Skamligt minnesmärke?

I Berlin invigdes i veckan ett minnesmärke över homosexuella som förföljdes av nazisterna. Under nazisttiden dömdes ett stort antal homosexuella till långa fängelsestraff; siffran 50.000 personer har tagits fram ur domstolsstatistik. Ofta överfördes homosexuella utan dom till koncentrationsläger i nazisternas program för att rena rasen; det antas ha rört sig om ca 15.000 homosexuella som mördats i lägren. De nämnda siffrorna är osäkra och rör de man på grund av siffror i nazisternas makabra bokföring kunnat direkt belägga. I lägren tvingades homosexuella bära en rosa triangel, vilket markerade att de tillhörde den lägsta klassen av KZ-fångarna. Homosexuella fångar hade inte heller någon organisation inom koncentrationslägren som arbetade för deras sak på sätt andra kategorier hade. I princip gällde också för de tyska vakterna samma princip som för judarna att de snarast skulle likvideras för att rena rasen. Många homosexuella likviderades vid ankomsten till lägren i linje med denna princip och finns därför inte med i "bokföringen" - Himmler talade om "eliminering av den urartade" och uppmanade till samma brist på pardon som germansk sed att dränka homosexuella i träsk. Homosexuella var för nazisterna då liksom för pastor Green i nutid i Sverige en kräftsvulst på samhällskroppen som måste avlägsnas.

Eftersom homosexuella även efter krigsslutet dömdes till straff, då homosexuella handlingar var kriminaliserade, var det svårt att få det fåtal överlevande att träda fram. Den siste kände överlevande avled 2005. En av dessa har berättat hur hans käraste blev mördad strax efter ankomsten till lägret: Man spelade Wagner. Hans partner var naken och fick en hink över sitt huvud, sedan släppte man schäferhundarna. Inför våra ögon blev han söndersliten...

Först 1969 avskaffades i Tyskland nazistlagarna om straff för homosexualitet - "sexuella handlingar och åtbörder mellan män". 63 år efter krigslutet kunde äntligen ett minnesmärke invigas i Berlin. Det är placerat i södra änden av Tiergarten och utformat av den danske konstnären Michael Elmgreen och hans norske kollega Ingar Dragset. Det anknyter till Förintelsemonumentet på andra sidan gatan, som består av ett stort antal gråa betongblock. Även det nya minnesmärket är en grå fyrkantig sten men i denna enda sten finns ett fönster. Den som tittar in ser en filmsnutt som rullar utan slut: Två män kysser varandra; den skall med tidsintervall bytas mot en sekvens där två kvinnor gör samma sak.

Berlins borgmästare Klaus Wowereit (s), som själv är öppet homosexuell, invigde monumentet. Han konstaterade då att det var typiskt för efterkrigstidens Tyskland att man så länge tigit kring dessa förföljelser. Det hör till saken att den kristdemokratiska statssekreteraren, som handlade det praktiska kring invigningen, stoppat inbjudningskortens utformning med en bild av de två kyssande männen då detta skulle vara opassande.

En reflexion kring detta är en fråga: finns det i grunden någon skillnad mellan de tankespår som nazister förr och i dag följer och de som kristdemokrater eller ortodoxt religiösa med påven och vissa imamer och präster och pastorer i spetsen odlar? Att det finns en skillnad i föraktets och förföljelsens utformning är naturligtvis klart. Men är det inte i grunden samma tankespår för bland andra Hitler, Påven, Tuve Skånsberg och pastor Green? På vissa bloggar talas med samma tankespår om ett "skamligt monument" - två män som visar sin kärlek för varandra!?

Humanism med borgerliga skygglappar

I dagens Sydsvenska 26/5 skriver Tiina Meri på ledarplats om "Humanismen... på ett papper" där hon först med rätta vänderut och in på det skamliga beslutet av Alliansregeringen, stödd av det största oppositionspartiet, att sätta de "papperslösa" på undantag när det gäller sjukvård. Jag håller med att en dylik lagstiftning är något "som inte passar i ett rättssamhälle". Härefter går hon över till att recensera Kristina Mattsons bok "De papperslösa och de aningslösa" och hon summerar:

Sverige har förbundit sig att öppna för dem som knackar på dörren och flyr undan förföljelse. En annan port borde slås upp på vidare gavel än idag – av egennytta. Att regeringen vill gå före i EU:s migrationsarbete är utmärkt, även om det lär gå långsamt: ”Insikten ökar om att vi inom kort kommer att ha ett stort behov av arbetskraft om vi skall kunna försörja en åldrande befolkning”, skrev migrationsminister Tobias Billström (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp) för en tid sedan i Svenska Dagbladet. Det visar sig lönsamt att välkomna människor – som drömmer, vill och vågar. Och det ligger helt i linje med den humanism som brukar omhuldas på papperet.

Så pratar en borgerlig ledarskribent: humanism i all ära men det är bra med litet egennytta för att bidra till humanismens genomslag. Och det må väl vara hänt. Men det finns en passus i ledaren som faktisk är ganska skrämmande där Sydsvenskan alltså påstår sig vara ute i ett gott syfte att värna om de papperslösa och formulerar detta som ett angrepp på arbetarrörelsen:

Stundtals är berättelsen mörk. Bland svarta arbetsgivare finns de som vägrar att betala ut löner och kräver sexuella tjänster. Och inom fackföreningsrörelsen finns nästan inget stöd att hämta. Upprörande nog har många av de papperslösa som återfinns inom byggbranschen känt sig jagade av LO-förbundet Byggnads. De har gömt sig, sprungit, hoppat från byggen. Av rädsla för att deporteras. Dessbättre har inte hela Sverige förlorat kompassen och blivit genombyråkratiserat: Polisen jagar inte papperslösa i allmänhet, och det finns kyrkor och frivilligorganisationer som inte frågar efter personnummer.

Visst är berättelsen mörk och så långt som att "svarta" arbetsgivare utnyttjar den papperslösa arbetskraften både med underbetalning och sexuellt utnyttjande är Tiina Meri med. Påståendet att polisen inte avsätter resurser för att komma åt dessa missförhållanden på arbetsplatserna är helt korrekt. Däremot är påståendet att facket, inte minst Byggnads inte skulle ha gjort annat än jagat papperslösa ett skamligt påstående. Facket har både hjälpt papperslösa att få ut avtalsenliga löner, få stopp på utnyttjande och just jagat dessa svarta arbetsgivare som utnyttjar de papperslösas situation. Vad jag vet är facket den enda institution i detta "snälla välfärdssverige" som på detta sätt röjt upp i de avigsidor som just skapats av Svenskt Näringslivs utmarker. Den enda som alltså i sin besiningslösa längtan att sparka på arbetarrörelsen har förlorat kompassen är Sydsvenskan med sin ledarskribent Tiina Meri.

Motståndet mot homosexualitet kommer ut ur garderoben

Debatten om homoäktenskapet har återigen synliggjort motståndet mot homosexualitet, främst bland religiösa grupper. På kulturen i Sydsvenskan 24/5 har Tor Billgren skrivit under rubriken "Nya tider, nya strider" utifrån dels Norrhem-Rydström-Winkvist, Undantagsmänniskor: En svensk Hbt-historia på Norstedts dels ock tidskriften Expo nr 2, 2008. Han har undersökt hur argumenten har förändrats genom åren, och ser oroande tendenser på den konservativa kanten.

Artikeln är mycket läsvärd och jag citerar direkt ur den:

De som motsätter sig homosexuellas förbättrade villkor har haft åtskilligt att protestera emot de senaste trettio åren. Allt från den slopade sjukdomsklassningen 1979, till den nu aktuella frågan om äktenskapet.

De tarvliga och populistiska påhoppen i den offentliga debatten har ersatts av mer sofistikerade och slipade argument. Ett bra exempel på utvecklingen är förre riksdagsledamoten Tuve Skånberg (kd), som 1993 argumenterade emot partnerskapet med motiveringen att homorelationer ”är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier” (Ystads Allehanda, 16.8 1993). Det är en retorik som fungerade i ett samhälle där homosexuella var osynliggjorda i det offentliga livet, men är inte lika gångbar idag när många medborgare har personliga erfarenheter av möten med homosexuella i arbetslivet, vänkretsen och kanske till och med i familjen. Så nu när det är homoäktenskapet som ska bekämpas, och Skånberg argumenterar i egenskap av direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, förespråkar han istället att partnerskapet, som han alltså tidigare avfärdade med hänvisningar till Tredje Riket, ska uppvärderas och få ett ”högre symbolvärde” (Dagen 18.3 2008).

Följer man debatterna över tid verkar själva sakfrågorna (sambolag, partnerskap, adoptionsprövning, äktenskap med mera) vara sekundära. De bakomliggande drivkrafterna tycks istället vara religiösa, och själva principen att homosexuella skall ha det sämre och under inga omständigheter jämställas med heterosexuella. Sedan kamoufleras detta med olika skenargument. Populärt nu under äktenskapsdebatten är till exempel att hänvisa till barnens bästa – trots att ett eventuellt homoäktenskap inte på något sätt skulle påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn...



Precis som idag har motståndet genom historien nästan uteslutande fokuserats på män, medan kvinnors samkönade relationer snarare setts som något pikant... förklaringar. Exempelvis föreställningarna och fantasierna kring själva sexakten. Antihomosexuella åsikter kombineras nämligen ofta med en analfixering som kan ta sig rent groteska uttryck. Explicita och extrema sexskildringar är centrala delar i särskilt amerikansk antigaypropaganda. Och den internationella antipride-symbolen är en förbudsskylt i elegant, avskalad vägmärkesstil, som föreställer en man som bestiger en annan man...

... de mönster som framträder när man studerar hur delar av den konservaktiva kristenheten framställer homosexualitet. För många kristna opinionsbildare räcker det nämligen inte med att konstatera att homosexualitet är synd, utan det är också viktigt att demonisera homosexuella. Denna retorik konkretiseras idag tydligast i tidningen Världen Idag. Det är en väletablerad tredagarstidning med många erfarna medarbetare, som Siewert Öholm och Ulf Nilson, och har i praktiken starka band till Livets Ord.. .Här sprids föreställningen att homosexuella utgör ett reellt hot mot landet. Samhällets ruin beskrivs inte bara som en konsekvens av homorörelsens arbete, utan till och med som det bakomliggande syftet. RFSL tillskrivs en dold pedofil agenda, och någon vecka efter tsunamin kopplades katastrofen på ledarplats ihop med homosexualitet.

En annan bild som målas upp är att homosexuella har exklusivt företräde till makten, medierna och rättsväsendet. Som kommentar till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2006 hävdade tidningens chefredaktör Carin Stenström att Andreas Carlgren – en av centerpartiets mest meriterade politiker – utnämnts till minister bara för att han är homosexuell. Vilka behov tillfredställs av denna typ av verklighetsbeskrivning? Varför är det så viktigt att ha en grupp att definiera som ondskefull, destruktiv och särskilt gynnad på bekostnad av andra? Jag har inget svar. Men retoriken vittnar om människosyn som borde vara besvärande för alla som kallar sig kristna. Och alarmerande för alla som värnar om det liberala, jämställda och sekulariserade samhället.

Jag har citerat avsnitt ur artikeln med mindre redigeringar därför att jag anser Tor Billgrens slutsatser viktiga och gärna vill sprida dem även till mina läsare. Tor är dessutom en skicklig stilist och samvetsgrann granskare, vilket väl framgår både av artikeln i Sydsvenskan men även hans webbplats Antigayretorik, vilka båda rekommenderas.

Själv minns jag hur upprörd jag blev när en pastor från sin predilstol kastade ut att homosexuella var en kräftsvulst på samhällskroppen. Visserligen lämnade han öppet om svulsten skulle oskadliggöras av huliganer eller mer sofistikerat bestrålas genom mer samhälleliga insatser. Men hets var det klart enligt svenska lagstiftning. Min upprördhet minskade ingalunda när Högsta domstolen , där jag tjänat i mer än 30 år, tog sig före att frikänna pastorn under hänvisning till att han utövat och predikat sin religion!!! Det var visserligen religionsfrihet i EG-tappning men i alla fall. Dessutom tvivlar jag på att Högsta domstolen rätt tolkat EG-rätten eftersom densamma i vart fall i förhållande till islam alltid poängterat att religiös utövning alltid var underkastad det sekulära samhällets lagstiftning - och det kan ju inte bara gälla sharia. Det hör till saken att pastorn ifråga senare for världen runt inbjuden av diverse extrema religiösa organisationer bl.a. i Engeland och USA och under ovationer predikade sitt antihomosexuella budskap. Detta bekräftar Tor Billgrens tes att oroande tendenser av hets mot homosexuella finns bland religiösa konservativa organisationer. Dessa yttringar får inte glömmas bort när man ser till utvecklingen av jämställda mänskliga rättigheter för homosexuella i vissa sekulära samhällen, bl.a. i Europa. Debattinläggen från ortodoxt religiösa bör ses som att antigaymobben kommer ut ur garderoben.

Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?

Brandfacklan som bara hade populistisk glöd

En brandfackla för äkta personval, för sant lokala val och för individens rätt är alliansens och mps debattförslag om ändringar i grundlagen menar Henrik Bredberg och Mats Skogskär på ledarplats i Sydsvenskan 21/5. Det är ju en litet märklig sits detta att alliansföreträdare i hemlighet suttit och komponerat ihop en anrättning för att offentligt servera de övriga i grundlagsberedningen samtidigt som Fredrick Reimfeldt får gå ut och dementera att man inte avser att genomföra några majoritetslösningar utan att alla skall med på grundlagsbåten.

Ledarskribenten Bredberg som utropar Äntligen! På tiden! En brandfackla! tillskriver socialdemokraternas Morgan Johansson "att sluta sura" och kommer med det värdeladdade tillägget att "hans inställning är bara fånig". Är det på den nivån en grundlagsdebatt skall föras så får man ta sig för pannan. När man närmare granskar "brandfacklan" så visar sig den ha knappt synbar glöd av mest populistiskt slag.

Skogkär drar en lans för vad han kallar "äkta" personval, dvs att spärren på 8 % av partiets röster i en valkrets skall bort. Varför krångla till det med spärr låt folket bestämma är den enkla tesen. Ingenting om det resonemang, som också ligger bakom även 4%-spärren, att nämligen åstadkomma goda majoriteter för stabilt regeringsunderlag eller att personval riskerar att öka lokala frågors inträde på riksplanet. Nej inte krångla! T.o.m. på ledarsidan har man lämnat det intellektuella samtalet.

Bredberg återkommer och börjar tala om "sant" lokala val. För att lokalvalen skall bli "sanna" bör de lokala valen skiljas från riksvalen. Parentetisk glömmer skribenten då att det finns två typer av lokalval som behandlar olika frågor. Men han menar ändå att lokala frågor skulle lyftas fram och dessutom kontakten mellan politiker och väljare ökas med val vartannat år. Samtliga statsvetare har varnat för att detta skulle bli en tillbakagång för demokratin i det att valdeltagandet skulle bli mindre. Detta avfärdar skribenten med att "Något färre som röstar kan uppvägas av ett större engagemang hos dem som faktiskt tar sig till vallokalen." Med det resonemanget skulle man ju kunna inskränka all valpropaganda och odla demokratin i de kretsar som är verkligen intresserade av politik. Jag som trodde att demokrati avsåg att mobilisera så många som möjligt för att delta i det demokratiska valet.

Skogkär försöker slutligen slå ett slag för "individens rätt" och menar att det sker genom att ge domstolarna större makt. Att detta innebär en plädering för att att jurister som inte har folkets mandat skall sitta och avgöra politiska frågor nämner inte Skogkär annat än att det skulle vara "vänsterståndpunkt". Jag skulle kalla det ett odemokratiskt inslag att låta jurister sitta och avgöra sådana frågor, vilket alltså sker utan folkets mandat. Däremot är avvägningen i Sverige välgjord, nämligen att domstolarna i enskilda mål där alltså en individ står till svars skall vägra att tillämpa lagar som "uppenbart" strider mot grundlagen. Skogkär gör också ett nummer av "uppenbart" skulle vara för starkt rekvisit; men det kan ju inte komma ifråga i en demokrati att stiftad lag kan upphävas med mindre än att den är "uppenbart" grundlagsstridig och detta antingen det är en vanlig domstol eller en författningsdomstol som skall ge utslaget. Han gör vidare en koppling till domstolarnas ställning och att regeringen utser högre domare. Frågan som inställer sig är hur har Sydsvenskan tänkt sig att domare i författningsdomstolen skall utnämnas; i minne finns säkert amerikanske presidentens utnämningar av ledamöter i Högsta domstolen. En ren oförskämdhet serverar Sydsvenskan också mot domarkåren då det talas om "politisk följsamhet". Detta är ju knappast ett drag som överhuvudtaget förekommit i debatten om domare med sin långa gedigna utbildning. Rent patetisk är avslutningen, som talar för sig själv: "grundläggande mänskliga rättigheter får inte underordnas politiska konjunkturer. Individen kan behöva skydd. Både mot staten och kollektivet." Snacka om blaha, blaha!

I inledningen klagar Sydsvenskan på den avslagna grundlagsdebatten. Efter att ha läst denna ledarhelsida så kan man inte annat än konstatera att Sydsvenskan själv genom att undvika ett sakligt resonemang för och emot och stapla värdeomdömen på en lösning bara bidragit till en sak, nämligen att man med ett puh lämnar grundlagsdebatten - alltså en verklig debattpropp med andra ord.

Skall humanism sättas på undantag även av oss socialdemokrater?

I dag har riksdagen klubbat en lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande. Socialdemokraterna har tillsammans med alliansregeringen under påstående om humanism satt denna på minimalistiskt undantag. Jag tilltror alliansregeringen om vilka krystade resonemang som helst men jag skäms över att vi socialdemokrater har medverkat till detta. Jag vill ha en förklaring av Mona Sahlin och Ylva Johansson och kräver att man snarast föreslår ett tillägg som tar bort denna begränsning av en rimlig humanitär sjukvårdssyn förenlig med vanlig mänsklig etik.

Den intensiva debatten har handlat bland annat om sjukvård ska vara en mänsklig rättighet, lika för alla. Frågan är inte så enkel, sa den moderate migrationsministern Tobias Billström: Det är inte så enkelt som att säga att alla, oavsett om de har rätt att vistas i Sverige eller inte, ska ha samma rättigheter. Den som kommer som asylsökande, men får avslag på sin asylansökan efter en rättssäker prövning, ska återvända till hemlandet. Den som aldrig ens varit intresserad av att söka asyl, utan kommer för att arbeta svart, har inte följt de lagar och regler som gäller för alla andra i Sverige. Ska de då ha samma rättigheter, som de som följer lagarna, regler och betalar skatt?

Den nya lagen gäller vård framför allt för asylsökande. Idag finns istället ett avtal mellan stat och landsting, som ger vuxna asylsökande rätt till akut vård, som de kan krävas på betalning för i efterhand. Det är det som nu blir lag. Minimilagstiftning är ett krav från EU. Som motiv anförs att det är säkrare med en lag än avtal för de asylsökande. Däremot ställs papperslösa, illegala invandrare och s.k. gömda flyktingar utanför lagstiftningen och skall alltså vägras sjukvård och annan assistans. Vänsterpartiet och miljöpartiet protesterar mot lagen, som de anser är diskriminerande. De kräver lika rätt till sjukvård både för asylsökande och papperslösa, som skulle ge bättre villkor för båda grupperna än idag.

Läkar- och vårdförbunden, Röda korset, Läkare utan gränser, Rädda barnen och ytterligare ett 30-tal organisationer protesterar mot den inskränkning i läkaretiken som den nya lagstiftningen innebär. Och jag känner mig i verkligt konstigt sällskap med folk som nästan alltid har motsatt uppfattning: Sydsvenskan i ledare 21/5 "Billströms signalfel", Ystads Allehanda 20/5 "Rätt till vård" och den ofta osakliga Maciej Zaremba m.fl borgerliga skribenter.

YA talar om att bl.a. Region Skåne, som är allianserat, beslutat att"gömda flyktingar och andra patienter utan avtal och försäkring skall erhålla akut och annan omedelbart nödvändig vård oavsett betalningsförmåga i ögonblicket." Detta borde vara en självklar inställning och frågan bör istället vara om även detta inte är en för snäv inställning. Jag hoppas att socialdemokratiska regionpolitiker slutit upp kring detta beslut.

Sydsvenskan påpekar att den nya lagstiftningen innebär: Legala invandrare till höger in i sjukvården och papperslösa till vänster med sjukvård bara i akuta livshotande situationer. Denna sortering väcker minst sagt otäcka minnen för en som kan sin historia. Tidningen pläderar också för att patienters pass och personnummer inte skall få spela någon roll när det gäller sjukvård och summerar: Sverige har råd med anständighet. En våg av ”vårdturism” kommer inte att följa. Det vet en riksdagsmajoritet. Som ändå ser ut att ge sig in på ett oroväckande spår.

Jag kan inte som medlem i partiet acceptera den inställning som redovisats. Mona Sahlin och Ylva Johansson, jag ber er att ni så snart som möjligt redovisar vad partiledningen vill göra för att undanröja de inhumanitära följderna av det beslut som partiet medverkat till. Vårt parti skall stå för humanism, solidaritet och rättvisa, vilka värden vi inte får tumma på.

Tokiga insändarskribenter Sydsvenskans källor

I dagens Sydsvenska 18/5 har ledarsidan återigen ett bottennapp: På en insändarsida i Expressen har man hittat stoffet för dagens huvudledare "De gröna skojarna" apropå Miljöpartiet! Någon tokig insändarskribents dravel blir huvudrubrik för ledaravdelningen!! Jo man har några egna argument för rubriken också: EU-motståndet, Medborgarlönen, Arbetstidsförkortningen. Också detta flummiga att man inte vill rätta in sig i ledet med Partiledare utan envisas med att ha ett kvinnligt och ett manligt språkrör.

Egentligen är tidningens reflektioner över lilla Mp ganska patetiska när man inte i än högre grad oroar sig för den egna alliansregeringens ståndpunkter på dessa områden. Det måste ju rimligen vara litet mera näraliggande.

Många borgares blåögda EU-kramande som leder till att riksdagens makt rikskommunalt och kommunernas regionalt och lokalt urholkas och avståndet för medborgaren till besluten mångdubblas samt en enväldig EG-domstol upphäver vår arbetsrätt och åsidosätter våra hälsomässiga bedömningar när det gäller exempelvis alkohol och sociala bedömningar när det gäller spel och bostadsbyggande. Det borde vara värt en eftertanke!

När det gäller medborgarnas ekonomi borde det vara befogat för en ansvarfull journalistik att tveka över hur högerregeringen konsekvent försämrat för de fattiga och utsatta och samtidigt kraftfullt gett omfattande skattelättnader till de rika.

Arbetstidsförkortning torde vara en dröm för många bl.a. för att umgås litet mer med sina barn eller äntligen vila upp sig efter ett långt krävande arbetsliv. Men denna aspekt negligerar alliansregeringen helt och kör stenhårt någon slags arbetslinje där dylika val är ett hot mot den verklighet man anser sig leva i. Kanske är det dags för en större nyansering men Sydsvenskan framstår som vanligt som His Masters Voice utan minsta darr på stämman.

När det slutligen gäller frågan om partiledare eller språkrör så framstår Sydsvenskans gnäll snarare som en slags djup avundsjuka att miljöpartiet i sin ledning har två så oerhört trevliga och samtidigt så kompetenta ledare som dessutom samverkar bra för att ange riktningen. Tänk om Sydsvenskan kunde ersätta alliansens skräckkabinett med människor av samma valör, då skulle man förmodligen ha det åtskilligt lättare. Så Sydsvenskan bitterhet är förståelig men drabbar inte miljöpartiet utan den som skrev det.

Högerregringen vill ha trogna vapendragare med munhäfta

Generaldirektörer skall tilldelas sin budgetandel och sedan sköta verksamheten med dessa slantar. När verksamheten sköts så skall generaldirektören se till att regeringens målsättning med verksamheten fullföljs. Vad händer om regeringen har en målsättning med verksamheten men inte vill skjuta till tillräckligt med pengar för att målet skall uppnås?

Jo, i högerregeringens värld så får först försvarsministern som håller ÖB/generaldirektören om ryggen silkessnöret och finansministerns räknenissar, formellt ledda av springpojken Sven Tolgfors, överställs försvarets ekonomiförvaltning. När så ÖB går ut och talar om vad konskvenserna blir för målsättningen om högerregeringens strama tyglar förverkligas, nämligen att Sverige inte längre kan försvaras och detta samtidigt som osäkerheten i det svenska närområdet ökat, så träder ESV in. Jo, det finns ett finansdepartementet underställt ekonomistyrningsverk som samtidigt publicerar grav kritik mot försvarsledningen och föreslår att ÖBs ekonomiska beslutsfunktion starkt begränsas. Kampen mellan Borg, som numera påhejas av försvarsministern Tolgfors, och försvaret har så slutligen gått in i sista ronden. Med denna bild så håller försvaret sig uppe genom att hänga mot repen.

Men bilden ovan är inte fullständig: Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet, var igår inne på att Sverige står vid en militär kollaps som även äventyrar den politiska trovärdigheten. Han gav också ÖB rätt i att osäkerheten i det svenska närområdet har ökat. Det gäller framför allt i två avseenden: ”Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar.”

Ja, en högerregering som anför tåget mot "militär kollaps" och oacceptabel osäkerhet i närområdet. Det är verkligen uppochnervända världen. Men inga medel är tydligen omöjliga om det gäller att ge den rikare delen av Sverige skattelättnader.

Nå, finns det några andra faktorer som fullständigar bilden. I Finland vill man visserligen inte öppet kritisera den svenska regeringen men de facto så ökar man där den rent miltära delen och antalet soldater är mångdubbelt större än vad Sverige kan ställa upp med. Samma förhållande gäller för Nato-grannarna Norge och Danmark.

Man kan alltså konstatera att högerregeringen är ganska ensam om sin bedömning av läget. Skall vid sådana förhållanden ÖB obetingat "gilla läget" som Sydsvenskan tycker i sin ledare i dag (17/5)? Ledarsticket förtydligar: Nu kan det tolkas som att det pågår en kraftmätning mellan ÖB och regeringen. Det går inte för sig. Sina säkerhetspolitiska missgrepp och sin påstådda utarmning av försvaret får Tolgfors, och de i sammanhanget hårt kritiserade nya moderaterna, svara för inför väljarna och i riksdagen. I en demokrati måste blotta tanken på militär obstruktion mot politiska beslut kunna uteslutas.

"Militär obstruktion" - jo det är väl dags att ställa ÖB mot väggen och låta avrättningen ske. Men är detta att påpeka följderna av en politik verkligen obstruktion? Skall en generaldirektör bara applådera makten? Är det inte expertens roll att tala om vad som händer inom det egna reviret? Och räknenissarna i all ära är ju bara experter på sitt - jo just det sina siffror som de producerar vid sina skrivbord. En regering som bara tillsätter ja-sägare har grävt en verklig gropp för...

Siffror är ju jättebra men de är nog litet som kartan. I fält gäller väl verkligheten och går denna inte att förena med kartan/siffrorna så bör man kanske ha möjlighet att rucka på siffrorna och modifiera kartan. Eller är jag som vanligt illvilligt ute och cyklar? Framförallt bör generaldirektörer med civilkurage inte sparkas utan hyllas.

Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!

Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.

Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.

Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.

När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.

Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.

Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.

I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.

Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.

Sjukt försvar av löftesbrott!

Sydsvenskan försvarar i dag (14/5) den styrande alliansens svek mot väljarna i Lund :

"... är det ett löftesbrott? Ja, tveklöst kommer många Lundabor att uppfatta saken så. Hittills har de borgerliga partierna bara infriat lite drygt halva den skattesänkning på 75 öre som de ställde i utsikt under valrörelsen 2006.
Är det något att göra stor affär av? Ja, tveklöst kommer den rödgröna oppositionen att göra sitt bästa för att utmåla Mats Helmfrid (m) och hans borgerliga kommunalrådskollegor som både hjärt- och ansvarslösa äventyrare som leker med kommunens pengar. Något annat budskap från oppositionen vore närmast att betrakta som tjänstefel.
Andra är kanske lite mer överseende. Kommunledningen kan ju – på goda grunder – hävda att förutsättningarna för att genomföra ytterligare skattesänkningar har förändrats. För närvarande växer kommunen i sällan skådad omfattning, vilket leder till ökade utgifter och ett växande investeringsbehov. Nya invånare kräver nya bostäder, vägar, skolor och annan service."

Vilka dessa andra överseende är är inte svårt att inse. Först i kön av överseende och överslätande finns den tidningspress som skall hålla tummen på ögat på politikerna och se till att de sköter sitt värv. Det enda tidningen kritiserar är att allianspolitikerna försökt försvara sig med att de inte nämnt några "säkra siffror i valprogrammet". Nej, enligt Sydsvenskan borde man presenterat "kovändningen som ansvarsfull och förutseende". Hur långt i dåligt taskspeleri får en tidning gå? Hur vitt får man göra våld på sanning och moral bara för att försvara politiker av samma ull som man själv?

Sakförhållandet är ju nämligen detta att allianspolitikerna i Lund lovat väljarna stora skattesänkningar för att ta makten. Att en politiker räknat med att en expanderande stad som Lund inte skulle växa till i storlek med ökande behov av nya bostäder, vägar, skolor och annan service är inget försvar utan istället en brist på insikt som borde renderat politikern att för evigt föras ut från den offentliga scenen. Och detta har tidningen mage att föreslå som försvar för löftesbrottet. Man bara konstaterar att tidningens lojalitet mot det egna politiska lägret överskrider allt rimlighet. Och vilka är det som tidningen lämnar sticket? Jo, läsarna och alla lurade väljare.

Så korkad som tidningen påstår kan nu ingen politiker vara. Nej, det är självklart att en lundapolitiker av vilket politiskt slag det vara må räknat med den egna kommunens framåtskridande och planerat de kostnader detta medför. Därvid avtäcks den enda rimliga sanningen, nämligen att allianspolitikerna insett de ökande utgifterna för framtiden men i syfte att vinna väljarna för sin politik mörkat utgiftsökningen och populistiskt i valet angett skattesänkningar som ingen ansvarsfull kommunledning skulle kunnat förverkliga. Men detta är för svår sanning för den den borgerligt köpta Sydsvenskan, den "oberoende liberala" His Masters Voice.

Flocken ylar på His Masters dressyrkkommando.

Hela flocken av de ca 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 dagsexemplar ylar när His Master knäpper med fingrarna... ja de flesta behöver inte ens dressyrtecknet utan kör sin vals utan anknytning till verkligheten så snart tillfälle ges. De flesta tycks inte reflektera över vad denna övervikt måhända kan ge för slagsida för demokratin. Pengarna styr denna del av åsiktsbildningen med motvikt av 16 "vänstertidningar" med 600.000 ex och i viss mån public service.

Att flockmentaliteten präglar de borgerliga tidningarna är inget som kan ha undgått att ledarläsare i samband med 1 maj och nu när socialdemokraterna i sitt programarbete vid ett stormöte behandlat jobbpolitiken.

SvD: ".. ett väloljat mediemaskineri .."
GP: "Mycket prat men få besked"
DN: "Luckor i s-väven"
Sydsvenskan: "Sahlin har mer att lära"

Vad de borgerliga tidningar mest ylat om är detta att de (sic!) inte får besked om vad varje bokstav i det socialdemokratiska valplattformen 2010 är. Och jag har flera gånger tidigare skrivit om hur lätt det är att förstå borgartidningarnas bristande förståelse för att vi tar tid på oss eftersom man ju från sin egen make-over inför senaste valet är van vid att allt bestäms uppifrån med hjälp av en av näringslivet finansierad grupp av PR-folk, psykologer, sociologer och andra experter på vinnande agenda. Vi socialdemokrater gör ju inte så utan frågar medlemmarna i rådslag vad partiets politik skall vara; vilket naturligtvis inte hindrar att därefter kommunikationsexperter får språkligt utforma budskapet. Och rådslag tar faktiskt och måste få ta tid. Men detta förstår inte borgarna med sina begränsade erfarenheter av demokrati.

En del allianstidningar har t.o.m. "tolkat" opinionsundersökningarna så att vänstern fått röster bara därför att man inte preciserat sitt budskap. Nu är det väl troligare att väljarna är klokare än så, eller hur? Man har ju nu sett rent ekonomiskt och ideologiskt var högerregeringen står och det är väl huvudorsaken till väljartappet för högerregeringen. Men samtidigt så är ju socialdemokratins ståndpunkter inte så okända för väljarna. Ingen räknar med att socialdemokraterna skulle genomföra de åtgärder som stått på regeringens agenda. Nej, det hade blivit en politik som gynnar de små i samhället. Och det är ju knappast en missbedömning av väljarna, eller hur?

Det just avlupna jobbmötet med Astudillos och Österbergs programskrift var naturligtvis också fel i borgartidningarnas ögon, ett slags frieri till småföretagarna. Vad borgarna då glömmer är att det i grunden inte var något fel på den socialdemokratiska jobbpolitiken före valet 2006, som i grunden byggde på satsning på vidareutbildning och jämfört med alliansregeringen högre ersättningsnivåer i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Detta är en bas vi har i grunden, som kan intensifieras och som måste poängteras för att förstås av väljarna. Därutöver har det gällt att bygga på områden där man ansett att vi det inte fungerat bra. Ett sådant område är ungdomssatsning och särskilt riktade åtgärder för att råda bot på långtidsarbetslöshet. Vidare har småföretagarnas situation behövt uppmärksammas, bl.a. därför att många småföretagares situation ekonomiskt liknar en vanlig arbetares. Där har man talat om trygghetsgaranti och minskning av krångel.

Naturligtvis har allianstidningarna hånat de socialdemokratiska förslagen, särskilt som den egna högerregeringen varit märkligt passiv när det gäller småföretagarnas situation och man varit tvungan att skyla över att regeringens "nystartjobb" misslyckats enär två av tre återgår i arbetslöshet efter "nystarten". Vidare har högerregeringen minskat anslagen till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora belopp, vilket bl.a. fått till följd att det i redan dag uppstått stor brist på välutbildad arbetskraft på flera områden. Istället för utbildningsstimulans och hyfsade ersättningsnivåer har man förlitat sig på att piska folk in i arbete med lägre ersättningar och straffbeskattning av de utsattas inkomster. Vad borgerliga dagstidningar har så svårt att ta i är just detta att man lovade en jobbpolitik som hette duga men som utmynnade i ett skandalöst utanförskap för alla arbetslösa, sjuka och fattiga. Allt detta medan många i Sverige fått det bättre och de verkligt rika mottagit ganska skandalösa skattelättnader. Direkt cyniskt är exempelvis Sydsvenskans tal om "offentlig försörjning". Här visar sig den borgerliga egoismen i sin prydno. Det är alltså allianstidningarna som inte lärt läxan!

Häremot vill vi socialdemokrater naturligtvis gärna stimulera att folk lyckas och får bra betalt men Sverige skall också vara ett bra land för dem som för tillfället inte lyckas så väl, för dem som är sjuka och för dem som är gamla. Det är faktiskt inte förlegat att fortfarande tala om solidaritet. Det är fint det! Det känns rätt och bra. Den grunden är väl värd att bygga vidare på. Och jag tror och hoppas att det är den läxan Mona Sahlin vill ge oss alla: Var fyndiga entreprenörer men glöm aldrig varifrån vi kommit och var solidariska!

Bröllopsapartheid

Onsdagen den 7 november fanns i Sydsvenskan en notis under rubriken Dödsfall. Det gällde Mildred Loving, som i Virginia, USA, avlidit 68 år gammal. Hon blev känd för sin kamp mot delstaten Virginias förbud gällande rasblandade äktenskap. Sedan hon 1958 gift sig med en vit man dömdes makarna Loving till fängelse, då äktenskapet var ett lagbrott i Virginia. Mildred Loving startade en medborgarrättskamp mot förbudet. Makarna levde efter straffet utanför Virginia till dess Högsta domstolen 1967 hävde delstaten Virginias förbud mot rasblandade äktenskap.

I Sverige var länge ett av äktenskapshindren främmande religion. Fortfarande odlas denna tanke av flera religiösa riktningar som förekommer i Sverige. Det förekommer till och med att "privat rättsskipning" utövas för att understryka det religiösa budskapet. Diskriminering och förföljelse drabbar också parter som ingår blandade äktenskap av olika slag. Präster o liknande befattningshavare, ortodoxt religiösa, nazister och främlingsfientliga tillhör den brokiga skara som svarar för övergreppen.

I Sydafrika odlades länge en lagstiftning som gjorde åtskillnad mellan raserna. Äktenskaplig rasblandning var naturligtvis förbjuden. Ja, svarta och vita fick inte ens vistas i samma lokaler. Begreppet apartheid betyder på afrikaans just åtskillnad och kom att beteckna denna politik.

Göran Hägglund med Kristdemokraterna ivrigt påhejad av imamer, katolska präster samt ett vikande antal protestantiska präster och pastorer av olika valörer motsätter sig att enkönade äktenskap förs in under äktenskapsbalken. Nej, för homosexuella förhållanden finns det ju redan en särskild lagstiftning, nämligen partnerskapslagen. Det gäller att göra åtskillnad på homo- och heterosexuella förhållanden. Alla de som brukar åberopa den stora Kärleken ägnar sig alltså åt och vill vidmakthålla en apartheidspolitik:

BRÖLLOPSAPARTHEID

I Sverige har Högsta domstolen fattat det märkliga beslutet att frikänna en Guds man trots att han hetsat mot homosexuella och jämfört homosexuella vid en kräftsvulst. Åhöraren fick själv avgöra om operation, cellgifter eller strålning var botemedlet för oskadliggöra kräftan. Detta framstår som en absurditet särskilt när man till stöd för frikännandet åberopat religionsfriheten. Samtidigt finns i Sveriges riksdag en majoritet för ett avskaffande av denna bröllopsapartheid, men alliansregeringen är handlingsförlamad.

För några veckor sedan skrev jag Gud har inga - det är religiösa fundamentalister som har fördomar mot enkönad kärlek. Det gäller än. Frågan är hur länge denna minoritet skall få stoppa en reform?