Luciano Astudillo (s) vill diskutera moderaternas "svensk-kontrakt". Är det inte en för allvarlig fråga för att bara avfärdas med schablonargument?
Sarkozy har tidigare föreslagit samma
Frankrikes president Sarkozy drev tanken på ett integrationskontrakt. Jag har också tidigare skrivit på denna blogg: "...själv flera gånger pratat om att vissa krav skall ställas på invandrare, särskilt att invandraren lär sig svenska. Jag har inte tänkt på det som ett nationalistiskt drag, vilket i vart fall intellektuellt är mig främmande, utan enbart som en tanke att hur skall jag i det svenska samhället kunna tala med en person som enbart talar arabiska eller svahili eller tyska? Jag har också tyckt att man kan anvisa en nytillkommen invandrare upp till några år den plats i Sverige där det svenska samhället har resurser för ett vettigt mottagande med svenskundervisning, bostad och arbete. Allt så att invandraren på ett smidigt sätt skall kunna anpassa sig till det nya hemlandet och ges schysta möjligheter att lära sig i vårt samhälle samt att detta kan ske på ett för det svenska samhället ekonomiskt försvarbart sätt."
Per Wirtén talar om nationalistiskt spöke.
Arenaredaktören Per Wirtén 10/6 beteckande detta som panik p.g.a. misslyckad integration. Han summerade:"Plötsligt händer det omöjliga: att alla sluter upp i konsensus runt nationalismen och integration förvandlas till diskrimineringens nyckelargument. Fällan slår igen. Media stämplar ut diskussionen som gnäll. Europas spöke är tillbaka."
Kan vi ställa krav och kan invandrare ställa krav på Sverige?
Efter det blev jag naturligtvis tveksam och skrev samma dag på bloggen "Skall vi kunna nobba invandrare som inte passar i det svenska samhället eller kan vi överhuvudtaget ställa krav för invandring?" I min blogg ställde jag två frågor:
1. Är det inte ok att ställa vissa krav på nytillkomna? Bara man inte gör skillnad på svart, vit, gul eller röd eller på muslim, kristen, hedning eller buddhist.
2. Självklart skall man inte när medlemskap (eller medborgerskap) vunnits göra skillnad mellan nya och gamla medlemmar. Men är det att göra sådan skillnad att kunna återta ett förvärvat medlemskap om det vunnits på falska grunder eller grovt missbrukats exempelvis de de första 5 åren?
Frågan har nu aktualiserats genom moderaternas förslag om integrationskontrakt Och det har sågats av många, bl.a. av Katrine Kielos med artikeln Skriv på att du är integrerad - nu!
Katrine säger
... Moderaterna har antagligen fantiserat fram någon mörkhyad man som skriker om heder och Allah men i sista stund hindrar sig själv från att knuffa ut sin dotter från balkongen eftersom det plötsligt slår honom att han skrivit på ett kontrakt där det står att detta beteende är osvenskt. I Sverige är det istället pappaledighet, allemansrätt, genusteori och kollektivavtal som gäller. Skriv på att du är integrerad- nu! Visst kan det eventuellt finnas poänger med att formalisera och förtydliga vissa inslag av integrationsprocessen, men då måste man veta vad man menar med integration
Tvåsidig process
...synen på integration som en tvåsidig process där målet är ett pluralistiskt samhälle är milsvid från den svenska borgerlighetens utgångspunkter när de föreslår språktest och svenskkontrakt. Integrationsdebatten ska inte få handlar om att balansera rättigheter med skyldigheter som vore det ett nollsummespel, för det är inget nollsummespel! Det handlar om lojalitet till samhället vi lever i. Hur bygger vi upp sådan under nya förutsättningar? Det borde vara den integrationspolitiska frågan.
På Newsmill har vår integrationspolitiske talesman Luciano Astudillo (s) skrivit en artikel "Därför kan moderaternas "svensk-kontrakt" vara bra"
Luciano säger
...Samtidigt får vi socialdemokrater inte bara attackera när det gäller flykting- och integrationspolitikens område. Det finns all anledning för oss att vara lite ödmjuka inför de stora utmaningar migrationen innebär för Sverige. Dessutom är det svårt att försvara den politik som vi tidigare fört. Flykting- och introduktionspolitiken har varit dåligt organiserad, och klyftorna och segregationen har ökat och tillåtits växa sig fast under vår tid vid makten.
Vi är överens
I sak kan de flesta i Sverige skriva under på följande:
1) Integrationspolitiken har misslyckats.
2) Fler kommuner måste ta ansvar för mottagningen
3) De kommuner som tar ansvar ska få hjälp
4) Vi behöver en snabbare och effektivare introduktion med tydligt jobbfokus 5) vi behöver ett stärkt fokus på likabehandlingsprincipen
6) Vi behöver ett stärkt sammanhållande kitt för Sverige.
Förtydligande av både individens och samhällets ansvar
Moderaternas nya lösning är alltså ett särskilt etableringskontraktet för nyanlända. I det ska varje individs rättigheter och skyldigheter förtydligas. I det ska också den nyanlända skriva under på våra värderingar. Jag tror absolut att det kan finnas skäl att förtydliga både individens och samhällets ansvar genom ett kontrakt. Alltför ofta lever inte samhället upp till sitt åtagande i introduktionsprocessen. Ibland finns det också skäl att ytterligare markera för den individ som inte fullföljer sitt åtagande att bli självförsörjande.
Inget reflexmässigt NEJ
Hur effektivt kontraktet sedan blir för att stärka sammanhållningen i Sverige kan verkligen diskuteras. Jag har sagt att jag är beredd att diskutera det. Men att i detta läge reflexmässigt avfärda förslaget eller kalla det för främlingsfientligt är föga konstruktivt.
Dags för den debatt Luciano efterlyser?
lördag 29 november 2008
torsdag 27 november 2008
Den nya Wallenberg-girigheten som inte ens föranleder en notis i DN och SvD.
I gårdagens Uppdrag granskning i SvT framgick det ohederliga förfarandet av yngre generationen Wallenberg. Där man genom säregna bolagskonstruktioner tillgodogjort sig pengar som stiftarna ville skulle gå till forskningsändamål. Och inga småpengar heller utan det handlar om över en halv miljard kronor på några år. Arvodena till Wallenbergarna har inte redovisats i årsredovisningarna utan dolts bland övriga förvaltningskostnader. Och om detta lurendrejeri säger tidningarna inte ett ord. Man kan undra varför?
Det är stiftelserna som äger Wallenbergföretagen..
Släkten Wallenberg hade redan i början av 1900-talet byggt upp en rejäl förmögenhet - en förmögenhet som sedan 1917 inte går vidare inom familjen Wallenberg. ISTÄLLET valde Knut och Alice Wallenberg att skapa en stiftelse som bär deras namn. Sedan den dagen, för mer än 90 år sedan, är det inte
längre familjen Wallenberg som äger Wallenberg-imperiet.
..men makten
Makten har familjen Wallenberg behållit, eftersom det är de själva som bestämmer i stiftelserna, men de har alltså inte kunnat använda kapitalet för egna ändamål. I stiftelseurkunden sas uttryckligen att syftet var att främja vetenskaplig forskning och att inga arvoden skulle betalas ut till dem som sitter i styrelsen. Det är också detta som är utgångspunkten för att stiftelsen getts skattefrihet.
Arvodesförbudet borttaget..
Den negativa arvodes klausulen har emellertid tagits bort genom styrelsens beslut och stiftelsernas förvaltning lagts ut på ett särskilt bolag där också Wallenbergare utgör styrelse och betalar - enligt beräkning - minst 6 miljoner kronor per år till vardera Peter Wallenberg, hans bror Jacob, kusinen Marcus och Claes Dahlbäck som står familjen nära.
Dubbel arvodering
Dessutom sitter dessa Wallenbergare med i styrelserna för de företag stiftelserna äger och uppbär då för samma "arbete" stora arvoden, vissa i miljonklass. Girigheten hos den yngre generationen Wallenberg avspeglas i bl.a. årsredovisningarna för stiftelserna på så sätt att fram till 2002 låg förvaltningskostnaderna på runt 10 miljoner kronor per år. Därefter steg
de årliga kostnaderna brant och uppgick 2007 till hela 138 miljoner kronor.
Den höga förvaltningskostnaden är unik
Dessa pengar frånhänds forskningen sett ur stiftarnas synvinkel. Peter Wallenbergs försvar i programmet var så ihåligt att det kändes pinsamt. Han vill inte berätta hur stora ersättningarna är till familjemedlemmarna och
utbetalningarnas storlek bestäms av familjen. En professionell tillgångsförvaltning kan om man jämför bl.a. med Wennergren-stiftelsen uppnås med en bråkdel av den summan.
Förtäckt utdelning till Wallenbergarna
Naturligtvis måste förvaltningen vara marknadsmässig och professionell. Den behöver dock inte kosta fantasibelopp och ske genom en särskild bolagskonstruktion FAM - Foundation Asset Management. Genom bolagskonstruktionen så undanhålls denna del för länsstyrelsens granskning. Som sagt sedan denna bolagskonstruktion tillkommit har förvaltningen av stiftlesemedlen på 5 år ökat från en årlig kostnad av 10 till 138 miljoner kr!
Wallenbergsgirighet
Bolaget framstår därför mer som ett sätt att organisera en förtäckt utdelning till Wallenbergfamiljens nya generation. Den nya Wallenberg-girigheten är helt i strid med stiftarnas intentioner: inget arvode skall utgå.
Mediernas tystnad - en skandal i skandalen
Redan Wallenbergarnas giriga fiffel är en skandal. Men det finns uppenbarligen ytterligare en skandal och det är mediernas hantering av avslöjandena i Uppdrag granskning. Det är som om samfällda stora plåster täckande talorganen delats ut till samtliga journalister i Sverige. Inte en enda tidning har slagit upp de sensationella avslöjanden som Uppdrag granskning innehöll. Varför?
Alla ägs av kapitalister
Får jag erinra om att över 100 dagstidningar i Sverige är borgerliga med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex medan vänsterpressen rymmer 16
tidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex. Nu är detta ju kanske i viss mån en chimär eftersom de borgerliga tidningarna DN, Expressen, Kvällsposten och GT ägs av Bonnier och SvD och den största "vänstertidningen" Aftonbladet av Schibsted. Göteborgsposten är ett eget västsvensk konsortium behärskat också av borgerliga åsikter.
Den alldeles överväldigande gemensamma nämnaren är alltså att dagens media i det demokratiska Sverige ägs av kapitalister. Därför sker en odemokratisk sållning av nyheter och finns knappt en notis om skandalen kring Wallenbergmiljonerna. Är denna tystnad ett problem? - nej, inte om man är kapitalist eller insider i gänget som kliar varandra på ryggen och låter styrelsearvoden och de förtäckta utdelningarna flöda.
Men för oss alla andra?
Det är stiftelserna som äger Wallenbergföretagen..
Släkten Wallenberg hade redan i början av 1900-talet byggt upp en rejäl förmögenhet - en förmögenhet som sedan 1917 inte går vidare inom familjen Wallenberg. ISTÄLLET valde Knut och Alice Wallenberg att skapa en stiftelse som bär deras namn. Sedan den dagen, för mer än 90 år sedan, är det inte
längre familjen Wallenberg som äger Wallenberg-imperiet.
..men makten
Makten har familjen Wallenberg behållit, eftersom det är de själva som bestämmer i stiftelserna, men de har alltså inte kunnat använda kapitalet för egna ändamål. I stiftelseurkunden sas uttryckligen att syftet var att främja vetenskaplig forskning och att inga arvoden skulle betalas ut till dem som sitter i styrelsen. Det är också detta som är utgångspunkten för att stiftelsen getts skattefrihet.
Arvodesförbudet borttaget..
Den negativa arvodes klausulen har emellertid tagits bort genom styrelsens beslut och stiftelsernas förvaltning lagts ut på ett särskilt bolag där också Wallenbergare utgör styrelse och betalar - enligt beräkning - minst 6 miljoner kronor per år till vardera Peter Wallenberg, hans bror Jacob, kusinen Marcus och Claes Dahlbäck som står familjen nära.
Dubbel arvodering
Dessutom sitter dessa Wallenbergare med i styrelserna för de företag stiftelserna äger och uppbär då för samma "arbete" stora arvoden, vissa i miljonklass. Girigheten hos den yngre generationen Wallenberg avspeglas i bl.a. årsredovisningarna för stiftelserna på så sätt att fram till 2002 låg förvaltningskostnaderna på runt 10 miljoner kronor per år. Därefter steg
de årliga kostnaderna brant och uppgick 2007 till hela 138 miljoner kronor.
Den höga förvaltningskostnaden är unik
Dessa pengar frånhänds forskningen sett ur stiftarnas synvinkel. Peter Wallenbergs försvar i programmet var så ihåligt att det kändes pinsamt. Han vill inte berätta hur stora ersättningarna är till familjemedlemmarna och
utbetalningarnas storlek bestäms av familjen. En professionell tillgångsförvaltning kan om man jämför bl.a. med Wennergren-stiftelsen uppnås med en bråkdel av den summan.
Förtäckt utdelning till Wallenbergarna
Naturligtvis måste förvaltningen vara marknadsmässig och professionell. Den behöver dock inte kosta fantasibelopp och ske genom en särskild bolagskonstruktion FAM - Foundation Asset Management. Genom bolagskonstruktionen så undanhålls denna del för länsstyrelsens granskning. Som sagt sedan denna bolagskonstruktion tillkommit har förvaltningen av stiftlesemedlen på 5 år ökat från en årlig kostnad av 10 till 138 miljoner kr!
Wallenbergsgirighet
Bolaget framstår därför mer som ett sätt att organisera en förtäckt utdelning till Wallenbergfamiljens nya generation. Den nya Wallenberg-girigheten är helt i strid med stiftarnas intentioner: inget arvode skall utgå.
Mediernas tystnad - en skandal i skandalen
Redan Wallenbergarnas giriga fiffel är en skandal. Men det finns uppenbarligen ytterligare en skandal och det är mediernas hantering av avslöjandena i Uppdrag granskning. Det är som om samfällda stora plåster täckande talorganen delats ut till samtliga journalister i Sverige. Inte en enda tidning har slagit upp de sensationella avslöjanden som Uppdrag granskning innehöll. Varför?
Alla ägs av kapitalister
Får jag erinra om att över 100 dagstidningar i Sverige är borgerliga med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex medan vänsterpressen rymmer 16
tidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex. Nu är detta ju kanske i viss mån en chimär eftersom de borgerliga tidningarna DN, Expressen, Kvällsposten och GT ägs av Bonnier och SvD och den största "vänstertidningen" Aftonbladet av Schibsted. Göteborgsposten är ett eget västsvensk konsortium behärskat också av borgerliga åsikter.
Den alldeles överväldigande gemensamma nämnaren är alltså att dagens media i det demokratiska Sverige ägs av kapitalister. Därför sker en odemokratisk sållning av nyheter och finns knappt en notis om skandalen kring Wallenbergmiljonerna. Är denna tystnad ett problem? - nej, inte om man är kapitalist eller insider i gänget som kliar varandra på ryggen och låter styrelsearvoden och de förtäckta utdelningarna flöda.
Men för oss alla andra?
onsdag 26 november 2008
PEO Wågström sätter igång tankeverksamheten!
S-bloggaren Peo Wågström skrev nyss på sin blogg "Konsten att bli utskrattad av sina europeiska kollegor…" : Det är inte speciellt svårt, kom 2,5 timmar för sent till ett möte och skyll på snöfall. Gissa om de blev muntra britter, belgare, tyskar och italienare….. “Snow, but you are from Sweden….”
Ja så är det ju. De europeiska kollegers skrattattacker var en bra tankeställare. Skratten motiverades ju av två saker:
1. att det inte snöade i England, Belgien, Tyskland och Italien.
2. att man inte kände till ett jota om förhållandena uppe i Norden.
Avpassat efter vår behov
En sak som man ser solklart är att bara för man har ett system konstruerat efter kontinentala förhållanden så är det inte alls sagt att det är avpassat efter våra behov här uppe. Vi beställer knappast så få snömaskiner och plogar som nere i Italien eftersom det skulle bli katastrof. Vi kan inte heller budgetera så ynkliga summor på snösväng som i Belgien eftersom det skulle leda till överdrag redan efter en vecka. Vad säger att vi skall ha ett system med minimilagstiftning på lönesidan när vi nu upparbetat en fungerande praxis med kollektivavtal? Och dessutom skapat en balans mellan arbetsgivare och löntagare som sätter gräns för marknadsliberala lösningar! Jag bara frågar?
Egen penningpolitik har det något värde?
Om det nu inte är finanskris utan bara små finansiella oroligheter eller helt enkelt svårigheter med finanserna i Frankrike, Italien och Spanien bör vi då ingå i ett valutasystem där penningpolitiken bestäms på kontinenten? Kanske kan det finnas goda skäl att ha tillgång till ett eget system som fungerar? Ja, ett system med vilket vi kan parera svårigheter på den svenska marknaden. Jag bara frågar?
Skall vi EMUa igen?
Att kronan just nu står lågt följer av att i världskrisen koncentreras spekulationen till de stora valutorna. Kronans dykning har alltså inget med dess "egentliga" värde att göra. Det är en narrspegel av hysterin i finansvärlden, där alla gripits av stora frossan och lagt sina dollar, pund och euro i madrassen för att avvakta bättre tider. Att i det läget börja prata om EMU för oss i Sverige är lika klokt som att passa på att sälja sin fastighet när det är som sämst på fastighetsmarknaden.
Från det ena till det andra
Så här kan man gå från det ena till det andra och t.o.m. börja fundera på om storlänsreformen egentligen är så vettig eftersom det också kan ställas olika krav på aktiviteten i olika delar av landet. Kan man sitta i Bryssel och bestämma antalet snöplogar i Kiruna eller vet man i Stockholm hur hårt regnskador drabbat jordbruket på Österlen? Är det vettigt att låta rödmantalade papister, som aldrig sett en vanlig löntagare, sitta i Luxemburg och bestämma hur arbetsvillkoren skall var på svensk arbetsmarknad. Ja, det är bara en fråga!
Sig själv nog?
Nu menar jag inte med detta att vi inte skall ingå i större sammanhang där man kan konstatera verkliga vinster som på klimatområdet eller vinna ökad effektivitet som när det gäller brottsbekämpning. Men det gäller att dra gränsen där och inte börja bara för de stora drömmarna konstruera potemkinkulisser.
Ja så är det ju. De europeiska kollegers skrattattacker var en bra tankeställare. Skratten motiverades ju av två saker:
1. att det inte snöade i England, Belgien, Tyskland och Italien.
2. att man inte kände till ett jota om förhållandena uppe i Norden.
Avpassat efter vår behov
En sak som man ser solklart är att bara för man har ett system konstruerat efter kontinentala förhållanden så är det inte alls sagt att det är avpassat efter våra behov här uppe. Vi beställer knappast så få snömaskiner och plogar som nere i Italien eftersom det skulle bli katastrof. Vi kan inte heller budgetera så ynkliga summor på snösväng som i Belgien eftersom det skulle leda till överdrag redan efter en vecka. Vad säger att vi skall ha ett system med minimilagstiftning på lönesidan när vi nu upparbetat en fungerande praxis med kollektivavtal? Och dessutom skapat en balans mellan arbetsgivare och löntagare som sätter gräns för marknadsliberala lösningar! Jag bara frågar?
Egen penningpolitik har det något värde?
Om det nu inte är finanskris utan bara små finansiella oroligheter eller helt enkelt svårigheter med finanserna i Frankrike, Italien och Spanien bör vi då ingå i ett valutasystem där penningpolitiken bestäms på kontinenten? Kanske kan det finnas goda skäl att ha tillgång till ett eget system som fungerar? Ja, ett system med vilket vi kan parera svårigheter på den svenska marknaden. Jag bara frågar?
Skall vi EMUa igen?
Att kronan just nu står lågt följer av att i världskrisen koncentreras spekulationen till de stora valutorna. Kronans dykning har alltså inget med dess "egentliga" värde att göra. Det är en narrspegel av hysterin i finansvärlden, där alla gripits av stora frossan och lagt sina dollar, pund och euro i madrassen för att avvakta bättre tider. Att i det läget börja prata om EMU för oss i Sverige är lika klokt som att passa på att sälja sin fastighet när det är som sämst på fastighetsmarknaden.
Från det ena till det andra
Så här kan man gå från det ena till det andra och t.o.m. börja fundera på om storlänsreformen egentligen är så vettig eftersom det också kan ställas olika krav på aktiviteten i olika delar av landet. Kan man sitta i Bryssel och bestämma antalet snöplogar i Kiruna eller vet man i Stockholm hur hårt regnskador drabbat jordbruket på Österlen? Är det vettigt att låta rödmantalade papister, som aldrig sett en vanlig löntagare, sitta i Luxemburg och bestämma hur arbetsvillkoren skall var på svensk arbetsmarknad. Ja, det är bara en fråga!
Sig själv nog?
Nu menar jag inte med detta att vi inte skall ingå i större sammanhang där man kan konstatera verkliga vinster som på klimatområdet eller vinna ökad effektivitet som när det gäller brottsbekämpning. Men det gäller att dra gränsen där och inte börja bara för de stora drömmarna konstruera potemkinkulisser.
tisdag 25 november 2008
Kapitalism skall inte lagas utan förses med grimma
I dessa tider av finanskris tvingas de mest hårdföra marknadsliberaler till reträtt och Bush nationaliserar Citybank och Borg Carnegie och överallt i väst sker liknande aktioner. Varken Bush eller Borg har ju utmärkt sig för ett socialt tänkande men nu kan han skälla som en ilsken foxterrier på chefers bonusar och t.o.m. väsande kalla vännerna bland näringslivsdirektörerna för girigbukar.
Kapitalistiskt försvar
Men bland de konservativa kapitalisterna vill man ändå försvara det marknadsliberala systemet och motverka begränsande regler. Tvärtom är det nu fritt att plädera för minskade arbetsgivaravgifter och minskat ansvar för arbetsgivare i andra sammanhang för de hälsomässiga och sociala konsekvenserna av arbetförhållanden och stress på arbetsplatsen. "Man måste gynna näringsidkarna så att de anställer fler". heter det.
Läge att lappa och laga kapitalismen
Ett ganska typiskt utslag för detta försvar är Carl Rudbecks artikel i Sydsvenskan i dag 24/11 "Läge att lappa och laga kapitalismen". Precis som de flesta borgerliga så finner man ett förmildrande drag hos kapitalism: Det är i alla fall inte socialism. "Det är lätt att just nu fördöma kapitalismen och drömma om en ny vänstervåg. Det låter bra men det är ändå inte ett realistiskt alternativ. Socialismen var och förblir ett misslyckande. Människorna i de krisdrabbade länderna har det fortfarande enormt mycket bättre än vad människor i socialistiska kommandoekonomier någonsin har haft det."
Djävulen gör Gud snäll
Det är märkligt att när en kapitalist skall försvara kapitalismen så använder man sig av något som i modern tid varit helt främmande för nordisk horisont, nämligen "kommandosocialismen". Detta innebär inte att vederbörande är obildad och inte vet vad demokratisk socialism eller socvialdemokrati står för, nämligen en Keyneiansk reglering av marknadsekonomin just för att sätta blandekonomisk grimma på den råa Friedmanska marknadsliberalismen.
Folkflertalets välstånd?
Om man som Carl Rudbeck bortser från den socialdemokratiska blandekonomin så kan man kanske påstå: "Marknadsekonomi framstår fortfarande som det bästa systemet för dem som månar om folkflertalets välstånd. Det betyder inte att kapitalismen är ett perfekt system. Men det är ett flexibelt system som låter sig reformeras och förändras... Socialismen har vanligen – och med katastrofala resultat – velat anpassa verkligheten efter ideologin."
På andras bekostnad
Det Carl Rudbeck säger är naturlöigtvis inte sant. Det vet var och en som kan sin ekomiska och politiska historia. Syftet med kapitalismen är inte alls folkflertalets välstånd utan en privilergierad grupps stora välstånd på andras bekostnad. Kapitalismen anpassar sig inte alls på annat sätt till omvärlden än att den åstadkommer vägar och situationer där fåtalet kan förmera sig på flertalets bekostnad. Däremot har genom den demokratiska socialismen skapats ett regelverk där man försöker - utan att alltid lyckas - sätta begränsningar för dessa marknadsliberala avarter. Ibland är kapitalismen girighet så stor att bubblan spricker och t.o.m. politiska tillskyndare av kapitalism tvingas av politiska anständighetsskäl ingripa.
Keynes användbar bara i kris?
När nu ingripandena i Keyneiansk modell görs även av politiska högerkrafter så rycker näringslivets ekonomiska tennsoldat Stefan Fölster ut och förklarar att just nu är det undantagsfall då Keynes modell gäller, nämligen då ekonomin p.g.a. alla spekulationer håller på att bryta ner hela finanssystemet. Jaha då passar det- var det inte Carl Rudbeck som nyss talade om att anpassa verkligheten efter den egna ideologin?
Kapitalimens utslagna i rännstenen
Slutraderna i Carl Rudbergs lilla blänkare är: Men New York och Malmö kommer, också för krisens offer, att förbli mänskligare städer än Pyongyang och Havanna. När det gäller Havanna kanske det är ett mindre väl valt exempel. Men om man tänker på New York med alla utslagna döende i rännstenen med Malmös i detta avseende någorlunda välordnade sociala omhändertagande. Säger det inte mer om den kallhamrade cynism som präglar försvaret av kapitalismen?
Förmildras kapitalistisk råhet mot bakgrund av kommunistisk diktatur?
Naturligtvis vill jag inte försvara den revolutionära socialismen och dess brott mot mänskligheten. Vad jag däremot vill säga är att det är symtomatiskt att man måste söka upp dessa gräsligheter för att möjligen tänka sig att kapitalismen i någon enda grad kan sägas ha en förmildrande sida.
Kapitalistiskt försvar
Men bland de konservativa kapitalisterna vill man ändå försvara det marknadsliberala systemet och motverka begränsande regler. Tvärtom är det nu fritt att plädera för minskade arbetsgivaravgifter och minskat ansvar för arbetsgivare i andra sammanhang för de hälsomässiga och sociala konsekvenserna av arbetförhållanden och stress på arbetsplatsen. "Man måste gynna näringsidkarna så att de anställer fler". heter det.
Läge att lappa och laga kapitalismen
Ett ganska typiskt utslag för detta försvar är Carl Rudbecks artikel i Sydsvenskan i dag 24/11 "Läge att lappa och laga kapitalismen". Precis som de flesta borgerliga så finner man ett förmildrande drag hos kapitalism: Det är i alla fall inte socialism. "Det är lätt att just nu fördöma kapitalismen och drömma om en ny vänstervåg. Det låter bra men det är ändå inte ett realistiskt alternativ. Socialismen var och förblir ett misslyckande. Människorna i de krisdrabbade länderna har det fortfarande enormt mycket bättre än vad människor i socialistiska kommandoekonomier någonsin har haft det."
Djävulen gör Gud snäll
Det är märkligt att när en kapitalist skall försvara kapitalismen så använder man sig av något som i modern tid varit helt främmande för nordisk horisont, nämligen "kommandosocialismen". Detta innebär inte att vederbörande är obildad och inte vet vad demokratisk socialism eller socvialdemokrati står för, nämligen en Keyneiansk reglering av marknadsekonomin just för att sätta blandekonomisk grimma på den råa Friedmanska marknadsliberalismen.
Folkflertalets välstånd?
Om man som Carl Rudbeck bortser från den socialdemokratiska blandekonomin så kan man kanske påstå: "Marknadsekonomi framstår fortfarande som det bästa systemet för dem som månar om folkflertalets välstånd. Det betyder inte att kapitalismen är ett perfekt system. Men det är ett flexibelt system som låter sig reformeras och förändras... Socialismen har vanligen – och med katastrofala resultat – velat anpassa verkligheten efter ideologin."
På andras bekostnad
Det Carl Rudbeck säger är naturlöigtvis inte sant. Det vet var och en som kan sin ekomiska och politiska historia. Syftet med kapitalismen är inte alls folkflertalets välstånd utan en privilergierad grupps stora välstånd på andras bekostnad. Kapitalismen anpassar sig inte alls på annat sätt till omvärlden än att den åstadkommer vägar och situationer där fåtalet kan förmera sig på flertalets bekostnad. Däremot har genom den demokratiska socialismen skapats ett regelverk där man försöker - utan att alltid lyckas - sätta begränsningar för dessa marknadsliberala avarter. Ibland är kapitalismen girighet så stor att bubblan spricker och t.o.m. politiska tillskyndare av kapitalism tvingas av politiska anständighetsskäl ingripa.
Keynes användbar bara i kris?
När nu ingripandena i Keyneiansk modell görs även av politiska högerkrafter så rycker näringslivets ekonomiska tennsoldat Stefan Fölster ut och förklarar att just nu är det undantagsfall då Keynes modell gäller, nämligen då ekonomin p.g.a. alla spekulationer håller på att bryta ner hela finanssystemet. Jaha då passar det- var det inte Carl Rudbeck som nyss talade om att anpassa verkligheten efter den egna ideologin?
Kapitalimens utslagna i rännstenen
Slutraderna i Carl Rudbergs lilla blänkare är: Men New York och Malmö kommer, också för krisens offer, att förbli mänskligare städer än Pyongyang och Havanna. När det gäller Havanna kanske det är ett mindre väl valt exempel. Men om man tänker på New York med alla utslagna döende i rännstenen med Malmös i detta avseende någorlunda välordnade sociala omhändertagande. Säger det inte mer om den kallhamrade cynism som präglar försvaret av kapitalismen?
Förmildras kapitalistisk råhet mot bakgrund av kommunistisk diktatur?
Naturligtvis vill jag inte försvara den revolutionära socialismen och dess brott mot mänskligheten. Vad jag däremot vill säga är att det är symtomatiskt att man måste söka upp dessa gräsligheter för att möjligen tänka sig att kapitalismen i någon enda grad kan sägas ha en förmildrande sida.
söndag 23 november 2008
S sjunker i opinionen p.g.a. Lissabon-JAet utan konsekvensutredning
Varför köper vi de enfaldiga kommentarerna till opinionssiffrorna? Faktum är ju att Socialdemokraterna tappar tydligt till miljöpartiet och något till både vänsterpartiet och de borgerliga partierna. Finanskris? Sjabblet med vänsterregeringen? Jaha, stämmer det med väljar- utslaget?
S -3,6, V +0,6 och MP +1,3
Enligt TV4/NOVUS OPINION VÄLJARBAROMETER NOVEMBER 2008: Fortsatt kraftigt fall för socialdemokraterna
- Skillnaden mellan blocken halverad sedan juni. Så här kommenterar Novus saken: Socialdemokraterna har i november stöd av 37,2 procent. Socialdemokraterna har minskat med hela 3,6 procentenheter sedan oktober (en signifikant nedgång). Den kraftiga nedgång som socialdemokraterna inledde tidigare under hösten fortsätter därmed. Sedan augusti har socialdemokraterna minskat hela 5,2 procentenheter vilket är en exceptionellt stark och snabb nedgång. 37,2 procent är det lägsta stödet för socialdemokraterna sedan valet 2006. Socialdemokraterna tappar tydligt till miljöpartiet och något till både vänsterpartiet och de borgerliga partierna. Socialdemokraterna kommer uppenbarligen inte särskilt väl ut i debatten om hur krisen ska hanteras respektive hur en enad vänsteropposition ska formeras.
S tappar alltså till V och Mp - varför?
Fortfarande är verkligheten ( och ungefär samma tapp till V och Mp förra opinionsundersökningen) att Socialdemokraterna tappar tydligt till Miljöpartiet och något till både Vänsterpartiet och de borgerliga partierna. Och samma bortseende från verkligheten vid förra undersökningen. Men de två partier på vänstersidan som får röster från socialdemokraterna har ju också varit med om sjabblet med vänsteralternativet och stått litet i skymundan av regeringen när det gäller finanskrisen. Men varför vinner dessa partier och socialdemokraterna förlorar. Är det bara utslag för en orättvis bedömning hos väljarna? Eller finns det möjligen några särdrag.
Lissabonfördraget
V har kämpat för att få fram en en villkorad ratificering och Miljöpartiet har velat gå ännu längre - båda har starkt motsatt sig regeringens kuppartade genomförande av Lissabonfördraget. Socialdemokraterna harju tidigt i höstas gett upp den svenska modellen för att som Sven-Erik Österberg uttryckte saken i Kommunalarbetaren för att få ett "funktionsdugligt EU". Med det kunde man inte vänta till efter utredningen om konsekvenserna av JA förelåg, som LO ville. M.h.t. siffrorna är det här man har att söka förklaringen. Men det sura äpplet är förmodligen för surt att bita i.
S -3,6, V +0,6 och MP +1,3
Enligt TV4/NOVUS OPINION VÄLJARBAROMETER NOVEMBER 2008: Fortsatt kraftigt fall för socialdemokraterna
- Skillnaden mellan blocken halverad sedan juni. Så här kommenterar Novus saken: Socialdemokraterna har i november stöd av 37,2 procent. Socialdemokraterna har minskat med hela 3,6 procentenheter sedan oktober (en signifikant nedgång). Den kraftiga nedgång som socialdemokraterna inledde tidigare under hösten fortsätter därmed. Sedan augusti har socialdemokraterna minskat hela 5,2 procentenheter vilket är en exceptionellt stark och snabb nedgång. 37,2 procent är det lägsta stödet för socialdemokraterna sedan valet 2006. Socialdemokraterna tappar tydligt till miljöpartiet och något till både vänsterpartiet och de borgerliga partierna. Socialdemokraterna kommer uppenbarligen inte särskilt väl ut i debatten om hur krisen ska hanteras respektive hur en enad vänsteropposition ska formeras.
S tappar alltså till V och Mp - varför?
Fortfarande är verkligheten ( och ungefär samma tapp till V och Mp förra opinionsundersökningen) att Socialdemokraterna tappar tydligt till Miljöpartiet och något till både Vänsterpartiet och de borgerliga partierna. Och samma bortseende från verkligheten vid förra undersökningen. Men de två partier på vänstersidan som får röster från socialdemokraterna har ju också varit med om sjabblet med vänsteralternativet och stått litet i skymundan av regeringen när det gäller finanskrisen. Men varför vinner dessa partier och socialdemokraterna förlorar. Är det bara utslag för en orättvis bedömning hos väljarna? Eller finns det möjligen några särdrag.
Lissabonfördraget
V har kämpat för att få fram en en villkorad ratificering och Miljöpartiet har velat gå ännu längre - båda har starkt motsatt sig regeringens kuppartade genomförande av Lissabonfördraget. Socialdemokraterna harju tidigt i höstas gett upp den svenska modellen för att som Sven-Erik Österberg uttryckte saken i Kommunalarbetaren för att få ett "funktionsdugligt EU". Med det kunde man inte vänta till efter utredningen om konsekvenserna av JA förelåg, som LO ville. M.h.t. siffrorna är det här man har att söka förklaringen. Men det sura äpplet är förmodligen för surt att bita i.
fredag 21 november 2008
Hur kvalificerad var egentligen majoriteten för Lissabon och varför var så många frånvarande?
Hur röstade SAP egentligen?
Av s-ledamöterna röstade 95 Ja, ingen nej och 27 var frånvarande men 8 avstod. De som avstod var Bo Bernhardsson, Skåne, Claes-Göran Brandin, Göteborg, Eva-Lena Jansson, Örebro, Morgan Johansson, Skåne, Jan-Olof Larsson, V:a Götaland, Leif Pagrotsky, Göteborg, Hans Stenberg, Västernorrland, Krister Örnfjäder, Kalmar. Anledningen uppgavs vara att man inte ville frondera mot partiet och man ansåg också vilandeförklaring i en eller annan form meningslös. "Det finns en framtid med en rad viktiga diskussioner att föra." Vi kritiker måste nog vara tacksamma gentemot de 8 för markeringen eftersom detta tyder på personligt mod och dessutom är det förmodligen en belastning i deras personliga CV. Självständigt tänkande har aldrig varit en merit i något parti. Inte heller i SAP. Trots att detta faktiskt är livsnerven för ett parti.
Skåne röstade så här
För oss här i Skåne kan det vara av intresse att veta hur "våra" rikdagsmän uppträdde: röstade Ja gjorde Christer Adelsbo, Ann Arleklo, Rose-Marie Carlsson,Kerstin Engle, Marie Granlund, Christin Hagberg, Kent Härstedt, Leif Jakobsson, Ylva Johansson, Ronny Olander, Göran Persson; som nämnts
ovan avstod Bo Bernhardsson och Morgan Johansson medan Luciano Astudillo, Inger Jarl Beck, Anders Karlsson anmälts som frånvarande. Själv känner jag stor glädje över att vi hyser Bo och Morgan bland de våra. Medan de övriga nog borde se över sina kontakter med fackföreningsrörelsen, som faktiskt utgör grunden för partiet.
Nyfiken på vad det är för bacill som riksdagsledamöterna fått
Framöver tänker jag - om möjligt ta ta reda på av vilken anledning 27 s-riksdagsmän var frånvarande vid den viktiga Lissabonomröstningen. Därför skrev jag till en socialdemokraternas s.k. kvittningsman i riksdagen: Mitt syfte är att utreda om partipiskan spelat någon roll. Jag skulle vilja ha frågan belyst och inte vid min artikel vara utlämnad till att spekulera. Svaret är avsett för publicering.
Kvittningsmannens svar
Kvittningsmannen Lennart Axelsson svarade: Inför alla voteringar så har vi kvittningsmän att ta ställning till om de skäl som ledamöterna anför för att "slippa" votera är tillräckligt starka. Det kan handla om internationella åtaganden, medverkan vid olika sorters arrangemang och naturligtvis
sjukdom eller andra personliga skäl. Vid den här voteringen användes inga andra måttstockar än vid andra voteringar, möjligtvis att vi var något striktare än normalt, men antalet frånvarande skiljde sig inte på något anmärkningsvärt sätt från andra voteringar.
Allt väl alltså!?
Men är det någon mer än jag som tycker det är underligt att vid en av de mest omstridda och viktigaste omröstningarna i riksdagen under 2008 så är 54 av 349 ledamöter frånvarande? En ledamot av sju skulle vara "förhindrad" att komma till riksdagen och rösta om Lissabonfördraget!? Detta samtidigt som 1 c röstat nej och 8 s + 2 c + 3 kd avstått från att rösta. Av KD hade nästan halva styrkan avstått eller varit frånvarande. Av S var det ju "bara" en av fem ledamöter!
Var det verkligen kvalificerad majoritet - eller skickades några hem?
Och det finns ytterligare ett förhållande som gör mig ännu mer misstänksam. Som jag redan tidigare anmärkt så kräver den kvalificerade 3/4 majoritet, dvs 261 ledamöter för JA om samtliga varit närvarande. För Lissabonfördraget röstade bara 243 ledamöter men eftersom majoriteten beräknas på de närvarande så räckte det. Ja, det vill säga om man skickade hem ett antal ledamöter, tillägger den misstänksamme. Jag har f.n. inget stöd för en sådan misstanke men undersöker saken.
Behövdes kvittning överhuvudtaget?
Som grädde moset kommer kvittningsmannens förklaring, som lider av den svagheten att någon kvittning överhuvudtaget i denna fråga inte behövdes. Kvittning tas ju till för att uppväga att någon på ena sidan får ett allvarligt personligt förhinder vilket då kvittas mot att någon på den andra sidan frivilligt avstår för att inte upphäva den mandatfördelning som väljarna röstat fram. Men i denna fråga fanns ju inget kvittningsbehov eftersom det i stora drag bara fanns en sida, nämligen S + Högeralliansen. Ändå skulle 54 ledamöter "kvittats" ut. Nej, i detta ligger inte bara en utan flera hundar begravna.
Utsagor om kraftiga påtryckningar
I pressen har förekommit uppgifter att ledamöter på den borgerliga sidan utsatts för kraftiga påtryckningar. Och det har tydligen blivit sed att man kan gå ganska långt i utövande av mentalt våld från partiledningars sida; jämför interiörerna från FRA-debatten. Övergår detta i utpressningsliknande situationer där ledamoten pressas till att exempelvis avstå från att rösta eller vara frånvarande vid omröstning aktualiseras bestämmelserna i brottsbalken, närmast otillbörligt verkande vid omröstning enligt 17 kap 8 § brottsbalken.
Fortsatt nyfiken
Men som sagt detta är en bakgrund för min nyfikenhet men jag har alltså inga sakliga skäl för att påstå något straffbart eller ens otillbörligt. Men värt att titta närmare på är det. Fortsättning följer.
Av s-ledamöterna röstade 95 Ja, ingen nej och 27 var frånvarande men 8 avstod. De som avstod var Bo Bernhardsson, Skåne, Claes-Göran Brandin, Göteborg, Eva-Lena Jansson, Örebro, Morgan Johansson, Skåne, Jan-Olof Larsson, V:a Götaland, Leif Pagrotsky, Göteborg, Hans Stenberg, Västernorrland, Krister Örnfjäder, Kalmar. Anledningen uppgavs vara att man inte ville frondera mot partiet och man ansåg också vilandeförklaring i en eller annan form meningslös. "Det finns en framtid med en rad viktiga diskussioner att föra." Vi kritiker måste nog vara tacksamma gentemot de 8 för markeringen eftersom detta tyder på personligt mod och dessutom är det förmodligen en belastning i deras personliga CV. Självständigt tänkande har aldrig varit en merit i något parti. Inte heller i SAP. Trots att detta faktiskt är livsnerven för ett parti.
Skåne röstade så här
För oss här i Skåne kan det vara av intresse att veta hur "våra" rikdagsmän uppträdde: röstade Ja gjorde Christer Adelsbo, Ann Arleklo, Rose-Marie Carlsson,Kerstin Engle, Marie Granlund, Christin Hagberg, Kent Härstedt, Leif Jakobsson, Ylva Johansson, Ronny Olander, Göran Persson; som nämnts
ovan avstod Bo Bernhardsson och Morgan Johansson medan Luciano Astudillo, Inger Jarl Beck, Anders Karlsson anmälts som frånvarande. Själv känner jag stor glädje över att vi hyser Bo och Morgan bland de våra. Medan de övriga nog borde se över sina kontakter med fackföreningsrörelsen, som faktiskt utgör grunden för partiet.
Nyfiken på vad det är för bacill som riksdagsledamöterna fått
Framöver tänker jag - om möjligt ta ta reda på av vilken anledning 27 s-riksdagsmän var frånvarande vid den viktiga Lissabonomröstningen. Därför skrev jag till en socialdemokraternas s.k. kvittningsman i riksdagen: Mitt syfte är att utreda om partipiskan spelat någon roll. Jag skulle vilja ha frågan belyst och inte vid min artikel vara utlämnad till att spekulera. Svaret är avsett för publicering.
Kvittningsmannens svar
Kvittningsmannen Lennart Axelsson svarade: Inför alla voteringar så har vi kvittningsmän att ta ställning till om de skäl som ledamöterna anför för att "slippa" votera är tillräckligt starka. Det kan handla om internationella åtaganden, medverkan vid olika sorters arrangemang och naturligtvis
sjukdom eller andra personliga skäl. Vid den här voteringen användes inga andra måttstockar än vid andra voteringar, möjligtvis att vi var något striktare än normalt, men antalet frånvarande skiljde sig inte på något anmärkningsvärt sätt från andra voteringar.
Allt väl alltså!?
Men är det någon mer än jag som tycker det är underligt att vid en av de mest omstridda och viktigaste omröstningarna i riksdagen under 2008 så är 54 av 349 ledamöter frånvarande? En ledamot av sju skulle vara "förhindrad" att komma till riksdagen och rösta om Lissabonfördraget!? Detta samtidigt som 1 c röstat nej och 8 s + 2 c + 3 kd avstått från att rösta. Av KD hade nästan halva styrkan avstått eller varit frånvarande. Av S var det ju "bara" en av fem ledamöter!
Var det verkligen kvalificerad majoritet - eller skickades några hem?
Och det finns ytterligare ett förhållande som gör mig ännu mer misstänksam. Som jag redan tidigare anmärkt så kräver den kvalificerade 3/4 majoritet, dvs 261 ledamöter för JA om samtliga varit närvarande. För Lissabonfördraget röstade bara 243 ledamöter men eftersom majoriteten beräknas på de närvarande så räckte det. Ja, det vill säga om man skickade hem ett antal ledamöter, tillägger den misstänksamme. Jag har f.n. inget stöd för en sådan misstanke men undersöker saken.
Behövdes kvittning överhuvudtaget?
Som grädde moset kommer kvittningsmannens förklaring, som lider av den svagheten att någon kvittning överhuvudtaget i denna fråga inte behövdes. Kvittning tas ju till för att uppväga att någon på ena sidan får ett allvarligt personligt förhinder vilket då kvittas mot att någon på den andra sidan frivilligt avstår för att inte upphäva den mandatfördelning som väljarna röstat fram. Men i denna fråga fanns ju inget kvittningsbehov eftersom det i stora drag bara fanns en sida, nämligen S + Högeralliansen. Ändå skulle 54 ledamöter "kvittats" ut. Nej, i detta ligger inte bara en utan flera hundar begravna.
Utsagor om kraftiga påtryckningar
I pressen har förekommit uppgifter att ledamöter på den borgerliga sidan utsatts för kraftiga påtryckningar. Och det har tydligen blivit sed att man kan gå ganska långt i utövande av mentalt våld från partiledningars sida; jämför interiörerna från FRA-debatten. Övergår detta i utpressningsliknande situationer där ledamoten pressas till att exempelvis avstå från att rösta eller vara frånvarande vid omröstning aktualiseras bestämmelserna i brottsbalken, närmast otillbörligt verkande vid omröstning enligt 17 kap 8 § brottsbalken.
Fortsatt nyfiken
Men som sagt detta är en bakgrund för min nyfikenhet men jag har alltså inga sakliga skäl för att påstå något straffbart eller ens otillbörligt. Men värt att titta närmare på är det. Fortsättning följer.
Slutredovisning av en kamp för fackliga rättigheter: Vi svek som parti men måste nu ta nya tag för en stark socialdemokratisk grupp i EU.
För en timme sedan kom resultatet: 243 ja och 39 nej, 13 nedlagda och 54 icke närvarande. 243 mot 106. Inte 3/4 kvalificerad majoritet men nu är det bara de närvarande som räknas . Därför hade man tvingat en del kritiska att vara frånvarande eftersom annars hade inte den erforderliga majoriteten uppnåtts - 261 om alla varit närvarande. Ett av de viktigaste besluten hade alltså genomdrivits med tjyv- och rackarspel hårda påtryckningar. Enskilda riksdagsmän har berättat vad de utsatts för. Och man röstade JA utan att ha fått ta del av utredningen om konsekvenserna av JA-et. Egentligen är detta inte tidigare omnämnda skäl för folkomröstning, nämligen att då fungerar demokratin med konsekvensutredning och utan utpressning och inpiskning. Jag får dålig smak i munnen när jag tänker på vad det parti jag är medlem i medverkat till.
När det gäller summeringen av debatten inför omröstningen konstaterar jag att i sista minuten sägs sanningen att vi sålde den svenska modellen för att få ett bättre fungerande EU. Som kritiker behöver jag ingalunda gilla alla skamgrepp med vilka man lotsat igenom fördraget men jag måste å andra sidan börja med att arbeta för en stor vänstergrupp i EU-parlamentet 2009.
Först summeringen:
Troskyldiga osanningar
Det har varit en envis troskyldighet över socialdemokraterna när det gäller Lissabonfördraget och fackliga rättigheter. EU-parlamenatarikern Åsa Westlund är en typisk företrädare och skriver på sin blogg (http://www.asawestlund.se/blog/omrostningen-om-lissabonfordraget/)att hon är starkt kritisk mot de som argumenterat för att riksdagen bör villkora en ratificering för att få bättre garantier för de svenska kollektivavtalen,varvid de viktigaste skälen skulle vara:
1. Vaxholmsdomen som hela diskussionen grundar sig på är beslutad på grundval av det gamla fördraget, inte det nya.
2. Det nya fördraget är bättre än det vi har idag, också på arbetsmarknadens område.
3. För att lyckas med en omförhandling krävs att alla andra länder också vill det. Det vill de inte.
4. För att lyckas med en omförhandling skulle man behöva få med sig alla på att göra detta. Det är otänkbart att Lettland och de övriga länder som delar Lettlands uppfattning skulle gå med på detta.
5. Det finns andra sätt som vi kan stärka kollektivavtalen på. Vi vill ändra i utstationeringsdirektivet på EU-nivå, och förhoppningsvis kommer också Sverige med egna lagändringar kunna stärka kollektivavtalen.
Jättebra om det stämde
Detta vore jättebra om det hade förankring i verkligheten men så är inte fallet och det vet varenda jurist som känner till något om EU-rätt. Mer specificerat beträffande påståendena ovan:
1. Sant men enligt Lissabonfördraget stadsfästs de marknadsliberala tankegångarna i Vaxholmsmålet, se art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan, dvs fria rörligheten för kapital och tjänster tar över fackliga rättigheter.
2. I viss mån sant då bl.a. fackliga rättigheter skrivs in i i fördragstext,art 28 i Rättighetsstadgan. Men samma begränsning som i 1 gäller, dvs de fackliga rättigheterna får vika om de kolliderar med de fria rörligheterna för kapital och tjänster
3. Osant eftersom högerkrafterna vill ha igenom det nya fördraget varför ett villkorat JA hade kunnat pressa igenom förbättringar. Men partiet har valt att svika löntagarna på denna punkt. Vi hade alltså försatt Kommissionen i samma läge som Irland, som kan påräkna väsentliga undantag för att efter denna form av "övertalning" rösta JA
4. se 3 ovan
5. Osant och hon har själv under 3 och 4 angett skälen till det: högerkrafterna kommer inte gå med på att stärka fackliga rättigheter. Annorlunda hade läget varit om vi villkorat ratificering av Lissabonfördraget. Men nu svek vi på denna punkt.
Nyfiken på sanningen?
Man vill naturligtvis tro partiledningen och EU-parlamentarikern Jan Andersson men den som är minsta nyfiken minsta nyfiken på sanningen kan läsa i Kommunalarbetaren vad den arroganta EG-domaren Pernilla Lindh säger om detta. (http://www.ka.se/index.cfm?c=85234). Man kan ju i vart fall känna hederlig tveksamhet när man läser detta och jämför med vad våra egna uttolkare som inte är jurister och inte är insatta i EU-rättens mysterier säger.
Sven-Erik Österberg berättar sagor
En annan sagoberättare uppträdde i dag – vår gruppledare i riksdagen Sven–Erik Österberg. I Kommunalarbetaren (http://www.ka.se/index.cfm?c=85338) påstår han att det var en "Strategi från regeringen att nu tvinga fram en omröstning för att vi ska rösta nej till Lissabonfördraget. Då skulle socialdemokraterna få skulden för att det inte godkänns... Skulle vi nu ställa krav om garantier för kollektivavtalen så tog det flera år innan vi hade chans att bli klara med ett nytt fördrag. Visserligen är det riktigt att det blir svårare att i framtiden få igenom garantier för kollektivavtalen och strejkrätten när Lissabonfördraget är godkänt.Men det viktigaste är som sagt att vi får ett funktionsdugligt EU."
Även Göran Färm är bra på historier
Detta skall sammanställas med vad Göran Färm sagt i AiP nr 44 om möjligheten att "För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det."
Förtjänar Sven-Erik Ö. tilltro?
Bara tanken att Reinfeldt skulle riskera nesan att stå där som ordförande och ha "förlorat" Lissabonomröstningen är så sökt att den inte förtjänar minsta tilltro. Men viktigare är att partiledningen helt plötsligt alltså medger att det är sant vad kritiker påstått, nämligen att när vi nu ratificerat Lissabonfördraget blir det svårt att genomföra garantier för den svenska modellen.
Svenska modellen säljs för att genom JA få ett funktionsdugligt EU
Varför har man inte tidigare sagt att meningen var att köra över de svenska facken och fackliga rättigheter i syfte att som man tror få ett "funktionsdugligt EU"? När vi alltså röstat JA till Lissabon som lagfäster EG-domstolens marknadsliberala lavalerier så räknar man alltså med att man sålt den svenska modellen. På annat sätt kan dessa fakta inte gärna tolkas.
Kännbar väljarreaktion
Naturligtvis kommer denna medvetna bluff i dagen. Därför är det dags nu när omröstningen nästan ägt rum att börjar sudda i argumenteringen. Men det är märkligt hur Sven-Erik Österberg nu medger det faktum som han tidigare beskyllt andra för att vara åsiktscharlataner för. Oavsett vad man nu säger så kommer väljarnas dom över taskspelet kring ratificeringen av Lissabonfördraget att bli kännbar.
Inför EU-valet:
Demokrati med tveksamma grepp
När jag sagt detta så får jag konstatera att en demokratisk process ägt rum visserligen med klart konstitutionellt tveksamma grepp
* borde överlämnandet av makt ha skett i form av antagande av grundlag?
* är det inte rimligt att folk fått folkomrösta?
* borde man inte ha väntat med att rösta JA till dess utredning om vad JA innebär förelåg?
Majoriteten har beslutat
Men majoriteten har beslutat sig. Jag kan inte ställa kravet på mig själv att tycka det var välbetänkt. Eller ens att det skett genom en schysst process. Däremot anser jag det viktigt att alla vi som varit kritiska fortsätter att granska "de andra" så att de nu verkligen gör något i enlighet med vad de lovat, nämligen att garantera - så gott det nu går - fackliga rättigheter.
Vi kritiska är guld för partiet inför EU-valet
Det är också viktigt att alla vi som inte bara följt med strömmen och trot allt det som vi matats med i fortsättningen gör våra röster hörda. Med en viss förenkling kan man säga att vi har den intellektuella kapaciteten att genomskåda alla dubbelheter och smålögner. Kanske borde vi kryssa alla EU-kritiker på EU-valsedeln. De behövs nämligen folk som kan tänka själva även i den församlingen.
När det gäller summeringen av debatten inför omröstningen konstaterar jag att i sista minuten sägs sanningen att vi sålde den svenska modellen för att få ett bättre fungerande EU. Som kritiker behöver jag ingalunda gilla alla skamgrepp med vilka man lotsat igenom fördraget men jag måste å andra sidan börja med att arbeta för en stor vänstergrupp i EU-parlamentet 2009.
Först summeringen:
Troskyldiga osanningar
Det har varit en envis troskyldighet över socialdemokraterna när det gäller Lissabonfördraget och fackliga rättigheter. EU-parlamenatarikern Åsa Westlund är en typisk företrädare och skriver på sin blogg (http://www.asawestlund.se/blog/omrostningen-om-lissabonfordraget/)att hon är starkt kritisk mot de som argumenterat för att riksdagen bör villkora en ratificering för att få bättre garantier för de svenska kollektivavtalen,varvid de viktigaste skälen skulle vara:
1. Vaxholmsdomen som hela diskussionen grundar sig på är beslutad på grundval av det gamla fördraget, inte det nya.
2. Det nya fördraget är bättre än det vi har idag, också på arbetsmarknadens område.
3. För att lyckas med en omförhandling krävs att alla andra länder också vill det. Det vill de inte.
4. För att lyckas med en omförhandling skulle man behöva få med sig alla på att göra detta. Det är otänkbart att Lettland och de övriga länder som delar Lettlands uppfattning skulle gå med på detta.
5. Det finns andra sätt som vi kan stärka kollektivavtalen på. Vi vill ändra i utstationeringsdirektivet på EU-nivå, och förhoppningsvis kommer också Sverige med egna lagändringar kunna stärka kollektivavtalen.
Jättebra om det stämde
Detta vore jättebra om det hade förankring i verkligheten men så är inte fallet och det vet varenda jurist som känner till något om EU-rätt. Mer specificerat beträffande påståendena ovan:
1. Sant men enligt Lissabonfördraget stadsfästs de marknadsliberala tankegångarna i Vaxholmsmålet, se art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan, dvs fria rörligheten för kapital och tjänster tar över fackliga rättigheter.
2. I viss mån sant då bl.a. fackliga rättigheter skrivs in i i fördragstext,art 28 i Rättighetsstadgan. Men samma begränsning som i 1 gäller, dvs de fackliga rättigheterna får vika om de kolliderar med de fria rörligheterna för kapital och tjänster
3. Osant eftersom högerkrafterna vill ha igenom det nya fördraget varför ett villkorat JA hade kunnat pressa igenom förbättringar. Men partiet har valt att svika löntagarna på denna punkt. Vi hade alltså försatt Kommissionen i samma läge som Irland, som kan påräkna väsentliga undantag för att efter denna form av "övertalning" rösta JA
4. se 3 ovan
5. Osant och hon har själv under 3 och 4 angett skälen till det: högerkrafterna kommer inte gå med på att stärka fackliga rättigheter. Annorlunda hade läget varit om vi villkorat ratificering av Lissabonfördraget. Men nu svek vi på denna punkt.
Nyfiken på sanningen?
Man vill naturligtvis tro partiledningen och EU-parlamentarikern Jan Andersson men den som är minsta nyfiken minsta nyfiken på sanningen kan läsa i Kommunalarbetaren vad den arroganta EG-domaren Pernilla Lindh säger om detta. (http://www.ka.se/index.cfm?c=85234). Man kan ju i vart fall känna hederlig tveksamhet när man läser detta och jämför med vad våra egna uttolkare som inte är jurister och inte är insatta i EU-rättens mysterier säger.
Sven-Erik Österberg berättar sagor
En annan sagoberättare uppträdde i dag – vår gruppledare i riksdagen Sven–Erik Österberg. I Kommunalarbetaren (http://www.ka.se/index.cfm?c=85338) påstår han att det var en "Strategi från regeringen att nu tvinga fram en omröstning för att vi ska rösta nej till Lissabonfördraget. Då skulle socialdemokraterna få skulden för att det inte godkänns... Skulle vi nu ställa krav om garantier för kollektivavtalen så tog det flera år innan vi hade chans att bli klara med ett nytt fördrag. Visserligen är det riktigt att det blir svårare att i framtiden få igenom garantier för kollektivavtalen och strejkrätten när Lissabonfördraget är godkänt.Men det viktigaste är som sagt att vi får ett funktionsdugligt EU."
Även Göran Färm är bra på historier
Detta skall sammanställas med vad Göran Färm sagt i AiP nr 44 om möjligheten att "För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det."
Förtjänar Sven-Erik Ö. tilltro?
Bara tanken att Reinfeldt skulle riskera nesan att stå där som ordförande och ha "förlorat" Lissabonomröstningen är så sökt att den inte förtjänar minsta tilltro. Men viktigare är att partiledningen helt plötsligt alltså medger att det är sant vad kritiker påstått, nämligen att när vi nu ratificerat Lissabonfördraget blir det svårt att genomföra garantier för den svenska modellen.
Svenska modellen säljs för att genom JA få ett funktionsdugligt EU
Varför har man inte tidigare sagt att meningen var att köra över de svenska facken och fackliga rättigheter i syfte att som man tror få ett "funktionsdugligt EU"? När vi alltså röstat JA till Lissabon som lagfäster EG-domstolens marknadsliberala lavalerier så räknar man alltså med att man sålt den svenska modellen. På annat sätt kan dessa fakta inte gärna tolkas.
Kännbar väljarreaktion
Naturligtvis kommer denna medvetna bluff i dagen. Därför är det dags nu när omröstningen nästan ägt rum att börjar sudda i argumenteringen. Men det är märkligt hur Sven-Erik Österberg nu medger det faktum som han tidigare beskyllt andra för att vara åsiktscharlataner för. Oavsett vad man nu säger så kommer väljarnas dom över taskspelet kring ratificeringen av Lissabonfördraget att bli kännbar.
Inför EU-valet:
Demokrati med tveksamma grepp
När jag sagt detta så får jag konstatera att en demokratisk process ägt rum visserligen med klart konstitutionellt tveksamma grepp
* borde överlämnandet av makt ha skett i form av antagande av grundlag?
* är det inte rimligt att folk fått folkomrösta?
* borde man inte ha väntat med att rösta JA till dess utredning om vad JA innebär förelåg?
Majoriteten har beslutat
Men majoriteten har beslutat sig. Jag kan inte ställa kravet på mig själv att tycka det var välbetänkt. Eller ens att det skett genom en schysst process. Däremot anser jag det viktigt att alla vi som varit kritiska fortsätter att granska "de andra" så att de nu verkligen gör något i enlighet med vad de lovat, nämligen att garantera - så gott det nu går - fackliga rättigheter.
Vi kritiska är guld för partiet inför EU-valet
Det är också viktigt att alla vi som inte bara följt med strömmen och trot allt det som vi matats med i fortsättningen gör våra röster hörda. Med en viss förenkling kan man säga att vi har den intellektuella kapaciteten att genomskåda alla dubbelheter och smålögner. Kanske borde vi kryssa alla EU-kritiker på EU-valsedeln. De behövs nämligen folk som kan tänka själva även i den församlingen.
onsdag 19 november 2008
Besked från EG-domstolen: Wanja Lundby-Wedin är oförskämd och det finns inga garantier för fackliga rättigheter i Lissabonfördraget.
Auktoritativt besked
"Nu gungar den svenska arbetsrätten" i Kommunalarbetaren (http://www.ka.se/?c=85234). EG-domaren Pernilla Lindh tar vår LO-ordförande i örat och förklarar att Lissabonfördraget inte ger några garantier för strejkrätt. Makten över strejkrätt och anställningsvillkor har flyttats från fack och arbetsgivare till EG-domstolen i Luxemburg. S och LO:s ledning hoppas på en starkare strejkrätt med den nya grundlagen. Men sådana garantier finns inte, säger Pernilla Lindh, domare i EG-domstolen, och svänger sin röda mantel. Detta framgår av en artikeln
EG-domstolens domar går emot facket
Den svenska modellen låter fack och arbetsgivare själva avtala om löner och anställningsvillkor i stället för att regeringen ska stifta lagar om samma saker. Men det senaste året har domarna i EG-domstolen vid fyra tillfällen givit löntagarnas organisationer bakläxa.Den marknadsliberala domstolens ståndpunkt är att lagar, regler och fackliga avtal får inte försvåra kapitalets rörelsefrihet. Strejk är en rättighet, men bara tillåten om den ”står i rimlig proportion” och inte kommer i konflikt med den fria rörligheten.
Ingen förbättring med Lissabon jämfört med Nice
Ett av argumenten för det nya fördraget är att strejkrätten skrivs in som en grundläggande rättighet. Därmed måste domstolen ge den större tyngd i jämförelse med EU:s fundamentala frihet för arbetskraft och tjänster att fritt röra sig över gränserna inom EU. Men det håller Pernilla Lindh inte med om. Hon säger: Det finns redan en stadga om mänskliga och sociala rättigheter i anslutning till det nuvarande Nicefördraget i EU. I elva domar har domstolen direkt hänvisat till detta... Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag. Laval-domarna kommer alltså att fortsätta under Lissabon.
Facket kräver tillägg
Europafacket kräver att EU antar ett socialt protokoll om löntagarnas rättigheter som ett tillägg till fördraget och skärper reglerna i utstationeringsdirektivet om de som tillfälligt arbetar i ett annat EU-land. Pernilla Lindh har svårt att se att domstolen skulle döma annorlunda även om facket fick göra dessa tillägg och ändringar. Fördraget i EU står över alla andra lagar, direktiv och förordningar, i EU och unionens medlemsländer.
Margot och jurister bekräftar
När det gäller den sakligt juridiska bedömningen så bekräftar Pernilla Lind bara vad Margot Wallström i EU–kommissionen tidigare har sagt att det blir ingen förändring för de fackliga rättigheterna bara för att Lissabonfördraget antas. Även de tre främsta juristprofessorerna i ämnet vid våra tre stora Universitet i Lund, Uppsala och Stocholm har bekräftat detta.
Domstolen dömer efter EU-rätten
Pernilla Lindh är missnöjd med det som skrivs i svenska tidningar om EG-domstolen.Ibland görs det häpnadsväckande uttalanden. En del av dessa är förlöjligande, bland annat om våra arbetsmetoder. Domstolen är inte fri att skapa sin egen roll. Vi hugger inte till med vad som helst. Om inte politikerna gillar våra domar, kan de fatta politiska beslut med en annan inriktning. Det påverkar hur domstolen kan döma.
Oförskämdheter
Pernilla Lindh vill inte kommentera LAVAL-domen, men säger att hon inte är förvånad över att det blev starka reaktioner i Sverige mot den. Men hon tycker att en del av kritiken är oförskämd mot domstolen, bl.a. pekar hon på att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kritiserar ”klåfingriga jurister” i domstolen. Det är ovärdigt en LO-ordförande att uttrycka sig så om EG-domstolen. Jag tycker att det är en skandal.
LO "tror inte på" Pernilla
LO har kommenterat Pernilla Lindhs uppgifter utan egentligen att komma med något nytt: "Lo tror inte på Pernilla Lindh"(http://www.ka.se/index.cfm?c=85306)!!!
Försvar av eller prat om fackliga rättigheter
Det sista är att nu hotas de sista fria musketörerna i riksdagen med alltifrån mental Bastilj till förlust av politisk framtid. Partipiskan viner. Allt för det den fria rörligheten som också kan kallas vid sitt rätt namn: lönedumpning. Röda domarmantlar fladdrar med den marknadsliberala vinden högt ovanför den gråa löntagarmassan som skall vara lönsam för kapitalet. Det är en märklig dag i morgon när socialdemokrater tydligen kommer att lägga ner försvaret av fackliga rättigheter till förmån för prat om dem.
"Nu gungar den svenska arbetsrätten" i Kommunalarbetaren (http://www.ka.se/?c=85234). EG-domaren Pernilla Lindh tar vår LO-ordförande i örat och förklarar att Lissabonfördraget inte ger några garantier för strejkrätt. Makten över strejkrätt och anställningsvillkor har flyttats från fack och arbetsgivare till EG-domstolen i Luxemburg. S och LO:s ledning hoppas på en starkare strejkrätt med den nya grundlagen. Men sådana garantier finns inte, säger Pernilla Lindh, domare i EG-domstolen, och svänger sin röda mantel. Detta framgår av en artikeln
EG-domstolens domar går emot facket
Den svenska modellen låter fack och arbetsgivare själva avtala om löner och anställningsvillkor i stället för att regeringen ska stifta lagar om samma saker. Men det senaste året har domarna i EG-domstolen vid fyra tillfällen givit löntagarnas organisationer bakläxa.Den marknadsliberala domstolens ståndpunkt är att lagar, regler och fackliga avtal får inte försvåra kapitalets rörelsefrihet. Strejk är en rättighet, men bara tillåten om den ”står i rimlig proportion” och inte kommer i konflikt med den fria rörligheten.
Ingen förbättring med Lissabon jämfört med Nice
Ett av argumenten för det nya fördraget är att strejkrätten skrivs in som en grundläggande rättighet. Därmed måste domstolen ge den större tyngd i jämförelse med EU:s fundamentala frihet för arbetskraft och tjänster att fritt röra sig över gränserna inom EU. Men det håller Pernilla Lindh inte med om. Hon säger: Det finns redan en stadga om mänskliga och sociala rättigheter i anslutning till det nuvarande Nicefördraget i EU. I elva domar har domstolen direkt hänvisat till detta... Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag. Laval-domarna kommer alltså att fortsätta under Lissabon.
Facket kräver tillägg
Europafacket kräver att EU antar ett socialt protokoll om löntagarnas rättigheter som ett tillägg till fördraget och skärper reglerna i utstationeringsdirektivet om de som tillfälligt arbetar i ett annat EU-land. Pernilla Lindh har svårt att se att domstolen skulle döma annorlunda även om facket fick göra dessa tillägg och ändringar. Fördraget i EU står över alla andra lagar, direktiv och förordningar, i EU och unionens medlemsländer.
Margot och jurister bekräftar
När det gäller den sakligt juridiska bedömningen så bekräftar Pernilla Lind bara vad Margot Wallström i EU–kommissionen tidigare har sagt att det blir ingen förändring för de fackliga rättigheterna bara för att Lissabonfördraget antas. Även de tre främsta juristprofessorerna i ämnet vid våra tre stora Universitet i Lund, Uppsala och Stocholm har bekräftat detta.
Domstolen dömer efter EU-rätten
Pernilla Lindh är missnöjd med det som skrivs i svenska tidningar om EG-domstolen.Ibland görs det häpnadsväckande uttalanden. En del av dessa är förlöjligande, bland annat om våra arbetsmetoder. Domstolen är inte fri att skapa sin egen roll. Vi hugger inte till med vad som helst. Om inte politikerna gillar våra domar, kan de fatta politiska beslut med en annan inriktning. Det påverkar hur domstolen kan döma.
Oförskämdheter
Pernilla Lindh vill inte kommentera LAVAL-domen, men säger att hon inte är förvånad över att det blev starka reaktioner i Sverige mot den. Men hon tycker att en del av kritiken är oförskämd mot domstolen, bl.a. pekar hon på att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kritiserar ”klåfingriga jurister” i domstolen. Det är ovärdigt en LO-ordförande att uttrycka sig så om EG-domstolen. Jag tycker att det är en skandal.
LO "tror inte på" Pernilla
LO har kommenterat Pernilla Lindhs uppgifter utan egentligen att komma med något nytt: "Lo tror inte på Pernilla Lindh"(http://www.ka.se/index.cfm?c=85306)!!!
Försvar av eller prat om fackliga rättigheter
Det sista är att nu hotas de sista fria musketörerna i riksdagen med alltifrån mental Bastilj till förlust av politisk framtid. Partipiskan viner. Allt för det den fria rörligheten som också kan kallas vid sitt rätt namn: lönedumpning. Röda domarmantlar fladdrar med den marknadsliberala vinden högt ovanför den gråa löntagarmassan som skall vara lönsam för kapitalet. Det är en märklig dag i morgon när socialdemokrater tydligen kommer att lägga ner försvaret av fackliga rättigheter till förmån för prat om dem.
tisdag 18 november 2008
Reinfeldt spelar poker om Lissabon och vi socialdemokrater snackar, när vi skulle slåss för fackliga rättigheter
Reinfeldts tjyv- och rackarspel om Lissabon medan vi håller god min och snackar om strid för löntagarnas rättigheter. Finns det någon lösning?
LO-manifestation
Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande ledde en stor manifestation utanför riksdagshuset med alla de större fackförbundsordförandena,se Aftonbladet 18/11 (http://www.aftonbladet.se:80/debatt/article3796688.ab): Facken måste ha rätt att hävda rätt lön och bra anställningsvillkor för alla arbetstagare som jobbar i Sverige. Och för det måste vi kunna gå i konflikt, annars blir det svårt att förhindra lönedumpning och osund konkurrens. Därför skall EU:s utstationeringsdirektiv ändras och ett socialt protokoll läggs till Lissabonfördraget för att säkerställa de europeiska löntagarnas rättigheter i förhållande till kapitalets fria rörlighet.
Ord utan kraft
Det är stora och bra ord. Synd bara att man lagt ned vapnen och gett upp kravet på konsekvensutredning före JA. Eller finns det en ändring på gång?
EU-rättsspecialisten (http://www.obergassocies.eu/) advokaten Ulf Öberg har också i dag 18/11 skrivit en debattartikel i Aftonbladet "Reinfeldt har gjort inrikespolitik av Lissabonfördraget" (http://www.aftonbladet.se/debatt/article3796688.ab).
Statsministerns tjyv- och rackarspel
Ulf Öberg skriver om det tjyv- och rackarspel som Reinfeldt bedrivit mot oppositionen, som bl.a. lett till att två statssekreterare under förödmjukande former ersatts. När riksdagens talman Per Westerberg (m) övervägde att skjuta på riksdagsbeslutet om Lissabonfördraget tills dess att Claes Stråths Laval-utredning presenterats och analyserats, valde moderaternas partistrateger av taktiska skäl att utnyttja Lissabonfördraget för att splittra oppositionen. I stället för att agera som hela Sveriges statsminister, och lyssna på den oro som kom fram vid bl.a. LO-kongressen, valde Fredrik Reinfeldt att i stället föra inrikes Europapolitik.
Obesvarade frågor
Frågan som man ställer sig vad är orsaken till
att att partiet finner sig i regeringens taskspeleri med konsekvensutredningen att partiets ledning vägrar att ta till sig att man genom ratificeringen lagfäster de marknadsliberala tankeghångar som ligger bakom laval-domen
att partiet lägger ned sina vapen varigenom man kan genomdriva en garanti för fackliga rättigheter
Svaret borde bli bordläggningsyrkande
Det är bara helt obegripligt. Det naturliga motdraget på Reinfeldts elaka spel borde naturligtvis vara ett bordläggningsyrkande. Redan nu kan man ana hånleendet från högerregringen som kommer så snart ratificeringen skett. Men ni socialdemokrater har ju godtagit Lissabonfördraget, vari tydligt står att de fria rörligheterna äger företräde framför fackliga rättigheter. Så sluta bråka nu. Och det framstår ju som sant! Vad är det för "strid för löntagarnas rättigheter" att inte använda de påtryckningsmedle man har tillgängliga?
Tankepaus
Ulf Öberg skriver nu att tankepaus i riksdagen om EU-fördraget kan bli verklighet. Den av statsminister Fredrik Reinfeldt gillrade fällan för att splittra den svenska arbetarrörelsen är på väg att slå igen om honom själv. Det krävs nämligen endast 58 riksdagsledamöter för att vänsterpartiets initiativ till konstitutionell tankepaus ska gå igenom.
9+8+41+3=61
Allt som krävs är att 9 socialdemokratiska riksdagsledamöter med rötter i fackföreningsrörelsen, tillsammans med de åtta borgerliga riksdagsledamöter som motionerat för att fördraget bör godkännas av riksdagen på samma sätt som en grundlagsändring, ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets 41 riksdagsledamöter. Om de socialdemokratiska riksdagsmännen Morgan Johansson, Bo Bernardsson och Leif Pagrotsky – som redan har reserverat sig mot den socialdemokratiska riksdagsgruppens linje att villkorslöst godkänna fördraget – dessutom stödjer detta förslag, innebär det att det med råge finns det antal röster som krävs för att en sjättedel av Sveriges riksdag skall skjuta upp godkännandet av Lissabonfördraget.
Politiskt ansvar
Politiskt ansvar lär komma utkrävas vid nästa riksdagsval, om inte vår kollektivavtalsbaserade arbetsmarknadsmodell, strejkrätten och principen om lika lön för likvärdigt arbete säkerställs inom EU. Inom arbetarrörelsen lär man knappast glömma att rösträtten och strejkrätten går hand i hand. Dåvarande statsministern Carl Bilds och EU-kommissionens utfästelser om arbetsrätten var för många en förutsättning för att övertygas att rösta för det svenska EU-medlemskapet år 1994.t utkrävas
Stig fram Mona Sahlin!
Ulf Öberg slutar med att uppmana Mona Sahlin att stiga fram och visa ledarskap när nu statsminister Fredrik Reinfeldt brister i såväl statsmannaskap, omdöme och ansvar när det gäller respekten för våra grundlagar, Lissabonfördragets framtid, och försvaret av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ännu inte för sent att råda bot på den djupa splittring och det misstroende som råder i Sverige i EU-frågan...
Och man kan inte annat än helhjärtat hålla med.
LO-manifestation
Wanja Lundby-Wedin, LO-ordförande ledde en stor manifestation utanför riksdagshuset med alla de större fackförbundsordförandena,se Aftonbladet 18/11 (http://www.aftonbladet.se:80/debatt/article3796688.ab): Facken måste ha rätt att hävda rätt lön och bra anställningsvillkor för alla arbetstagare som jobbar i Sverige. Och för det måste vi kunna gå i konflikt, annars blir det svårt att förhindra lönedumpning och osund konkurrens. Därför skall EU:s utstationeringsdirektiv ändras och ett socialt protokoll läggs till Lissabonfördraget för att säkerställa de europeiska löntagarnas rättigheter i förhållande till kapitalets fria rörlighet.
Ord utan kraft
Det är stora och bra ord. Synd bara att man lagt ned vapnen och gett upp kravet på konsekvensutredning före JA. Eller finns det en ändring på gång?
EU-rättsspecialisten (http://www.obergassocies.eu/) advokaten Ulf Öberg har också i dag 18/11 skrivit en debattartikel i Aftonbladet "Reinfeldt har gjort inrikespolitik av Lissabonfördraget" (http://www.aftonbladet.se/debatt/article3796688.ab).
Statsministerns tjyv- och rackarspel
Ulf Öberg skriver om det tjyv- och rackarspel som Reinfeldt bedrivit mot oppositionen, som bl.a. lett till att två statssekreterare under förödmjukande former ersatts. När riksdagens talman Per Westerberg (m) övervägde att skjuta på riksdagsbeslutet om Lissabonfördraget tills dess att Claes Stråths Laval-utredning presenterats och analyserats, valde moderaternas partistrateger av taktiska skäl att utnyttja Lissabonfördraget för att splittra oppositionen. I stället för att agera som hela Sveriges statsminister, och lyssna på den oro som kom fram vid bl.a. LO-kongressen, valde Fredrik Reinfeldt att i stället föra inrikes Europapolitik.
Obesvarade frågor
Frågan som man ställer sig vad är orsaken till
att att partiet finner sig i regeringens taskspeleri med konsekvensutredningen att partiets ledning vägrar att ta till sig att man genom ratificeringen lagfäster de marknadsliberala tankeghångar som ligger bakom laval-domen
att partiet lägger ned sina vapen varigenom man kan genomdriva en garanti för fackliga rättigheter
Svaret borde bli bordläggningsyrkande
Det är bara helt obegripligt. Det naturliga motdraget på Reinfeldts elaka spel borde naturligtvis vara ett bordläggningsyrkande. Redan nu kan man ana hånleendet från högerregringen som kommer så snart ratificeringen skett. Men ni socialdemokrater har ju godtagit Lissabonfördraget, vari tydligt står att de fria rörligheterna äger företräde framför fackliga rättigheter. Så sluta bråka nu. Och det framstår ju som sant! Vad är det för "strid för löntagarnas rättigheter" att inte använda de påtryckningsmedle man har tillgängliga?
Tankepaus
Ulf Öberg skriver nu att tankepaus i riksdagen om EU-fördraget kan bli verklighet. Den av statsminister Fredrik Reinfeldt gillrade fällan för att splittra den svenska arbetarrörelsen är på väg att slå igen om honom själv. Det krävs nämligen endast 58 riksdagsledamöter för att vänsterpartiets initiativ till konstitutionell tankepaus ska gå igenom.
9+8+41+3=61
Allt som krävs är att 9 socialdemokratiska riksdagsledamöter med rötter i fackföreningsrörelsen, tillsammans med de åtta borgerliga riksdagsledamöter som motionerat för att fördraget bör godkännas av riksdagen på samma sätt som en grundlagsändring, ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets 41 riksdagsledamöter. Om de socialdemokratiska riksdagsmännen Morgan Johansson, Bo Bernardsson och Leif Pagrotsky – som redan har reserverat sig mot den socialdemokratiska riksdagsgruppens linje att villkorslöst godkänna fördraget – dessutom stödjer detta förslag, innebär det att det med råge finns det antal röster som krävs för att en sjättedel av Sveriges riksdag skall skjuta upp godkännandet av Lissabonfördraget.
Politiskt ansvar
Politiskt ansvar lär komma utkrävas vid nästa riksdagsval, om inte vår kollektivavtalsbaserade arbetsmarknadsmodell, strejkrätten och principen om lika lön för likvärdigt arbete säkerställs inom EU. Inom arbetarrörelsen lär man knappast glömma att rösträtten och strejkrätten går hand i hand. Dåvarande statsministern Carl Bilds och EU-kommissionens utfästelser om arbetsrätten var för många en förutsättning för att övertygas att rösta för det svenska EU-medlemskapet år 1994.t utkrävas
Stig fram Mona Sahlin!
Ulf Öberg slutar med att uppmana Mona Sahlin att stiga fram och visa ledarskap när nu statsminister Fredrik Reinfeldt brister i såväl statsmannaskap, omdöme och ansvar när det gäller respekten för våra grundlagar, Lissabonfördragets framtid, och försvaret av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ännu inte för sent att råda bot på den djupa splittring och det misstroende som råder i Sverige i EU-frågan...
Och man kan inte annat än helhjärtat hålla med.
Per Wirtén på Dagens Arena: Skjut upp beslutet om Lissabonfördraget!
Per Wirtén samlar inför torsdagen till följande upprop: Skjut upp beslutet om Lissabonfördraget! (http://www.dagensarena.se:80/text/2008/11/skjut-upp-beslutet-om-lissabonfrdraget)
Han skriver bl.a. Majoriteten för ja är stor. Men det finns anledning att skjuta upp beslutet, nämligen EG-domstolens antifackliga tolkning av utstationeringsdirektivet. Trycket mot komissionen måste höjas. Torsdag är rätt dag... Om Sveriges riksdag skjuter upp sitt beslut om Lissabonfördraget, med utstationeringsdirektivet som motivering, kommer det blir en tung skräll. Kanske avgörande för att få kommissionen i rörelse... En vilandeförklaring innebär att Sverige skriver under - men först nästa höst. En vilandeförklaring innebär inte att Lissabon faller - unionen kommer ändå anta sitt fördrag. Men en vilandeförklaring innebär en stark politisk signal - och en protest mot otidsenlig antimodern högervridning.
Ännu en chans
Det finns alltså ännu en chans för oss socialdemokrater att ställa upp på facket och löntagarna utan att därmed på något sätt försena Lissabonfördraget. Irland måste ju med på något sätt. Läs Per Wirtén innan ni trycker på röstningsknappen. Ännu finns chansen att ta ett beslut som mer stämmer med EU-valplattformen.
Socialdemokraterna får inte svika
I röstningen avgörs vilka värderingar som ska styra de framtida Europa, de marknadsliberala eller sociala, Det handlar om vilket Europa och vilket Sverige vi vill leva i. Sverige och Europa behöver inte mer av borgerlig politik. Det handlar om våra jobb, våra löner och våra villkor på arbetsmarknaden. Och i det kan Socialdemokraterna inte svika.
Han skriver bl.a. Majoriteten för ja är stor. Men det finns anledning att skjuta upp beslutet, nämligen EG-domstolens antifackliga tolkning av utstationeringsdirektivet. Trycket mot komissionen måste höjas. Torsdag är rätt dag... Om Sveriges riksdag skjuter upp sitt beslut om Lissabonfördraget, med utstationeringsdirektivet som motivering, kommer det blir en tung skräll. Kanske avgörande för att få kommissionen i rörelse... En vilandeförklaring innebär att Sverige skriver under - men först nästa höst. En vilandeförklaring innebär inte att Lissabon faller - unionen kommer ändå anta sitt fördrag. Men en vilandeförklaring innebär en stark politisk signal - och en protest mot otidsenlig antimodern högervridning.
Ännu en chans
Det finns alltså ännu en chans för oss socialdemokrater att ställa upp på facket och löntagarna utan att därmed på något sätt försena Lissabonfördraget. Irland måste ju med på något sätt. Läs Per Wirtén innan ni trycker på röstningsknappen. Ännu finns chansen att ta ett beslut som mer stämmer med EU-valplattformen.
Socialdemokraterna får inte svika
I röstningen avgörs vilka värderingar som ska styra de framtida Europa, de marknadsliberala eller sociala, Det handlar om vilket Europa och vilket Sverige vi vill leva i. Sverige och Europa behöver inte mer av borgerlig politik. Det handlar om våra jobb, våra löner och våra villkor på arbetsmarknaden. Och i det kan Socialdemokraterna inte svika.
måndag 17 november 2008
Är fackföreningsfolk främlingsfientliga och socialdemokrater korkade? - tankar apropå en krönika i SDS
Söndagsskribentens litania
Söndagsskribenten Per T Ohlsson har i Sydsvenskan i dag 16/11 en artikel "Bortom Vaxholm" behandlat riksdagens ratificering av Lissabonfördraget. Naturligtvis nämns inte med ett ord det beslutsförfarandet att rösta JA den 20 november och först den 15 december få en utredning om vad detta JA innebär. Och varför säger PerTe inget om denna säregna, för att inte säga korkade beslutsordning?
Kritiken drabbar också SAP
Denna kritik drabbar naturligtvis också SAPs ledning med majoriteten av riksdagsledamöterna som deklarerat att även de tänker villkorslöst rösta ja på torsdag. Jag tycker att det faktiskt är än mer uppseendeväckande än att de borgerliga som bara kallar sig arbetarepartiet till namnet när det passar röstar för ratificering utan konsekvensutredning.
Laval...
PerTe berör också Laval-domen, där EG-domstolen för att uttrycka det kort fäste på pränt en säregen tolkning av utstationeringsdirektivet att detta garanterade inte bara ett minimum utan även föreskrev ett maximum för gästarbetare. Härvid skulle det enligt domstolens marknadsliberala tolkning vara ett hinder mot den fria rörligheten av tjänster att mot ett företag med kollektivavtal från ursprungslandet använda fackliga stridsåtgärder exempelvis blockad.
... en kalldusch, men en del har inte vaknat än
Domen kom som en fullständig kalldusch då man utgick från att försäkringarna vid EU-inträdet gällde. Det är var alltså välmotiverat att som i uttalandet på Kollektivavtalets dag tala om: "Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade.”
Nog har Laval mycket med Lissabonfördraget att göra
PerTe hävdar att "Lavalärendet har emellertid ingenting med Lissabonfördraget att göra". Detta är kanske ett av de mest häpnadsväckande, okunniga uttrycken i artikeln. Det framgår med önskvärd tydlighet av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan, enligt vilka bestämmelser EG-domstolens marknadsliberala praxis lagfästs: de fria rörligheterna garanteras överhöghet över de grundläggande rättigheterna om det föreligger en konflikt, som exempelvis vid Laval-liknande förhållanden.
Skulle svenska modellen vara nationalistisk?
I klar arbetsgivarvänlig anda förhånar Perte försvaret av den svenska modellen som en slags nationalism. Dessutom så, menar han, behöver den svenska arbetsmarknadsmodellen förändras... En ny svensk modell inventeras utmaningarna av arbetsmarknadsforskarna Nils Karlson och Henrik Lindberg ... LO och socialdemokraterna är helt fixerade vid Lavaldomen, som tillmäts en betydelse som den knappast har... Denna laddning kan förklara de överslag och kortslutningar som kännetecknat Vaxholmsdebatten ända sedan blockadfunktionärer från Byggnads skrek ”Go home” till de lettiska byggjobbarna.
PerTes tankegångar bekräftas av högborgerlig tankesmedja
Att de s.k. arbetsmarknadsforskarna Nils Karlsson och Henrik Lindberg är heltidsanställda på den borgerliga tankesmedjan Ratio är inte en upplysning som PerTe förmedlar till sina läsare. Inte heller framgår av PerTes presentation att i smedjans arbetsupgifter ingått att sörja för rent politiska underlag för högeralliansen och Svensk Näringsliv. Man kan därför utgå från att samröret på högerkanten präglat även den åberopade inventeringen. Deras åsikter finns bl.a. i en DNartikel "Den svenska modellen kan knäckas av EG-rätt", där man alltså förutsätter att man skall ge upp möjligheten att vidta sympatiåtgärder och blockader mot oorganiserade arbetsgivare men att lönebildningen i stort även fortsättningsvis sker genom kollektivavtal för inhemsk arbetskraft. Fritt fram för lönedumpning alltså.
Osmakligt om Jobbtrafficking
Det mest obehagliga och osmakliga i PerTes argumentering är när han försöker nagla fast Byggnads ordförande Hans Tilly och Byggnadsarbetarens f.d. chefredaktör Håkan Olander för att använda en nazistisk argumentation i deras bok Jobbtrafficking - så skapas en ny underklass”. Enligt PerTe ansluter sig Olander och Tilly "till det hycklande reträttargument som brukar användas av främlingsfientliga partier". Genom att skära ut ett avsnitt ur bokens sammanhang så får Perte ihop det med Sverigedemokraternas invandringspolitiska program 2007.
Säger inget om slavliknande förhållanden för utländsk arbetskraft
Att Tillys och Olanders bok genomsyras av en omsorg om de utländska arbetarna som kommer hit och tvingas att arbeta under slavliknande förhållanden och under arbetsförhållanden, som innebär en kraftig överrepresentation i arbetsrelaterade svåra olyckor och dödsfall, förtiger Perte. Båda välkomnar nämligen utländsk arbetskraft att arbeta enligt svenska kollektivavtal.
...förtiger människohandel
De reagerar mot att det finns en rik flora av oseriösa byggnadsföretag som skor sig på att anställa utländska arbetskraft på väsenligt sämre villkor, ja under förhållanden som liknar människohandel. Men lurige Perte försöker istället fiffla ihop det med Sverigedemokraterna. Man talar om att som fan läser bibeln... men detta saknar såsom en ren åsiktsförfalskning all finess. I sanning ett exempel på hur en borgerlig journalist förfaller till de värsta skamgrepp för att gå sina uppdragsgivare inom högerkrafterna till mötes.
Söndagsskribenten Per T Ohlsson har i Sydsvenskan i dag 16/11 en artikel "Bortom Vaxholm" behandlat riksdagens ratificering av Lissabonfördraget. Naturligtvis nämns inte med ett ord det beslutsförfarandet att rösta JA den 20 november och först den 15 december få en utredning om vad detta JA innebär. Och varför säger PerTe inget om denna säregna, för att inte säga korkade beslutsordning?
Kritiken drabbar också SAP
Denna kritik drabbar naturligtvis också SAPs ledning med majoriteten av riksdagsledamöterna som deklarerat att även de tänker villkorslöst rösta ja på torsdag. Jag tycker att det faktiskt är än mer uppseendeväckande än att de borgerliga som bara kallar sig arbetarepartiet till namnet när det passar röstar för ratificering utan konsekvensutredning.
Laval...
PerTe berör också Laval-domen, där EG-domstolen för att uttrycka det kort fäste på pränt en säregen tolkning av utstationeringsdirektivet att detta garanterade inte bara ett minimum utan även föreskrev ett maximum för gästarbetare. Härvid skulle det enligt domstolens marknadsliberala tolkning vara ett hinder mot den fria rörligheten av tjänster att mot ett företag med kollektivavtal från ursprungslandet använda fackliga stridsåtgärder exempelvis blockad.
... en kalldusch, men en del har inte vaknat än
Domen kom som en fullständig kalldusch då man utgick från att försäkringarna vid EU-inträdet gällde. Det är var alltså välmotiverat att som i uttalandet på Kollektivavtalets dag tala om: "Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade.”
Nog har Laval mycket med Lissabonfördraget att göra
PerTe hävdar att "Lavalärendet har emellertid ingenting med Lissabonfördraget att göra". Detta är kanske ett av de mest häpnadsväckande, okunniga uttrycken i artikeln. Det framgår med önskvärd tydlighet av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan, enligt vilka bestämmelser EG-domstolens marknadsliberala praxis lagfästs: de fria rörligheterna garanteras överhöghet över de grundläggande rättigheterna om det föreligger en konflikt, som exempelvis vid Laval-liknande förhållanden.
Skulle svenska modellen vara nationalistisk?
I klar arbetsgivarvänlig anda förhånar Perte försvaret av den svenska modellen som en slags nationalism. Dessutom så, menar han, behöver den svenska arbetsmarknadsmodellen förändras... En ny svensk modell inventeras utmaningarna av arbetsmarknadsforskarna Nils Karlson och Henrik Lindberg ... LO och socialdemokraterna är helt fixerade vid Lavaldomen, som tillmäts en betydelse som den knappast har... Denna laddning kan förklara de överslag och kortslutningar som kännetecknat Vaxholmsdebatten ända sedan blockadfunktionärer från Byggnads skrek ”Go home” till de lettiska byggjobbarna.
PerTes tankegångar bekräftas av högborgerlig tankesmedja
Att de s.k. arbetsmarknadsforskarna Nils Karlsson och Henrik Lindberg är heltidsanställda på den borgerliga tankesmedjan Ratio är inte en upplysning som PerTe förmedlar till sina läsare. Inte heller framgår av PerTes presentation att i smedjans arbetsupgifter ingått att sörja för rent politiska underlag för högeralliansen och Svensk Näringsliv. Man kan därför utgå från att samröret på högerkanten präglat även den åberopade inventeringen. Deras åsikter finns bl.a. i en DNartikel "Den svenska modellen kan knäckas av EG-rätt", där man alltså förutsätter att man skall ge upp möjligheten att vidta sympatiåtgärder och blockader mot oorganiserade arbetsgivare men att lönebildningen i stort även fortsättningsvis sker genom kollektivavtal för inhemsk arbetskraft. Fritt fram för lönedumpning alltså.
Osmakligt om Jobbtrafficking
Det mest obehagliga och osmakliga i PerTes argumentering är när han försöker nagla fast Byggnads ordförande Hans Tilly och Byggnadsarbetarens f.d. chefredaktör Håkan Olander för att använda en nazistisk argumentation i deras bok Jobbtrafficking - så skapas en ny underklass”. Enligt PerTe ansluter sig Olander och Tilly "till det hycklande reträttargument som brukar användas av främlingsfientliga partier". Genom att skära ut ett avsnitt ur bokens sammanhang så får Perte ihop det med Sverigedemokraternas invandringspolitiska program 2007.
Säger inget om slavliknande förhållanden för utländsk arbetskraft
Att Tillys och Olanders bok genomsyras av en omsorg om de utländska arbetarna som kommer hit och tvingas att arbeta under slavliknande förhållanden och under arbetsförhållanden, som innebär en kraftig överrepresentation i arbetsrelaterade svåra olyckor och dödsfall, förtiger Perte. Båda välkomnar nämligen utländsk arbetskraft att arbeta enligt svenska kollektivavtal.
...förtiger människohandel
De reagerar mot att det finns en rik flora av oseriösa byggnadsföretag som skor sig på att anställa utländska arbetskraft på väsenligt sämre villkor, ja under förhållanden som liknar människohandel. Men lurige Perte försöker istället fiffla ihop det med Sverigedemokraterna. Man talar om att som fan läser bibeln... men detta saknar såsom en ren åsiktsförfalskning all finess. I sanning ett exempel på hur en borgerlig journalist förfaller till de värsta skamgrepp för att gå sina uppdragsgivare inom högerkrafterna till mötes.
lördag 15 november 2008
“Röda rosor är fortfarande oändligt mycket bättre än blå dunster”
Så sa Mona Sahlin på Förtroenderådet i dag och drog ner applåder - även här utifrån en blåsig slätt på Österlen. Precis vad vi vill höra.
Direktblogg
Rosemari Södergren refererar i "Direktblogg från Förtroenderådet" (http://arvidfalk.se/2008/11/direktblogg-fran-fortroenderadet/) bl.a. att valsedeln till EU-valet fastställts. Vad som är mer kryptiskt är en del andra uttalanden i valplattformen, som naturligtvis inte är felaktiga menväl fulla av frågetecken sedan man bestämt att vi skall rösta Ja utan garantier för fackliga rättigheter eller ens ha tittat på den konsekvensutredning som håller på att göras om vad JA innebär.
EU-plattform
Wanja Lundby-Wedins yrkade att , vilket den fria förhandlingsrätten och den svenska modellen för arbetsmarknaden som måste överordnas den fria marknadenstöddes av partistyrelsen. Men detta framstår som ganska naket och frysande i högervinden när man väl ratificerat Lissabonfördraget som lagfäster den fria rörlighetens överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter.
Lönedumpningen fri med villkorslöst JA
Nu kan man kanske i fördragstext - ändring i utstationeringsdirektivet och socialt protokoll - få EG-domstolen att göra annan prioritering. Men enligt EU-politikern Göran Färm så är det inte en framkomlig väg:"För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det." Därför kommer Lavaldomarna kommer m.a.o. att fortsätta även med Lissabonfördraget, se art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Lönedumpningen släpps alltså fri med denna strategi.
Juridiken hålls bara i schack med lagstiftning
I EU-plattformen skrivs också in att Politikens makt måste öka i förhållande till juridiken. Det syftar bland annat på hur Europadomstolens beslut i Laval-målet överprövat den tidigare överenskommelse som funnits om svenska modellen med kollektivaavtal. Ett exempel på hur juridiken försöker få mer makt i förhållande till de folkvalda politikerna. Men även detta är ord utan kraft av verklighet. Enligt EU-fördraget har vi varit med att bestämma att EG-domstolen är högsta uttolkare av vad som gäller inom EU och vi är som medlem förpliktad att följa dess domslut. Enda sättet att få domstolen att ändra praxis är att i fördrag föreskriva gränser för juridiken och hur sakfrågor skall avgöras. Då är det ju förödande att utan villkor om garanti för svenska modell ratificera Lissabonfördraget där man alltså lagfäster den markknadsliberala synen med fria rörligheternas överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter, se lagbestämmelserna i fördraget ovan.
Samtidigt påminns vi om opinionen
Var tredje väljare, 34 procent, har i dag stort eller mycket stort förtroende för oppositionsledaren Mona Sahlin enligt Aftonbladet/Sifo (http://aftonbladet.se/nyheter/article3777557.ab). Jämfört med den förra mätningen, i april i år, är det ett ras på 8 procentenheter. Detta medan Reinfeldt behåller sin siffra på 49 procent. Det finns en del elaka kommentarer, såsom Claes Krantz "Mona Sahlin som ledare - Rösta på v för fyra år mer med alliansen" http://claeskrantz.se/arkivet/3201. Samtidigt som han pläderar för "behovet av en partiledning om både kan driva en stark egen linje" med sikte på vad som skedde under Göran Perssons regim, där alla beslut koncentrerades till Rosenbad. Även Obamas starkt centraliserade valkampanj anförs som skäl.
Strategibrist?
Igår skrev Erik Laakso om "Förtroenderåd i förtroendekris" (http://arvidfalk.se/2008/11/fortroenderad-i-fortroendekris/) och ställde frågan om strategibrist? Finns det en strategi för hur Europa ska omdanas i Socialdemokratisk riktning? Även jag har tidigare utvecklat detta i "Kan man verkligen ta "strid för svenska modellen genom att villkorslöst ratificera lissabonfördraget?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=27722)
Opinionssiffrorna avspeglar vad som skett i politiken
Om vi återvänder till förtroendesiffrorna för partiledarna, så förefaller det ovanligt ytligt att bara hänföra dessa siffror till namnet Mona Sahlin. Naturligtvis avspeglar de vad som skett i politiken. Nedgången har skett sedan föregående sifomätning i april med 8 procentenheter. Frågan man måste ställa sig är: vad har skett sedan dess?
Vad har skett sedan april?
Finanskrisen är naturligtvis ett svar men knappast mer än för att moderaterna med Reinfeldt och Borg fått förtroende för sitt aktiva sätt att försöka åstadkomma ett svar på krisen. Och då gäller detta också att Reinfeldt ligger kvar som partiledare på 49 procent. Men nedgången för vår partiledare och för partiet då? Ja, finanskrisen har naturligtvis endast marginell betydelse, eftersom det ligger i sakens natur att oppositionen därvid har svårt att vidta aktiva åtgärder. Nej vad är det för stora politiska händelser som sedan april i våras berört parti och orsakat sådana oerhörda diskussioner internt? Jo, naturligtvis svaret på frågorna med vilka vill vi bilda regering och skall vi rösta JA till Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen? Jag menar att det enbart är dessa frågor som orsakat raset för vårt parti.
Skenförklaringar
Allt det här pratet om "gnällvänster" och "mosa-mona" är bara trams för att dölja verkligheten med skenförklaringar. Det är sakfrågorna som fått oss att tappa opinion. Och så länge man nöjer sig med skenförklaringarna så kan man ju inte ta itu med verkligheten. Mona Sahlin var klok nog att inte nöja sig med skenförklaringen när det gällde vänsterregeringen. Det var en ypperlig illustration till hur demokrati fungerar: medlemmarna sa ifrån och partiledningen var lyhörd och ändrade inriktning.
Lissabon-JA utan garanti för fackliga rättigheter, da?
När gäller frågan om Lissabonfördraget är analysen något mer komplicerad. Frågan är då varför föll S med 6,2 procent till 39,5 i sista opinionsundersökningen medan V ökade med 2,3 till 7,4 och Mp med 1,1 till 7,3? Om väljarna bara varit missnöjda med att man inte samlat ihop ett gemensamt regeringsalternativ borde ju alla tre partierna straffats. Enda förklaringen jag kommer på är att Mp säger helt nej till Lissabonfördraget och V har lagt en motion där man förutom en hel del andra krav vill ha en garanti för den svenska modellen.
Det är märkligt att ingen ställt sig frågan varför V och Mp tar röster från S och vad innebär det om socialdemokratin inte löser den på ett sätt som kan godtas av LO-kollektivet och vänstern inom partiet?
Röda rosor måste odlas med god jord, omsorg och lyhördhet för rosors speciella krav! Samma krav måste ställas på vårt parti för att nå framgång bland medlemmar och vänsterväljare.
Direktblogg
Rosemari Södergren refererar i "Direktblogg från Förtroenderådet" (http://arvidfalk.se/2008/11/direktblogg-fran-fortroenderadet/) bl.a. att valsedeln till EU-valet fastställts. Vad som är mer kryptiskt är en del andra uttalanden i valplattformen, som naturligtvis inte är felaktiga menväl fulla av frågetecken sedan man bestämt att vi skall rösta Ja utan garantier för fackliga rättigheter eller ens ha tittat på den konsekvensutredning som håller på att göras om vad JA innebär.
EU-plattform
Wanja Lundby-Wedins yrkade att , vilket den fria förhandlingsrätten och den svenska modellen för arbetsmarknaden som måste överordnas den fria marknadenstöddes av partistyrelsen. Men detta framstår som ganska naket och frysande i högervinden när man väl ratificerat Lissabonfördraget som lagfäster den fria rörlighetens överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter.
Lönedumpningen fri med villkorslöst JA
Nu kan man kanske i fördragstext - ändring i utstationeringsdirektivet och socialt protokoll - få EG-domstolen att göra annan prioritering. Men enligt EU-politikern Göran Färm så är det inte en framkomlig väg:"För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det." Därför kommer Lavaldomarna kommer m.a.o. att fortsätta även med Lissabonfördraget, se art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Lönedumpningen släpps alltså fri med denna strategi.
Juridiken hålls bara i schack med lagstiftning
I EU-plattformen skrivs också in att Politikens makt måste öka i förhållande till juridiken. Det syftar bland annat på hur Europadomstolens beslut i Laval-målet överprövat den tidigare överenskommelse som funnits om svenska modellen med kollektivaavtal. Ett exempel på hur juridiken försöker få mer makt i förhållande till de folkvalda politikerna. Men även detta är ord utan kraft av verklighet. Enligt EU-fördraget har vi varit med att bestämma att EG-domstolen är högsta uttolkare av vad som gäller inom EU och vi är som medlem förpliktad att följa dess domslut. Enda sättet att få domstolen att ändra praxis är att i fördrag föreskriva gränser för juridiken och hur sakfrågor skall avgöras. Då är det ju förödande att utan villkor om garanti för svenska modell ratificera Lissabonfördraget där man alltså lagfäster den markknadsliberala synen med fria rörligheternas överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter, se lagbestämmelserna i fördraget ovan.
Samtidigt påminns vi om opinionen
Var tredje väljare, 34 procent, har i dag stort eller mycket stort förtroende för oppositionsledaren Mona Sahlin enligt Aftonbladet/Sifo (http://aftonbladet.se/nyheter/article3777557.ab). Jämfört med den förra mätningen, i april i år, är det ett ras på 8 procentenheter. Detta medan Reinfeldt behåller sin siffra på 49 procent. Det finns en del elaka kommentarer, såsom Claes Krantz "Mona Sahlin som ledare - Rösta på v för fyra år mer med alliansen" http://claeskrantz.se/arkivet/3201. Samtidigt som han pläderar för "behovet av en partiledning om både kan driva en stark egen linje" med sikte på vad som skedde under Göran Perssons regim, där alla beslut koncentrerades till Rosenbad. Även Obamas starkt centraliserade valkampanj anförs som skäl.
Strategibrist?
Igår skrev Erik Laakso om "Förtroenderåd i förtroendekris" (http://arvidfalk.se/2008/11/fortroenderad-i-fortroendekris/) och ställde frågan om strategibrist? Finns det en strategi för hur Europa ska omdanas i Socialdemokratisk riktning? Även jag har tidigare utvecklat detta i "Kan man verkligen ta "strid för svenska modellen genom att villkorslöst ratificera lissabonfördraget?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=27722)
Opinionssiffrorna avspeglar vad som skett i politiken
Om vi återvänder till förtroendesiffrorna för partiledarna, så förefaller det ovanligt ytligt att bara hänföra dessa siffror till namnet Mona Sahlin. Naturligtvis avspeglar de vad som skett i politiken. Nedgången har skett sedan föregående sifomätning i april med 8 procentenheter. Frågan man måste ställa sig är: vad har skett sedan dess?
Vad har skett sedan april?
Finanskrisen är naturligtvis ett svar men knappast mer än för att moderaterna med Reinfeldt och Borg fått förtroende för sitt aktiva sätt att försöka åstadkomma ett svar på krisen. Och då gäller detta också att Reinfeldt ligger kvar som partiledare på 49 procent. Men nedgången för vår partiledare och för partiet då? Ja, finanskrisen har naturligtvis endast marginell betydelse, eftersom det ligger i sakens natur att oppositionen därvid har svårt att vidta aktiva åtgärder. Nej vad är det för stora politiska händelser som sedan april i våras berört parti och orsakat sådana oerhörda diskussioner internt? Jo, naturligtvis svaret på frågorna med vilka vill vi bilda regering och skall vi rösta JA till Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen? Jag menar att det enbart är dessa frågor som orsakat raset för vårt parti.
Skenförklaringar
Allt det här pratet om "gnällvänster" och "mosa-mona" är bara trams för att dölja verkligheten med skenförklaringar. Det är sakfrågorna som fått oss att tappa opinion. Och så länge man nöjer sig med skenförklaringarna så kan man ju inte ta itu med verkligheten. Mona Sahlin var klok nog att inte nöja sig med skenförklaringen när det gällde vänsterregeringen. Det var en ypperlig illustration till hur demokrati fungerar: medlemmarna sa ifrån och partiledningen var lyhörd och ändrade inriktning.
Lissabon-JA utan garanti för fackliga rättigheter, da?
När gäller frågan om Lissabonfördraget är analysen något mer komplicerad. Frågan är då varför föll S med 6,2 procent till 39,5 i sista opinionsundersökningen medan V ökade med 2,3 till 7,4 och Mp med 1,1 till 7,3? Om väljarna bara varit missnöjda med att man inte samlat ihop ett gemensamt regeringsalternativ borde ju alla tre partierna straffats. Enda förklaringen jag kommer på är att Mp säger helt nej till Lissabonfördraget och V har lagt en motion där man förutom en hel del andra krav vill ha en garanti för den svenska modellen.
Det är märkligt att ingen ställt sig frågan varför V och Mp tar röster från S och vad innebär det om socialdemokratin inte löser den på ett sätt som kan godtas av LO-kollektivet och vänstern inom partiet?
Röda rosor måste odlas med god jord, omsorg och lyhördhet för rosors speciella krav! Samma krav måste ställas på vårt parti för att nå framgång bland medlemmar och vänsterväljare.
torsdag 13 november 2008
Mosa "mosa-mona" och mosa "gnällvänster" är knappast bra för partidemokratin!
Motståndare ville sätta dit Sahlin (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1966007.svd) säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul i Svenska Dagbladet: Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänsterpartiet från ett framtida samarbete och den nuvarande kampanjen är ett uttryck för att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne. Vår Skåneordförande Helene Fritzon har ånyo i intervju i Sydsvenskan 13/11 bekräftat att hon inte tror på att utestänga V och att partistyrelsen stöd för ett sådant utspel saknats. Fritzons version har ju senare bekräftats av Mona Sahlins vändning.
Vill strypa debatt
När Nalin Pekgul går ut och gör den interna debatten till en fråga om kampanj mot Mona Sahlin personligen gör hon både Mona Sahlin och demokratin i partiet en otjänst. Att hon sedan har en mängd eftersägare som försöker sko sig på detta är tydligen oundvikligt. Med uttrycket sko sig menar jag att de genom att påstå "mosa-mona" eller "gnällvänster" fått de trolleriuttryck som misskrediterar allt sakligt ifrågasättande av förd politik, exempelvis mot ett villkorslöst JA till Lissabonfördraget och en ensidig samverkan mellan S och Mp.
Mona Sahlins ledarstil demokratisk
För egen del har jag hållit på Mona Sahlin som vår partiordförande redan vid ordförandevalet som ledde till valet av Göran Persson. Och naturligtvis stöder jag henne fortsatt. Särskilt väl gillar jag den nya ledarstil som Mona Sahlin introducerat. Men det är som dessa kritiker av meningsmotståndare inom partiet inte förstått vad Mona Sahlin menat, nämligen att det skall vara högt i tak i vårt parti.
Ingen "inre splittring" utan demokrati!
Jag tror att Mona Sahlin själv är djupt olycklig över vapendragarnas anklagelser eftersom det ger sken av något helt annat än det hon vill stå för. Detta har nämligen medfört en inflammerad debatt som bara bekräftar borgarnas hånfulla attityd och påståenden om inre splittring. Tänk om man istället som naturlig förklaring sagt: Partiet sa ifrån i fråga om samverkan med V också och partiledaren ändrade sig då och ville göra ett förnyat försök att samla oppositionen. Det är så demokrati fungerar i vårt parti. Men vi kan förstå hur ni högerkanten med politisk styling uppifrån inte begriper detta. Vad som är svårare att förstå är att vissa partikamrater inte förstått detta.
SAP tål olika "sanningar"
Naturligtvis försvarar jag här inte försök till karaktärsmord som Lotta Gröning sägs (jag har inte läst boken) ha gett uttryck för; men som Lotta Gröning förnekat i en blogg "Bilden av Mona"(http://blogg.aftonbladet.se/4/perma/993690 ). Däremot tycker jag det är bra med den öppenhet som följer av Pär Nuders redogörelse för hur han uppfattat händelser i politiken som han varit del av - vi tål olika "sanningar".
Inget försvar av elakheter
Naturligtvis försvarar jag heller inte försåtliga angrepp i insändarspalter eller på bloggar med högerpopulistisk ton. Beträffande de senare så kan de väl avfärdas med en klackspark såsom varande en del av motståndarlägret. Men det blir synnerligen märkligt när dessa åberopas som sanningsvittnen om läget i vårt parti. Ett exempel på det sista är Claes Krantz som på sin blogg skriver om "Visst var det en kampanj Heléne Fritzon" (http://claeskrantz.se/arkivet/3101)
Vilseledande bevisföring
Till stöd för sina påståenden tar Claes Krantz det moderata kommunalrådet i Täbys utvikningar om att det pågår ett krig inom socialdemokratin. En anonym Lasse B. får spä på med funderingar tillsamman med en likaledes högrig anonym Jinge och Anonyma tankar från Katrineholm med moderat vinjett, allt kryddat med ultrablå Hökmark.. Väljer man sina källor uteslutande bland högerkrafterna kan man ju få till det verkligen med både"krig" och "inre konflikter" och "Mona tappar greppet" osv. Men jag tycker att ett sådant grepp är minst sagt ohederligt. Så ohederligt att man kan fråga sig vad syftet är?
Även här på s-info
Även på annat sätt har det förekommit försök till att strypa debatten under påståenden om "mosa-mona-kampanj" eller "gnällvänstern". Exempelvis Thomas Hartman "Så ser Mosa Mona kampanjen ut" (http://www.hartman.nu/2008/11/06/sa-ser-mosa-mona-kampanjen-ut/) och Tord Oscarsson (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=27096 )eller Stig-Björn Ljunggren med sitt projekt om "gnällvänstern" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3) och mer nyanserat Jonas Morian (http://promemorian.blogspot.com/2008/10/sahlins-vnner-och-fiender.html).
Vill strypa debatt
När Nalin Pekgul går ut och gör den interna debatten till en fråga om kampanj mot Mona Sahlin personligen gör hon både Mona Sahlin och demokratin i partiet en otjänst. Att hon sedan har en mängd eftersägare som försöker sko sig på detta är tydligen oundvikligt. Med uttrycket sko sig menar jag att de genom att påstå "mosa-mona" eller "gnällvänster" fått de trolleriuttryck som misskrediterar allt sakligt ifrågasättande av förd politik, exempelvis mot ett villkorslöst JA till Lissabonfördraget och en ensidig samverkan mellan S och Mp.
Mona Sahlins ledarstil demokratisk
För egen del har jag hållit på Mona Sahlin som vår partiordförande redan vid ordförandevalet som ledde till valet av Göran Persson. Och naturligtvis stöder jag henne fortsatt. Särskilt väl gillar jag den nya ledarstil som Mona Sahlin introducerat. Men det är som dessa kritiker av meningsmotståndare inom partiet inte förstått vad Mona Sahlin menat, nämligen att det skall vara högt i tak i vårt parti.
Ingen "inre splittring" utan demokrati!
Jag tror att Mona Sahlin själv är djupt olycklig över vapendragarnas anklagelser eftersom det ger sken av något helt annat än det hon vill stå för. Detta har nämligen medfört en inflammerad debatt som bara bekräftar borgarnas hånfulla attityd och påståenden om inre splittring. Tänk om man istället som naturlig förklaring sagt: Partiet sa ifrån i fråga om samverkan med V också och partiledaren ändrade sig då och ville göra ett förnyat försök att samla oppositionen. Det är så demokrati fungerar i vårt parti. Men vi kan förstå hur ni högerkanten med politisk styling uppifrån inte begriper detta. Vad som är svårare att förstå är att vissa partikamrater inte förstått detta.
SAP tål olika "sanningar"
Naturligtvis försvarar jag här inte försök till karaktärsmord som Lotta Gröning sägs (jag har inte läst boken) ha gett uttryck för; men som Lotta Gröning förnekat i en blogg "Bilden av Mona"(http://blogg.aftonbladet.se/4/perma/993690 ). Däremot tycker jag det är bra med den öppenhet som följer av Pär Nuders redogörelse för hur han uppfattat händelser i politiken som han varit del av - vi tål olika "sanningar".
Inget försvar av elakheter
Naturligtvis försvarar jag heller inte försåtliga angrepp i insändarspalter eller på bloggar med högerpopulistisk ton. Beträffande de senare så kan de väl avfärdas med en klackspark såsom varande en del av motståndarlägret. Men det blir synnerligen märkligt när dessa åberopas som sanningsvittnen om läget i vårt parti. Ett exempel på det sista är Claes Krantz som på sin blogg skriver om "Visst var det en kampanj Heléne Fritzon" (http://claeskrantz.se/arkivet/3101)
Vilseledande bevisföring
Till stöd för sina påståenden tar Claes Krantz det moderata kommunalrådet i Täbys utvikningar om att det pågår ett krig inom socialdemokratin. En anonym Lasse B. får spä på med funderingar tillsamman med en likaledes högrig anonym Jinge och Anonyma tankar från Katrineholm med moderat vinjett, allt kryddat med ultrablå Hökmark.. Väljer man sina källor uteslutande bland högerkrafterna kan man ju få till det verkligen med både"krig" och "inre konflikter" och "Mona tappar greppet" osv. Men jag tycker att ett sådant grepp är minst sagt ohederligt. Så ohederligt att man kan fråga sig vad syftet är?
Även här på s-info
Även på annat sätt har det förekommit försök till att strypa debatten under påståenden om "mosa-mona-kampanj" eller "gnällvänstern". Exempelvis Thomas Hartman "Så ser Mosa Mona kampanjen ut" (http://www.hartman.nu/2008/11/06/sa-ser-mosa-mona-kampanjen-ut/) och Tord Oscarsson (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=27096 )eller Stig-Björn Ljunggren med sitt projekt om "gnällvänstern" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3) och mer nyanserat Jonas Morian (http://promemorian.blogspot.com/2008/10/sahlins-vnner-och-fiender.html).
tisdag 11 november 2008
Kan man verkligen ta "strid för svenska modellen" genom att villkorslöst ratificera lissabonfördraget?
I senaste numret av Aktuellt i Politiken så kan man konstatera att partiet talar med dubbla tungor. Å ena sidan: upp till kamp för den svenska modellen ,och å den andra: en självuppgivande åsikt att utan villkor ratificera Lissabonfördraget med lagfästandet av lönedumpning som följd.
Slumpa bort vår chans att försvar den svenska modellen?
EU-politikern Göran Färms valupptakt i Avesta ställdes enligt reportaget "Nationell makt räcker inte längre" frågan: Många fackliga kamrater tycker att vi ska pressa fram en lösning på kollektivavtalen genom att säga nej till Lissabonfördraget. Vi skall väl inte slumpa bort den här chansen, utan använda de verktyg vi har. Vad säger du?
Antingen Lissabon eller gamla Nice!
Göran Färm svarade att det inte råder någon tvekan om att Lissabonfördraget ger betydligt bättre skydd för de fackliga rättigheterna och är dessutom betydligt bättre på flera andra sätt än det nuvarande fördraget. För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det. Får vi inte Lissabonfördraget, då får leva med det gamla och det är ju det som lett till Vaxholmsdomen.
Genom Lissabonfördraget lagfästs de marknadsliberala principerna
Det är visserligen rätt att det gamla Nice-fördraget ledde fram till Laval-domen i Vaxholmsmålet. Men vad Göran Färm då förtiger är att i Lissabonfördraget lagfästs de marknadsliberala principer som ligger bakom EG-domstolens prövning. Genom art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan så godkänner vi i fördragsform att de fria rörligheterna bl.a. för kapital och tjänster står över de grundläggande rättigheterna till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och precis som Göran Färm säger så kommer alla högerregeringarna inklusive vår egen inte att godta att denna fördragsbestämmelse upphävs eller ändras genom andra ändringar eller tillägg när väl fördraget är i hamn. Med andra ord så gräver vi själva groppen som vi skall trilla i.
Slumpa bort våra möjligheter att förhindra lönedumpning
Det gamla fördraget är i så fall klart bättre för att kunna kämpa för en förändring på sätt anges i EU-valplattformen. Annars måste vi ju först försöka att upphäva en del av ett med möda genomfört fördrag. Av vad Göran Färm säger kan man förstå att detta är en nästan omöjlig uppgift eftersom alla högerregeringar "aldrig kommer att gå med på att förstärka de fakliga rättigheterna". Ja, man kan med mötesdeltagaren i Alvesta säga: detta är att slumpa bort våra möjligheter att försvara den svenska modellen. Ja, genom att ratificera nu utan ens att avvakta konsekvensutredningen så öppnar man för lönedumpning. Och det är väl ingen socialdemokratisk uppgift i politiken?
Självklart beslut först efter koneskvensutredning
Göran Färms klarsyn om högerkrafternas inställning till fackliga rättigheter förstärker bara den smått vansinniga idén att tro att man genom Lissabonfördraget stärker fackliga rättigheter. Och då undrar man varför vi i vart fall inte skall avvakta konsekvensutredningen? Ytterligare frågor: Har ni någonsin hört talas om en konstigare beslutsordning att först rösta JA och därefter ta reda på vad detta JA innebär? Är det inte ens en liten klocka som ringer? Vad är det egentligen med Lissabonfördraget som är så hemskt att vi inte ens vågar ta reda på konsekvenserna?
"EU-valplattform: Stå upp för svenska modellen"
Efter detta självuppgivande tema blir det en kontrast till vad Jan Söderström skriver under rubriken "EU-valplattform: Stå upp för svenska modellen" med huvuddragen i det förslag till valplattform inför EU-valet: Slåss för jobben, klimatet och de fackliga rättigheterna.
"Hård strid för den svenska modellen"?
Här sägs: Partiet tar i EU-valet hård strid för den svenska modellen mot de politiska krafter som vill öppna för låglönekonkurrens och social dumpning...Socialdemokraterna anklagar den borgerliga regeringen för att inte stå upp för Sverige och den svenska modellen på EU-nivå. Ett av s-kraven i EU-valet är att EUs lagstiftning skärps så att liknande fall av lönedumpning som det lettiska företaget Lavals skolbygge i Vaxholm förhindras. Utstationeringsdirektivet ska ändras så att lika lön för lika arbete garanteras. Ett socialt protokoll med skydd för fackliga rättigheter bör tillfogas EUs fördrag...Människan före marknaden. De folkvalda före domstolarnas makt, genomsyrar partiets EU-politik.
Men frågorna kvarstår:
Hur "står man upp för den svenska modellen", när man lägger ner det enda säkra vapnet man har, nämligen en villkorad ratificering? Och vad är det för "hård strid" man tar genom att överlämna vapnet till motståndaren? Och hur har man tänkt sig att mot alla högerkrafter genomföra "ändringar i EUs lagstiftning" för att förhindra lönedumpning om man just röstat för ett Lissabonfördrag som lagfäster möjligheter till lönedumpning? "De folkvalda före domstolarnas makt" blir ganska tomt prat när man samtidigt röstar för en lagstiftning som ger domstolen rätt att kväsa facket allt för de fria rörligheterna för kapital och tjänster. Vad menas egentligen? Partiet förefaller tala med kluven tunga!
Det finns bara en sak som är klarlagd och det är att med Lissabonfördraget så kommer EG-domstolen att döma precis som i Laval-målet. Vi Socialdemokraterna medverkar alltså till att lagfästa lönedumpningen! Hur är det möjligt?
Slumpa bort vår chans att försvar den svenska modellen?
EU-politikern Göran Färms valupptakt i Avesta ställdes enligt reportaget "Nationell makt räcker inte längre" frågan: Många fackliga kamrater tycker att vi ska pressa fram en lösning på kollektivavtalen genom att säga nej till Lissabonfördraget. Vi skall väl inte slumpa bort den här chansen, utan använda de verktyg vi har. Vad säger du?
Antingen Lissabon eller gamla Nice!
Göran Färm svarade att det inte råder någon tvekan om att Lissabonfördraget ger betydligt bättre skydd för de fackliga rättigheterna och är dessutom betydligt bättre på flera andra sätt än det nuvarande fördraget. För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det. Får vi inte Lissabonfördraget, då får leva med det gamla och det är ju det som lett till Vaxholmsdomen.
Genom Lissabonfördraget lagfästs de marknadsliberala principerna
Det är visserligen rätt att det gamla Nice-fördraget ledde fram till Laval-domen i Vaxholmsmålet. Men vad Göran Färm då förtiger är att i Lissabonfördraget lagfästs de marknadsliberala principer som ligger bakom EG-domstolens prövning. Genom art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan så godkänner vi i fördragsform att de fria rörligheterna bl.a. för kapital och tjänster står över de grundläggande rättigheterna till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och precis som Göran Färm säger så kommer alla högerregeringarna inklusive vår egen inte att godta att denna fördragsbestämmelse upphävs eller ändras genom andra ändringar eller tillägg när väl fördraget är i hamn. Med andra ord så gräver vi själva groppen som vi skall trilla i.
Slumpa bort våra möjligheter att förhindra lönedumpning
Det gamla fördraget är i så fall klart bättre för att kunna kämpa för en förändring på sätt anges i EU-valplattformen. Annars måste vi ju först försöka att upphäva en del av ett med möda genomfört fördrag. Av vad Göran Färm säger kan man förstå att detta är en nästan omöjlig uppgift eftersom alla högerregeringar "aldrig kommer att gå med på att förstärka de fakliga rättigheterna". Ja, man kan med mötesdeltagaren i Alvesta säga: detta är att slumpa bort våra möjligheter att försvara den svenska modellen. Ja, genom att ratificera nu utan ens att avvakta konsekvensutredningen så öppnar man för lönedumpning. Och det är väl ingen socialdemokratisk uppgift i politiken?
Självklart beslut först efter koneskvensutredning
Göran Färms klarsyn om högerkrafternas inställning till fackliga rättigheter förstärker bara den smått vansinniga idén att tro att man genom Lissabonfördraget stärker fackliga rättigheter. Och då undrar man varför vi i vart fall inte skall avvakta konsekvensutredningen? Ytterligare frågor: Har ni någonsin hört talas om en konstigare beslutsordning att först rösta JA och därefter ta reda på vad detta JA innebär? Är det inte ens en liten klocka som ringer? Vad är det egentligen med Lissabonfördraget som är så hemskt att vi inte ens vågar ta reda på konsekvenserna?
"EU-valplattform: Stå upp för svenska modellen"
Efter detta självuppgivande tema blir det en kontrast till vad Jan Söderström skriver under rubriken "EU-valplattform: Stå upp för svenska modellen" med huvuddragen i det förslag till valplattform inför EU-valet: Slåss för jobben, klimatet och de fackliga rättigheterna.
"Hård strid för den svenska modellen"?
Här sägs: Partiet tar i EU-valet hård strid för den svenska modellen mot de politiska krafter som vill öppna för låglönekonkurrens och social dumpning...Socialdemokraterna anklagar den borgerliga regeringen för att inte stå upp för Sverige och den svenska modellen på EU-nivå. Ett av s-kraven i EU-valet är att EUs lagstiftning skärps så att liknande fall av lönedumpning som det lettiska företaget Lavals skolbygge i Vaxholm förhindras. Utstationeringsdirektivet ska ändras så att lika lön för lika arbete garanteras. Ett socialt protokoll med skydd för fackliga rättigheter bör tillfogas EUs fördrag...Människan före marknaden. De folkvalda före domstolarnas makt, genomsyrar partiets EU-politik.
Men frågorna kvarstår:
Hur "står man upp för den svenska modellen", när man lägger ner det enda säkra vapnet man har, nämligen en villkorad ratificering? Och vad är det för "hård strid" man tar genom att överlämna vapnet till motståndaren? Och hur har man tänkt sig att mot alla högerkrafter genomföra "ändringar i EUs lagstiftning" för att förhindra lönedumpning om man just röstat för ett Lissabonfördrag som lagfäster möjligheter till lönedumpning? "De folkvalda före domstolarnas makt" blir ganska tomt prat när man samtidigt röstar för en lagstiftning som ger domstolen rätt att kväsa facket allt för de fria rörligheterna för kapital och tjänster. Vad menas egentligen? Partiet förefaller tala med kluven tunga!
Det finns bara en sak som är klarlagd och det är att med Lissabonfördraget så kommer EG-domstolen att döma precis som i Laval-målet. Vi Socialdemokraterna medverkar alltså till att lagfästa lönedumpningen! Hur är det möjligt?
fredag 7 november 2008
SAP förbereder trepartiregering med V och MP och villkorar JA till Lissabon!
Ståpäls av glädje för ett sådant besked
Är det någon som får ståpäls av glädje och entusiasm inför ett sådant budskap. Tänk inga svårigheter med att få alla medlemmar att sluta upp kring ståndpunkterna. Ingen "gnällvänster" och inget gnäll på "gnällvänstern" utan bara entusiam attt forma vår framtida politik. En partiledning som sover gott om natten därför att man är i linje med hela partiet även det stora LO-kollektivet. Ett SAP där alla starka krafter Tilly, Lindholm, Lundby-Wedin, Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg och en enig riksdagsgrupp alla med ett enda mål att med gemensamma krafter kämpa för en valvinst 2009 och 2010. Känner ni vibbarna - Ja, vi kan! Då kan vi. Annars är det frågan om?
Behöver vi ha det så här?
Istället har vi ett läge där våra sympatisörer bland väljarna på kort tid minskat med mellan 3 - 400.000 väljare. Där en rad debattörer slår varandra i huvudet i frågor om vem som mosar vem och vem som gnäller mest eller vem som är mest höger eller vänster, bra eller dålig socialdemokrat. Där sakfrågorna kommer i skymundan för alla stora egon som skall beskriva vad som händer i stället för att påverka utvecklingen mot något bättre, såsom att vi åstadkommer en enad vänsterfront och en gång för alla stoppar lönedumpningen, som EG-domstolen med hjälp av högerkrafter iscensatt. Kan vi? Ja, vi kan faktiskt stoppa lönedumpningen!
Är det någon som kollar verkligheten bland väljarna?
Kanske är det dags att se över vår situation och fråga oss vad är det som händer? Eller skall vi bara sitta och prestigeladdat låta den ena sämre opinionssiffran efter den andra rinna genom fingrarna? Alla tycks vara överens om att detta med trepartisamverkan bör justeras åt det hållet. I vart fall fattade jag Mona Sahlins besked på det sättet. Men räcker det?
Stoppa lönedumpningen!Vad betyder det att vi inte helhjärtat vill stoppa lönedumpningen?
Har någon funderat på varför Mp och V trots att de ju också "misslyckats" i fråga om trepartisamverkan fått högre sympatisiffror. Det enda rimliga hade ju varit att alla tre partierna fick ordentligt på nöten. Nej, men inte det. Det intressanta är då att både V och Mp företräder en linje där man är kritisk mot Lissabonfördraget och såvitt avser V i alla fall vill ha garanti för svenska fackliga rättigheter. Det som alltså SAP i vart fall i nuläget vägrar och lägger sig platt för högerkrafterna. Även detta kan skönjas som motiv för opinionsomsvängningen.
Hårt väljarstraff väntar den som sviker Jag är övertygad om att väljarna hårt kommer att straffa SAP om de socialdemokratiska riksdagsmännen röstar för ratificering utan villkor om garanti för den svenska modellen. Det kommer nämligen att leda till fler Laval-mål och lönedumpning, se art 6 i Unionsfödraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Med Lissabonfördraget stadsfästs nämligen EG-domstolens marknadsliberala antaganden om de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna, bl.a. rätt till kollektivavtal och strejkrätt (art 28 i Rättighetsstadgan).
Rösta Nej om högerregeringen vägrar
Därför vädjar en stor del av partiet med LO att man i vart fall avvaktar konsekvensutredningen och om högerregeringen vägrar att avvakta röstar NEJ med röstförklaringen att frågan ånyo bör behandlas när konsekvensutredningen framlagts och kunnat studeras. Det är nämligen klart säkrare framtidsperspektiv om partiledningen mer månar om partiet än bry sig om att högerregeringen får det litet besvärligt vid det svenska ordförandeskapet.
Är det någon som får ståpäls av glädje och entusiasm inför ett sådant budskap. Tänk inga svårigheter med att få alla medlemmar att sluta upp kring ståndpunkterna. Ingen "gnällvänster" och inget gnäll på "gnällvänstern" utan bara entusiam attt forma vår framtida politik. En partiledning som sover gott om natten därför att man är i linje med hela partiet även det stora LO-kollektivet. Ett SAP där alla starka krafter Tilly, Lindholm, Lundby-Wedin, Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg och en enig riksdagsgrupp alla med ett enda mål att med gemensamma krafter kämpa för en valvinst 2009 och 2010. Känner ni vibbarna - Ja, vi kan! Då kan vi. Annars är det frågan om?
Behöver vi ha det så här?
Istället har vi ett läge där våra sympatisörer bland väljarna på kort tid minskat med mellan 3 - 400.000 väljare. Där en rad debattörer slår varandra i huvudet i frågor om vem som mosar vem och vem som gnäller mest eller vem som är mest höger eller vänster, bra eller dålig socialdemokrat. Där sakfrågorna kommer i skymundan för alla stora egon som skall beskriva vad som händer i stället för att påverka utvecklingen mot något bättre, såsom att vi åstadkommer en enad vänsterfront och en gång för alla stoppar lönedumpningen, som EG-domstolen med hjälp av högerkrafter iscensatt. Kan vi? Ja, vi kan faktiskt stoppa lönedumpningen!
Är det någon som kollar verkligheten bland väljarna?
Kanske är det dags att se över vår situation och fråga oss vad är det som händer? Eller skall vi bara sitta och prestigeladdat låta den ena sämre opinionssiffran efter den andra rinna genom fingrarna? Alla tycks vara överens om att detta med trepartisamverkan bör justeras åt det hållet. I vart fall fattade jag Mona Sahlins besked på det sättet. Men räcker det?
Stoppa lönedumpningen!Vad betyder det att vi inte helhjärtat vill stoppa lönedumpningen?
Har någon funderat på varför Mp och V trots att de ju också "misslyckats" i fråga om trepartisamverkan fått högre sympatisiffror. Det enda rimliga hade ju varit att alla tre partierna fick ordentligt på nöten. Nej, men inte det. Det intressanta är då att både V och Mp företräder en linje där man är kritisk mot Lissabonfördraget och såvitt avser V i alla fall vill ha garanti för svenska fackliga rättigheter. Det som alltså SAP i vart fall i nuläget vägrar och lägger sig platt för högerkrafterna. Även detta kan skönjas som motiv för opinionsomsvängningen.
Hårt väljarstraff väntar den som sviker Jag är övertygad om att väljarna hårt kommer att straffa SAP om de socialdemokratiska riksdagsmännen röstar för ratificering utan villkor om garanti för den svenska modellen. Det kommer nämligen att leda till fler Laval-mål och lönedumpning, se art 6 i Unionsfödraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Med Lissabonfördraget stadsfästs nämligen EG-domstolens marknadsliberala antaganden om de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna, bl.a. rätt till kollektivavtal och strejkrätt (art 28 i Rättighetsstadgan).
Rösta Nej om högerregeringen vägrar
Därför vädjar en stor del av partiet med LO att man i vart fall avvaktar konsekvensutredningen och om högerregeringen vägrar att avvakta röstar NEJ med röstförklaringen att frågan ånyo bör behandlas när konsekvensutredningen framlagts och kunnat studeras. Det är nämligen klart säkrare framtidsperspektiv om partiledningen mer månar om partiet än bry sig om att högerregeringen får det litet besvärligt vid det svenska ordförandeskapet.
Hur förklarar en socialdemokratisk riksdagledamot att man sviker facket?
Obesvarade frågor från LO-kollektivet
Calle Fridén har på sin utmärkta blogg UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skrivit om "Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget" (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2008/11/johan-lindholm-p-repskapet-om.html) och citerar ur inledningstalet bl.a. följande: Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”
Marknadsliberala principer lagfästs genom Lissabon
En av de främsta påtryckarna på s-info för att vi skall köra över LO-medlemmarna är socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson som nu skriver på sin blogg (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755) att "låt oss sluta med att älta ifall riksdagsgruppen tog rätt beslut om Lissabonfördraget. Uttalandet är gjort och beslutet är fattat" och summerat inställningen med bl.a. "att Lissabonfördraget är klart bättre än nuvarande fördrag". Då förbiser han effekten av ratificeringen, nämligen att i fördragsform så lagfästs bl.a. de marknadsliberala principer som EG-domstolen fastlagt bl.a. i Laval-domen. Och att var och en kan ändra sig ända fram till dess voteringsknappen trycks in.
Fri rörlighet tar över kollektivavtale och strejkrätt
Detta framgår bl.a. av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Jan Andersson har raljant sagt att jag upprepar detta argument. Saken är den att Jan Anderssom (eller partiledningen) aldrig erkänt att innebörden av de nämnda stadgandena är att de fria rörligheterna bl.a. för tjänster och kapital tar över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och partiledningen och riksdagsgruppen har inte ens velat avvakta konsekvensutredningen av ett Ja. Nä, vi mörkar säger man och vill inte veta vad som kan följa av en ratificeringen när det gäller fackliga rättigheter. Vi har rätt att kräva ett annat förhållmningssätt.
Läskunnighet och normal fattningsförmåga tillräcklig
Nu behöver man faktiskt inte avvakta en konsekvensutredning. Alla riksdagsledamöter är ju läskunniga och har fattningsgåvor i tillräcklig omfattning för att inse vidden av sveket att inte rösta på ett sätt som garanterar fackliga rättigheter. Ingen av riksdagsledamöterna och ingen i partiledningen kan försvara sig med att man inte visste, att man inte begrep eller att man inte insåg risken med att på detta sätt lagfästa EG-domstolens marknadsliberala principer.
Fortfarande inte gett upp hoppet
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skall villkora ratificeringen och därmed inte medverka till en lagstiftning som bakbinder och avväpnar facket.
Strategi att knäcka facket
Calle Fridén skriver om tågordningen för högerkrafterna: Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr. Och i USA kan vi se det praktiska exempelet där facken satts ur spel med domstolsutslag och lagstiftning.
EG-domstolens praxis kan ändras bara med fördragstext
Inom EU så är högsta instansen EG-domstolen och vi är som medlemmar bundna av dess utslag. Det går inte att säga åt domstolen att ändra praxis. Jo, det finns ett sätt att skriva in i en text av fördragskaraktär att de fackliga rättigheterna inte är underordnade de fria rörligheterna.
Hur skall en socialdemokratisk riksdagsledamot kunna förklara för sina väljare att man sumpat chansen att skydda de fackliga rättigheterna. Om du tänker rösta för Lissabonfördraget utan villkor för fackliga rättigheter är det säkrast om du redan nu börjar förbereda ett bra svar på den frågan.
Något bra svar har i vart fall inte ännu presterats.
Calle Fridén har på sin utmärkta blogg UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skrivit om "Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget" (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2008/11/johan-lindholm-p-repskapet-om.html) och citerar ur inledningstalet bl.a. följande: Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”
Marknadsliberala principer lagfästs genom Lissabon
En av de främsta påtryckarna på s-info för att vi skall köra över LO-medlemmarna är socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson som nu skriver på sin blogg (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755) att "låt oss sluta med att älta ifall riksdagsgruppen tog rätt beslut om Lissabonfördraget. Uttalandet är gjort och beslutet är fattat" och summerat inställningen med bl.a. "att Lissabonfördraget är klart bättre än nuvarande fördrag". Då förbiser han effekten av ratificeringen, nämligen att i fördragsform så lagfästs bl.a. de marknadsliberala principer som EG-domstolen fastlagt bl.a. i Laval-domen. Och att var och en kan ändra sig ända fram till dess voteringsknappen trycks in.
Fri rörlighet tar över kollektivavtale och strejkrätt
Detta framgår bl.a. av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Jan Andersson har raljant sagt att jag upprepar detta argument. Saken är den att Jan Anderssom (eller partiledningen) aldrig erkänt att innebörden av de nämnda stadgandena är att de fria rörligheterna bl.a. för tjänster och kapital tar över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och partiledningen och riksdagsgruppen har inte ens velat avvakta konsekvensutredningen av ett Ja. Nä, vi mörkar säger man och vill inte veta vad som kan följa av en ratificeringen när det gäller fackliga rättigheter. Vi har rätt att kräva ett annat förhållmningssätt.
Läskunnighet och normal fattningsförmåga tillräcklig
Nu behöver man faktiskt inte avvakta en konsekvensutredning. Alla riksdagsledamöter är ju läskunniga och har fattningsgåvor i tillräcklig omfattning för att inse vidden av sveket att inte rösta på ett sätt som garanterar fackliga rättigheter. Ingen av riksdagsledamöterna och ingen i partiledningen kan försvara sig med att man inte visste, att man inte begrep eller att man inte insåg risken med att på detta sätt lagfästa EG-domstolens marknadsliberala principer.
Fortfarande inte gett upp hoppet
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skall villkora ratificeringen och därmed inte medverka till en lagstiftning som bakbinder och avväpnar facket.
Strategi att knäcka facket
Calle Fridén skriver om tågordningen för högerkrafterna: Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr. Och i USA kan vi se det praktiska exempelet där facken satts ur spel med domstolsutslag och lagstiftning.
EG-domstolens praxis kan ändras bara med fördragstext
Inom EU så är högsta instansen EG-domstolen och vi är som medlemmar bundna av dess utslag. Det går inte att säga åt domstolen att ändra praxis. Jo, det finns ett sätt att skriva in i en text av fördragskaraktär att de fackliga rättigheterna inte är underordnade de fria rörligheterna.
Hur skall en socialdemokratisk riksdagsledamot kunna förklara för sina väljare att man sumpat chansen att skydda de fackliga rättigheterna. Om du tänker rösta för Lissabonfördraget utan villkor för fackliga rättigheter är det säkrast om du redan nu börjar förbereda ett bra svar på den frågan.
Något bra svar har i vart fall inte ännu presterats.
måndag 3 november 2008
Det är i vänstervisionen som vi kan få segervittring!
Obama formligen lyfter USA,
Obama formligen lyfter USA, säger Lasse Dahlberg i Järfälla i ett spännande inlägg på diskussionsforum på s-info, nämligen att med sitt förändringsbudskap har Obama ingjutit hopp hos de amerikanska väljarna och en valseger kan innebära att framtidstron ökar igen, vilket hela världen kommer att få nytta av. Var och en som följt valdebatten har förstått att Obama presterat visioner långt utöver de vanliga käbblet med motståndaren.
Kennedy, Clinton och Obama: förändring..
Jo, han har talat om förändring, som ju även Kennedy och Clinton gick till val på första gången. Någon slags vision utöver det vanliga politiska programmet. Var det någon som såg vår partiledare Mona Sahlin och eu-ministern Cecilia Malmström diskutera USA-valet på Agenda i SVT. Båda tyckte det var spännande och häftigt med de enorma känslor som är i svang. Båda höll på Obama som den bästa presidentkandidaten. Både jämförde med svensk valrörelse och tyckte att vi nog inte hade så mycken glädje av att importera något mer än just betydelsen av visioner. Det var roligt att se hur kunnig Mona Sahlin är i debatter av olika slag. Men åter till visoner.
Vad är vår vison inför 2010?
Kanske är det en tankeställare för oss? Vad har vi för vision att servera våra väljare? Begränsad återställning eller en koncentration till frågor som ligger i "mitten" för att vinna de där lokaliserade väljarna? Detta att man tar reda på vad mittenväljarna tycker och lägger sig så nära dem som möjligt. Pragmatiskt - ja. Men ett vinnande koncept - knappast.
Högerallianssens försök 2006
Högeralliansen försökte inför valet 2006 lägga sig nära mitten och norpade t.o.m. ett par av våra gobitar som jobben, välfärden för att inte tala om slagordet "det nya arbetarpartiet. Men besvikelsen har naturligtvis blivit stor och chockade väljare har vänt alliansen ryggen och voterat för S. Men inte därför att man återigen vill ha ett mittenexperiment. Nej, de starka opinionssiffrorna var ett rop på ett vänsteralternativ med sikte på ett solidariskt samhälle av gammalt hederligt socialdemoklratiskt märke.
Riktning mot ett rättvisare samhälle!
Det handlar om en vision om förändring, något annat och naturligtvis programpunkter. Vi vill ha ett mer rättvist system när det gäller skatt på fastigheter, skatt på förmögenhet och lika skatt för inkomst och pension. De som är rika och förmögna har ett överflöd som kan beskattas hårdare för att kunna erbjuda alla ett solidariskt välfärdssamhälle. Var och skall bidra efter sin förmåga och samhället skall se till att välfärden fördelas till var och en efter behov. Naturligtvis måste det broderas på visionen för att den skall få lyftkraft.
Men det är med vänstervisionen som vi kan få segervittring.
Obama formligen lyfter USA, säger Lasse Dahlberg i Järfälla i ett spännande inlägg på diskussionsforum på s-info, nämligen att med sitt förändringsbudskap har Obama ingjutit hopp hos de amerikanska väljarna och en valseger kan innebära att framtidstron ökar igen, vilket hela världen kommer att få nytta av. Var och en som följt valdebatten har förstått att Obama presterat visioner långt utöver de vanliga käbblet med motståndaren.
Kennedy, Clinton och Obama: förändring..
Jo, han har talat om förändring, som ju även Kennedy och Clinton gick till val på första gången. Någon slags vision utöver det vanliga politiska programmet. Var det någon som såg vår partiledare Mona Sahlin och eu-ministern Cecilia Malmström diskutera USA-valet på Agenda i SVT. Båda tyckte det var spännande och häftigt med de enorma känslor som är i svang. Båda höll på Obama som den bästa presidentkandidaten. Både jämförde med svensk valrörelse och tyckte att vi nog inte hade så mycken glädje av att importera något mer än just betydelsen av visioner. Det var roligt att se hur kunnig Mona Sahlin är i debatter av olika slag. Men åter till visoner.
Vad är vår vison inför 2010?
Kanske är det en tankeställare för oss? Vad har vi för vision att servera våra väljare? Begränsad återställning eller en koncentration till frågor som ligger i "mitten" för att vinna de där lokaliserade väljarna? Detta att man tar reda på vad mittenväljarna tycker och lägger sig så nära dem som möjligt. Pragmatiskt - ja. Men ett vinnande koncept - knappast.
Högerallianssens försök 2006
Högeralliansen försökte inför valet 2006 lägga sig nära mitten och norpade t.o.m. ett par av våra gobitar som jobben, välfärden för att inte tala om slagordet "det nya arbetarpartiet. Men besvikelsen har naturligtvis blivit stor och chockade väljare har vänt alliansen ryggen och voterat för S. Men inte därför att man återigen vill ha ett mittenexperiment. Nej, de starka opinionssiffrorna var ett rop på ett vänsteralternativ med sikte på ett solidariskt samhälle av gammalt hederligt socialdemoklratiskt märke.
Riktning mot ett rättvisare samhälle!
Det handlar om en vision om förändring, något annat och naturligtvis programpunkter. Vi vill ha ett mer rättvist system när det gäller skatt på fastigheter, skatt på förmögenhet och lika skatt för inkomst och pension. De som är rika och förmögna har ett överflöd som kan beskattas hårdare för att kunna erbjuda alla ett solidariskt välfärdssamhälle. Var och skall bidra efter sin förmåga och samhället skall se till att välfärden fördelas till var och en efter behov. Naturligtvis måste det broderas på visionen för att den skall få lyftkraft.
Men det är med vänstervisionen som vi kan få segervittring.
lördag 1 november 2008
Varken kön eller mosa-mona eller "gnäll" utan exempel på demokrati.
Debatt är livsluften i ett politisk parti. Mona Sahlin har alltid stått för detta och redan vid sin installation som partiledare så sa hon att det var högt i tak och att det var viktigt att diskussionsvågorna gick höga. Därför har jag blvit glad över Mona Sahlins agerande men jättebesviken på "ordningsvakterna"
Livsluften i ett levande parti
Det är märkligt detta med det parti jag valt att gå med i och stödja. Jag har alltid gillat Mona Sahlin inte minst för att hon markerade ett brott mot buffliga och självtillräckliga karlar i ledningen. Jag stödde henne ända sedan fjasket med chokladbiten och naturligtvis senare när hon valdes till ordförande. Vid tillträdet till posten som partiledare sa hon också att debatten skulle flöda och att det inte i något sammanhang är farligt för ett parti att åsikterna bryts. Snarare är detta en del av livsluften i ett levande parti.
Två sakfrågor
På senaste tiden har två sakfrågor dominerat debatten:
1) Med vilka skall vi inom SAP söka samregera efter valet 2010?
2) Skall man rösta JA till Lissabonfördraget efter det att man utrett vad det betyder, som bl.a. LO krävt?
Annan linje
I båda dessa frågor har partiledningen gått på en annan linje än LO och stora delar av "vänstern" inom partiet krävt. Detta har väckt stark debatt och när det gäller regeringssamverkan så har Mona Sahlin personligen tagit på sig ansvaret och retirerat. Jag menar att detta är jättejuste och värt stor aktning. Partiet har reagerat och partiledaren har lyssnat och ändrat sig. Kan man tänka sig en bättre illustration till hur demokrati skall fungera och jag är glad att den gör det inom Socialdemokratin.
Borgarna frossar
Nu lever vi i ett borgerligt mediadominerat samhälle, där bl.a. drygt 100 borgerliga dagstidningar med 3.000.000 dagsex ger ut en vänsterfientlig agenda (mot 16 vänster med 600.000 ex) och naturligtvis istället målat ut detta som klavertramp och bristande lyhördhet och dito ledaregenskaper. Fredrik Reinfeldt har suttit i TV som en belåten buspojke och lett. Nej sinne för demokrati och hur den skall fungera på den sidan har vi ju sett i exempelvis FRA-debatten.
Mona Sahlin demokratiskt lyssnande
Mona Sahlin har alltså i den första frågan gjort precis som vilken verkligt demokratisk ledare som helst - man är partiledare och går därför framför sitt parti. Ibland kan letandet efter partiets själ vara knepig. Men det går - inom Socialdemokratin. Jag hoppas att detta också för löntagarnas fackliga rättigheter går att lösa i fråga 2.
Strategin brast
Medan Mona Sahlin själv klarat testet med beröm godkänt så är dessvärre detta inte fallet med några i den närmaste kretsen kring henne. För första så går det inte med en strategistab som inte är förankrad hos partiets kärnmedlemmar. Fråga vilken LO-medlem som helst om möjligheterna att vi bildar regering enbart med Mp och sneglar på att bredda den högerut mot Fp? Fråga en annan om det är juste att man röstar JA till Lissabonfördraget utan att avvakta utredning om konsekvenserna av Ja? Det senare särskilt som den juridiska expertisen vid våra universitet är överens om att genom Lissabonfördraget så lagfästs de marknadsliberala principer som ligger bakom EG-domstolens domar i bl.a. Laval-fallet, se art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Ordningsvakterna är ett hot mot demokratin
Sedan finns i ledningen också en rad ambitiösa ordningsmän, såsom Urban Ahlin, Sven-Erik Österberg, Jens Nilsson, Stig-Björn Ljunggren mfl vilket också satt i gång en rad mer "lokala" ordningsförmågor, som trots att det hela tiden gällt sakfrågor och deras hantering talat om brott mot hederskodex, könsförtryck, mosa-mona och "gnällvänster". Att detta är klara slag under bältet är uppenbart och likaledes brist på sakargument. Vad värre är att det också verkar starkt hämmande på debatten. Vem vill bli beskylld för att vara en skitstövel när det gäller heder, en förtryckande mansgris, en mona-mosare eller en gnällspik. Då tiger en del kanske hellre. Klart demokratiskt underbetyg alltså till alla dessa ordningsvakter.
Livsluften i ett levande parti
Det är märkligt detta med det parti jag valt att gå med i och stödja. Jag har alltid gillat Mona Sahlin inte minst för att hon markerade ett brott mot buffliga och självtillräckliga karlar i ledningen. Jag stödde henne ända sedan fjasket med chokladbiten och naturligtvis senare när hon valdes till ordförande. Vid tillträdet till posten som partiledare sa hon också att debatten skulle flöda och att det inte i något sammanhang är farligt för ett parti att åsikterna bryts. Snarare är detta en del av livsluften i ett levande parti.
Två sakfrågor
På senaste tiden har två sakfrågor dominerat debatten:
1) Med vilka skall vi inom SAP söka samregera efter valet 2010?
2) Skall man rösta JA till Lissabonfördraget efter det att man utrett vad det betyder, som bl.a. LO krävt?
Annan linje
I båda dessa frågor har partiledningen gått på en annan linje än LO och stora delar av "vänstern" inom partiet krävt. Detta har väckt stark debatt och när det gäller regeringssamverkan så har Mona Sahlin personligen tagit på sig ansvaret och retirerat. Jag menar att detta är jättejuste och värt stor aktning. Partiet har reagerat och partiledaren har lyssnat och ändrat sig. Kan man tänka sig en bättre illustration till hur demokrati skall fungera och jag är glad att den gör det inom Socialdemokratin.
Borgarna frossar
Nu lever vi i ett borgerligt mediadominerat samhälle, där bl.a. drygt 100 borgerliga dagstidningar med 3.000.000 dagsex ger ut en vänsterfientlig agenda (mot 16 vänster med 600.000 ex) och naturligtvis istället målat ut detta som klavertramp och bristande lyhördhet och dito ledaregenskaper. Fredrik Reinfeldt har suttit i TV som en belåten buspojke och lett. Nej sinne för demokrati och hur den skall fungera på den sidan har vi ju sett i exempelvis FRA-debatten.
Mona Sahlin demokratiskt lyssnande
Mona Sahlin har alltså i den första frågan gjort precis som vilken verkligt demokratisk ledare som helst - man är partiledare och går därför framför sitt parti. Ibland kan letandet efter partiets själ vara knepig. Men det går - inom Socialdemokratin. Jag hoppas att detta också för löntagarnas fackliga rättigheter går att lösa i fråga 2.
Strategin brast
Medan Mona Sahlin själv klarat testet med beröm godkänt så är dessvärre detta inte fallet med några i den närmaste kretsen kring henne. För första så går det inte med en strategistab som inte är förankrad hos partiets kärnmedlemmar. Fråga vilken LO-medlem som helst om möjligheterna att vi bildar regering enbart med Mp och sneglar på att bredda den högerut mot Fp? Fråga en annan om det är juste att man röstar JA till Lissabonfördraget utan att avvakta utredning om konsekvenserna av Ja? Det senare särskilt som den juridiska expertisen vid våra universitet är överens om att genom Lissabonfördraget så lagfästs de marknadsliberala principer som ligger bakom EG-domstolens domar i bl.a. Laval-fallet, se art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan.
Ordningsvakterna är ett hot mot demokratin
Sedan finns i ledningen också en rad ambitiösa ordningsmän, såsom Urban Ahlin, Sven-Erik Österberg, Jens Nilsson, Stig-Björn Ljunggren mfl vilket också satt i gång en rad mer "lokala" ordningsförmågor, som trots att det hela tiden gällt sakfrågor och deras hantering talat om brott mot hederskodex, könsförtryck, mosa-mona och "gnällvänster". Att detta är klara slag under bältet är uppenbart och likaledes brist på sakargument. Vad värre är att det också verkar starkt hämmande på debatten. Vem vill bli beskylld för att vara en skitstövel när det gäller heder, en förtryckande mansgris, en mona-mosare eller en gnällspik. Då tiger en del kanske hellre. Klart demokratiskt underbetyg alltså till alla dessa ordningsvakter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
