Tänker ingen på att V och Mp gick plus?
Varför är det ingen, varken i tidningar, radio eller tv som tar upp den intressanta frågan varför V och Mp som varit lika misslyckade i regeringsförberedelserna tar röster från S. Är det förbjudet att tala om Lissabon och det svek mot löntagarna som ett villkorslöst JA innebär i och med att den svenska modellen därmed inte garanteras?
Klantigt..
Efter raset i opinionen säger socialdemokraternas ledare Mona Sahlin "Det var klantigt av mig", om sitt sätt att hantera samarbetet med v och mp,"Det beror på osäkerheten om det blir något samarbete med vänsterpartiet eller inte" Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog är ense om vad som kan ligga bakom siffrorna i den nya opinionsmätningen: de hänger samman med dels finanskrisen där regeringen vunnit stöd, dels oklarheterna i samarbetet mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern.
Finanskrisen och varslen
Alla är överens om att finanskrisen spelat en stor roll. Nyhetsinslagen har ju skjutit alla andra politiker åt sidan för statsministern Fredrik Reinfeldt och finansministern Anders Borg. Borg har ju dessutom gått ut som en ilsken foxterrier och skällt på bankerna. Dessa förklaringar har naturligtvis mycket i sig men det märkliga är att när man börjar titta på siffrrona så finns det även tecken på annat.
Varför tappade S?
Ökningen för moderaterna är naturlig m.h.t. till exponeringen av Reinfeldt och Borg och de ideliga framträdandena i media.Likaledes lär SAPs ledning väl ha fångat en del av förklaringen till det egna tappet. Det var helt enkelt en feldömning att utesluta V. Båda dessa förklaringar ger emellertid inget besked i frågan varför Mp och V gått framåt. Båda dessa partier har ju medverkat till att ett klart regeringsalternativ på vänstersidan inte finns. Även de borde därför ha straffats av väljarna.
Varför plussade V och Mp?
Men det finns ett område som skiljer V och Mp å ena sidan från S å den andra. Mp säger helt nej till Lissabonfördraget och V har lagt en motion där man förutom en hel del andra krav vill ha en garanti för den svenska modellen för att acceptera Lissabon-fördraget. De exempelvis bland LO som varit missnöjda med partiledningens öppna kränkning av LO-kongressen att inte ens utreda vad Ja innebär innan man röstar JA kan på detta sätt ha "missnöjesröstat" på V eller möjligen Mp. Frågan är varför är det ingen som funderar på varför V och Mp tar röster från S. Är Lissabonfördraget redan ratificerat? Och vad det innebär om socialdemokratin inte löser den på ett sätt som kan godtas av LO-kollektivet och vänstern inom partiet?
Se siffrorna och fundera mera..
Mätningen visar fördelningen av partisympatier i väljarkåren om det vore riksdagsval i dag. Siffrorna för fp, mp, c och kd är inte säkerställda. Siffran inom första parentesen visar förändringen mot septembermätningen, de i andra parentesen motsvarar riksdagsvalet 2006 och förändringen från valet till i dag. Härutöver visas siffrorna för blocken. Alla siffror i procent.
m - 26,1(+4,5) ---- (26,2 - -0,1) ---- 42.3 men egentl. 39 eftersom KD faller ur
fp- 7,3 (+0,8) ---- (7,5 - -0,2)
c - 5,6 (-0,5) ---- (7,9 - -2,3)
kd- 3,3 (-0,4) ---- (6,6 - -3,3)
s - 39,5(-6,2) ---- (35,0 - +4,5) ---- 54.2
v - 7,4 (+2,3) ---- (5,9 - +1,5)
mp- 7,3 (+1,1) ---- (5,2 - +2,1)
sd- 2,3 (-1,5) ---- (2,9 - -0,6)
Är det möjligt med ännu en funderare
Hur skulle det vara om de som lurat ut Mona på hal is inte bara ifråga om vilka vi skall samverka i regering med utan också om vi villkorslöst skall rösta Ja till Lissabon tog sig en funderare till. Behöver jag påminna om att art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan innebär ett lagfästande av de marknadsliberala principer som tillämpats i Laval-fallet.
Mona en demokratisk ledare
Fortfarande så tycker jag att på lång sikt har Mona Sahlin vunnit som partiledare, då hon visat att demokrati fungerar så att medlemmarna säger ifrån och då lyssnar partiledaren. Det är skönt. Man vinner knappast val på gnetiga skäl och på att lämna sina egna bakom sig. Vi måste föra fram våra visioner för ett bra alternativ till borgerligheten och det får vi knappast fram om vi söker oss mot mitten. Visionen om ett mera rättvist samhälle som inte bara omfattar de som är i arbete utan är solidariskt med gamla, sjuka och arbetslösa. Och framförallt gör slut på den omvända robin hood där man tar från de fattigaste i samhället och gynnar de rika.
fredag 31 oktober 2008
Kan man avfärda "gnällvänstern" som gnälliga?
Fasta scenario
Stig-Björn Ljunggren skriver om "Socialdemokratiska gnällvänstern - okunniga eller propagandistiska?" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3). Redan i rubriken har han inskränkt frågeställningen så att läsaren rimligen inte skall hitta på något tredje svar, exempelvis de till vänster säger något tänkvärt. I sitt resonemang utgår han från ett fast scenario att Alliansen sitter kvar med SD som stöd, vilket medför att man skall binda upp Mp och öppna för regeringssamverkan ännu mera högerut; var det inte någon på Mps partidagar som mumlade om folkpartiet (det kanske behövs en major istället för den snälle Eriksson). Men det finns ju en hel massa andra alternativ som är minst lika troliga. Tänk i fall vänstern på något sätt får tillräckligt med röster för att bilda regering, exempelvis.
Strategin blir så bra att själen dör
Felet med alla dessa strategiska övervägande är att de politiska partierna inte söker efter sin själ utan spekulerar i de åsikter som kan vinna flest väljare. Ett exempel på en dylik katastrofal felspekulation var Göran Perssons val av strategi inför valet 2006 medan högeralliansens spekulation var exempel på en lyckad. Bara det att dessa spekulationsåsikter vid val väcker stark besvikelse när regeringspolitiken sedan utformas, se på högerregeringens opinionssiffror i dag.
Formulera vänsterpolitik och krydda möjligen med strategi - inte tvärtom
För min del menar jag att partiet alltså bör söka efter sin själ och formulera en kraftfull vänsterpolitik, som man alltså kan stå för. Jag tror på den politiska märgen i budskapet inte på ett flaggande hit och dit beroende på vad någon gurustrateg säger är ett vinnande koncept. Exempelvis så säger flera att väljarna finns till mitten. Det är möjligt men den mittenpolitik som högerregeringen fört vill man i vart fall inte ha. Nej även om naturligtvis många väljare geografiskt befinner sig i mitten så är det vänsterns mer solidariska politik man åter vill ha.
Politiken måste samla partiet inte splittra
En högerfifflande strategi är därför förmodligen kontraproduktiv, precis som regeringssamverkan bara med Mp och att säga villkorslöst ja till Lissabonfördraget. I båda fallen så går partiledningen emot LO och en stor del av partiet och eftersom partiledningen är beroende av oss gräsrötter så går det aldrig väl i längden. I stället för att skapa samverkan i hela partiet har ledningen genom sina ställningstaganden skapat en stark oro och splittring. Det som du pinsamt lättfärdigt kallar för "gnäll".
Visioner skadar inte, men vänstervisioner tillsammans med LO
Jag hoppas att man lyssnar på mer seriösa rådgivare som förstår vikten att ha de sina bakom sig. Du kan ju själv göra det hypotetiska testet: 1) hade gnölet uppkommit om Mona Sahlin starkt gått ut med att skapa ett gemensamt regeringsalternativ till vänster? 2) hade vi kunnat ha en stark valrörelse i EU-valet om vi gått ut med att vi vill ha garanti för den svenska modellen för att rösta ja till Lissabon?
Sedan en mer personlig fråga till Stickan
Du som kan så mycket som statsvetare, tror du inte att det skulle bli en mer seriös debatt om du avstod att kalla alla som inte omfattar din mening för odemokratiska, "gnällvänster", "okunniga" eller i bästa fall "propagandistiska". Om man vill vara lika avfärdande så skulle man utan att debatten fördes framåt ett dyft kunna benämna dina inlägg som gnäll på "gnällvänstern", okunniga om den mångfald som präglar politik och propagandistiska. Är det så du vill att diskussionen skall föras inom partiet?
Stig-Björn Ljunggren skriver om "Socialdemokratiska gnällvänstern - okunniga eller propagandistiska?" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3). Redan i rubriken har han inskränkt frågeställningen så att läsaren rimligen inte skall hitta på något tredje svar, exempelvis de till vänster säger något tänkvärt. I sitt resonemang utgår han från ett fast scenario att Alliansen sitter kvar med SD som stöd, vilket medför att man skall binda upp Mp och öppna för regeringssamverkan ännu mera högerut; var det inte någon på Mps partidagar som mumlade om folkpartiet (det kanske behövs en major istället för den snälle Eriksson). Men det finns ju en hel massa andra alternativ som är minst lika troliga. Tänk i fall vänstern på något sätt får tillräckligt med röster för att bilda regering, exempelvis.
Strategin blir så bra att själen dör
Felet med alla dessa strategiska övervägande är att de politiska partierna inte söker efter sin själ utan spekulerar i de åsikter som kan vinna flest väljare. Ett exempel på en dylik katastrofal felspekulation var Göran Perssons val av strategi inför valet 2006 medan högeralliansens spekulation var exempel på en lyckad. Bara det att dessa spekulationsåsikter vid val väcker stark besvikelse när regeringspolitiken sedan utformas, se på högerregeringens opinionssiffror i dag.
Formulera vänsterpolitik och krydda möjligen med strategi - inte tvärtom
För min del menar jag att partiet alltså bör söka efter sin själ och formulera en kraftfull vänsterpolitik, som man alltså kan stå för. Jag tror på den politiska märgen i budskapet inte på ett flaggande hit och dit beroende på vad någon gurustrateg säger är ett vinnande koncept. Exempelvis så säger flera att väljarna finns till mitten. Det är möjligt men den mittenpolitik som högerregeringen fört vill man i vart fall inte ha. Nej även om naturligtvis många väljare geografiskt befinner sig i mitten så är det vänsterns mer solidariska politik man åter vill ha.
Politiken måste samla partiet inte splittra
En högerfifflande strategi är därför förmodligen kontraproduktiv, precis som regeringssamverkan bara med Mp och att säga villkorslöst ja till Lissabonfördraget. I båda fallen så går partiledningen emot LO och en stor del av partiet och eftersom partiledningen är beroende av oss gräsrötter så går det aldrig väl i längden. I stället för att skapa samverkan i hela partiet har ledningen genom sina ställningstaganden skapat en stark oro och splittring. Det som du pinsamt lättfärdigt kallar för "gnäll".
Visioner skadar inte, men vänstervisioner tillsammans med LO
Jag hoppas att man lyssnar på mer seriösa rådgivare som förstår vikten att ha de sina bakom sig. Du kan ju själv göra det hypotetiska testet: 1) hade gnölet uppkommit om Mona Sahlin starkt gått ut med att skapa ett gemensamt regeringsalternativ till vänster? 2) hade vi kunnat ha en stark valrörelse i EU-valet om vi gått ut med att vi vill ha garanti för den svenska modellen för att rösta ja till Lissabon?
Sedan en mer personlig fråga till Stickan
Du som kan så mycket som statsvetare, tror du inte att det skulle bli en mer seriös debatt om du avstod att kalla alla som inte omfattar din mening för odemokratiska, "gnällvänster", "okunniga" eller i bästa fall "propagandistiska". Om man vill vara lika avfärdande så skulle man utan att debatten fördes framåt ett dyft kunna benämna dina inlägg som gnäll på "gnällvänstern", okunniga om den mångfald som präglar politik och propagandistiska. Är det så du vill att diskussionen skall föras inom partiet?
torsdag 30 oktober 2008
Sju skäl varför vi inte bör tillåta en liten fundamentalistisk grupp hindra homoäktenskap
Religiösa fundamentalisten och abortmotståndaren Tuve Skånberg har fått en helsida på den nya bloggen Newsmill. Han påstår sig vilja ha större respekt för de kristnas uppfattning och skriver under rubriken "Sju skäl till varför homosexuella inte ska kunna ingå äktenskap"( http://www.newsmill.se/artikel/2008/10/29/sju-skal-till-varfor-homosexuella-inte-ska-kunna-inga-aktenskap): Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner.
Stor majoritet vill ha en könsneutral äktenskapsbalk
Redan här lämnar Skånberg verkligheten eftersom en stor majoritet av Sveriges befolkning vill ha en könsneutral äktenskapsbalk. De flesta anser att det är odemokratiskt att utesluta homosexuella och göra skillnad. Vårt nuvarande rättssystem för familjebildning lämpar sig också väl för att göras könsneutralt. Detta särskilt som numera även barn ofta förekommer i homosexuella familjer.
Enhetlighet och ingen särbehandling
Systemet blir då enhetligt och markerar statsmakternas vilja att homosexuella, homosexuellas familjer och barn inte skall särbehandlas eller diskriminering i någon form tolereras. Detta är de demokratiska partierna i riksdagen eniga om med undantag för Kristdemokraterna, d.v.s. det parti Skånberg är med i. Men det är t.o.m. så att det finns en fraktion med ledamöter ända upp i KDs partistyrelse som fronderar mot ledningen i denna fråga. Man kan alltså säga att Skånberg representerar en liten fundamentalistisk kvarleva i något gammalt. Allt vad Skånberg säger är gammal skåpmat ältad under årtionden och så allmänt uttryckt att de mycket väl kan vändas i sin motsats, varvid jag följer Skånbergs numrering:
1. Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin "Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet". Alla dessa funktioner även omhändertagande av barn fyller både hetero- och homosexuella familjer. I en demokratisk stat finns det därför inte någon anledning att göra skillnad såvida man inte har svårigheter att låta homosexuella överhuvudtaget vara jämställda med heterosexuella. Detta har nästan alla riksdagspartioer insett. Det finns naturligtvis inte anledning att låta den lilla fördomsfulla grupp bestämma hur samhällets regler skall utformas.
2. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: "Fullvuxna män och kvinnor har rätt att... ingå äktenskap och bilda familj..." "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten." Att försöka använda mänskliga rättigheter för att på något sätt diskriminera homosexuella faller på sin egen orimlighet. FNs förklaring liksom den europeiska varianten gäller naturligtvis också homosexuella.
Bara att använda Mänskliga rättigheter som slagträ mot homosexuella är lika absurt som att påstå att Guds allomfattande kärlek bara tolererar heterosexuell kärlek. Jag skulle vilja påstå att denna mänskliga förminskning av Gud är hädelse. Men så förblindade blir alltså dessa fundamentalister. Allomfattande kärlek omfattar naturligtvis också homosexuell kärlek. Gud har inte fördomar - det är minniskor som har sådana.
3. Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status... Skånsbergs tanke som äktenskapscertifikatet som något slags avelspremie är ganska motbjudande. Även detta är också ett tankefel eftersom familjebildningen inte primärt åsyftar själva avlandet vilket med önskvärd tydlighet framgår av att ett ganska avsevärt antal barn föds utanför äktenskapet. Nej ett av huvudsyftena med familjen är omhändertagandet av barn och det sker naturligtvis lika bra inom den homosexuella familjens ram. Det är bara fördomar som hindrar en del personer att se detta.
4. Den franska utredningen framhöll att "det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet". Nu gäller det ju svensk lagstiftning och där har man löst denna fråga inte genom en "faderskapstanke" (som t.o.m. torde vara den främmande för den franska lagstiftningen) utan genom en faderskapspresumtion och det fungerar allldeles utmärkt även i det i riksdagen lagda förslaget. Man må väl i alla blygsamhet tillägga att äktenskapet har en betydelse även utanför omhändertagandet av barn, vilket det stora antalet barnlösa äktenskap ger en antydan om.
Dessutom så visar utvecklingen o världen att man på flera håll inte alls ser några komplikationer för familjerätten med könsneutrala äktenskap. Sålunda har följande länder infört äktenskap också för oss homosexuella: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Inte heller har man i dessa länder upptäckt några komplikationer vid tillämpning av internationell rätt.
5. Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. - Ett av de mer skamlösa argumenten som Skånberg anför och som såvitt man kan se saknar religiös bakgrund. Det är i sig riktigt att det finns länder som inte tillåter homosexuella adotivföräldrar. Men frågan är om vi skall låta reglera vårt demokratiska samhälle i enlighet med de fördomar som må finnas i andra länder?
6. Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6). - Ännu ett tankefel eftersom äktenskapet faktiskt inte alls "förvaltats" av kyrkan. Vad kyrkan har "förvaltat" är vigseln men knappast äktenskapet som reglerats i borgerlig lagstiftning. Och det förbättras inte av skapelsekapitlet där heterofiler uppmanas att vara fruktsamma och fylla jorden eller Jesus ord om ett kött. Historieskrivningen visar också brister då på Olof Skötkonungs tid omkr. år 1000 inte ens en svensk kyrka var påtänkt.
7. Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar - Här tar sig Skånsberg oro för följderna av könsneutrala äktenskap sig ganska hysteriska former. De som hyser samma betänkligheter upp med en hand! Det gäller att klargöra för sig att Skånsberg representerar en minoritetsgrupp bland kristna och än mer uttalat i samhället i stort; i en intensiv kampanj har man bara lyckat få stöd av 61 253 insamlade namn.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Därför är det viktigt att äktenskapet får en könsneutral omfattning och alltså kommer att omfatta alla familjer i Sverige så att familjerätten kan fylla den stabiliserande verkan som är avsedd i samhällsbygget, där alla familjer utgör byggstenar. Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga på fördomar hur gamla och rotade de än är.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp av de kristna hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution, om barnens intresse och en demokratisk samhällssyn blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Stor majoritet vill ha en könsneutral äktenskapsbalk
Redan här lämnar Skånberg verkligheten eftersom en stor majoritet av Sveriges befolkning vill ha en könsneutral äktenskapsbalk. De flesta anser att det är odemokratiskt att utesluta homosexuella och göra skillnad. Vårt nuvarande rättssystem för familjebildning lämpar sig också väl för att göras könsneutralt. Detta särskilt som numera även barn ofta förekommer i homosexuella familjer.
Enhetlighet och ingen särbehandling
Systemet blir då enhetligt och markerar statsmakternas vilja att homosexuella, homosexuellas familjer och barn inte skall särbehandlas eller diskriminering i någon form tolereras. Detta är de demokratiska partierna i riksdagen eniga om med undantag för Kristdemokraterna, d.v.s. det parti Skånberg är med i. Men det är t.o.m. så att det finns en fraktion med ledamöter ända upp i KDs partistyrelse som fronderar mot ledningen i denna fråga. Man kan alltså säga att Skånberg representerar en liten fundamentalistisk kvarleva i något gammalt. Allt vad Skånberg säger är gammal skåpmat ältad under årtionden och så allmänt uttryckt att de mycket väl kan vändas i sin motsats, varvid jag följer Skånbergs numrering:
1. Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin "Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet". Alla dessa funktioner även omhändertagande av barn fyller både hetero- och homosexuella familjer. I en demokratisk stat finns det därför inte någon anledning att göra skillnad såvida man inte har svårigheter att låta homosexuella överhuvudtaget vara jämställda med heterosexuella. Detta har nästan alla riksdagspartioer insett. Det finns naturligtvis inte anledning att låta den lilla fördomsfulla grupp bestämma hur samhällets regler skall utformas.
2. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: "Fullvuxna män och kvinnor har rätt att... ingå äktenskap och bilda familj..." "Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten." Att försöka använda mänskliga rättigheter för att på något sätt diskriminera homosexuella faller på sin egen orimlighet. FNs förklaring liksom den europeiska varianten gäller naturligtvis också homosexuella.
Bara att använda Mänskliga rättigheter som slagträ mot homosexuella är lika absurt som att påstå att Guds allomfattande kärlek bara tolererar heterosexuell kärlek. Jag skulle vilja påstå att denna mänskliga förminskning av Gud är hädelse. Men så förblindade blir alltså dessa fundamentalister. Allomfattande kärlek omfattar naturligtvis också homosexuell kärlek. Gud har inte fördomar - det är minniskor som har sådana.
3. Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status... Skånsbergs tanke som äktenskapscertifikatet som något slags avelspremie är ganska motbjudande. Även detta är också ett tankefel eftersom familjebildningen inte primärt åsyftar själva avlandet vilket med önskvärd tydlighet framgår av att ett ganska avsevärt antal barn föds utanför äktenskapet. Nej ett av huvudsyftena med familjen är omhändertagandet av barn och det sker naturligtvis lika bra inom den homosexuella familjens ram. Det är bara fördomar som hindrar en del personer att se detta.
4. Den franska utredningen framhöll att "det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet". Nu gäller det ju svensk lagstiftning och där har man löst denna fråga inte genom en "faderskapstanke" (som t.o.m. torde vara den främmande för den franska lagstiftningen) utan genom en faderskapspresumtion och det fungerar allldeles utmärkt även i det i riksdagen lagda förslaget. Man må väl i alla blygsamhet tillägga att äktenskapet har en betydelse även utanför omhändertagandet av barn, vilket det stora antalet barnlösa äktenskap ger en antydan om.
Dessutom så visar utvecklingen o världen att man på flera håll inte alls ser några komplikationer för familjerätten med könsneutrala äktenskap. Sålunda har följande länder infört äktenskap också för oss homosexuella: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Inte heller har man i dessa länder upptäckt några komplikationer vid tillämpning av internationell rätt.
5. Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. - Ett av de mer skamlösa argumenten som Skånberg anför och som såvitt man kan se saknar religiös bakgrund. Det är i sig riktigt att det finns länder som inte tillåter homosexuella adotivföräldrar. Men frågan är om vi skall låta reglera vårt demokratiska samhälle i enlighet med de fördomar som må finnas i andra länder?
6. Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6). - Ännu ett tankefel eftersom äktenskapet faktiskt inte alls "förvaltats" av kyrkan. Vad kyrkan har "förvaltat" är vigseln men knappast äktenskapet som reglerats i borgerlig lagstiftning. Och det förbättras inte av skapelsekapitlet där heterofiler uppmanas att vara fruktsamma och fylla jorden eller Jesus ord om ett kött. Historieskrivningen visar också brister då på Olof Skötkonungs tid omkr. år 1000 inte ens en svensk kyrka var påtänkt.
7. Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar - Här tar sig Skånsberg oro för följderna av könsneutrala äktenskap sig ganska hysteriska former. De som hyser samma betänkligheter upp med en hand! Det gäller att klargöra för sig att Skånsberg representerar en minoritetsgrupp bland kristna och än mer uttalat i samhället i stort; i en intensiv kampanj har man bara lyckat få stöd av 61 253 insamlade namn.
Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Därför är det viktigt att äktenskapet får en könsneutral omfattning och alltså kommer att omfatta alla familjer i Sverige så att familjerätten kan fylla den stabiliserande verkan som är avsedd i samhällsbygget, där alla familjer utgör byggstenar. Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga på fördomar hur gamla och rotade de än är.
Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp av de kristna hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution, om barnens intresse och en demokratisk samhällssyn blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning.
tisdag 28 oktober 2008
Så här ljuger högerregeringen om pensionärsskatten!
Tidningsanka
Pensionärerna får sänkt skatt stod det att läsa i tidningen i söndags. ”Sänkningen” skulle variera mellan 90 och 670 kronor i månaden. Men vad man då helt plötsligt glömt bort var den straffbeskattning som baksidan av jobbavdraget innebär
Skattesänkning = Straffbeskattning Institutet för Privatekonomi Swedbank har räknat fram hur stora skattesäkningarna blir enligt de två första kolumnerna. Den skattesänkning som är särskilt riktad till dem som har pensionsinkomster sker genom att grundavdraget höjs. Tar man hänsyn till högerregeringens ”skattesänkning” och jämför den med skattetabell 31 för år 2008 så får man fram straffskatt per mån och år, dvs det belopp en pensionär betalar extra jämfört med om samma belopp intjänats av direkt arbete (källa Skatteverkets skattetabeller). Redan vid en pension på 18 – 22000 kr uppgår straffskatten till 10000 kr per år. Till saken hör att verkligheten förmodligen kommer att bli än värre för pensionärerna eftersom högerregeringen mumlat om ytterligare ökning av jobbavdraget.
Kr/mån ”Skattesänkning” Straffskatt/mån Straffskatt/år
6000 --------- 350 ---------------- 160 ------------- 1920
7000 --------- 280 ---------------- 230 ------------- 2760
8000 -------- 220 ---------------- 290 ------------- 3480
10000 -------- 130 ---------------- 387 ------------- 4644
12000 -------- 130 ---------------- 447 ------------- 5364
14000 -------- 130 ---------------- 526 ------------- 6312
16000 -------- 130 ---------------- 606 ------------- 7272
18000 -------- 130 ---------------- 685 ------------- 8220
20000 -------- 130 ---------------- 764 ------------- 9408
22000 -------- 130 ---------------- 843 ------------- 10116
24000 -------- 130 ---------------- 922 ------------- 11064
26000 -------- 130 ---------------- 981 ------------- 11772
28000 -------- 90 ---------------- 1048 ------------- 12576
Pension = standardsänkning
När man går i pension så minskar dessutom inkomsten ganska mycket eftersom den uppskjutna lönen, pensionen, är mycket mindre än lönen. Redan här blir det en stor standardförsämring för oss pensionärer. I andra länder är man medveten om detta och brukar tillhandahålla pensionärsrabatter på kommunikationer, i affärer, hos frisören, hos läkaren, på bio och teater ja så gott som överallt. Men inte så i Sverige. Här har man t.o.m. med högerregeringen skapat en speciell straffskattetabell för att kräva ut mer skatt av pensionärerna än löntagarna. Det är inte bara skamligt utan cyniskt elakt att ytterligare inskränka det som en gammal har att röra sig med.
Inte mindre utgifter men andra utgifter Det har sagts att man inte har alla utgifter för arbetsresor , fackförening och a-kassa. Nä, just det. Men det är redan korrigerat genom att pension är mycket lägre. Dessutom så medför åldern större utgifter för att anlita hjälp i olika avseenden och också sjuk- och medicinkostnader. Jag upprepar det är cyniskt elakt att ytterligare straffbeskatta pensionärer. Mått på cynismen finns i tabellen ovan.
"Jobbavdraget" gynnar inte arbetslinjen
Huvudskälet som högerregeringen anfört är att man har en arbetslinje som man på detta sätt vill gynna. Varför kräver ingen bevisen för detta? Om folk har arbete skulle ett jobbavdrag få dem att arbeta mer eller vad? Om folk har avskedats på grund av arbetsbrist på vad sätt skapar jobbavdrag en lösning på bristsituationen? Om folk är sjuka kan det antas att man återvinner sin hälsa om man inte får något jobbavdrag? Det har inte framkommit tillstymmelse till bevis att jobbavdraget skapar fler arbetstillfällen. Det enda högerregeringens politik medfört är att mer än en halv miljon arbetstagare i dag saknar a-kassa när nu tiderna börjar kärva.
Generella skattesänkningar stimulerar
Däremot finns det en nationalekonomisk grundregel, nämligen att skattesänkningar i sig innebär en stimulans. Detta eftersom skattesänkningen ger mer pengar i handen på konsumenter för att köpa varor och tjänster. Härigenom ökar behovet av arbetskraft att producera varorna och utföra tjänsterna. Om skattsänkningen sprids på hela befolkningen, inklusive de 1,7 miljonerna pensionärer så ökar alltså denna jobbstimulerande effekt högst avsevärt. Men om man istället straffbeskattar hela pensionärskollektivet så tvingas alla pensionärer att inskränka sin konsumtion, vilket alltså är starkt kontraproduktivt.
Pensionärer, sjuka och arbetslösa delfinansierar jobbavdraget
Det är alltså en lögn, som tydligen accepterats, att jobbavdraget skulle bidra till fler arbetstillfällen. Därför framstår det cyniska i denna straffbeskattning som desto mer säreget. Och låt inte lura dig av talet om högerregeringens skattesänkningar för pensionärer.
Det är ju faktiskt på det sättet att pensionärer, sjuka och arbetslösa på detta sätt tvingas delvis betala skattesänkningarna för dem som har arbete och försörjning. Högerregeringens omvända robinhood.
Pensionärerna får sänkt skatt stod det att läsa i tidningen i söndags. ”Sänkningen” skulle variera mellan 90 och 670 kronor i månaden. Men vad man då helt plötsligt glömt bort var den straffbeskattning som baksidan av jobbavdraget innebär
Skattesänkning = Straffbeskattning Institutet för Privatekonomi Swedbank har räknat fram hur stora skattesäkningarna blir enligt de två första kolumnerna. Den skattesänkning som är särskilt riktad till dem som har pensionsinkomster sker genom att grundavdraget höjs. Tar man hänsyn till högerregeringens ”skattesänkning” och jämför den med skattetabell 31 för år 2008 så får man fram straffskatt per mån och år, dvs det belopp en pensionär betalar extra jämfört med om samma belopp intjänats av direkt arbete (källa Skatteverkets skattetabeller). Redan vid en pension på 18 – 22000 kr uppgår straffskatten till 10000 kr per år. Till saken hör att verkligheten förmodligen kommer att bli än värre för pensionärerna eftersom högerregeringen mumlat om ytterligare ökning av jobbavdraget.
Kr/mån ”Skattesänkning” Straffskatt/mån Straffskatt/år
6000 --------- 350 ---------------- 160 ------------- 1920
7000 --------- 280 ---------------- 230 ------------- 2760
8000 -------- 220 ---------------- 290 ------------- 3480
10000 -------- 130 ---------------- 387 ------------- 4644
12000 -------- 130 ---------------- 447 ------------- 5364
14000 -------- 130 ---------------- 526 ------------- 6312
16000 -------- 130 ---------------- 606 ------------- 7272
18000 -------- 130 ---------------- 685 ------------- 8220
20000 -------- 130 ---------------- 764 ------------- 9408
22000 -------- 130 ---------------- 843 ------------- 10116
24000 -------- 130 ---------------- 922 ------------- 11064
26000 -------- 130 ---------------- 981 ------------- 11772
28000 -------- 90 ---------------- 1048 ------------- 12576
Pension = standardsänkning
När man går i pension så minskar dessutom inkomsten ganska mycket eftersom den uppskjutna lönen, pensionen, är mycket mindre än lönen. Redan här blir det en stor standardförsämring för oss pensionärer. I andra länder är man medveten om detta och brukar tillhandahålla pensionärsrabatter på kommunikationer, i affärer, hos frisören, hos läkaren, på bio och teater ja så gott som överallt. Men inte så i Sverige. Här har man t.o.m. med högerregeringen skapat en speciell straffskattetabell för att kräva ut mer skatt av pensionärerna än löntagarna. Det är inte bara skamligt utan cyniskt elakt att ytterligare inskränka det som en gammal har att röra sig med.
Inte mindre utgifter men andra utgifter Det har sagts att man inte har alla utgifter för arbetsresor , fackförening och a-kassa. Nä, just det. Men det är redan korrigerat genom att pension är mycket lägre. Dessutom så medför åldern större utgifter för att anlita hjälp i olika avseenden och också sjuk- och medicinkostnader. Jag upprepar det är cyniskt elakt att ytterligare straffbeskatta pensionärer. Mått på cynismen finns i tabellen ovan.
"Jobbavdraget" gynnar inte arbetslinjen
Huvudskälet som högerregeringen anfört är att man har en arbetslinje som man på detta sätt vill gynna. Varför kräver ingen bevisen för detta? Om folk har arbete skulle ett jobbavdrag få dem att arbeta mer eller vad? Om folk har avskedats på grund av arbetsbrist på vad sätt skapar jobbavdrag en lösning på bristsituationen? Om folk är sjuka kan det antas att man återvinner sin hälsa om man inte får något jobbavdrag? Det har inte framkommit tillstymmelse till bevis att jobbavdraget skapar fler arbetstillfällen. Det enda högerregeringens politik medfört är att mer än en halv miljon arbetstagare i dag saknar a-kassa när nu tiderna börjar kärva.
Generella skattesänkningar stimulerar
Däremot finns det en nationalekonomisk grundregel, nämligen att skattesänkningar i sig innebär en stimulans. Detta eftersom skattesänkningen ger mer pengar i handen på konsumenter för att köpa varor och tjänster. Härigenom ökar behovet av arbetskraft att producera varorna och utföra tjänsterna. Om skattsänkningen sprids på hela befolkningen, inklusive de 1,7 miljonerna pensionärer så ökar alltså denna jobbstimulerande effekt högst avsevärt. Men om man istället straffbeskattar hela pensionärskollektivet så tvingas alla pensionärer att inskränka sin konsumtion, vilket alltså är starkt kontraproduktivt.
Pensionärer, sjuka och arbetslösa delfinansierar jobbavdraget
Det är alltså en lögn, som tydligen accepterats, att jobbavdraget skulle bidra till fler arbetstillfällen. Därför framstår det cyniska i denna straffbeskattning som desto mer säreget. Och låt inte lura dig av talet om högerregeringens skattesänkningar för pensionärer.
Det är ju faktiskt på det sättet att pensionärer, sjuka och arbetslösa på detta sätt tvingas delvis betala skattesänkningarna för dem som har arbete och försörjning. Högerregeringens omvända robinhood.
"Förkrossande allians" - men räcker det för att försvara löntagarnas rättigheter?
Beröm för EU-S-parlamentariker
Per Wirtén har en bra artikel på Dagens arena, När hände det senast? -
Vänstern byggde förkrossande allians i symbolladdad maktfråga (http://www.dagensarena.se/text/2008/10/debatten-efter-vaxholm-ar-en-vaxande-berattelse-om-politisk-kamp). Den ger Jan Andersson och det socialdemokratiska alliansbygget välmotiverad kredit. Men räcker det? Med starka högerkrafter i Europa kommer följden ändå bli lönedumpning och i förlängningen social oro med djupa motsättningar både mellan arbetsgivare och arbetstagare, men framförallt mellan befolkningar i olika medlemsstater. Härtill en utbredd misstro mot utvidgning av EU, särskilt som invånarstarka låglöneländer står på tur.
Hoppas kan man - men frågetecknen..
Per Wirténs artikel bygger litet på: Hoppas kan man! Men det är flera frågetecken. Ett är vilka ändringar gjordes i ursprungsrapporten - finns det något kvar? Ett annat är hur röstade de svenska parlamentarikerna - något som kan vara av intresse inför EU-valet.? Ett tredje är att parlamentet röstat igenom en rekommendation till Kommissionen?
Ändringar mot förnyat mandat?
Till det säger Per W att möjligen kan Parlamentet utöva press på Kommissionen då den skall förnyas nästa år och på så sätt tvinga fram en lagstiftning. Hoppas kan man ju . Men när såg vi en högermajoritet utöva press på en av huvudsakligen högerkrafter tillsatt kommission och dessutom få grönt från mertalet högerstyrda medlemsstater för att garantera fackliga rättigheter? Det är många höga högertrösklar som skall passeras. Så det kanske är dags att på allvar börja undra över om det finns en säkrare väg?
Röstvillkor
Den enda säkra vägen som jag ser är att socialdemokratiska riksdagsmännen, vars ja-bidrag är nödvändiga för ratifikation p.g.a. kravet på kvalificerad majoritet, är att på något sätt villkora sitt ja. Jag vet inte om det är möjligt att rösta Ja men avge en röstförklaring som innehåller villkor. I annat fall bör de socialdemokratiska riksdagsmännen rösta nej med röstförklaringen att så snart garantier lämnas för den svenska modellen så kommer vi att rösta ja.
Art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.Ett dylikt ställningstagande är desto viktigare eftersom Lissabonfördraget lagfärster de principer som ligger bakom Laval-domen och dess efterföljare, nämligen att den fria rörligheten tar över grundläggande rättigheter såsom kollektivavatals- och strejkrätt. Detta framgår av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Svika förtroendet...
Säger vi villkorslöst Ja så är det förmodligen kört för lång tid. Frågan är då berättigad: Har vi fullgjort vår plikt att försvara löntagarnas villkor och fackföreningarnas möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. Eller har vi svikit deras förtroende?
Per Wirtén har en bra artikel på Dagens arena, När hände det senast? -
Vänstern byggde förkrossande allians i symbolladdad maktfråga (http://www.dagensarena.se/text/2008/10/debatten-efter-vaxholm-ar-en-vaxande-berattelse-om-politisk-kamp). Den ger Jan Andersson och det socialdemokratiska alliansbygget välmotiverad kredit. Men räcker det? Med starka högerkrafter i Europa kommer följden ändå bli lönedumpning och i förlängningen social oro med djupa motsättningar både mellan arbetsgivare och arbetstagare, men framförallt mellan befolkningar i olika medlemsstater. Härtill en utbredd misstro mot utvidgning av EU, särskilt som invånarstarka låglöneländer står på tur.
Hoppas kan man - men frågetecknen..
Per Wirténs artikel bygger litet på: Hoppas kan man! Men det är flera frågetecken. Ett är vilka ändringar gjordes i ursprungsrapporten - finns det något kvar? Ett annat är hur röstade de svenska parlamentarikerna - något som kan vara av intresse inför EU-valet.? Ett tredje är att parlamentet röstat igenom en rekommendation till Kommissionen?
Ändringar mot förnyat mandat?
Till det säger Per W att möjligen kan Parlamentet utöva press på Kommissionen då den skall förnyas nästa år och på så sätt tvinga fram en lagstiftning. Hoppas kan man ju . Men när såg vi en högermajoritet utöva press på en av huvudsakligen högerkrafter tillsatt kommission och dessutom få grönt från mertalet högerstyrda medlemsstater för att garantera fackliga rättigheter? Det är många höga högertrösklar som skall passeras. Så det kanske är dags att på allvar börja undra över om det finns en säkrare väg?
Röstvillkor
Den enda säkra vägen som jag ser är att socialdemokratiska riksdagsmännen, vars ja-bidrag är nödvändiga för ratifikation p.g.a. kravet på kvalificerad majoritet, är att på något sätt villkora sitt ja. Jag vet inte om det är möjligt att rösta Ja men avge en röstförklaring som innehåller villkor. I annat fall bör de socialdemokratiska riksdagsmännen rösta nej med röstförklaringen att så snart garantier lämnas för den svenska modellen så kommer vi att rösta ja.
Art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.Ett dylikt ställningstagande är desto viktigare eftersom Lissabonfördraget lagfärster de principer som ligger bakom Laval-domen och dess efterföljare, nämligen att den fria rörligheten tar över grundläggande rättigheter såsom kollektivavatals- och strejkrätt. Detta framgår av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Svika förtroendet...
Säger vi villkorslöst Ja så är det förmodligen kört för lång tid. Frågan är då berättigad: Har vi fullgjort vår plikt att försvara löntagarnas villkor och fackföreningarnas möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. Eller har vi svikit deras förtroende?
söndag 26 oktober 2008
Det var ett jävla gnällande på att "det är ett jävla gnällande på Mona Sahlin".
Thomas Hartman & Co
Det finns en del moralister som försöker ta poäng på att det i partiet finns olika meningar om vägen mot att vinna valet 2010. En riktig fullblodsmoralism av gammalt hederligt slag serverar Thomas Hartman på sin blogg just nu, assisterad av flera medjamsare. Inte ett enda exempel på vad han menar utan svepande formuleringar som kan innefatta det mesta som förekommer på s-info just nu. Är man riktigt elak så verkar det vara ett sätt att skaffa sig en fjäder i karriärshatten och samtidigt läggande en våt filt över den demokratiska medlemsdebatten.
Sälja lotter är bra för kverulanter
Thomas Hartman klagar över att "Det var då ett jävla gnällande på Mona
Sahlin" ( http://www.hartman.nu/2008/10/25/det-var-da-ett-javla-gnallande-pa-mona-sahlin/) Nej, istället skall vi om Thomas får bestämma sälja mer lotter, skriva fler insändare och peka på visionen för vart vi ska. Vi vanliga medlemmar som inte uppnått Thomas egen position såsom politiskt orakel beter oss "som fågelungar som ska bli matade hela tiden utan eget ansvar". Vi är helt enkelt en bunt kverulanter av värsta slag.
Vad gnälls det om?
Men vad är det då man "gnällt om". Vad jag förstår så är det huvudsakligen två frågor, nämligen regeringssamverkan och ratificeringen av Lissabonfördraget. I båda dessa frågor har partiledningen, symboliserad av Mona Sahlin, intagit en ståndpunkt som är i tvärt mot LO och partifolk till vänster.
Mp-sjabbel
När det gäller regeringssamverkan så har sjabblet kommit att klargöra för väljarna att det inte finns något friktionsfritt fungerande regeringssamverkan på vänsterkanten. För många partimedlemmar, särskilt LO-anknutna, har också tyckt att det varit oroväckande att V inte funnits med i det att Mp drar åt höger och saknar en ideologisk bakgrund som ger Mp fria händer åt höger bl.a. i arbetsrättsliga frågor. Detta kommer att kräva åtskilligt partiarbete för att restaurera
Lissabonsjabbel
När det gäller ratficeringen av Lissabonfördraget utan att avvakta konsekvensutredningen, vilket LO och en rad partiorganisationer krävt, så går man ut med samma olyckliga strategi. Det säger ju sig nämligen självt att man inte röstar Ja först och sedan tar reda på vad Ja innebär.
Svek mot löntagarna
När tiden gått och man sett klart att Lissabonfördraget lagfäster EG-domstolens marknadsliberala domslut att ge de fria rörligheterna överhöghet över grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan) så kommer man att se detta som ett stort svek mot löntagarna. Genom att ratificeringen kräver kvalificerad majoritet har socialdemokratiska gruppen möjlighet att villkora godkännandet av att garanti skapas för den svenska modellen. Sumpar man den chansen så kommer även detta att betraktas som ett svek.
Demokratiskt förhållningssätt
Skulle man inte få diskutera och pressa på i dessa frågor som enligt ens uppfattning innefattar grava startegiska misstag av partiledningen? Är det så du menar, Thomas, (vilket ju inte framgår av din blänkare) så håller jag verkligen inte med dig. Det framstår också som säreget för en demokrat.
Det finns en del moralister som försöker ta poäng på att det i partiet finns olika meningar om vägen mot att vinna valet 2010. En riktig fullblodsmoralism av gammalt hederligt slag serverar Thomas Hartman på sin blogg just nu, assisterad av flera medjamsare. Inte ett enda exempel på vad han menar utan svepande formuleringar som kan innefatta det mesta som förekommer på s-info just nu. Är man riktigt elak så verkar det vara ett sätt att skaffa sig en fjäder i karriärshatten och samtidigt läggande en våt filt över den demokratiska medlemsdebatten.
Sälja lotter är bra för kverulanter
Thomas Hartman klagar över att "Det var då ett jävla gnällande på Mona
Sahlin" ( http://www.hartman.nu/2008/10/25/det-var-da-ett-javla-gnallande-pa-mona-sahlin/) Nej, istället skall vi om Thomas får bestämma sälja mer lotter, skriva fler insändare och peka på visionen för vart vi ska. Vi vanliga medlemmar som inte uppnått Thomas egen position såsom politiskt orakel beter oss "som fågelungar som ska bli matade hela tiden utan eget ansvar". Vi är helt enkelt en bunt kverulanter av värsta slag.
Vad gnälls det om?
Men vad är det då man "gnällt om". Vad jag förstår så är det huvudsakligen två frågor, nämligen regeringssamverkan och ratificeringen av Lissabonfördraget. I båda dessa frågor har partiledningen, symboliserad av Mona Sahlin, intagit en ståndpunkt som är i tvärt mot LO och partifolk till vänster.
Mp-sjabbel
När det gäller regeringssamverkan så har sjabblet kommit att klargöra för väljarna att det inte finns något friktionsfritt fungerande regeringssamverkan på vänsterkanten. För många partimedlemmar, särskilt LO-anknutna, har också tyckt att det varit oroväckande att V inte funnits med i det att Mp drar åt höger och saknar en ideologisk bakgrund som ger Mp fria händer åt höger bl.a. i arbetsrättsliga frågor. Detta kommer att kräva åtskilligt partiarbete för att restaurera
Lissabonsjabbel
När det gäller ratficeringen av Lissabonfördraget utan att avvakta konsekvensutredningen, vilket LO och en rad partiorganisationer krävt, så går man ut med samma olyckliga strategi. Det säger ju sig nämligen självt att man inte röstar Ja först och sedan tar reda på vad Ja innebär.
Svek mot löntagarna
När tiden gått och man sett klart att Lissabonfördraget lagfäster EG-domstolens marknadsliberala domslut att ge de fria rörligheterna överhöghet över grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan) så kommer man att se detta som ett stort svek mot löntagarna. Genom att ratificeringen kräver kvalificerad majoritet har socialdemokratiska gruppen möjlighet att villkora godkännandet av att garanti skapas för den svenska modellen. Sumpar man den chansen så kommer även detta att betraktas som ett svek.
Demokratiskt förhållningssätt
Skulle man inte få diskutera och pressa på i dessa frågor som enligt ens uppfattning innefattar grava startegiska misstag av partiledningen? Är det så du menar, Thomas, (vilket ju inte framgår av din blänkare) så håller jag verkligen inte med dig. Det framstår också som säreget för en demokrat.
fredag 24 oktober 2008
Ett försvarstal för SAPs ställningstagande betr. Lissabon.
SAP godkände tidigt förslaget till Lissabonfördrag såsom ett framtidsdokument för fredsprojektet med ett utvidgat EU. Ingen hade en tanke på att den svenska modellen, fackföreningens rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder för att genomdriva krav på sådant avtal på något sätt påverkades. Och det var ju bra att man inte tänkte så mycket på det.
Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Lagom till jul, den 18 december samma år, gavs Laval-målet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke: uppskov på 5 dagar för att inte oroa fördragsprocessen. Men en sådan tanke får naturligtvis inte tänkas om EUs högsta organ EG-domstolen. I sina röda slängkappor och yviga peruker kan de naturligtvis inte delta i ett politiskt tjyv- och rackarspel. Hur skulle det se ut?
Efter Laval kom Viking Line, Ruffert och Luxemburg. Vidare har EU-Kommissionen lämnat in en stämning mot Tyskland i samband med offentlig upphandling. Alla målen andas visserligen en rent marknadsliberal inställning till facket och fackliga rättigheter. Samtidigt är det ju bra att det blir litet ordning och reda med vem som bestämmer på arbetsmarknaden och strejker kostar ju pengar för de av högerkrafterna omhuldade arbetsgivarna. Och vi kan ju inte räkna med att få bestämma allt.
Nu försäkrar dessutom ledande socialdemokraterna Jan Andersson, Jens Nilsson, Sven-Erik Österberg, Urban Ahlin, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och andra i ärendet väl insatta att det gamla Nicefördraget är mycket sämre och ligger till grund för EG-domstolens domar medan det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
När man hör sådana auktoritativa uttalanden måste det väl vara en ren osanning att EG-domstolen under Lissabonfördraget skulle fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström har visserligen uttalat sig så. Men de har förmodligen bara missuppfattat saken.
Jag blev jätteglad när jag såg att de tagit in rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder i art 28 i Rättighetsstadgan som är juridiskt bindande, vilket bl.a. Jan Andersson så finurligt pekat på. Litet tveksam blev jag när jag läste vidare i art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Där stod nämligen, vilken ingen av de ovannämnda socialdemokraterna pekat på, att de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) vid konflikt tar över de grundläggande rättigheterna. Men det är säkert inte så viktigt. Dessutom så kanske det inte är lika juridiskt bindande?
Irländarna röstade nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Irländare är ju litet konstiga – tar gärna för sig med fördelar men ställer sedan inte upp för andra. "Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", sa Mona Sahlin till TT. Men det gäller säkerligen inte längre eftersom det är en sådan brådska med ratificeringen. Tydligen är det mest vägande skälet att högerregeringen fått klart för sig att det är en spricka i socialdemokratiska gruppen. Litet oklart varför det skall få oss socialdemokrater att delta i snabbratificering. Men det är så mycket man får finna sig i utan att kvirra.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av ett JA redovisats. Men varför denna formalism. Nu har riksdagsgruppen beslutat att det blir JA antingen man vet konsekvenserna eller ej. Och jag håller oförbehållsamt med eftersom det är i det närmaste ojuste att utnyttja att man har ett trumfkort på hand. Jens Nilson jämtlandsordförande i S har så väl formulerat det: ”Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget.” Och oansvariga är bara ett par knickerdicker som lägger ner sina röster. Vilken hejdlöst dum demonstration bara därför att man skall följa en LO-kongress diktat och dessutom ta reda på vad man beslutar om.
Detta att man släpper konsekvensutredningen och alla villkor har partiledningen så klokt kompenserat med uttalanden och olika ganska hårdföra krav. Exempelvis publicerade ordföranden i LO, TCO respektive SAP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008 ”Regeringen måste värna den svenska modellen”: För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Bra, på dem bara men inget ultimatum det är fackliga rättigheter inte värda.
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt och senare en rad socialdemokrater och LO-funktionärer från norra Sverige ungefär följande
• att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
• att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal och en social klausul införs
• att rätten att vidta stridsåtgärder för upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
• att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
• Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget
Ypperligt att kraven ställs. Hårda tag. Redan därigenom klargör man ju att man står på löntagarnas sida. Sedan att de marknadsliberala högerkrafterna i Sveriges regering och EU-kommissionen förklarat att man fullständigt struntar i kraven det var ju väntat. När vi släppt vårt trumfkort att villkora ratificeringen så kan vi ju bara hålla god min i elakt spel. Annars tappar vi ju ansiktet. Och gud nåde den som nämner ordet svek mot löntagarna!
Där finns också exempel på överdrivna sådana krav exempelvis från fackfolk som Lindholm och Tilly som pekat på risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt". De talar säkert i egen sak. Och att måla faen på väggen är ju lätt och sedan kan det vara svårt att få bort klottret.
En glad Jan Andersson, som fått en kraftigt reviderad upplaga av sin rapport godkänd av parlamentet skriver 2-0 till socialdemokraterna i EU-parlamentet. Samtidigt skrivs på Europaportalen: Europaparlamentets beslut har ingen direkt juridisk betydelse utan utgör bara en rekommendation. Uttalandet kan ses som ett försök att påverka EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Och det är väl jättebra att man försöker påverka. Tur att det finns sådana eldsjälar.
Själv vill jag slutligen citera ur ett brev som den ganska kände författaren August Strindberg skrev apropå ”En dåres försvarstal” i ett brev till kollegan Axel Lundegård i november 1887:
"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats.”
Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Lagom till jul, den 18 december samma år, gavs Laval-målet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke: uppskov på 5 dagar för att inte oroa fördragsprocessen. Men en sådan tanke får naturligtvis inte tänkas om EUs högsta organ EG-domstolen. I sina röda slängkappor och yviga peruker kan de naturligtvis inte delta i ett politiskt tjyv- och rackarspel. Hur skulle det se ut?
Efter Laval kom Viking Line, Ruffert och Luxemburg. Vidare har EU-Kommissionen lämnat in en stämning mot Tyskland i samband med offentlig upphandling. Alla målen andas visserligen en rent marknadsliberal inställning till facket och fackliga rättigheter. Samtidigt är det ju bra att det blir litet ordning och reda med vem som bestämmer på arbetsmarknaden och strejker kostar ju pengar för de av högerkrafterna omhuldade arbetsgivarna. Och vi kan ju inte räkna med att få bestämma allt.
Nu försäkrar dessutom ledande socialdemokraterna Jan Andersson, Jens Nilsson, Sven-Erik Österberg, Urban Ahlin, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och andra i ärendet väl insatta att det gamla Nicefördraget är mycket sämre och ligger till grund för EG-domstolens domar medan det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
När man hör sådana auktoritativa uttalanden måste det väl vara en ren osanning att EG-domstolen under Lissabonfördraget skulle fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström har visserligen uttalat sig så. Men de har förmodligen bara missuppfattat saken.
Jag blev jätteglad när jag såg att de tagit in rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder i art 28 i Rättighetsstadgan som är juridiskt bindande, vilket bl.a. Jan Andersson så finurligt pekat på. Litet tveksam blev jag när jag läste vidare i art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Där stod nämligen, vilken ingen av de ovannämnda socialdemokraterna pekat på, att de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) vid konflikt tar över de grundläggande rättigheterna. Men det är säkert inte så viktigt. Dessutom så kanske det inte är lika juridiskt bindande?
Irländarna röstade nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Irländare är ju litet konstiga – tar gärna för sig med fördelar men ställer sedan inte upp för andra. "Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", sa Mona Sahlin till TT. Men det gäller säkerligen inte längre eftersom det är en sådan brådska med ratificeringen. Tydligen är det mest vägande skälet att högerregeringen fått klart för sig att det är en spricka i socialdemokratiska gruppen. Litet oklart varför det skall få oss socialdemokrater att delta i snabbratificering. Men det är så mycket man får finna sig i utan att kvirra.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av ett JA redovisats. Men varför denna formalism. Nu har riksdagsgruppen beslutat att det blir JA antingen man vet konsekvenserna eller ej. Och jag håller oförbehållsamt med eftersom det är i det närmaste ojuste att utnyttja att man har ett trumfkort på hand. Jens Nilson jämtlandsordförande i S har så väl formulerat det: ”Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget.” Och oansvariga är bara ett par knickerdicker som lägger ner sina röster. Vilken hejdlöst dum demonstration bara därför att man skall följa en LO-kongress diktat och dessutom ta reda på vad man beslutar om.
Detta att man släpper konsekvensutredningen och alla villkor har partiledningen så klokt kompenserat med uttalanden och olika ganska hårdföra krav. Exempelvis publicerade ordföranden i LO, TCO respektive SAP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008 ”Regeringen måste värna den svenska modellen”: För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Bra, på dem bara men inget ultimatum det är fackliga rättigheter inte värda.
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt och senare en rad socialdemokrater och LO-funktionärer från norra Sverige ungefär följande
• att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
• att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal och en social klausul införs
• att rätten att vidta stridsåtgärder för upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
• att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
• Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget
Ypperligt att kraven ställs. Hårda tag. Redan därigenom klargör man ju att man står på löntagarnas sida. Sedan att de marknadsliberala högerkrafterna i Sveriges regering och EU-kommissionen förklarat att man fullständigt struntar i kraven det var ju väntat. När vi släppt vårt trumfkort att villkora ratificeringen så kan vi ju bara hålla god min i elakt spel. Annars tappar vi ju ansiktet. Och gud nåde den som nämner ordet svek mot löntagarna!
Där finns också exempel på överdrivna sådana krav exempelvis från fackfolk som Lindholm och Tilly som pekat på risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt". De talar säkert i egen sak. Och att måla faen på väggen är ju lätt och sedan kan det vara svårt att få bort klottret.
En glad Jan Andersson, som fått en kraftigt reviderad upplaga av sin rapport godkänd av parlamentet skriver 2-0 till socialdemokraterna i EU-parlamentet. Samtidigt skrivs på Europaportalen: Europaparlamentets beslut har ingen direkt juridisk betydelse utan utgör bara en rekommendation. Uttalandet kan ses som ett försök att påverka EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Och det är väl jättebra att man försöker påverka. Tur att det finns sådana eldsjälar.
Själv vill jag slutligen citera ur ett brev som den ganska kände författaren August Strindberg skrev apropå ”En dåres försvarstal” i ett brev till kollegan Axel Lundegård i november 1887:
"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats.”
onsdag 22 oktober 2008
Det är en sjusärdeles vals att Lissabonfördraget tryggar svenska modellen!
Min blogg "Fråga din riksdagsledamot: tänker du åstadkomma garanti för den svenska modellen? har väckt kritik"
Socialdemokraternas distriktsordförande för Jämtlands län Jens Nilson har översänt följande: Använd inte våra uttalande och vår debattartikel på ett felaktigt sätt.Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget. Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget. Att säga nej till fördraget är att säga att vi ska leva med det gamla fördraget som är mycket sämre och ligger till grund för EU-domstolens agerande i de nya aktuella domarna.Det nya fördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
På detta har jag svarat:
Jag förstår inte vad det var för fel att citera ur ert uttalande, liksom jag citerade ur Mona Sahlins och Wanja Lundby-Wedins artikel. Ni har ju publicerat uttalandet. Vad jag sa och det står jag naturligtvis för är att uttalanden mot regeringen eller EU-kommissionen hur "förbannad" man än är inte hjälper. Det märkliga är ju att du Jens medger att du inte litar på högerkrafterna men ändå tycks tro att dessa är villiga att på något konstigt sätt ge oss fackliga rättigheter. Ursäkta, men jag tror inte på sagor och tycker det är fel att berätta sådana för andra när man sitter i ansvarsfull position.
Den värsta sagan du berättar - och du är inte ensam om det - är den "att gamla fördraget som är mycket sämre och ligger till grund för EU-domstolens agerande i de nya aktuella domarna" medan "det nya fördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna". Detta är alltså ren osanning och det kan du få intygat av var arbetsrättslig expert som dessutom är kunnig i EU-rätt. Enligt art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan så tar fortfarande de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder enligt art 28 i Rättighetsstadgan. EG-domstolen kommer alltså att under Lissabonfördraget fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Om du vill ändra på EG-domstolens praxis så måste du dels på EU-nivå ha en social klausul knuten till fördraget (ev i protokoll) där rörligheternas överhöghet upphävs i förhållande till rättigheterna samt ändringar i utstationeringsdirektivet dels ock på nationell nivå genomföra en rad lagändringar.
Jag behöver väl efter detta knappast säga att vi har helt olika uppfattning om ansvarsfulla riksdagledamöter bör rösta JA till fördraget oavsett om konsekvensutredningen framläggs före beslut. Förutom att det är i direkt motsättning mot LO-kongressens beslut så hörs det ju hur konstigt det låter att fatta ett beslut i blindo och sedan ta reda på vilka konsekvenser beslutet får. Det är som om man inte vågar avvakta resultatet. Denna säregna beslutsordning kan sägas vara dumdristig medan jag inte tvekar att säga att den är rent oansvarig mot alla dem som, kommer att få dras med resultatet. Socialdemokraterna har ju en ganska unik position i denna fråga eftersom det för ratificeringen fordras kvalificerad majoritet. Slänger man bort det trumfkortet så får man naturligtvis ta ansvar för detta och då hjälper det inte med valser hur bra musiker som spelar och hur välspelade de än är...
Det enda ansvarsfulla i detta sammanhang är att avvakta Stråthutredningen och när konsekvenserna klarlagts se till att en ratificering villkoras med garanti för den svenska modellen. Gör inte riksdagsmännen det så medverkar de faktiskt till att underminera den svenska modellen.
Min uppmaning kvarstår: Fråga din riksdagsman på vad sätt tänker du garantera den svenska modellen i samband med ratioficeringen?------------
Jan Andersson, som gratuleras till framgångarna i EU-parlamentet, har påstått att jag är en dålig prognosmakare som trodde på förlust för hans rapport. Naturligtvis hoppas jag att han slutgiltigt har rätt. Men oddsen för parlamentets rekommendation att vinna gehör hos Kommissionen är fortfarande liten. Vid det särskilt anordnade forum om EG-domstolens arbetsrättsliga domar har både EU-kommissionen och arbetsmarknadsministrarna i medlemsstaterna sagt att man inte vill genomföra de rekommendationer som Jan Anderssons rapport innefattar.
Det kanske är för tidigt att tala om vem som slutgiltigt är bäst prognosmakare. Jag hoppas att jag inte låter som en glädjedödare när jag under festen påpekar att den osäkerheten lever kvar för alla löntagare.
Socialdemokraternas distriktsordförande för Jämtlands län Jens Nilson har översänt följande: Använd inte våra uttalande och vår debattartikel på ett felaktigt sätt.Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget. Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget. Att säga nej till fördraget är att säga att vi ska leva med det gamla fördraget som är mycket sämre och ligger till grund för EU-domstolens agerande i de nya aktuella domarna.Det nya fördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.
På detta har jag svarat:
Jag förstår inte vad det var för fel att citera ur ert uttalande, liksom jag citerade ur Mona Sahlins och Wanja Lundby-Wedins artikel. Ni har ju publicerat uttalandet. Vad jag sa och det står jag naturligtvis för är att uttalanden mot regeringen eller EU-kommissionen hur "förbannad" man än är inte hjälper. Det märkliga är ju att du Jens medger att du inte litar på högerkrafterna men ändå tycks tro att dessa är villiga att på något konstigt sätt ge oss fackliga rättigheter. Ursäkta, men jag tror inte på sagor och tycker det är fel att berätta sådana för andra när man sitter i ansvarsfull position.
Den värsta sagan du berättar - och du är inte ensam om det - är den "att gamla fördraget som är mycket sämre och ligger till grund för EU-domstolens agerande i de nya aktuella domarna" medan "det nya fördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna". Detta är alltså ren osanning och det kan du få intygat av var arbetsrättslig expert som dessutom är kunnig i EU-rätt. Enligt art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan så tar fortfarande de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder enligt art 28 i Rättighetsstadgan. EG-domstolen kommer alltså att under Lissabonfördraget fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Om du vill ändra på EG-domstolens praxis så måste du dels på EU-nivå ha en social klausul knuten till fördraget (ev i protokoll) där rörligheternas överhöghet upphävs i förhållande till rättigheterna samt ändringar i utstationeringsdirektivet dels ock på nationell nivå genomföra en rad lagändringar.
Jag behöver väl efter detta knappast säga att vi har helt olika uppfattning om ansvarsfulla riksdagledamöter bör rösta JA till fördraget oavsett om konsekvensutredningen framläggs före beslut. Förutom att det är i direkt motsättning mot LO-kongressens beslut så hörs det ju hur konstigt det låter att fatta ett beslut i blindo och sedan ta reda på vilka konsekvenser beslutet får. Det är som om man inte vågar avvakta resultatet. Denna säregna beslutsordning kan sägas vara dumdristig medan jag inte tvekar att säga att den är rent oansvarig mot alla dem som, kommer att få dras med resultatet. Socialdemokraterna har ju en ganska unik position i denna fråga eftersom det för ratificeringen fordras kvalificerad majoritet. Slänger man bort det trumfkortet så får man naturligtvis ta ansvar för detta och då hjälper det inte med valser hur bra musiker som spelar och hur välspelade de än är...
Det enda ansvarsfulla i detta sammanhang är att avvakta Stråthutredningen och när konsekvenserna klarlagts se till att en ratificering villkoras med garanti för den svenska modellen. Gör inte riksdagsmännen det så medverkar de faktiskt till att underminera den svenska modellen.
Min uppmaning kvarstår: Fråga din riksdagsman på vad sätt tänker du garantera den svenska modellen i samband med ratioficeringen?------------
Jan Andersson, som gratuleras till framgångarna i EU-parlamentet, har påstått att jag är en dålig prognosmakare som trodde på förlust för hans rapport. Naturligtvis hoppas jag att han slutgiltigt har rätt. Men oddsen för parlamentets rekommendation att vinna gehör hos Kommissionen är fortfarande liten. Vid det särskilt anordnade forum om EG-domstolens arbetsrättsliga domar har både EU-kommissionen och arbetsmarknadsministrarna i medlemsstaterna sagt att man inte vill genomföra de rekommendationer som Jan Anderssons rapport innefattar.
Det kanske är för tidigt att tala om vem som slutgiltigt är bäst prognosmakare. Jag hoppas att jag inte låter som en glädjedödare när jag under festen påpekar att den osäkerheten lever kvar för alla löntagare.
tisdag 21 oktober 2008
Fråga din riksdagsledamot: tänker du åstadkomma garanti för den svenska modellen?
Hjälper uttalanden?Uttalanden hjälper tyvärr inte mot högerkrafternas strävande att bakbinda facket. Det framgår av punkt-uppställningen sist i denna artikel. Frågan är om Socialdemokratiska partiet kommer att medverka till att underminera den svenska modellen genom att rösta JA utan villkor med garanti för fackliga rättigheter? Det är det du borde fråga din riksdagsman om!
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt
* att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget,
* att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter,
* att regeringen verkar för ändring av utstationeringsdirektivet och införande av det sociala protokoll som EU-facket krävt.
Den 9 oktober krävde Socialdemokraterna och LO i de sju skogslänen
* att Riksdagen ratificerar Lissabonfördraget
* att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
* att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal
* att rätten att vidta stridsåtgärder för att upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
* att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
Undertecknat av ULRIKA BELIN, LO Dalarna-Gävleborg, RAIMO PÄRSSINEN, Socialdemokraterna i Gävleborg, KURT KVARNSTRÖM, Socialdemokraterna i Dalarna, CHRISTER ALNEBRATT, LO Örebro-Värmland, ANN-KRISTINE JOHANSSON, Socialdemokraterna i Värmland, KARIN NÄSMARK, LO Mellersta Norrland, JENS NILSSON, Socialdemokraterna i Jämtlands län, ELVY SÖDERSTRÖM, Socialdemokraterna i Västernorrland, URBAN DAHLGREN, LO Västerbotten, KG ABRAHAMSSON, Socialdemokraterna i Västerbotten, ANDERS BERG, LO Norrbotten, KRISTINA ZAKRISSON, Socialdemokraterna i Norrbotten
Den 21 oktober gör flera andra följande uttalande Vi kräver att regeringen:
* visar att de ställer upp på den svenska modellen.
* agerar i EU så det står klart att Sverige stöder Europafackens krav på ett socialt protokoll och att utstationeringsdirektivet ändras.
* ändrar i vår egen lagstiftning så den svenska modellen kan leva vidare.
* skjuter upp beslutet om Lissabonfördraget tills Stråhts utredning om Laval-domen är klar.
Vi säger JA till EU:s nya fördrag – men har liten tilltro till högerregeringens vilja att försvara den svenska modellen.
Undertecknat av Jens Nilsson, ordförande för Socialdemokraterna i Jämtlands län, Elvy Söderström, ordförande för Socialdemokraterna i Västernorrlands län, Karin Näsmark, ordförande i LO-distriktet i Mellersta Norrland
Samtidigt vet vi, om vi vill se verkligheten:
* att högerregeringen Sverige nonchalerat och avvisat alla oppositionens framstötar och apropåer, även kravet att ta upp frågan om erforderliga ändringar vi ordförandekonferensen
* att högerregeringen vägrat flytta omröstningen eller tidigarelägga konsekvensutredningen så att riksdagsledamöterna skulle kunna ta del av den före ratificeringen,
* att EU-kommissionen och arbetsamarknadsmionistrarna (även Littorin) vid ett särskilt EU-forum görklarat att man inte avser ändra utstationeringsdirektivet eller genomföra den önskade social klausulen
* att högermajoriteten i EU-parlamentet kan förväntas rösta ner Jan Anderssons rapport
* att EG-domstolen fortsätter att ge domar med samma antifackliga innebörd som Laval-domen.
* att om Lissabonfördraget träder i kraft utan garantier för den svenska modellen så lagfästs EG-domstolens marknadsliberala domslut varigenom de fria rörligheterna bl.a. för kapital och tjänster tar över kollektivavatalsrätt och strekrätt, se art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i rättighetsstadgan.
Uttalanden hjälper alltså inte mot högerkrafterna som i marknadsliberal anda vill bakbinda facket. Och man är på god väg att lyckas genom att socialdemokratiska rikdsagsmän förklarat sig villiga att rösta för Lissabonfördraget utan någon som helst garanti för bevarande av den svenska modellen. Frågan är egentligen bara hur godtrogna skall vi vara?
Man måste fråga sig om Socialdemokratiska partiet verkligen gör allvar av att medverka till att underminera den kollektivavtals- och strejkrätten genom att rösta JA utan villkor med garanti för fackliga rättigheter? Det är det du borde fråga din riksdagsman om!
Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt
* att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget,
* att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter,
* att regeringen verkar för ändring av utstationeringsdirektivet och införande av det sociala protokoll som EU-facket krävt.
Den 9 oktober krävde Socialdemokraterna och LO i de sju skogslänen
* att Riksdagen ratificerar Lissabonfördraget
* att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
* att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal
* att rätten att vidta stridsåtgärder för att upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
* att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
Undertecknat av ULRIKA BELIN, LO Dalarna-Gävleborg, RAIMO PÄRSSINEN, Socialdemokraterna i Gävleborg, KURT KVARNSTRÖM, Socialdemokraterna i Dalarna, CHRISTER ALNEBRATT, LO Örebro-Värmland, ANN-KRISTINE JOHANSSON, Socialdemokraterna i Värmland, KARIN NÄSMARK, LO Mellersta Norrland, JENS NILSSON, Socialdemokraterna i Jämtlands län, ELVY SÖDERSTRÖM, Socialdemokraterna i Västernorrland, URBAN DAHLGREN, LO Västerbotten, KG ABRAHAMSSON, Socialdemokraterna i Västerbotten, ANDERS BERG, LO Norrbotten, KRISTINA ZAKRISSON, Socialdemokraterna i Norrbotten
Den 21 oktober gör flera andra följande uttalande Vi kräver att regeringen:
* visar att de ställer upp på den svenska modellen.
* agerar i EU så det står klart att Sverige stöder Europafackens krav på ett socialt protokoll och att utstationeringsdirektivet ändras.
* ändrar i vår egen lagstiftning så den svenska modellen kan leva vidare.
* skjuter upp beslutet om Lissabonfördraget tills Stråhts utredning om Laval-domen är klar.
Vi säger JA till EU:s nya fördrag – men har liten tilltro till högerregeringens vilja att försvara den svenska modellen.
Undertecknat av Jens Nilsson, ordförande för Socialdemokraterna i Jämtlands län, Elvy Söderström, ordförande för Socialdemokraterna i Västernorrlands län, Karin Näsmark, ordförande i LO-distriktet i Mellersta Norrland
Samtidigt vet vi, om vi vill se verkligheten:
* att högerregeringen Sverige nonchalerat och avvisat alla oppositionens framstötar och apropåer, även kravet att ta upp frågan om erforderliga ändringar vi ordförandekonferensen
* att högerregeringen vägrat flytta omröstningen eller tidigarelägga konsekvensutredningen så att riksdagsledamöterna skulle kunna ta del av den före ratificeringen,
* att EU-kommissionen och arbetsamarknadsmionistrarna (även Littorin) vid ett särskilt EU-forum görklarat att man inte avser ändra utstationeringsdirektivet eller genomföra den önskade social klausulen
* att högermajoriteten i EU-parlamentet kan förväntas rösta ner Jan Anderssons rapport
* att EG-domstolen fortsätter att ge domar med samma antifackliga innebörd som Laval-domen.
* att om Lissabonfördraget träder i kraft utan garantier för den svenska modellen så lagfästs EG-domstolens marknadsliberala domslut varigenom de fria rörligheterna bl.a. för kapital och tjänster tar över kollektivavatalsrätt och strekrätt, se art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i rättighetsstadgan.
Uttalanden hjälper alltså inte mot högerkrafterna som i marknadsliberal anda vill bakbinda facket. Och man är på god väg att lyckas genom att socialdemokratiska rikdsagsmän förklarat sig villiga att rösta för Lissabonfördraget utan någon som helst garanti för bevarande av den svenska modellen. Frågan är egentligen bara hur godtrogna skall vi vara?
Man måste fråga sig om Socialdemokratiska partiet verkligen gör allvar av att medverka till att underminera den kollektivavtals- och strejkrätten genom att rösta JA utan villkor med garanti för fackliga rättigheter? Det är det du borde fråga din riksdagsman om!
måndag 20 oktober 2008
Borgerlig kultursyn: "lägg ner kulturpolitiken!" - Men finns det någon sådan att lägga ner?
TV är lika bra som romaner
Carl Rudbeck har skrivit en pamflett åt tankesmedjan Timbro om borgerlig kultursyn: Kulturförvandling observerad – om borgerlig kultursyn i dagens kulturklimat. Han kritiserar det vänsterinriktade kulturetablissemanget Tv är lika bra som romaner. Sopranos tävlar mot Buddenbroks och John Grisham är en bättre författare än John Updike.
Kulturministern måste motivera
"Kulturministern - och den aktiva kulturpolitikens tillskyndare - måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Vissa tycker att detta är en populistisk hållning. Jag skulle snarare kalla den demokratisk. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt. Kulturpolitik är alltså en fråga om liv och död, men inte på det sätt som dess tillskyndare vill hävda."
Lägg ner kulturpolitiken!
Men hans huvudsyfte är att lägga fram ett ”borgerligt radikalt” förslag: Lägg ner kulturpolitiken och ge alla medborgare en kulturcheck i stället! Om man inte vill konsumera kultur kan man sälja sin check till någon som vill det. Nu är detta inte särskilt radikalt utan ingår i högerflankens fleråriga kampanj mot regeringen med bl.a.Timbro och stiftelsen Den Nya Välfärden, som tillskyndare.
Snårskog av byråkrati
Som bl.a. Martin Aagård anmärkt i Aftonbladet 8/10 är problemet med ”radikala” kulturpolitiska förslag är ju ironiskt nog alltid den sinnessjuka snårskog av byråkrati de leder till: Ska Rudbecks check ersätta folkbiblioteken? Får man använda den på Pressbyrån när man köper Fronesis? Kommer man in på Emmabodafestivalen? Varför får inte alla bara Rikskuponger i stället? Det är rörande att Rudbeck i alla fall ser sig själv som radikal. Mitt i bankkrisens kaos framstår hans trosvissa nyliberalism som den mest konservativa hållning man kan tänka sig.
Men de mest relevanta frågorna är enligt min mening
1) Finns det överhuvudtaget någon borgerlig kulturpolitik?
2) Vad är det för grundsyn på kultur som man har som utgångspunkt för sitt resonemang?
Kulturskymning inställd
Rudbecks pamflett är egentligen andra delen i en granskning av dagens kulturklimat som Timbro inledde i våras med rapporten Kulturskymning inställd, då de kvantitativa aspekterna redovisades. Allt under devisen: Ytterst är det publiken som möjliggör kultur, inte politiken. Av rapporten framgår bl.a.
* Mellan 1997 och 2005 ökade antalet årliga besök på teater- och dansföreställningar med 400 000.
* Besöken på de kommunala folkbiblioteken har ökat med 46,9 procent mellan 2000 och 2006.
* Under 1998 såldes det böcker för 1 697 miljoner kronor. 2006 var motsvarande siffra 2 337 miljoner.
* Under 2006 tillkom 27 nya museer. Antalet konsthallar respektive konstutställningar i landet ökade.
* Sedan 1992 har tio nya konserthus invigts i Sverige, varav tre bara under 2007.
Inget kulturpolitisk program
Ministern nedläggningshotad?
När det gäller frågan om det överhuvudtaget finns någon borgerlig kulturpolitik så kan man konstatera att de ovan antecknade fakta speglar kultur under den socialdemokratiska regeringsperioden. När högerregeringen skulle ta vid brydde man sig överhuvudtaget inte om att sätta samma något kulturpolitisk program vilket är signifikativt. Detta att det är publiken som möjliggör kultur låter sig sägas men är lika enfaldigt som Jan Guillous tes att enbart författare som säljer bör förläggas. Det kan inte kallas kulturpolitik att återinföra inträde på muséer, att spara på teater och dansföreställningar eller att tillsätta marknadsliberaler utan kultursyn i kulturrådet. Det är brist på kulturpolitik. Det enda kulturprojekt som högerregeringen startat är väl utseende av en fullständigt intetsägande kulturminister. Så i det finns det med Carl Rudbeck något att lägga ned.
Grundsyn?
Men den viktigaste frågan är rimligen vad man har för grundsyn. Naturligtvis är det inget fel att producera program och skapa kulturalster som är omtyckta av många. Men det är knappast ett kriterium på kultur. Desutom lär väl sådant i många stycken passera bäst under rubriken underhållning och detta även om det också kan innefatta kultur. När amatören gör sin söta lilla blåsippa är det en hobby och är betydelse för den personen och kanske för den närmaste omgivningen. Men är det kultur?
Kultur är grundforskning
Jag har fått för mig att bra kultur är en slags forskning i färg, form, ljud, språk, rörelse osv. När det gäller forskning kan man inte rimligen ställa krav på att den skall uppskattas eller ens värderas av alla eller ens många utan kanske enbart av några få. Men den leder vidare eller skapar eventuellt något nytt. Ger en bild av ett samhälle som behöver spegling. Även när det gäller de medicinska exempel som Carl Rudbeck drar upp så är grunden bakom de färdiga behandlingsmetoderna en ansträngande och kanske inte alls luckrativ grundforskning. På samma sätt förhåller det sig med kulturen såsom forskning. Och kulturen måste vara bred och spridd för att precis som idrotten ge upphov till eliten som bär framåt mot nya upptäkter nya prestationer. Ett samhälle som inte håller sig med en kultur även på djupet blir ett i visst hänseende stangerande.
Kulturpeng finns redan
Alltså när det gäller underhållning passar kanske detta med checkar om man nu vill ha detta skolpeng, vårdpeng, tandvårdscheck osv. När det gäller "kulturpengen" till underhållning så sker ju detta redan i den formen att betalar man en teaterbiljett för några hundra så har man mindre pengar att gå på krogen för osv om man nu inte tillhör dem moderaterna månar om eftersom de har råd med både ock. Och varför skall staten genom ett "pengasystem" när jag själv kan administrera min kulturkonsumtion?
Carl Rudbeck har skrivit en pamflett åt tankesmedjan Timbro om borgerlig kultursyn: Kulturförvandling observerad – om borgerlig kultursyn i dagens kulturklimat. Han kritiserar det vänsterinriktade kulturetablissemanget Tv är lika bra som romaner. Sopranos tävlar mot Buddenbroks och John Grisham är en bättre författare än John Updike.
Kulturministern måste motivera
"Kulturministern - och den aktiva kulturpolitikens tillskyndare - måste kunna motivera varför vi ska ge pengar till en ny spelfilm snarare än till en ny strålkanon som här och nu räddar liv och minskar lidande. Vissa tycker att detta är en populistisk hållning. Jag skulle snarare kalla den demokratisk. Ministern borde ha modet att berätta för dem som har smärtor, ångest eller väntar på cancerbehandling eller en ny höftled, att de får vänta tills våra vanligaste centrallyriker och mimartister har fått sitt. Kulturpolitik är alltså en fråga om liv och död, men inte på det sätt som dess tillskyndare vill hävda."
Lägg ner kulturpolitiken!
Men hans huvudsyfte är att lägga fram ett ”borgerligt radikalt” förslag: Lägg ner kulturpolitiken och ge alla medborgare en kulturcheck i stället! Om man inte vill konsumera kultur kan man sälja sin check till någon som vill det. Nu är detta inte särskilt radikalt utan ingår i högerflankens fleråriga kampanj mot regeringen med bl.a.Timbro och stiftelsen Den Nya Välfärden, som tillskyndare.
Snårskog av byråkrati
Som bl.a. Martin Aagård anmärkt i Aftonbladet 8/10 är problemet med ”radikala” kulturpolitiska förslag är ju ironiskt nog alltid den sinnessjuka snårskog av byråkrati de leder till: Ska Rudbecks check ersätta folkbiblioteken? Får man använda den på Pressbyrån när man köper Fronesis? Kommer man in på Emmabodafestivalen? Varför får inte alla bara Rikskuponger i stället? Det är rörande att Rudbeck i alla fall ser sig själv som radikal. Mitt i bankkrisens kaos framstår hans trosvissa nyliberalism som den mest konservativa hållning man kan tänka sig.
Men de mest relevanta frågorna är enligt min mening
1) Finns det överhuvudtaget någon borgerlig kulturpolitik?
2) Vad är det för grundsyn på kultur som man har som utgångspunkt för sitt resonemang?
Kulturskymning inställd
Rudbecks pamflett är egentligen andra delen i en granskning av dagens kulturklimat som Timbro inledde i våras med rapporten Kulturskymning inställd, då de kvantitativa aspekterna redovisades. Allt under devisen: Ytterst är det publiken som möjliggör kultur, inte politiken. Av rapporten framgår bl.a.
* Mellan 1997 och 2005 ökade antalet årliga besök på teater- och dansföreställningar med 400 000.
* Besöken på de kommunala folkbiblioteken har ökat med 46,9 procent mellan 2000 och 2006.
* Under 1998 såldes det böcker för 1 697 miljoner kronor. 2006 var motsvarande siffra 2 337 miljoner.
* Under 2006 tillkom 27 nya museer. Antalet konsthallar respektive konstutställningar i landet ökade.
* Sedan 1992 har tio nya konserthus invigts i Sverige, varav tre bara under 2007.
Inget kulturpolitisk program
Ministern nedläggningshotad?
När det gäller frågan om det överhuvudtaget finns någon borgerlig kulturpolitik så kan man konstatera att de ovan antecknade fakta speglar kultur under den socialdemokratiska regeringsperioden. När högerregeringen skulle ta vid brydde man sig överhuvudtaget inte om att sätta samma något kulturpolitisk program vilket är signifikativt. Detta att det är publiken som möjliggör kultur låter sig sägas men är lika enfaldigt som Jan Guillous tes att enbart författare som säljer bör förläggas. Det kan inte kallas kulturpolitik att återinföra inträde på muséer, att spara på teater och dansföreställningar eller att tillsätta marknadsliberaler utan kultursyn i kulturrådet. Det är brist på kulturpolitik. Det enda kulturprojekt som högerregeringen startat är väl utseende av en fullständigt intetsägande kulturminister. Så i det finns det med Carl Rudbeck något att lägga ned.
Grundsyn?
Men den viktigaste frågan är rimligen vad man har för grundsyn. Naturligtvis är det inget fel att producera program och skapa kulturalster som är omtyckta av många. Men det är knappast ett kriterium på kultur. Desutom lär väl sådant i många stycken passera bäst under rubriken underhållning och detta även om det också kan innefatta kultur. När amatören gör sin söta lilla blåsippa är det en hobby och är betydelse för den personen och kanske för den närmaste omgivningen. Men är det kultur?
Kultur är grundforskning
Jag har fått för mig att bra kultur är en slags forskning i färg, form, ljud, språk, rörelse osv. När det gäller forskning kan man inte rimligen ställa krav på att den skall uppskattas eller ens värderas av alla eller ens många utan kanske enbart av några få. Men den leder vidare eller skapar eventuellt något nytt. Ger en bild av ett samhälle som behöver spegling. Även när det gäller de medicinska exempel som Carl Rudbeck drar upp så är grunden bakom de färdiga behandlingsmetoderna en ansträngande och kanske inte alls luckrativ grundforskning. På samma sätt förhåller det sig med kulturen såsom forskning. Och kulturen måste vara bred och spridd för att precis som idrotten ge upphov till eliten som bär framåt mot nya upptäkter nya prestationer. Ett samhälle som inte håller sig med en kultur även på djupet blir ett i visst hänseende stangerande.
Kulturpeng finns redan
Alltså när det gäller underhållning passar kanske detta med checkar om man nu vill ha detta skolpeng, vårdpeng, tandvårdscheck osv. När det gäller "kulturpengen" till underhållning så sker ju detta redan i den formen att betalar man en teaterbiljett för några hundra så har man mindre pengar att gå på krogen för osv om man nu inte tillhör dem moderaterna månar om eftersom de har råd med både ock. Och varför skall staten genom ett "pengasystem" när jag själv kan administrera min kulturkonsumtion?
lördag 18 oktober 2008
Den svenska modellen knäcks av EG-rätten, säger högeralliansens tankesmedja Ratio
"Den svenska modellen kan knäckas av EG-rätt"
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=840922) läser vi i dag 17/10 på DN Debatt. Och vad skulle det innebära om rubrikens perspektiv enligt författarna renodlas: ...EG-rättens starkare betoning av den fria rörligheten, tydligast illustrerat av Laval- och Rüffertdomarna, kommer i konflikt med hur den svenska arbetsmarknadsmodellen har "löst" frågan om att hindra social dumpning. Det närmast unika sättet att ge fackföreningarna myndighetsliknande funktioner visade sig i en domstolsprövning i EG-rätten inte hålla måttet. Både svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal kommer därför att behöva ändras.
Högeralliansens tankesmedja: RatioOch vilka är författarna? Jo, två docenter anställda vid tankesmedjan Ratio. Ratio låter som om man på något sätt befann sig på förnuftets område. Av deras hemsida framgår emellertid att Ratio är "näringslivets forskningsinstitut" och styrelsens 6 ledamöter består alla av styrelseproffs från näringslivet med Spendrups- och Kinnarpsdirektörer i spetsen. Forskningsverksamheten har också en klar näringslivsinriktning och omfattar bl.a. en rad politiska analyser till moderata samlingspartiet. Den "ideella föreningen" får någonstans medel att hålla 31 personer bl.a. docenter och professorer anställda för forskningsarbetet. M.a.o det rör sig om en av högeralliansens tankesmedjor, som finansieras av näringslivet.
Högerns recept: förändra kollektivavtalet och begränsa strejkrätten
Detta gör det emellertid extra intressant. Här får vi essens av vad som ligger bakom högeralliansens stälklningstaganden. Svensk lagstiftning om fackliga stridsåtgärder och kollektivavtal skall enligt den moderata tankesmedjan förändras. Det är ju också därför Svenskt Näringsliv bekostade juristerna som drev målet för Laval-företaget vid Arbetsdomstolen i Sverige och EG-domstolen.
Ratio föreslår för framtiden tre alternativ
1) en "Eg-rättsliog modell" där man genom lagstiftning "allmängiltigförklarar" kollektivavtal och begränsar strejkrätten
2) en "engelsk variant" där man avreglerar svensk arbetsmarknad och bestämmer löner genom lagstiftning istället för kollektivavtal samt avskaffar arbetsrätten.
3) en "modernisering av svenska modellen" med kollektivavtal men kraftig begränsning av strejkrätten.
Fjärde alternativ med svensk modell saknas
Något fjärde alternativ som exempelvis innefattar garantier i svenska lagstiftning och i EU-rätten för den svenska modellen nämns överhuvutaget inte. Det är alltså denna analys som gör att högerkrafterna inte är beredda att ge efter för fackliga rättigheter. Det är denna analys som ligger bakom högerregeringens passivitet sedan laval-domen kom. Det är också detta som ligger bakom att man inte vill avvakta Stråthutredningen eftersom man inte vill klarlägga konskvenserna av ett Ja innan beslutet fattas.
Vi skall snällt rösta för Lissabon... tids nog så förstår vi vad det innebär
Man vill att vi skall anta Lissabonfördraget som visserligen omnämner kollektivavtals- och strejkrätt (Rättighetsstadgan art 28) men där dessa rättigheter skall vika vid konflikt med den de fria rörligheterna för bl.a. tjänster och kapital (art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 Rättighetsstadgan). Sedan är vi fördragsmässigt bundna vid lavallerierna och nedmonteringen av den svenska modellen. För övrigt så finns det bestämmelser som gör fördragsbestämmelsen till svensk lag vilket alltså innebär att nedmonteringen av den svenska modellen skrivs in i svensk lag.
Kommer S att medverka till att avväpna facket?
Detta är precis som Svensk Näringsliv och deras hejdukar på Ratio beskriver - visserligen i litet finare ord - en nedmontering av facket och den svenska modellen. Jag tycker det är minst sagt upprörande att partiledningen och en majoritet av riksdagsledamöterna på detta sätt skulle medverka till högerkrafternas avväpning av facket.
Vi har ett alternativ men då måste vi våga ställa krav på garanti
Nu är det ju inte nögdvändigt att godta EG-rättens marknadsliberala slutsatser. Det är så enkelt som att de socialdemokratiska riksdagsmännen röstar för fördraget med förbehåll om garantier för den svenska modellen. Ansvaret vilar tungt på S-riksdagsledamöterna om man säljer fackets rättigheter den 20 november. Och man kan inte säga att man inte visste ty nu har man t.o.m. fått svart på vitt på detta från högerkrafternas egen tankesmedja.
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=840922) läser vi i dag 17/10 på DN Debatt. Och vad skulle det innebära om rubrikens perspektiv enligt författarna renodlas: ...EG-rättens starkare betoning av den fria rörligheten, tydligast illustrerat av Laval- och Rüffertdomarna, kommer i konflikt med hur den svenska arbetsmarknadsmodellen har "löst" frågan om att hindra social dumpning. Det närmast unika sättet att ge fackföreningarna myndighetsliknande funktioner visade sig i en domstolsprövning i EG-rätten inte hålla måttet. Både svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal kommer därför att behöva ändras.
Högeralliansens tankesmedja: RatioOch vilka är författarna? Jo, två docenter anställda vid tankesmedjan Ratio. Ratio låter som om man på något sätt befann sig på förnuftets område. Av deras hemsida framgår emellertid att Ratio är "näringslivets forskningsinstitut" och styrelsens 6 ledamöter består alla av styrelseproffs från näringslivet med Spendrups- och Kinnarpsdirektörer i spetsen. Forskningsverksamheten har också en klar näringslivsinriktning och omfattar bl.a. en rad politiska analyser till moderata samlingspartiet. Den "ideella föreningen" får någonstans medel att hålla 31 personer bl.a. docenter och professorer anställda för forskningsarbetet. M.a.o det rör sig om en av högeralliansens tankesmedjor, som finansieras av näringslivet.
Högerns recept: förändra kollektivavtalet och begränsa strejkrätten
Detta gör det emellertid extra intressant. Här får vi essens av vad som ligger bakom högeralliansens stälklningstaganden. Svensk lagstiftning om fackliga stridsåtgärder och kollektivavtal skall enligt den moderata tankesmedjan förändras. Det är ju också därför Svenskt Näringsliv bekostade juristerna som drev målet för Laval-företaget vid Arbetsdomstolen i Sverige och EG-domstolen.
Ratio föreslår för framtiden tre alternativ
1) en "Eg-rättsliog modell" där man genom lagstiftning "allmängiltigförklarar" kollektivavtal och begränsar strejkrätten
2) en "engelsk variant" där man avreglerar svensk arbetsmarknad och bestämmer löner genom lagstiftning istället för kollektivavtal samt avskaffar arbetsrätten.
3) en "modernisering av svenska modellen" med kollektivavtal men kraftig begränsning av strejkrätten.
Fjärde alternativ med svensk modell saknas
Något fjärde alternativ som exempelvis innefattar garantier i svenska lagstiftning och i EU-rätten för den svenska modellen nämns överhuvutaget inte. Det är alltså denna analys som gör att högerkrafterna inte är beredda att ge efter för fackliga rättigheter. Det är denna analys som ligger bakom högerregeringens passivitet sedan laval-domen kom. Det är också detta som ligger bakom att man inte vill avvakta Stråthutredningen eftersom man inte vill klarlägga konskvenserna av ett Ja innan beslutet fattas.
Vi skall snällt rösta för Lissabon... tids nog så förstår vi vad det innebär
Man vill att vi skall anta Lissabonfördraget som visserligen omnämner kollektivavtals- och strejkrätt (Rättighetsstadgan art 28) men där dessa rättigheter skall vika vid konflikt med den de fria rörligheterna för bl.a. tjänster och kapital (art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 Rättighetsstadgan). Sedan är vi fördragsmässigt bundna vid lavallerierna och nedmonteringen av den svenska modellen. För övrigt så finns det bestämmelser som gör fördragsbestämmelsen till svensk lag vilket alltså innebär att nedmonteringen av den svenska modellen skrivs in i svensk lag.
Kommer S att medverka till att avväpna facket?
Detta är precis som Svensk Näringsliv och deras hejdukar på Ratio beskriver - visserligen i litet finare ord - en nedmontering av facket och den svenska modellen. Jag tycker det är minst sagt upprörande att partiledningen och en majoritet av riksdagsledamöterna på detta sätt skulle medverka till högerkrafternas avväpning av facket.
Vi har ett alternativ men då måste vi våga ställa krav på garanti
Nu är det ju inte nögdvändigt att godta EG-rättens marknadsliberala slutsatser. Det är så enkelt som att de socialdemokratiska riksdagsmännen röstar för fördraget med förbehåll om garantier för den svenska modellen. Ansvaret vilar tungt på S-riksdagsledamöterna om man säljer fackets rättigheter den 20 november. Och man kan inte säga att man inte visste ty nu har man t.o.m. fått svart på vitt på detta från högerkrafternas egen tankesmedja.
fredag 17 oktober 2008
Skall vi socialdemokrater rösta bort delar av rätt till kollektivavtal och strejk?
Hedervärde måleriarbetaren Nils Erik Lindblom från Göteborg uppmanar folk att skriva på en namninsamling i syfte att tvinga kommissionen att agera så att kollektivavtalen tryggas.
Varför vill vi inte förstå att vi är blåsta?
Det är tyvärr ett slag i luften eftersom Kommissionen redan sagt att man minsann inte tänker göra några ändringar i utstationeringsdirektivet eller införa något socialt protokoll med garantier för fackliga rättigheter. Ja, förmodligen kommer Jan Anderssons i och för sig bra rapport att på samma sätt med ett hånskratt från högermajoriteten i Parlamentet läggas till handlingarna utan åtgärd. Att det skall vara så svårt för socialdemokrater att förstå att högerkrafterna i EU och i Sverige är nöjda med läget där man prioriterar marknadsliberal fri rörlighet för tjänster och kapital högre än kollektivavtal och strejkrätt. Det är ju deras agenda och vi vägrar att förstå att vi håller på att bli blåsta ppå den svenska modellen helt enkelt.
Bevis för blåsningen
Det finns rent tydliga bevis för att blåsningen blir verklighet:
* att Laval-domen kommit helt oväntat efter det att socialdemokratiska partiet preliminärt godkänt Lissabonfördraget som "en blixt från klar himmel",
* att vår utrikespolitiska talesman Ulf Ahlin i Aktuellt i Politiken talat om att regeringen bedriver ett bluffspel,
* att Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin krävt att Reinfeldt skulle ta upp frågan vid i EU-sammanhang, senast vid ordförandekonferensen den 15 oktober, och så inte skett, och att han skulle tidigarelägga utredningen om konsekvenserna av JA före beslutet om JA, men inte heller så skett,
* att Kommissionen och arbetsmarknadsministrarna vid särskilt sammankallat forum sagt nej till Jan Anderssons rapport samt
* den svenska högerregeringen sedan Laval-domen inte vidtagit en enda åtgärd att faktisk i Sverige säkra garantier för den svenska modellen,
* att Eg-domstolen fortsatt att komma med andra domar som ytterligare undergräver fackliga rättigheter.
En enda chans: om riksdagsmännen ändrar sig!
Om riksdagsmännen ändrar sig vill säga. Ty det finns en sak som högerkrafterna i EU och högerregeringen i Sverige vill mer än något annat och det är att genomföra Lissabonfördraget. Det är enda sättet att förhandla sig till garantier för kollektivavtal och strejkrätt. Partiledningen och majoriteten av riksdagsgruppen har inte anfört ett enda skäl till varför man vill säga Ja utan garantier trots att man löper risk att därmed sänka den svenska modellen i flera avseenden.
Tänk själv - hur stora är chanserna?
Du kan ju själv tänka efter: hur är stora oddsen för att svenska modellen kan bevaras om riksdagen röstar igenom Lissabonfördraget? Har högerkrafterna någonsin velat vara snälla och sätta fackliga vapen i våra händer? Jag vill då inte sätta enda krona på det.
Namninsamling?
Den enda namninsamling som alltså skulle förändra läget är en namninsamling om medlemsomröstning i partiet om hur eller på vilket sätt vi skall rösta. För att få till stånd en sådan omröstning krävs drygt 5000 medlemsunderskrifter. Om en sådan omröstning är begärd så kan partiet rimligen inte gå och rösta i frågan om Lissabonfördraget förrän partiomröstningen är genomförd. Det skulle knappast vara förenligt med våra stadgar.
Lissabon sänker den svenska modellen
Man har inbillat oss att Lissabonfördraget är en förbättring när det gäller fackliga villkor och det är sant på så sätt att de satts på pränt. Men vad man då inte berättat är att själva Lissabonfördraget lagfäster också De fria rörligheternas överhöghet över bl.a. kollektivavatalsrätten. Det innebär alltså bl.a. att EG-domstoelens avgörande skrivits in i fördraget. De som röstar igenom Lissabonförslaget utan fackliga garantier tillåter med andra lönedumpning bl.a.i Sverige.
Hur skall socialdemokrater förvalta riksdagsuppdraget?Det fullständigt meningslöst att vända sig med namninsamling till EU-kommissionen. Men Kanske är det dags för oss att säga ifrån att socialdemokrater förvalta sina riksdagsuppdrag så att fackliga rättigheter garanteras.
Varför vill vi inte förstå att vi är blåsta?
Det är tyvärr ett slag i luften eftersom Kommissionen redan sagt att man minsann inte tänker göra några ändringar i utstationeringsdirektivet eller införa något socialt protokoll med garantier för fackliga rättigheter. Ja, förmodligen kommer Jan Anderssons i och för sig bra rapport att på samma sätt med ett hånskratt från högermajoriteten i Parlamentet läggas till handlingarna utan åtgärd. Att det skall vara så svårt för socialdemokrater att förstå att högerkrafterna i EU och i Sverige är nöjda med läget där man prioriterar marknadsliberal fri rörlighet för tjänster och kapital högre än kollektivavtal och strejkrätt. Det är ju deras agenda och vi vägrar att förstå att vi håller på att bli blåsta ppå den svenska modellen helt enkelt.
Bevis för blåsningen
Det finns rent tydliga bevis för att blåsningen blir verklighet:
* att Laval-domen kommit helt oväntat efter det att socialdemokratiska partiet preliminärt godkänt Lissabonfördraget som "en blixt från klar himmel",
* att vår utrikespolitiska talesman Ulf Ahlin i Aktuellt i Politiken talat om att regeringen bedriver ett bluffspel,
* att Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin krävt att Reinfeldt skulle ta upp frågan vid i EU-sammanhang, senast vid ordförandekonferensen den 15 oktober, och så inte skett, och att han skulle tidigarelägga utredningen om konsekvenserna av JA före beslutet om JA, men inte heller så skett,
* att Kommissionen och arbetsmarknadsministrarna vid särskilt sammankallat forum sagt nej till Jan Anderssons rapport samt
* den svenska högerregeringen sedan Laval-domen inte vidtagit en enda åtgärd att faktisk i Sverige säkra garantier för den svenska modellen,
* att Eg-domstolen fortsatt att komma med andra domar som ytterligare undergräver fackliga rättigheter.
En enda chans: om riksdagsmännen ändrar sig!
Om riksdagsmännen ändrar sig vill säga. Ty det finns en sak som högerkrafterna i EU och högerregeringen i Sverige vill mer än något annat och det är att genomföra Lissabonfördraget. Det är enda sättet att förhandla sig till garantier för kollektivavtal och strejkrätt. Partiledningen och majoriteten av riksdagsgruppen har inte anfört ett enda skäl till varför man vill säga Ja utan garantier trots att man löper risk att därmed sänka den svenska modellen i flera avseenden.
Tänk själv - hur stora är chanserna?
Du kan ju själv tänka efter: hur är stora oddsen för att svenska modellen kan bevaras om riksdagen röstar igenom Lissabonfördraget? Har högerkrafterna någonsin velat vara snälla och sätta fackliga vapen i våra händer? Jag vill då inte sätta enda krona på det.
Namninsamling?
Den enda namninsamling som alltså skulle förändra läget är en namninsamling om medlemsomröstning i partiet om hur eller på vilket sätt vi skall rösta. För att få till stånd en sådan omröstning krävs drygt 5000 medlemsunderskrifter. Om en sådan omröstning är begärd så kan partiet rimligen inte gå och rösta i frågan om Lissabonfördraget förrän partiomröstningen är genomförd. Det skulle knappast vara förenligt med våra stadgar.
Lissabon sänker den svenska modellen
Man har inbillat oss att Lissabonfördraget är en förbättring när det gäller fackliga villkor och det är sant på så sätt att de satts på pränt. Men vad man då inte berättat är att själva Lissabonfördraget lagfäster också De fria rörligheternas överhöghet över bl.a. kollektivavatalsrätten. Det innebär alltså bl.a. att EG-domstoelens avgörande skrivits in i fördraget. De som röstar igenom Lissabonförslaget utan fackliga garantier tillåter med andra lönedumpning bl.a.i Sverige.
Hur skall socialdemokrater förvalta riksdagsuppdraget?Det fullständigt meningslöst att vända sig med namninsamling till EU-kommissionen. Men Kanske är det dags för oss att säga ifrån att socialdemokrater förvalta sina riksdagsuppdrag så att fackliga rättigheter garanteras.
tisdag 14 oktober 2008
Ratificering innebär att SAP röstar för begränsning av fackliga rättigheter i svensk lag!
Man får inte blunda för verkligheten. När vi röstar ja och på så sätt införlivar lavallerierna med svensk lagstiftning så kommer högerkrafterna både i sverige och i EU bara skratta åt fackliga krav. Högerregeringen kommer inte att ställa några krav i EU och högermajoriteten i Parlamentet, Rådet och Kommissionen kommer inte att göra sak av Jan Anderssons rapport. Jag vill inte att partiet skall stå där förgäves med tvättad hals.
Litar på högerregeringen trots bluffpoker
S-riksdagsgruppen ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det klargör partiet i en riksdagsmotion men i en tilläggsmotion ställs långtgående krav på den borgerliga regeringen. De två s-motionerna föregicks av politisk bluffpoker från regeringen Reinfeldts sida. Så summerar socialdemokraternas
utrikespolitiska talesman Urban Ahlin läget i Aktuellt i politiken.
"ville egentligen vänta på Strååth"
Urban Ahlin säger att man egentligen ville - som LO-kongressen krävt -avvakta Strååth-utredningen men tvingats godta regeringens framstressande av fördraget, vilket skett därför att "regeringen ville utnyttja s-sprickan om fördraget". - Det var väl en av de mest sjuka förklaringar man kan tänka sig. Sprickan består ju i att det finns ett antal riksdagsmän som vill ha klart utredningen om vad JA innebär innan man röstar Ja.
Först JA sedan utredning om dess betydelse!
Nog måste väl utredningen kunna avvaktas genom bordläggning eller i värsta filibuster. Har en riksdagsminoritet inga rättigheter alls? Utredningen hör väl till ärendets beredning? Redan detta formella förfaringssätt att efter beslutet få besked om vad det innebär verkar ju - med ett understatement - oklokt. Sedan fortsätter Ahlin med tanken att vi ju inte kan säga nej till ett fördrag SAP såsom regeringsparti sagt ja till som förslag. Det skulle dessutom skada regeringsdugligheten om S helt plötsligt skulle svänga i en sådan central fråga, precis innan ett EU-ordförandeskap.
Inte ens en bomb kan ändra den ståndaktige
Vad Urban Ahlin då inte nämner är att det hänt något radikalt överraskande - med Ahlins ord slog ned som en bomb - nämligen 5 dagar efter regeringschefernas signering av fördraget så släpptes domen i Laval-målet; det är nog ingen djärv tanke att tidpunkten för domen blev senarelagd m.h.t. fördragsprocessen. Eftersom detta var en fullständig nyhet så borde den ju kunna tas med i tankeprocessen när man överväger vad man skall göra. Ett nytt faktum kan ju ibland om man inte är istadig föranleda omprövning. Och nog hör väl det också till regeringsdugligheten att kunna ta in nya omständigheter?
Krokigt resonemang även i fortsättningen
Urban Ahlins fortsatta resonemang är något av det krokigaste man kan läsa: Tänk om vi skulle ha röstat nej till det fördrag som innebär förbättringar för Europas löntagare. Därefter kunde borgerligheten välja att lägga en proposition som inte alls följer upp det som Stråths utredning kräver. Vad skulle vi då ha gjort? Socialdemokratin får inte placera sig vid sidlinjen och göra borgerligheten till garanter för svensk arbetsrätt. Det är ett uppdrag som de med nöje skulle missköta. Bara svensk socialdemokrati kan vara en garant för den svenska modellens arbetsrätt och våra kollektivavtal. Det är därför som vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion.
Högstämda tårar hindrar inte en motfråga
Den obligatoriska motfrågan blir ju då: När nu socialdemokraterna snällt röstat ja till Lissabonfördraget, vad hindrar då riksdagen att avslå den socialdemokratiska motionen och lägga just den ovannämnda propositionen där man stärker Svenskt Näringsliv på fackens bekostnad med begränsningar i kollektivavtals- och strejkrätten enligt EG-domstolens modell, införande av minimilöner osv. Vänstern är ju faktiskt i minoritet! Vad kommer partiledningen då att göra när man slängt bort de förhandlingsmöjligheter som själva ratificeringen innebär?
När vi slängt bort trumfkortet så lägger vi kraft bakom kraven..
Det blir litet patetiskt när man sedan ser att Urban Ahlin menar att "vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion" Det är bra krav i och för sig
• ILO konventionen 94 om offentlig upphandling ska ratificeras snarast
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att ändra utstationeringsdirektivet
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att åstadkomma ett socialt protokoll
• Regeringen ska agera för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning
• Regeringen ska vid alla toppmöten i EU arbeta för att förstärka löntagarnas rättigheter
som framförs i tilläggsmotionen. I den redogör man också för hur vår högerregering på punkt efter punkt ända sedan Laval-domen misskött uppdraget att företräda Sveriges löntagare för att säkra den svenska modellen och t.o.m. vid ett flertal tillfällen bara struntat i framstötar från socialdemokraterna och facket.
"Misstänker dubbla budskap"
Man talar t.o.m. om att regeringen inte tycks ha så bråttom kombinerat med oviljan att agera på EU-nivå är oroväckande. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att regeringen medvetet ger dubbla budskap. Det ena budskapet finns i arbetsmarknadsminister Littorins retorik, som tar sig uttryck i en oro över domen. Det andra budskapet ser vi i bristen på snabbt agerande. Därför kräver vi att regeringen snarast agerar så att den svenska arbetsmarknadsmodellens ställning värnas.
Man ser men vill inte göra något åt det
Man registrerar alltså att högerregeringen på ren svenska skiter i löntagarna och deras fackliga rättigheter (och oppositionen) genom att låta allt rinna ut i sanden. Efter denna klarsyn framstår slutklämmen som mer än lovligt blåögd: Sveriges och Europas löntagare kan inte vänta. Regeringen måste agera snabbt. Vi socialdemokrater kommer att föra kampen för kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen varje dag, året om.
Högerregeringen har lyckats i sin manipulation
Högerregering kommer möjligen inte att säga det högt: Bra att ni röstade för fördraget men nu kan ni väl dra ty det var enbart för den kvalificerade majoriteten till ratificering som vi behövde er. Nu gör vi som vill igen.
Svensk EU-lag garanterar fortsatta lavallerier
Det värsta med ratificeringen är att genom den så gör vi till svensk lag EG-domstolens marknadsliberala lavallerier. Genom art 6 i Unionsfördraget och art 51,52 i Rättighetsstadgan så lagfäst nämligen de fria rörligheternas överhöghet vid konflikt med de grundläggande rättigheterna såsom exempelvis kollektivavtals- och strejkrätt. Jag undrar om riksdagsmännen är medvetna om att därmed denna bestämmelse blir svensk rätt. Svenska domstolar, exempelvis arbetsdomstolen i Sverige, skall alltså döma på samma marknadsliberala sätt som EG-domstolen. Det ni riksdagsmän röstar på är alltså en direkt svensk lagstiftning som kommer att avsevärt begränsa fackliga rättigheter, sannerligen en märklig insats av en socialdemokratisk riksdagsgrupp.
Ratificering knyter ihop säcken
Dessutom så är andra grundläggande rättigheter, exempelvis mötes- och föreningsfrihet, bl.a. rätt att ansluta sig till fackförening (art 12) underkastade samma begränsning som kollektivavtals- och strejkrätt (art28). Och vi har en bestämmelse i svensk lagstiftning som säger att uppkommer motstridighet mellan EU-rätt och svensk rätt så gäller EU-rätten. Så genom ratificeringen så knyter vi ihop säcken. Det finns kanske skäl att faktiskt avvakta utredningen om vad ett Ja betyder innan man säger JA.
Några kontrollstationer
Är det inte skäl att i alla fall med öppna ögon se på följande Kontrollstationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:
* kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
* kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
* toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
* utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.
Är det förbjudet för SAPs riksdagsledamöter att kolla in detta? Och dra slutsatser av kontrollen? Vill vi stifta svensk lag som begränsar fackliga rättigheter?
Litar på högerregeringen trots bluffpoker
S-riksdagsgruppen ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det klargör partiet i en riksdagsmotion men i en tilläggsmotion ställs långtgående krav på den borgerliga regeringen. De två s-motionerna föregicks av politisk bluffpoker från regeringen Reinfeldts sida. Så summerar socialdemokraternas
utrikespolitiska talesman Urban Ahlin läget i Aktuellt i politiken.
"ville egentligen vänta på Strååth"
Urban Ahlin säger att man egentligen ville - som LO-kongressen krävt -avvakta Strååth-utredningen men tvingats godta regeringens framstressande av fördraget, vilket skett därför att "regeringen ville utnyttja s-sprickan om fördraget". - Det var väl en av de mest sjuka förklaringar man kan tänka sig. Sprickan består ju i att det finns ett antal riksdagsmän som vill ha klart utredningen om vad JA innebär innan man röstar Ja.
Först JA sedan utredning om dess betydelse!
Nog måste väl utredningen kunna avvaktas genom bordläggning eller i värsta filibuster. Har en riksdagsminoritet inga rättigheter alls? Utredningen hör väl till ärendets beredning? Redan detta formella förfaringssätt att efter beslutet få besked om vad det innebär verkar ju - med ett understatement - oklokt. Sedan fortsätter Ahlin med tanken att vi ju inte kan säga nej till ett fördrag SAP såsom regeringsparti sagt ja till som förslag. Det skulle dessutom skada regeringsdugligheten om S helt plötsligt skulle svänga i en sådan central fråga, precis innan ett EU-ordförandeskap.
Inte ens en bomb kan ändra den ståndaktige
Vad Urban Ahlin då inte nämner är att det hänt något radikalt överraskande - med Ahlins ord slog ned som en bomb - nämligen 5 dagar efter regeringschefernas signering av fördraget så släpptes domen i Laval-målet; det är nog ingen djärv tanke att tidpunkten för domen blev senarelagd m.h.t. fördragsprocessen. Eftersom detta var en fullständig nyhet så borde den ju kunna tas med i tankeprocessen när man överväger vad man skall göra. Ett nytt faktum kan ju ibland om man inte är istadig föranleda omprövning. Och nog hör väl det också till regeringsdugligheten att kunna ta in nya omständigheter?
Krokigt resonemang även i fortsättningen
Urban Ahlins fortsatta resonemang är något av det krokigaste man kan läsa: Tänk om vi skulle ha röstat nej till det fördrag som innebär förbättringar för Europas löntagare. Därefter kunde borgerligheten välja att lägga en proposition som inte alls följer upp det som Stråths utredning kräver. Vad skulle vi då ha gjort? Socialdemokratin får inte placera sig vid sidlinjen och göra borgerligheten till garanter för svensk arbetsrätt. Det är ett uppdrag som de med nöje skulle missköta. Bara svensk socialdemokrati kan vara en garant för den svenska modellens arbetsrätt och våra kollektivavtal. Det är därför som vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion.
Högstämda tårar hindrar inte en motfråga
Den obligatoriska motfrågan blir ju då: När nu socialdemokraterna snällt röstat ja till Lissabonfördraget, vad hindrar då riksdagen att avslå den socialdemokratiska motionen och lägga just den ovannämnda propositionen där man stärker Svenskt Näringsliv på fackens bekostnad med begränsningar i kollektivavtals- och strejkrätten enligt EG-domstolens modell, införande av minimilöner osv. Vänstern är ju faktiskt i minoritet! Vad kommer partiledningen då att göra när man slängt bort de förhandlingsmöjligheter som själva ratificeringen innebär?
När vi slängt bort trumfkortet så lägger vi kraft bakom kraven..
Det blir litet patetiskt när man sedan ser att Urban Ahlin menar att "vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion" Det är bra krav i och för sig
• ILO konventionen 94 om offentlig upphandling ska ratificeras snarast
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att ändra utstationeringsdirektivet
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att åstadkomma ett socialt protokoll
• Regeringen ska agera för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning
• Regeringen ska vid alla toppmöten i EU arbeta för att förstärka löntagarnas rättigheter
som framförs i tilläggsmotionen. I den redogör man också för hur vår högerregering på punkt efter punkt ända sedan Laval-domen misskött uppdraget att företräda Sveriges löntagare för att säkra den svenska modellen och t.o.m. vid ett flertal tillfällen bara struntat i framstötar från socialdemokraterna och facket.
"Misstänker dubbla budskap"
Man talar t.o.m. om att regeringen inte tycks ha så bråttom kombinerat med oviljan att agera på EU-nivå är oroväckande. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att regeringen medvetet ger dubbla budskap. Det ena budskapet finns i arbetsmarknadsminister Littorins retorik, som tar sig uttryck i en oro över domen. Det andra budskapet ser vi i bristen på snabbt agerande. Därför kräver vi att regeringen snarast agerar så att den svenska arbetsmarknadsmodellens ställning värnas.
Man ser men vill inte göra något åt det
Man registrerar alltså att högerregeringen på ren svenska skiter i löntagarna och deras fackliga rättigheter (och oppositionen) genom att låta allt rinna ut i sanden. Efter denna klarsyn framstår slutklämmen som mer än lovligt blåögd: Sveriges och Europas löntagare kan inte vänta. Regeringen måste agera snabbt. Vi socialdemokrater kommer att föra kampen för kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen varje dag, året om.
Högerregeringen har lyckats i sin manipulation
Högerregering kommer möjligen inte att säga det högt: Bra att ni röstade för fördraget men nu kan ni väl dra ty det var enbart för den kvalificerade majoriteten till ratificering som vi behövde er. Nu gör vi som vill igen.
Svensk EU-lag garanterar fortsatta lavallerier
Det värsta med ratificeringen är att genom den så gör vi till svensk lag EG-domstolens marknadsliberala lavallerier. Genom art 6 i Unionsfördraget och art 51,52 i Rättighetsstadgan så lagfäst nämligen de fria rörligheternas överhöghet vid konflikt med de grundläggande rättigheterna såsom exempelvis kollektivavtals- och strejkrätt. Jag undrar om riksdagsmännen är medvetna om att därmed denna bestämmelse blir svensk rätt. Svenska domstolar, exempelvis arbetsdomstolen i Sverige, skall alltså döma på samma marknadsliberala sätt som EG-domstolen. Det ni riksdagsmän röstar på är alltså en direkt svensk lagstiftning som kommer att avsevärt begränsa fackliga rättigheter, sannerligen en märklig insats av en socialdemokratisk riksdagsgrupp.
Ratificering knyter ihop säcken
Dessutom så är andra grundläggande rättigheter, exempelvis mötes- och föreningsfrihet, bl.a. rätt att ansluta sig till fackförening (art 12) underkastade samma begränsning som kollektivavtals- och strejkrätt (art28). Och vi har en bestämmelse i svensk lagstiftning som säger att uppkommer motstridighet mellan EU-rätt och svensk rätt så gäller EU-rätten. Så genom ratificeringen så knyter vi ihop säcken. Det finns kanske skäl att faktiskt avvakta utredningen om vad ett Ja betyder innan man säger JA.
Några kontrollstationer
Är det inte skäl att i alla fall med öppna ögon se på följande Kontrollstationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:
* kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
* kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
* toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
* utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.
Är det förbjudet för SAPs riksdagsledamöter att kolla in detta? Och dra slutsatser av kontrollen? Vill vi stifta svensk lag som begränsar fackliga rättigheter?
söndag 12 oktober 2008
Journalister och experter har fått det hela om bakfoten - att lyssna till partimedlemmarna hör till demokratins regler!
Allvetande journalister/experter
I tidningarna talas om "turbulensen i s-leden föder spekulationer om maktkamp" inom socialdemokratin. Turerna har lett till "svidande kritik av Mona Sahlin"! Egentligen, säger de allvetande experterna, handlar turbulensen mer om maktspel än en önskan om samarbete med Vänsterpartiet. Tänk vad journalister och s.k. statsvetare vet om sammanhangen!
Ja, tänk vad ni vet!
Ja tänk vad ni vet! Den bästa illustrationen är väl EMU-valet där alla journalister och statsvetare visste vad som var bäst för oss svenska folk. Och när vi väl sagt vårt så var vi urbota korkade som grävde Sveriges grav. Men ni vet ju bäst, eller hur?! Det märkliga är att ingen, inte ens sådana politiskt kunniga vänsterprofiler som Göran Greider eller Katrine Kielos, har annat än nedgörande kritik till övers för att beskriva Mona Sahlins politiska agerande. Vi skall tydligen vara känslomässiga bufflar som bara går vägen fram - det är absolut förbjudet att ändra sig ty då krälar man på rygg som en stackars liten pudel! Vilken hård värld långt från nyansering och rent av långt från sund demokrati.
Åter till Monas reträtt betr regeringssamverkan:
"jäkla velighet"
Professor Li Bennich-Björkman i statsvetenskap vid Uppsala Universitet: "Det här uppfattas som en jäkla velighet men egentligen handlar det om att facken inte fått vara med och bestämma" (TT)
"Mona-mosare"
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren: Det handlar om "Mona-mosare" som anar morgonluft och en maktkamp mellan vänsterfalangen och sahlinfalangen inom partiet. (TT)
"gjort upp med mitten" Professor Jonas Hinnfors i statsvetenskap vid Göteborgs universitet(Sydsvenskan under rubriken "Röda rosen vann" 12/10): ...Kritikerna bortser från att flertalet stora reformer som byggt det moderna Sverige har varit frukten av att socialdemokraterna gjort upp med i första hand mittenpartier när det gäller centrala områden som de stora familjepolitiska besluten på 1970-talet, skattereformerna på 1980-talet, skoluppgörelser, pensionsuppgörelser, försvarsuppgörelser, EU-medlemskap och så vidare... Att som Sahlin – och de senaste dygnens kritiker – istället bana vägen för att sluta vänsterblocket riskerar istället att driva borgerligheten ännu starkare i armarna på varandra. Mona Sahlin borde ha lärt den historiska läxan och ha hållit emot - En enkel fråga är om professorn glömt att det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet huvudsakligen byggt på samverkan vänsterut och senast även med MP?
"skada trovärdighet" DNs inrikeskommentator, Henning Brors: Mona Sahlin kan räkna med att bli hårdare ifrågasatt internt i partiet framöver. Risken för partiet är att det också kan skada hennes trovärdighet bland väljarna.
"svår auktoritetsförlust"
SvD: ... S-ledarens strategiska vägval, i en avgörande politisk fråga, var alltså pulvriserat på några dagar. Det är en mycket svår auktoritetsförlust för Mona Sahlin som dessutom visat sig oförmögen att läsa av sitt parti.
Panelen i Gomorron världen med Göran Greider, DalaDemokraten, PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet, och Katrine Kielos, Dagens Arena "debatterade" den intensiva nyhetsveckan och var rörande eniga om med något olika skäl att Mona gjort bort sig. Så någon debatt blev det inte mer än ett nervöst "jag vill inte prata om saken" från Katrine och PJAnders utnyttjande av tillfället till att ge Mona en rejäl spark på smalbenet.
Personliga spekulationer är inte vetenskap Att statsvetare utnyttjat sina titlar för att under sken av vetenskaplig objektivitet ge rent politiska kommentarer och breda ut sin personliga spekulationer är inget nytt. Det ger ingen ny kunskap men speglar väl journalisternas blinda tro på att personer har något väsentligt att säga bara de har en titel eller är en kändis.
Nödvändigt arbetsredskap: jättelika skygglappar
Att den borgerliga pressens giganter inte har annat än salt i såren till en meningsmotståndare är också helt i sin ordning men säger ganska mycket om de jättelika skygglapparna som tydligen är en nödvändig utrustning för politiska skribenter. Men det märkliga är att inte ens sådana politiskt kunniga vänsterprofiler som Göran Greider eller Katrine Kielos har annat än nedgörande kritik till övers för att beskriva Mona Sahlins politiska agerande.
Demokratins grund är folkstyre
På något sätt så är det som om hela tyckaretablissemanget glömt bort att demokratins grundval är folkstyre i ordets bokstavliga mening. Folkstyret gestaltas visserligen genom representativitet varur kristaliseras fram vissa ledare. En del tycks tro att demokratin enbart tar sig uttryck i allmän rösträtt med vissa års mellanrum och att under detta mellanrum så sköts själva folkstyret av mediaexperter och politiska journalister. I vart fall är detta en felaktig uppfattning när det gäller socialdemokratin. Inom andra partier pratas om bunkermentalitet men det är faktiskt - i vart fall numera - inte fallet med Socialdemokratiska partiet.
Mogen människa kan ändra sig Nej, Mona misstolkade partiets intentioner och det kan man beklaga. Det var inte heller på bra omdöme att före MP-samverkan inte bättre kolla upp var partiet stod. Men när partiets majoritet sa ifrån så ändrade hon sig. Och det har inget med välklippta sällskapspudlar att göra utan visar på en mogen människa som kan ändra sig. Guskelov för att det finns sådana. Och att just hon leder vårt parti.
Ändringen illustrerar sund demokrati
Jag har själv alltid försvarat Mona Sahlin och trott på hennes poltiska begåvning även om jag inte alltid delat hennes åsikter. Jag har också på denna blogg starkt kritiserat regeringssträvandena med enbart MP och att S skulle rösta Ja utan att avvakta utredningen om konsekvenserna därav och i förlängningen att rösta Ja utan garantier för fackliga rättigheter. När Mona Sahlin efter debatt inom partiet ändrar sig om inte 180 så i alla fall 100 grader så ser jag det inte som annat än som en illustration till hur demokrati, folkstyre, skall fungera när det är som bäst. Hos vanligt folk tycker jag Mona Sahlin har vunnit på detta: Hon lyssnar till oss och vill förverkliga vår politik.
Experters/journalisters övergrepp på oss väljare/partimedlemmar
Så över till experternas och journalisternas smutskastning av oss väljare. Vid EMU-valet så var vi galna sabotörer av sund ekonomi osv. Och nu är det fråga om "maktspel" "Mona-mosning" "inre stridighetr" "maktkamp mellan vänster och höger inom S" osv i alla oändlighet. Någon genuin respekt för oss väljare kan vi tydligen inte påräkna från expert/journalist-håll. Vad skulle hända om någon rent av gick in på den enskilda sakfrågan och försökte brett undersöka vad våra motiv var. Nej t.o.m. vetenskapsmännen/kvinnorna tycker tydligen att det är enklare att komma dragande med sina personliga åsikter kryddade med deras lika personliga fördomar.
I tidningarna talas om "turbulensen i s-leden föder spekulationer om maktkamp" inom socialdemokratin. Turerna har lett till "svidande kritik av Mona Sahlin"! Egentligen, säger de allvetande experterna, handlar turbulensen mer om maktspel än en önskan om samarbete med Vänsterpartiet. Tänk vad journalister och s.k. statsvetare vet om sammanhangen!
Ja, tänk vad ni vet!
Ja tänk vad ni vet! Den bästa illustrationen är väl EMU-valet där alla journalister och statsvetare visste vad som var bäst för oss svenska folk. Och när vi väl sagt vårt så var vi urbota korkade som grävde Sveriges grav. Men ni vet ju bäst, eller hur?! Det märkliga är att ingen, inte ens sådana politiskt kunniga vänsterprofiler som Göran Greider eller Katrine Kielos, har annat än nedgörande kritik till övers för att beskriva Mona Sahlins politiska agerande. Vi skall tydligen vara känslomässiga bufflar som bara går vägen fram - det är absolut förbjudet att ändra sig ty då krälar man på rygg som en stackars liten pudel! Vilken hård värld långt från nyansering och rent av långt från sund demokrati.
Åter till Monas reträtt betr regeringssamverkan:
"jäkla velighet"
Professor Li Bennich-Björkman i statsvetenskap vid Uppsala Universitet: "Det här uppfattas som en jäkla velighet men egentligen handlar det om att facken inte fått vara med och bestämma" (TT)
"Mona-mosare"
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren: Det handlar om "Mona-mosare" som anar morgonluft och en maktkamp mellan vänsterfalangen och sahlinfalangen inom partiet. (TT)
"gjort upp med mitten" Professor Jonas Hinnfors i statsvetenskap vid Göteborgs universitet(Sydsvenskan under rubriken "Röda rosen vann" 12/10): ...Kritikerna bortser från att flertalet stora reformer som byggt det moderna Sverige har varit frukten av att socialdemokraterna gjort upp med i första hand mittenpartier när det gäller centrala områden som de stora familjepolitiska besluten på 1970-talet, skattereformerna på 1980-talet, skoluppgörelser, pensionsuppgörelser, försvarsuppgörelser, EU-medlemskap och så vidare... Att som Sahlin – och de senaste dygnens kritiker – istället bana vägen för att sluta vänsterblocket riskerar istället att driva borgerligheten ännu starkare i armarna på varandra. Mona Sahlin borde ha lärt den historiska läxan och ha hållit emot - En enkel fråga är om professorn glömt att det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet huvudsakligen byggt på samverkan vänsterut och senast även med MP?
"skada trovärdighet" DNs inrikeskommentator, Henning Brors: Mona Sahlin kan räkna med att bli hårdare ifrågasatt internt i partiet framöver. Risken för partiet är att det också kan skada hennes trovärdighet bland väljarna.
"svår auktoritetsförlust"
SvD: ... S-ledarens strategiska vägval, i en avgörande politisk fråga, var alltså pulvriserat på några dagar. Det är en mycket svår auktoritetsförlust för Mona Sahlin som dessutom visat sig oförmögen att läsa av sitt parti.
Panelen i Gomorron världen med Göran Greider, DalaDemokraten, PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet, och Katrine Kielos, Dagens Arena "debatterade" den intensiva nyhetsveckan och var rörande eniga om med något olika skäl att Mona gjort bort sig. Så någon debatt blev det inte mer än ett nervöst "jag vill inte prata om saken" från Katrine och PJAnders utnyttjande av tillfället till att ge Mona en rejäl spark på smalbenet.
Personliga spekulationer är inte vetenskap Att statsvetare utnyttjat sina titlar för att under sken av vetenskaplig objektivitet ge rent politiska kommentarer och breda ut sin personliga spekulationer är inget nytt. Det ger ingen ny kunskap men speglar väl journalisternas blinda tro på att personer har något väsentligt att säga bara de har en titel eller är en kändis.
Nödvändigt arbetsredskap: jättelika skygglappar
Att den borgerliga pressens giganter inte har annat än salt i såren till en meningsmotståndare är också helt i sin ordning men säger ganska mycket om de jättelika skygglapparna som tydligen är en nödvändig utrustning för politiska skribenter. Men det märkliga är att inte ens sådana politiskt kunniga vänsterprofiler som Göran Greider eller Katrine Kielos har annat än nedgörande kritik till övers för att beskriva Mona Sahlins politiska agerande.
Demokratins grund är folkstyre
På något sätt så är det som om hela tyckaretablissemanget glömt bort att demokratins grundval är folkstyre i ordets bokstavliga mening. Folkstyret gestaltas visserligen genom representativitet varur kristaliseras fram vissa ledare. En del tycks tro att demokratin enbart tar sig uttryck i allmän rösträtt med vissa års mellanrum och att under detta mellanrum så sköts själva folkstyret av mediaexperter och politiska journalister. I vart fall är detta en felaktig uppfattning när det gäller socialdemokratin. Inom andra partier pratas om bunkermentalitet men det är faktiskt - i vart fall numera - inte fallet med Socialdemokratiska partiet.
Mogen människa kan ändra sig Nej, Mona misstolkade partiets intentioner och det kan man beklaga. Det var inte heller på bra omdöme att före MP-samverkan inte bättre kolla upp var partiet stod. Men när partiets majoritet sa ifrån så ändrade hon sig. Och det har inget med välklippta sällskapspudlar att göra utan visar på en mogen människa som kan ändra sig. Guskelov för att det finns sådana. Och att just hon leder vårt parti.
Ändringen illustrerar sund demokrati
Jag har själv alltid försvarat Mona Sahlin och trott på hennes poltiska begåvning även om jag inte alltid delat hennes åsikter. Jag har också på denna blogg starkt kritiserat regeringssträvandena med enbart MP och att S skulle rösta Ja utan att avvakta utredningen om konsekvenserna därav och i förlängningen att rösta Ja utan garantier för fackliga rättigheter. När Mona Sahlin efter debatt inom partiet ändrar sig om inte 180 så i alla fall 100 grader så ser jag det inte som annat än som en illustration till hur demokrati, folkstyre, skall fungera när det är som bäst. Hos vanligt folk tycker jag Mona Sahlin har vunnit på detta: Hon lyssnar till oss och vill förverkliga vår politik.
Experters/journalisters övergrepp på oss väljare/partimedlemmar
Så över till experternas och journalisternas smutskastning av oss väljare. Vid EMU-valet så var vi galna sabotörer av sund ekonomi osv. Och nu är det fråga om "maktspel" "Mona-mosning" "inre stridighetr" "maktkamp mellan vänster och höger inom S" osv i alla oändlighet. Någon genuin respekt för oss väljare kan vi tydligen inte påräkna från expert/journalist-håll. Vad skulle hända om någon rent av gick in på den enskilda sakfrågan och försökte brett undersöka vad våra motiv var. Nej t.o.m. vetenskapsmännen/kvinnorna tycker tydligen att det är enklare att komma dragande med sina personliga åsikter kryddade med deras lika personliga fördomar.
lördag 11 oktober 2008
Förändrad socialdemokrati men med respekt för grundidén om att arbetsvinsten skall fördelas mer rättvist
Begravningsantreprenörens ord
"Socialdemokrati, förändring och död" det låter som en begravningsentreprenör som varnar för att hans tjänster kan komma att behövas såvida socialdemokrater inte följer resan mot Mittens Rike. Jo det är temat för Jonas Morian och han tror på sin sak och konstaterar: "Frågan är om de som nu gnäller och verkar drömma sig tillbaks till en tid som oåterkalleligen flytt är beredda att förändras". Gnällfinklarna som förebådar partiets död är de som tror att "förändring är förnedring". En hel blogg utan en enda konkret uppgift vare sig om den egna profilen eller den vanskapta motståndarprofilen. Ja du kan konstatera själv på hänvisningen.
Vad avser källorna egentligen?
Jonas åberopar två källor för resonemanget, nämligen Katrine Kielos och Victor Bernhardtz båda intressanta skribenter bl.a. på Dagens Arena. Men hans citat är avhuggna och tolkade på sätt som enligt min mening inte stämmer med källan.
Utveckling av självbild inte genom utan trots samhällsförändring
Kielos tillskrivs åsikten "varje rörelse med självbilden att den måste utvecklas trots samhällsförändringarna och inte genom samhällsförändringarna, är dödsdömd.". Jag har inte hittat detta på nätet och bestämd hänvisning saknas. Oavsett detta så är uttalandet inte kristallklart. Men det går mycket väl att tolka så att "självbilden", lika med det politiska idéarvet, måste utvecklas i en självständig politisk analys oavsett hur samhället förändras. Detta då i kontrast till en dödsdömd rörelse som anpassat sin idébank med de samhällsförändringar som sker. Till mig säger detta: utgå från den ideologiska grunden och se vad du med detta kan göra i dagens samhälle. Och då har jag med minst två steg åt vänster fjärmat mig från en MP-isering av Socialdemokratin.
Våga den starka staten och utövande politisk maktJonas Morian har redan i sitt val av rubrik påverkats av Victor Bernhardtz "Socialdemokratin måste förnya eller dö" på Dagens Arena. Victor B åberopar i sin krönika bla den amerikanska sociologen Sheri Berman, som författat den hyllade The Primacy of Politics - Social democracy and the making of Europe's twentieth century: Om Berman har rätt finns det hopp för socialdemokratin. Svaret på vad den kan och bör göra blir att återgå till sin grundidé, att kapitalism kan och bör kontrolleras, för allas bästa.
Konkretisera det socialdemokratiska svaret
För svensk socialdemokrati borde det innebära en start på en debatt kring hur det socialdemokratiska svaret kan konkretiseras för att passa det tjugoförsta århundradet. - Till att börja med måste en modern socialdemokrati våga idén om den starka staten och den intervenerande politiska makten. Kapitalismen är större och snabbare än förut. Jaha? Då gör vi staten bredare och effektivare. 700 000 personer som idag arbetar saknar fast jobb. Jaha? Då omformulerar vi strukturerna för fackligt arbete, samtidigt som vi ser till att normen inom den del av arbetsmarknaden som bekostas med skatter är fast heltidsjobb.
Handlar inte om marsch mot mitten
Ingen tänkande människa ser detta som upprop för en marsch med Socialdemokratin mot Mittens Rike, där allt folk påstås befinna sig.
Visserligen säger Victor Bernhardtz som slutsats att det inte fungerar att blicka bakåt och i tid och otid prata om hur bra det var på Palmes tid. En ny tid är här, socialdemokratins centrala uppgift att sätta politiken i centrum består. Nu handlar det om att förnya eller dö.
Förnyelse genom klarläggande av idéarvetNej just det unken nostalgi är visserligen pysgott till surströmmingsklämman eller ålsoppan och supen och det skall vi unna oss men som sagt en ny tid är här. Men märk väl "förnyelsen" skall ske genom att klarlägga socialdemokratins centrala uppgift att sätta politiken i centrum. Den angelägna uppgiften blir alltså att se var samhällets insatser behövs och komma med förslag som skall avhjälpa brister.
Socialdemokratins program 1887
När vi valde en egen väg och frigjorde oss från den revolutionära delen av socialismen så formulerades Socialdemokratiens syfte i ett program för framtiden antaget den 26 april 1887.
... samtliga arbetsprodukter tillhöra samhället, d.v.s. alla dess medlemmar, med lika skyldighet för alla att arbeta och lika rätt för hvar och en att tillfredställa sina förnuftiga behof
... samhällets gemensamma egendom och ... det gemensamma arbetet samhälleligt regleras, så att arbetsvinsten används till allmän nytta samt fördelas tättvist
Rättvisa i samhället
Där finns också en rad konkreta krav på rösträtt, yttrandefrihet, föreningsrätt och progresssiv beskattning men också om hur man genom fördelning av vinsten av arbete åstadkommer en större rättvisa i samhället.
Eller i modern tappning: Betala skatt till det gemensamma efter förmåga och vård skola, omsorg och boende efter behov; det skall inte vara plånbokens tjocklek som avgör!
Ja, vad utgör då större rättvisa i dagens samhälle...
"Socialdemokrati, förändring och död" det låter som en begravningsentreprenör som varnar för att hans tjänster kan komma att behövas såvida socialdemokrater inte följer resan mot Mittens Rike. Jo det är temat för Jonas Morian och han tror på sin sak och konstaterar: "Frågan är om de som nu gnäller och verkar drömma sig tillbaks till en tid som oåterkalleligen flytt är beredda att förändras". Gnällfinklarna som förebådar partiets död är de som tror att "förändring är förnedring". En hel blogg utan en enda konkret uppgift vare sig om den egna profilen eller den vanskapta motståndarprofilen. Ja du kan konstatera själv på hänvisningen.
Vad avser källorna egentligen?
Jonas åberopar två källor för resonemanget, nämligen Katrine Kielos och Victor Bernhardtz båda intressanta skribenter bl.a. på Dagens Arena. Men hans citat är avhuggna och tolkade på sätt som enligt min mening inte stämmer med källan.
Utveckling av självbild inte genom utan trots samhällsförändring
Kielos tillskrivs åsikten "varje rörelse med självbilden att den måste utvecklas trots samhällsförändringarna och inte genom samhällsförändringarna, är dödsdömd.". Jag har inte hittat detta på nätet och bestämd hänvisning saknas. Oavsett detta så är uttalandet inte kristallklart. Men det går mycket väl att tolka så att "självbilden", lika med det politiska idéarvet, måste utvecklas i en självständig politisk analys oavsett hur samhället förändras. Detta då i kontrast till en dödsdömd rörelse som anpassat sin idébank med de samhällsförändringar som sker. Till mig säger detta: utgå från den ideologiska grunden och se vad du med detta kan göra i dagens samhälle. Och då har jag med minst två steg åt vänster fjärmat mig från en MP-isering av Socialdemokratin.
Våga den starka staten och utövande politisk maktJonas Morian har redan i sitt val av rubrik påverkats av Victor Bernhardtz "Socialdemokratin måste förnya eller dö" på Dagens Arena. Victor B åberopar i sin krönika bla den amerikanska sociologen Sheri Berman, som författat den hyllade The Primacy of Politics - Social democracy and the making of Europe's twentieth century: Om Berman har rätt finns det hopp för socialdemokratin. Svaret på vad den kan och bör göra blir att återgå till sin grundidé, att kapitalism kan och bör kontrolleras, för allas bästa.
Konkretisera det socialdemokratiska svaret
För svensk socialdemokrati borde det innebära en start på en debatt kring hur det socialdemokratiska svaret kan konkretiseras för att passa det tjugoförsta århundradet. - Till att börja med måste en modern socialdemokrati våga idén om den starka staten och den intervenerande politiska makten. Kapitalismen är större och snabbare än förut. Jaha? Då gör vi staten bredare och effektivare. 700 000 personer som idag arbetar saknar fast jobb. Jaha? Då omformulerar vi strukturerna för fackligt arbete, samtidigt som vi ser till att normen inom den del av arbetsmarknaden som bekostas med skatter är fast heltidsjobb.
Handlar inte om marsch mot mitten
Ingen tänkande människa ser detta som upprop för en marsch med Socialdemokratin mot Mittens Rike, där allt folk påstås befinna sig.
Visserligen säger Victor Bernhardtz som slutsats att det inte fungerar att blicka bakåt och i tid och otid prata om hur bra det var på Palmes tid. En ny tid är här, socialdemokratins centrala uppgift att sätta politiken i centrum består. Nu handlar det om att förnya eller dö.
Förnyelse genom klarläggande av idéarvetNej just det unken nostalgi är visserligen pysgott till surströmmingsklämman eller ålsoppan och supen och det skall vi unna oss men som sagt en ny tid är här. Men märk väl "förnyelsen" skall ske genom att klarlägga socialdemokratins centrala uppgift att sätta politiken i centrum. Den angelägna uppgiften blir alltså att se var samhällets insatser behövs och komma med förslag som skall avhjälpa brister.
Socialdemokratins program 1887
När vi valde en egen väg och frigjorde oss från den revolutionära delen av socialismen så formulerades Socialdemokratiens syfte i ett program för framtiden antaget den 26 april 1887.
... samtliga arbetsprodukter tillhöra samhället, d.v.s. alla dess medlemmar, med lika skyldighet för alla att arbeta och lika rätt för hvar och en att tillfredställa sina förnuftiga behof
... samhällets gemensamma egendom och ... det gemensamma arbetet samhälleligt regleras, så att arbetsvinsten används till allmän nytta samt fördelas tättvist
Rättvisa i samhället
Där finns också en rad konkreta krav på rösträtt, yttrandefrihet, föreningsrätt och progresssiv beskattning men också om hur man genom fördelning av vinsten av arbete åstadkommer en större rättvisa i samhället.
Eller i modern tappning: Betala skatt till det gemensamma efter förmåga och vård skola, omsorg och boende efter behov; det skall inte vara plånbokens tjocklek som avgör!
Ja, vad utgör då större rättvisa i dagens samhälle...
fredag 10 oktober 2008
Mona och Wanja, dags att tala för löntagarnas rätt gentemot marknadsliberala högerkrafter i EU!
När nu kommissionen och arbetsmarknadsministrarna säger nej till Jan Anderssons rapport så måste vi göra motdrag för att försvara fackliga rättigheter.
Ställda krav
Nyss skrev jag på min blogg "Mona och Wanja i samsång: Det gäller löntagarnas fackliga rättigheter!" apropå Svd-artikeln där Wanja och Mona ställde kraven:
1. Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget.
2. Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter.
Fackliga rättigheter måste garanteras
En förutsättning att Socialdemokraterna skall gå med på Lissabonfördraget måste vara att fackliga rättigheter garanteras. Vi som inte är EU-fantaster utan normalt kritiska har förutspått att varken högerregeringen i Sverige eller högerkrafterna i Eu kommer att vara villiga att medverka till att garantera fackliga rättigheter.
Kommissionen säger Nej till facket
Igår (9/10) sände Wanja Lundby-Wedin ett mycket viktigt pressmeddelande om arbetsrätten där LO konstaterar:
Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul. De flesta av arbetsmarknadsministrarna erkänner att EG-domstolens senaste domar på arbetsmarknadsområdet, i synnerhet Lavaldomen, har skapat en obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner. Domarna innebär att medlemsstaterna handlingsutrymme, att på egen hand reglera den inhemska arbetsmarknaden har begränsats. EG-domstolens aktivism bekymrar arbetsmarknadsministrarna, men de är inte villiga att agera.
EG-domstolens praxis kan ändras genom EU-lagstiftning
EG-domstolen är suverän och dess praxis kan bara ändras på ett sätt, nämligen genom att ändra den europeiska lagstiftning som reglerar spörmålet ifråga. Där har vi nu kunnat konstatera att Lissabonfördraget förutom att lagfästa kollektivavtals- och strejkrätt (art 28 i Rättighetsstadgan) även lagfäster de marknadsliberala fria rörligheternas överhöghet över dessa fackliga rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51, 52 i Rättighetsstadgan).
Kommissionen vägrar lägga fram erforderliga förslag
Fortsatta lavallerier hade kunnat korrigeras med ändringar i utstationeringsdirektivet och ett socialt protokoll (=Jan Anderssons rapport). Men framgång för Jans rapport förutsätter att Kommissionen är villig att inför parlamentet och Rådet lägga fram förslag om dessa ändringar.
Även högerregeringen har sagt NEJ till facket! Nu har alltså Kommissionen och bl.a. Sveriges regering sagt Nej till att medverka till detta. Man öppnar för lönedumpning och marknadsliberal användning av EU-rätten mot de fackliga organisationerna och mot arbetarnas rätt till fackliga stridåtgärder.
Kommissionen+Littorin+BuisnessEurope=sant
Kommissionen och Littorin solidariserar sig därmed med BuisnessEurope, som i motsats till Europafacket, anser att utgången av Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna är tillfredställande och att utstationeringsdirektivet inte behöver förändras.
* Fritt fram för lönedumpning alltså.
* Fritt fram för kväsning av facket alltså.
* Och fritt fram för ett Europa där sociala och fackliga rättigheter ställs åt sidan för marknadsliberala drömmar om fri kapitalism.
Mona och Wanja dags för motdrag
Nu är det dags för Mona och Wanja att ta av silkesvantarna och kavla upp skjortärmarna spotta ut Ja-snuset och ställa upp på arbetarnas fackliga rättigheter. Vi måste försvara oss mot ett marknadsliberalt EU där man - på sätt skett i USA - vingklipper och avväpnar de fackliga organisationerna.
Upp till kamp! Man har tagit struptaget men vi får inte låta dem strypa oss! Det enda medel som i dag står till buds att är att sätta upp ett ordentligt stopptecken för högerkrafterna i Sverige och inom EU:
Vägra ratificering av Lissabonfördraget utan garantier för fackliga rättigheter!
Ställda krav
Nyss skrev jag på min blogg "Mona och Wanja i samsång: Det gäller löntagarnas fackliga rättigheter!" apropå Svd-artikeln där Wanja och Mona ställde kraven:
1. Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget.
2. Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter.
Fackliga rättigheter måste garanteras
En förutsättning att Socialdemokraterna skall gå med på Lissabonfördraget måste vara att fackliga rättigheter garanteras. Vi som inte är EU-fantaster utan normalt kritiska har förutspått att varken högerregeringen i Sverige eller högerkrafterna i Eu kommer att vara villiga att medverka till att garantera fackliga rättigheter.
Kommissionen säger Nej till facket
Igår (9/10) sände Wanja Lundby-Wedin ett mycket viktigt pressmeddelande om arbetsrätten där LO konstaterar:
Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul. De flesta av arbetsmarknadsministrarna erkänner att EG-domstolens senaste domar på arbetsmarknadsområdet, i synnerhet Lavaldomen, har skapat en obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimensioner. Domarna innebär att medlemsstaterna handlingsutrymme, att på egen hand reglera den inhemska arbetsmarknaden har begränsats. EG-domstolens aktivism bekymrar arbetsmarknadsministrarna, men de är inte villiga att agera.
EG-domstolens praxis kan ändras genom EU-lagstiftning
EG-domstolen är suverän och dess praxis kan bara ändras på ett sätt, nämligen genom att ändra den europeiska lagstiftning som reglerar spörmålet ifråga. Där har vi nu kunnat konstatera att Lissabonfördraget förutom att lagfästa kollektivavtals- och strejkrätt (art 28 i Rättighetsstadgan) även lagfäster de marknadsliberala fria rörligheternas överhöghet över dessa fackliga rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51, 52 i Rättighetsstadgan).
Kommissionen vägrar lägga fram erforderliga förslag
Fortsatta lavallerier hade kunnat korrigeras med ändringar i utstationeringsdirektivet och ett socialt protokoll (=Jan Anderssons rapport). Men framgång för Jans rapport förutsätter att Kommissionen är villig att inför parlamentet och Rådet lägga fram förslag om dessa ändringar.
Även högerregeringen har sagt NEJ till facket! Nu har alltså Kommissionen och bl.a. Sveriges regering sagt Nej till att medverka till detta. Man öppnar för lönedumpning och marknadsliberal användning av EU-rätten mot de fackliga organisationerna och mot arbetarnas rätt till fackliga stridåtgärder.
Kommissionen+Littorin+BuisnessEurope=sant
Kommissionen och Littorin solidariserar sig därmed med BuisnessEurope, som i motsats till Europafacket, anser att utgången av Viking, Laval, Ruffert och Luxemburgdomarna är tillfredställande och att utstationeringsdirektivet inte behöver förändras.
* Fritt fram för lönedumpning alltså.
* Fritt fram för kväsning av facket alltså.
* Och fritt fram för ett Europa där sociala och fackliga rättigheter ställs åt sidan för marknadsliberala drömmar om fri kapitalism.
Mona och Wanja dags för motdrag
Nu är det dags för Mona och Wanja att ta av silkesvantarna och kavla upp skjortärmarna spotta ut Ja-snuset och ställa upp på arbetarnas fackliga rättigheter. Vi måste försvara oss mot ett marknadsliberalt EU där man - på sätt skett i USA - vingklipper och avväpnar de fackliga organisationerna.
Upp till kamp! Man har tagit struptaget men vi får inte låta dem strypa oss! Det enda medel som i dag står till buds att är att sätta upp ett ordentligt stopptecken för högerkrafterna i Sverige och inom EU:
Vägra ratificering av Lissabonfördraget utan garantier för fackliga rättigheter!
onsdag 8 oktober 2008
S + MP - Vad i helvete har du skaffat för rådgivare, Mona?
Vilka är det som egentligen bestämmer?
På mindre än en vecka har vår partiordförande Mona Sahlin chockerande ställt partimedlemmarna inför två uttalanden som inte förankrats i partiet. Nån djävla ordning får det väl vara ty det är faktisk vi som ytterst bestämmer. Jag stödde Mona Sahlin före partiledarvalet och välkomnade henne när hon pratade om att hon (till skillnad från viss föregångare) skulle lyssna till rörelsen. Hon satte också i demokratisk anda i gång omfattande rådslag om partiets politik. Men vad är då det här?
Chockerande besked
Därför är det desto mer chockerande att bara ställa partiet inför hennes eget beslut: Nu gör vi så här i två avgörande frågor inför EU-val resp val 2010. Eller har jag inte riktigt hängt med och är jag den enda partimedlemmen som inte blivit tillfrågad? Är det någon mer än jag som inte fått frågan
* skall vi godkänna Lissabonfördraget utan att avvakta utredningen om konsekvenserna av ett ja?
* skall vi satsa på ett helhjärtat samarbete med Miljöpartiet enbart och utesluta V?
Går mot LO-kolletivet
I båda dessa avseenden har Mona Sahlin alltså utan att fråga andra än en mycket liten sluten krets bestämt sig att i viktiga avseenden gå emot LO-kollektivet och dessutom inte ens förvarna partimedlemmarna.
Strååth före ja
När det gäller frågan om Lissabonfördraget så har ju t.o.m. LO-kongressen fattat beslut och där tycks ju Mona ha tagit sig samman och ändrat sig
MP-samarbetet
Beträffande det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet så har LO-tidningen under rubriken Röd-grön koalition, nej tack! gjort en snabbenkät bland funktionärerna och noterat följande siffror
42 % enbart socialdemokratisk regering
36 % S + V
14 % S + V + MP
5 % S + MP
3 % annat
Vill man bortförklara denna enkät så kan man tala om det begränsade underlaget och sneda urvalet. Men ändå funktionärerna torde väl vara en grupp som möter medlemmarna och veta ungefär inställningen på fältet.
Inte heller partimedlemmar vill ha ensidig MP-samverkan Det finns vidare en undersökning bland något 100-tal socialdemokratiska kommunalråd där endast en röst föredrog en regering bygd på S + MP. Det kan alltså på goda grunder förmodas att Mona Sahlin beträffande regeringssamarbete med enbart MP har både största delen av facket och många inom partiet emot sig. Anledningen till detta är naturligtvis ett misstroende mot miljöpartiet som grundar sig bl.a. på miljöpartiets tidigare uppgörelser med de borgerliga betr. socialförsäkringssystemet, arbetsrätten och arbetskraftsinvandringen.
Stämmer inte kemin?
Kanske stämmer inte kemin: Ohly - Sahlin. Men i så fall borde de väl försöka överbrygga det. Så kan man ju hoppas att de kvinnor som finns bakom Ohly snart äntrar bryggan. Ty det vore fel att inte ta med V.
Allmän omröstning?
Eftersom Mona Sahlin, som valts för att förmera demokratin inom Socialdemokratin, själv nu så flaggrant bryter mot sitt löfte att lyssna på rörelsen så började jag faktiskt titta i stadgarna och läste bl.a.
11 § Allmän omröstning
Moment 3
Om minst fem procent av partiets medlemmar, enligt medlemsantalet vid
senaste kalenderårsskifte, biträder framställt yrkande om omröstning är
partistyrelsen skyldig att genomföra sådan.
5.000 medlemmar räcker
Det sägs att vi är ungefär 100.000 medlemmar. Frågan man ställer sig är vi fler än 5.000 medlemmar som tycker
*att strååth skall finnas tillgänglig vid avgörande om ratificering av Lissabonfördraget skall ske utan villkor
*att förberedelserna med regeringssamverkan i vart fall skall innefatta även V.
Time-out
Om frågan väcks på ett regelenligt sätt i någon av dessa spörsmål så förmodar jag att partiledningen är skyldig att göra time-out när det gäller vidare åtgärder innan omröstningen kan genomföras. Vid sådant förhållande så får väl Mona meddela Fredrik att vi inte kan rösta i en ratificeringsfrågan innan allmänna partiomröstning utförts. Och på samma sätt får väl Mona om den frågan är aktuell meddela språkrören att partiet först måste genomföra den allmänna omröstningen.
Påminnelse om vem som bestämmer
Detta kan naturligtvis sägas vara uppvigling. Men uppvigling förutsätter att man söker förleda till svikande av medborgerlig skyldigheter eller ohörsamhet mot överheten. Och i detta fall vill jag bara peka på att det finns lagliga medel mot en ohörsam partiledning. Det måste ju i alla fall vara vi partimedlemmar som bestämmer partiets politik - inte EU-parlamentarikerna, inte riksdagsmännen och inte ledningen. Dags att påminna om det?
På mindre än en vecka har vår partiordförande Mona Sahlin chockerande ställt partimedlemmarna inför två uttalanden som inte förankrats i partiet. Nån djävla ordning får det väl vara ty det är faktisk vi som ytterst bestämmer. Jag stödde Mona Sahlin före partiledarvalet och välkomnade henne när hon pratade om att hon (till skillnad från viss föregångare) skulle lyssna till rörelsen. Hon satte också i demokratisk anda i gång omfattande rådslag om partiets politik. Men vad är då det här?
Chockerande besked
Därför är det desto mer chockerande att bara ställa partiet inför hennes eget beslut: Nu gör vi så här i två avgörande frågor inför EU-val resp val 2010. Eller har jag inte riktigt hängt med och är jag den enda partimedlemmen som inte blivit tillfrågad? Är det någon mer än jag som inte fått frågan
* skall vi godkänna Lissabonfördraget utan att avvakta utredningen om konsekvenserna av ett ja?
* skall vi satsa på ett helhjärtat samarbete med Miljöpartiet enbart och utesluta V?
Går mot LO-kolletivet
I båda dessa avseenden har Mona Sahlin alltså utan att fråga andra än en mycket liten sluten krets bestämt sig att i viktiga avseenden gå emot LO-kollektivet och dessutom inte ens förvarna partimedlemmarna.
Strååth före ja
När det gäller frågan om Lissabonfördraget så har ju t.o.m. LO-kongressen fattat beslut och där tycks ju Mona ha tagit sig samman och ändrat sig
MP-samarbetet
Beträffande det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet så har LO-tidningen under rubriken Röd-grön koalition, nej tack! gjort en snabbenkät bland funktionärerna och noterat följande siffror
42 % enbart socialdemokratisk regering
36 % S + V
14 % S + V + MP
5 % S + MP
3 % annat
Vill man bortförklara denna enkät så kan man tala om det begränsade underlaget och sneda urvalet. Men ändå funktionärerna torde väl vara en grupp som möter medlemmarna och veta ungefär inställningen på fältet.
Inte heller partimedlemmar vill ha ensidig MP-samverkan Det finns vidare en undersökning bland något 100-tal socialdemokratiska kommunalråd där endast en röst föredrog en regering bygd på S + MP. Det kan alltså på goda grunder förmodas att Mona Sahlin beträffande regeringssamarbete med enbart MP har både största delen av facket och många inom partiet emot sig. Anledningen till detta är naturligtvis ett misstroende mot miljöpartiet som grundar sig bl.a. på miljöpartiets tidigare uppgörelser med de borgerliga betr. socialförsäkringssystemet, arbetsrätten och arbetskraftsinvandringen.
Stämmer inte kemin?
Kanske stämmer inte kemin: Ohly - Sahlin. Men i så fall borde de väl försöka överbrygga det. Så kan man ju hoppas att de kvinnor som finns bakom Ohly snart äntrar bryggan. Ty det vore fel att inte ta med V.
Allmän omröstning?
Eftersom Mona Sahlin, som valts för att förmera demokratin inom Socialdemokratin, själv nu så flaggrant bryter mot sitt löfte att lyssna på rörelsen så började jag faktiskt titta i stadgarna och läste bl.a.
11 § Allmän omröstning
Moment 3
Om minst fem procent av partiets medlemmar, enligt medlemsantalet vid
senaste kalenderårsskifte, biträder framställt yrkande om omröstning är
partistyrelsen skyldig att genomföra sådan.
5.000 medlemmar räcker
Det sägs att vi är ungefär 100.000 medlemmar. Frågan man ställer sig är vi fler än 5.000 medlemmar som tycker
*att strååth skall finnas tillgänglig vid avgörande om ratificering av Lissabonfördraget skall ske utan villkor
*att förberedelserna med regeringssamverkan i vart fall skall innefatta även V.
Time-out
Om frågan väcks på ett regelenligt sätt i någon av dessa spörsmål så förmodar jag att partiledningen är skyldig att göra time-out när det gäller vidare åtgärder innan omröstningen kan genomföras. Vid sådant förhållande så får väl Mona meddela Fredrik att vi inte kan rösta i en ratificeringsfrågan innan allmänna partiomröstning utförts. Och på samma sätt får väl Mona om den frågan är aktuell meddela språkrören att partiet först måste genomföra den allmänna omröstningen.
Påminnelse om vem som bestämmer
Detta kan naturligtvis sägas vara uppvigling. Men uppvigling förutsätter att man söker förleda till svikande av medborgerlig skyldigheter eller ohörsamhet mot överheten. Och i detta fall vill jag bara peka på att det finns lagliga medel mot en ohörsam partiledning. Det måste ju i alla fall vara vi partimedlemmar som bestämmer partiets politik - inte EU-parlamentarikerna, inte riksdagsmännen och inte ledningen. Dags att påminna om det?
måndag 6 oktober 2008
Mona och Wanja i samsång: Det gäller löntagarnas fackliga rättigheter!
Sköna toner
Äntligen! Vilka sköna toner! I dag ställer vår partiledare Mona Sahlin och LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin ett auktoritativt krav: Löntagarnas rättigheter, Reinfeldt. Det öppna brevet till statsministern är därför infört i hans husorgan Svenska Dagbladet i dag 6/10.
Brevet utmynnar i två preciserade krav:
1. Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget.
2. Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter.
Mona vill liksom LO syna Strååth först
Det mest glädjande är att punkten 1 innebär att Mona retirerar från sin ståndpunkt att vi röstar ja närhelst ratificeringen kommer upp i riksdagen. Det nya kravet till statsministern är att se till att Strååth är färdig till omröstningen, alltså precis det som LO-kongressen krävt. Det är ju också det enda rationella precis som alla kritiker påpekat - man kan ju inte först rösta ja och sedan utreda vad detta ja har för konsekvenser.
Vi finner oss inte i högerregeringens arrogans
Statsministerns nonchalans mot både SAP och LO är gränsade till arrogans eftersom han bryskt avvisat Monas krav att fackliga rättigheter skall tas upp på ordförandekonferensen och Wanjas framstötar om diskussioner i frågan inte ens besvarats. Det är viktigt att vi inte finner oss i denna arroganta attityd eftersom det för medlemmar och väljare framstår som om vi fungerar som dörrmatta varå högerregeringen kan torka av sina blankpolerade skor. Och vad är vi då för alternativ?
Oklart om man förstått Lissabon fullt utDet är en viktig markering att "Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda i kraft. Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag." Det framgår inte riktigt av skrivningen att man förstått att Lissabonfördraget inte innebär någon förbättring när det gäller den marknadsliberala prioriteringen med de fria rörligheterna för varor, personer, tjänster och kapital över alla grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51, 52 i Rättighetsstadgan). Detta innebär ju att EG-domstolens lavallerier kommer att fortsätta under Lissabonfördraget.
Vi accepterar inte lönedumpning
Å andra sidan skriver man i brevet: "Beslutet i Lavalmålet har skapat oro på svensk arbetsmarknad.. och Vi ser idag exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner, farlig arbetsmiljö och osunda beroendeförhållanden. Det kan vi i den samlade arbetarrörelsen aldrig acceptera... Den oro och ilska som följt har vuxit i styrka och riskerar att utmana det långsiktiga förtroendet för EU-samarbetet i Sverige. Det oroar oss. Speciellt viktigt är det inför Sveriges stundande ordförandeskap. Det nya fördragets godkännande kräver inte bara ett brett samförstånd i riksdagen, utan också folklig förankring i Sverige... Vi kräver nu att regeringen agerar snabbt och tydligt. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden är en viktig fråga för alla löntagare."
Socialt protokoll och utstationeringsändring
Man klargör också: "...Vi vill att EU antar ett socialt protokoll som stärker de anställdas grundläggande rättigheter gentemot den fria rörligheten...EU:s utstationeringsdirektiv måste...återfå sin minimikaraktär samt grunda sig på ett starkare skydd av arbetstagare."
Bevakning av kravenNu återstår bara att bevaka dessa krav. Det duger nämligen inte att lita på högerregeringen eller EUs högerkrafter att de med preferenser för kapitalistiska och arbetsgivarintressen också skulle bevaka fackliga rättigheter. Man måste klargöra att de är vår motpart och inga särskilt säkra krafter att gå hand i hand med.
Kontrollstationer på vägen
Därför finns nu stationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:
*kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
*kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
*toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
* utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.
Får inte bli liggande
Dessutom är det kanske förmätet av mig att säga, men jag gör det ändå så är det sagt: Jag förstår att det finns mycket att göra på centrum vid Sveavägen men jag hoppas att partiledningen i denna viktiga fråga verkligen bevakar att den inte bara "blir liggande" eftersom det är hjärtekrav för de flesta partivänner att denna sak inte genom vår egen passivitet förloras. Och håll gärna kontakten med oss eftersom man då kan undvika missförstånd. Dessutom så skulle det inte vara vare sig oöverkomligt dyrt eller svårt att ta sig upp till Juridicum i Stockholm och få goda råd från en av landets de absolut främsta experter på området, juristprofessorn Ronnie Eklund.
Äntligen! Vilka sköna toner! I dag ställer vår partiledare Mona Sahlin och LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin ett auktoritativt krav: Löntagarnas rättigheter, Reinfeldt. Det öppna brevet till statsministern är därför infört i hans husorgan Svenska Dagbladet i dag 6/10.
Brevet utmynnar i två preciserade krav:
1. Nu kräver vi att Fredrik Reinfeldt tar ansvar! Vi förväntar oss av statsministern att det finns en tidsplan där utredningen av konsekvenserna av Laval kan läggas fram innan beslut fattas i Sveriges riksdag om fördraget.
2. Vi förväntar oss också att statministern på EU-toppmötet den 15 oktober ställer sig bakom kraven från Europaparlamentet om en förändring av utstationeringsdirektivet och kravet på ett socialt protokoll för att därigenom säkra löntagarnas rättigheter.
Mona vill liksom LO syna Strååth först
Det mest glädjande är att punkten 1 innebär att Mona retirerar från sin ståndpunkt att vi röstar ja närhelst ratificeringen kommer upp i riksdagen. Det nya kravet till statsministern är att se till att Strååth är färdig till omröstningen, alltså precis det som LO-kongressen krävt. Det är ju också det enda rationella precis som alla kritiker påpekat - man kan ju inte först rösta ja och sedan utreda vad detta ja har för konsekvenser.
Vi finner oss inte i högerregeringens arrogans
Statsministerns nonchalans mot både SAP och LO är gränsade till arrogans eftersom han bryskt avvisat Monas krav att fackliga rättigheter skall tas upp på ordförandekonferensen och Wanjas framstötar om diskussioner i frågan inte ens besvarats. Det är viktigt att vi inte finner oss i denna arroganta attityd eftersom det för medlemmar och väljare framstår som om vi fungerar som dörrmatta varå högerregeringen kan torka av sina blankpolerade skor. Och vad är vi då för alternativ?
Oklart om man förstått Lissabon fullt utDet är en viktig markering att "Socialdemokraterna och LO vill se det nya Lissabonfördraget träda i kraft. Lissabonfördraget är viktigt för Europas löntagare. Fördraget innebär förbättringar jämfört med dagens gällande fördrag." Det framgår inte riktigt av skrivningen att man förstått att Lissabonfördraget inte innebär någon förbättring när det gäller den marknadsliberala prioriteringen med de fria rörligheterna för varor, personer, tjänster och kapital över alla grundläggande rättigheter (art 6 i Unionsfördraget och art 51, 52 i Rättighetsstadgan). Detta innebär ju att EG-domstolens lavallerier kommer att fortsätta under Lissabonfördraget.
Vi accepterar inte lönedumpning
Å andra sidan skriver man i brevet: "Beslutet i Lavalmålet har skapat oro på svensk arbetsmarknad.. och Vi ser idag exempel på att utländska företag konkurrerar med lägre löner, farlig arbetsmiljö och osunda beroendeförhållanden. Det kan vi i den samlade arbetarrörelsen aldrig acceptera... Den oro och ilska som följt har vuxit i styrka och riskerar att utmana det långsiktiga förtroendet för EU-samarbetet i Sverige. Det oroar oss. Speciellt viktigt är det inför Sveriges stundande ordförandeskap. Det nya fördragets godkännande kräver inte bara ett brett samförstånd i riksdagen, utan också folklig förankring i Sverige... Vi kräver nu att regeringen agerar snabbt och tydligt. Spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden är en viktig fråga för alla löntagare."
Socialt protokoll och utstationeringsändring
Man klargör också: "...Vi vill att EU antar ett socialt protokoll som stärker de anställdas grundläggande rättigheter gentemot den fria rörligheten...EU:s utstationeringsdirektiv måste...återfå sin minimikaraktär samt grunda sig på ett starkare skydd av arbetstagare."
Bevakning av kravenNu återstår bara att bevaka dessa krav. Det duger nämligen inte att lita på högerregeringen eller EUs högerkrafter att de med preferenser för kapitalistiska och arbetsgivarintressen också skulle bevaka fackliga rättigheter. Man måste klargöra att de är vår motpart och inga särskilt säkra krafter att gå hand i hand med.
Kontrollstationer på vägen
Därför finns nu stationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:
*kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
*kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
*toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
* utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.
Får inte bli liggande
Dessutom är det kanske förmätet av mig att säga, men jag gör det ändå så är det sagt: Jag förstår att det finns mycket att göra på centrum vid Sveavägen men jag hoppas att partiledningen i denna viktiga fråga verkligen bevakar att den inte bara "blir liggande" eftersom det är hjärtekrav för de flesta partivänner att denna sak inte genom vår egen passivitet förloras. Och håll gärna kontakten med oss eftersom man då kan undvika missförstånd. Dessutom så skulle det inte vara vare sig oöverkomligt dyrt eller svårt att ta sig upp till Juridicum i Stockholm och få goda råd från en av landets de absolut främsta experter på området, juristprofessorn Ronnie Eklund.
söndag 5 oktober 2008
Sven-Erik Österberg vill ta mig i andra örat också för vad jag skriver!
På min blogg skrev jag "Sven-Erik Österberg vill ta mig i örat för mina bloggar!" . Detta har medfört ett stort antal mejl till mig och bl.a. ett från den omnämnde, som lyder:
"Med andra ord får man inte ha andra åsikter än bloggare tydligen
mvh
Sven-Erik Österberg"
På detta svarar jag:
Ingen åsiktscharlatan
Jovisst Sven-Erik, men kanske beror det på hur man paketerar åsikterna. Du formulerade dig som om jag vore en åsiktscharlatan och det tycker jag fortfarande är helt oberättigat.
Utvecklats i mina åsikter
Jag har visserligen under den här mångåriga debatten vuxit i övertygelsen om EU och alltså under årens lopp reformerat mina åsikter alltefter det jag vunnit nya insikter. Jag är en sökare som inte tar något för givet utan noga penetrerar mina egna och andras ord och motiv. Därför skall jag inte sticka under stol med att jag blev förbannad när jag fick ditt mejl eftersom jag tyckte det var i grunden orättvist.
Spelad ödmjukhet
Med hänsyn till hur du formulerade dig förra gången så klär det dig inte med denna plötsligt spelade ödmjukhet du uppvisar i det senaste mejlet. Med "spelad" menar jag här att ödmjukheten inte är allvarligt menad utan döljer andra känslouttryck.
Varför tar du inte oss på allvar?
Min fråga till dig är: varför tar du inte mig på allvar och inser att jag inte bara sakligt och kunnigt kan underbygga vad jag säger utan också är en del av ett jättelikt nätverk framförallt med fackfolk men även många kritiska partimedlemmar? Detta är och kommer vara en fråga som mycket väl kan åstadkomma avsevärda problem eftersom så många känner sig överkörda. Inte minst med hänsyn till sättet på vilket det skedde.
Omröstningen i EU-parlamentet i oktober
Nästa kontroll på denna resa mot ratificeringsomröstningen i Sveriges Riksdag blir EU-parlamentets ställningstagande till Jan Anderssons rapport. Jag hoppas innerligt att den går igenom och att alltså en rekommendation ges till Kommissionen att komma med erforderliga förslag. Men eftersom socialdemokrater och socialister är i minoritet i parlamentet och jag inte tilltror högerkrafterna intresse av att försvara fackliga rättigheter så är jag pessimistisk.
Man kan inte gå hand i hand med högerregeringen
Skall bli intressant om partiledningen fortfarande håller samma linje efter omröstningen och socialdemokratiska riksdagsledamöter fortfarande inte förstår att man inte kan gå hand i hand med högerregeringen beträffande fackliga rättigheter.
____________________________
Jag tar mig friheten att publicera detta som kan tyckas vara privat. Men det speglar på vilket sätt partiledningen hanterar frågan om försvaret av fackliga rättgheter och en kritisk inställning till EU.
"Med andra ord får man inte ha andra åsikter än bloggare tydligen
mvh
Sven-Erik Österberg"
På detta svarar jag:
Ingen åsiktscharlatan
Jovisst Sven-Erik, men kanske beror det på hur man paketerar åsikterna. Du formulerade dig som om jag vore en åsiktscharlatan och det tycker jag fortfarande är helt oberättigat.
Utvecklats i mina åsikter
Jag har visserligen under den här mångåriga debatten vuxit i övertygelsen om EU och alltså under årens lopp reformerat mina åsikter alltefter det jag vunnit nya insikter. Jag är en sökare som inte tar något för givet utan noga penetrerar mina egna och andras ord och motiv. Därför skall jag inte sticka under stol med att jag blev förbannad när jag fick ditt mejl eftersom jag tyckte det var i grunden orättvist.
Spelad ödmjukhet
Med hänsyn till hur du formulerade dig förra gången så klär det dig inte med denna plötsligt spelade ödmjukhet du uppvisar i det senaste mejlet. Med "spelad" menar jag här att ödmjukheten inte är allvarligt menad utan döljer andra känslouttryck.
Varför tar du inte oss på allvar?
Min fråga till dig är: varför tar du inte mig på allvar och inser att jag inte bara sakligt och kunnigt kan underbygga vad jag säger utan också är en del av ett jättelikt nätverk framförallt med fackfolk men även många kritiska partimedlemmar? Detta är och kommer vara en fråga som mycket väl kan åstadkomma avsevärda problem eftersom så många känner sig överkörda. Inte minst med hänsyn till sättet på vilket det skedde.
Omröstningen i EU-parlamentet i oktober
Nästa kontroll på denna resa mot ratificeringsomröstningen i Sveriges Riksdag blir EU-parlamentets ställningstagande till Jan Anderssons rapport. Jag hoppas innerligt att den går igenom och att alltså en rekommendation ges till Kommissionen att komma med erforderliga förslag. Men eftersom socialdemokrater och socialister är i minoritet i parlamentet och jag inte tilltror högerkrafterna intresse av att försvara fackliga rättigheter så är jag pessimistisk.
Man kan inte gå hand i hand med högerregeringen
Skall bli intressant om partiledningen fortfarande håller samma linje efter omröstningen och socialdemokratiska riksdagsledamöter fortfarande inte förstår att man inte kan gå hand i hand med högerregeringen beträffande fackliga rättigheter.
____________________________
Jag tar mig friheten att publicera detta som kan tyckas vara privat. Men det speglar på vilket sätt partiledningen hanterar frågan om försvaret av fackliga rättgheter och en kritisk inställning till EU.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
