HMH - hans majestät honungen och alla söttälskare

Skrivet: 29 september kl. 14:15
Jo, jag är biodlare och ibland påverkar det ens metaforer.

Under rubriken "... när Värnhem väntar" skrev Mats Skogkär i går 28/9 bl.a. följande apropå att Malmö får fint besök, nämligen självaste kungen: Det putsas och fejas runt Värnhemstorget inför kungens besök i morgon. - Bortstädade blir några av torgets mest framträdande inventarier: hemlösa och missbrukare.
Själva tycks de icke-önskvärda ta saken med jämnmod. Med tanke på att kungen anländer strax efter klockan 10 borde det inte vara något problem, menar Peter utan efternamn, intervjuad i tidningen City: "Då är vi ändå iväg och köar på Systemet." Kanske blir det dagen till ära en flaska Kron? Den avslappnade attityd till kungahuset som tycks vara förhärskande bland Värnhemstorgets bänknötare kännetecknar knappast samhället i övrigt. Det svassas och hummas, bockas, nigs och bugas varhelst kungafamiljen drar fram. Verkligheten läggs till rätta. Och värst av alla är kanske medierna. Det gäller inte bara skvallerpressen som lever på att skriva förljuget och allt som oftast lögnaktigt om kungafamiljen.

Från egna minnesbilder kan jag då berätta detta.

Jag flyttade vid min pension 2004 från Stockholm och ett Roslagstorp inte så långt från Kårsta. För många år sedan när kungen var betydligt yngre men hunnit med att plocka upp invandrardamen, så gjorde kungaparet någon slags "eriksgata". Även lilla Kårsta skulle få besök. Kårsta var nämligen ändstation på en söt liten järnväg som tidigare gått enda fram till Norrtälje men som en ändstump från Östra station i Stockholm räddats genom miljöpartiets agerande regionalt. Kårsta station som låg mitt för tågperrongen målades om i vackert gult med vita knutar medan det gamla järnvägsmagasinet bara målades om i samma vackra gula färg på de två sidor som vette mot perrongen. Man räknade uppenbarligen inte med att någon i det kungliga sällskapet skulle göra som vi andra och pinka bakom magasinet. Men det blev naturligtvis stort skratt i bygden över tjänstemännens snålhet och kryperi för överheten. Skratten tog sådana proportioner att det blev en nyhetsnotis i Dagens Nyheter och järnvägsledningen fick bråttom att måla även de två återstående sidorna. Detta trots att det bara var vi vanliga rödblodiga och pinknödiga som skulle få njuta av härligheten.

Jag tycker mest synd om de kungliga men förmildrande är ju att de får ju hyfsat betalt för att hålla krypericirkusen i gång. Tydligen kan man framgångrikt lura utlänningar att bli litet mer positiva till Sweden när man kör glittervarianten. Någonstans - även om det inte är det jag politiskt främst prioriterar - är att det ju är litet pinsamt att i en demokrati ha ett statsöverhuvud med ärftligt ämbete högst upp i moset. Men det är väl kanske inte värre än att topposterna inom näringslivet tycks gå i arv och att man ärver förmögenheter som genom penningens makt ger inflytande. Men det är kanske dags att börja fundera över detta - kanske är det inte en publikt vinnande agenda att överhuvudtaget avskaffa arvsrätten. Så på denna punkt har vi nog vad vi förtjänar

En höstdag i rött

Ibland ger nyheterna tårar, som i dag när generalerna mejar ner obeväpnade demonstranter som bara vill ett demokratiskt styrelseskick i Burma och att generalerna inte skall försnilla landets inkomster. Man bara önskar att Palme uppstod och höll ett av sina nakna tal om dessa djävulens avskum. Jag citerar några ord ur en rad kvinnliga socialdemokratiska ledares fördömande av ledningen i Burma: Vi stödjer det burmesiska folkets mod. De har valt icke-våld för att uppnå en övergång till demokrati. Det är ett föredömligt vägval. Det är kraften från Gandhi och Nelson Mandela - de två personer som jag beundrar mest. Samtidigt är detta egentligen ett för svårt vägval när man helst vill beväpna sig och på något sätt slå tillbaka. Det som översköljer ens sinne går bara inte att formulera för en vanlig bloggare som jag: grämelsen, upprördheten och sorgen som kommer över en när man ser blodpölarna på bilder från Rangoon. Than Shwe blir dagens svordom.

Det känns futtigt att tala om något annat, men jag har sagt vad jag kan.

I morgon klär vi oss i rött.

I det lilla har Skåne i dag varit insvept i fuktig dimma. Som en stor grå, tårig sorg över att förtrycket, despotin för tillfället har övertaget.

Tidigt upp för att gå på PRO-gympan och cykla de 7 km till lokalen. Jag cyklar på den smala landsvägen med vägbanor som precis låter två fordon mötas. Det är många hästkrafter hos dem som sveper förbi med ett svischande ljud. Uppenbarligen tänker en del förare på att har gubbdjävuln gett sig ut på vägen får han skylla sig själv om han vinglar till - i vart fall med tanke på den lilla marginal som förbipasserande lämnat till cykeln. I motvind, uppförsbacke med två benkrafter mot deras förkromade framfart. Jag tror inte att någon av dem är elaka eller överväger att döda någon. Jag tror inte ens att de medvetandegör risken i passeringsögonblicket. Men eftersom jag jobbat som domare även med trafikmål vet jag att förklaringen vid trafikolycka är att gubben vinglade. Man undrar vad hänsyn och empati föreskriver i en situation som denna. Plötsligt ser jag att ett möte förestår med en jordbrukstraktor med fyra breda bakhjul och en såningsmaskin bak. Den täcker något mer än halva vägen. Jag hör motorljudet bakom mig och förstår att det är minst 50 procents risk att den omkörande bilen skall alltför snävt räkna med min del av körbanan. Jag vill inte utsätta mig för risken och kör ned i diket och faller omkull. Båda de två övriga trafikanterna kör förbi. Gubben klarade sig säkert bra - gräset är ju mjukt. Övermakten har talat.

Framkommen till PRO-lokalen får jag reda på att husets sålts och att den nye ägaren har sagt upp vårt kontrakt därför att han skall bedriva affärsverksamhet i lokalen. Vi betalar en ganska bra hyra för lokalen. Den används av de ca 100 medlemmarna. Så gott som varje dag är den fulltecknad med gympa, qi-gong, teater, bygdecirkel, telefon- och dator-cirkel, trafikcirkel, fester och olika samtalsgruppsträffar. Den är helt enkelt navet i tillvaron för många äldre i det lilla samhället. Den som har köpt lokalen är en snäll man men hans förmögenhet skall förränta sig och förmögenheten ger honom makten att kasta ut oss på gatan med alla våra goda föresatser. Kommunen har en lokal som möjligen skulle kunna vara en ersättning. Men kommunen är borgerlig och ser inte någon mening i att underhålla en lokal för att vi gamlingar själva skall bedriva den daghems- och kontaktverksamhet som kommunen egentligen själv är skyldig att stå för. Nej, den lokalen skall säljas ut till högstbjudande. Övermakten har talat.

Naturligtvis är dessa lokala exempel inte alls jämförbara med övergreppen ute i världen. Men överallt är det makten som talar. Guldgalonerad i Burma, hästkraftstinn på vägarna och med fet plånbok i det lilla samhället. Och som till sin hjälp har de säkerhetstrupper, lagstiftning och rättsväsende, hästkrafter, äganderätt, pengar och politisk makt.

Men i morgon klär vi oss i rött till stöd för de vars blod utgöts på Ragoons gator bara för att de önskade demokrati.

Bakgrund till gårdagens blogg

Om du undrar över varför inga homosexuella "finns" i Iran så kan du få en del bakgrundupplysning på webben:

På http://www.sodomylaws.org/ finns följande notis under sökordet Iran. Under notisen finns bilder av offentliga avrättningar genom hängning av personer som ertappats med homosexuella handlingar

Iran
Statute: Sharia law
Penalty: Imprisonment, torture, and death

På http://gayswithoutborders.wordpress.com/ finns följande notis
Mr. Gay Iran 2006 proves Ahmadinejad wrong med hänvisning till www.gay.com/news med tjusig bild på vackra bögar från Iran och Syrien. Men samtliga Mr Gay visade sig studera i USA eller Canada vilket förmodligen kommer att bli dessas vistelseland även i framtiden intill dess en "viss" förändring i styrelseskick mm sker. Enligt föregående notis är det ju livsfarligt att vara gay i Iran. Det måste ju vara drömlandet för pastor Green och andra religiösa fundamentalister med sina cancersvulster på samhällskroppen.

"A Jihad for love"

Homosexualitet och islam är inte oförenligt enligt den den indiske, muslimske filmaren Parvez Sharma, själv religiös muslim och homosexuell.. Hans dokumentärfilm "A Jihad for love" hade världspremiär på Torontos filmfestival förra veckan. Den handlar om homosexuella och lesbiska som försöker leva sina liv i muslimska länder. Filmen är inspelad i tolv nationer bland annat i Irak, Pakistan, Egypten och Syd Afrika. Man får hoppas att SvT köper in filmen och visar den på bästa sändningstid.

Den iranske presidenten Mahmmoud Ahmadinejad har besökt Columbia Univeristet i New York och FN de senaste dagarna. Många har protesterat mot att den kontroversielle presidenten fick tala på ett av USA:s främsta universitet. Ahmadinejad menar ju bland annat att Förintelsen bör betraktas som en teori och inte ett faktum. Ett annat kontroversiellt ämne som Ahmadinejahd tog upp är homosexualitet inom islam, "I Iran har vi inga homosexuella, till skillnad mot i ert land", sa han, och möttes av hånskratt från åhörarna.

Här har vi alltså två helt oförenliga besked från muslimska källor. Det är nog knappast någon som tvekar om vem som håller sig till sanningen. Detta säger emellertid en hel del om både "atmosfären" för homosexuella i den delen av arabvärlden och om statsbildningen Iran.

När det gäller atmosfären kan man utgå från yttrandet att i Iran finns inga homosexuella. Uppenbarligen finns det. Därför blir den obevekliga slutsatsen att förtrycket är så pass hårt att homosexuella och homosexualitet måste vara osynligt för att överleva. Blir homosexuella synliga så drabbas de nämligen av drakoniska straff och utstötning ur gemenskapen. De är väl flera som kommer ihåg rapporterna om hur polisen i Iran har som en av sina huvuduppgifter att bevaka att både kvinnor och män håller en klädsel och frisyr som överensstämmer med manligt och kvinnligt enligt mullornas diktamen. Både förtrycket av homosexuella och kvinnor är en del av den hårda patriarkala tolkning av islam som tyvärr blivit många mullors val.

När det gäller själva statsbildningen Iran så lär väl ingen ens på skämt påstå att demokrati är ett statsideal. Nej, det är inte medborgarna som har svaren utan de religiösa uttolkarna. Religiösa påbud, så som de uttolkas av de skriftlärde, inte bara står över lagen utan är lagen. Det handlar alltså om en religiös despoti som vi klart tar avstånd från - även om en pastor Green skulle välkomna något dylikt. Att vi inte välkomnar sådana tankar borde klargöras för alla som inflyttar till Europa och Sverige.

Mats Skogkär har i dagens Sydsvenska 26/9 tagit upp en annan aspekt "Presidenten och bomben" (jag kommer att tänka på en av de s.k. Muhammedkarikatyrerna där profeten hade bomber instuckna i turbanen!). Han skriver: ...Två gånger har FN:s säkerhetsråd krävt att Iran upphör med sin urananrikning... Men bara för ett par veckor sedan blev Mellanösterns kärnvapenekvation plötsligt betydligt mer komplicerad. Israeliskt stridsflyg angrep då mål i Syrien. Men om vad som angreps och varför var det länge tyst, på såväl den israeliska sidan som den syriska. Sedan dess har uppgifter om Israels nattliga räd den 6 september sakta men säkert sipprat ut... målet för attacken var en syrisk anläggning där syriska och nordkoreanska experter arbetade med att förse scudrobotar med kärnstridsspetsar framställda av material som smugglats in från Nordkorea. Enligt andra uppgifter var utrustningen avsedd för Iran...

Med hänsyn till vad som framstår som uppenbart om den iranska statsbildningen så vore det enbart dumt att inte beakta dessa ryktens innehåll. Det vore även mycket naivt att sätta tilltro till presidentens försäkringar om att det egna upparbetningsarbetet skulle vara betingat av fredliga möjligheter att utnyttja kärnkraften. Detta hörn av världen rymmer en explosionsrisk där luntan redan är tänd men ännu inte förd till tändsatsen.

Dags för A Jihad for love and peace alltså!

Man blir så besviken, Göran!

Hu, vad besviken man blir när en socialdemokratisk ledare man beundrat får ge girigheten ett ansikte som en annan besviken socialdemokrat uttryckte saken.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt en tid där Göran Persson med hårda nypor ställde i ordning Sveriges ekonomi efter fruktansvärd vanskötsel som en tidigare borgerlig regering lämnat efter sig, en ekonomi i fritt fall. Det var inte lätt eftersom de hårda tagen gjorde att vi fick kompromissa med mycket av vårt centrala idépolitiska innehåll. Men det gjordes och senare kunde alla glädja sig åt en bättre utveckling. Men det slet hårt i hjärterötterna att inte kunna bistå de värst utsatta på ett riktigt sätt. Det var Göran Persson som höll i tömmarna och med fast hand styrde ekipaget på god ekonomisk väg igen.

Jag har aldrig personligen gillat Göran Persson men alltid respekterat honom för hans insats för Sverige och socialdemokratin. Därmed har jag också alltid försvarat honom mot belackare som själva inte orkat med att med mer än en gäspning åse Sveriges ekonomiska förfall. Nej jag tyckte inte om hans sätt men jag beundrade hans politiska handlag och kraftfulla sätt att ställa allt till rätta igen. Men hans arrogans och omvittnade bufflighet var svår att överse med - jag minns en TV-incident under en valrörelse där en väljare med frågor avfärdades som fullblodskommunist, vad nu det hade med saken att göra.

Efter Anna Linds bortgång är det som Göran Persson aldrig kommit igen. Eller är det kärleken som tagit överhanden? Jag missunnar inte Göran Persson att dra sig tillbaka. Men det var ju det han inte gjorde formellt menväl faktiskt. Han borde alltså ha avgått när han inte längre kände entusiasm för fortsatt parti- och regeringsarbete. Hela senare delen av mandatperioden och framförallt under valet lämnade han socialdemokratin och vänstern i sticket. Han var helt enkelt obefintlig som politisk lokomotiv. Däremot kom hans privata arrangemang med ett stort skrytbygge för sin familj att bli en belastning för socialdemokratin. Många kommentatorer - visserligen med hjärtat åt höger - har sagt att senaste valet inte handlade om vänster- eller högerallians utan en folkomröstning om fortsatt Göran Person eller inte. Kanske finns det ett uns sanning i detta.

När väl högeralliansen äntrat taburetterna och Tv började spela upp dessa intervjuer blev det bara pinsamt, pinsamt. Trots min tidigare respekt för Göran Persson kände jag bara att guskelov att vi är av med karln. Det var så småaktigt och ... ja bara pinsamt. Och nu påbrödet med uppdrag för en verksamhet som ligger långt bort från vänstern och dess politiska ideal samt detta med bolagsfiffel för att få ut mesta möjliga av staten efter sin avslutade befattning som statsminister. Nej, det blir för mycket. Naturligtvis blir han en barlast som det blir svårt att hiva över bord för att få skutan flott igen. Men jag hoppas och tror att Mona Sahlin klarar det med allas vår hjälp. Göran Persons eget handlingssätt gör att man så snart som möjligt vill glömma hans existens - att läka besvikelsen över en bra karl som blev en svikare.

Politikens Mona-Lisa

Mona-Lisa har ett outgrundligt leende och döljer det delvis bakom en slöja. Det finns en politikens Mona-Lisa som har ett outgrundligt leende och klär sina tankar i en slöja av av - som det förefaller vid ett ytligt betraktande - vist budskap. Ordslöjan visar sig emellertid vara en trollkarls näsduk ur vilken trollas den ena visheten efter den andra som till allas förvåning stämmer väl överens med de politiska "oberoende liberala" åsikter som tidigare framskymtat kring Mona-Lisas framtoning.

Jo, Per T. Ohlsson har återigen skrivit en djupsinnig helsida 23/9 "Hur borde det vara": En socialdemokrati som letar efter svar på framtidens frågor kan, om den vill och vågar, finna vägledning i sitt förflutna. Inte i 1970-talets offentliga excesser, kollektivism och regleringsiver, utan i de spännande och frigörande idéer som lade grunden till en politisk epok präglad av tillväxt, arbete och sociala framsteg. Och vad är det då för luntor som PerTe citerar ur denna gång? - Jo, tre böcker från 1926, 1936 och 1941!

Visst kan man ha kläckt ett och annat guldkorn på den tiden men sentenserna har skapats i en milt sagt annorlunda miljö, ja helt enkelt ett annorlunda samhälle. M.a.o. skulle PerTe komma på den absurda tanken att råda Reinfeldt, Borg och hela gänget att börja läsa de borgerliga skrifterna från motsvarande tid för att få vägledning i sitt högerregerande? Fredrik och Arne skulle knappast ta ett sådant förslag på allvar.

Nå vad vill PerTe då uppnå med sin litania. Jo, om man läser dessa gamla luntor på rätt sätt så är det inte alls säkert att en socialdemokratisk regering skulle ha fört en annorlunda politik! Utan de skulle alltså ha försämrat för sjuka, arbetslösa och pensionärer för att ge till de rika och den mer välmående tredjedelen av Sveriges befolkning på bekostnad av den mesta fattiga tredjedelen? Magstarkt? Jo men det brukar PerTe vara.

Och vad skall man då läsa. Jo, "renässansmänniskan" Rickard Sandler som i ett litet utdrag skulle ha skrivit: "Att andel i prestationer och andel i resultat ställes i ett direkt samband är ur denna synpunkt ett berättigat tillgodoseende av det samfällda intresset." Detta tolkar PerTe naturligtvis på följande sätt: Andel i prestation. Andel i resultat. Det skall med andra ord löna sig att arbeta. Visst Socialdemokratin har aldrig motsatt sig olika löner i samhället men vad han då förbigår är vad Sandler i den citerade källan också skriver om solidarisk sociademokratisk politik. Och att det därmed skall vara måtta på hur de rika gynnas. Men PerTe brukar ju välja vad han vill citera.

Inte heller är det särskilt revolutionerande för en socialdemokrat att läsa Nils Karleby som enligt PerTe formulerade en "odogmatisk socialism" som föräras ett par långa citat som enligt PerTe är "svårt att förena med senare tiders strävan efter långtgående löneutjämning" Men socialdemokratin har aldrig motsatt sig, som jag nyss sa olika lönesättning, såvida det inte just gäller könsolikheter, så den odogmatiska inställningen har varit ganska utbredd även inom vänstern. Skillnaden är väl bara att en socialdemokratisk regering vill motarbeta att löneskillnaderna galopperande ökar på sätt skett redan under detta år högerregeringen skött Sveriges affärer. Karleby kunde inte ens drömma om en så vanställd fördelning av inkomster som den högerregeringen är på god väg att introducera.

Men detta är väl ungefär som man alltid har bedrivit högeralliansens politik med osanningar som den om det"nya arbetarpartiet" och genom citat där man valt precis det som faller bäst i den välsmorda truten och som saknar varje relevans med den svåra verkligheten under högerregeringens välde för sjuka, arbetslösa och pensionärer. En sak är då säker att en sådan överklasspolitik inte har någonting att göra med HUR DET BORDE VARA för en socialdemokrati som genom fördjupat rådslag blanmd medlemmarna förnyar sin politik.

Så, så var det med det, PerTe.

Under rosen - Sub rosa

Medeltidslatinet sub rosa, under rosen, syftar på att man hängde en ros i taket på biktstolar. I lördagens Sydsvenska 22/9 under rubriken "Ingen välsignad (kd) vecka" biktar chefredaktören Heidi Avellan sina - och f.ö. hennes allianskollegers - svårigheter när det gäller alliansbrodern alias "Ett pytteparti som tar sig in till riksdagen med darr på ribban, ett parti som vägrar låta samkönade par gifta sig och som biter sig fast i abortmotstånd och unken moralism".

Vad som retar "de oberoende liberala" journalisterna tycks vara att behöva kännas vid en sådan alliansbroder som dessutom försöker dra växlar på rundhänta löften som högerregeringen får ta ansvar för att de genomförs. Med illa dold skadeglädje talar hon om att högerregeringen höjer bensinskatten trots KDs löfte om motsatsen, vidare att fastighetsskatten ersätts med en kommunalavgift mer än dubbelt så stor som den KD utlovade och att utbrytare bildat nätverk för att påbörja en i abortfrågan mer renlärig partibildning. Samtidigt erinrar hon om att utan kd hade alliansen aldrig vunnit valet 2006 och kommer inte att vinna 2010 utan dess hjälp. Och "på det sättet var det en riktigt bra vecka" i alla fall... eftersom högerregeringen satte en bra gräns för "pyttepartiets" medbestämmande i regeringsarbetet.

Det är på sätt och vis skönt med dessa "bikter". Det är bara så sällan de förekommer i den borgerligt ägda pressen som dominerar pressmedia. Man ställer ju i övrigt helhjärtat upp på sin högerregering. Och det enda som pyser ut är just litet syrligheter om KD eller marginella nyp mot någon minister som burit sig osedvanligt dumt åt. Det är precis samma sak även i DN och de andra alliansdrakarna. Denna "oberoende liberala" konformitet är en tanke som borde tänkas mer ofta. Särskilt med hänsyn till det fria ordets betydelse för grundbulten i vår demokrati Yttrandefriheten.

I söndags skrev Sydsvenskan 23/9 en allvarlig erinran apropå att en rad journalister dödats eller hålls fängslade i andra länder: ...helt klart är det fria ordet mäktigt. Så mäktigt att ledare runt om i världen alltjämt försöker hindra journalister från att utföra sitt jobb... det fria ordet är svåröverskattat när det gäller att sprida frihet och demokrati. Men vad händer om det visserligen inte gäller frågor om journalisters liv eller frihet menväl en journalist bästa möjlighet att försörja sig är att skriva i en vissa anda som väl stämmer överens med den samlade makten i samhället, både regeringen och samhällsekonomins toppar?

Ja det fria ordet är svåröverskattat när det gäller att sprida frihet och demokrati. Och är ordet fritt?

Sydsvenskan: "De lovade för mycket"

I natt skrev jag under rubriken "Nya fastighetsavgiften - en okristligt orättvis reform": Världen är uppochned när Kristdemokraterna driver på denna okristliga idé att ohemult återigen gynna mångmiljonärerna på bekostnad av egnahemsägare och lägenhetsinnehavare och dessutom göra det med en lagstiftning med retroaktiv verkan och är fastlåsande på arbetskraften. Och i dag berkräftar Sydsvenskan av alla i stora drag all kritik även om det sker i mer hovsamma ordalag.

Sålunda nämner man:
*sveket mot väljarna då man mer än fördubblat avgiftsbeloppet
*ordet avgift är inadekvat då det egentligen fortfarande rör sig om en skatt
*vem som tjänar mest på reformen råder det dock ingen tvekan om: de som äger dyra, högt taxerade villor.

Däremot berömmer Sydsvenskan naturligtvis Borg för att han höjer reavinstskatten och tar ut en ränteavgift för uppskov - man finansierar ju reformen "inom bostadssektorn". Bakom dessa oskyldiga ord döljer tidningen att mindre bemedlade får vara med att betala för att lyxvillorna skall få sänkt skatt med fem eller sexsiffriga belopp. Huruvida man gillar att lagstiftningen mot gängse lagstiftningspraxis ges retroaktiv verkan så tidigare meddelade uppskov och alltså vanliga egnahemsägares och bostadsrättshavares ekonomiska planering söndersmulas framgår inte.

Av på nyhetsplats publicerad artikel framgår hur Bert Persson och hans grannar i Östra Göinge tjänar 940 kr på reformen medan Sven Ribbenstropp och hans moderatgrannar i Vellinge tjänar 11210 kr på reformen. Men dessa siffror är förledande eftersom de avser ett genomsnitt i de nämnda kommundelarna. I realiteten är det nämligen så att Bert Persson inte tjänar krona på sitt egnahem medan Sven Ribbenstropp tjänar 37.500 på sin lyxvilla. På motsvarande tjänar Anne-Marie Pålsson och Fredrik Reinfeldt femsiffriga belopp.

Inte nog med att de rika på detta sätt gynnas med en kraftig skattesänkning. När Bert Persson och andra egnahemsägare skall sälja så får de genom höjd reavinstskatt vara med och och subventionera de rikas välfärd. Bert Persson hade dessutom när för några år sedan köpte sitt egnahem fått uppskov från ett tidigare hem med 500.000 kr, vilket ger en reavinstskatt på 110.000, varav 10.000 utgör den ytterligare kostnad regringen ålägger Bert såsom subvention till lyxvillorna. Därför skall han i sin välplanerade men snäva budget ytterligare subeventionera rikemansvälfärden med ytterligare 2.500 kr per år. Det blir dyrt för de fattiga med denna högerregerings skamlösa gynnande av de redan rika.

Allting högerregeringen gör präglas av att de rika skall tjäna stora summor medan de fattiga kläms åt. Borg och Schlingman menar att det är en ansvarsfull politik när man sätter åt de många fattiga och ger till de färre förmögna, att det är en rättvis politik de som har mer får mer och de som har mindre får mindre och att det är ett sätt att förmå sjuka,arbetslösa och pensionärer att gå ut i låglönejobb genom att minska bidrag och beskatta pension mm hårdare en dagsinkomst osv i en djävulsk cirkelgång.

Till med högertidningarna börjar dra öronen åt sig...

Nya fastighetsavgiften - en okristligt orättvis reform.

Världen är uppochned när Kristdemokraterna driver på denna okristliga idé att ohemult återigen gynna mångmiljonärerna på bekostnad av egnahemsägare och lägenhetsinnehavare och dessutom göra det med en lagstiftning med retroaktiv verkan och är fastlåsande på arbetskraften.

Fastighetsskatten ersätts med en kommunal avgift på 6.000 kr för "småhus" antingen huset är värt några hundratusen eller ett tiotal miljoner. Socialdemokraten Pär Nuder kommenterar detta: Den grundläggande orättvisan kvarstår. Slott och koja kommer att beskattas på samma sätt. De som har högt taxerade villor kommer att få de allra största skattesänkningarna och det kommer att betalas av vanliga villaägare. De största förlorarna är ju låginkomsttagarna som i dag skyddas av begränsningsregeln. Men framför allt är hela svenska folket förlorare på så sätt att skillnaderna mellan de som redan har mycket och de som har lite kommer att öka ännu mer med den här politiken.

Villaägarnas riksförbund som under många år har protesterat mot fastighetsskatten är inte heller nöjd i dag: Löftet till väljarna och det som starkt bidrog till att alliansen vann valet och fick bilda regering var just löftet om att avskaffa den statliga fastighetsskatten och införa en låg kommunal avgift, i valrörelsen nämndes 2.800 kr. Men nu kommer en majoritet av landet småhusägare att betala fastighetsskatt utifrån samma principer som tidigare, det vill säga utifrån ett godtyckligt taxeringssystem.

Som villaägarnas riksförbund konstaterat utgör summan 6.000 kr i sig en kraftig avvikelse från de summor som nämndes under valrörelsen, ja mer än en fördubbling. Detta utgör ett gravt svek mot väljarna.

Slutsatsen härav är att alla fattiga husägare i verkliga småhus framförallt ute på bonnlandet och i avfolkningslänen får dyrt betala för att högerregeringen skall sänka skatten för mångmiljonvillorna i Danderyd, Saltsjöbaden, kring Göteborg och Malmö, Båstad och andra badorter. Detta är skandal!

Än värre är att för varje hyreslägenhet skall tas 1.200 kr i "fastighetsavgift". En föga djärv gissning är att fastighetsägarna anser sig oförhindrade att öka hyran med detta belopp. Innebörden härav blir att de som bor i hyreslägenheter, även en- och tvårummare, får vara med och betala för att högerregeringen skall sänka skatten på lyxvillorna! Detta är skandal!

Den statliga inkomstförlusten p.g.a. av att ägarna till lyxvillorna skall få lägre skatt skall täckas in genom att realisationsvinstskatten skall höjas till 22 procent och en ränta på 0,5 procent skall tas upp på uppskov.

Detta är i sig en mycket olycklig lösning enär en höjning av reavinstskatten på försäljning av fastigheter och bostadsrätter verkar inlåsande på arbetskraften. Denna förstärks kraftigt av att uppskovsreglerna försämras. Enkelt uttryckt måste man vara rikare för att ha råd att flytta från en ort till en annan. Kraven på att flytta ställs genom högerregeringens politik främst på arbetslösa och hur skall dessa ha råd att byta bostad med de nya reglerna är en olöst gåta. Men en högerregering behöver ju inte tänka på de utanförstående annat än i valrörelse eftersom det nu gäller att med alla medel gynna de redan rika.

Höjningen av reavinstskatten gäller även för uppskjuten skatt även om fastighetsförsäljningen skett före ikraftträdandet 2008 och likaledes så skall även för tidigare meddelade uppskov betalas ränta. De som en gång i förfluten tid planerat sin ekonomi efter de då gällande reglerna skall nu få sin planering uppryckt i värsta fall med följd att ekonomin inte längre håller för det redan gjorda fastighetsköpet. I vart fall om man inte är rik. Igen skall man alltså klämma åt de fattigare och detta dessutom retroaktivt. De mindre bemedlade skall alltså inte kunna lita på att statsmakten inte plötsligt river upp deras noga planlagda ekonomi därför att en ny regering vänder på steken. Oansvarigt och undergräver tilliten till lagstiftningen. En fråga är om det ens är lagligt.

Världen är uppochned när Kristdemokraterna driver på denna okristliga idé att ohemult återigen gynna mångmiljonärerna på bekostnad av egnahemsägare och lägenhetsinnehavare och dessutom göra det med en lagstiftning med retroaktiv verkan och är fastlåsande på arbetskraften.

Oranga ballonger eller verkligheten?

Idag slår de borgerliga tidningarna på stort när det gäller att berätta om de oranga ballongerna för att verklighetens grå tristess inte skall slå igenom. Med detta i tanke har man på Sydsvenskan på ettårsdagen 18/9 engagerat ledarskribenterna Mats Skogkär och Per Tedin för att på en helsida skriva om "Bland muntergökar .." (gissa vem man då avser) resp. "...och dysterkvistar" (gissa vem man då avser).

Jo, du gissade rätt! Muntergökarna är regeringen som firade att de förmögna berikat sig genom regeringens åtgärder. Av Rapports undersökning, som jag berörde i gårdagens blogg "Svartpåvitt: vi väljare är rationella!", framgår ju att inkomstskillnaderna sedan 2000 legat i stort stilla medan dessa dramatiskt steg uppåt i och med att högerregringen började sin verksamhet att underlätta för de rika att förmera sin inkomst och samtidigt krympa inkomsterna för de verkligt fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer. Det verkliga illusionsnumret försöker sig de borgerliga journalisterna på när man i detta sammanhang talar om att "utanförskapet" minskar när man klår de ekonomiskt redan utsatta!

Ett annat trolleritrick man försöker ge sken av är att minskningen av arbetslösheten med 130.000 personer beror på högerregeringens åtgärder. Ja, man t.o.m. påstår att Konjunkturinstitutets senaste rapport bekräftar att så är fallet. Som var och en förstår är detta en ekonomisk omöjlighet och läsning av rapporten visar också att inte en siffra och inte en bokstav bekräftar påståendet - rent ljug alltså. Men trolleri bygger väl litet på ljug.

Sedan sjunger Mats Skogkär visan om att alliansvänner måste propagera mera eftersom väljarna - apropå opinionsundersökningarna - inte begriper hur bra regeringen sköter sitt värv. De borgerliga media gör ju allt för att dra sitt strå till stacken så som välvilliga megafoner. Ja, tro nu inte att detta sker bara genom ledare utan även nyheterna vinklas och obehagliga nyheter sorteras bort; exemplevis så har borgerliga media inte publicerat den ovannämnda ganska sensationella rapportundersökningen av den dramatiska ökningen av inkomstskillnaderna. Men huvudfrågan kvarstår: Varför försöker alla borgerliga skribenter frånsäga väljarna rationalitet och klarsyn? Med sådana klart visande siffror i opinionsundersökningarna, eller med Mats Skogkärs ord "i runda tal 300000 väljare flytt alliansen", borde kanske reflexionen även hos en högerliberal om han/hon verkligen är "oberoende" söka sig till annat än propagandaljuget och syssla med realiteter för vanligt folk.

Nej, fy attan högeralliansvänner ser hellre till oranga luftballonger än till fattig verklighet.

Jo, du gissade rätt nr 2! Dysterkvistar är - helt i enlighet med slutsatsen nyss - socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen som analyserat alliansåret med att regeringspolitiken är orättvis, oansvarig och omodern. Ja, det är bara slutsatsen av en 50 sidig rapport "Ett år under borgarna - vem firar?". Det är att notera att rapporten bygger beräkningar som utförts av riksdagens utredningsinstitut, RUT. När Per Tedin avfärdar avsnitt med det "får något av ett löjets skimmer över sig" så säger det alltså något om hur en seriös granskning av den förda politiken upptas av en "oberoende liberal" tidning.

Föga förvånande för den tendentiösa nyhetsjournalistiken i borgerliga media så omnämns rapporten i en helsides inrikespolitisk artikel som handlar om regeringen med 20 små ironiska rader, vari ingår "Föga förvånande var den ytterst kritisk". Vad nu detta omdöme har i en nyhetsartikel att göra?

Det är också en tanke värt att notera att man så renodlat detta med oranga luftballonger i regeringspressen att när man påminner om den krassa verklighet som de politiska besluten föder för folk i allmänhet så är man en dysterkvist. Och när man påminner om att väljarna är rationella nog att se verkligheten så är man säkerligen en dysterkvist i kvadrat.

Både Heidi Avellan och senast nu Per Tedin har hackat på Mona Sahlin och socialdemokraterna för man inte har presenterat någon "egen politik". Detta säger egentligen mer om alliansvänners referensram. Högeralliansens tillkomst är ju en ovanifrångrej som tillkom genom att näringslivet och vissa tongivande moderatdistrikt lät psykologer och propagandafolk i samråd med en grupp kring Reinfeldt, Borg och den numera avpolleterade Odenberg analysera vilken strategi man skulle ha för att locka stora väljargrupper främst inom LO- och TCO-kollektivet. Det resultat man kom fram till, som kan sammanfattas i uttrycket "det nya arbetarpartiet", blev stommen till den politik som man "enades om" i Högfors, Bankeryd osv.

När vi inom vänstern utformar vår politik så gör vi inte på det sättet, men det är naturligtvis svårt att förstå för en alliansjournalist. Nej, vi har omfattande rådslag där man försöker fånga upp åsikter och tyckanden - inte genom psykologer eller opinionsspecialister - utan genom diskussioner och möten på gräsrotsnivå, vilket allt sammanställs och underställs partiets beslutande organ. Skillnaden i förfaringssätt innebär att alliansen gjort våld på sina kärnväljare medan vi förstår att man istället måste bygga politik på kärnväljarna. Detta har Mona Sahlin (kanske till skillnad från Göran Persson) förstått. Men tydligen fattar inte heller de borgerliga skribenterna detta. Eller vill de bara inte fatta det?

Svart på vitt: vi väljare är rationella!

Enligt en TT-notis i maj 2005: Inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga hushåll minskar i Sverige. Under 90-talet ökade skillnaderna något för att sedan nå en topp år 2000. Sedan dess har de minskat, enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).

Men det var i maj 2005 det. Är det någon minnessäker läsare som kommer ihåg vad vi hade för regering då? Jo, just det en regering som månade om folk i gemen och stöd på den politiska vänstern i Sverige.

Så skedde ett val på hösten 2006. En borgerlig högerregering tog över från vänsterregringen i enlighet med ett valutslag där högeralliansen segrade med ett fåtal - men ack så viktiga - procentenheter. Nu firar denna högerregering ett års maktinnehav. Man har uppenbarligen enligt folk i allmänhet hunnit rasera ganska mycket av det folkhem och de trygghetssystem som vänstern under år murat upp. I vart fall visar väljarundersökningar att väljarna i dag gett vänstern 12-procentig ledning över allianspartierna - ja t.o.m. socialdemokraterna själva har tilldelats större väljarunderlag än allianspartierna tillsammans.

Redan i går skrev jag i ämnet om alla vilsna borgerliga skribenter med Heidi Avellan och Per T. Ohlsson på Sydsvenskan som exempel. De har ju målet för sitt skrivande klart: högerregeringen är bra. Och då måste de ju bli ganska vilsna med sådana siffror på opinionen som de aktuella. Följden blir som jag sa i går: När väljarsiffrorna - med ett understatement - pekar på att väljarna är missbelåtna med det resultat de ser av högerregeringens åtgärder, så handlar det antingen om att vi är för korkade, vi ser fel saker eller att vi inte förstår vårt bästa eller möjligen att högeralliansen inte berättat hur bra de vidtagna åtgärderna är. Vi är orationella helt enkelt.

I dagens Rapport 19.30 publicerades en undersökning som visade på en dramatisk ökning av inkomstskillnaderna efter det att högerregeringen tagit makten. Kurvan som pekade rakt uppåt snett framåt visade i grafik den kraftiga ökning av inkomstskillnaderna som inträtt. De förmögna kunde under borgaråret förmera sina inkomster med i bästa fall hundratalstusen kronor bara genom förmögenhets- och fastighetsskattens borttagande. Detta medan arbetslösa, sjuka och pensionärer fått se inkomsterna krympa och de små inkomsterna straffbeskattas enligt en särskilt sträng skatteskala. PRO har också för länge sedan protesterat och på ettårsdagen av maktövertagandet så protesterade även det borgerligt anfrätta SPF. Pasta med ketchup och litet hundmat är matsedeln medan de besuttna har svårigheter att hitta lämpliga investeringar för sitt överflöd. Och som sagt nu finns det kurvor som visar svartpåvitt vilka som tjänar på vår högerallians.

Så kära borgerliga skribenter på ettårsdagen är det kanske dags att låta sanningen sippra in i era tidningar! Ingen har ändå trott att så intelligenta personer som ni inte fattar vad som är i görningen...

Rationella väljare?

Det är precis som vid EMU-omröstningen att vi väljare i de borgerliga journalisternas ögon är korkade och inte tar till oss fakta. Högerregeringen för en bra politik det måtte vi väljare väl fatta! Det trumpetar i alla de "oberoende liberala" megafonerna ut. Ja, ja de säger inte att vi är korkade men inte är vi "rationella", eller hur? Sålunda...

Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan har stora svårigheter i sin lördagskrönika 15/9 "Högfors, Bankeryd, Rosenbad..." att förstå sig på verkligheten: I den senaste Sifomätningen leder s + v+ mp med 51,7 mot 43,9 procent för alliansen och i Synovate Temo är siffrorna 53,3 mot 42,4 procent. Och i dag publicerades den senaste SIFO-mätningen då motsvarande siffror var 53,3 och 41,9, varvid det noteras att socialdemokraterna med 42,7 ensamt är större än de borgerliga tillsammans.

Herdi Avellan fortsätter sin analys: Obegripligt nog har socialdemokraterna under Mona Sahlin stärkts. Obegripligt, för den som inte är krass nog att tänka att bara den som ingenting gör inte heller gör något fel... Nästa val kommer det inte att handla om att bli av med Göran Person... Socialdemokraterna förknippas med trygghet och anses stå på de svagas sida, visade en mätning från Synovate Temo i somras. Alliansen uppfattar väljarna däremot som de välbärgades regering. Slopad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt i kombination med förändringar i a-kassan kan ge det intrycket... Det enda alternativet till en ny s-regering då är en trovärdig allians... Men vallöftet var fler i arbete och arbetslösheten är nu rekordlåg. Enligt Statistiska centralbyrån är över 130 000 personer fler sysselsatta idag jämfört med för ett år sedan.


Heidi Avellan summerar att "rationella väljare är helt enkelt att be om mycket. Och alliansen är fortfarande dålig på att kommunicera vad den åstadkommer.."

Gör regeringen ingenting rätt, frågar en lika vilsen Per T. Ohlsson i sin söndagskrönika, och svarar: Jo, det gör den. Men den är dålig på att berätta det. Nyblivne folkpartiledaren Jan Björklund medgav detta vid partiets landsmöte i Västerås: ”Vi har alla, partiledare och alla statsråd, varit allt för fokuserade på att fatta besluten och för lite på att också argumentera för dem. Ett exempel är den ekonomiska politiken.”

Också PerTe söker stöd i arbetlöshetssiffrorna och försöker att "med någorlunda öppet sinne" studera statliga Konjunkturinstitutets beräkningar till stöd för högerregeringens politik: Men när det gäller jobben, väljarnas högst prioriterade område, har tillräckligt mycket blivit rätt för att kunna ge en styrande borgerlighet åtminstone några opinionsmässiga poäng. Varför har det inte blivit så? Det enkla svaret är att regeringen har haft märkligt svårt att omvandla framgångens tekniska termer till ett sammanhållet och attraktivt budskap. Mycket av politiken fungerar. Kommunikationen fungerar inte alls.

På något sätt är det uppochnedvända världen att läsa de borgerliga tidningarna med en dagsupplaga på 3.000.000 ex (mot våra ca 600.000). Man har alltså köpt sig en omotiverat stor andel av media. När de borgerliga "vann" i opinionsundersökningar då var de något att hålla i när åskan gick men nu så avfärdas de som något som katten dragit in. När väljarsiffrorna - med ett understatement - pekar på att väljarna är missbelåtna med det resultat de ser av högerregeringens åtgärder, så handlar det antingen om att vi är för korkade, vi ser fel saker eller att vi inte förstår vårt bästa eller möjligen att högeralliansen inte berättat hur bra de vidtagna åtgärderna är. Som journalist måste det kännas som en konstig uppgift att hela tiden omtolka verkligheten så att den stämmer med bilden av en bra högerregering. Och ibland blir faktiskt skillnaden mellan verkligheten och den borgerliga pressens bild av den mätbart stor, se opinionsundersökningarna.

För mig framstår det som naivt att tro just med hänsyn till de åtgärder regeringen vidtagit att regeringen är till för andra än de välbärgade med någon slags dold omvänd robinhoodnorm. Det handlar ju för höge farao inte om bristande kommunikation utan om bristande förankring hos väljarkåren för de åtgärder som vidtagits. Är det så svårt att förstå?

Verkligheten finns faktiskt också i exempelvis KIs konjunkturläget.Augusti 2007 om man tittar efter. Det finns nämligen inte en siffra eller en bokstav som talar för att regeringens åtgärder skapat den nya arbetstillfällena. Dessa får nämligen antas vara en följd av en osedvanligt bra konjunktur. Bläddrar man i luntor kanske man ärligt skall redovisa vad där står. Så, så var det med den saken.

Ja, det där med kejsarens nya kläder är ju gammalt, men ändå. Ni borgerliga journalister är ju fullt upptagna med att skildra den obefintliga grannlåten med hermelinsbrämat och guldkrona, hela ståten. Hur skulle det vara att gnugga ögonen? Och dessutom sluta frånkänna oss väljare sunt förnuft och vanligt förstånd?

Mentala saltomortaler

Högerregeringen genomför i dag enligt egna ord den största sjukersättningsreformen på år och dag. Man tror att sjuka går hemma och latar sig och sänker sjukersättningen efter ett år. Med andra ord fattiga görs ännu fattigare. Den s.k. reformen torde bara innebära ett gigantisk besparing för statskassan som därmed ytterligare täcker finansieringen av redan tidigare beslutade skattesänkningar för de förmögna i Sverige.

Samtidigt meddelas att de medel som ställdes till förfogande för att nyanställa 300 som enbart skulle syssla med kontroll av bidragsbrott ökas med ytterligare 700 miljoner. I och för sig bra att motarbeta fusk. Det är bara det att regeringen på sätt jag skrev i går ägnar sig åt kvalificerat hyckleri i det att man med paranoikerns iver ägnar sig åt småfifflarna medan man med olika beslut gör nätöppningarna större eller rent av tar bort näten för de stora fula fiskarna. Ty samtidigt som man med satsar miljarbelopp på bidragsfuskarna så avväpnar man skattepolisen genom att besluta om förmögenhetsregistreringens upphörande och att kraftigt dra ned på anslagen till finanspolisen när det gäller utredning av bolagsfiffel. Enligt statssekreteraren i finansdepartementet är det "storebror" att granska kvalificerade brottslingar. Samma tanke gäller uppenbarligen inte småfifflare.

Så, så var det med det.

I Göteborg händer det: När nyheten om att Gais och Örgryte, båda över hundra år gamla, diskuterade med den ekonomiskt starka Hisingsklubben Häcken om att bilda ett gemensamt a-lag började det mullra i supporterleden. Protesterna lät inte vänta på sig. Framförallt från de två förstnämnda klubbarna insåg man snart det hela aldrig skulle gå från hjärtat till hjärnan. Man måste vara ödmjuk för alla känslor som väller upp och kan förstå att supportrarna och medlemmarna inte kan se detta på ett annat sätt. Det blir för stort och medlemmarna tappar för mycket. Alla samarbetsplaner har nu avblåsts.

I Sverige händer det inte: Regeringen som beslutar den ena åtgärden efter den andra för att försämra för de de fattiga och ge till de rika, eller i vart fall mer bemedlade, tappar i oppinionshänseende mer och och mer av väljarsympatierna. Enligt vissa opinionsinstitut är skillnaden mellan oppositionen och regeringen mer än 14 procent i oppositionens favör. En ganska avsevärd förändring från valresultatet. Men att man skulle ta hänsyn till den vikande opinionen och ta en liten paus i "reformsträvandena" finns inte en flukt av. Nej det gäller istället att skynda fortare för att hinna riva ner så mycket som möjligt medan man har makten.

I EU händer det inte: De höga politikerna trixar för att slutligen driva igenom det som man inte skulle få mandat för om man gick till folket. Just denna insikt att folket gör tummen ned men att man ändå genomför det nya EUfördraget måste rimligen innebära att man åsidosätter demokratin. Inte därför att riksdagen inte i och för sig skulle kunna besluta om saken utan därför att man med klar insikt kringgår folkets vilja.

Vad säger oss detta? Jo man måste faktiskt ha beslutsfattarna på så pass nära håll att man kan direkt uttrycka sin vilja visavi beslutsfattaren. Ty annars skiter dom i oss väljare. Det enda som hjälper är alltså: tummen på ögat!

Högerregeringens hyckleri

Högerregeringen har i dagarna återigen visat bockfoten:

Sätt fast småfifflarna men överse med storskojarna

Vi vill slå vakt om skattesystemets legitimitet, det är inte meningen att Skatteverket ska vara en allmän informationssamlare eller storebror, säger Ingemar Hansson, statssekreterare på finansdepartementet. Det låter ju bra. Men bakgrunden är följande.

När högerregeringen bestämde sig för att gynna de rika i samhället och avskaffa förmögenhetsskatten så utlovade man att skatteverket skulle fortsätta kontrollera svenskarnas förmögenheter, även efter avskaffandet. En av anledningarna härtill var att man behövde förmögenhetskontrollen både för att motverka bedrägeri med socialförsäkringen och för att bevaka beskattningen av utomlands undanhållna skattebelopp och även lagföringen av dessa skattebedragare. Borgerliga kritikerna har menat att en fortsatt kontroll skulle göra det enkelt för en ny regering att införa skatten igen.

Statssekreterarens yttrande anger skälen till att regeringen nu backar från förslaget. De sista uppgifterna som kommer samlas in gäller förmögenheten för 2008.

Härigenom saboterar man alltså inte bara en socialdemokratisk regerings möjligheter att återinföra rikemansskatten utan spelar bedragare i händerna.
"Slå vakt om skattesystemets legitimitet" när man bara vill öppna möjligheterna för bedrägeri och skattebrott i mångmiljonklassen. Vad man i verkligheten gör är ju att man avväpnar vår skattepolis och fråntar dem möjligheterna att utreda dessa brott - det är varken allmän informationssamling eller storebrorverksamhet. Allmän amnesti alltså. Statssekreterarens ordval förefaller synnerligen märkligt.

När det gäller högerregeringens beslut i sak så kan den minnesgode erinra sig att det anställts hundratals extra inspektörer och handläggare för att kontrollera småfifflarna i försäkringskassan. Och det är ju bra att man motarbetar fusk. Men när man ställer detta mot att skattepolisen på detta sätt avväpnas och tidigare även anslagen till finanspolisen kraftigt skurits ned när det gäller utredning av bolagsfiffel så framstår detta som hyckleri i kvadrat. Det är "storebror" att granska kvalificerade brottslingar men inte det när det gäller småfifflare.

Högerregeringens skamlösa diskriminering av pensionärer.

Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, socialdepartementet, höll i juni i år tal vid SKTFs pensionärsdag: Något som försvårar för äldre att vara en aktiv del av samhället är åldersdiskriminering. Jag är helt övertygad om att diskriminering av äldre inte är så ovanligt och ni är säkert flera som kan berätta om det. Tyvärr är det ganska svårt att med politiska och juridiska åtgärder komma åt det. Inom arbetslivet finns det sedan en tid ett skydd mot diskriminering på grund av ålder, efter att ett EU-direktiv trätt i kraft i Sverige. Jag menar att det borde finnas skydd mot diskriminering på grund av ålder också inom fler områden och det kommer vi att verka för på olika sätt. Sedan talade hon om äldreboende, utökad hemtjänst osv och det är nog bra det. Men inte ett med ett ord berörde hon högerregeringens systematiska diskriminering av pensionärerna.

Pension är ju intjänad lön av arbete, en i tiden framskjuten inkomst. Men genom alliansregeringens förordnande har skatteverket en särskild högre skatteskala för pension. Denna straffbeskattning av pension jämfört med direkt arbetsinkomst har ökat när ytterligare s.k. jobbavdrag införts. Sålunda betalar pensionärer från 3000 kr till 5-siffriga belopp mer i skatt om året än en person som har direkt arbetsinkomst. Särskilt för dem med mindre pensioner bekräftas det utanförskap som dålig ekonomi medför. Detta utanförskap har skapats eller i vart fall förstärkts av den borgerliga alliansen. Så så var det med det storordiga löftet att undanröja utanförskap.

Nu påstås detta vara infört för att befrämja antalet arbetstillfällen. Men detta är ju rent båg eftersom en mer generell stimulans för konsumtion naturligtvis ökar jobben eftersom det då måste produceras mer varor och tjänster. Jobbavdraget kan rimligen inte stimulera antalet arbetstillfällen mer än en generell skattesänkning som också kommer oss pensionärer till del. Falska förespeglingar alltså.

Och hur var det nu Maria Larsson med detta med åldersdiskriminering? Kan man tänka sig ett mer tydligt sätt att diskriminera äldre än att straffbeskatta pension? Och det är faktiskt inte alls svårt att komma åt denna diskriminering. Eller är hyckleriet så grundmurat att man inte ser detta?

Rakt besked dåligt försvar för ett sjukt försvarsbeslut

Sydsvenskan vet 11/9 inte riktigt hur den skall vända sig i fråga om försvarsslakten med Kennet Andreassons ledare "Ett rakt besked". Jo, man kan visserligen diskutera själva slakten - t.o.m. både omfattning och behovsprövning. Men i ett avseende, inför de förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret, är det svårt att invända mot statsminister Fredrik Reinfeldts linje: Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert. "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", sade Reinfeldt igår när han besökte Karlskrona där oroliga varvsarbetare uttryckte sitt missnöje.

Är ett rakt besked ett bra försvar? Kanske om man som artikelförfattaren - trots vad som sas inledningsvis - utgår från att "förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret" är en given storhet innan man ens diskuterat och enats om vilka uppgifter försvaret skulle kunna lösa. Det var ju just denna säregna tågordning som fick Odenberg att avgå. Det är alltså inte alls svårt att invända mot högerregeringens försvarslinje.

När man dessutom tar Reinfeldts skäl för gott att "Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert" så har man fallit för den kortsiktiga sifferexercisen. Tvärtom har varje försvarspolitiskt beslut en regionalpolitisk och arbetsmarknadsmässig sida som aktivt kan användas. Själva försvarsindustrin sysselsätter ju över 80000 man vartill kommer försvarsanställda både militärt och civilt; jämför tidigare blogg 7/9 "Försvarsspelet igen". Reinfeldt ger i sitt yttrande prov på bristande empati men också en uppenbart oförståndig nonchalans mot ett av landets störtsa industrikomplex.

Reinfeldts paroll att "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", är inte bara ett cyniskt elakt bemötande av oroliga varvsarbetare i Karlskrona utan förmodligen den syn som egentligen utmärker "det nya arbetarpartiet". Man slår mot facket och försvagar därmed arbetarnas ställning mot arbetsgivarna. Man gynnar genom sin skattesänkningar de rika och minskar köpkraften hos de svaga. Man säljer ut de offenligägda företagen till spekulanter som kan diktera villkoren för arbetstagarna samtidigt som man genom privatiseringar utarmar hela den offentliga servicen till medborgaren, allt på ett sätt som katastrofalt minskar arbetstillfällen för en rad grupper. Visserligen kan en offentlig inrättning eller ett offentligägt bolag inte "garantera livslångt jobb" men nog är det bra mycket säkrare när verksamheten inte ligger i privata spekulanters händer. Dessutom så kan ju då de vinster som produceras istället för att gå i kapitalisternas fickor användas till allas goda.

Den faktorn, att några tidigare försvarsneddragningar gått bra på så sätt att de därigenom arbetslösa kommit i nytt arbete, är inget försvar för de moderata siffernissarnas hutlösa attack på försvaret. Inte heller kan någon parallell dras till Leni Björklunds yttrande att staten inte förfogar över så många arbetstillfällen som bara avsåg att förklara att alla arbetslösa inte kunde få ersättningsjobb genom initiativ från staten. Ledarskribenten citeringsteknik hade bara föranlett ett höjt ögonbryn om den gjorts av en viss Schlingmann men måste anses vara ett försök till sanningsförfalskning när det kommer från en journalist.

Kennet Andreasson avslutar sin ledare med att konstatera att försvarsnedragningar inte behöver vara någon katastrof, att staten varken kan eller skall ge några mer långsiktiga garantier och att "däri har Reinfeldt ... helt rätt". Givakt skygglapparna på! Men är det inte så att ledarskribenten tappat bort verkligheten för att dölja att högerregeringen genom sin politik riktar ett dråpslag mot försvarsindustrin och underställer professionella försvars- och säkerhetshandläggare finansdepartementets siffernissar som inte ens bemödat sig om att kartlägga de uppgifter man velat ha försvaret till och kostnaderna för detta. Än mindre har dessa sifferräknare ens tittat på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna, vilket i sin tur måhända ökar statens utgifter för omställning och det sociala stödet. Eller ens de industripolitiska följderna, vilket i sin tur kan minska de statliga inkomsterna.

Typiskt så sker i sant "oberoende liberal" alliansanda en uppbackning av ledarens synpunkter på nyhetsplats inne i tidningen där man visserligen har en bild på de protesterande varvsarbetarna med en liten undertext medan sidan övrigt uppfylls av reportaget "Alliansvecka ska visa upp enighet" i samband med presentationen av statsbudgeten. Efter en halv sidas kringsnack så får man reda på att budgetens innehåll: Det handlar om piskor och morötter. De flesta är kända sedan tidigare och ska enligt alliansregeringens visioner göra Sverige starkare i världen. Bland morötterna märks sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, slopad fastighetsskatt, skrotad förmögenhetsskatt. Bland piskorna hårdare regler för a-kassa, sjukskrivning och sjukpenning.

Är det någon som tror att sjuka, fattiga, arbetslösa, lågavlönade och pensionärer får del av morötterna och att piskorna är avsedda för den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning? Beteckningen det "nya arbetarpartiet" förpliktar väl?

Propagandaflosklerna eller verkligheten?

Folkpartiets nyvalde major - får väl ersätta den utkastade högerkaptenen - har talat: Vi måste bli bättre på att förklara våra beslut! Och enligt Heidi Avellan i Sydsvenskan 8/9 så kritiseras Fredrick Reinfeldt för att han är osynlig och brister i ledarskap. Men vad är det för tanke som ligger bakom detta?

Samtidigt konstaterar den uppmärksamme att väljarstödet ökar på nytt kraftigt för socialdemokraterna, enligt en den senaste opinionsmätningen medan stödet för allianspoartierna minskar. Avståndet mellan de politiska blocken växer till 55,6 procent för oppositionspartierna mot 39,3 för de borgerliga regeringspartierna. I juli var ledningen 53,6 - 40,4.

Den samfällda borgerligheten, särskilt manifesterad i alla "oberoende liberala" högertidningar, talar hela tiden om att alliansen varit för tyst, tillbakadragen .. ja med Björklund inte varit tillräckligt tydliga för att förklara för väljarna vad det handlar om.

T.o.m en så självständigt tänkande journalist som Heidi Avellan talar apropå försvarsministeroffret om "en ansvarsfull finanspolitik. Jobbskatteavdraget är viktigt, arbetslinjen gäller". När det hela är en de kortsiktiga siffernissarnas seger över en ansvarsfull helhetssyn på försvars- och industri/arbetsmarknadspolitik som kommer att medföra avbräck för en stor exportindustrigren som sysselsätter mer än 80000 arbetstagare. Dessutom så är "jobbskatteavdraget" ytterligare en av högeralliansens överföringar till de som redan har välbetalda jobb, dvs den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning, från arbetslösa, sjuka och pensionärer. Dessa utsatta har man t.o.m. haft mage att sätta i en särskild skattetabell där förhållandevis mer skatt tas ut per inkomstkrona än för övriga medborgare. Snacka duger om "nya arbetarpartiet"! Vidare när det gäller "arbetslinjen" så har man genom sina åtgärder försvagat facket och arbetslöshetskassorna, se min tidigare blogg "Arbetsgivarulv i alliansens fårakläder" 8/9. överhuvudtaget är det värt att notera att alliansregeringen genomfört stora skattesänkningar för de rika genom sloppad förmögenhetsskatt, avdrag för hushållsnära tjänster och en fastighetsavgift istället för en progressiv fastighetsskatt samtidigt som löntagarna utsatts för bl.a. följande försämringar:

Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats genom lägre ersättning
Ytterligare försämring av arbetslöshetsförsäkringen med endast en ersättningsperiod, ökad krav och 65% ersättning (2/7)
Unga arbetslösa får lägre a-kassa snabbare med begränsad "jobbgaranti" (1/12)
Möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning skärs ned kraftigt
Slopat avdrag för fackföreningsavgift och a-kassa
A-kasseavgifterna har chockhöjts och solidarisk och gemensam finansiering av a-kassan urholkas.
Sänkt sjukpenning och föräldrapenning för både arbetande och arbetslösa
Stora grupper utesluts från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar högre skatt på sin ersättningar och oensioner än om samma pengar varit lön.
Sämre ålderspensioner för alla långtidsjuka, vilket är ett brott mot den av alla partier godkända pensionsöverenskommelsen
Kostnader för sjukpenning och trafikskador förs över från den offentliga trafikförsäkringen, vilket leder till att försäkrtingsbolagen i motsvarande grad höjer premier
Arbetsgivaransvaret att upprätta rehabiliteringsutredning förs över från arbetsagivaren till Försäkringskassan samtidigt som tidsgräns för utredning och uppföljning tas bort.
Arbetslivsinstitutet las ned 1 juli; all där utförd forskning om löntagares arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador tas bort
Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med 30 %, varför färre arbetsmiljöinspektörer finns att inspektera riskerna för liv och hälsa på arbetet
Statens anslag till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning har dragits in.
När vanliga människor upplever att de utsätts för detta angrepp på sin välfärd trots att en högkonjunktur av sällan skådat slag ger rekordstora inkomster till statskassan och en ökad sysselsättning som inte har något med regeringens åtgärder att göra, så talar borgerligheten om att man måste propagera mera för sin idéer. Man undrar när det är dags att inse att propagandaapparaten är nog så välsmord men att det är dags för en väsentligt ändrad uppsättning idéer.

Är kommunismens grundidé körd p.g.a. Gulag, Stalin, Mao, Kim II Song?

"Ljus över kommunism" är rubriken för Per T. Ohlssons söndagskrönika i Sydsvenskan 9/9. Han sammanfattar: Arbetet med att sprida kunskap om kommunismens brott är djupt angeläget, men får aldrig bedrivas på ett sådant sätt att det kan utnyttjas för relativisering av Förintelsen... Det är illa, mycket illa, om 90 procent av Sveriges skolungdomar inte känner till Gulag. Men det är också illa om 5 procent fortfarande inte har kunskap om Förintelsen.

Självklart har PerTe rätt att ljus bör spridas över dessa sidor hos en del kommunistiska regimer. Kanske kan man då också få fram litet mer underbyggda siffror än de hundratals miljoner som PerTe
höftar till.

Redan inledningen till krönikan inger emellertid inte särskilt förtroende för att författaren skulle ha ett nyanserat grepp. Där redogör han nämligen för ett mötte med en ung flicka som propagerar för medlemsskap i Amnesty. Han svarar syrligt att Amnesty skingrat sin trovärdighet, när en företrädare för Amnesty kallat Guantánamo för "vår tids Gulag". Denna enda förlöpning blir alltså den stötesten som för PerTe omöjliggör att för all framtid kunna värdera de stora insatser Amnesty gör för att förbättra situationen för ett otal oberättigat häktade och fängslade världen över.

När man jämför nazismen och den sovjetiska kommunismen så pekar även PerTe på en skillnad: ... nazismen var likafullt unik i sin utstuderade kriminalitet. Ingen har formulerat det mer exakt än professor Yehuda Bauer, världens förmodligen främsta auktoritet på Förintelsen: ?Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.? Och inte nog med detta homosexuella, sjuka och krigsfångar från östfronten utsattes av nazisterna för systematiskt utmatning i syfte att de skulle dö.

När det gäller den sovjetiska kommunismen måste man som särskild omständighet beakta att den kom som en motrörelse för att skapa drägliga förhållanden för vanliga människor som utsattes för en skamlig utsugning av Tsarrysslands olika potentater och profitörer. Även denna grundtanke i kommunismen är väl värd att notera, nämligen att kakan enkelt uttryckt skall delas mer lika. Gärna med tillägget hur fel det kan gå när likställighetsidén kommer i händerna på maktfundamentalister. Ja, t.o.m. övergå i lika groteska förtryckarformer som präglade det överklassamhälle man ville göra sig kvitt.

Om kommunismens förbrytelser skrev Eskil Franck i Svenska Dagbladet: "Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar." Även PerTe i Sydsvenskan - alltså båda "oberoende liberala" högertidningar - håller med. Även jag delar den åsikten. Men eftersom jag inte är höger så vill jag skildra kommunistiska förbrytelser och peka på att så fel kan det gå och samtidigt säga att den urkommunistiska tanken att vi alla skall dela kakan är viktigt tankegods som fortfarande förtjänar att läggas till grund för politiskt tänkande och agerande.

Jag vill ta ett exempel. Korsriddare och andra kristna gav "hedningar" valet att dödas eller döpas och mycken blod göts för att ära den kristna kärleksfadern. Självklart skall vi kartlägga och skildra denna vidriga epok med alla dess hemskheter. Men är alla dessa grymheter i Guds namn en anledning att vända kristendomens idéer ryggen? Det finns naturligtvis de som anser det. Men om det nu är så att ett rimligt övervägande ger vid handen att "korsriddarna och andra kristna" faktisk missbukade kristendomens tankar för egen maktvinning, skulle det då inte finnas anledning att se om i det kristna tankemönstret funnes enskilda postulat väl värda att ta till vara?

På motsvarande sätt har jag aldrig förstått högerpopulisters närmast hatiska angrepp på ungdomar som hedrar en kommunistisk tankegång som att samhället bör inrättas mer rättvist så att alla får en mer lika del av kakan. Det är en tankegång som jag själv hyllar. Inte heller tror jag på någon form av diktatur, vare sig det gäller proletariatets och kapitalimens. Och detta medför verkligen inte att jag försvarar övergrepp som historiskt begåtts eller för närvande begås i kommunismens namn. I vårt samhälle där borgerliga trumpeter står på scenen är det viktigt att ljus över kommunismen också omfattar tankevärlden och den historiska bakgrunden.

Bilderna av Stalin, från Gulag, Kina och Nordkorea skall visas alla så att man förstår hur fel det kan gå om makthavare ges fria händer att utnyttja idéerna - något som är tänkvärt överhuvudtaget i politiken. Men urkommunismens grundidé om allas rätt till ett värdigt liv med rättvis del i den gemensamma kakan är verkligen inte körd.

Arbetsgivarulv i alliansens fårakläder

I Sverige har vi en övervägande borgerlig press - 100 dagstidningar med mer än 3 miljoner ex och 16 vänster med ca 600.000 ex. Därför hör vi litet om regringens konsekventa nedbrytning av arbetar- och tjänstemannarörelsens fackliga del.

Fackförbunden inom LO och tjänstefacken tappar medlemmar. Sedan årsskiftet har 80000 resp 20000 lämnat. Hårdast slår utvecklingen mot traditionella låglöneförbund som Hotell- och restaurang och Handels. Utvecklingen är resultatet av en medveten allianspolitik. De första åtgärder regeringen genomförde handlade om att göra det dyrare att vara med i facket. De som har störst behov av en organisation lämnas ensamma. Utvecklingen kan knappast komma som en överraskning. Ökad lönespridning är en annan hörnpelare i regeringens "jobbpolitik". Lägre löner för de mest utsatta ska skapa en balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft med kort skolutbildning, liten arbetslivserfarenhet eller dåliga språkkunskaper. Att fackförbunden nu tappar medlemmar kommer att göra det svårare att driva krav på minskade löneskillnader. Precis det är avsikten bakom regeringens politik. Och det är en beställning från Svenskt Näringsliv.

I 36 arbetslöshetskassor har över 300000 arbetstagare lämnat kassan av ekonomiska skäl. Detta leder till att kostnaderna för kassorna ökar och hotar existensen för flera av de mindre kassorna. Många har bara slutat att betala eftersom de inte längre anser sig ha råd med arbetslöshetsförsäkring men staten vägrar att efterge de inbetalningar som skulle ha skett under en uppsägningstid vilket kommer att medföra att minst en kvarts miljon arbetstagare hotas av inkasso. Arbetsmarknadsministerns svar är att detta är kassornas problem. Flykten från kassorna är en direkt följd av att solidaritetsprincipen ändrats av regeringen så att kassor med större arbetslöshet fått högre avgifter samtidigt som förmåner försämrats. Även detta har skett på beställning av Svenskt Näringsliv, som samtidigt erhållit befrielse från en rad miljömässiga omständigheter, vilket i sin tur också är komponenter ingående i sjukbilden särskilt för låginkomsttagare.

Man skulle kunna resonera så att staten genom ändring av villkoren i försäkringen brutit avtalet med den enskilde och denne därför berättigad att frånträda avtalet. Om du har en ett avtal om arbete och hantverkaren dels ändrar avtalsvillkoren dels ock höjer priset så lär du knappast vara bunden av avtalet. Men förmodligen gäller inte vanlig hederlig civilrätt gentemot staten.

Både Centern och Folkpartiet skramlar dessutom hotfullt med ändringar i arbetsrätten som ytterligare skulle gynna Svenskt Näringsliv och arbetsgivarparten.

Allt detta samtidigt som sjuka, arbetslösa och pensionärer satts i särskild skatteklass med högre skatteuttag än de med arbetsinkomst. Allt detta samtidigt som skattelättnader genomförts för de rika och mer bemedlade i samhället på 5- eller 6-siffriga belopp. När man talar om det "nya arbetarpartiet" så måtte man tala om några guldkantade arbetare men knappast vanliga jobbare. Nej, var och en får nog vara mer noga med prövningen av valljuget 2010. Kolla om bakom alliansens fårakläder döljer sig en arbetsgivarulv!

På något sätt är det som om väljarna börjar vakna upp ur den borgerliga mardrömmen. Väljarstödet ökar på nytt kraftigt för socialdemokraterna, enligt en mätning av det skandinaviska opinionsinstitutet Sentio Research utförd i månadsskiftet aug/sept. Avståndet mellan de politiska blocken växer till 55,6 procent för oppositionspartierna mot 39,3 för de borgerliga regeringspartierna. I juli var ledningen 53,6 - 40,4.

Försvarsspelet igen!

Före valet enades de borgerliga partiledarna om att försvaret skulle få mer pengar. Men på vägen fram till politikerveckan i Almedalen 2007 hände något. Ökade anslag förvandlades till minskade anslag. Om vi tar fyra miljarder från försvaret blir det pengar till skattesänkningar, förklarade finansminister Anders Borg (m) i Almedalen. Detta skedde utan att försvarsministern Mikael Odenberg (m) ens blivit förvarnad - "det rör sig om ett missförstånd" var hans kommentar. Vid avgången, som motiverades av "Borgs seger", hördes han uttrycka att regeringens hantering av försvaret liknar lättsinne. Mona Sahlin fyllde på apropå försvarsministerns avhopp: "Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken uppenbarligen har blivit en budgetpost i stället för en frågeställning om vilket säkerhetspolitiskt läge som regeringen bedömer att försvaret bör vara i".

De borgerliga tidningarna har chockat uttryckt viss kritik av regeringen och försvarsfrågans hantering. Mats Skogkär skriver i "Farligt försvarsspel" 7/9 i Sydsvenskan om Mona Sahlins uttalande: Så rätt hon har fast fel. Den borgerliga regeringen följer i själva verket en gammal socialdemokratisk tradition: Under decennier har försvarspolitiken i stor utsträckning påverkats av andra hänsyn än rent säkerhetspolitiska ? inte minst av industri- och regionalpolitiska överväganden.

Mona Sahlin har inte fel. Den socialdemokratiska traditionen när det gäller försvarspolitiska överväganden har haft tre dimensioner försvars/säkerhetspolitiskt, industri/regonalpolitiskt och nationalekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt. I detta stycke följer sågningen av Odenberg enligt Borgs sifferplan inte alls en socialdemokratisk tradition. Nej det är resultat av kortsiktigt siffertänkande som kommer att leda till avsevärt avbräck i vad moderaterna kalla "sin arbetslinje". Det är naturligtvis detta vidare perspektiv - ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt - som också är anledningen till Odenbergs avhopp. Han var ju moderaternas ekonomiska talesman och påtänkt finansminister.

Och Mats Skogkär gör sig skyldig till samma fel i sin argumentation. Han liksom Borg och Reinfeldt är bara siffernissar som räknar på att i Finland får man en större stående styrka än Sverige till en väsentligt lägre kostnad. Siffror, siffror som kan förvända synen på den mest inbitne. Och så litet trams om att "försvaret måste få kosta" och gärna litet mer om man är sturigt utanför militärallianser samt att vi inte får eftersätta "värnandet av landets gränser och suveränitet" (precis som om vi kunde det med nuvarande armé?!). Därefter bara siffror - jo tänkvärda kanske. Men hur skulle vara om vi tänkte längre än siffernissarna? Det borde ju vara en ledarskribents uppgift.

Främsta anledningen till att en svensk soldat är dyrare är att allt från strumporna via kalsingarna till kpisten och flygplanet/ubåten/tanksen är i stora drag svenskproducerat. Ja, till och med utvecklat i Sverige av skickliga arbetare, tjänstemän och industriidkare. Denna industri är naturligtvis beroende i hög grad av försvarsbeställningar av materiel men också av att använda det svenska försvaret som ett skyltfönster när det gäller den stora exporten av försvarsmateriel och komplicerade försvarssystem.

Ett sådant enkelspårigt siffertänkande som Borg och hans finansdepartement ägnar sig åt med Reinfeldts goda minne kan bara beskrivas med orden att såga av den gren man sitter på. Dessutom är det förödande långsiktigt sett eftersom en försvarsindustri inte kan byggas upp på en dag när den självdött av alla nedskärningar av försvarets materielbeställningar. Moderaterna bygger ett monument över en misslyckad allianspolitik - en gropp att själv falla i.

Två vapenvägrare ersätter kaptenen och ÖB ler snett

Reinfeldt ersätter kaptenen i reserven med två vapenvägrare - och ÖB ler snett.

Vapenvägraren Borg, som visserligen avancerat till finansminister, föreskriver med Reinfeldts goda minne hur stora besparingarna skall vara och tillsätter en grupp inom finansdepartementet - inte försvarsdepartementet - för att närmare granska hur man skall göra nedskärningar i försvaret. Och utan att ge försvarminister Michael Odenberg förhandsbesked släpper Borg uppgiften att minst 4 miljarder kan man spara på försvaret. Kan man förnedra en fackminister mer? Och Reinfeldt låter denna katt- och råttalek pågå i flera veckor. Sakligt sett är det en konstig tågordning att först tala om nedskärningarna och inte om de uppgifter som man vill lägga på försvaret för att därefter konstatera vad kostnaden blir. Formellt sett är det upprörande att vingklippa både försvarsministern och överbefälhavaren när man ovanifrån finansdepartementet som nog har sifferkunnande men knappast operativt kunnande på försvars- och säkerhetsområdet skapar en delegation som skall leda besparingsarbetet i försvaret. Saken blir knappast bättre av att till efterträdare utpekas ännu en vapenvägrare, nämligen Sven Tolgfors, som redan i sitt primärframträdande förklarar att han är lojal med Borgs föreskrifter och inte vill ha politisk strid om försvaret. Vem skall efter detta kämpa för att försvaret får tillräckligt med medel? Vapenvägraren Tolgfors som lovat vara snäll gosse och inte ha någon egen åsikt om försvaret, dess kostnader eller framtid utformning? Gud bevare försvaret!

Jag trodde inte att det fanns sådan resning i toppolitiker att de kunde ta konsekvenserna och avgå. Michael Odenberg har alla heder. Han är inte heller vem som helst utan ett av de tyngsta moderatnamnen. Odenberg var moderat gruppledare i riksdagen, därtill partiets talesman i ekonomiska frågor. Han är - jämte Reinfeldt och Borg - en av de drivande bakom de "nya moderaterna". Nu avgår han från försvarsministerposten därför att de av regeringen satta ekonomiska ramarna ger "stora svårigheter att uppfylla den ambition regeringen satt upp för sina försvarsinsatser". Det är också felaktigt att inte först diskutera försvarets uppgifter och att som nu bara diskutera pengarna kan han inte ställa upp på. Han gör det för att han tycker att regeringen bedriver en felaktig politik: "Om man inte längre tror på uppgiften skall man stiga åt sidan." Han lämnar samtidigt riksdagsarbetet och motiverar sitt avhopp från riksdagen med att "där finns en del som jag inte har lust att rösta för".

Odenberg menar att omsorgen om försvaret fått stå tillbaka för viljan att genomföra andra reformer. Det har helt enkelt kosdtat för mycket att genomföra alla reformer för att gynna de rika och besuttna i samhället trots att man skinnat de fattiga. För att inte gå vidare med den bilden utan verkligen ge även de mindre bemedlade något inför valet 2010 behöver man en stor pott att ösa ur: försvaret. Räknenissarna har alltså med Reinfeldts goda minne tagit över helt. Reinfeldt har visat sig svag genom att inte kunna jämka och dessutom hamnat i händerna på sin finansminister, vilket kan visa sig ge regeringen en säregen slagsida.

Eftersom tydligen det rör sig om främst nedskärningar på materielsidan får man hoppas att svenska soldater inte skickas utomlands på svåra insatsuppdrag med sekunda eller undermålig utrustning. En sådan strategi skulle få allvarliga konsekvenser, särskilt om därigenom svenska soldaters liv och säkerhet kom i fara. Om man har en ambition att verka på den internationella scenen är naturligtvis en modern och driftsäker utrustning a och o för sådana uppdrag. Det kan vidare ifrågasättas inte minst med tanke de stora katastroferna i Thailand och med Estonia om försvarets utrustningsbehov tål att skäras ned för andra reformer. Man måste naturligtvis tänka även på rimligt stora terroristattacker då försvarets resurser måste kunna sättas in. Ett insatsförsvar måste vara mycket välutrustat för olika uppgifter både här hemmavid och långt borta i främmande miljöer. En kraftig och planlös nedskärning kan allvarligt nedsätta vår säkerhets- och katatstrofberedskap. Det är inte sagt att två vapenvägrare och siffernissar är bästa ledare att göra dessa avvägningar.

För första gången sedan alliansregeringen tillträdde är de stora borgerliga drakarna eniga i att kritisera det oskickliga handlaget hos regerinmgen och särskilt då Fredrik Reinfeldt. Med ett understatement kan konstateras att hans kommentar till Odenbergs avgång inte tillhörde de mer välgrundade. Men vad faen skulle karln säga?! Sålt smöret och tappat pengarna ...

Det här med vapenvägrare är inget personligt - jag är själv detta men så är jag varken finans- eller försvarsminister. Ja, inte moderat eller borgerlig heller för den delen.

EU-stadgan och folkomröstning - smyger man på oss något vi inte vill ha?

Å ena sidan innebär EU:s "reformfördrag" som spikas i oktober inte att EU blir "smalare och vassare" utan tvärtom en EU-stadga "som lägger sig i allt"; citaten från Erik Svennings sidoledare "EU-stadgan på undantag" i dagens 3/9 Sydsvenska. Å andra sidan framhåller man i huvudledaren "Opinion i balans" där man stärker svenska politiker att stå emot tanken på folkomröstning i Sverige.

Erik Svenning konstaterar i sitt ledarstick att EU-stadgan är mycket mer omfattande och detaljerad än Europakonventionens mer abstrakta fri- och rättigheter. Sålunda rymmer fördraget en syn på familjepolitik som är annorlunda den svenska, en yttrandefrihet mer beskuren än den svenska och stärks EU-domstolens befogenheter över medlemsländernas socialpolitik. Dessutom, vilket han inte nämner, införs genom majoritetsbeslut och borttagande av enighetskravet att en rad andra frågor kan bestämmas enligt en katolsk/kontinental värdesfär som är helt väsensskild från den svenska.

Erik Svenning summerar: EU-stadgan representerar motsatsen till den svenska regeringens uttryckliga önskan om ett EU som ägnar sig åt de stora, gemensamma, gränsöverskridande frågorna men håller sig borta från det som de enskilda medlemmarna kan besluta om själva. Det är svårt att se hur EU kan bli "smalare men vassare", alliansens målsättning i regeringsförklaringen, utan undantag från EU-stadgan, som lägger sig i allt.

En pikant notering från verkligheten att nu motsätter sig inte bara Storbritanniens konservativa EU-fördraget. 120 parlamentsledamöter, var tredje ledamot ur Labourpartiet, kräver nu folkomröstning liksom ledamöter ur EU-vänliga Liberaldemokraterna. Men hur resonerar då de som för svensk räkning motsätter sig att folket skall ta ställning till en sådan ordning?

Svaret på den frågan hittar man litet till vänster (om uttrycket tillåts i en högertidning) om Svennings analys av reformnfördraget, ja detta med "Opinion i balans". Den inleds med en redogörelse om övergången 1967 till högertrafik för att vi skulle köra på samma sida som våra grannar. Poängen i ledaren var att man 12 år tidigare hållit en folkomröstning där en överväldigande majoritet - 82,9 procent - hade röstat för ett bibehållande av vänstertrafik.

Vad lär vi oss av detta? frågar ledarskribenten retoriskt under påstående att för det första att det inte var "fel" att genomdriva högertrafiken i trots mot folkviljan och för det andra är det bra att Sverige endast har rådgivande folkomröstningar. Godag yxskaft, skulle jag vilja säga till en sådan argumentering. Självklart var det fel att genomföra högertrafik utan en förnyad folkomröstning - allt annat framstår som ett förakt för folkviljan. Det här med rådgivande är enbart en politikernas ångest för att själva inte ha makten att korrigera i makthavarnas tycke felaktiga omröstningsresultat. Som framgår av EMU-omröstningen saknar emellertid detta betydelse i praktiken. Det är väl därför man slår ifrån sig med näbbar och klor när tanken på folkomröstning i Sverige kommer på tal.

Som ni anar kära läsare så skall högertrafikens "kloka anpassning till övriga Europa" utmynna i en vidare slutsats med anknytning till EU:s reformfördrag. Redan detta exempel som rörde hur vi själva skulle göra internt i Sverige höger eller vänster har ju knappast något att göra med frågan om våra valda politiker i Stockholm skall bestämma i mertalet frågor eller om bestämmanderätteen skall överlåtas till en oreglerad kommission med majoritetsbeslut och en mastodontisk jätteförvaltning utan förankring i svensk social eller ekonomisk verklighet, kultur eller historia. Vidare att av våra demokratiskt valda organ och myndigheter skall kunna köras över av nio manliga jurister utan någon som helst bindning till svensk rättstradition. Nej, nu gäller det inte högertrafik utan överhuvudtaget vad vi i framtiden får göra i Sverige inom alla politikområden. Parallellen till till högertrafikeomröstningen är därför ganska försåtlig, för att inte säga missvisande.

Ganska patetisk framstår också ledarskribentens uttanden: I en levande demokrati är medborgarna engagerade och deras vilja respekteras. Detta uppnås på ett utmärkt sätt "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick", så som Regeringsformen slår fast. Men självklart kan, och bör, ibland även folkomröstningsinstitutet användas. Särskilt som en utväg ur en politisk och parlamentarisk låsning. Det beklämmande med uttalandet är egentligen att man inte beskriver vad som var huvudmotivet för att införa folkomröstningsinstitutet, varom bestämmelser för övrigt också finns i våra grundlagar, nämligen att man förutsåg att det i framtiden kunde finnas stora frågor som handlade exempelvis om uppgivande av Sveriges suveränitet i någon form eller/och där frågan inte var partiskiljande utan det fanns en folkopinion som inte svarade mot riksdagsledamöternas ställningstaganden.

Men ledarskribenten fortsätter och antyder att ett problem med den direktdemokrati som en folkomröstning utgör är att den inte alltid främjar medborgarengagemanget. Det kan lätt konstateras med en titt på de länder som ofta använder sig av metoden. Ja, om man tittar på länder som har en folkomröstning i månaden eller liknande. Men i Sverige har valdeltagandet i folkomröstningar varit tillräckligt högt. Helt lögnaktigt är påståendet att folkomröstniongar i Sverige inte gynnat medborgarengagemanget, vilket jag finner uppenbart efter att ha deltagit i arbetet med de tre senaste omröstningarna.

Ett annat problem är att en folkomröstning inte nödvändigtvis löser upp en politisk knut, utan tvärtom kan orsaka den, fortsätter ledarskribenten med angivande av kärnkraftsomröstningen 1980, som exempel. Jag förstår att makteliten tycker så. Själv är jag jättenöjd att Sverige tog en något annorlunda väg energimässigt och glad över att det gick att styra upp politikerna hopsyltning med andra maktsfärer inom ekonomin och stoppa den ohämmade kärnkraftsutbyggnaden till förmån för andra energislag.

Ledarslutet är värt att citeras: Risken finns också att ett folkomröstningsresultat bygger på en tillfällig opinion och att frågan om ansvarsutkrävande kompliceras. Den risken är betydligt mindre när viktiga ärenden tragglas i partigrupper och utskott och beslutas av riksdagen. En mindre spektakulär väg förvisso. Men vem har sagt att demokrati måste vara ett jippo? Bakom uttrycket "tillfällig opinion" måste dölja sig tanken att folket rösta "fel", "inte förstått Sveriges bästa" el.likn. Riksdagsbehandlingen går ju inte alls till så ordnat som beskrivs utan i partigrupper och utskott sker hemliga överenskommelser där man ger och tar utan väljarnas insyn. Det må vara bra för alla påtryckargrupper inom näringslivet som är beredda att sälja ut det mesta bara slantarna förökar. Det är också därför enskilda ledamöter ofta inte bryr sig att sätta sig in frågornas alla konsekvenser ty i dessa större principfrågor är det partiledningen som bestämmer och sedan viner partipiskan. För övrigt reser sig frågan automatiskt: Är demokratin bara ett jippo när det gäller folkviljans manifestation i folkomröstning eller hur är med våra val till riksdag och kommuner? Den konsekventa följdfrågan blir naturligtvis: Är det kanske överhuvudtaget onödigt att oroa väljarna med att rösta? Jippo - Så kan bara en sann demokrat uttala sig!

Ledarskribenten ägnar sig alltså åt skamligt sagoberättande. Ett barn kan ju se att Kejsaren är naken, ja dubbelt naken:

* EUs reformfördrag innefattar ett väsentligt överlämnande av makt till Bryssel och i händer som inte kontrolleras i demokratiska former.

* Anledningen till den ihåligha argumenteringen mot folkomröstning i Sverige är helt enkelt att media och makthavare med EMU-omröstningen i gott minne tycker att vi är för dumma att bestämma i viktiga frågor.

Så, så var det med "Opinion i balans" - texten är skriven för att lura oss att dom begriper bättre.

Tystnad eller inte - del 2.

I förmiddags skrev jag del 1 av "Tystnad eller inte" apropå Sydsvenskans ledare "Tystnad hjälper inte", där man uppmanade "yttrandefrihetens väktare" att snabbt och tydligt reagera på alla åtgärder mot yttrandefriheten, alltså till demokratins försvar.

I dagens 2/9 Per t. Ohlssons söndagsbetraktelse analyseras Sverigedemokraternas anmarsch inom politiken från intet till 2,9 procent av rösterna i sista valet, varigenom de erövrat representation i många kommuner och landsting inte minst här i Skåne. Han väver skickligt ihop SOM-institutets Det nya Sverige, Ola Larsmos Djävulssonaten med material från SD i en analys. Slutsatsen är denna:

Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt parti på en mycket speciell punkt: Det vägrar lära sig läxan från Uppsala 1939 - och bör behandlas därefter. Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergs slutsats i Det nya Sverige: "De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare - som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna - har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå." - Som amerikanen säger: Don?t mess with success.

Analysen är skicklig och som vanligt grundligt genomförd. Frågan är om slutsatsen är riktig. Till att börja med så tycks det finnas ett motsatsförhållande mellan hur man skall förhålla sig till aktioner och hot mot yttrandefriheten, å ena sidan, och det ökande stödet för nazistiska partigrupperingar, å den andra. I vart fall om man tittar på Sydsvenskans skriverier. Ännu värre är det när man börjar titta på den långsamt vittrande "success" som tigandet mot nazistiska grupper utgör. Ty faktum är ju att väljarunderlaget ökar. Som skickligt visas i analysen så finns det en tråkig bakgrundshistoria till invandringsmotståndet som leder tillbaka till det s.k. Bollhusmötet 1939 då studenter uttalade sig emot "judeimport". Det gällde ett 20-tal läkare från det naziststyrda Tyskland. Men frågan kvarstår om det finns något man kan göra för att undvika en fortsatt underminering av demokratin genom Sverigedemokraternas och andra nazistiska grupperingars ökning?

Per T. Ohlsson är i analysen inne på rätt spår när han börjar undersöka vilka som attraheras av SD-budskapet: Professor Sören Holmberg tecknar ett lika precist som tänkvärt porträtt av Sverigedemokraterna i SOM-rapporten Det nya Sverige. Partiet har sin bas i socioekonomiska grupper som lågutbildade unga män, landsbygdsbor och förtidspensionerade. Det bekräftar delvis statsvetaren Henrik Oscarssons ?förlorarhypotes?: väljare som känner sig hotade av snabba samhällsförändringar tenderar mer än andra att söka sig till partier av Sverigedemokraternas typ.

Gör man en mer noga penetrering av väljartyperna som attraheras av budskapet så har man information om vad man skall föra fram för och till vilka man skall vända sig för att ge dessa ett alternativ. Jag tror alltså inte på tystnad utan precis som när det gäller den andra demokratifrågan så gäller det att i vart fall tydligt säga ifrån och därvid fjärma sig från SD. Att man bryter tystnaden mot SD innebär ju inte att man behöver ställa SD i rampljuset.

Tystnad eller inte?

"Tystnad hjälper inte" var huvudledarens budskap i gårdagens 1/9 huvudledare i Sydsvenskan. Det gällde en uppmaning till "yttrandefrihetens väktare" att vara lika snabba i vändningarna som säkerhetsvakterna som kom till Länsmuseet i Jönköping för att skydda personalen sedan man hotats på grundval av ogrundade rykten om att muséet skulle ställa ut Vilks bilder. Snacka om nervositet. Bakgrunden var en kritik av statsministern för att han segdrog på sitt klargörande att i Sverige så bestämmer politikerna inte vad som skall publiceras - ett yttrande som naturligtvis inte får tolkas som en förstulen kritik av hur läget på mediafronten är i de länder som protesterat mot publiceringarna. Det var också klargörande att man Sydsvenskan på ledarplats klämde ur sig att - oavsett vad man anser om Vilks bilder - så gäller "...tidningars och och konstnärers frihet får varken kringskäras av hot eller av hänsyn till länder som saknar yttrandefrihet. Något så självklart får Sveriges regering aldrig vara sen att poängtera."

Man får bara hoppas att detta antyder en ändrad inställning till journalisters ansvar också. Jag tänker på när Muhammedkarikatyrerna var aktuella för drygt ett år sedan då alla dessa "yttrandefrihetens väktare" hycklande uttalade sitt stöd för yttrandefriheten samtidigt som de ansåg vad de kallade den goda smaken hindrade dem att utöva yttrandefriheten i praktiken. När det gällde de mycket mindre behjärtansvärda bilderna av rondellhundar har ju t.o.m. Sydsvenskan publicerat en - som man visserligen fick använda förstoringsglas för att hitta, men i alla fall. Muhammedkarrikatyrerna var visserligen av dålig kvalitet men mertalet av dem innehöll en politisk eller existensiell udd mot politisk våld och patriarkalitet inom religionens område som var väl tänkvärda. Men då präglade fegheten svenska media. Att fegheten doldes under en slöja av hycklande "dålig smak" och "vämjelig rasism" gör inte saken bättre. Man helt enkelt sålde yttrandefriheten av rädsla för repressalier från de muslimska länder som nu protesterar.

Man kan bara konstatera att så snart diskussionen kring Vilks bilder uppstod i Sverige så publicerade flera ledande dagstidningar i Danmark bilderna. Chefredaktören för Berlingske Tidende förklarade publiceringen med att det ingick i hans journalistiska uppdrag att informera läsarna om vad som var bakgrunden till de nya protesterna från vissa muslimska länder. I ledaren 1/9 klargörs BTs hållning:

At føle sig krænket er en naturlig sag. Det indebærer bare ikke, at man har ret til at krænke eller afskaffe andres ytringsfrihed. Ytringsfriheden er demokratiets hjerteblod, og tapper man det, dør de frie borgere og det frie fællesskab. I vores del af verden lever vi af uenighed og debat, det er i virkeligheden vores stærkeste våben og bør ikke alene være noget, der hyldes i skåltaler og ved festlige lejligheder. Det er denne fælles europæiske lektie, vi lærer i disse år, hvor retten til at føle sig krænket truer retten til at tro, tænke og tale frit og risikerer at gøre os ude af stand til at forsvare vores demokrati mod demokratiets fjender. - At svenskerne lærer det nu er bedre sent end aldrig. Vi andre er allerede blevet meget klogere, end vi var for bare to år siden.

Det är inte utan att jag känner mig litet stolt över att jag skrev som danskarna på min blogg redan när diskussionen var som hetast för drygt ett år sedan, vilket då avfärdades som omoget, oansvarigt ... ja rent av rasistiskt. Jo, det fanns någon som mer privat sa att det låg en del i vad jag sa. Men "yttrandefrihetens väktare" stod där eniga och hycklade. Frågan är bara om svenska media verkligen lärt sig läxan sent omsider? De ledande skribenter som erkänt att de gjorde en missbedömning med Muhammedkarikatyrerna är så lätträknade att ena handens fingrar gott och väl räcker till. För att åstadkomma en grundläggande ändring räcker det nämligen inte att svänga kappan efter vinden utan det måste till en klarläggande undersökning av vad som hände. Jag är bl.a. intresserad av hur denna obrutna enighet uppkom bland journalister i denna mycket diskutabla yttrandefrihetsfråga. Den försöker svenska media smita från, vilket är illavarslande för framtiden.

Dirty Dancing, Dirty love - dirty just in dirty minds.

"Dirty dancing", filmen från 1987 med Patrick Swayze och Jennifer Grey gavs på danska TV2 som vi här i södra Skåne kan se. En bortskämd tonårstjej med rika föräldrar som förälskar sig i en danslärare av arbetarbakgrund kan det vara något för en vänstersinnad som jag att ta upp min tid med? Jag hade i förhandstexter läst att unga kvinnor älskade filmen därför att filmens huvudperson valde sin egen väg när det gällde kärlek och sexualitet utanför de ramar som konventionen bjuder.

Dirty dancing rymmer problemen med klasskillnader som hinder mellan människor. Rika kvinnor betalar danslärare för att ge dem en "lektion". Man känner verkligen det förnedrande i att vara utsatt för att ens tjänster köps av bemedlade. När Jennifers "Baby" förälskar sig i dansläraren så ses det inte med blida ögon av föräldrar och deras bekanta eller hotellet där dansläraren är anställd. Baby har så svårt att förstå detta med att pengar måste förtjänas krona för kronar - eller kanske det var dollar - men lär sig både det och att dansa. Men inte vilken dans som helst.

Dirty Dancing är svettig, sensuell dans som sätter hela kroppen i brand - arbetarnas och tjänstefolkets dans. Men den känns medryckande och häftigt smittande samt sensuell, för att inte säga sexuell. Diametral motsats till en svepande vals eller en stilla foxtrot. På något sätt skillanden mellan det fysiska och det förställt konstlade. Även vals eller foxtrot är väl ett sätt att få två kroppar att närma sig bara det att vägen till upphetsning är med ett understatement något längre.

I vissa delar var den något sentimental och slutet kunde förutses, att de skulle få varandra det såg man i ögonen på de unga. Även träbocken/flickans pappa insåg till sist detta. Men den rymde värme och glädje. Och jag satt där med tårar i ögonen... ja de faktiskt rann nedför kinderna... när eftertexterna avklingade på rutan.

Jag förstår verkligen att kvinnor älskar filmen för dess frihetspatos och sunda sexuella budskap. Den var också en nyttig påminnelse om alla de begränsningar som omger de lågbetalda, vilka de rika aldrig tänker på. Ja, helt enkelt inte har en aning om. Inte heller anar de förnedringen i att vara fattig eller att hållas för "dirty".

Nej, tårarna kom av tankarna på gången tid, när jag i 37-årsåldern vaknade upp från min heterosexuella förlamning föreskriven av föräldrar, syskon, skola, senare arbetsplats och vänner, ja konventionen helt enkelt. Hur livet helt plötsligt dansade mot mig fyllt av glädje och sexualitet - och hur andra kallade det "dirty". Hur mitt liv i flera år präglades av rädslan att vara "dirty" med följd att självkänslan dalade i botten. I filmens dramatiska klimax yttrar dansläraren de numera klassiska orden till Baby där hon sitter ledsen med sina föräldrar: "Nobody puts Baby in a corner". De tar varandra i handen och inför hela hotellet - ja hela världen - dansar de. Nu dansar jag på äldre dar betydligt mer stillsamt men min kärlek till min man Pelle är lika fylld av värme och lycka som då den 3 december 1982 när vi förlovade oss vid stranden nedanför stenbrottet i Grötvik, Halmstad. Kallar någon dansen dirty, kallar någon kärleken dirty så är det människor med dirty minds. Och ingen, ingen sätter längre mig eller min man i ett hörn.