tror på stigande arbetslöshet när högkonjunkturen mattas av. Något mindre löneökningar hade inneburit nästan 50 000 färre arbetslösa, enligt KI. I längden har med andra ord även arbetstagarsidan att vinna på lite jämnare styrkeförhållanden på arbetsmarknaden.
Man tackar för omtanken om arbetstagarsidan! Men det som saknas är naturligtvis en statistik på vad chefer och högre tjänstemän tillskansat sig i löneökningar under motsvarande period. Företagsledningarna föregår just när det gäller ekonomin med sitt exempel. Och det är faktiskt en märklig ekvation att näringslivstopparna skulle stå utanför detta med lönegranskning och ansvar för ekonomi och arbetslöshet. Det är ju att göra det för lätt för sig att bara låta "dom andra" ta ansvar för detta. Dessutom så kan man vara övertygad om att Svenskt näringsliv kvider så fort man får betala ut en krona till arbetstagarna medan man samtidigt beviljar sig själv stora förmåner. Tydligen är det inget fel på lönsamheten i svenskt näringliv trots senaste avtalsrörelsens utfall.
Saltsjöbadsanda är det inget fel på - men det skall ske på båda parters villkor. Och någon "förändring" bör därför inte ske.
Ledaren inleds med påståendet att saltsjöbadsregelerna måste uppdateras. För arbetsgivarsidan är översyn av konfliktreglerna och anställningsskyddet viktigast. LO och PTK fokuserar på att stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Vad som ändå talar för samsyn på sikt är att parterna har ett viktigt gemensamt mål: att undvika statlig inblandning.
Redan i denna problemformulering anar man uppdragsgivaren, Svenskt Näringsliv. När arbetsgivarsidan pratar om "översyn". Så är det klart att man menar att konfliktreglerna bör inskränkas och anställningsskyddet undermineras. Det är bara att se på de uttalanden som gjorts av Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen. Vidare översvämmas Svenskt Näringslivs hemsida av artiklar om fackets stridsvilja och arbetsgivarnas påtvungna eftergifter samt det oansvariga användandet av stridsåtgärder. Det är bara en blind som inte inser att här pågår en storoffensiv för att försvaga facket. Frågan är om Sydsvenskan är en del i detta propagandakrig utan att s.a.s. riktigt bekänna färg?
När det gäller frågan om att angripa facket så är det symtomatiskt att salladsbaren fick juridisk assistans från en till Svenskt Näringsliv närstående juridisk rådgivning och att det lettiska byggföretaget från Vaxholm i sina turer inför EG-domstolen fått både ekonomiskt och juridiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Man kan säga att Svenskt Näringsliv använt sig av och satsat ekonomiskt på dessa konflikter för att på samma sätt som med övrig propaganda om möjligt försvaga arbetstagarparten när det gäller arbetsrätten.
När det gäller statlig inblandning så är det svårt att förstå engagemanget. Ty det är väl alldeles självklart vad följderna blir om Littorin och högerregeringen ändrar sig och följer Sydsvenskans råd: ...det kan inte uteslutas att politiker griper in med lagstiftning om parterna visar stor oförmåga att själva komma överens. En sådan lagstiftning skulle naturligtvis stå överst på listan över återställare vid ett socialdemokratiskt segerval 2010. Dessutom så har Littorin och gänget - om man ens funderar på detta -garanterat en minst sagt orolig arbetsmarknad med politiska arbetskonflikter framför sig. Därför tror jag att detta hot om statlig inblandning kan LO ta med godan ro. Litet märkligt är det väl att "oberoende liberala" politiska iakttagare okritiskt för vidare sådana här av näringslivsföreträdare anförda kvasiargument.
I ett avsnitt ifrågasätter ledaren med glidande formuleringar om facken "alltid" har tagit det ansvar som följer med konflikträtten. Sydsvenskan svarar själv att det har förkommit "oproportionerliga stridsåtgärder" och anför salladsbaren som inte ville skriva kollektivavatal. Man undrar egentligen vad det är för ansvar man kräver när arbetsgivaren vägrar skriva kollektivavtal? Skall man bara låta det vara? Då överlåter man i princip till arbetsgivaren att själv bestämma villkoren. Det vore väl trevligt för Svenskt Näringsliv! Naturligtvis säger LO blankt nej till att ändra konfliktregeler och anställningsskydd.
Sedan slår Tobias Lindberg fast som om det vore sant: Klart är att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden generellt har förändrats till fackförbundens fördel. Konfliktvarsel är alltjämt ett skarpt vapen till skillnad från hot om lockout - knappast utan betydelse under årets avtalsrörelse. Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. I detta tankespår ligger att konflikträtten skulle kringskäras även när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna. Det framgår nämligen av slutsatsen om årets avtalsrörelse Vad jag förstår är detta vidare ren osanning eftersom ingenting förändrats beträffande styrkeförhållandena sedan i arbetsrätten fastlagts att konflikträtten omfattade möjligheten att framtvinga kollektivavtal och föra förhandlingar under hot om stridsåtgärder. Möjligen har Svenskt Näringsliv kunnat förstärka sin ställning genom Sveriges inträde i europagemenskapen där de flera av de s.k. grundläggande friheterna gynnat näringslivet.
När nu dessa Sydsvenskans och dess uppdragsgivares argument visat sig minst sagt tunna så återstår: Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. Det är mycket och Konjunkturinstitutet, KI, tror på stigande arbetslöshet när högkonjunkturen mattas av. Något mindre löneökningar hade inneburit nästan 50 000 färre arbetslösa, enligt KI. I längden har med andra ord även arbetstagarsidan att vinna på lite jämnare styrkeförhållanden på arbetsmarknaden.
Man tackar för omtanken om arbetstagarsidan! Men det som saknas är naturligtvis en statistik på vad chefer och högre tjänstemän tillskansat sig i löneökningar under motsvarande period. Företagsledningarna föregår just när det gäller ekonomin med sitt exempel. Och det är faktiskt en märklig ekvation att näringslivstopparna skulle stå utanför detta med lönegranskning och ansvar för ekonomi och arbetslöshet. Det är ju att göra det för lätt för sig att bara låta "dom andra" ta ansvar för detta. Dessutom så kan man vara övertygad om att Svenskt näringsliv kvider så fort man får betala ut en krona till arbetstagarna medan man samtidigt beviljar sig själv stora förmåner. Tydligen är det inget fel på lönsamheten i svenskt näringliv trots senaste avtalsrörelsens utfall.
Saltsjöbadsanda är det inget fel på - men det skall ske på båda parters villkor. Och någon "förändring" bör därför inte ske.
tisdag 27 november 2007
Den borgerliga propagandamaskinen rullar på - penningens makt!
De borgerliga tidningarna fortsätter sitt genuina stöd för högerregeringen. Det går efter flera huvudlinjer
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.
Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.
I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".
Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.
Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.
Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.
Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.
Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.
Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?
Den borgerliga "oberoende" pressens påhopp - tack Mona!
Den borgerliga "oberoende pressen" har en borgerlig åsiktsförmedling i över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på 3.000.000 miljoner ex (vänstern 16 st med 600.000 ex). En av dessa är Sydsvenskan som utgjuter sin ilska över att oppositionsledaren Mona Sahlin 25 nov. getts några spaltcentimeter i Dagens Nyheter Debatt att granska den förda regeringspolitiken. "Reinfeldts falskhet ett historiskt svek" - Läs den på nätet!
Sydsvenskans ledare idag 26/11 tuggar fradga: "Sahlins utbrott": Alliansregeringens företrädare brukar säga att de genomför den politik som de gick till val på. I en artikel på DN Debatt igår hävdar socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att alliansen gör tvärtemot vad den lovade i valrörelsen. "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige", skriver Sahlin och hon talar om ett i demokratisk mening historiskt svek. Det är hårda ord... Vilka skatter kan Sahlin bekräfta att socialdemokraterna skall återställa vid ett eventuellt maktskifte? Hur ser partiets framtida arbetsmarknadspolitik ut - konkret? Hur skall en effektiv vård lika för alla organiseras? Naturligtvis står det Mona Sahlin fritt att kritisera alliansen och försöka skjuta statsminister Fredrik Reinfeldts trovärdighet i sank. Men när hon nu går till så våldsamt angrepp hade det varit klädsamt om hon också kunde presentera sina alternativ.
När det gäller att skjuta högerregeringens trovärdighet i sank så behöver Mona Sahlin faktiskt inte göra så mycket ty det gör den utmärkt bra själv. Där talar opinionsundersökningarna sitt tydliga språk. Allt detta vet den anonyme ledarskribenten på Sydsvenskan. Och Sydsvenskan är ju uppbunden av sin "oberoende liberalitet" och kan därför endast marginellt kritisera den egna regeringen. Och det är ju klart att det då är mer opportunt att ställa frågor till oppositionsledaren om vad hon tänker göra om 3 år än att fråga högerregeringen om hur de förvaltar makten på olika områden. Vad en borgerlig redaktör inte förstår är att det faktisk är klädsamt för en oppositionsledare att kritisera och analysera vad regeringsmakten har för sig.
Dagen innan Mona Sahlins kritik på DN debatt så var det en annan intressant artikel "Okritisk journalistik styrd av direktörerna" som i och för sig handlade om ekonomijournalistiken. Men man kan ändå därur rädda några klipp. Pressutredningen 1994 fastslår att en av pressens viktigaste uppgifter är att "granska de inflytelserika i samhället". De centrala frågorna är då: Sker detta? Finns det någon reell granskning av makten i dag ...? Hur granskar en borgerlig tidning en borgerlig regering?
Inte refererar man mer än nödtorftigt vad Mona Sahlins kritik gick ut på. Jag vet inte vad för klädsmak man har på en oberoende liberal ledarredaktion men om man nu talar om vad som klädsamt så tycker jag i alla fall att det är smaklöst att hoppa på den oppositionsledare som bara gör sin plikt utan att ens referera vad hon sa för att underbygga sina hårda ord om ett i demokratisk mening historiskt svek. Vem skall kritisera den politiska makten när nu inte pressen utövar sin viktigaste uppgift?
Därefter finns det anledning att fråga: Varför framförde tidningen - eller andra borgerliga tidningar också för den delen - inte kritik mot det Mona Sahlin faktiskt sa. Ett rimligt antagande är att man inte kunnat hitta något inkorrekt i Mona Sahlins analys. Man hade helt enkelt inget att säga om det Mona Sahlin sa utan var tvungen att hoppa på henne för något annat. Klädsamt va?!
Mona Sahlin konstaterar:
* Fredrik Reinfeldts och regeringens förtroendekris är i sin kärna sakpolitisk. Besvikelsen handlar främst om svikna löften, om en politik som ökar klyftorna trots utfästelser om motsatsen, och om framväxten av ett kallare Sverige.
* Aldrig tidigare har vi haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda för att vinna stöd. Det går inte i längden att säga en sak och sedan göra något annat.
* Bensinskatten skulle sänkas, sedan höjdes den. Regelkrånglet för företagen skulle minska, sedan vittnade småföretagen om ökade regelbördor. Det skulle aldrig bli vård efter plånbok. Sedan ändrades lagen så att akutsjukhusen nu kan säljas och patienter med privata försäkringar kan gå före i vårdkön.
* Reinfeldts regering påstår att fastighetsskatten har avskaffats. Men i stället har skatten döpts om och förändrats så att över 220 000 småhusägare får höjd skatt! Många vanliga hushåll i större städer får hela sin ekonomiska planering omkullkastad av den nya retroaktiva ränteskatten. Och allt detta för att de som äger de riktigt stora villorna i attraktiva områden ska tjäna tiotusentals kronor om året. En ekonomisk politik som dessutom leder till höjda räntor på bostadslånen, drabbar först och främst unga barnfamiljer med små ekonomiska marginaler.
* Reinfeldts regering påstår att "det är låginkomsttagarnas tur". Men i stället har 70 procent av budgeten riktats till de 30 procent som har högst inkomster.
* Riksdagens utredningstjänst (Rut) visar med helt nya beräkningar att den skatt invånarna i de rikaste kommunerna Vellinge, Danderyd, Lidingö och Kungsbacka betalar sjunker med över 800 miljoner kronor under nästa år. Det är effekten av slopad förmögenhetsskatt och den nya orättvisa fastighetsskatten.
* I valrörelsen påstod Fredrik Reinfeldt att det var lögn att hans parti ville sänka skattekvoten ner mot genomsnittlig europeisk nivå. Nyss stod han på moderatstämman och applåderade sin regering för att vara på god väg att göra just det.
* Reinfeldts regering påstår att dess politik är till för att "bryta utanförskapet". Det är bra att konjunkturen är stark så att jobben blir fler. Men fler riskerar även de bli som helt står utan försörjning. På ett år har redan 350 000 människor tvingats lämna a-kassan. De står helt utan försäkringsskydd den dag konjunkturen vänder och arbetslösheten stiger.
* Av regeringens finansplan kan man utläsa att 1 085 000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning vid mandatperiodens slut. Var tog talet om att ge jobb till den miljon som stod utanför vägen? Reinfeldts största svek ..om jobben, nu och i framtiden.
* Trots att regeringen själv ser att det hämmar produktiviteten så sparar man på utbildning. Trots att regeringen ser flaskhalsar i produktionen och accelererande arbetskraftsbrist så uteblir även denna form av krishantering. I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats "överklassnära" tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Även jag skulle kunna tillfoga ett flertal andra exempel på denna omvända robin-hood-taktik att ta från de fattiga och ge till de rika. Ta detta med att avsätta en uppsjö av tjänster för kontroll av sjukförsäkringsöverträdelser med samtidgt timad neddragning av resurserna för lagföring av bolagsfusk. Eller hur man tagit bort räntesubventioner och byggnationsstöd för hyreslägenheter samtidigt som man underlättat för bostadsrättsklipp. Listan skulle kunna göras tråkigt lång.
Mona Sahlin sammanfattade: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Man kan ju inte begära att ledarskribenten - eller övriga borgerliga tidningar - skulle hålla med om slutsatsen. Men finns det någonting i underlaget för slutsatsen som är fel? Tydligen inte. I brist på sakliga skäl så hoppar man alltså på Mona Sahlin i en helt annan fråga nämligen vad hon och socialdemokratin i valet 2010 vill sätta istället. Detta bekräftas också av att storebror oberoende liberal Dagens Nyheter faktiskt fört taktpinnen på sin ledarsida. Man t.o.m. känner igen vissa ordvändningar där Sydsvenskan använt karbon. Verkligen ett klädsamt sätt att föra ett demokratiskt samtal. Men hela borgerligheten, även den oberoende liberala, är väl ett pr-jippo och naturligtvis måste dess press då medverka med alla medel. Man undrar om Dagens Nyheter med sina påstående om desperation inte tror sig känna andra genom sig själv.
Slutligen ett stort tack till Mona Sahlin för att hon sammanfattar så bra vad vi alla tänker!
Sydsvenskans ledare idag 26/11 tuggar fradga: "Sahlins utbrott": Alliansregeringens företrädare brukar säga att de genomför den politik som de gick till val på. I en artikel på DN Debatt igår hävdar socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin att alliansen gör tvärtemot vad den lovade i valrörelsen. "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige", skriver Sahlin och hon talar om ett i demokratisk mening historiskt svek. Det är hårda ord... Vilka skatter kan Sahlin bekräfta att socialdemokraterna skall återställa vid ett eventuellt maktskifte? Hur ser partiets framtida arbetsmarknadspolitik ut - konkret? Hur skall en effektiv vård lika för alla organiseras? Naturligtvis står det Mona Sahlin fritt att kritisera alliansen och försöka skjuta statsminister Fredrik Reinfeldts trovärdighet i sank. Men när hon nu går till så våldsamt angrepp hade det varit klädsamt om hon också kunde presentera sina alternativ.
När det gäller att skjuta högerregeringens trovärdighet i sank så behöver Mona Sahlin faktiskt inte göra så mycket ty det gör den utmärkt bra själv. Där talar opinionsundersökningarna sitt tydliga språk. Allt detta vet den anonyme ledarskribenten på Sydsvenskan. Och Sydsvenskan är ju uppbunden av sin "oberoende liberalitet" och kan därför endast marginellt kritisera den egna regeringen. Och det är ju klart att det då är mer opportunt att ställa frågor till oppositionsledaren om vad hon tänker göra om 3 år än att fråga högerregeringen om hur de förvaltar makten på olika områden. Vad en borgerlig redaktör inte förstår är att det faktisk är klädsamt för en oppositionsledare att kritisera och analysera vad regeringsmakten har för sig.
Dagen innan Mona Sahlins kritik på DN debatt så var det en annan intressant artikel "Okritisk journalistik styrd av direktörerna" som i och för sig handlade om ekonomijournalistiken. Men man kan ändå därur rädda några klipp. Pressutredningen 1994 fastslår att en av pressens viktigaste uppgifter är att "granska de inflytelserika i samhället". De centrala frågorna är då: Sker detta? Finns det någon reell granskning av makten i dag ...? Hur granskar en borgerlig tidning en borgerlig regering?
Inte refererar man mer än nödtorftigt vad Mona Sahlins kritik gick ut på. Jag vet inte vad för klädsmak man har på en oberoende liberal ledarredaktion men om man nu talar om vad som klädsamt så tycker jag i alla fall att det är smaklöst att hoppa på den oppositionsledare som bara gör sin plikt utan att ens referera vad hon sa för att underbygga sina hårda ord om ett i demokratisk mening historiskt svek. Vem skall kritisera den politiska makten när nu inte pressen utövar sin viktigaste uppgift?
Därefter finns det anledning att fråga: Varför framförde tidningen - eller andra borgerliga tidningar också för den delen - inte kritik mot det Mona Sahlin faktiskt sa. Ett rimligt antagande är att man inte kunnat hitta något inkorrekt i Mona Sahlins analys. Man hade helt enkelt inget att säga om det Mona Sahlin sa utan var tvungen att hoppa på henne för något annat. Klädsamt va?!
Mona Sahlin konstaterar:
* Fredrik Reinfeldts och regeringens förtroendekris är i sin kärna sakpolitisk. Besvikelsen handlar främst om svikna löften, om en politik som ökar klyftorna trots utfästelser om motsatsen, och om framväxten av ett kallare Sverige.
* Aldrig tidigare har vi haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda för att vinna stöd. Det går inte i längden att säga en sak och sedan göra något annat.
* Bensinskatten skulle sänkas, sedan höjdes den. Regelkrånglet för företagen skulle minska, sedan vittnade småföretagen om ökade regelbördor. Det skulle aldrig bli vård efter plånbok. Sedan ändrades lagen så att akutsjukhusen nu kan säljas och patienter med privata försäkringar kan gå före i vårdkön.
* Reinfeldts regering påstår att fastighetsskatten har avskaffats. Men i stället har skatten döpts om och förändrats så att över 220 000 småhusägare får höjd skatt! Många vanliga hushåll i större städer får hela sin ekonomiska planering omkullkastad av den nya retroaktiva ränteskatten. Och allt detta för att de som äger de riktigt stora villorna i attraktiva områden ska tjäna tiotusentals kronor om året. En ekonomisk politik som dessutom leder till höjda räntor på bostadslånen, drabbar först och främst unga barnfamiljer med små ekonomiska marginaler.
* Reinfeldts regering påstår att "det är låginkomsttagarnas tur". Men i stället har 70 procent av budgeten riktats till de 30 procent som har högst inkomster.
* Riksdagens utredningstjänst (Rut) visar med helt nya beräkningar att den skatt invånarna i de rikaste kommunerna Vellinge, Danderyd, Lidingö och Kungsbacka betalar sjunker med över 800 miljoner kronor under nästa år. Det är effekten av slopad förmögenhetsskatt och den nya orättvisa fastighetsskatten.
* I valrörelsen påstod Fredrik Reinfeldt att det var lögn att hans parti ville sänka skattekvoten ner mot genomsnittlig europeisk nivå. Nyss stod han på moderatstämman och applåderade sin regering för att vara på god väg att göra just det.
* Reinfeldts regering påstår att dess politik är till för att "bryta utanförskapet". Det är bra att konjunkturen är stark så att jobben blir fler. Men fler riskerar även de bli som helt står utan försörjning. På ett år har redan 350 000 människor tvingats lämna a-kassan. De står helt utan försäkringsskydd den dag konjunkturen vänder och arbetslösheten stiger.
* Av regeringens finansplan kan man utläsa att 1 085 000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning vid mandatperiodens slut. Var tog talet om att ge jobb till den miljon som stod utanför vägen? Reinfeldts största svek ..om jobben, nu och i framtiden.
* Trots att regeringen själv ser att det hämmar produktiviteten så sparar man på utbildning. Trots att regeringen ser flaskhalsar i produktionen och accelererande arbetskraftsbrist så uteblir även denna form av krishantering. I stället för bristyrkesutbildning satsar regeringen på att få ut fler på en låglönemarknad med okvalificerade jobb konstruerade med hjälp av stora skatterabatter för de redan rika, i vad som elakt men träffande har kallats "överklassnära" tjänster. Regeringens bidrag till dessa kostar lika mycket som 26 000 nya högskoleplatser.
Även jag skulle kunna tillfoga ett flertal andra exempel på denna omvända robin-hood-taktik att ta från de fattiga och ge till de rika. Ta detta med att avsätta en uppsjö av tjänster för kontroll av sjukförsäkringsöverträdelser med samtidgt timad neddragning av resurserna för lagföring av bolagsfusk. Eller hur man tagit bort räntesubventioner och byggnationsstöd för hyreslägenheter samtidigt som man underlättat för bostadsrättsklipp. Listan skulle kunna göras tråkigt lång.
Mona Sahlin sammanfattade: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Man kan ju inte begära att ledarskribenten - eller övriga borgerliga tidningar - skulle hålla med om slutsatsen. Men finns det någonting i underlaget för slutsatsen som är fel? Tydligen inte. I brist på sakliga skäl så hoppar man alltså på Mona Sahlin i en helt annan fråga nämligen vad hon och socialdemokratin i valet 2010 vill sätta istället. Detta bekräftas också av att storebror oberoende liberal Dagens Nyheter faktiskt fört taktpinnen på sin ledarsida. Man t.o.m. känner igen vissa ordvändningar där Sydsvenskan använt karbon. Verkligen ett klädsamt sätt att föra ett demokratiskt samtal. Men hela borgerligheten, även den oberoende liberala, är väl ett pr-jippo och naturligtvis måste dess press då medverka med alla medel. Man undrar om Dagens Nyheter med sina påstående om desperation inte tror sig känna andra genom sig själv.
Slutligen ett stort tack till Mona Sahlin för att hon sammanfattar så bra vad vi alla tänker!
söndag 25 november 2007
Europa och socialdemokratin, en spännande debatt
Titeln har jag tagit från Johannes Åbergs s-blogg den 23 november, http://biospolitikos.blogspot.com. Johannes frågar vad vill egentligen med Europa? Finns det fortfarande någon visionär, politisk kraft i det europeiska projektet? Allt fler... ger efter för det nationalkonservativa ressentimentet. En politiskt impotent frihandelszon verkar vara den dröm som förenar... oavsett ideologisk hemvist. Han hänvisar också till en artikel i Die Zeit http://www.zeit.de/online/2007/48/habermas-spd?page=1, ett refererat av ett samtal mellan de tyska socialdemokraterna och filosofen Jürgen Habermas, som sätter denna visionära kraftlöshet i blixtbelysning. Habermas konstaterar i artikeln att Europa befinner sig i en återvändsgränd och att det nuvarande dödläget måste brytas. Men de tyska socialdemokraterna är liksom i andra länder låsta vid "kompromisser om kompromisser" i alla oändlighet. Jag hänvisar till vidare till Johannes blogg.
Jag tycker diskussionen på biospolitikos är mycket belysande och värd att räddas från "kommentarer" och refereras i ytterligare en blogg. Särskilt matnyttiga är Erik Bengtsson kommentarer med rikliga hänvisningar, vilka inlägg kursiverats i fetstil nedan.
Jag inledde med att säga: Du talar om "nationalkonservativa ressentimentet". Jag förstod vad nationalkonservativ var men i det sammanhanget ressentimentet? Efter koll förstod jag att du menade nationalkonservativ känsla av att vara förorättad. Du saknar också visionär, politisk kraft i EU-projektet och tror att de flesta vill ha en "impotent frihandelszon". Är det faktisk tillräckligt att på detta sätt stapla värderingar när man diskuterar EU? Kanske är det då dags att titta på verkligheten bakom visioner och upptäcka det politiskt graverande underskottet. Kanske är en frihandelszon med ett utvecklat samarbete inom polis, tull mm (gärna utan den potens som militära insatsstyrkor ger) något som mer betjänar de bredare befolkningslagren. Men kanske är det så att man vill skrämma oss EU-kritiker, vilket jag skrivit om i dag på min blogg. Kanske är det dags att Eu-fantasterna börjar inse att visionerna och snacket om potens fört dem in i en återvändsgränd som kommer att få skadliga politiska konsekvenser när väl det demokratiska underskottet blir påtagligt för människor i gemen.
Johannes svarade: Jag hänger inte riktigt med i din syntax. Men om jag förstår dig rätt så är du för ett begränsat mellanstatligt ekonomiskt samarbete och mot en politisk överstatlig integration. I så fall kan jag bara säga grattis. Allt går din väg. Men problemet är just det demokratiska underskottet du nämner, och det går inte att lösa på annat sätt än genom överstatlig politisk integration (bl.a. genom att ge mer makt åt Europaparlamentet). Att bara gnälla på "småpåvarna i Bryssel" hjälper ju inte. Det tror jag vi båda är överens om.
Jag replikerade: Jag är för ett EU-samarbete som bygger på behov av samarbete inte bara ekonomiskt utan kan avse forskning, ja faktiskt allt. Men det skall utgå från ett behövt samarbete inte från några visioner om en stat som skall mäta sig i ekonomisk och politisk betydelse med USA. Men jag är öppen för diskussion för samarbetets omfattning och inser att den inte behöver begränsas till det som kallas Den inre marknaden. Jag förstår inte heller din syntax. Vad är det som säger att förstärkning av EU-parlamentets makt (vilket inte sker med den nya konstitutionen) skulle leda till att det demokratiska underskottet minskar. Det handlar ju om öppenheten i både Rådet och kommisionen, vilket förstnämnda den nya konstitutionen lär innebära en förbättring i. Jag har aldrig gnällt över småpåvarna i Bryssel. Däremot har jag ifrågasatt varför annars så visionära demokrater kan finna sig i nio jurister utan något egentligt demokratiskt mandat skall kunna upphäva av våra demokratiska institutioner fattade beslut och till och med föreskriva i den "fria konkurrensens namn" att vi skall ha den och den alkoholpolitiken (trots att det är vi som får åtgärda alkoholskadorna) eller den och den spelpolitiken (trots att det är vi som skall åtgärda spelskadorna) för att nu ta några absurda exempel. Detta är ju just detta med överhögheten för allt vad som har med Brysssel att göra. Nej, jag har en annan syntax som handlar om samarbete på lika villkor inte överhöghet.
Erik Bengtsson kommenterade: Jag skulle vilja säga att Habermas är långt ifrån den vassaste kniven i lådan när det gäller att diskutera EU. Jag håller med Bo som påpekar att man bör titta på verkligheten även när man diskuterar visioner - och det är Habermas, i min uppfattning, inte så bra på. Se Harvardstatsvetaren Glyn Morgans utmärkta och grundliga bok "The idea of a European superstate: public justification and European integration" (Princeton U P, 2005), kapitel 4, för en analys av Habermas EU-argumentering som visar hur fel Habermas har både i sin diskussion om globaliseringens effekter på välfärdsstaten, och förutsättningarna för socialdemokratisk politik på EU-nivå.
(http://press.princeton.edu/titles/8082.html) . Morgan för för den delen en visionär diskussion om den stora men inte så ofta ställda frågan "vad är faktiskt meningen med den europeiska integrationen?", men på ett mer sakligt och grundligt sätt än vad Habermas tenderar att göra. En annan sågning av Habermas EU-diskussion finns i Princetonstatsvetaren Andrew Moravcsiks artikel "Europe without illusions: a category error" i Prospect, juli 2005. "Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient."
http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=6939 Jag skulle vilja hävda att också från ett specifikt socialdemokratiskt perspektiv finns specifika anledningar till att tänka efter två gånger när man pratar om visioner för EU. På EU-nivå är arbetsgivarsidan klart starkare än arbetstagarsidan*. Progressiva sociala rörelser har inget starkt fäste; som antropologen Cris Shore säger: "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU."**
Välfärdspolitiskt sett finns det väldigt stora institutionella skillnader som gör samordning svårt. Utrikespolitiskt sett är Habermas vision om EU som en motpol till USA förvisso mycket intressant (Morgan argumenterar för ett överstatligt EU utifrån den aspekten), men också problematisk (se t.ex. Beate Sisserichs kritik). Det finns helt enkelt en massa faktorer som gör att det är väldigt svårt att utverka en hållbar socialdemokratisk vision för EU ? t.ex. Habermas har i min och många andras mening aldrig lyckats. Man måste vara mer konkret, det räcker inte att bara klanka ner på "kompromisser om kompromisser" och försköna visioner...
*Martin, Andrew och George Ross. 2001. "Trade union organizing at the European level: the dilemma of borrowed resources", i Doug Imig och Sidney Tarrow (red.). Contentious europeans: protest and politics in an emerging polity. Lanham och Oxford: Rowman & Littlefield
**Shore, Cris. 2006. ??Government without statehood?? Anthropological perspectives in governance and sovereignty in the European Union?, European Law Journal 12:6
På detta svarade Johannes: ... De flesta, inklusive du, jag och Jürgen, anser att EU lider av ett stort demokratiskt underskott. Legitimitetskrisen beror i grunden på att många avgörande politiska beslut tas på nivåer som är orimligt avlägsna från folkligt inflytande. Som jag och Jürgen ser det finns det enkelt uttryckt två sätt att lösa detta på. 1. Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet, 2. Vi skapar legitimitet på den nivå där besluten tas. Problemet med alternativ 1 är att en hel del andra länder måste göra samma sak samtidigt, vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter. Men det går säkert om man verkligen anstränger sig.
Problemet med alternativ 2 är att vi måste skapa ett utvecklat (och verkligt demokratiskt) parlamentariskt system på en europeisk nivå och föra över de avgörande besluten dit. Få verkar vara intresserade av detta. Politikerna behåller hellre makten själva, näringslivet är ointresserade av en folkligt förankrad motmakt på överstatlig nivå och medborgarna föredrar det välkända nationella perspektivet framför den obegripliga europuddingen. Men det går nog också om man verkligen anstränger sig. Jag och Jürgen föredrar alternativ 2. - Du tar upp en del kritik mot Habermas förslag. Att det finns kritik är ju knappast överraskande, motsatsen hade varit underlig. Eftersom jag litar på ditt omdöme ska jag närläsa de texter du refererar till. Förhoppningsvis är deras argumentation starkare än vad de citat du valt ger sken av.
"Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient." ... "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU." Absolut. Jag och Jürgen nickar instämmande. En bra bild av den undermåliga demokratiska processen i EU. Det måste vi ändra på. Vad är det här ett argument mot? Att EU skulle vara ett demokratiskt föredöme? Vem tycker det? - Du nämner en massa andra problem med ökad politisk integration och jag tycker det mesta du säger låter rimligt och trovärdigt. Det kommer inte att gå lätt och smidigt, jag håller med dig. Men finns det något alternativ som är lätt och smidigt? Let me know. Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?
Erik Bengtsson replikerade: "vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter." Fast den punkten, antagandet om hur världsekonomin/globaliseringen utvecklats, är ju en av de svagaste i Habermas argumentation. Morgan visar i sin bok fint hur fel Habermas har i frågan. Och jo, jag tycker absolut att "Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet" kan vara ett alternativ i vissa frågor. - "De länder vars befolkningar säger nej slipper ju vara med (något annat vore ju bisarrt, vem skulle tvinga dem?)." Tja, framför allt före 1992 pågick ju integrationen i väldigt hög grad utan folkligt inflytande, jfr Haywards begrepp "integration by stealth" och Mark Pollacks "competence creep" (och forskning av Joseph Weiler, Loukas Tsoukalis och en herrans massa andre). Så ifall EU utvecklas utan att tillfråga befolkningarna vore det lika mycket "business as usual" som bisarrt. - "Vad är det här ett argument mot?" Överförandet av beslutsmakt till överstatlig nivå. Vad jag vill betona är att den mellanstatliga metoden inte ska underskattas, och att man inte ska bli för otålig och förespråka en massa överflyttande av kompetenser till en överstatlig nivå som inte är demokratiskt välfungerande. - "Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?"
Ja jag tror absolut att vi är överens om mycket. Men: vad är fel med en "politiskt impotent frihandelszon"? Vad säger att EU behöver vara mer än så? Som sagt tycker jag inte att Habermas argument om globaliseringens ekonomiska innebörd håller. Vilka politikområden tycker du bör behandlas överstatligt på EU-nivå, förutom de som redan ligger där? - Det finns två specifika texter som jag tror kunde vara givande att föra en sådan diskussion utifrån. Den ena är: Alesina, Alberto, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht. 2005. ?What does the European Union do??, Public Choice 123 Alesina är ekonom och analyserar EU:s politikområden utifrån en trade-off mellan å ena sidan skalfördelar och å andra sidan preferensheterogenitet, Alesina hävdar att EU bör syssla med de politikområden som ger maximala skalfördelar med minimal preferensheterogenitet. Utifrån den trade-offen kan man alltså diskutera hyfsat klart, tror jag, vilka politikområden man vill ha på överstatlig nivå. Man måste då visa att området (t.ex. försvars- eller socialpolitik) kan ge stora skalfördelar om man jobbar med det på EU-nivå. Kanske kan en EU-armé ge skalfördelen en motvikt mot USA? Och så måste man argumentera för att preferensheterogeniteterna inom EU inte är alltför stora, så att EU faktiskt kan göra nånting i frågan. Med "kärneuropa"-modellen som du förespråkar slipper man dock preferensheterogenitetsproblemet. - En annan intressant text är Daniel Tarschys "The enigma of European added value". Han diskuterar utförligt vad EU bör göra med sina budgetpengar.
http://www.sieps.se/publ/rapporter/2005/2005_4_en.html
Jag tycker alltså att det är intressant att mer konkret diskutera vilka politikområden EU bör syssla med överstatligt och varför. Det är inte självklart att "fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå" är något positivt.
Jag tycker diskussionen på biospolitikos är mycket belysande och värd att räddas från "kommentarer" och refereras i ytterligare en blogg. Särskilt matnyttiga är Erik Bengtsson kommentarer med rikliga hänvisningar, vilka inlägg kursiverats i fetstil nedan.
Jag inledde med att säga: Du talar om "nationalkonservativa ressentimentet". Jag förstod vad nationalkonservativ var men i det sammanhanget ressentimentet? Efter koll förstod jag att du menade nationalkonservativ känsla av att vara förorättad. Du saknar också visionär, politisk kraft i EU-projektet och tror att de flesta vill ha en "impotent frihandelszon". Är det faktisk tillräckligt att på detta sätt stapla värderingar när man diskuterar EU? Kanske är det då dags att titta på verkligheten bakom visioner och upptäcka det politiskt graverande underskottet. Kanske är en frihandelszon med ett utvecklat samarbete inom polis, tull mm (gärna utan den potens som militära insatsstyrkor ger) något som mer betjänar de bredare befolkningslagren. Men kanske är det så att man vill skrämma oss EU-kritiker, vilket jag skrivit om i dag på min blogg. Kanske är det dags att Eu-fantasterna börjar inse att visionerna och snacket om potens fört dem in i en återvändsgränd som kommer att få skadliga politiska konsekvenser när väl det demokratiska underskottet blir påtagligt för människor i gemen.
Johannes svarade: Jag hänger inte riktigt med i din syntax. Men om jag förstår dig rätt så är du för ett begränsat mellanstatligt ekonomiskt samarbete och mot en politisk överstatlig integration. I så fall kan jag bara säga grattis. Allt går din väg. Men problemet är just det demokratiska underskottet du nämner, och det går inte att lösa på annat sätt än genom överstatlig politisk integration (bl.a. genom att ge mer makt åt Europaparlamentet). Att bara gnälla på "småpåvarna i Bryssel" hjälper ju inte. Det tror jag vi båda är överens om.
Jag replikerade: Jag är för ett EU-samarbete som bygger på behov av samarbete inte bara ekonomiskt utan kan avse forskning, ja faktiskt allt. Men det skall utgå från ett behövt samarbete inte från några visioner om en stat som skall mäta sig i ekonomisk och politisk betydelse med USA. Men jag är öppen för diskussion för samarbetets omfattning och inser att den inte behöver begränsas till det som kallas Den inre marknaden. Jag förstår inte heller din syntax. Vad är det som säger att förstärkning av EU-parlamentets makt (vilket inte sker med den nya konstitutionen) skulle leda till att det demokratiska underskottet minskar. Det handlar ju om öppenheten i både Rådet och kommisionen, vilket förstnämnda den nya konstitutionen lär innebära en förbättring i. Jag har aldrig gnällt över småpåvarna i Bryssel. Däremot har jag ifrågasatt varför annars så visionära demokrater kan finna sig i nio jurister utan något egentligt demokratiskt mandat skall kunna upphäva av våra demokratiska institutioner fattade beslut och till och med föreskriva i den "fria konkurrensens namn" att vi skall ha den och den alkoholpolitiken (trots att det är vi som får åtgärda alkoholskadorna) eller den och den spelpolitiken (trots att det är vi som skall åtgärda spelskadorna) för att nu ta några absurda exempel. Detta är ju just detta med överhögheten för allt vad som har med Brysssel att göra. Nej, jag har en annan syntax som handlar om samarbete på lika villkor inte överhöghet.
Erik Bengtsson kommenterade: Jag skulle vilja säga att Habermas är långt ifrån den vassaste kniven i lådan när det gäller att diskutera EU. Jag håller med Bo som påpekar att man bör titta på verkligheten även när man diskuterar visioner - och det är Habermas, i min uppfattning, inte så bra på. Se Harvardstatsvetaren Glyn Morgans utmärkta och grundliga bok "The idea of a European superstate: public justification and European integration" (Princeton U P, 2005), kapitel 4, för en analys av Habermas EU-argumentering som visar hur fel Habermas har både i sin diskussion om globaliseringens effekter på välfärdsstaten, och förutsättningarna för socialdemokratisk politik på EU-nivå.
(http://press.princeton.edu/titles/8082.html) . Morgan för för den delen en visionär diskussion om den stora men inte så ofta ställda frågan "vad är faktiskt meningen med den europeiska integrationen?", men på ett mer sakligt och grundligt sätt än vad Habermas tenderar att göra. En annan sågning av Habermas EU-diskussion finns i Princetonstatsvetaren Andrew Moravcsiks artikel "Europe without illusions: a category error" i Prospect, juli 2005. "Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient."
http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=6939 Jag skulle vilja hävda att också från ett specifikt socialdemokratiskt perspektiv finns specifika anledningar till att tänka efter två gånger när man pratar om visioner för EU. På EU-nivå är arbetsgivarsidan klart starkare än arbetstagarsidan*. Progressiva sociala rörelser har inget starkt fäste; som antropologen Cris Shore säger: "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU."**
Välfärdspolitiskt sett finns det väldigt stora institutionella skillnader som gör samordning svårt. Utrikespolitiskt sett är Habermas vision om EU som en motpol till USA förvisso mycket intressant (Morgan argumenterar för ett överstatligt EU utifrån den aspekten), men också problematisk (se t.ex. Beate Sisserichs kritik). Det finns helt enkelt en massa faktorer som gör att det är väldigt svårt att utverka en hållbar socialdemokratisk vision för EU ? t.ex. Habermas har i min och många andras mening aldrig lyckats. Man måste vara mer konkret, det räcker inte att bara klanka ner på "kompromisser om kompromisser" och försköna visioner...
*Martin, Andrew och George Ross. 2001. "Trade union organizing at the European level: the dilemma of borrowed resources", i Doug Imig och Sidney Tarrow (red.). Contentious europeans: protest and politics in an emerging polity. Lanham och Oxford: Rowman & Littlefield
**Shore, Cris. 2006. ??Government without statehood?? Anthropological perspectives in governance and sovereignty in the European Union?, European Law Journal 12:6
På detta svarade Johannes: ... De flesta, inklusive du, jag och Jürgen, anser att EU lider av ett stort demokratiskt underskott. Legitimitetskrisen beror i grunden på att många avgörande politiska beslut tas på nivåer som är orimligt avlägsna från folkligt inflytande. Som jag och Jürgen ser det finns det enkelt uttryckt två sätt att lösa detta på. 1. Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet, 2. Vi skapar legitimitet på den nivå där besluten tas. Problemet med alternativ 1 är att en hel del andra länder måste göra samma sak samtidigt, vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter. Men det går säkert om man verkligen anstränger sig.
Problemet med alternativ 2 är att vi måste skapa ett utvecklat (och verkligt demokratiskt) parlamentariskt system på en europeisk nivå och föra över de avgörande besluten dit. Få verkar vara intresserade av detta. Politikerna behåller hellre makten själva, näringslivet är ointresserade av en folkligt förankrad motmakt på överstatlig nivå och medborgarna föredrar det välkända nationella perspektivet framför den obegripliga europuddingen. Men det går nog också om man verkligen anstränger sig. Jag och Jürgen föredrar alternativ 2. - Du tar upp en del kritik mot Habermas förslag. Att det finns kritik är ju knappast överraskande, motsatsen hade varit underlig. Eftersom jag litar på ditt omdöme ska jag närläsa de texter du refererar till. Förhoppningsvis är deras argumentation starkare än vad de citat du valt ger sken av.
"Some democratic enthusiasts propose jump-starting EU democracy by incorporating hot-button issues like social policy and immigration, despite the lack of popular support for doing so. This is, in essence, Habermas's vision. Yet anyone except a philosopher can see that this is the sort of extreme cure that will kill the patient." ... "What the Commission calls 'dialogue with civil society' others would describe as an act of ventriloquism; a rigged conversation in which organisations financed by the EU promote political messages congenial to the EU." Absolut. Jag och Jürgen nickar instämmande. En bra bild av den undermåliga demokratiska processen i EU. Det måste vi ändra på. Vad är det här ett argument mot? Att EU skulle vara ett demokratiskt föredöme? Vem tycker det? - Du nämner en massa andra problem med ökad politisk integration och jag tycker det mesta du säger låter rimligt och trovärdigt. Det kommer inte att gå lätt och smidigt, jag håller med dig. Men finns det något alternativ som är lätt och smidigt? Let me know. Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?
Erik Bengtsson replikerade: "vi behöver vrida tillbaka tiden till innan den avreglerade världsekonomin och andra globaliseringseffekter." Fast den punkten, antagandet om hur världsekonomin/globaliseringen utvecklats, är ju en av de svagaste i Habermas argumentation. Morgan visar i sin bok fint hur fel Habermas har i frågan. Och jo, jag tycker absolut att "Vi plockar ned besluten till en nivå med acceptabel legitimitet" kan vara ett alternativ i vissa frågor. - "De länder vars befolkningar säger nej slipper ju vara med (något annat vore ju bisarrt, vem skulle tvinga dem?)." Tja, framför allt före 1992 pågick ju integrationen i väldigt hög grad utan folkligt inflytande, jfr Haywards begrepp "integration by stealth" och Mark Pollacks "competence creep" (och forskning av Joseph Weiler, Loukas Tsoukalis och en herrans massa andre). Så ifall EU utvecklas utan att tillfråga befolkningarna vore det lika mycket "business as usual" som bisarrt. - "Vad är det här ett argument mot?" Överförandet av beslutsmakt till överstatlig nivå. Vad jag vill betona är att den mellanstatliga metoden inte ska underskattas, och att man inte ska bli för otålig och förespråka en massa överflyttande av kompetenser till en överstatlig nivå som inte är demokratiskt välfungerande. - "Alltså: Vi är nog mer eller mindre överens om premisserna, men drar olika slutsatser. Vad är din?"
Ja jag tror absolut att vi är överens om mycket. Men: vad är fel med en "politiskt impotent frihandelszon"? Vad säger att EU behöver vara mer än så? Som sagt tycker jag inte att Habermas argument om globaliseringens ekonomiska innebörd håller. Vilka politikområden tycker du bör behandlas överstatligt på EU-nivå, förutom de som redan ligger där? - Det finns två specifika texter som jag tror kunde vara givande att föra en sådan diskussion utifrån. Den ena är: Alesina, Alberto, Ignazio Angeloni och Ludger Schuknecht. 2005. ?What does the European Union do??, Public Choice 123 Alesina är ekonom och analyserar EU:s politikområden utifrån en trade-off mellan å ena sidan skalfördelar och å andra sidan preferensheterogenitet, Alesina hävdar att EU bör syssla med de politikområden som ger maximala skalfördelar med minimal preferensheterogenitet. Utifrån den trade-offen kan man alltså diskutera hyfsat klart, tror jag, vilka politikområden man vill ha på överstatlig nivå. Man måste då visa att området (t.ex. försvars- eller socialpolitik) kan ge stora skalfördelar om man jobbar med det på EU-nivå. Kanske kan en EU-armé ge skalfördelen en motvikt mot USA? Och så måste man argumentera för att preferensheterogeniteterna inom EU inte är alltför stora, så att EU faktiskt kan göra nånting i frågan. Med "kärneuropa"-modellen som du förespråkar slipper man dock preferensheterogenitetsproblemet. - En annan intressant text är Daniel Tarschys "The enigma of European added value". Han diskuterar utförligt vad EU bör göra med sina budgetpengar.
http://www.sieps.se/publ/rapporter/2005/2005_4_en.html
Jag tycker alltså att det är intressant att mer konkret diskutera vilka politikområden EU bör syssla med överstatligt och varför. Det är inte självklart att "fördjupat politiskt samarbete på överstatlig nivå" är något positivt.
lördag 24 november 2007
Himmelen brinner - skall vi förtiga det demokratiska underskottet?
Himmelen brinner. Jag minns en indian som när vi satt vid lägerelden talade om lågorna som sina döda anförvanter. Han sa att han var en vägvisare. Blå, röd och blåröd - himmelen brinner. Här på Österlenslätten, där jag lever sedan pension, går jag ofta ut på tunet och ser solnedgången. Visst det är vackert men på något sätt är det också en kontakt med något annat, något stort tidsobundet ändå återkommande.
Är detta då bara vackert eller finns det något mer. Står man kvar tillräckligt länge så kvävs denna glöd av en stor svart säck. Så här på fukthösten över slätten är säcken bara svart. Svart som i en kolkällare brukar man säga. För att då inte villas bort så är det nödvändigt att jag i mitt inre har tagit in den brinnande kraften. Det svarta omöjliggör nämligen möjligheterna att orientera sig. Jag saknar de vanliga hållpunkterna i tillvaron. En fråga som då uppkommer hur förhåller sig den inre brinnande kraften till den yttre verklighet vi lever i? Eftersom det är mörkt omkring så hjälper det inte att famla efter verkligheten utan frågan måste ställas inåt.
Jag har haft några dagar av mörker (och renovering av en fuktskada på huset) sedan jag för några dagar sedan lyssnade på en övertygad och skicklig EU-fantast: visserligen ett demokratiskt underskott och visst behövs det reformer (utan precisering av vilka som är i åtanke) samtidigt så är detta ett fantastiskt fredsprojekt där vi flexibelt måste anpassa oss till ett nytt styrsystem för att hålla ihop alla dessa medlemsstater. Och tänk på miljön, den internationella brottsligheten, att vara en motkraft till det amerikanska, att klara av en omställning med hänsyn till globaliseringen i världen. Och det nya fördraget som ökar öppenheten genom att inte bara parlamentet utan även rådet skall ha offentliga sessioner. Det där med president betyder bara ordförande. Den enda blacken om foten är EUs jordbrukspolitik - men den har ändå minskat från 60 % till bara 35 % av budgeten. Så egentligen är allt bra om man är EU-politiker.
Dessutom så vore det inte bra för partierna att "negativa synpunkter" eller folkomröstningsfrågan fick luft under vingarna eftersom det skulle - eftersom EU-kritiska röster finns i de vanliga politiska konmstellationerna - inverka menligt på den politiska polarisering som just nu sker i väljarkåren. Jaha, där har vi en bra sax att fånga EU-kritikerna med: Var finns egentligen din solidaritet? Vi måste samlas till en kraft mot det mest onda!
Just nu är det katastrof vid Ystad lasarett som blivit rankat som ett av landets sämsta. Detta beror såvitt man kan förstå inte på brister hos personalen utan på att Region Skåne trots protester från lokalbefolkningen i Simrishamn begränsat resurserna vid sjukhuset där och koncentrerat bl.a. akutmottagandet till Ystad utan att i tillräcklig grad bygga ut resurserna i Ystad. Och signalerna om att det blivit fel här i östra Skåne har tydligen ännu inte nått fram till de som bestämmer därborta på västra kusten av Skåne.
Färdtjänsten är ytterligare ett problem med skandalösa väntetider och stora förseningar i ankomst till beställd tid, i praktiken omöjliga körscheman för chaufförerna, anlitande av taxi från centralorter långt borta för lokala körningar på Österlen vilket gör att chaufförerna varken hittar eller kan anpassa körningarna osv. Grundorsaken till allt detta är att beställningscentralerna ligger långt utanför det område som skall betjänas och genom upphandlingen har storföretagare i taxibranschen gynnats istället för att anlita lokal taxi som känner till trakten och i många fall brukarna.
I inget av dessa båda fall kan man påräkna att de som bestämmer förstår sig på att en ändring är nödvändig för att också människorna som bor här skall få en anständig sjukvård och omsorg. Och varför det då? Jo, man har gett upp bestämmanderätten till avlägsna institutioner: när det gäller sjukvården till regionen och när det gäller färdtjänsten vet jag faktiskt inte. Och detta utan att binda upp den beslutande institutionen genom att på något sätt få demokratin att fungera också för oss här i Östra Skåne. Som det är nu kan exempelvis regionen köra över oss utan att ens blinka eftersom de kostnader det gäller skulle förbättra för 19.000 personer i Simrishamn möjligen med påbrö för Ystads 27.000 invånare. Ställer man alltså kostnadskravet från den futtigt lilla befolkningen i öst mot kraven på lägre inkomsttäckning (=skatter) hos alla de som bor på Skånes västsida, bara i Lund-Malmö regionen bor ca 400.000 invånare, så kan man ju räkna ut med tårna vad det leder till. Politikerna skiter naturligtvis i öst och ser till väst, helt enkelt. Så är det när man har alltför långt avstånd mellan beslutsfattare och dem det berör.
Det skall sägas att mycket fungerar bättre på sommaren, ty då invaderas vi av västfolket och stockholmarna. Helt plötsligt blir det lönsamt att etablera massor med nyttigheter här på Österlen. Tyvärr är säsongen kort och i vinstintressets namn så stänger butikerna när solen släcks över Österlen. Så är det alltså med den förhärskande fria konkurrensen och vinstintresset, helt enkelt en kallhamrad penningens utslagsröst. Allt skall underordnas penningens drivkraft är tydligen tanken: sjukvård, omsorg, skolor, konst... ja allt det som gjort oss till civiliserade människor.
Härmed har jag inte sagt att man skall kasta all överblick och samordning i sjön. Naturligtvis vill jag inte heller säga upp bekantskapen med alla Lunda- och Malmöbor och bilda en egen liten Republic of Österlen. Nej, naturligtvis måste samverkan och samordning ske. Men då måste det skapas kanaler mellan de olika skikten i organisationen så att beslutstoppen inte blir en isolerad enhet med säreget sätt att se på verkligheten och egna värderingar. Gör man inget åt detta så kommer demokratin i stort att upphöra för stora delar av befolkningen. I en demokrati har elitens beslut antingen de ges formen av budgeteringar eller lagar, direktiv och förordningar eller domstolsbeslut bara existensberättigande bara så länge de förankras i verkligheten. Brister det i detta så tycker jag att det är en plikt att tala för förändring och minskning av demokratiskt underskott.
Jag respekterar att många gör prioriteringen att det kan behövas en kraftsamling i annat syfte och att detta är mer "taktiskt" ur någon synvinkel. Men jag kräver också respekt för en annan bedömning där "taktik" kanske kommer i andra rummet och får vika för försvaret av demokratin mot de underskott i denna som man prackat på oss. Om jag får gå in på majoritetssidans sfär så vill jag komplettera med att säga att det nog är synnerligen otaktiskt att sätta stämplar som EU-negativa (eller regionnegativa) på dem som vill reformera EU (eller regionen). Man driver därmed bort ett antal ärligt tänkande personer som man mycket väl kunde ha under samma partpolitiska paraply. Men för detta fordras respekt för ett demokratiskt samtal. Det handlar verkligen inte längre om ja eller nej till EU (eller regionen). Men det handlar om att diskutera hur det demokratiska underskottet skall undanröjas.
Är detta då bara vackert eller finns det något mer. Står man kvar tillräckligt länge så kvävs denna glöd av en stor svart säck. Så här på fukthösten över slätten är säcken bara svart. Svart som i en kolkällare brukar man säga. För att då inte villas bort så är det nödvändigt att jag i mitt inre har tagit in den brinnande kraften. Det svarta omöjliggör nämligen möjligheterna att orientera sig. Jag saknar de vanliga hållpunkterna i tillvaron. En fråga som då uppkommer hur förhåller sig den inre brinnande kraften till den yttre verklighet vi lever i? Eftersom det är mörkt omkring så hjälper det inte att famla efter verkligheten utan frågan måste ställas inåt.
Jag har haft några dagar av mörker (och renovering av en fuktskada på huset) sedan jag för några dagar sedan lyssnade på en övertygad och skicklig EU-fantast: visserligen ett demokratiskt underskott och visst behövs det reformer (utan precisering av vilka som är i åtanke) samtidigt så är detta ett fantastiskt fredsprojekt där vi flexibelt måste anpassa oss till ett nytt styrsystem för att hålla ihop alla dessa medlemsstater. Och tänk på miljön, den internationella brottsligheten, att vara en motkraft till det amerikanska, att klara av en omställning med hänsyn till globaliseringen i världen. Och det nya fördraget som ökar öppenheten genom att inte bara parlamentet utan även rådet skall ha offentliga sessioner. Det där med president betyder bara ordförande. Den enda blacken om foten är EUs jordbrukspolitik - men den har ändå minskat från 60 % till bara 35 % av budgeten. Så egentligen är allt bra om man är EU-politiker.
Dessutom så vore det inte bra för partierna att "negativa synpunkter" eller folkomröstningsfrågan fick luft under vingarna eftersom det skulle - eftersom EU-kritiska röster finns i de vanliga politiska konmstellationerna - inverka menligt på den politiska polarisering som just nu sker i väljarkåren. Jaha, där har vi en bra sax att fånga EU-kritikerna med: Var finns egentligen din solidaritet? Vi måste samlas till en kraft mot det mest onda!
Just nu är det katastrof vid Ystad lasarett som blivit rankat som ett av landets sämsta. Detta beror såvitt man kan förstå inte på brister hos personalen utan på att Region Skåne trots protester från lokalbefolkningen i Simrishamn begränsat resurserna vid sjukhuset där och koncentrerat bl.a. akutmottagandet till Ystad utan att i tillräcklig grad bygga ut resurserna i Ystad. Och signalerna om att det blivit fel här i östra Skåne har tydligen ännu inte nått fram till de som bestämmer därborta på västra kusten av Skåne.
Färdtjänsten är ytterligare ett problem med skandalösa väntetider och stora förseningar i ankomst till beställd tid, i praktiken omöjliga körscheman för chaufförerna, anlitande av taxi från centralorter långt borta för lokala körningar på Österlen vilket gör att chaufförerna varken hittar eller kan anpassa körningarna osv. Grundorsaken till allt detta är att beställningscentralerna ligger långt utanför det område som skall betjänas och genom upphandlingen har storföretagare i taxibranschen gynnats istället för att anlita lokal taxi som känner till trakten och i många fall brukarna.
I inget av dessa båda fall kan man påräkna att de som bestämmer förstår sig på att en ändring är nödvändig för att också människorna som bor här skall få en anständig sjukvård och omsorg. Och varför det då? Jo, man har gett upp bestämmanderätten till avlägsna institutioner: när det gäller sjukvården till regionen och när det gäller färdtjänsten vet jag faktiskt inte. Och detta utan att binda upp den beslutande institutionen genom att på något sätt få demokratin att fungera också för oss här i Östra Skåne. Som det är nu kan exempelvis regionen köra över oss utan att ens blinka eftersom de kostnader det gäller skulle förbättra för 19.000 personer i Simrishamn möjligen med påbrö för Ystads 27.000 invånare. Ställer man alltså kostnadskravet från den futtigt lilla befolkningen i öst mot kraven på lägre inkomsttäckning (=skatter) hos alla de som bor på Skånes västsida, bara i Lund-Malmö regionen bor ca 400.000 invånare, så kan man ju räkna ut med tårna vad det leder till. Politikerna skiter naturligtvis i öst och ser till väst, helt enkelt. Så är det när man har alltför långt avstånd mellan beslutsfattare och dem det berör.
Det skall sägas att mycket fungerar bättre på sommaren, ty då invaderas vi av västfolket och stockholmarna. Helt plötsligt blir det lönsamt att etablera massor med nyttigheter här på Österlen. Tyvärr är säsongen kort och i vinstintressets namn så stänger butikerna när solen släcks över Österlen. Så är det alltså med den förhärskande fria konkurrensen och vinstintresset, helt enkelt en kallhamrad penningens utslagsröst. Allt skall underordnas penningens drivkraft är tydligen tanken: sjukvård, omsorg, skolor, konst... ja allt det som gjort oss till civiliserade människor.
Härmed har jag inte sagt att man skall kasta all överblick och samordning i sjön. Naturligtvis vill jag inte heller säga upp bekantskapen med alla Lunda- och Malmöbor och bilda en egen liten Republic of Österlen. Nej, naturligtvis måste samverkan och samordning ske. Men då måste det skapas kanaler mellan de olika skikten i organisationen så att beslutstoppen inte blir en isolerad enhet med säreget sätt att se på verkligheten och egna värderingar. Gör man inget åt detta så kommer demokratin i stort att upphöra för stora delar av befolkningen. I en demokrati har elitens beslut antingen de ges formen av budgeteringar eller lagar, direktiv och förordningar eller domstolsbeslut bara existensberättigande bara så länge de förankras i verkligheten. Brister det i detta så tycker jag att det är en plikt att tala för förändring och minskning av demokratiskt underskott.
Jag respekterar att många gör prioriteringen att det kan behövas en kraftsamling i annat syfte och att detta är mer "taktiskt" ur någon synvinkel. Men jag kräver också respekt för en annan bedömning där "taktik" kanske kommer i andra rummet och får vika för försvaret av demokratin mot de underskott i denna som man prackat på oss. Om jag får gå in på majoritetssidans sfär så vill jag komplettera med att säga att det nog är synnerligen otaktiskt att sätta stämplar som EU-negativa (eller regionnegativa) på dem som vill reformera EU (eller regionen). Man driver därmed bort ett antal ärligt tänkande personer som man mycket väl kunde ha under samma partpolitiska paraply. Men för detta fordras respekt för ett demokratiskt samtal. Det handlar verkligen inte längre om ja eller nej till EU (eller regionen). Men det handlar om att diskutera hur det demokratiska underskottet skall undanröjas.
söndag 18 november 2007
Visst lever ledarsidorna - de är ju en del i den borgerliga propagandamaskinen!
När man formulerar en sådan rubrik får man väl anföra något som bevis. Nåväl varsågod...
En av de större nyheterna i papperstidningen av Sydsvenskan 17/11 var: 4000 - 5000 anställda skall bort från Region Skåne. "Det är färdriktningen", säger moderaternas ordförande Jerker Swanstein. Sjukvården skall minskas genom att delar läggs ut på entreprenad. Den sjukvård som läggs ut på entreprenad skall handlas upp i konkurrens enligt lagen om offentlig upphandling.
På ledarsidan kommenteras detta av skribenten Mats Skogkär under rubriken "Region Skåne bantar". Först får moderaten Swanstein en vänlig klapp axeln för hans goda initiativ och så fortsätter det: Något måste göras. Och då bör det göras nu, när Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur, och stat och kommun kan glädjas åt kraftigt ökande skatteintäkter. Besparingar lär inte bli lättare att genomföra under den lågkonjunktur som alla vet väntar. Oppositionen protesterar: "Det här är förödande. Här är det inte medborgarnas behov som styr", säger regionrådet Rikard Larsson (s). Men vad behöver medborgarna? Den offentligt finansierade sjukvården, öppen för alla på lika villkor, skall värnas. Det kräver inte att all vård och all kringverksamhet som behövs för att vården skall fungera sköts i offentlig regi. Men det kräver en stabil ekonomi.
Ledarskribenten har alltså skall man säga den bristande fantansin eller falska debatttekniken att utan någon som helst analys jämställa moderat sjukvårdspolitik i Skåne med "stabil ekonomi".
För det första så handlar det överhuvudtaget inte om nedskärning av verksamheten eller rationaliseringar som på något sätt skulle medföra besparingar. Istället så talas om att flera typer av sjukvård exempelvis mammografin, som tydligen skall knoppas av, skall utökas och göras effektivare så att alla kvinnor verkligen får tillfälle till sådan undersökning. Nej, det handlar om att privatisera delar av sjukvården, vilken privat sjukvård alltså skall upphandlas enligt samma sjukvårdbudget. Det har alltså ingenting med besparingar eller "stabil ekonomi" att göra.
Var och en kan ju räkna ut själv att det blir dyrare om för viss sjukvård någon skall få en vinst tillräckligt stor för att investera i verksamheten under förutsättning att de anställda, vars skara man knappast kan krympa, skall få samma lön som tidigare. Enda möjligheten att förbilliga verksamheten genom "upphandlingen" är att entreprenören antingen betalar ut mindre lön eller har färre anställda. Betalar man ut mindre lön så kommer den mest kvalificerade vårdpersonalen naturligtvis att söka sig till andra närbelägna regioner, ev. i andra nordiska länder. Minskar man på personalen så kommer med nödvändighet kvaliteten inom sjukvården att försämras högst avsevärt.
Nej, det handlar inte om "bantning", "stabil ekonomi" och än mindre på minskning av sjukvårdskostnaderna utan om en högerideologi där man pratar om att allt skall konkurrensutsättas när det rätteligen borde heta vinstutsättas. Ja, vinstutsättas eller att - förutom kostnader för personal och materiel - någon skall tjäna pengar på att du är sjuk och vill bli frisk. Är det någon som tror att detta skall bli billigare? Nej, innerst inne kloka människor som affärsjuristen Jerker Swanstein och redaktören Mats Skogkär kan rimligen inte vara i ovisshet beträffande detta. Ändå hävdar båda med bestämdhet att detta med vinstutsättning är bättre och leder till att sjukvårdsutgifterna "bantas".
Man kan fråga sig varför försöker dessa båda föra oss vanliga bakom ljuset?
När det gäller Jerker Swanstein så kanske det inte är så stort frågetecken. Han är ju moderat och har under sin politiska karriär fått tillnamnet Skånes Margeret Thatcher.
När det gäller Sydsvenskans ledarskribenter är det mer tveksamt. I dag har tidningens chefredaktör Heidi Avellan skrivit underrubriken "Nejdå, ledarsidorna lever".
Heidi Avellan skriver, apropå Bertil Torekull yttrat att ledarsidorna är passé, att han har fel: I en tid då information är gratis blir det bearbetade materialet - analyser, kommentarer och reflektioner - allt viktigare. Pressens främsta uppgift är inte längre att förmedla nyheter utan att sortera, presentera och kommentera... Vad gäller ledarskribenter är svaret inte så svårt. Vi driver opinion utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition. Och att flertalet tidningar fortfarande har starka politiska redaktörer eller en chefredaktör med ansvar för åsiktsbildningen visar att många tidningsägare alltjämt ser detta som viktigt. Att tidningar inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
Jaha uppgiften för ledarskribenten är alltså att bearbeta materialet, nyheten, och ge analys, kommentarer och reflektioner. Även om detta skall ske utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition så förefaller det väl magert att överhuvudtaget inte ge ett uns av vad "bantnings"-beslutet innebär och framförallt inte kommentera det som ett reellt beslut om just bantning. Jag kan inte se annat än att detta är en skev bild av verkligheten. Detta borde verkligen besinnas av en tidning som vill leva upp till devisen, att man inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
När det gäller det demokratiska samtalet så är det dags att påminna om hur det ser ut på dagstidningsmarknaden. Det finns över 100 borgerliga dagstidningar med en daglig upplaga om ca 3.000.000 ex medan vänstertidningarna är 16 till antalet med 600.000 ex. Det märkligt att denna sneda fördelning av propagandamöjligheterna inte ses som ett allvarligt demokratiskt problem. Detta särskilt när nu borgarpressen - även om den kallar sig "oberoende liberal" - har sin egen regering och sin egen regionsmajoritet. Blir det överhuvudtaget någon analys och granskning värd namnet?
En av de större nyheterna i papperstidningen av Sydsvenskan 17/11 var: 4000 - 5000 anställda skall bort från Region Skåne. "Det är färdriktningen", säger moderaternas ordförande Jerker Swanstein. Sjukvården skall minskas genom att delar läggs ut på entreprenad. Den sjukvård som läggs ut på entreprenad skall handlas upp i konkurrens enligt lagen om offentlig upphandling.
På ledarsidan kommenteras detta av skribenten Mats Skogkär under rubriken "Region Skåne bantar". Först får moderaten Swanstein en vänlig klapp axeln för hans goda initiativ och så fortsätter det: Något måste göras. Och då bör det göras nu, när Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur, och stat och kommun kan glädjas åt kraftigt ökande skatteintäkter. Besparingar lär inte bli lättare att genomföra under den lågkonjunktur som alla vet väntar. Oppositionen protesterar: "Det här är förödande. Här är det inte medborgarnas behov som styr", säger regionrådet Rikard Larsson (s). Men vad behöver medborgarna? Den offentligt finansierade sjukvården, öppen för alla på lika villkor, skall värnas. Det kräver inte att all vård och all kringverksamhet som behövs för att vården skall fungera sköts i offentlig regi. Men det kräver en stabil ekonomi.
Ledarskribenten har alltså skall man säga den bristande fantansin eller falska debatttekniken att utan någon som helst analys jämställa moderat sjukvårdspolitik i Skåne med "stabil ekonomi".
För det första så handlar det överhuvudtaget inte om nedskärning av verksamheten eller rationaliseringar som på något sätt skulle medföra besparingar. Istället så talas om att flera typer av sjukvård exempelvis mammografin, som tydligen skall knoppas av, skall utökas och göras effektivare så att alla kvinnor verkligen får tillfälle till sådan undersökning. Nej, det handlar om att privatisera delar av sjukvården, vilken privat sjukvård alltså skall upphandlas enligt samma sjukvårdbudget. Det har alltså ingenting med besparingar eller "stabil ekonomi" att göra.
Var och en kan ju räkna ut själv att det blir dyrare om för viss sjukvård någon skall få en vinst tillräckligt stor för att investera i verksamheten under förutsättning att de anställda, vars skara man knappast kan krympa, skall få samma lön som tidigare. Enda möjligheten att förbilliga verksamheten genom "upphandlingen" är att entreprenören antingen betalar ut mindre lön eller har färre anställda. Betalar man ut mindre lön så kommer den mest kvalificerade vårdpersonalen naturligtvis att söka sig till andra närbelägna regioner, ev. i andra nordiska länder. Minskar man på personalen så kommer med nödvändighet kvaliteten inom sjukvården att försämras högst avsevärt.
Nej, det handlar inte om "bantning", "stabil ekonomi" och än mindre på minskning av sjukvårdskostnaderna utan om en högerideologi där man pratar om att allt skall konkurrensutsättas när det rätteligen borde heta vinstutsättas. Ja, vinstutsättas eller att - förutom kostnader för personal och materiel - någon skall tjäna pengar på att du är sjuk och vill bli frisk. Är det någon som tror att detta skall bli billigare? Nej, innerst inne kloka människor som affärsjuristen Jerker Swanstein och redaktören Mats Skogkär kan rimligen inte vara i ovisshet beträffande detta. Ändå hävdar båda med bestämdhet att detta med vinstutsättning är bättre och leder till att sjukvårdsutgifterna "bantas".
Man kan fråga sig varför försöker dessa båda föra oss vanliga bakom ljuset?
När det gäller Jerker Swanstein så kanske det inte är så stort frågetecken. Han är ju moderat och har under sin politiska karriär fått tillnamnet Skånes Margeret Thatcher.
När det gäller Sydsvenskans ledarskribenter är det mer tveksamt. I dag har tidningens chefredaktör Heidi Avellan skrivit underrubriken "Nejdå, ledarsidorna lever".
Heidi Avellan skriver, apropå Bertil Torekull yttrat att ledarsidorna är passé, att han har fel: I en tid då information är gratis blir det bearbetade materialet - analyser, kommentarer och reflektioner - allt viktigare. Pressens främsta uppgift är inte längre att förmedla nyheter utan att sortera, presentera och kommentera... Vad gäller ledarskribenter är svaret inte så svårt. Vi driver opinion utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition. Och att flertalet tidningar fortfarande har starka politiska redaktörer eller en chefredaktör med ansvar för åsiktsbildningen visar att många tidningsägare alltjämt ser detta som viktigt. Att tidningar inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
Jaha uppgiften för ledarskribenten är alltså att bearbeta materialet, nyheten, och ge analys, kommentarer och reflektioner. Även om detta skall ske utifrån tidningens linje, politiska färg och tradition så förefaller det väl magert att överhuvudtaget inte ge ett uns av vad "bantnings"-beslutet innebär och framförallt inte kommentera det som ett reellt beslut om just bantning. Jag kan inte se annat än att detta är en skev bild av verkligheten. Detta borde verkligen besinnas av en tidning som vill leva upp till devisen, att man inte är som vilket företag som helst, utan en röst i det demokratiska samtalet.
När det gäller det demokratiska samtalet så är det dags att påminna om hur det ser ut på dagstidningsmarknaden. Det finns över 100 borgerliga dagstidningar med en daglig upplaga om ca 3.000.000 ex medan vänstertidningarna är 16 till antalet med 600.000 ex. Det märkligt att denna sneda fördelning av propagandamöjligheterna inte ses som ett allvarligt demokratiskt problem. Detta särskilt när nu borgarpressen - även om den kallar sig "oberoende liberal" - har sin egen regering och sin egen regionsmajoritet. Blir det överhuvudtaget någon analys och granskning värd namnet?
torsdag 15 november 2007
Mänsklig rättvisa: straff för hets mot folkgrupp utdöms inte när offren är homosexuella.
Är det motstridiga domar i Högsta domstolen när det gäller hets mot homosexuella? Eller är det bara så att vi hamnat i en lottningsrättvisa där det avgörande inte blir en auktoritativ tolkning av rättsfrågan utan avgörandena avhängigt huru den blinda Justitia lottar indelningen av domare i målet ifråga? Och hur länge skall i så fall osäkerheten bestå?
En dyster novemberdag 2005 frikände Högsta domstolen pastor Åke Green för att han under en predikan yttrat sig på ett sådant sätt i en predikan att han klart "överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion" och gett "uttryck för missaktning av gruppen homosexuella" enligt 16 kap 8 § brottsbalken men att han gjort det i avsikt att "förkunna sin i bibeln grundade uppfattning". Med andra ord hans yttranden var straffbara enligt svensk brottsbalk men han frikändes med tanke på hur Högsta domstolen antog att Europadomstolen skulle tolka religionsfrihet. Domen avdömdes enhälligt av justitieråden Munck, Regner, Blomstrand, Calissendorf och Skarhed.
Den 6 juli 2006 dömdes ett antal personer för att på en skola ha spritt flygblad vari uttryckts missaktning för homosexuella som grupp. I domen uttalades bl.a. att även Europadomstolen medger vissa undantag från yttrandefriheten; exempelvis är det tillåtet att inskränka yttrandefriheten, för att undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter. Domen avkunnades av justitieråden Regner, Nyström och Calissendorff. Skiljaktiga var justitieråden Victor och Håstad och ville frikänna under hänvisning till den tolkning man ansåg att Europadomstolen gjort av yttrandefriheten.
Av HDs majoritet i det senare fallet var Regner och Calissendorff med och dömde Greenfallet. Av domskälen kan man utläsa att predikosituationen var ett undantagsfall där religionsfriheten gav en snävare ram för fällande dom. Denna snävare ram förelåg inte beträffande flygbladen. Minoriteten, som inte var med om Greenfallet, gick i sin mening däremot så långt att man förmodligen i praktiken upphävt så gott som all straffverkan av 16 kap. 8 § brottsbalken i vart fall när det gäller hets mot homosexuella när det brottet står mot yttrandefrihet.
Den 7 november 2007 avkunnades två frikännande domar, vilka meddelades justitieråden Victor, Håstad och Skarhed medan Nyström och Virdesten var skiljaktiga och ville fälla till ansvar. Saken rörde sig om artiklar publicerade på internet, i det ena fallet var webbplatsen kristen, i det andra nazistisk. På båda riktades angrepp mot homosexuella och på den nazistiska även mot romer. Den friande majoriteten åberopade yttrandefrihet både i följd av yttrandefrihetslagen och så som Europadomstolen tolkat yttrandefrihetsbegreppet. Minoriteten däremot hänvisade i vissa delar till domen i flygbladsmålet, särskilt detta att Europadomstolen tolkat yttrandefriheten så att man vid utövande av denna frihet hade skyldighet att undvika omotiverat kränkande uttalanden.
Av majoritetsledamöterna i de sista målen var Skarhed med om Greenmålet och frikände även då. De övriga som frikände i it-målet utgjorde i flygbladsfallet en frikännande minoritet. Medan av de som ville fälla tillhörde Nyström den majoritet som meddelade fällande dom i flygbladsmålet.
I Sydsvenskan har Mats Skogkär 7/11 uppmärksammat domarna under rubriken "Ingen klockren dom": I de två nu aktuella fallen kunde HD däremot inte enas. I båda ärendena ville två av fem ledamöter fälla de åtalade. Det skulle kunna ses som ett första tecken på en förestående omsvängning i HD mot en restriktivare tolkning av yttrandefriheten. Det vore i så fall en olycklig utveckling... Hatet mot homosexuella är i vissa kretsar intensivt. Fördomarna är fortfarande utbredda. Samtidigt går det inte att blunda för att det skett en stor förändring i samhällets och allmänhetens syn på homosexualitet. Idag är homofobin på väg att bli skamlig, det är böghatarna som är på väg in i garderoberna. Desto mindre anledning att göra dem till martyrer för yttrandefrihetens sak.
Johannes Åman har i Dagens Nyheter i dag 15/11 skrivit en ledare "Förvirringen kvarstår efter HD:s hetsdomar":...För hur skulle de tolkas? Är det nu definitivt fastslaget att yttrandefriheten är större än svensk hetslagstiftning ger intryck av? Eller befinner vi oss i ett brytningsskede där balansen snart kan förväntas tippa över i mer restriktiv riktning? ... Svårt att säga. Viktigast just nu är att inte tappa bort olikheterna mellan fallen och att inte stirra sig blind på enskilda ord eller formuleringar som de misstänkta bar ansvar för. I sin analys av Europadomstolens praxis betonar HD: "Det avgörande är alltså inte endast innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet."
Båda journalisterna är inne och nosar på sanningen. Det finns anledning att förmoda att det förekommer olika meningar i HD och att det alltså är lottningen av domare på respektive mål som fällt utslaget.
En falang bestående av justitieråden Victor, Håstad och Skarhed förefaller vilja frikänna från hetsbrott i alla fall där det finns fråga om yttrandefrihet med i bilden. En ful fråga är naturligtvis: gäller detta även andra grupper än homosexuella (och romer)? Om så är fallet skulle Högsta domstolen i stort sett ha tagit bort straffbarheten för hets mot folkgrupp.
En annan falang bestående av justitieråden Regner, Nyström, Calissendorf och Virdesten vill behålla möjligheten att bestraffa hets mot folkgrupp även när det kommer i konflikt med yttranderätten då man vid utövandet av yttranderätten inte fullgjort sin "plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör ett angrepp på deras rättigheter".
Var justitieråden Munck och Blomstrand står går inte att utläsa. Naturligtvis inte heller övriga av de 16 justitieråden.
Jag förstår att journalisterna känner sig villa inför HDs domar. Dessa tyder emellertid inte på någon utveckling i endera riktningen när det gäller att bedöma yttrandefrihetsfrågan. Det rör sig helt enkelt om att lottningen av domarna på respektive mål varit olika. Det kommer alltså att krävas ytterligare avgöranden, eventuellt avgörande på utökad avdelning eller i plenum, för att klarlägga HDs inställning i frågan om konflikt mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp.
Själv tycker jag det finns flera krux i de förda resonemangen. Redan i predikofallet, där man utsa att Green gjort sig skyldig till hets enligt svensk lagstiftning, hänvisade man, som grund för frikännande, till ett antagande om hur Europadomstolen skulle se på en hetssituation i förhållande till friheten att predika sin religion. De fall av europadomstolen, som analyserades i predikofallet, handlade inte om konflikten med hetslagstiftning utan var en samlad tolkning av diverse andra yttrandefrihetsfall. Redan här finns alltså en osäkerhetsfaktor. Kanske kommer detta att i framtiden avgöras av Europadomstolen. Nu finns bara en hypotetisk tolkning av svenska Högsta domstolen.
Vidgar man frågan så att yttringen enbart bedöms mot bakgrunden av hur Europadomstolen skulle ha avgjort dylik konflikter generellt mot konventionens yttrandefrihetsbegrepp blir tolkningen än mer tveksam. Det är nämligen svårt att tänka sig att europarätten skulle utgöra något slags carte blanche för mentala övergrepp direkt mot en folkgrupp och att alltså en ohämmad yttrandefrihet skulle antas gälla. Jag håller inte med journalisterna om att en sådan utveckling vore att föredra. Av någon outgrundlig anledning har man bland jornalister alltid haft lätt att dra en sådan slutsats när det gäller oss homosexuella, medan sådant stöd saknats när det gäller sådana obehagliga yttringar mot andra folkgrupper.
En dyster novemberdag 2005 frikände Högsta domstolen pastor Åke Green för att han under en predikan yttrat sig på ett sådant sätt i en predikan att han klart "överskridit gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion" och gett "uttryck för missaktning av gruppen homosexuella" enligt 16 kap 8 § brottsbalken men att han gjort det i avsikt att "förkunna sin i bibeln grundade uppfattning". Med andra ord hans yttranden var straffbara enligt svensk brottsbalk men han frikändes med tanke på hur Högsta domstolen antog att Europadomstolen skulle tolka religionsfrihet. Domen avdömdes enhälligt av justitieråden Munck, Regner, Blomstrand, Calissendorf och Skarhed.
Den 6 juli 2006 dömdes ett antal personer för att på en skola ha spritt flygblad vari uttryckts missaktning för homosexuella som grupp. I domen uttalades bl.a. att även Europadomstolen medger vissa undantag från yttrandefriheten; exempelvis är det tillåtet att inskränka yttrandefriheten, för att undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter. Domen avkunnades av justitieråden Regner, Nyström och Calissendorff. Skiljaktiga var justitieråden Victor och Håstad och ville frikänna under hänvisning till den tolkning man ansåg att Europadomstolen gjort av yttrandefriheten.
Av HDs majoritet i det senare fallet var Regner och Calissendorff med och dömde Greenfallet. Av domskälen kan man utläsa att predikosituationen var ett undantagsfall där religionsfriheten gav en snävare ram för fällande dom. Denna snävare ram förelåg inte beträffande flygbladen. Minoriteten, som inte var med om Greenfallet, gick i sin mening däremot så långt att man förmodligen i praktiken upphävt så gott som all straffverkan av 16 kap. 8 § brottsbalken i vart fall när det gäller hets mot homosexuella när det brottet står mot yttrandefrihet.
Den 7 november 2007 avkunnades två frikännande domar, vilka meddelades justitieråden Victor, Håstad och Skarhed medan Nyström och Virdesten var skiljaktiga och ville fälla till ansvar. Saken rörde sig om artiklar publicerade på internet, i det ena fallet var webbplatsen kristen, i det andra nazistisk. På båda riktades angrepp mot homosexuella och på den nazistiska även mot romer. Den friande majoriteten åberopade yttrandefrihet både i följd av yttrandefrihetslagen och så som Europadomstolen tolkat yttrandefrihetsbegreppet. Minoriteten däremot hänvisade i vissa delar till domen i flygbladsmålet, särskilt detta att Europadomstolen tolkat yttrandefriheten så att man vid utövande av denna frihet hade skyldighet att undvika omotiverat kränkande uttalanden.
Av majoritetsledamöterna i de sista målen var Skarhed med om Greenmålet och frikände även då. De övriga som frikände i it-målet utgjorde i flygbladsfallet en frikännande minoritet. Medan av de som ville fälla tillhörde Nyström den majoritet som meddelade fällande dom i flygbladsmålet.
I Sydsvenskan har Mats Skogkär 7/11 uppmärksammat domarna under rubriken "Ingen klockren dom": I de två nu aktuella fallen kunde HD däremot inte enas. I båda ärendena ville två av fem ledamöter fälla de åtalade. Det skulle kunna ses som ett första tecken på en förestående omsvängning i HD mot en restriktivare tolkning av yttrandefriheten. Det vore i så fall en olycklig utveckling... Hatet mot homosexuella är i vissa kretsar intensivt. Fördomarna är fortfarande utbredda. Samtidigt går det inte att blunda för att det skett en stor förändring i samhällets och allmänhetens syn på homosexualitet. Idag är homofobin på väg att bli skamlig, det är böghatarna som är på väg in i garderoberna. Desto mindre anledning att göra dem till martyrer för yttrandefrihetens sak.
Johannes Åman har i Dagens Nyheter i dag 15/11 skrivit en ledare "Förvirringen kvarstår efter HD:s hetsdomar":...För hur skulle de tolkas? Är det nu definitivt fastslaget att yttrandefriheten är större än svensk hetslagstiftning ger intryck av? Eller befinner vi oss i ett brytningsskede där balansen snart kan förväntas tippa över i mer restriktiv riktning? ... Svårt att säga. Viktigast just nu är att inte tappa bort olikheterna mellan fallen och att inte stirra sig blind på enskilda ord eller formuleringar som de misstänkta bar ansvar för. I sin analys av Europadomstolens praxis betonar HD: "Det avgörande är alltså inte endast innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet."
Båda journalisterna är inne och nosar på sanningen. Det finns anledning att förmoda att det förekommer olika meningar i HD och att det alltså är lottningen av domare på respektive mål som fällt utslaget.
En falang bestående av justitieråden Victor, Håstad och Skarhed förefaller vilja frikänna från hetsbrott i alla fall där det finns fråga om yttrandefrihet med i bilden. En ful fråga är naturligtvis: gäller detta även andra grupper än homosexuella (och romer)? Om så är fallet skulle Högsta domstolen i stort sett ha tagit bort straffbarheten för hets mot folkgrupp.
En annan falang bestående av justitieråden Regner, Nyström, Calissendorf och Virdesten vill behålla möjligheten att bestraffa hets mot folkgrupp även när det kommer i konflikt med yttranderätten då man vid utövandet av yttranderätten inte fullgjort sin "plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör ett angrepp på deras rättigheter".
Var justitieråden Munck och Blomstrand står går inte att utläsa. Naturligtvis inte heller övriga av de 16 justitieråden.
Jag förstår att journalisterna känner sig villa inför HDs domar. Dessa tyder emellertid inte på någon utveckling i endera riktningen när det gäller att bedöma yttrandefrihetsfrågan. Det rör sig helt enkelt om att lottningen av domarna på respektive mål varit olika. Det kommer alltså att krävas ytterligare avgöranden, eventuellt avgörande på utökad avdelning eller i plenum, för att klarlägga HDs inställning i frågan om konflikt mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp.
Själv tycker jag det finns flera krux i de förda resonemangen. Redan i predikofallet, där man utsa att Green gjort sig skyldig till hets enligt svensk lagstiftning, hänvisade man, som grund för frikännande, till ett antagande om hur Europadomstolen skulle se på en hetssituation i förhållande till friheten att predika sin religion. De fall av europadomstolen, som analyserades i predikofallet, handlade inte om konflikten med hetslagstiftning utan var en samlad tolkning av diverse andra yttrandefrihetsfall. Redan här finns alltså en osäkerhetsfaktor. Kanske kommer detta att i framtiden avgöras av Europadomstolen. Nu finns bara en hypotetisk tolkning av svenska Högsta domstolen.
Vidgar man frågan så att yttringen enbart bedöms mot bakgrunden av hur Europadomstolen skulle ha avgjort dylik konflikter generellt mot konventionens yttrandefrihetsbegrepp blir tolkningen än mer tveksam. Det är nämligen svårt att tänka sig att europarätten skulle utgöra något slags carte blanche för mentala övergrepp direkt mot en folkgrupp och att alltså en ohämmad yttrandefrihet skulle antas gälla. Jag håller inte med journalisterna om att en sådan utveckling vore att föredra. Av någon outgrundlig anledning har man bland jornalister alltid haft lätt att dra en sådan slutsats när det gäller oss homosexuella, medan sådant stöd saknats när det gäller sådana obehagliga yttringar mot andra folkgrupper.
Är Margot Wallström någon slags gisslan?
I veckan utfrågades Margot Wallström av KG Bergström i hans Rakt på. Som vanligt var det gemytligt med KGB och Margot Wallström förefaller ju vara en sällsynt rak och riktig person. Inte minst på grund härav är det väl märkligt att hon avancerat ända till vice ordförande i Europakommissionen. Hennes särskilda uppdrag som kommissionär är inte att vara propagandaminister utan - sa hon själv - att lyssna på folk i medlemsländerna, förklara bättre vad EU står för och dess möjligheter samt förankra europagemenskapen och göra det mera demokratiskt.
Jag tror att de flesta tycker att europagemenskap är något gott och att samarbete inom denna gemenskap är nödvändig. Det är inte här problemet ligger. Detta dock endast under förutsättning att man inte utmålar dem som är kritiska till olika delar av EUs utformning och förvaltning som fiender till EU-gemenskapen. Även Margot Wallström var inne på detta och sa att det måste bli ett slut på ja och nej. Men det är ju inte det som är frågan, eftersom de flesta i vart fall inom EU-kritiska socialdemokrater är för en europagemenskap, men en demokratisk sådan. Det är allvarligt när kritik av EUs strukturella brister besvaras med frågan är du för EU eller emot. Vad man då gör är att man bokstavligen lägger lock på all kritik vilket kommer att hämma hela utvecklingen av gemenskapen. Vad Margot Wallström och andra som oförbehållsamt ställer upp på EU borde göra är att istället lyssna på kritiken för att uppsnappa om det ligger något i den.
Det senaste exemplet på detta är hur man försöker genomdriva den nya konstitutionen. Visst är det sant som Margot Wallström framhöll, nämligen att det inte är odemokratiskt att låta konstitutionen ratificeras genom beslut av medlemsländernas parlament. Men nog ligger det en tanke om ett demokratiskt "underskott" i yttrandet av Irlands premiärminister: Jag begriper inte varför andra länder är så rädda för att låta folket säga sin mening. När den politiska ledningen öppet uttalar att man inte vågar behandla saken i folkomröstning därför att omröstningsutslag kan medföra motsatt beslut än vad parlamentet garanterat ger, så är man definitivt ute i demokratisk vidlyftighet. Vad man säger är ju att politikerna kommer att fatta ett annat beslut än det folket, dvs politikernas uppdragsgivare, tycker. I vart fall misstänker man att detta är läget och det läget vill man inte klarlägga! Kan man gissa att därmed grogrunden för förankring av EU bland medlemsländernas befolkningar är borttramsad? För att nu inte tala om tilltron till politiker. I det civila livet skulle sådant nämligen kallas trolöshet mot huvudman.
Vad jag förstår har inte ens Margot Wallström fattat - eller vill inte fatta - att frågan inte handlar om att förklara och förankra EU utan faktiskt att förändra EU. Jag skall peka på ett par problem som kommer att accentueras med att antalet medlemsländer ökar.
Även om EU-parlamentet fått ökat inflytande så handlar det om kosmetiska ändringar. Huvudinflytandet har fortfarande kommissionen. Och framtidsutsikten med den nya konstitutionen är att Sverige inte är garanterad insyn i dess verksamhet och att beslut kan fattas med majoritet. En avgörande fråga är att kommissionärernas och förvaltningens sfärer inte är avgränsade. I princip är det beroende av kommissionärens intresse och aktivitet hur utbredd verksamheten blir. Detta medför att EU onödigt blandar sig medlemsländernas inre förhållanden och genom ibland ganska uppseendeväckande och långtgående "direktiv". Detta blir för Sverige särskilt märkbart på områden där vi har annorlunda värderingar socialt, arbetsrättsligt och ekonomiskt än den kontinental-romerskkatolska kultursfären. Man borde alltså noga dra upp gränsen för vad EU skall göra och inte göra.
Samma sak gäller EG-domstolen, där nio manliga domare utan någon egentlig lagstiftning sitter och utifrån en närmast slagordsmässigt utformad text skall försöka bedöma om något förhållande är förenligt med EU-rätten. I praktiken innebär det att domarna själva skapar den lagstiftning som man dömer efter, exempelvis om något är förenligt med fri konkurrens. Härvid man underlåter att ta hänsyn till socialetiska ställningstaganden i medlemslandet som exempelvis alkohol- och spelskador, det etiska i vinst på alkohol och spel osv. Domstolens uppgift bör begränsas till tvister om tillämpningen av grundläggande traktat mellan medlemmar och EU. Det bör inte få förekomma att domstolen kan upphäva av medlemsland i demokratisk ordning fattade beslut av regering eller parlament. Det är här inte fråga om ett underskott av demokrati utan ett rent odemokratiskt moment.
Ytterligare en svårighet är att förvaltningen, där alla ärenden bereds, är stor, förmodligen för stor vilket i sin tur hänger man med att gränsen mellan Eu och medlemsländernas kompetens är diffus. Detta medför att insyn saknas och internrevision blir så gått som omöjlig att genomföra. Denna elefantiasis ger också möjlighet till obehöriga påtryckningar från kapitalstarka intressen med stöd av lobbyister medan avståndet till medlemsländernas befolkningar blir oöverstigligt långt.
Även löneförmåner till befattningshavare och den realtiva isolering från den enskilde medborgarens verklighet som skapas i dessa EU-ghetton med eget socialt liv och egna värderingar kring den egna betydenheten bidrar till att skapa bilden av något långt borta, helt främmande. Margot Wallström får inte bli någon slags gisslan för att vi socialdemokrater skall hålla tyst.
Jag har inga lösningar men redan i dessa rader så har man skisserat problemet. Det är enligt min mening en bättre början än att förneka det katastrofala demokratiska underskottet i EU.
Jag tror att de flesta tycker att europagemenskap är något gott och att samarbete inom denna gemenskap är nödvändig. Det är inte här problemet ligger. Detta dock endast under förutsättning att man inte utmålar dem som är kritiska till olika delar av EUs utformning och förvaltning som fiender till EU-gemenskapen. Även Margot Wallström var inne på detta och sa att det måste bli ett slut på ja och nej. Men det är ju inte det som är frågan, eftersom de flesta i vart fall inom EU-kritiska socialdemokrater är för en europagemenskap, men en demokratisk sådan. Det är allvarligt när kritik av EUs strukturella brister besvaras med frågan är du för EU eller emot. Vad man då gör är att man bokstavligen lägger lock på all kritik vilket kommer att hämma hela utvecklingen av gemenskapen. Vad Margot Wallström och andra som oförbehållsamt ställer upp på EU borde göra är att istället lyssna på kritiken för att uppsnappa om det ligger något i den.
Det senaste exemplet på detta är hur man försöker genomdriva den nya konstitutionen. Visst är det sant som Margot Wallström framhöll, nämligen att det inte är odemokratiskt att låta konstitutionen ratificeras genom beslut av medlemsländernas parlament. Men nog ligger det en tanke om ett demokratiskt "underskott" i yttrandet av Irlands premiärminister: Jag begriper inte varför andra länder är så rädda för att låta folket säga sin mening. När den politiska ledningen öppet uttalar att man inte vågar behandla saken i folkomröstning därför att omröstningsutslag kan medföra motsatt beslut än vad parlamentet garanterat ger, så är man definitivt ute i demokratisk vidlyftighet. Vad man säger är ju att politikerna kommer att fatta ett annat beslut än det folket, dvs politikernas uppdragsgivare, tycker. I vart fall misstänker man att detta är läget och det läget vill man inte klarlägga! Kan man gissa att därmed grogrunden för förankring av EU bland medlemsländernas befolkningar är borttramsad? För att nu inte tala om tilltron till politiker. I det civila livet skulle sådant nämligen kallas trolöshet mot huvudman.
Vad jag förstår har inte ens Margot Wallström fattat - eller vill inte fatta - att frågan inte handlar om att förklara och förankra EU utan faktiskt att förändra EU. Jag skall peka på ett par problem som kommer att accentueras med att antalet medlemsländer ökar.
Även om EU-parlamentet fått ökat inflytande så handlar det om kosmetiska ändringar. Huvudinflytandet har fortfarande kommissionen. Och framtidsutsikten med den nya konstitutionen är att Sverige inte är garanterad insyn i dess verksamhet och att beslut kan fattas med majoritet. En avgörande fråga är att kommissionärernas och förvaltningens sfärer inte är avgränsade. I princip är det beroende av kommissionärens intresse och aktivitet hur utbredd verksamheten blir. Detta medför att EU onödigt blandar sig medlemsländernas inre förhållanden och genom ibland ganska uppseendeväckande och långtgående "direktiv". Detta blir för Sverige särskilt märkbart på områden där vi har annorlunda värderingar socialt, arbetsrättsligt och ekonomiskt än den kontinental-romerskkatolska kultursfären. Man borde alltså noga dra upp gränsen för vad EU skall göra och inte göra.
Samma sak gäller EG-domstolen, där nio manliga domare utan någon egentlig lagstiftning sitter och utifrån en närmast slagordsmässigt utformad text skall försöka bedöma om något förhållande är förenligt med EU-rätten. I praktiken innebär det att domarna själva skapar den lagstiftning som man dömer efter, exempelvis om något är förenligt med fri konkurrens. Härvid man underlåter att ta hänsyn till socialetiska ställningstaganden i medlemslandet som exempelvis alkohol- och spelskador, det etiska i vinst på alkohol och spel osv. Domstolens uppgift bör begränsas till tvister om tillämpningen av grundläggande traktat mellan medlemmar och EU. Det bör inte få förekomma att domstolen kan upphäva av medlemsland i demokratisk ordning fattade beslut av regering eller parlament. Det är här inte fråga om ett underskott av demokrati utan ett rent odemokratiskt moment.
Ytterligare en svårighet är att förvaltningen, där alla ärenden bereds, är stor, förmodligen för stor vilket i sin tur hänger man med att gränsen mellan Eu och medlemsländernas kompetens är diffus. Detta medför att insyn saknas och internrevision blir så gått som omöjlig att genomföra. Denna elefantiasis ger också möjlighet till obehöriga påtryckningar från kapitalstarka intressen med stöd av lobbyister medan avståndet till medlemsländernas befolkningar blir oöverstigligt långt.
Även löneförmåner till befattningshavare och den realtiva isolering från den enskilde medborgarens verklighet som skapas i dessa EU-ghetton med eget socialt liv och egna värderingar kring den egna betydenheten bidrar till att skapa bilden av något långt borta, helt främmande. Margot Wallström får inte bli någon slags gisslan för att vi socialdemokrater skall hålla tyst.
Jag har inga lösningar men redan i dessa rader så har man skisserat problemet. Det är enligt min mening en bättre början än att förneka det katastrofala demokratiska underskottet i EU.
tisdag 13 november 2007
Ett kysstare, sjystare, schystare, schysstare eller justare samhälle med kådis?
Kristdemokraterna har dragit i gång en kampanj för ett "schystare" samhälle. Uppenbarligen är det en satsning för undgå den brännande närheten till fyraprocentsspärren. Regeringen har också släppt till ett antal kronor i några hjärtefrågor till broder-fyra-procent.
För att driva kampanjen har man öppnat en ny webb-sida där frågorna är med traditionellt kådisstuk: Vi arbetar för ett samhälle där fler tar ansvar och bryr sig om varandra; där värdighet och valfrihet genomsyrar barnomsorg, skola och sjukvård samt där inget står i vägen för goda idéer och företagande. Som alla vet kan detta översättas med att fritt fram för utförsäljning av offentlig barnomsorg, skolor och sjukvårdsinrättningar. Med andra ord det är mer "schysst" att du är lönsam, lilla vän om du är barn, skolelev eller sjuk. Likadant med äldreomsorgen, så du kan fortsätta att var lönsam ända tills det är dags för det så småningom privatiserade begravningsväsendet.
På hemsidan har man en röstningsprocedur med frågan hur "schyst" skall stavas (är frågan inte något ledande?!). Du kan välja på alternativen: kysst, sjyst, schyst, schysst eller juste. När jag röstade så ledde schysst med hög siffra. Själv röstade jag på kysst för att påminna om att i ett juste samhälle kan både homo- och heterosexuella kyssas och borde i enlighet med det äktenskapet inte förbehållas heterosexuella par. Detta har ju kådisarna, som enda politisk kraft i riksdagen, svårigheter med. Kanske borde man besinna att Guds kärlek är total - och omfattar därför även homosexuell - och att det inte är Gud som har fördomar utan människor. För Gud är ju faktiskt juste, schyst, schysst, sjyst och kysst.
Man har också fyra frågor i små talballonger kring vilka kampanjen tydligen skall cirkulera.
* Hur dåligt måste man må för att vara sjuk?
Ja, det är väl en adekvat fråga när högeralliansen försämrat villkoren och ersättningarna för sjukförsäkringen. Eftersom detta ger en mindre ekonomisk ram att leva på för familjen tvingas många att gå till arbetet även om de är sjuka. Vad man inte förstår är att kristdemokraterna inte ställt sig denna fråga när försämringarna i de allmänna försäkringarna bestämdes av högerregeringen.
Nej Göran, det är inte juste att man av ekonomiska skäl skall gå till jobbet även om man är sjuk. Ja, det är ojuste att överhuvudtaget göra besparingar på dem som redan har det svårt.
* Har dina barn tid att bara vara barn?
Kanske litet ovisst vad man från Kådis menar. Men en sak är säker, att när man sparar på de som har det sämst i samhället som högerregeringen gjort, så mår barnen i dessa familjer illa. När familjens resurser minskar så minskar barnens möjligheter till en innehållsrik fritid .. ja, överhuvudtaget så ökar klasskillnaderna också mellan barn. På det sättet har exempelvis barn till en ensamstående arbetslös mamma helt enkelt inte tid att bara vara barn...
Nej Göran, detta är en i grunden ojuste politik.
Villkoren för a-kassan har också skärpts. Senast rapporterades om en småbarnsmamma Luleå som skulle tvingas lämna hem, man och en tvåårsflicka för att söka jobb i Karlskrona. Så den mamman skulle få träffa sitt barn var fjortonde dag efter en resa på 140 mil! Är det verkligen rimligt att man på detta sätta jagar de arbetslösa med blåslampa och splittrar familjer?
Nej Göran, inte heller detta är juste.
* Ska det finnas en åldersgräns för att ha det bra?
Ja, man tycker tydligen det hos kristdemokraterna och de övriga i högeralliansen. Ty vad har man gjort. Du kan själv gå in på skatteverkets skatteskalor på nätet och konstatera att detta är sant. Om jag har inkomst av lön så får jag skatta enligt en skatteskala men har jag sparad lön i form av pension så beskattas jag högre enligt en särskild skatteskala. Den här gränsen är pensionsåldern, då man alltså förutom att inkomsten blir mindre även på denna mindre inkomst får en högre skatt än motsvarande belopp enligt lönetabellen. Det är detta som högerregeringen marknadsfört under namnet jobbskatteavdraget. Vad man då förtigit är att en generell skattesänkning som omfattar även pensionärer leder till än mer ökad konsumtion vilket i sin tur leder till ännu fler arbeten. Det mest allvarliga är att detta högre skatteuttag även drabbar de fattiga pensionsionärer som lever ett liv med enbart grundpension.
Nej Göran, detta är en skamligt orättvis politik och den är därför direkt ojuste mot den fattigare tredjedelan av Sveriges befolkning.
* Ska man stå upp för den som ligger ner?
Ja, jag vet att ni håller på med ett lagförslag om detta att man skall ingripa när någon blir utsatt. Tanken är ju god men som lagstiftning är den nog omöjlig att genomföra. Men den här frågan kan ju med fog ställas till alliansregeringen och då särskilt kristdemokraterna. Har ni varit justa och i regeringsförhandlingarna stått upp för dem som ligger ner, för den fattigare delen av Sveriges befolkning?
Är det att stå upp för den som ligger ner att genomföra en skattereform som innebär att alla rika med stora lyxvillor får sänkt skatt medan mer än 200000 hushåll i Sverige med med lågvärderade hus får ökad fastighetsskatt? Detta samtidigt som man tar bort investeringsstödet för hyreshus. Är det att stå upp för dem som ligger ner att genomföra sänkning av ersättningarna och höjning av avgifterna för de allmänna försäkringarna samtidigt som man avskaffar förmögenhetsskatten? Är det att stå upp för dem som ligger ner att öka kontrollen av fusket med försäkringarna och samtidigt minska medlen till att utreda ekobrott och skattefusk i samband med bolagsaffärer?
Nej Göran, innan du kommer med något lagförslag så bör du se över er ojusta politik att trampa på dem som ligger ner!
För att driva kampanjen har man öppnat en ny webb-sida där frågorna är med traditionellt kådisstuk: Vi arbetar för ett samhälle där fler tar ansvar och bryr sig om varandra; där värdighet och valfrihet genomsyrar barnomsorg, skola och sjukvård samt där inget står i vägen för goda idéer och företagande. Som alla vet kan detta översättas med att fritt fram för utförsäljning av offentlig barnomsorg, skolor och sjukvårdsinrättningar. Med andra ord det är mer "schysst" att du är lönsam, lilla vän om du är barn, skolelev eller sjuk. Likadant med äldreomsorgen, så du kan fortsätta att var lönsam ända tills det är dags för det så småningom privatiserade begravningsväsendet.
På hemsidan har man en röstningsprocedur med frågan hur "schyst" skall stavas (är frågan inte något ledande?!). Du kan välja på alternativen: kysst, sjyst, schyst, schysst eller juste. När jag röstade så ledde schysst med hög siffra. Själv röstade jag på kysst för att påminna om att i ett juste samhälle kan både homo- och heterosexuella kyssas och borde i enlighet med det äktenskapet inte förbehållas heterosexuella par. Detta har ju kådisarna, som enda politisk kraft i riksdagen, svårigheter med. Kanske borde man besinna att Guds kärlek är total - och omfattar därför även homosexuell - och att det inte är Gud som har fördomar utan människor. För Gud är ju faktiskt juste, schyst, schysst, sjyst och kysst.
Man har också fyra frågor i små talballonger kring vilka kampanjen tydligen skall cirkulera.
* Hur dåligt måste man må för att vara sjuk?
Ja, det är väl en adekvat fråga när högeralliansen försämrat villkoren och ersättningarna för sjukförsäkringen. Eftersom detta ger en mindre ekonomisk ram att leva på för familjen tvingas många att gå till arbetet även om de är sjuka. Vad man inte förstår är att kristdemokraterna inte ställt sig denna fråga när försämringarna i de allmänna försäkringarna bestämdes av högerregeringen.
Nej Göran, det är inte juste att man av ekonomiska skäl skall gå till jobbet även om man är sjuk. Ja, det är ojuste att överhuvudtaget göra besparingar på dem som redan har det svårt.
* Har dina barn tid att bara vara barn?
Kanske litet ovisst vad man från Kådis menar. Men en sak är säker, att när man sparar på de som har det sämst i samhället som högerregeringen gjort, så mår barnen i dessa familjer illa. När familjens resurser minskar så minskar barnens möjligheter till en innehållsrik fritid .. ja, överhuvudtaget så ökar klasskillnaderna också mellan barn. På det sättet har exempelvis barn till en ensamstående arbetslös mamma helt enkelt inte tid att bara vara barn...
Nej Göran, detta är en i grunden ojuste politik.
Villkoren för a-kassan har också skärpts. Senast rapporterades om en småbarnsmamma Luleå som skulle tvingas lämna hem, man och en tvåårsflicka för att söka jobb i Karlskrona. Så den mamman skulle få träffa sitt barn var fjortonde dag efter en resa på 140 mil! Är det verkligen rimligt att man på detta sätta jagar de arbetslösa med blåslampa och splittrar familjer?
Nej Göran, inte heller detta är juste.
* Ska det finnas en åldersgräns för att ha det bra?
Ja, man tycker tydligen det hos kristdemokraterna och de övriga i högeralliansen. Ty vad har man gjort. Du kan själv gå in på skatteverkets skatteskalor på nätet och konstatera att detta är sant. Om jag har inkomst av lön så får jag skatta enligt en skatteskala men har jag sparad lön i form av pension så beskattas jag högre enligt en särskild skatteskala. Den här gränsen är pensionsåldern, då man alltså förutom att inkomsten blir mindre även på denna mindre inkomst får en högre skatt än motsvarande belopp enligt lönetabellen. Det är detta som högerregeringen marknadsfört under namnet jobbskatteavdraget. Vad man då förtigit är att en generell skattesänkning som omfattar även pensionärer leder till än mer ökad konsumtion vilket i sin tur leder till ännu fler arbeten. Det mest allvarliga är att detta högre skatteuttag även drabbar de fattiga pensionsionärer som lever ett liv med enbart grundpension.
Nej Göran, detta är en skamligt orättvis politik och den är därför direkt ojuste mot den fattigare tredjedelan av Sveriges befolkning.
* Ska man stå upp för den som ligger ner?
Ja, jag vet att ni håller på med ett lagförslag om detta att man skall ingripa när någon blir utsatt. Tanken är ju god men som lagstiftning är den nog omöjlig att genomföra. Men den här frågan kan ju med fog ställas till alliansregeringen och då särskilt kristdemokraterna. Har ni varit justa och i regeringsförhandlingarna stått upp för dem som ligger ner, för den fattigare delen av Sveriges befolkning?
Är det att stå upp för den som ligger ner att genomföra en skattereform som innebär att alla rika med stora lyxvillor får sänkt skatt medan mer än 200000 hushåll i Sverige med med lågvärderade hus får ökad fastighetsskatt? Detta samtidigt som man tar bort investeringsstödet för hyreshus. Är det att stå upp för dem som ligger ner att genomföra sänkning av ersättningarna och höjning av avgifterna för de allmänna försäkringarna samtidigt som man avskaffar förmögenhetsskatten? Är det att stå upp för dem som ligger ner att öka kontrollen av fusket med försäkringarna och samtidigt minska medlen till att utreda ekobrott och skattefusk i samband med bolagsaffärer?
Nej Göran, innan du kommer med något lagförslag så bör du se över er ojusta politik att trampa på dem som ligger ner!
Skall luleå-Rebecka tvingas överge barn, man och hem för jobb i Karlskrona?
Ta jobb i Karlskrona och träffa familjen varannan helg - eller bli av med a-kassan. Det beskedet fick småbarnsmamman Rebecka Magnusson av arbetsförmedlingen i Luleå. "Precis som det ska vara enligt reglerna. Eftersom det krävs att man söker jobb på andra orter redan från den första arbetslösa dagen om det behövs."
Rebecka bor i dag i Luleå, tillsammans med sin snart två år gamla dotter Saga och sin make Daniel, som har jobb i orten. Som utbildad förskolelärare har hon varit arbetslös sedan i juli. Nu har hon fått order om att söka jobb på en ny förskola som snart öppnas i Karlskrona, 140 mil från Luleå. Om hon får jobbet tvingas hon välja mellan att flytta ifrån sin make och barn, eller bli av med ersättningen från a-kassan. Om hon tackar ja får hon ersättning för resor hem två gånger i månaden under det första året.
Att Rebecka är förälder är ingen förmildrande omständighet. För att hänsyn skulle tas till hennes dotter Saga krävs att Rebecka är ensamstående. Då kan man under en övergångsperiod få möjlighet att bara söka jobb inom närområdet.
-Är huvudspåret att stanna kvar på sin hemort får man titta på alternativa yrken, säger a-kassechefen i Luleå Jan Sundkvist.
-Jag har redan börjat fundera på att ta ett städjobb. Jag är nämligen rädd att jag får förskollärarjobbet och tvingas splittra familjen. Jag tycker att 140 mil är lite väl långt för att veckopendla, säger Rebecka Magnusson.
Allt enligt dagens rapportsändning på SvT.
Detta är tamejfaen inte klokt. Och det är inte arbetsförmedlingens fel ty reglerna är sådana.
Men vem i helvete har konstruerat sådana regler. Vad jag förstår så är det den "nya arbetarregeringen" som introducerat dessa fullständigt hutlösa regler. Man jagar arbetslösa med blåslampa. All mänsklig hänsyn kastar man överbord.
Visst är arbete både en rättighet och en plikt. Men att "arbetsplikten" skall utövas 140 mil från hem, make och barn är inte bara okristligt utan stridande mot all rimlig humanism. Detta måste vara ett högprioriterat område för nytänkande när vi träder till efter nästa val.
Uppenbarligen får en tvååring inte skiljas från sin mamma med 140 mil. Detta är regler som utformats av Koko-politiker. Vad jag förstår är det dessutom omöjligt att tillämpa bestämmelserna om a-kasseersättning i detta fall.
Tillämpning i detta fall är nämligen inte förenlig med den av Sverige 1990 ratificerade FNs barnkonvention. Enligt artikel 3 gäller: 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Dessutom så har Sverige åtagit sig enligt punkten 2 och artikel 4 att vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder för att tillförsäkra barnet detta.
Om Rebecka tvingas till Karlskrona av ekonomiska skäl så är det inte heller förenligt med europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna Artikel 8 där föreskrivs att 1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem ... och 2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet (annat än i vissa inte här aktuella undantagsfall). Europakonventionen skall dessutom från 1998 tillämpas som lag här i landet.
En tillämpning av föreskriften rör Rebeckas barn och den är uppenbarligen inte förenlig med det barnets bästa. Detta är även A-kassan i Luleå skyldig att pröva. Och tycker man inte det så är det regeringens skyldighet att genast ändra lagstiftningen eller i vart fall ge instruktioner om att reglerna inte får tillämpas på småbarnsföräldrar. Om man försöker sig på att tillämpa reglerna så kommer man dessutom i strid med europakonventionen artikel 8 (då man enligt denna artikel prövat skiljande av barn från föräldrar).
A-kassan i Luleå måste vägra att tillämpa bestämmelserna i fall som detta. Regeringen måste genast ingripa och ändra bestämmelserna eller i vart fall ge kompletterande instruktioner.
Härmed anmäler jag saken till Barnombudsmannen för att saken må bevakas på ett riktigt sätt.
Rebecka bor i dag i Luleå, tillsammans med sin snart två år gamla dotter Saga och sin make Daniel, som har jobb i orten. Som utbildad förskolelärare har hon varit arbetslös sedan i juli. Nu har hon fått order om att söka jobb på en ny förskola som snart öppnas i Karlskrona, 140 mil från Luleå. Om hon får jobbet tvingas hon välja mellan att flytta ifrån sin make och barn, eller bli av med ersättningen från a-kassan. Om hon tackar ja får hon ersättning för resor hem två gånger i månaden under det första året.
Att Rebecka är förälder är ingen förmildrande omständighet. För att hänsyn skulle tas till hennes dotter Saga krävs att Rebecka är ensamstående. Då kan man under en övergångsperiod få möjlighet att bara söka jobb inom närområdet.
-Är huvudspåret att stanna kvar på sin hemort får man titta på alternativa yrken, säger a-kassechefen i Luleå Jan Sundkvist.
-Jag har redan börjat fundera på att ta ett städjobb. Jag är nämligen rädd att jag får förskollärarjobbet och tvingas splittra familjen. Jag tycker att 140 mil är lite väl långt för att veckopendla, säger Rebecka Magnusson.
Allt enligt dagens rapportsändning på SvT.
Detta är tamejfaen inte klokt. Och det är inte arbetsförmedlingens fel ty reglerna är sådana.
Men vem i helvete har konstruerat sådana regler. Vad jag förstår så är det den "nya arbetarregeringen" som introducerat dessa fullständigt hutlösa regler. Man jagar arbetslösa med blåslampa. All mänsklig hänsyn kastar man överbord.
Visst är arbete både en rättighet och en plikt. Men att "arbetsplikten" skall utövas 140 mil från hem, make och barn är inte bara okristligt utan stridande mot all rimlig humanism. Detta måste vara ett högprioriterat område för nytänkande när vi träder till efter nästa val.
Uppenbarligen får en tvååring inte skiljas från sin mamma med 140 mil. Detta är regler som utformats av Koko-politiker. Vad jag förstår är det dessutom omöjligt att tillämpa bestämmelserna om a-kasseersättning i detta fall.
Tillämpning i detta fall är nämligen inte förenlig med den av Sverige 1990 ratificerade FNs barnkonvention. Enligt artikel 3 gäller: 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Dessutom så har Sverige åtagit sig enligt punkten 2 och artikel 4 att vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder för att tillförsäkra barnet detta.
Om Rebecka tvingas till Karlskrona av ekonomiska skäl så är det inte heller förenligt med europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna Artikel 8 där föreskrivs att 1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem ... och 2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet (annat än i vissa inte här aktuella undantagsfall). Europakonventionen skall dessutom från 1998 tillämpas som lag här i landet.
En tillämpning av föreskriften rör Rebeckas barn och den är uppenbarligen inte förenlig med det barnets bästa. Detta är även A-kassan i Luleå skyldig att pröva. Och tycker man inte det så är det regeringens skyldighet att genast ändra lagstiftningen eller i vart fall ge instruktioner om att reglerna inte får tillämpas på småbarnsföräldrar. Om man försöker sig på att tillämpa reglerna så kommer man dessutom i strid med europakonventionen artikel 8 (då man enligt denna artikel prövat skiljande av barn från föräldrar).
A-kassan i Luleå måste vägra att tillämpa bestämmelserna i fall som detta. Regeringen måste genast ingripa och ändra bestämmelserna eller i vart fall ge kompletterande instruktioner.
Härmed anmäler jag saken till Barnombudsmannen för att saken må bevakas på ett riktigt sätt.
söndag 11 november 2007
Pimplar Jan Guillou rakvatten?
"Vi har en onykterhetsgräns så fininställd att den som just använt rakvatten får ett utslag på 0,2 till 0,4 promille", skriver Jan Guilllou i dagens 11/11 Aftonblad. Han ömmar för Karin Pilsäter (fp), som förmodligen skulle "ha suttit i regeringen i dag om det inte varit för den olycksaliga morgonen något halvår före valet" då hon åkte fast för rattonykterhet med 0,2 promille i blodet.
Jan Guillou funderar över om han inte själv någon gång varit över den magiska gränsen 0,2 promille. Funderingarna fick sådana proportioner att han köpte en polisens apparatur för 7.000 kr för att vara på säkra sidan. Efter ett års "vetenskapliga" studier på sig själv så hade han lärt sig åtskilligt. Det var exempelvis omöjligt att själv avgöra var han befann sig på skalan mellan 0,0 och 0,3 promille. Vid 0,5 däremot började han ana att han inte var en särskilt bra bilförare.
Konstaterandet om rakvatten, vars "vetenskaplighet" jag sätter ett frågetecken för, har satt myror i huvudet på mig. Min erfarenhet är nämligen att det är utandningsluften som polisens apparatur mäter. Om det är riktigt så måste ju rakvattnet ha inmundigats för att ge utslag p.g.a. utandningen. Jag vill inte göra några påståenden om Jan Guillous drykesvanor men i alla fall så kände jag mig förvirrad av uppgifterna i krönikan.
Bortsett från detta frågetecken så tycks Jan Guillous krönika syfta till att allt talar för att man bör återgå till den gamla rattonykterhetsgränsen på 0,5 promille. Bland andra omständigheter anför han att internationella studier visar att 20 % av trafikolyckorna orsakas av trötthet eller insomnande bilförare. Och det är väl en sak. En annan är att av dessa 20 % har en viss del en alkoholpromille av 0,2 eller mer i blodet förutom den stora procentandel av alla olyckor som orsakas av förare med ordentlig alkoholpromille i blodet. Det är just det sista, vilket Jan Guillou naturligtvis inte tar upp, som fört fram kravet på noll-tolerans mot alkohol i trafiken. Man har behövt en klar och tydlig regel, alltså nolltolerans, vilket i lagstiftningen formulerats som 0,2 promille. I detta finns varken något "onödigt och orättfärdigt" som Jan Guillou beskriver lagstiftningen.
Visserligen påstår Jan Guillou redan i krönikan att har man den åsikten så är man vilseledd av skandaljournalistik, nykterhetsfanatiker och moraliserande ledarskribenter och andra på Jan Guillous lista över hemskingar. Men vilseledd? Om vad? Att alkohol i trafiken är vansinne kan man ju räkna ut alldeles själv utan 7000-kr-apparater exempelvis efter deltagande i ett härligt ålagille eller en sober gåsafest.
Det finns alltså inte minsta anledning att ändra på den svenska trafiklagstiftningen. Istället så börjar guskelov detta tankesätt med noll-tolerans långsamt vinna gehör i andra europeiska länder. Det är bra eftersom det motverkar trafikolyckor och därigenom minskar mänskligt lidande. Naturligtvis är det också viktigt att inte sätta sig trött bakom ratten och det hade varit förtjänstfullt om Jan Guillou i sin krönika mer betonat den aspekten.
Än märkligare blir Jan Guillous slutsats av sina "vetenskapliga" försök på sig själv: Var bilförare utom herlnykterister bör lägga ut 7000 kr på en apparat som kan fastställa det man inte själv kan fastställa, nämligen om man är eller inte är på väg att begå... brott.. .Visserligen drabbar inköpskostnaden i detta fall ingen fattig så det må väl vara hänt. Dessutom kanske det var en avdragsgill utgift för arbetet att skriva krönikan i Aftonbladet.
Men för oss vanliga som är nöjda med noll-tolerans mot alkohol i trafiken behövs inga stora utgifter och andra anstalter. Det är ju faktisk bara att avstå från alkohol i samband med bilkörning, eller i tillräcklig tid före bilkörning. Ramlösa till ålen och äpplemust till svartsoppan och gåsen.
Så, så enkelt var det
Jan Guillou funderar över om han inte själv någon gång varit över den magiska gränsen 0,2 promille. Funderingarna fick sådana proportioner att han köpte en polisens apparatur för 7.000 kr för att vara på säkra sidan. Efter ett års "vetenskapliga" studier på sig själv så hade han lärt sig åtskilligt. Det var exempelvis omöjligt att själv avgöra var han befann sig på skalan mellan 0,0 och 0,3 promille. Vid 0,5 däremot började han ana att han inte var en särskilt bra bilförare.
Konstaterandet om rakvatten, vars "vetenskaplighet" jag sätter ett frågetecken för, har satt myror i huvudet på mig. Min erfarenhet är nämligen att det är utandningsluften som polisens apparatur mäter. Om det är riktigt så måste ju rakvattnet ha inmundigats för att ge utslag p.g.a. utandningen. Jag vill inte göra några påståenden om Jan Guillous drykesvanor men i alla fall så kände jag mig förvirrad av uppgifterna i krönikan.
Bortsett från detta frågetecken så tycks Jan Guillous krönika syfta till att allt talar för att man bör återgå till den gamla rattonykterhetsgränsen på 0,5 promille. Bland andra omständigheter anför han att internationella studier visar att 20 % av trafikolyckorna orsakas av trötthet eller insomnande bilförare. Och det är väl en sak. En annan är att av dessa 20 % har en viss del en alkoholpromille av 0,2 eller mer i blodet förutom den stora procentandel av alla olyckor som orsakas av förare med ordentlig alkoholpromille i blodet. Det är just det sista, vilket Jan Guillou naturligtvis inte tar upp, som fört fram kravet på noll-tolerans mot alkohol i trafiken. Man har behövt en klar och tydlig regel, alltså nolltolerans, vilket i lagstiftningen formulerats som 0,2 promille. I detta finns varken något "onödigt och orättfärdigt" som Jan Guillou beskriver lagstiftningen.
Visserligen påstår Jan Guillou redan i krönikan att har man den åsikten så är man vilseledd av skandaljournalistik, nykterhetsfanatiker och moraliserande ledarskribenter och andra på Jan Guillous lista över hemskingar. Men vilseledd? Om vad? Att alkohol i trafiken är vansinne kan man ju räkna ut alldeles själv utan 7000-kr-apparater exempelvis efter deltagande i ett härligt ålagille eller en sober gåsafest.
Det finns alltså inte minsta anledning att ändra på den svenska trafiklagstiftningen. Istället så börjar guskelov detta tankesätt med noll-tolerans långsamt vinna gehör i andra europeiska länder. Det är bra eftersom det motverkar trafikolyckor och därigenom minskar mänskligt lidande. Naturligtvis är det också viktigt att inte sätta sig trött bakom ratten och det hade varit förtjänstfullt om Jan Guillou i sin krönika mer betonat den aspekten.
Än märkligare blir Jan Guillous slutsats av sina "vetenskapliga" försök på sig själv: Var bilförare utom herlnykterister bör lägga ut 7000 kr på en apparat som kan fastställa det man inte själv kan fastställa, nämligen om man är eller inte är på väg att begå... brott.. .Visserligen drabbar inköpskostnaden i detta fall ingen fattig så det må väl vara hänt. Dessutom kanske det var en avdragsgill utgift för arbetet att skriva krönikan i Aftonbladet.
Men för oss vanliga som är nöjda med noll-tolerans mot alkohol i trafiken behövs inga stora utgifter och andra anstalter. Det är ju faktisk bara att avstå från alkohol i samband med bilkörning, eller i tillräcklig tid före bilkörning. Ramlösa till ålen och äpplemust till svartsoppan och gåsen.
Så, så enkelt var det
Mager tröst för Reinfeldt - ingen har varit så klantig sedan 1936!
"Tröst för Reinfeldt" är i dagens Sydsvenska 11/11 rubriken för Per T. Ohlssons sedvanliga söndagskrönika. Han rekapitulerar hela raden av Högerregeringens tillkortakommanden: Borelius, Stegö Chilò, Odenberg, Björling, Schenström, Clase, makarna Cederschiöld, avsättandet "i praktiken" av Lars Leijonborg efter dataintrångsskandalen, hanteringen av Carnegiemedarbetarnas avgång samt slutligen alla skriverier om andra statssekreterares anlitande av svart arbetskraft, "de flesta moderater men även folkpartister, kristdemokrater och centerpartister har struntat i skatter och avgifter".
"Ytterst vilar ansvaret för allt detta på Fredrik Reinfeldt. Hans ledarskap, eller brist på ledarskap, har snarast förvärrat situationen... Man skulle kunna säga att Reinfeldts regering saknar institutionell kompetens. Det manifesterar sig inte bara i tveksamma rekryteringar och oförmåga att hantera skandaler. Även den sakpolitiska processen blir lidande. Fastighetsskatten är ett exempel. Den förvandlades från trumfkort i valrörelsen till politisk belastning. Skatten skulle avskaffas och ersättas med en kommunal avgift. Lösningen, märkligt komplicerad, innebär att över 200 000 hushåll får höjd fastighetsskatt nästa år... Till en början kunde misstagen skyllas på regeringsovana. Nu, mer än ett år senare, håller inte den förklaringen..." så långt PerTes krönika. Och för en gång skull så har jag inget att tillfoga till beskrivningen av högerregeringens första år vid makten. Ja, när det gäller fadäserna alltså. Däremot är åtskilligt att säga om den bedrivna rikemanspolitiken som får slogan om "det nya arbetarpartiet" att framstå som ett dåligt skämt.
I sin krönika fortsätter emellertid PerTe med att - naturligtvis - ge Mona en känga för att ha använt "regeringens kontokort för privata inköp". Som en annan förmildrande (?) omständighet anförs att socialdemokratiska regeringens - och särskilt Göran Persson -"misslyckats... kapitalt... på annandag jul 2004, då Indiska oceanen reste sig med dödsbringande kraft över turistparadiset Phuket". Däremot påpekar PerTe naturligtvis inte att det första var en Toblerone-bagatell och det andra en yttre händelse som måste betecknas som en katastrof och handlade om att årets största familjehelg sätta igång en katastrofhjälp som rörde 10.000-tals människor. Schenströmaffären belyser ju dessutom hur allvarligt den nya regeringen ser på detta med krisberedskap.
Så detta med Mona och Göran var väl mager tröst för Reinfeldt.
Men PerTe är inte den som ger sig när det gäller att trösta vår klantige statsminister. Den "oberoende liberala" linjen förpliktar. PerTe refererar hur klantig Louis De Geer dy, statsminister 1920-21, var och avslöjar en tokig rekrytering av finansminister som Axel Pehrsson-Bramstorp gjorde till sin regering 1936. De sedelärande berättelserna om dessa misstag är läsvärda.
Men frågan som inställer sig är detta svaret på rubrikens påstående om tröst för Reinfeldt? Han kan ju enligt PerTe "behöva lite tröst i sitt självförvållade elände. Då erbjuder en och annan företrädare som statsminister perspektiv på hans eget famlande".
Ja, det var just en tröst att ingen har varit så klantig sedan 1920 och 1936! Vore jag i Reinfeldts kläder så skulle jag mumla något om klen tröst. Och då är nog Murphys lag 'Om något kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det' - rättvänd eller omvänd - till föga tröst.
Den prognos PerTe gör för högerregeringens framtid är dessutom mycket dyster. Han ifrågasätter nämligen som slutsats: ... kanske bör Murphys lag omformuleras när den under namnet Reinfeldts lag tillämpas på den nuvarande regeringen: Om något kan bli rätt, så blir det inte det.
Det är synd om svenskarna som valt en sådan regering. Men det kan ju bli annorlunda 2010.
"Ytterst vilar ansvaret för allt detta på Fredrik Reinfeldt. Hans ledarskap, eller brist på ledarskap, har snarast förvärrat situationen... Man skulle kunna säga att Reinfeldts regering saknar institutionell kompetens. Det manifesterar sig inte bara i tveksamma rekryteringar och oförmåga att hantera skandaler. Även den sakpolitiska processen blir lidande. Fastighetsskatten är ett exempel. Den förvandlades från trumfkort i valrörelsen till politisk belastning. Skatten skulle avskaffas och ersättas med en kommunal avgift. Lösningen, märkligt komplicerad, innebär att över 200 000 hushåll får höjd fastighetsskatt nästa år... Till en början kunde misstagen skyllas på regeringsovana. Nu, mer än ett år senare, håller inte den förklaringen..." så långt PerTes krönika. Och för en gång skull så har jag inget att tillfoga till beskrivningen av högerregeringens första år vid makten. Ja, när det gäller fadäserna alltså. Däremot är åtskilligt att säga om den bedrivna rikemanspolitiken som får slogan om "det nya arbetarpartiet" att framstå som ett dåligt skämt.
I sin krönika fortsätter emellertid PerTe med att - naturligtvis - ge Mona en känga för att ha använt "regeringens kontokort för privata inköp". Som en annan förmildrande (?) omständighet anförs att socialdemokratiska regeringens - och särskilt Göran Persson -"misslyckats... kapitalt... på annandag jul 2004, då Indiska oceanen reste sig med dödsbringande kraft över turistparadiset Phuket". Däremot påpekar PerTe naturligtvis inte att det första var en Toblerone-bagatell och det andra en yttre händelse som måste betecknas som en katastrof och handlade om att årets största familjehelg sätta igång en katastrofhjälp som rörde 10.000-tals människor. Schenströmaffären belyser ju dessutom hur allvarligt den nya regeringen ser på detta med krisberedskap.
Så detta med Mona och Göran var väl mager tröst för Reinfeldt.
Men PerTe är inte den som ger sig när det gäller att trösta vår klantige statsminister. Den "oberoende liberala" linjen förpliktar. PerTe refererar hur klantig Louis De Geer dy, statsminister 1920-21, var och avslöjar en tokig rekrytering av finansminister som Axel Pehrsson-Bramstorp gjorde till sin regering 1936. De sedelärande berättelserna om dessa misstag är läsvärda.
Men frågan som inställer sig är detta svaret på rubrikens påstående om tröst för Reinfeldt? Han kan ju enligt PerTe "behöva lite tröst i sitt självförvållade elände. Då erbjuder en och annan företrädare som statsminister perspektiv på hans eget famlande".
Ja, det var just en tröst att ingen har varit så klantig sedan 1920 och 1936! Vore jag i Reinfeldts kläder så skulle jag mumla något om klen tröst. Och då är nog Murphys lag 'Om något kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det' - rättvänd eller omvänd - till föga tröst.
Den prognos PerTe gör för högerregeringens framtid är dessutom mycket dyster. Han ifrågasätter nämligen som slutsats: ... kanske bör Murphys lag omformuleras när den under namnet Reinfeldts lag tillämpas på den nuvarande regeringen: Om något kan bli rätt, så blir det inte det.
Det är synd om svenskarna som valt en sådan regering. Men det kan ju bli annorlunda 2010.
fredag 9 november 2007
Lika häftigt att betala skatt som detta med solidaritet! Del 2.
I dag har jag med anledning av gårdagens blogg fått ett mejl från Sydsvenskan chefredaktör Heidi Avellan. Hon är jättearg och inleder med att säga: "Ett mejl till dig, inte för publicering på din blogg. Där du i anständighetens namn borde göra en rättelse."
Jag är ledsen men jag vet inte riktigt hur jag skall förfara, å ena sidan säger Heidi Avellan åt mig att inte publicera mejlet och å den andra att införa en rättelse. Men för att göra en rättelse är det väl bäst att ta in texten in exstenso så att jag inte misstolkar något i min vänstriga illvilja. Först efter det ordagranna återgivandet kan jag ju lämna eventuell behövlig kommentar. Jag tycker att detta är att tillämpa anständighet, inte bara till namnet.
Därför publicerar jag mejlet - samtidigt som jag ber om ursäkt för att jag bryter mot anvisningen:
Det är en sak att inte tycka lika. En annan att fara fram med ren lögn.
Vad som sades i Studio Ett på torsdag (vilket är enkelt att kolla upp på nätet) var följande:
På Agneta Furviks fråga om "det nya arbetarpartiets" politiska förändring - "de nya moderaterna har omformulerat mycket av sin ideologi på senare år, kommer vi någonsin att få höra moderata företrädare att utropa att det är 'häftigt att betala skatt' som Mona Sahlin en gång sagt?" - svarar jag: "Det hoppas jag verkligen vi slipper."
Frågan handlade om själva formuleringen. Inte viljan av betala skatt - och särskilt inte min, som icke-moderat.
Uttrycket är fånigt. Det var fånigt redan när Sahlin sade det och skulle inte bli bättre av att upprepas.
Det är något helt annat än vad du skriver. Det är förbluffande att du trots noggrann läsning av Sydsvenskan inte tycks ha en blåblek aning om vår syn på skatter, avgifter och en gemensam sektor.
Och "vi borgerliga" får stå för dig. Själv är jag oberoende liberal.
I min blogg i går skrev jag: "Heidi Avellan, Sydsvenskans chefredaktör, blev i radio tillfrågad om hon trodde att det fanns moderater som instämde i Mona Sahlins yttrande att det är häftigt att betala skatt? Hon svarade att det hoppades hon verkligen att det inte var."
Jag tycker detta är förvånansvärt likt det som Heidi Avellan själv skriver om vad som förevarit. Men hon hävdar att det enbart gällde "formuleringen" som hon värderade som "fånig". Som framgår av min blogg så resonerar jag utefter en annan linje, nämligen att Mona Sahlin valt just den formuleringen eftersom den via ändamålet med skatterna blir en del av vad vi på vänsterkanten kallar solidaritet. Och när man talar om politik får det väl vara ursäktligt om man inte nöjer sig med formuleringen, det yttre skenverket, utan försöker tränga in mot kärnan i det politiska budskapet.
I min gårdagsblogg formulerade jag frågan så här: "Nej, just det. Varför säger inte ledande borgerliga politiker något liknande? Är detta månne ett djupare tecken på ett grundläggande ställningstagande."
Efter att ha utvecklat detta resonemang så summerar jag: "Därför behövde Heidi Avellan ingen betänketid: Nej, vi borgerliga tycker inte att det är häftigt att betala skatt. Därav kan man dra slutsatsen att solidaritet är ett nödvändigt, marginellt ont för borgarna."
Jag medger att denna summering kan tolkas som om Heidi Avellan uttryckligen sagt meningen efter kolon. Det var inte min avsikt och det ber jag härmed att få dementera. Och har Heidi Avellan uppfattat det så, så ber jag om ursäkt.
Däremot förstår jag fortfarande inte varför uttrycket skulle vara "fånigt" med anläggande av det djupare perspektiv som jag strävat efter i min bloggartikel. Jag förstår heller inte varför det är fel att sätta in "oberoende liberal" under huvudrubriken "borgerlig". Däremot så förstår jag att Heidi Avellan, som är en skribent jag beundrar, inte vill kännas vid anknytningen till det blåmoderata. Vidare så står jag fortfarande - efter mångårig läsning av ledarsidorna - för uttrycket att dagstidningen Sydsvenskan som "oberoende liberalt" kollektiv ser solidaritet som ett nödvändigt, marginellt ont och därför tycker att uttrycket "det är häftigt att betala skatt" är fånigt.
Någon lögn har jag alltså inte hittat. Och jag håller också ett absolut sanningskrav på vad jag publicerar på min blogg. Däremot kan jag naturligtvis vid något tillfälle uttrycka mig slarvigt. Tycker man inte lika så är det också naturligt att vinkla resonemangen olika. Och det är naturligtvis tillåtet. Annar skulle ju för övrigt ledarredaktionerna genast få stänga.
Jag är ledsen men jag vet inte riktigt hur jag skall förfara, å ena sidan säger Heidi Avellan åt mig att inte publicera mejlet och å den andra att införa en rättelse. Men för att göra en rättelse är det väl bäst att ta in texten in exstenso så att jag inte misstolkar något i min vänstriga illvilja. Först efter det ordagranna återgivandet kan jag ju lämna eventuell behövlig kommentar. Jag tycker att detta är att tillämpa anständighet, inte bara till namnet.
Därför publicerar jag mejlet - samtidigt som jag ber om ursäkt för att jag bryter mot anvisningen:
Det är en sak att inte tycka lika. En annan att fara fram med ren lögn.
Vad som sades i Studio Ett på torsdag (vilket är enkelt att kolla upp på nätet) var följande:
På Agneta Furviks fråga om "det nya arbetarpartiets" politiska förändring - "de nya moderaterna har omformulerat mycket av sin ideologi på senare år, kommer vi någonsin att få höra moderata företrädare att utropa att det är 'häftigt att betala skatt' som Mona Sahlin en gång sagt?" - svarar jag: "Det hoppas jag verkligen vi slipper."
Frågan handlade om själva formuleringen. Inte viljan av betala skatt - och särskilt inte min, som icke-moderat.
Uttrycket är fånigt. Det var fånigt redan när Sahlin sade det och skulle inte bli bättre av att upprepas.
Det är något helt annat än vad du skriver. Det är förbluffande att du trots noggrann läsning av Sydsvenskan inte tycks ha en blåblek aning om vår syn på skatter, avgifter och en gemensam sektor.
Och "vi borgerliga" får stå för dig. Själv är jag oberoende liberal.
I min blogg i går skrev jag: "Heidi Avellan, Sydsvenskans chefredaktör, blev i radio tillfrågad om hon trodde att det fanns moderater som instämde i Mona Sahlins yttrande att det är häftigt att betala skatt? Hon svarade att det hoppades hon verkligen att det inte var."
Jag tycker detta är förvånansvärt likt det som Heidi Avellan själv skriver om vad som förevarit. Men hon hävdar att det enbart gällde "formuleringen" som hon värderade som "fånig". Som framgår av min blogg så resonerar jag utefter en annan linje, nämligen att Mona Sahlin valt just den formuleringen eftersom den via ändamålet med skatterna blir en del av vad vi på vänsterkanten kallar solidaritet. Och när man talar om politik får det väl vara ursäktligt om man inte nöjer sig med formuleringen, det yttre skenverket, utan försöker tränga in mot kärnan i det politiska budskapet.
I min gårdagsblogg formulerade jag frågan så här: "Nej, just det. Varför säger inte ledande borgerliga politiker något liknande? Är detta månne ett djupare tecken på ett grundläggande ställningstagande."
Efter att ha utvecklat detta resonemang så summerar jag: "Därför behövde Heidi Avellan ingen betänketid: Nej, vi borgerliga tycker inte att det är häftigt att betala skatt. Därav kan man dra slutsatsen att solidaritet är ett nödvändigt, marginellt ont för borgarna."
Jag medger att denna summering kan tolkas som om Heidi Avellan uttryckligen sagt meningen efter kolon. Det var inte min avsikt och det ber jag härmed att få dementera. Och har Heidi Avellan uppfattat det så, så ber jag om ursäkt.
Däremot förstår jag fortfarande inte varför uttrycket skulle vara "fånigt" med anläggande av det djupare perspektiv som jag strävat efter i min bloggartikel. Jag förstår heller inte varför det är fel att sätta in "oberoende liberal" under huvudrubriken "borgerlig". Däremot så förstår jag att Heidi Avellan, som är en skribent jag beundrar, inte vill kännas vid anknytningen till det blåmoderata. Vidare så står jag fortfarande - efter mångårig läsning av ledarsidorna - för uttrycket att dagstidningen Sydsvenskan som "oberoende liberalt" kollektiv ser solidaritet som ett nödvändigt, marginellt ont och därför tycker att uttrycket "det är häftigt att betala skatt" är fånigt.
Någon lögn har jag alltså inte hittat. Och jag håller också ett absolut sanningskrav på vad jag publicerar på min blogg. Däremot kan jag naturligtvis vid något tillfälle uttrycka mig slarvigt. Tycker man inte lika så är det också naturligt att vinkla resonemangen olika. Och det är naturligtvis tillåtet. Annar skulle ju för övrigt ledarredaktionerna genast få stänga.
torsdag 8 november 2007
Lika häftigt att betala skatt som detta med solidaritet!
Mona Sahlin tycker det är häftigt att betala skatt. Högerborgerliga tyckte nog mest att det var populistiskt ägnat mer för publiken än för att vara ett rättesnöre för egen del.
Reinfeldts högerparti har ju åkt moralisk slalom ända sedan starten av alliansregringen och under turen lyckats missa de flesta portarna med flaggorna TV-licens , svart arbetskraft, olovligt byggande. Och det gäller inte en i Reinfeldts lag utan merparten. Många har ställt sig frågan om den långa tiden i opposition fött en tanke om att den socialdemokratiskt styrda statens lagar behöver man inte följa, eller till och med bör man inte följa. Betydligt mer besvärligt blir det ju nu att motivera Sveriges invånare att följa lagarna, när man själv blir lagstiftare och man föregått med det exemplet.
Reinfeldt har gått ut och sagt att "det är för många moderater som gjort fel" och talat om någon slags etikutbildning för moderata politrucker. Man frågar sig stillsamt är det först när man ger sig in i politiken som detta reningsbad behövs?
Heidi Avellan, Sydsvenskans chefredaktör, blev i radio tillfrågad om hon trodde att det fanns moderater som instämde i Mona Sahlins yttrande att det är häftigt att betala skatt? Hon svarade att det hoppades hon verkligen att det inte var.
Nej, just det. Varför säger inte ledande borgerliga politiker något liknande? Är detta månne ett djupare tecken på ett grundläggande ställningstagande. Ty varför skulle det vara så häftigt att betala skatt. Ja, för egen del tycker jag inte att det är häftigt att betala skatt till försvaret - men jag finner mig i det. Däremot tycker jag att det är fint att betala min andel av utgifterna för vägar och tåg, men framförallt socialvård och omsorg, skolor och andra utbildningar, rättsväsende, muséer, sjukvård osv. Det är ju samhället och jag, varvid jag inte ser någon motsättning. Det är solidaritet i fin altruistisk form. Jag har hela tiden trott att det var så Mona menade.
Men kanske är det just där skon klämmer. Reinfeldt har vid senaste moderata partikongressen litet förvirrat börjat mumla något om solidaritet, som om han i skenet av väljarundersökningarna upptäckt ordet. Man nästan hörde hur raggen reste sig på högerombuden - inte det också. Nej, någonstans långt tillbaka på Bengt Westerbergs tid så fanns det ett borgerligt parti som hade solidariska lösningar på sin agenda. Men det ansågs för snällt och har helt opererats bort - inte till ren stygghet får man hoppas. Det är nog helt enkelt så att borgerliga inte tycker att det är häftigt att betala skatt och offentliga avgifter. Inom "nya arbetarpartiet", ja inom hela högeralliansen, får man nog också förgäves leta efter anhängare till en solidarisk politik.
De borgerliga tidningarna gör också sitt bästa för att släta över och stryka den självsargade alliansregringen medhårs. Exempelvis basunerar Barbro Hedvall 7/11 ut i regeringsorganet Dagens Nyheter att de nya moderaterna är som folk är mest i det kvittolösa samhället. Man förstår nu varför borgarna varit så in i nordens angelägna att genomföra skatteförslaget om hushållsnära tjänster - det gällde att vitmena de egna politikerna och deras rika väljare.
Därför behövde Heidi Avellan ingen betänketid: Nej, vi borgerliga tycker inte att det är häftigt att betala skatt. Därav kan man dra slutsatsen att solidaritet är ett nödvändigt, marginellt ont för borgarna.
Reinfeldts högerparti har ju åkt moralisk slalom ända sedan starten av alliansregringen och under turen lyckats missa de flesta portarna med flaggorna TV-licens , svart arbetskraft, olovligt byggande. Och det gäller inte en i Reinfeldts lag utan merparten. Många har ställt sig frågan om den långa tiden i opposition fött en tanke om att den socialdemokratiskt styrda statens lagar behöver man inte följa, eller till och med bör man inte följa. Betydligt mer besvärligt blir det ju nu att motivera Sveriges invånare att följa lagarna, när man själv blir lagstiftare och man föregått med det exemplet.
Reinfeldt har gått ut och sagt att "det är för många moderater som gjort fel" och talat om någon slags etikutbildning för moderata politrucker. Man frågar sig stillsamt är det först när man ger sig in i politiken som detta reningsbad behövs?
Heidi Avellan, Sydsvenskans chefredaktör, blev i radio tillfrågad om hon trodde att det fanns moderater som instämde i Mona Sahlins yttrande att det är häftigt att betala skatt? Hon svarade att det hoppades hon verkligen att det inte var.
Nej, just det. Varför säger inte ledande borgerliga politiker något liknande? Är detta månne ett djupare tecken på ett grundläggande ställningstagande. Ty varför skulle det vara så häftigt att betala skatt. Ja, för egen del tycker jag inte att det är häftigt att betala skatt till försvaret - men jag finner mig i det. Däremot tycker jag att det är fint att betala min andel av utgifterna för vägar och tåg, men framförallt socialvård och omsorg, skolor och andra utbildningar, rättsväsende, muséer, sjukvård osv. Det är ju samhället och jag, varvid jag inte ser någon motsättning. Det är solidaritet i fin altruistisk form. Jag har hela tiden trott att det var så Mona menade.
Men kanske är det just där skon klämmer. Reinfeldt har vid senaste moderata partikongressen litet förvirrat börjat mumla något om solidaritet, som om han i skenet av väljarundersökningarna upptäckt ordet. Man nästan hörde hur raggen reste sig på högerombuden - inte det också. Nej, någonstans långt tillbaka på Bengt Westerbergs tid så fanns det ett borgerligt parti som hade solidariska lösningar på sin agenda. Men det ansågs för snällt och har helt opererats bort - inte till ren stygghet får man hoppas. Det är nog helt enkelt så att borgerliga inte tycker att det är häftigt att betala skatt och offentliga avgifter. Inom "nya arbetarpartiet", ja inom hela högeralliansen, får man nog också förgäves leta efter anhängare till en solidarisk politik.
De borgerliga tidningarna gör också sitt bästa för att släta över och stryka den självsargade alliansregringen medhårs. Exempelvis basunerar Barbro Hedvall 7/11 ut i regeringsorganet Dagens Nyheter att de nya moderaterna är som folk är mest i det kvittolösa samhället. Man förstår nu varför borgarna varit så in i nordens angelägna att genomföra skatteförslaget om hushållsnära tjänster - det gällde att vitmena de egna politikerna och deras rika väljare.
Därför behövde Heidi Avellan ingen betänketid: Nej, vi borgerliga tycker inte att det är häftigt att betala skatt. Därav kan man dra slutsatsen att solidaritet är ett nödvändigt, marginellt ont för borgarna.
tisdag 6 november 2007
Djärva tanke: Hetero- och homosexuella lika inför lagen!
I Tidningen Folket, SN & Katrineholms Kuriren fann jag 071027 följande
Debattinlägg: Inför civiläktenskap och frånta trossamfunden vigselrätt
Vi har växt upp i tron att alla är lika inför lagen, men så enkelt är det ändå inte. Än idag, i det land som gärna benämner sig som världens mest jämställda och moderna land, diskriminerar svenska institutioner människor med stöd i lagen.
Först nu är den diskriminerande lagstiftningen, partnerskapslagen, på väg att försvinna. Först nu tar Kyrkomötet tag i frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Strängnäs stifts domkapitel och en majoritet av stiftsstyrelsen anser inte att homosexuella ska kunna ingå äktenskap i kyrkan, denna trångsynta och föråldrade uppfattning delas dessvärre av flera andra remissinstanser.
De som ser det som sin rätt och uppgift att värdera människor som älskar varandra och deras kärlek som mer eller mindre önskvärd är lyckligtvis inte i majoritet. De allra flesta stiftstyrelser och domkapitel gör inte skillnad på min kärlek och på din, utan ställer sig bakom förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Ett införande av denna nya lagstiftning kommer vara en stark markering om att alla medborgare äntligen är lika inför lagen.
Samtidigt flaggar flera av våra trossamfund för att de inte kommer att genomföra några homosexuella vigslar. Eftersom samfunden troligtvis kommer att ha fortsatt vigselrätt innebär den nya lagstiftningen att de även i framtiden, med stöd i lagen, kan diskriminera personer på grund av deras sexuella läggning.
I Sverige råder en generell uppfattning om att lagen är till för att följas, vilket borde vara fallet även med denna lag. Det skulle i så fall innebära att de samfund som på grund av sin tro inte kan följa den nya lagstiftningen om könsneutrala äktenskap också i förlängningen fråntas vigselrätten. Att både lagstifta om könsneutral äktenskapslagstiftning och samfundens rätt att diskriminera homosexuella är att ta udden av en lag som var tänkt att ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella.
Vi tycker att det är märkligt att diskussionen om civiläktenskap inte på allvar har lyfts som ett alternativ i den pågående debatten. Ett införande av civiläktenskap säkerställer utan problem alla svenska invånares rätt att behandlas lika inför lagen. Vi säkerställer också alla våra samfunds rätt att avgöra vilka som får vara en del av deras gemenskap samt uppfyller deras krav för vigsel inför Gud.
Det är därför på tiden att Socialdemokraterna lyfter diskussionen om en könsneutral äktenskapslagstiftning till en högre nivå och fullbordar den påbörjade "skilsmässan" med svenska kyrkan samt fråntar alla trossamfund deras vigselrätt. Genomförs detta befriar vi de präster som idag har rätten att viga från att företräda den svenska staten och ger dem full frihet i att göra det de är bäst på, nämligen att verka i sitt ämbete och företräda sin Gud.
Det är orimligt att trossamfunden bibehåller vigselrätten och samtidigt kan neka homosexuella en vigsel. Diskriminering ska inte vara lagskyddat ? det ska vara straffbart. I stället för kyrkovigslar ? inför civiläktenskap och frånta trossamfunden vigselrätten.
Jörgen Danielsson (s)
Oppositionsråd & gruppledare för Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland
Jimmy Jansson (s)
Vice ordförande i Eskilstuna kommunstyrelse
Fredrik Pettersson (s)
Utbildningspolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot i Socialdemokratiska Studentförbundet
Emeli Lanninge (s)
Ordförande för SSU Sörmland
Ann-Sofie Wågström (s)
Kommunalråd och ordförande för IF Metalls S-förening, Eskilstuna
Emil Adén (s)
HBT- & sexualpolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot i Socialdemokratiska Studentförbundet
Åsa Kullgren (s)
Oppositionsråd för Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland
Kent Sedin (s)
Ordförande Byggnads, Eskilstuna-sektionen
Detta har signaturen Rune Alpmark kommenterat ovanstående artikel med:
På Folkets röst i denna tidning 27 oktober har åtta socialdemokrater med dess gruppledare Jörgen Danielsson i spetsen ansett att homosexuella ska få ingå äktenskap i kyrkan enär alla är lika inför lagen och att lagen är till för att följas.
Är den det? Har vi inte både åsiktsfrihet och yttrandefrihet och ett demokratiskt styrelseskick?
Ni beskyller Strängnäs stift och dess majoritet i stiftsstyrelsen för att vara trångsynta och ha en föråldrad uppfattning för att de säger nej till kyrkligt homoäktenskap. Gäller inte åsiktsfriheten dessa personer? Ni påstår att alla människor har lika värde, gäller det bara homosexuella men inte de med en avvikande åsikt? Med vilken rätt har ni att nedvärdera och smutskasta en medmänniska för dennes åsikters skull?
Ni påstår att vi, med stöd i lagen, diskriminerar personer på grund av deras sexuella läggning, men vi är lika diskriminerade av er genom rent ärekränkande anklagelser vilket endast kommer att skärpa umgänget mellan de som är för och emot.
Ni tycker det är orimligt att ett trossamfund får behålla vigselrätten och samtidigt neka homosexuella en vigsel vilket skulle vara diskriminerande och straffbart. Om nu den könsneutrala äktenskapslagstiftningen genomförs, fråntas trossamfunden och präster som inte vill viga homosexuella sin vigselrätt. Är inte det diskriminerande mot landets präster? Vari ligger logiken i detta resonemang Jörgen Danielsson?
Om homoäktenskapen genomförs kommer samarbetet kyrka-stat att fullständigt bryta samman, med stridigheter som följd, mycket värre än när kvinnliga präster godkändes. Ingen kan väl tro att dessa stridigheter bidrar till ett lyckligare samhälle och ropen om människors lika värde klingar allt falskare för varje gång det upprepas.
RUNE ALPMARK
På detta har jag svarat:
Om du hindrar mig som homosexuell att gifta mig trots att jag har en stabil relation sedan 1981, så medverkar du till att med stöd av lagen diskriminera mig just p.g.a att jag inte, som du vill, har valt en kvinna som livspartner. Däremot är jag i demokratins namn beredd att med mitt hjärteblod försvara din rätt att uttrycka vilka korkade åsikter du vill inom lagens begränsningar. Samtidigt är det inte diskriminering av mig att säga att du är ett pundhuvud som inte begriper skillnaden. Bäste Rune, enligt min mening begår du den värsta hädelsen som en kristen kan göra sig skyldig till, nämligen att sätta dig i Guds ställe och döma oss levande. Gud, har bara gett oss ett bud med den totala kärleken och du kan inte inbilla mig att i Guds totala kärlek inte finns rum också för den homosexuella kärleken. Det är helt enkelt inte Gud utan inskränkta människor som är fördomsfulla. Nu måste kyrkan och staten bestämma om man skall låta fördomarna eller kärleksbudskapet bli vägledande? Du har tydligen valt fördomarna. Jag väljer kärleksbudskapet!
Debattinlägg: Inför civiläktenskap och frånta trossamfunden vigselrätt
Vi har växt upp i tron att alla är lika inför lagen, men så enkelt är det ändå inte. Än idag, i det land som gärna benämner sig som världens mest jämställda och moderna land, diskriminerar svenska institutioner människor med stöd i lagen.
Först nu är den diskriminerande lagstiftningen, partnerskapslagen, på väg att försvinna. Först nu tar Kyrkomötet tag i frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Strängnäs stifts domkapitel och en majoritet av stiftsstyrelsen anser inte att homosexuella ska kunna ingå äktenskap i kyrkan, denna trångsynta och föråldrade uppfattning delas dessvärre av flera andra remissinstanser.
De som ser det som sin rätt och uppgift att värdera människor som älskar varandra och deras kärlek som mer eller mindre önskvärd är lyckligtvis inte i majoritet. De allra flesta stiftstyrelser och domkapitel gör inte skillnad på min kärlek och på din, utan ställer sig bakom förslaget om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Ett införande av denna nya lagstiftning kommer vara en stark markering om att alla medborgare äntligen är lika inför lagen.
Samtidigt flaggar flera av våra trossamfund för att de inte kommer att genomföra några homosexuella vigslar. Eftersom samfunden troligtvis kommer att ha fortsatt vigselrätt innebär den nya lagstiftningen att de även i framtiden, med stöd i lagen, kan diskriminera personer på grund av deras sexuella läggning.
I Sverige råder en generell uppfattning om att lagen är till för att följas, vilket borde vara fallet även med denna lag. Det skulle i så fall innebära att de samfund som på grund av sin tro inte kan följa den nya lagstiftningen om könsneutrala äktenskap också i förlängningen fråntas vigselrätten. Att både lagstifta om könsneutral äktenskapslagstiftning och samfundens rätt att diskriminera homosexuella är att ta udden av en lag som var tänkt att ge homosexuella samma rättigheter som heterosexuella.
Vi tycker att det är märkligt att diskussionen om civiläktenskap inte på allvar har lyfts som ett alternativ i den pågående debatten. Ett införande av civiläktenskap säkerställer utan problem alla svenska invånares rätt att behandlas lika inför lagen. Vi säkerställer också alla våra samfunds rätt att avgöra vilka som får vara en del av deras gemenskap samt uppfyller deras krav för vigsel inför Gud.
Det är därför på tiden att Socialdemokraterna lyfter diskussionen om en könsneutral äktenskapslagstiftning till en högre nivå och fullbordar den påbörjade "skilsmässan" med svenska kyrkan samt fråntar alla trossamfund deras vigselrätt. Genomförs detta befriar vi de präster som idag har rätten att viga från att företräda den svenska staten och ger dem full frihet i att göra det de är bäst på, nämligen att verka i sitt ämbete och företräda sin Gud.
Det är orimligt att trossamfunden bibehåller vigselrätten och samtidigt kan neka homosexuella en vigsel. Diskriminering ska inte vara lagskyddat ? det ska vara straffbart. I stället för kyrkovigslar ? inför civiläktenskap och frånta trossamfunden vigselrätten.
Jörgen Danielsson (s)
Oppositionsråd & gruppledare för Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland
Jimmy Jansson (s)
Vice ordförande i Eskilstuna kommunstyrelse
Fredrik Pettersson (s)
Utbildningspolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot i Socialdemokratiska Studentförbundet
Emeli Lanninge (s)
Ordförande för SSU Sörmland
Ann-Sofie Wågström (s)
Kommunalråd och ordförande för IF Metalls S-förening, Eskilstuna
Emil Adén (s)
HBT- & sexualpolitiskt ansvarig förbundsstyrelseledamot i Socialdemokratiska Studentförbundet
Åsa Kullgren (s)
Oppositionsråd för Socialdemokraterna i Landstinget Sörmland
Kent Sedin (s)
Ordförande Byggnads, Eskilstuna-sektionen
Detta har signaturen Rune Alpmark kommenterat ovanstående artikel med:
På Folkets röst i denna tidning 27 oktober har åtta socialdemokrater med dess gruppledare Jörgen Danielsson i spetsen ansett att homosexuella ska få ingå äktenskap i kyrkan enär alla är lika inför lagen och att lagen är till för att följas.
Är den det? Har vi inte både åsiktsfrihet och yttrandefrihet och ett demokratiskt styrelseskick?
Ni beskyller Strängnäs stift och dess majoritet i stiftsstyrelsen för att vara trångsynta och ha en föråldrad uppfattning för att de säger nej till kyrkligt homoäktenskap. Gäller inte åsiktsfriheten dessa personer? Ni påstår att alla människor har lika värde, gäller det bara homosexuella men inte de med en avvikande åsikt? Med vilken rätt har ni att nedvärdera och smutskasta en medmänniska för dennes åsikters skull?
Ni påstår att vi, med stöd i lagen, diskriminerar personer på grund av deras sexuella läggning, men vi är lika diskriminerade av er genom rent ärekränkande anklagelser vilket endast kommer att skärpa umgänget mellan de som är för och emot.
Ni tycker det är orimligt att ett trossamfund får behålla vigselrätten och samtidigt neka homosexuella en vigsel vilket skulle vara diskriminerande och straffbart. Om nu den könsneutrala äktenskapslagstiftningen genomförs, fråntas trossamfunden och präster som inte vill viga homosexuella sin vigselrätt. Är inte det diskriminerande mot landets präster? Vari ligger logiken i detta resonemang Jörgen Danielsson?
Om homoäktenskapen genomförs kommer samarbetet kyrka-stat att fullständigt bryta samman, med stridigheter som följd, mycket värre än när kvinnliga präster godkändes. Ingen kan väl tro att dessa stridigheter bidrar till ett lyckligare samhälle och ropen om människors lika värde klingar allt falskare för varje gång det upprepas.
RUNE ALPMARK
På detta har jag svarat:
Om du hindrar mig som homosexuell att gifta mig trots att jag har en stabil relation sedan 1981, så medverkar du till att med stöd av lagen diskriminera mig just p.g.a att jag inte, som du vill, har valt en kvinna som livspartner. Däremot är jag i demokratins namn beredd att med mitt hjärteblod försvara din rätt att uttrycka vilka korkade åsikter du vill inom lagens begränsningar. Samtidigt är det inte diskriminering av mig att säga att du är ett pundhuvud som inte begriper skillnaden. Bäste Rune, enligt min mening begår du den värsta hädelsen som en kristen kan göra sig skyldig till, nämligen att sätta dig i Guds ställe och döma oss levande. Gud, har bara gett oss ett bud med den totala kärleken och du kan inte inbilla mig att i Guds totala kärlek inte finns rum också för den homosexuella kärleken. Det är helt enkelt inte Gud utan inskränkta människor som är fördomsfulla. Nu måste kyrkan och staten bestämma om man skall låta fördomarna eller kärleksbudskapet bli vägledande? Du har tydligen valt fördomarna. Jag väljer kärleksbudskapet!
Begriper borgarna detta med demokrati?
Frågan i rubriken 'Begriper borgarna detta med demokrati?' finns det verkligen anledning att ställa när man läser de borgerliga dagstidningarnas hackande på socialdemokraterna - och Mona Sahlin i synnerhet - för bristande förnyelse eller förändring efter valnederlaget. Kanske är det litet märkligt att de borgerliga tidningarna överhuvudtaget är intresserade av detta. Tills man upptäcker att allianstidningarna med socialdemokraternas förnyelse menar att vårt parti skall närma sig högerregeringens politik på olika områden, dvs ägna sig åt triangulering av samma snitt som högeralliansen gjorde, alltså ta över vinnande delar av motståndarens politik.
Ledaren i dagens 6/11 Sydsvenska är ett typiskt exempel på det sagda, "Den inställda förnyelsens tid" med illustrerande bild av med undertexten "Mona Sahlin. Bakbunden?". Man kan fråga sig varför man på borgarsidan trots att man nämner det inte förstår vad det inom vårt parti pågående rådslaget om den fortsatta politiken innebär.
Har man inte kläm på detta med demokratiskt beslutfattande och förankring? Nej, utgår aliansare från det egna beteendet vid förnyelse så är det nog så. Alla vet ju att högeralliansens politik och "ideologiska" utformning skapades av ett av näringslivet betalt team av beteendevetare, sociologer, psykologer, marknadsförare och PR-folk. Därefter introducerades denna politik uppifrån av partiledningarna ... ja det gick ibland så snabbt med omkastningarna att varken riksdagsmän eller partimedlemmar kunde följa med i svängarna. Idéerna svaldes med mindre kväljningar under påstående att detta var enda sättet att få makten att genomföra det man egentligen ville. Det gällde alltså att med välsminkad framställning lura väljarkåren.
Men inom vårt parti gör man inte på det sättet eftersom våra idéer omfattas av de flesta medlemmarna och att dessa idéer ger en naturlig bas för en praktisk politik som ger en bättre situation för alla, särskilt de som inte har det så fett. Och särskilt inte gynnar de rika och de som redan har det bra. Inom högeralliansen, särskilt moderaterna, måste man ju ständigt hålla på med dubbel bokföring en öppen agenda med lagom folkliga paroller och en dold agenda där man strävar efter att med sina förslag och beslut hela tiden gynna de besuttna, de rika.
Eftersom en demokratisk process som ett rådslag tar tid för att skapa det nya så kan man inte helt ännu ge en tydlig bild av partiets framtida politik. I detta finns det för oss som vill demokratiskt förankra vår politik ingen genväg via toppstyrda eller beteendevetarstyrda paket. Nej, vi vill att alla partimedlemmar skall få chansen att vara med.
Lika märklig är tanken om att Mona Sahlin skulle vara "bakbunden". Mona Sahlin kan naturligtvis inspirera och påverka men när rådslaget är klart så tror jag att hon kommer att med frimodighet och känslan av att ha partiet med sig framföra våra idéer. Tänk skillnaden att ha medlemmarna med sig istället för att pracka på dem tankar som formulerats av beteendevetare och marketingmänniskor! Nej, vi diskuterar bland medlemmarna där Mona Sahlin naturligtvis har en röst och så enas vi och har i demokratisk anda bestämt vilken väg vi skall gå. Är detta så svårt att förstå för "oberoende liberala" regeringsorgan även om de själva valt en PR-korvstoppning som sin väg till förnyelse?
Rådslaget kan också ses som en god förberedelse inför valet. Om politiken är tankar som formulerats av medlemmarna så måste det vara lättare att få medlemmarna att valarbeta och argumentera för politiken än om ett PR-team formulerat "bland valmanskåren gångbara" tankar. Detta är alltså ur alla vinklar en god strategi. Därför kan det vara logiskt för de borgerliga tidningarna att hetsa oss i tanken kanske kan man få sossarna att gena över huvudet på medlemmarna...
Nej, låt oss ta den tid vi behöver för en god demokratisk process. Även om den borgerliga pressen i sin oförståelse för demokratiska processer häcklar oss. Och det är min förhoppning att vår väg till förnyelse inte skall vara högeralliansens, nämligen att sno från motståndaren och kitta emellan med litet egna idéer. Nej, vi har ett idéarv att se tillbaka till. Ett vinnande koncept som fört exempelvis allmän rösträtt till folket, en grundutbildning till alla, bättre löner och delaktighet på samhällets alla beslutsplan, en arbetsrätt som ger alla rätt till arbete och skydd mot ohälsa, tryghhet på ålderdom och vid sjukdom. Vår förnyelse måste utgå från vår egen agenda med ekonomisk och politisk demokrati och ett socialt ansvar, dvs socialdemokrati i dess genuina form. Vi har helt enkelt inget att hämta på borgarkanten. Till och med borgarna har för vinna sista valet gått över gränsen till oss och försökt inbilla väljarna att de är bättre än oss på just vår politik. Tydligen har väljarna, om man får tolka opinionsundersökningssiffrorna, insett att det inte var ett lyckat expriment. Men av senste valet kan vi faktiskt lära det att vår politiska agenda för allas bästa är en bra väg om vi bara lagar tjälsprickorna och kanske breddar vägen något.
Ledaren i dagens 6/11 Sydsvenska är ett typiskt exempel på det sagda, "Den inställda förnyelsens tid" med illustrerande bild av med undertexten "Mona Sahlin. Bakbunden?". Man kan fråga sig varför man på borgarsidan trots att man nämner det inte förstår vad det inom vårt parti pågående rådslaget om den fortsatta politiken innebär.
Har man inte kläm på detta med demokratiskt beslutfattande och förankring? Nej, utgår aliansare från det egna beteendet vid förnyelse så är det nog så. Alla vet ju att högeralliansens politik och "ideologiska" utformning skapades av ett av näringslivet betalt team av beteendevetare, sociologer, psykologer, marknadsförare och PR-folk. Därefter introducerades denna politik uppifrån av partiledningarna ... ja det gick ibland så snabbt med omkastningarna att varken riksdagsmän eller partimedlemmar kunde följa med i svängarna. Idéerna svaldes med mindre kväljningar under påstående att detta var enda sättet att få makten att genomföra det man egentligen ville. Det gällde alltså att med välsminkad framställning lura väljarkåren.
Men inom vårt parti gör man inte på det sättet eftersom våra idéer omfattas av de flesta medlemmarna och att dessa idéer ger en naturlig bas för en praktisk politik som ger en bättre situation för alla, särskilt de som inte har det så fett. Och särskilt inte gynnar de rika och de som redan har det bra. Inom högeralliansen, särskilt moderaterna, måste man ju ständigt hålla på med dubbel bokföring en öppen agenda med lagom folkliga paroller och en dold agenda där man strävar efter att med sina förslag och beslut hela tiden gynna de besuttna, de rika.
Eftersom en demokratisk process som ett rådslag tar tid för att skapa det nya så kan man inte helt ännu ge en tydlig bild av partiets framtida politik. I detta finns det för oss som vill demokratiskt förankra vår politik ingen genväg via toppstyrda eller beteendevetarstyrda paket. Nej, vi vill att alla partimedlemmar skall få chansen att vara med.
Lika märklig är tanken om att Mona Sahlin skulle vara "bakbunden". Mona Sahlin kan naturligtvis inspirera och påverka men när rådslaget är klart så tror jag att hon kommer att med frimodighet och känslan av att ha partiet med sig framföra våra idéer. Tänk skillnaden att ha medlemmarna med sig istället för att pracka på dem tankar som formulerats av beteendevetare och marketingmänniskor! Nej, vi diskuterar bland medlemmarna där Mona Sahlin naturligtvis har en röst och så enas vi och har i demokratisk anda bestämt vilken väg vi skall gå. Är detta så svårt att förstå för "oberoende liberala" regeringsorgan även om de själva valt en PR-korvstoppning som sin väg till förnyelse?
Rådslaget kan också ses som en god förberedelse inför valet. Om politiken är tankar som formulerats av medlemmarna så måste det vara lättare att få medlemmarna att valarbeta och argumentera för politiken än om ett PR-team formulerat "bland valmanskåren gångbara" tankar. Detta är alltså ur alla vinklar en god strategi. Därför kan det vara logiskt för de borgerliga tidningarna att hetsa oss i tanken kanske kan man få sossarna att gena över huvudet på medlemmarna...
Nej, låt oss ta den tid vi behöver för en god demokratisk process. Även om den borgerliga pressen i sin oförståelse för demokratiska processer häcklar oss. Och det är min förhoppning att vår väg till förnyelse inte skall vara högeralliansens, nämligen att sno från motståndaren och kitta emellan med litet egna idéer. Nej, vi har ett idéarv att se tillbaka till. Ett vinnande koncept som fört exempelvis allmän rösträtt till folket, en grundutbildning till alla, bättre löner och delaktighet på samhällets alla beslutsplan, en arbetsrätt som ger alla rätt till arbete och skydd mot ohälsa, tryghhet på ålderdom och vid sjukdom. Vår förnyelse måste utgå från vår egen agenda med ekonomisk och politisk demokrati och ett socialt ansvar, dvs socialdemokrati i dess genuina form. Vi har helt enkelt inget att hämta på borgarkanten. Till och med borgarna har för vinna sista valet gått över gränsen till oss och försökt inbilla väljarna att de är bättre än oss på just vår politik. Tydligen har väljarna, om man får tolka opinionsundersökningssiffrorna, insett att det inte var ett lyckat expriment. Men av senste valet kan vi faktiskt lära det att vår politiska agenda för allas bästa är en bra väg om vi bara lagar tjälsprickorna och kanske breddar vägen något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
