Vad är det för representanter vi har i riksdagen, d.v.s. i det här fallet så gällde det högerregeringens riksdagsunderlag eftersom s+v+mp röstade mot FRA-lagen. Och man kan bara citera de borgerliga media för en gångs skull och hålla med.
Carl Rudbeck har en underbar förmåga att klä av hycklerier och ge saker dess rätta namn. Han skriver i Sydsvenskan i dag 21/7 "Dessa fega flippfloppare": "... En hel rad liberaler och borgerliga som Cecilia Wikström (fp), Fredrick Federley (c) och Birgitta Ohlsson (fp) röstade för eller kvittade fegt ut sig och röstade inte alls. Nu har några av dessa börjat gråta ut i spalterna och visa ånger. Skulle frågan komma upp till omröstning igen lovar de att rösta annorlunda. De påstår att de lyssnar till väljare och att deras situation är oerhört plågsam. Pyttsan! De röstade för lagen för att rädda sina karriärer. Men nu när stormen inte bedarrar och massor av debattörer... Det som såg ut som ett smart, om än tarvligt, karriärdrag kan visa sig vara ett fatalt misstag. Dessa liberaler har skjutit sig i foten. Och det är numera rätt så många som gör sitt bästa för att se till att såret i foten inte läker utan tvärtom utvecklar sig till kallbrand. Dessa ångerköpta har ändrat uppfattning på det sätt som inte bara bringar dem i ytterligare vanrykte utan skadar hela den politiska klassen. Hade de haft en gnutta mod hade de röstat mot när de hade chansen. De missade den och nu har tåget gått. Politikernas sätt att resonera är förfärligt. Vågar de inte stå upp och följa sin övertygelse i denna fråga så har de på många vis komprometterat hela riksdagens legitimitet. Varför i hela fridens namn behöver vi 349 riksdagsledamöter när alla dessa med ett enda hedersamt undantag – folkpartisten Camilla Lindberg – visade sig vara en viljelös massa som gjorde precis som den blev tillsagd? Att några nu känner ruelse och försöker ställa sig in hos sina väljare klingar falskt och kommer nog inte att lura särskilt många. När det gäller hur de skall rösta i FRA-frågan har de flippfloppat på just det sätt som de inte skall om de vill behålla sitt förtroende. Ingenting har förändrats som gör lagen mindre aptitlig idag än för några veckor sedan. Att som folkpartisten Cecilia Wikström skylla på att ”det var riksdagens sista dag och möten stup i kvarten” visar endast att hon inte är vuxen sitt jobb. Det mest hedersamma hon kan göra är att ställa sin plats till förfogande. Hon och några till har försatt sig i en klassisk moment 22-situation. Det enda sättet att återfå väljarnas förtroende är att lämna politiken. Men när såg vi senast en politiker offra sin karriär för sin heders skull?
En av flippflopparna viker ut sig i helfigur på SvDs Brännpunkt, Birgitta Ohlsson, utan att bidra till frågan om vad som styrde hennes beslut att lägga ned sin röst och nu kraftigt argumentera för ett upprivande av beslutet.
Den som är riktigt kritisk bland de annars regeringstrogna är den konservativa draken SvD som i olika sammanhang kritiserat att de som var emot inte utnyttjade det år då lagförslaget låg vilande till ändringskompromisser. Tidningen frågar sig var de ledamöter som nu säger sig kunna rösta mot lagen i höst fanns i debatten inför beslutet för en månad sen. Deras frånvaro då gör att det är lätt att tvivla på deras hängivenhet nu." "Att komma en månad efter riksdagsbeslutet och säga som Birgitta Ohlsson med flera att de borde ha röstat annorlunda imponerar inte. Vi måste kunna begära mer insikt och civilkurage av en riksdagsman." Tidningen skriver också att den klantiga hanteringen från regeringens sida bäddar för regeringskris.
När man nu sett detta så undrar man hur ett av de viktigaste besluten för Sveriges framtid kommer att fattas. Tydligen är det så att även om enskilda ledamöter innerst inne känner tveksamhet eller rent av inte vill rösta som partiet säger så är de ledamöter som står för sin uppfattning av 349 ledamöter summa 1 ledamot, räknade på ena handens fingrar alltså. Precis som Carl Rudbeck också är inne på så handlar det i högsta grad om politikerns karriär. Vad jag vet är det väl bara inom junilistan där en realistisk tveksamhet när det gäller EU är en merit i politiken. Ja, är det inte rent av så att inom övriga partier att det sker en bortsortering av sådana kandidater som står för att ett mellanstatligt perspektiv istället för ett federalt?
måndag 21 juli 2008
måndag 14 juli 2008
Först Stråth med svensk Lavallgaranti - därefter Lissabon
Regeringen har tillsatt Stråth-utredningen som skall framlägga sitt förslag i december 2008 om vilka åtgärder som är nödvändiga för att efter bl.a. Lavalldomen säkra en svensk kollektivavtalsrätt.
Har man följt uttalanden i fackpress på LO-sidan under våren kan man konstatera att det varit högljudda krav på att inte sälja ut Sveriges kollektivavtalsrätt. Man har krävt garantier på en svensk lösning av Lavallproblemen innan Lissabonfördraget ratificeras.
På LOs kongress stod valet mellan att välja
* en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt, eller
* en mer robust strategi, att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt.
Johan Lindholm, Byggnads, angrep kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslog ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. Därmed har kongressen inte heller tagit livet av fördraget men samtidigt försvarat arbetarrörelsens rätt till att få klarhet före beslut.
Johan Lindholm har i en artikel i senaste Aktuellt i Politiken anfört "Fördraget kan vänta ett tag till". Han frågar bl.a. hur skall man mobilisera de fackliga krafterna i EU-valet och valet 2010 om man inte är beredd att garantera kollektivavtalen och strejkrätten? Hur skall man förklara för fackliga väljare om man inte först ordnar detta och sedan det visar sig att man genom Lissabonfördraget låst sig för en linje som där man "sålt ut den lösningen"? I det sista sammanhanget drar Johan Lindholm upp risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt".
Vad jag förstått så delar partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin dessa synpunkter. EU-parlamentarikern Jan Andersson har, såvitt jag förstått honom rätt, på sin s-info-blogg framfört en annan tågordning än den fackligt beslutade. Det finns anledning för partiet att sluta upp kring LOs krav. Och det gäller också våra europaparlamentariker.
Har man följt uttalanden i fackpress på LO-sidan under våren kan man konstatera att det varit högljudda krav på att inte sälja ut Sveriges kollektivavtalsrätt. Man har krävt garantier på en svensk lösning av Lavallproblemen innan Lissabonfördraget ratificeras.
På LOs kongress stod valet mellan att välja
* en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt, eller
* en mer robust strategi, att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt.
Johan Lindholm, Byggnads, angrep kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslog ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.
LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. Därmed har kongressen inte heller tagit livet av fördraget men samtidigt försvarat arbetarrörelsens rätt till att få klarhet före beslut.
Johan Lindholm har i en artikel i senaste Aktuellt i Politiken anfört "Fördraget kan vänta ett tag till". Han frågar bl.a. hur skall man mobilisera de fackliga krafterna i EU-valet och valet 2010 om man inte är beredd att garantera kollektivavtalen och strejkrätten? Hur skall man förklara för fackliga väljare om man inte först ordnar detta och sedan det visar sig att man genom Lissabonfördraget låst sig för en linje som där man "sålt ut den lösningen"? I det sista sammanhanget drar Johan Lindholm upp risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt".
Vad jag förstått så delar partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin dessa synpunkter. EU-parlamentarikern Jan Andersson har, såvitt jag förstått honom rätt, på sin s-info-blogg framfört en annan tågordning än den fackligt beslutade. Det finns anledning för partiet att sluta upp kring LOs krav. Och det gäller också våra europaparlamentariker.
lördag 12 juli 2008
Sarkozy vill leda "den sista generationen" - EU vid ett vägskäl
"Vi är den sista generationen som kan rädda världen", sa Nicolas Sarkozy till EU-parlamentet högstämt inför Frankrikes övertagande av ordförandeskapet. Helt uppenbart var att den franske högerpresidenten menade att han själv var bäst funtad att leda "den sista generationen". Kanske så småningom såsom Europas Höga President om han nu lyckas sy ihop Lissabonfördraget.
Nå, vad innebär Sarkozys övertagande av ordförandeklubban? På en rad punkter företräder Frankrike en helt annan ståndpunkt än Sverige
* Invandringspolitik: Sverige fruktar ett alltför stängt EU.
* Handelspolitik: Sverige fruktar handelshinder som hämmar tillväxt.
* Klimatpolitik: Sverige fruktar att Frankrike vill subventionera bensin.
* Utvidgning av EU: Sverige fruktar att Frankrike stänger dörren under tiden som EU långbänkar om fördraget
* Union för Medelhavet: Norra Europa fruktar att EU-pengar används till biståndsprojekt som franska företag driver igenom.
* Energipolitik: Sverige fruktar att en gemensam energipolitik efter fransk modell skapar stora jättar och mindre konkurrens.
* Jordbrukspolitik: Sverige fruktar att Sarkozy böjer sig för de franska bönderna och inte driver på reformeringen av de urgamla jordbrukssubventionerna.
Vi går alltså in i en period där det fordras stort civilkurage och diplomatisk skicklighet för att stå emot "Speedy Sarko" för att EU inte skall bli en katastrof för Sverige under fransk ordförandetid.
Samtidigt har Lotta Fogde i skrivit en DN-ledare 5/7 "Ett brokigare EU", där hon bl.a. konstaterar att "Om inte Irlands befolkning röstat nej till Lissabonfördraget, så hade något annat lands medborgare gjort det. Bara de fått chansen..." Jag återger stora delar av texten då jag helt delar den klargörande analysen.
De europeiska politiska makthavarna försöker nu intala sig själva och alla andra att Irlands nej är unikt. Man ska lyssna på Irland, det ska gå att hitta specifikt irländska lösningar på det problem som uppstått. Sedan ska EU-tåget tuffa vidare i inkörda spår. Men Irland är precis lika unikt som alla andra EU-länder. Vilket annat EU-folk som helst skulle efter en folkomröstningskampanj kunnat presentera åtminstone en handfull lokalt färgade invändningar mot Lissabonfördraget. Invändningar eller frågetecken som engagerar tillräckligt för att motivera ett nej i en folkomröstning. Ska alla få sina potentiella behov av förbehåll tillgodosedda, behöver EU byggas som en schweizerost."... "En annan slutsats är att vi borde lära oss mer om hur man gör god schweizerost. EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva."
EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara.
Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar.
Lissabonfördraget är ett försök att slippa välja väg. Utåt har fördraget motiverats med att EU behöver nya, rationellare arbetsformer för att kunna utvidgas ytterligare. Men i själva fördragstexten bäddas även för ett ännu närmare samarbete kring fler frågor än i dag, med stärkta institutioner i Bryssel.
För att lyckas förena både djupare politiskt samarbete och fortsatt utvidgning, föreslår man att varje enskilt medlemslands inflytande begränsas i fortsättningen. Det är detta som i debatten kallas att EU ska bli effektivare. När inte alla kan tjafsa om allt kommer besluten att gå lättare. Problemet är bara att de som tidigare hade tjafsrätt även i fortsättningen ska stå till svars för besluten, i val inför sina medborgare.
För att kompensera denna demokratiförlust ska allt fler beslut kräva det direktvalda Europaparlamentets godkännande. Om detta i praktiken blir smidigare eller snårigare än att låta alla regeringar ha kvar sitt inflytande återstår att se, men det är detta som i debatten kallas att EU ska bli mer demokratiskt.
Problemet är bara att EU:s medborgare inte röstar i valen till Europaparlamentet. Det genomsnittliga valdeltagandet är 46 procent, och någon gemensam europeisk politisk debatt som skulle kunna ändra på den saken är inte i sikte. Utan gemensamt språk är det svårt att nå utanför en specialintresserad elit.
Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig.
EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om
EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.
Nå, vad innebär Sarkozys övertagande av ordförandeklubban? På en rad punkter företräder Frankrike en helt annan ståndpunkt än Sverige
* Invandringspolitik: Sverige fruktar ett alltför stängt EU.
* Handelspolitik: Sverige fruktar handelshinder som hämmar tillväxt.
* Klimatpolitik: Sverige fruktar att Frankrike vill subventionera bensin.
* Utvidgning av EU: Sverige fruktar att Frankrike stänger dörren under tiden som EU långbänkar om fördraget
* Union för Medelhavet: Norra Europa fruktar att EU-pengar används till biståndsprojekt som franska företag driver igenom.
* Energipolitik: Sverige fruktar att en gemensam energipolitik efter fransk modell skapar stora jättar och mindre konkurrens.
* Jordbrukspolitik: Sverige fruktar att Sarkozy böjer sig för de franska bönderna och inte driver på reformeringen av de urgamla jordbrukssubventionerna.
Vi går alltså in i en period där det fordras stort civilkurage och diplomatisk skicklighet för att stå emot "Speedy Sarko" för att EU inte skall bli en katastrof för Sverige under fransk ordförandetid.
Samtidigt har Lotta Fogde i skrivit en DN-ledare 5/7 "Ett brokigare EU", där hon bl.a. konstaterar att "Om inte Irlands befolkning röstat nej till Lissabonfördraget, så hade något annat lands medborgare gjort det. Bara de fått chansen..." Jag återger stora delar av texten då jag helt delar den klargörande analysen.
De europeiska politiska makthavarna försöker nu intala sig själva och alla andra att Irlands nej är unikt. Man ska lyssna på Irland, det ska gå att hitta specifikt irländska lösningar på det problem som uppstått. Sedan ska EU-tåget tuffa vidare i inkörda spår. Men Irland är precis lika unikt som alla andra EU-länder. Vilket annat EU-folk som helst skulle efter en folkomröstningskampanj kunnat presentera åtminstone en handfull lokalt färgade invändningar mot Lissabonfördraget. Invändningar eller frågetecken som engagerar tillräckligt för att motivera ett nej i en folkomröstning. Ska alla få sina potentiella behov av förbehåll tillgodosedda, behöver EU byggas som en schweizerost."... "En annan slutsats är att vi borde lära oss mer om hur man gör god schweizerost. EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva."
EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara.
Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar.
Lissabonfördraget är ett försök att slippa välja väg. Utåt har fördraget motiverats med att EU behöver nya, rationellare arbetsformer för att kunna utvidgas ytterligare. Men i själva fördragstexten bäddas även för ett ännu närmare samarbete kring fler frågor än i dag, med stärkta institutioner i Bryssel.
För att lyckas förena både djupare politiskt samarbete och fortsatt utvidgning, föreslår man att varje enskilt medlemslands inflytande begränsas i fortsättningen. Det är detta som i debatten kallas att EU ska bli effektivare. När inte alla kan tjafsa om allt kommer besluten att gå lättare. Problemet är bara att de som tidigare hade tjafsrätt även i fortsättningen ska stå till svars för besluten, i val inför sina medborgare.
För att kompensera denna demokratiförlust ska allt fler beslut kräva det direktvalda Europaparlamentets godkännande. Om detta i praktiken blir smidigare eller snårigare än att låta alla regeringar ha kvar sitt inflytande återstår att se, men det är detta som i debatten kallas att EU ska bli mer demokratiskt.
Problemet är bara att EU:s medborgare inte röstar i valen till Europaparlamentet. Det genomsnittliga valdeltagandet är 46 procent, och någon gemensam europeisk politisk debatt som skulle kunna ändra på den saken är inte i sikte. Utan gemensamt språk är det svårt att nå utanför en specialintresserad elit.
Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig.
EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om
EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.
torsdag 10 juli 2008
"Bodströms signalspaning" - är det sant det?
I dagens Aftonblad har Svenska Dagbladets ledarskribent Marie Abrahamsson, som annars är en alliansens alltiallo när det gäller de allra högrigaste handlingssätten, skrivit ett av fränaste angreppen på högerregeringen under rubriken "Riv upp FRA-lagen!". Ja själva rubrikens andemening har förekommit i många borgerliga tidningar de sista veckorna men detta tar priset:
* Hur ska man någonsin mer kunna ta en svensk valsedel i sin hand utan att kräkas? Det undrade Karl Vennberg 1973 i Aftonbladet efter Fib/Kulturfronts avslöjanden om IB. Den gången var det helt och hållet en sosseskandal. Den övervakningsskandalen plågade ännu i 1998 års valrörelse Göran Persson svårt. 35 år efter IB-affären odlar Perssons efterträdare på statsministerposten sin egen varböld genom att försvara en lag med mer integritetskränkande konsekvenser för landets medborgare än vad IB-affären någonsin hade.
* Min entusiasm för alliansregeringen är på fryspunkten och det finns bara en sak som kan ändra på det: riv upp FRA-lagen och ge Säpo under kontrollerade former monopol på den hemliga övervakning som trots allt behövs.
Ja, Maria Abrahamsson tycker att övriga högerpolitiken som hon gillar blir ointressant: Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten. Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA. Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll... Det är ingen avancerad gissning att mp i dag på sin utspelsdag i Almedalen kommer att plocka poäng på partiets och socialdemokraternas listigt påkomna alternativutredande av den nyss klubbade FRA-lagen. Och jag lovar att jubla om alliansen gisslas för att den är lika kär i Bodströmsamhället som någonsin den gamla s-regeringen var.
Hon menar att FRA-lagen "handlar om generell övervakning av landets befolkning" och avfärdar försvaret för lagstiftningen: Regeringen och FRA idisslar att alltihop bara är en fråga om anpassning till att eterburen trafik nu går via kablar. Men hur många av oss vanliga telefonpratare och e-postanvändare meddelade oss tidigare med omvärlden via radiovågor?... Försvarsministerns försäkringar saknar tyvärr trovärdighet... Man gör kors i taket när Maria Abrahamsson t.o.m. åberopar vänsterpartisten Alice Åströms inlägg i riksdagsdebatten. Maria Abrahamsson avfärdar också de hastigt hopkomna idéerna för att rädda förslaget bl.a. att låta en ny ”domstolsliknande nämnd” pröva vilka sökbegrepp som är godtagbara går inte att ta på allvar. De "ytterligare säkerhets- och kontrollmekanismerna" som riksdagens FRA-kritiker på allianssidan var så stolta över att de fick igenom regleras enbart av regeringen genom föreskrifter i förordningsform. M.a.o. "har riksdagen lämnat walk over om vilka ändamål som ska berättiga FRA till massavlyssning".
Naturligtvis håller jag för en gångs skull helt med Maria Abrahamsson. Vad jag då särskilt tänker på är vad jag skrev den 18 juni under rubriken "Cyberspacad" att Säpos förre chef avfärdar lagförslaget både i dess urspungliga och dess nya form som fel utformat rent juridiskt/tekniskt, kontraproduktivt när det gäller signalspaning och ett hafsverk.
Jag noterade att Maria Abrahamsson talade om "Bodströmssamhället". Det fick mig att gå vidare. Och jag behövde inte gå långt, då ABs debattledare Lotta Gröning strax intill formulerade den fråga jag återkom till
Tomas Bodström vad säger du? Jag bara undrar!
Man kan med Lotta Gröning konstatera att Thomas Bodström varit tyst i FRA-frågan. Inte ett pip trots att lagen lär i sitt ursprungliga skick vara flutet ur Tomas penna. Så sent som den 3 juli skulle han chattat med Expressens läsare och försvarat FRA-lagen. Men nu är han tyst och inte ens när han i går debuterade som sommarkrönikör i Expressen skrev han ett enda ord om FRA. Detta är desto märkligare eftersom han är en debattglad politiker med litet överallt. Och nu tiger som muren under en inflammerad och intensiv debatt i en av hans verkliga intressefrågor? Jag minns inte så väl alla turerna i detta om signalspaning och skulle därför vilja höra vad han säger när folk talar om "Bodströmssamhället" och gör tummen ned för "hans" gamla lagförslag.
Vad är din sanning egentligen, Tomas?
Det skulle jag som socialdemokrat vilja veta, när folk svarar mig i debatter att "ja,
men ni vill ju samma sak".
* Hur ska man någonsin mer kunna ta en svensk valsedel i sin hand utan att kräkas? Det undrade Karl Vennberg 1973 i Aftonbladet efter Fib/Kulturfronts avslöjanden om IB. Den gången var det helt och hållet en sosseskandal. Den övervakningsskandalen plågade ännu i 1998 års valrörelse Göran Persson svårt. 35 år efter IB-affären odlar Perssons efterträdare på statsministerposten sin egen varböld genom att försvara en lag med mer integritetskränkande konsekvenser för landets medborgare än vad IB-affären någonsin hade.
* Min entusiasm för alliansregeringen är på fryspunkten och det finns bara en sak som kan ändra på det: riv upp FRA-lagen och ge Säpo under kontrollerade former monopol på den hemliga övervakning som trots allt behövs.
Ja, Maria Abrahamsson tycker att övriga högerpolitiken som hon gillar blir ointressant: Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten. Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA. Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll... Det är ingen avancerad gissning att mp i dag på sin utspelsdag i Almedalen kommer att plocka poäng på partiets och socialdemokraternas listigt påkomna alternativutredande av den nyss klubbade FRA-lagen. Och jag lovar att jubla om alliansen gisslas för att den är lika kär i Bodströmsamhället som någonsin den gamla s-regeringen var.
Hon menar att FRA-lagen "handlar om generell övervakning av landets befolkning" och avfärdar försvaret för lagstiftningen: Regeringen och FRA idisslar att alltihop bara är en fråga om anpassning till att eterburen trafik nu går via kablar. Men hur många av oss vanliga telefonpratare och e-postanvändare meddelade oss tidigare med omvärlden via radiovågor?... Försvarsministerns försäkringar saknar tyvärr trovärdighet... Man gör kors i taket när Maria Abrahamsson t.o.m. åberopar vänsterpartisten Alice Åströms inlägg i riksdagsdebatten. Maria Abrahamsson avfärdar också de hastigt hopkomna idéerna för att rädda förslaget bl.a. att låta en ny ”domstolsliknande nämnd” pröva vilka sökbegrepp som är godtagbara går inte att ta på allvar. De "ytterligare säkerhets- och kontrollmekanismerna" som riksdagens FRA-kritiker på allianssidan var så stolta över att de fick igenom regleras enbart av regeringen genom föreskrifter i förordningsform. M.a.o. "har riksdagen lämnat walk over om vilka ändamål som ska berättiga FRA till massavlyssning".
Naturligtvis håller jag för en gångs skull helt med Maria Abrahamsson. Vad jag då särskilt tänker på är vad jag skrev den 18 juni under rubriken "Cyberspacad" att Säpos förre chef avfärdar lagförslaget både i dess urspungliga och dess nya form som fel utformat rent juridiskt/tekniskt, kontraproduktivt när det gäller signalspaning och ett hafsverk.
Jag noterade att Maria Abrahamsson talade om "Bodströmssamhället". Det fick mig att gå vidare. Och jag behövde inte gå långt, då ABs debattledare Lotta Gröning strax intill formulerade den fråga jag återkom till
Tomas Bodström vad säger du? Jag bara undrar!
Man kan med Lotta Gröning konstatera att Thomas Bodström varit tyst i FRA-frågan. Inte ett pip trots att lagen lär i sitt ursprungliga skick vara flutet ur Tomas penna. Så sent som den 3 juli skulle han chattat med Expressens läsare och försvarat FRA-lagen. Men nu är han tyst och inte ens när han i går debuterade som sommarkrönikör i Expressen skrev han ett enda ord om FRA. Detta är desto märkligare eftersom han är en debattglad politiker med litet överallt. Och nu tiger som muren under en inflammerad och intensiv debatt i en av hans verkliga intressefrågor? Jag minns inte så väl alla turerna i detta om signalspaning och skulle därför vilja höra vad han säger när folk talar om "Bodströmssamhället" och gör tummen ned för "hans" gamla lagförslag.
Vad är din sanning egentligen, Tomas?
Det skulle jag som socialdemokrat vilja veta, när folk svarar mig i debatter att "ja,
men ni vill ju samma sak".
tisdag 8 juli 2008
EU-hönan som ville vara bara en fjäder
Den kända EU-lobbyisten Marianne Ekdahl, som skriver små pamfletter i samtliga skånetidningar om personer som har kritiska synpunkter på EU, har senast 1/7 skrivit i Ystads Allehanda om EU och bloggarna under rubriken "Fjädern som blev en höna".
Det handlar om att olika skribenter skrivit elaka saker om EU i samband med FRA-debatten:"EU vill registrera alla bloggare!" "EU hotar yttrandefriheten!" Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden. Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
Sedan pratar hon om ett udda förslag av en enskild ledamot i EU-parlamentet om registrering av alla bloggare som aldrig skulle ha fått någon anklang utan enbart avfärdats som tokerier i EU-sammanhang. Hon gör på fullt allvar gällande att det är detta som medfört de EU-kritiska synpunkter i media.
Och hon brer på ordentligt:Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner. Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Store-brorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare! Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet...Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att "EU vill införa ditten" eller att "EU vill förbjuda datten" – tro inte allt du läser!
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten, avrundar Marianne Ekdahl.
Men den uppmärksamme läsaren vet varför detta med EU är känsligt. Jag citerar ur Sydsvenskans ledare 29/6 "Lyssna eller avlyssna", där man först avfärdar argumenten att det är bra att FRA-verksamheten lagregleras och att det handlar om att värna svenska soldaters liv utomlands. Och sedan fortsätter tidningen:Snarare handlar det om informationsutbyte med andra länders säkerhetstjänst. Via EU kan Sverige snart komma att sluta ett avtal om utbyte av persondata med USA. Att en sådan ”pakt” är nära förestående bekräftades igår av New York Times. Med tanke på brådskan med FRA-lagen känns nyheten oroväckande. Frågan är i så fall var gränsen mellan svenska lagar och förpliktelser mot ett sådant avtal kommer att gå. Kan Sverige ignorera EU-direktiv och neka USA tillgång till personliga data om svenskar? .
Vi vet ju hur det hemliga samarbetet med USA utmynnade i egyptiernas CIA-kidnappning och de två somaliernas tillgångar som frystes och inte kunde bli föremål för svensk domstolsprövning.
Ja, t.o.m. i samma tidning, alltså Ystad Allehanda stod den 20 juni att läsa i ledaren "FRA är bara början" apropå om det s.k. ACTA-avtalet: Det är EU-kommissionen som driver processen för EU-ländernas del. Förarbetet gjordes i en sluten kommitté för handelsfrågor. Beslutet att ge EU-kommissionen mandat att förhandla med USA och övriga länder smögs igenom i ett möte för jordbruks- och fiskeministrarna. Det låter som ett dåligt skämt, men faktiskt har processen varit just så odemokratisk. När det handlar om integritet, informationsfrihet och säkerhet på nätet blir bristen på öppenhet i EU smärtsamt påtaglig. Inte sällan får medborgarna information om ett beslut först när ett beslut har fattats och är bindande.
Det handlar alltså ingalunda om en fjäder som Marianne Ekdahl försöker slå i oss med sin pamflett utan om regelrätta förhandlingar via EU om förbindelsevägar som medför att den information som FRA genom spaning får fram även om svenska medborgare skall kunna enkelt förmedlas till USA. Marianne Ekdahl har alltså förgäves försökt göra en riktig EU-höna till en fjäder. Att Ystad Allehanda gått på niten är kanske inte så märkvärdigt då man prioriterar EU-vänligt material som de flesta andra media.
Det handlar om att olika skribenter skrivit elaka saker om EU i samband med FRA-debatten:"EU vill registrera alla bloggare!" "EU hotar yttrandefriheten!" Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden. Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
Sedan pratar hon om ett udda förslag av en enskild ledamot i EU-parlamentet om registrering av alla bloggare som aldrig skulle ha fått någon anklang utan enbart avfärdats som tokerier i EU-sammanhang. Hon gör på fullt allvar gällande att det är detta som medfört de EU-kritiska synpunkter i media.
Och hon brer på ordentligt:Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner. Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Store-brorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare! Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet...Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att "EU vill införa ditten" eller att "EU vill förbjuda datten" – tro inte allt du läser!
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten, avrundar Marianne Ekdahl.
Men den uppmärksamme läsaren vet varför detta med EU är känsligt. Jag citerar ur Sydsvenskans ledare 29/6 "Lyssna eller avlyssna", där man först avfärdar argumenten att det är bra att FRA-verksamheten lagregleras och att det handlar om att värna svenska soldaters liv utomlands. Och sedan fortsätter tidningen:Snarare handlar det om informationsutbyte med andra länders säkerhetstjänst. Via EU kan Sverige snart komma att sluta ett avtal om utbyte av persondata med USA. Att en sådan ”pakt” är nära förestående bekräftades igår av New York Times. Med tanke på brådskan med FRA-lagen känns nyheten oroväckande. Frågan är i så fall var gränsen mellan svenska lagar och förpliktelser mot ett sådant avtal kommer att gå. Kan Sverige ignorera EU-direktiv och neka USA tillgång till personliga data om svenskar? .
Vi vet ju hur det hemliga samarbetet med USA utmynnade i egyptiernas CIA-kidnappning och de två somaliernas tillgångar som frystes och inte kunde bli föremål för svensk domstolsprövning.
Ja, t.o.m. i samma tidning, alltså Ystad Allehanda stod den 20 juni att läsa i ledaren "FRA är bara början" apropå om det s.k. ACTA-avtalet: Det är EU-kommissionen som driver processen för EU-ländernas del. Förarbetet gjordes i en sluten kommitté för handelsfrågor. Beslutet att ge EU-kommissionen mandat att förhandla med USA och övriga länder smögs igenom i ett möte för jordbruks- och fiskeministrarna. Det låter som ett dåligt skämt, men faktiskt har processen varit just så odemokratisk. När det handlar om integritet, informationsfrihet och säkerhet på nätet blir bristen på öppenhet i EU smärtsamt påtaglig. Inte sällan får medborgarna information om ett beslut först när ett beslut har fattats och är bindande.
Det handlar alltså ingalunda om en fjäder som Marianne Ekdahl försöker slå i oss med sin pamflett utan om regelrätta förhandlingar via EU om förbindelsevägar som medför att den information som FRA genom spaning får fram även om svenska medborgare skall kunna enkelt förmedlas till USA. Marianne Ekdahl har alltså förgäves försökt göra en riktig EU-höna till en fjäder. Att Ystad Allehanda gått på niten är kanske inte så märkvärdigt då man prioriterar EU-vänligt material som de flesta andra media.
Klipparmoral
Vad kan tänkas vara idealet för en borgerlig väljare? Är det inte så att det är bra att samla en förmögenhet, köpa och spara i aktier, köpa fast egendom eller bostadsrätt och att se till att man har en fet lön så att man kan skapa sig större frihet än andra.
Men för att detta skall lyckas så fordras det naturligtvis att andra får avstå från en andel uträknad så att att alla får en rättvis del av den gemensamma kakan. Om direkörer skall öka sina löner med 21 procent, vilket skett under 2007, så måste andra avstå från löneförhöjningar av den storleksordningen och nöja sig med bråkdelar.
Det finns dessutom exempel på att pensionärer, arbetslösa och sjuka t.o.m. får kraftigt sänkt inkomst att leva på, bl.a. genom avigsidan av "jobbavdraget" och sänkta ersättningar. Dessa inkomstminskningar sker samtidigt som de borgerliga idealväljarna får kraftigt ökade inkomster genom att förmögenhetsskatt tas bort och maximering av fastighetsskatten/avgiften sker till 6000 kr; betr det sistnämnda så var det inte nödvändigt att skattebefria lyxvillor för att råda bot på småfolks hustaxering i populära bosättningsområden.
Detta är bakgrunden. Ty samtidigt som regeringen har en omvänd-robin-hood som ideologisk grund när det gäller enskilda så bedriver man en utarmning av det allmänna i den ökände Milton Friedmans anda.
1) avskaffa alla regler och regleringar som begränsar kapitalackumulation,
2) staten sälja ut alla allmänna tillgångar och privatisera statliga företag
3) stora nedskärningar i välfärdsstaten
4) sänka och avskaffa skatter och beskatta rika och fattiga lika
5) sjukvård, postväsende, skolor, pensionsystem mm, allt skulle privatiseras
6) all arbetsrätt och andra restriktioner för det fria företagandet skulle avskaffas
Allt enligt Friedmans borgerliga bibel Kapitalism och frihet . Den politisk intresserade kan återfinna åtskilligt i högeralliansens politik.
För en regering är det alltså inte bra enligt den borgerliga världsbilden att bygga upp starka statliga företag som garanterar arbete åt många, att verksamheten stannar i Sverige och som ger goda inkomster till statskassan för att betala de offentliga utgifterna. Vem har inte hört överstemäklaren "Milton" Odell prata om att staten inte skall bedriva företag och samtidigt som han i sann privatkapitalistisk anda är beredd att realisera ut det mesta som staten - dvs vi - äger. Inte heller skall man på annat sätt skapa en buffert för det allmänna genom att äga fastigheter. Inte heller skall man äga aktier och värdepapper. Nej det allmänna skall helst inte på något sätt värdesäkra sin förmögenhet. Dessutom så lär högerregeringen använda en del av dessa medel till att försöka smörja väljarna inför nästa val - en ganska rimlig spekulation om vad som rör sig i högersinnena: man har ju inte lyckats föra en politik som tilltalar flertalet, kanske man kan enligt "marknadens" principer köpa sig en framtid.
När det gäller det allmännas bostadsinnehav så var det ju tänkt som en slags garant för tillgång till lägenheter till ett en rimlig hyra. Men i de borgerliga kommunerna är säljruschen lika stor som hos "Milton" Odell - man måste ju hinna försvaga de allmänna tillräckligt mycket så att de röda inte kan genomföra något återgång till den välfärdspolitik som fördes tidigare. När det gäller utförsäljningarna av statliga bolag är det inte lika tydligt att vinsterna genom utförsäljningarna överförs på privata händer. Men exempelvis i Ribbersborg i Malmöregionen så har ett flertal pensionsförvaltaren Alectas hus sålts till bostadsrättsföreningar med en rad tomma lägenheter. Försäljningar till bostadsrättsföreningarna har regelmässigt skett till låga priser. När lägenheterna sedan sålts på öppna marknaden något år senare har en trea på 98 kvm gett en vinst på drygt 800.000 kr, en annan på 71 kvm på drygt 700.000kr och en femma på 188 kvm 3,2 miljoner, allt enligt uppgifter i Sydsvenskan 6/7. Vad jag förstår så innebär detta att man delar ut medborgarnas - i detta fall pensionsinnehavarnas - pengar som ett slags bonusar till enskilda personer som i vart fall är så välmående att det haft medel till insatsen eller så pass gott namn att banken lånade ut dessa. Detta gällde nu Malmö, men samma sak pågår i hela Sverige, särskilt där alliansen har bestämmanderätt.
När det gäller utförsäljningen av kommunala och statliga bolag handlar det om att kommunen eller staten tappar kontrollen över verksamheten. Ett exempel är SBAB som är en nagel i ögat på banker därför att man haft en hämsko för kunden dåliga marknadsvillkor på in- och utlånging, särskilt har det gällt utlåning till mindre bemedlade och socialt riktiga bostadsprojekt. Det är naturligtvis häftigt för bankerna att sluka denna udda företeelse. Ett annat exempel är Svenska Spel, som utsatts för en hätsk kampanj i borgerliga tidningar, men som garanterat att spel erbjuds svenska folket i rimlig omfattning samtidigt som de värsta avarterna begränsas och vinsterna återfördes till svenska folket, särskilt genom stöd till ungdomsidrotten och arbete mot spelberoende. Slukas detta av de råa internationella spelbolag tappar vi alltså detta. Dessutom faller arbetsmarknadsmässiga fördelar och vinster bort. Men återvänd gärna till Friedman och kolla källan för alliansideologin.
För mig finns det bara en adekvat beskrivning av detta och det är förskingring. Hade det rört sig om förvaltning av annans egendom hade förskingraren själv dessutom gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman i det att förskingraren inte i varje särskilt fall tillfrågat ägaren om försäljning fick ske. Det är nämligen helt uppenbart att politikerna som genomför dessa utförsäljningar inte har svenska folkets uttryckliga mandat för utförsäljningen av offentlig egendom. I inget annat sammanhang är det nämligen tillåtet att rea ut någons förmögenhet efter bara allmänt tal om detta.
För att knyta an till inledningen så är för alliansen allt det som är idealet för en god borgerlig väljare något dåligt hos det offentliga. Kanske är det senare en naturlig följd av det tidigare enskilda perspektivet. På något sätt står ju klipparegoismen i motsatsställning till solidaritet. Omvänd-robin-hood... ja, och vill ni veta den ideologiska grunden så är det råkapitalisten Milton Friedman som spökar.
Men för att detta skall lyckas så fordras det naturligtvis att andra får avstå från en andel uträknad så att att alla får en rättvis del av den gemensamma kakan. Om direkörer skall öka sina löner med 21 procent, vilket skett under 2007, så måste andra avstå från löneförhöjningar av den storleksordningen och nöja sig med bråkdelar.
Det finns dessutom exempel på att pensionärer, arbetslösa och sjuka t.o.m. får kraftigt sänkt inkomst att leva på, bl.a. genom avigsidan av "jobbavdraget" och sänkta ersättningar. Dessa inkomstminskningar sker samtidigt som de borgerliga idealväljarna får kraftigt ökade inkomster genom att förmögenhetsskatt tas bort och maximering av fastighetsskatten/avgiften sker till 6000 kr; betr det sistnämnda så var det inte nödvändigt att skattebefria lyxvillor för att råda bot på småfolks hustaxering i populära bosättningsområden.
Detta är bakgrunden. Ty samtidigt som regeringen har en omvänd-robin-hood som ideologisk grund när det gäller enskilda så bedriver man en utarmning av det allmänna i den ökände Milton Friedmans anda.
1) avskaffa alla regler och regleringar som begränsar kapitalackumulation,
2) staten sälja ut alla allmänna tillgångar och privatisera statliga företag
3) stora nedskärningar i välfärdsstaten
4) sänka och avskaffa skatter och beskatta rika och fattiga lika
5) sjukvård, postväsende, skolor, pensionsystem mm, allt skulle privatiseras
6) all arbetsrätt och andra restriktioner för det fria företagandet skulle avskaffas
Allt enligt Friedmans borgerliga bibel Kapitalism och frihet . Den politisk intresserade kan återfinna åtskilligt i högeralliansens politik.
För en regering är det alltså inte bra enligt den borgerliga världsbilden att bygga upp starka statliga företag som garanterar arbete åt många, att verksamheten stannar i Sverige och som ger goda inkomster till statskassan för att betala de offentliga utgifterna. Vem har inte hört överstemäklaren "Milton" Odell prata om att staten inte skall bedriva företag och samtidigt som han i sann privatkapitalistisk anda är beredd att realisera ut det mesta som staten - dvs vi - äger. Inte heller skall man på annat sätt skapa en buffert för det allmänna genom att äga fastigheter. Inte heller skall man äga aktier och värdepapper. Nej det allmänna skall helst inte på något sätt värdesäkra sin förmögenhet. Dessutom så lär högerregeringen använda en del av dessa medel till att försöka smörja väljarna inför nästa val - en ganska rimlig spekulation om vad som rör sig i högersinnena: man har ju inte lyckats föra en politik som tilltalar flertalet, kanske man kan enligt "marknadens" principer köpa sig en framtid.
När det gäller det allmännas bostadsinnehav så var det ju tänkt som en slags garant för tillgång till lägenheter till ett en rimlig hyra. Men i de borgerliga kommunerna är säljruschen lika stor som hos "Milton" Odell - man måste ju hinna försvaga de allmänna tillräckligt mycket så att de röda inte kan genomföra något återgång till den välfärdspolitik som fördes tidigare. När det gäller utförsäljningarna av statliga bolag är det inte lika tydligt att vinsterna genom utförsäljningarna överförs på privata händer. Men exempelvis i Ribbersborg i Malmöregionen så har ett flertal pensionsförvaltaren Alectas hus sålts till bostadsrättsföreningar med en rad tomma lägenheter. Försäljningar till bostadsrättsföreningarna har regelmässigt skett till låga priser. När lägenheterna sedan sålts på öppna marknaden något år senare har en trea på 98 kvm gett en vinst på drygt 800.000 kr, en annan på 71 kvm på drygt 700.000kr och en femma på 188 kvm 3,2 miljoner, allt enligt uppgifter i Sydsvenskan 6/7. Vad jag förstår så innebär detta att man delar ut medborgarnas - i detta fall pensionsinnehavarnas - pengar som ett slags bonusar till enskilda personer som i vart fall är så välmående att det haft medel till insatsen eller så pass gott namn att banken lånade ut dessa. Detta gällde nu Malmö, men samma sak pågår i hela Sverige, särskilt där alliansen har bestämmanderätt.
När det gäller utförsäljningen av kommunala och statliga bolag handlar det om att kommunen eller staten tappar kontrollen över verksamheten. Ett exempel är SBAB som är en nagel i ögat på banker därför att man haft en hämsko för kunden dåliga marknadsvillkor på in- och utlånging, särskilt har det gällt utlåning till mindre bemedlade och socialt riktiga bostadsprojekt. Det är naturligtvis häftigt för bankerna att sluka denna udda företeelse. Ett annat exempel är Svenska Spel, som utsatts för en hätsk kampanj i borgerliga tidningar, men som garanterat att spel erbjuds svenska folket i rimlig omfattning samtidigt som de värsta avarterna begränsas och vinsterna återfördes till svenska folket, särskilt genom stöd till ungdomsidrotten och arbete mot spelberoende. Slukas detta av de råa internationella spelbolag tappar vi alltså detta. Dessutom faller arbetsmarknadsmässiga fördelar och vinster bort. Men återvänd gärna till Friedman och kolla källan för alliansideologin.
För mig finns det bara en adekvat beskrivning av detta och det är förskingring. Hade det rört sig om förvaltning av annans egendom hade förskingraren själv dessutom gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman i det att förskingraren inte i varje särskilt fall tillfrågat ägaren om försäljning fick ske. Det är nämligen helt uppenbart att politikerna som genomför dessa utförsäljningar inte har svenska folkets uttryckliga mandat för utförsäljningen av offentlig egendom. I inget annat sammanhang är det nämligen tillåtet att rea ut någons förmögenhet efter bara allmänt tal om detta.
För att knyta an till inledningen så är för alliansen allt det som är idealet för en god borgerlig väljare något dåligt hos det offentliga. Kanske är det senare en naturlig följd av det tidigare enskilda perspektivet. På något sätt står ju klipparegoismen i motsatsställning till solidaritet. Omvänd-robin-hood... ja, och vill ni veta den ideologiska grunden så är det råkapitalisten Milton Friedman som spökar.
söndag 6 juli 2008
Finns det annat än villa, vovve och volvo
I Sydsvenskans lördagskrönika 5/7 skrev Heidi Avellan "Christiania är mer än Pusherstreet". Det handlar om dilemmat med drömmar om anarkistisk frihet ställt mot vän av ordnings krav på fyrkantigt ordnat och narkotikafritt samhälle. Litet av modern byråkrati visavi poetiskt bohemeri. Och det är signifikativt för den visdom som brukar flöda ur Heidi Avellans penna att valet inte är självklart. Hon skriver:
För en liberal borde det vara enkelt: Fristaden bygger på ockupation, kollektivism och bristande respekt för den privata äganderätten. Dessutom lyckas christianiterna inte få kontroll över drogförsäljningen. Att fristadens framtid är hotad borde alltså inte vara något att begråta. Men idag när yuppien petat ut hippien och småborgerligheten griper omkring sig är det svårt att motstå charmen, påminnelsen om att det finns annat i livet än villa, vovve och Volvo. Att applådera när den danska staten vill införa ordning och reda i Christiania, ”normalisera”, är därför inte självklart. Hela frågan är komplicerad, mångfasetterad – och beroende av betraktarens synvinkel.
Sedan 1971 då hippierna tog över de gamla kasernerna i Christianshavn har fristaden varit en nagel i ögat på etablissemanget. Under statsminister Anders Fogh Rasmussens förra borgerliga regering, som styrde med hjälp av högerpopulistiska Dansk folkeparti, blev normalisering en symbolfråga som röstades igenom med brett stöd i folketinget. Regeringen vill riva gammalt, bygga nytt och krympa områdets självbestämmande. I fyra år har förhandlingarna pågått. 200 gånger lär staten och Christiania ha mötts, 20 000 arbetstimmar och 20 miljoner danska kronor har plöjts ned i processen.
Så presenterade staten ett förslag som christianiterna hade att ta ställning till: staten bygger nya bostäder, skapar ägandeformer och inrättar en bostadskö så att nya invånare kan flytta in. Slutet för fristaden, oavsett svar, hävdar många. ”En omöjlig fråga: Vill man stekas eller hängas?”, sade den tidigare hippien Anne Marie Helger nyligen i Berlingske Tidende. Ett val mellan Skylla och Karybdis.
Den 1 juli gick fristen ut. Några dagar innan samlades invånarna till stormöte. Hur det avlöpte ger dansk press olika bild av: Vänstertidningen Information menar att stormötet kom med ett konstruktivt förslag. Borgerliga tidningar skriver att svaret blev ett ja-på-vissa-villkor-fast-mest-nej. I sak handlade det om krav på ”en politisk lösning” – och ytterligare ett möte. Ett försök att vinna tid.
Från sina krav backar Christiania inte: husen på vallarna måste få stå kvar, stormöten skall också i fortsättningen vara beslutande organ och det är christianiterna som skall få bygga nytt. Staten, företrädd av Slots- och Ejendomsstyrelsen, sade nej med motiveringen att själva kärnan i planen avvisas och att det då inte finns något att förhandla om. Det kan betyda att invånarna nu får stå vid sidlinjen och iaktta normaliseringen, utan att kunna påverka, konstaterar Politiken. Att staten kan vänta sig motstånd är säkert, fredligt eller våldsamt återstår att se. Bland banderoller och tröjor med Bevar Christiania syns redan en och annan mer radikal: Forsvar Christiania.
En solig julidag, bland blommor och kringströvande hundar, fyrtio år efter 1968 är det inte svårt att sympatisera med hippiedrömmen. Det är inte mindre frihet som behövs i vårt samhälle, utan mer. Det finns goda skäl att låta detta samhällsexperiment fortsätta. Det måste det finnas plats för. Även om fristaden bygger på ockupation, även om den under åren bidragit till drogproblem så behövs påminnelsen om att allt inte måste vara genompräktigt. Det går att leva på ett annat sätt om frihet skattas högre än pengar. Knarket, då? Ja, det är ett problem. Narkotikan måste bort och christianiterna har visat att de inte lyckas rensa upp. Här behövs polisinsatser, om och om igen. Men att det fortfarande går att köpa droger på Pusherstreet är inte skäl nog för att sätta punkt för sagan om Christiania. Det vore naivt att tro att problemet försvinner med den sista hippien.
Heidi Avellan är värd en tapperhetsmedalj för detta inlägg. Och jag menar allvar. Anders Fogh Rasmussen är den borgerliga politiker som prisas i alla borgerliga läger och har t.o.m. när det gäller politisk storhet jämförts med Olof Palme. Inte minst viktigt att han har med sin praktiska borgerlighet segrat i två val. Visserligen har hans regering en invandrarfientlig krycka men i alla fall. Dessutom så är detta val, som hon själv framhåller, mycket enkelt för de flesta av Heidi Avellans politiska medspelare. Det rör sig alltså om tänk där det vanligen bara finns "korrekta" tankar.
Som alltid finns det dessutom ett snäpp till hos Heidi Avellan och det är den existensiella frågan där man lutar sig tillbaka och frågar vad är det vi håller på med egentligen när vi gör något. Det här med det inte är lika påtagliga som drömmar och känslor. Egentligen handlar detta ju om det mest väsentliga eftersom det är det som förmodligen blir avgörande för våra ställningstaganden. Felet är att vi oftast tror oss handla av rationella skäl när det egentligen rör sig om hjärtat. Och Guskelov för det.
Till saken hör att det inte är självklart att en socialdemokratisk regering skulle handlat annorlunda. Man minns hur Köpenhams socialdemokratiska överborgmästare handlade under ungdomsaktivitetshusets försäljning till en religiös sekt och polisutrymningen av huset.
Nog blev samhället ganska hemskt likt Orwell när våra fyrkantiga, byråkratiska strävanden blir allenarådande. Det är bara det att de skribenter som har denna existensiella tråd är lätt räknade. Heidi Avellan är en av dessa som ideligen ställer de viktiga frågorna.
För en liberal borde det vara enkelt: Fristaden bygger på ockupation, kollektivism och bristande respekt för den privata äganderätten. Dessutom lyckas christianiterna inte få kontroll över drogförsäljningen. Att fristadens framtid är hotad borde alltså inte vara något att begråta. Men idag när yuppien petat ut hippien och småborgerligheten griper omkring sig är det svårt att motstå charmen, påminnelsen om att det finns annat i livet än villa, vovve och Volvo. Att applådera när den danska staten vill införa ordning och reda i Christiania, ”normalisera”, är därför inte självklart. Hela frågan är komplicerad, mångfasetterad – och beroende av betraktarens synvinkel.
Sedan 1971 då hippierna tog över de gamla kasernerna i Christianshavn har fristaden varit en nagel i ögat på etablissemanget. Under statsminister Anders Fogh Rasmussens förra borgerliga regering, som styrde med hjälp av högerpopulistiska Dansk folkeparti, blev normalisering en symbolfråga som röstades igenom med brett stöd i folketinget. Regeringen vill riva gammalt, bygga nytt och krympa områdets självbestämmande. I fyra år har förhandlingarna pågått. 200 gånger lär staten och Christiania ha mötts, 20 000 arbetstimmar och 20 miljoner danska kronor har plöjts ned i processen.
Så presenterade staten ett förslag som christianiterna hade att ta ställning till: staten bygger nya bostäder, skapar ägandeformer och inrättar en bostadskö så att nya invånare kan flytta in. Slutet för fristaden, oavsett svar, hävdar många. ”En omöjlig fråga: Vill man stekas eller hängas?”, sade den tidigare hippien Anne Marie Helger nyligen i Berlingske Tidende. Ett val mellan Skylla och Karybdis.
Den 1 juli gick fristen ut. Några dagar innan samlades invånarna till stormöte. Hur det avlöpte ger dansk press olika bild av: Vänstertidningen Information menar att stormötet kom med ett konstruktivt förslag. Borgerliga tidningar skriver att svaret blev ett ja-på-vissa-villkor-fast-mest-nej. I sak handlade det om krav på ”en politisk lösning” – och ytterligare ett möte. Ett försök att vinna tid.
Från sina krav backar Christiania inte: husen på vallarna måste få stå kvar, stormöten skall också i fortsättningen vara beslutande organ och det är christianiterna som skall få bygga nytt. Staten, företrädd av Slots- och Ejendomsstyrelsen, sade nej med motiveringen att själva kärnan i planen avvisas och att det då inte finns något att förhandla om. Det kan betyda att invånarna nu får stå vid sidlinjen och iaktta normaliseringen, utan att kunna påverka, konstaterar Politiken. Att staten kan vänta sig motstånd är säkert, fredligt eller våldsamt återstår att se. Bland banderoller och tröjor med Bevar Christiania syns redan en och annan mer radikal: Forsvar Christiania.
En solig julidag, bland blommor och kringströvande hundar, fyrtio år efter 1968 är det inte svårt att sympatisera med hippiedrömmen. Det är inte mindre frihet som behövs i vårt samhälle, utan mer. Det finns goda skäl att låta detta samhällsexperiment fortsätta. Det måste det finnas plats för. Även om fristaden bygger på ockupation, även om den under åren bidragit till drogproblem så behövs påminnelsen om att allt inte måste vara genompräktigt. Det går att leva på ett annat sätt om frihet skattas högre än pengar. Knarket, då? Ja, det är ett problem. Narkotikan måste bort och christianiterna har visat att de inte lyckas rensa upp. Här behövs polisinsatser, om och om igen. Men att det fortfarande går att köpa droger på Pusherstreet är inte skäl nog för att sätta punkt för sagan om Christiania. Det vore naivt att tro att problemet försvinner med den sista hippien.
Heidi Avellan är värd en tapperhetsmedalj för detta inlägg. Och jag menar allvar. Anders Fogh Rasmussen är den borgerliga politiker som prisas i alla borgerliga läger och har t.o.m. när det gäller politisk storhet jämförts med Olof Palme. Inte minst viktigt att han har med sin praktiska borgerlighet segrat i två val. Visserligen har hans regering en invandrarfientlig krycka men i alla fall. Dessutom så är detta val, som hon själv framhåller, mycket enkelt för de flesta av Heidi Avellans politiska medspelare. Det rör sig alltså om tänk där det vanligen bara finns "korrekta" tankar.
Som alltid finns det dessutom ett snäpp till hos Heidi Avellan och det är den existensiella frågan där man lutar sig tillbaka och frågar vad är det vi håller på med egentligen när vi gör något. Det här med det inte är lika påtagliga som drömmar och känslor. Egentligen handlar detta ju om det mest väsentliga eftersom det är det som förmodligen blir avgörande för våra ställningstaganden. Felet är att vi oftast tror oss handla av rationella skäl när det egentligen rör sig om hjärtat. Och Guskelov för det.
Till saken hör att det inte är självklart att en socialdemokratisk regering skulle handlat annorlunda. Man minns hur Köpenhams socialdemokratiska överborgmästare handlade under ungdomsaktivitetshusets försäljning till en religiös sekt och polisutrymningen av huset.
Nog blev samhället ganska hemskt likt Orwell när våra fyrkantiga, byråkratiska strävanden blir allenarådande. Det är bara det att de skribenter som har denna existensiella tråd är lätt räknade. Heidi Avellan är en av dessa som ideligen ställer de viktiga frågorna.
tisdag 1 juli 2008
Inte rättvis beskattning utan allmosor till de fattiga.
"Skatten sänks för fattiga pensionärer" löd rubriken på högerregringens utspel på DN Debatt den 17 juni. Alliansledarna hade enats om att fortsätta att straffbeskatta pension, vilken straffbeskattning kommer att öka än mer vid det aviserade tredje steget av det s.k. jobbavdraget. Allianspolitikerna hade också enats om att pensionärer med låga inkomster skulle få en skattelättnad från början av nästa år. Skattesänkningen sker genom att grundavdraget höjs vid låga inkomster. Höjningen av grundavdraget trappas efterhand av vid högre inkomster. En pensionär med enbart garantipension kan få 2500 kronor mer per år. "Förslaget är inte bara en trygghetsreform utan också en jämställdhetsreform" skriver Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund.
Visst låter det fint att man skall ge en förmån till de svaga i samhället. Vad högeralliansen då inte talar om är att genom att pension beskattas enligt den särskilda straffskatteskalan så blir det ändå minus för fattigpensionären, som får mindre kvar av sin pension efter skatt jämfört med en person som har motsvrande arbetsinkomst. Alliansens hyckleri försöker man dölja under en oljad svada om trygghet och jämställdhet, när det handlar om samvetsallmosor till de fattiga.
Vad Reinfeldt och allianskollegorna ännu inte förklarat är varför pensionärer skall betala högre skatt än en aktiv lönearbetare på sin inkomst. Man talar om arbetslinjen men det är nationalekonmiskt nys eftersom var och en vet att skattesänkningar stimulerar konsumtionen vilket i sin tur skapar arbetstillfällen. Om man alltså låter skattesänkningen omfatta alla så ökar konsumtionen mer och arbetena blir fler. Det är den enkla sanningen. Det handlar alltså om annat när man vill sätta åt pensionärer, arbetslösa och sjuka.
Dagen efter den 18 juin skrev DN på huvudledaren under rubriken "Aldrig för alla" Regeringen vill sänka skatten för pensionärer med låga inkomster. Därmed skapas nya marginaleffekter. Regeringen måste lägga band på sin detaljstyrningslusta, skatter handlar också om värderingar.
Genast efter valsegern hösten 2006 slog de fyra partierna in just på en sådan rak reformväg: sänkta skatter för dem som arbetar och uppstramade bidrag för dem som saknar arbete... Men rätt snart blev det uppenbart att regeringen Reinfeldt/Borgs perspektiv var mycket smalt: så många som möjligt i arbete - och ingenting mer. Ingenting om nackdelen med marginaleffekter, inget resonemang om rättvisan i beskattningen, inget hinder för nya begränsningar och regleringar... Ivern att få alla i arbete med det så kallade jobbskatteavdraget var i och för sig berömvärd. En grupp som tyckte sig ha arbetat nog blev dock upprörd. Pensionärerna såg sig missgynnade relativt de arbetande.
I vårbudgeten lovade regeringen att göra något åt deras mullrande missnöje. Och vad hittar man på? Jo, en konstruktion - höjt grundavdrag för dem med låga pensioner - som leder till tröskeleffekter. De som har litet mer än bara grundpensionen är inte få - och de lär inte bli glada... Det finns goda skäl att minska skattetrycket på alla, både löntagare och pensionärer. Och det bör göras utan sidoblickar på hur den ena eller andra gruppen ska förmås att bete sig. Regeringen måste lägga band på sin styrlusta. Vill den höja grundavdraget för pensionärer bör det gälla alla pensionärer. Värdet blir ändå större för den med mindre pension än för den välställde pensionären - därmed bör regeringens sociala samvete vara till freds.
Vad DN säger är alltså att det är en teknisk dålig lösning som skapar tröskeleffekter och också är uttryck för en förmyndarmentalitet mot oss äldre: man skall styra oss tillbaka i arbete även om vi tjänat ut och alltså njuter frukterna av under ett långt arbetsliv intjänad lön.
Vad man glömmer att det är en oförsynt orättvisa mot alla oss äldre som skapat det samhälle som högeralliansen nu regerar. Jag hoppas att varje pensionär 2010 tänker på den orättvisa särbehnadling som borgerligheten utsatt oss gamla för.
Visst låter det fint att man skall ge en förmån till de svaga i samhället. Vad högeralliansen då inte talar om är att genom att pension beskattas enligt den särskilda straffskatteskalan så blir det ändå minus för fattigpensionären, som får mindre kvar av sin pension efter skatt jämfört med en person som har motsvrande arbetsinkomst. Alliansens hyckleri försöker man dölja under en oljad svada om trygghet och jämställdhet, när det handlar om samvetsallmosor till de fattiga.
Vad Reinfeldt och allianskollegorna ännu inte förklarat är varför pensionärer skall betala högre skatt än en aktiv lönearbetare på sin inkomst. Man talar om arbetslinjen men det är nationalekonmiskt nys eftersom var och en vet att skattesänkningar stimulerar konsumtionen vilket i sin tur skapar arbetstillfällen. Om man alltså låter skattesänkningen omfatta alla så ökar konsumtionen mer och arbetena blir fler. Det är den enkla sanningen. Det handlar alltså om annat när man vill sätta åt pensionärer, arbetslösa och sjuka.
Dagen efter den 18 juin skrev DN på huvudledaren under rubriken "Aldrig för alla" Regeringen vill sänka skatten för pensionärer med låga inkomster. Därmed skapas nya marginaleffekter. Regeringen måste lägga band på sin detaljstyrningslusta, skatter handlar också om värderingar.
Genast efter valsegern hösten 2006 slog de fyra partierna in just på en sådan rak reformväg: sänkta skatter för dem som arbetar och uppstramade bidrag för dem som saknar arbete... Men rätt snart blev det uppenbart att regeringen Reinfeldt/Borgs perspektiv var mycket smalt: så många som möjligt i arbete - och ingenting mer. Ingenting om nackdelen med marginaleffekter, inget resonemang om rättvisan i beskattningen, inget hinder för nya begränsningar och regleringar... Ivern att få alla i arbete med det så kallade jobbskatteavdraget var i och för sig berömvärd. En grupp som tyckte sig ha arbetat nog blev dock upprörd. Pensionärerna såg sig missgynnade relativt de arbetande.
I vårbudgeten lovade regeringen att göra något åt deras mullrande missnöje. Och vad hittar man på? Jo, en konstruktion - höjt grundavdrag för dem med låga pensioner - som leder till tröskeleffekter. De som har litet mer än bara grundpensionen är inte få - och de lär inte bli glada... Det finns goda skäl att minska skattetrycket på alla, både löntagare och pensionärer. Och det bör göras utan sidoblickar på hur den ena eller andra gruppen ska förmås att bete sig. Regeringen måste lägga band på sin styrlusta. Vill den höja grundavdraget för pensionärer bör det gälla alla pensionärer. Värdet blir ändå större för den med mindre pension än för den välställde pensionären - därmed bör regeringens sociala samvete vara till freds.
Vad DN säger är alltså att det är en teknisk dålig lösning som skapar tröskeleffekter och också är uttryck för en förmyndarmentalitet mot oss äldre: man skall styra oss tillbaka i arbete även om vi tjänat ut och alltså njuter frukterna av under ett långt arbetsliv intjänad lön.
Vad man glömmer att det är en oförsynt orättvisa mot alla oss äldre som skapat det samhälle som högeralliansen nu regerar. Jag hoppas att varje pensionär 2010 tänker på den orättvisa särbehnadling som borgerligheten utsatt oss gamla för.
”Jävla bögdjävlar”. Sen kom första smällen.
Det var på midsommarnatten. Rickard Szedelyi och hans dåvarande pojkvän gick hand i hand på väg hem från en fest när en okänd kille kom mot dem och skrek. Rickard Szedelyis pojkvän fick en knytnäve i ansiktet. Tre andra killar dök upp. Det blev ett myller av armar som slogs och ben som sparkade. Rickard Szedelyi blev slagen i magen och i bröstet. Han försökte springa för att komma undan. En kille sprang efter, slog ner Rickard till marken och kastade en glasflaska mot hans huvud. Den missade. Sedan blev det plötsligt lugnt. Richard tittade upp och såg sin pojkvän ligga en bit bort på marken i fosterställning. Tre eller fyra killar hoppade och sparkade på honom.
Rickard Szedelyi blev misshandlad för att han höll sin pojkvän i handen och var nykär och lycklig. "Jag kände att jag tappat tron på goda människor. Jag har fortfarande svårt att lita på andra. När jag möter folk kan jag tänka om du hade vetat att jag är bög hade du kanske hatat mig”. När Rickard Szedelyi går ut tänker han på att inte skylta med sin sexualitet. Han och hans förra pojkvän försökte hålla varandra i handen efter misshandeln. Så fort någon kom så släppte vi. Den där fina känslan av att tycka om någon är borta och det känns bara obehagligt.
Det hände på Sofielundsvägen mitt i Malmö, allt enligt ett referat i Sydsvenskan
1 juli 2008.
Förra året anmäldes 3500 hatbrott. Av dem hade 70 procent främlingsfientliga motiv, 20 procent hade homofobiska motiv, 6 procent hade islamofobiska motiv och 3 procent hade antisemitiska motiv. Förra året ökade de anmälda hatbrotten med åtta procent, huvudsakligen de med främlingsfientliga och homofobiska motiv. Skåne och Stockholm står för en stor del av anmälningarna.
Hatbrott förknippas ofta med högerextremister. Men bara tolv procent av hatbrotten begås av personer med uttalat nationalsocialistiska eller högerextrema värderingar. I en tredjedel av fallen är förövaren bekant med offret, till exempel en granne eller en kollega. De flesta brotten sker i människors vardag. På arbetsplatsen, i hemmet eller i skolan. Vanligast är olaga hot och ofredande. Våldsbrott utgör en femtedel av brotten.
Det handlar om att värna om elementära mänskliga rättigheter för invandrare och homosexuella. Var och en ska ha sin frihet i Sverige. Men är det så? Och bidrar du också till fördomar och hat genom tal eller handling?
Rickard Szedelyi blev misshandlad för att han höll sin pojkvän i handen och var nykär och lycklig. "Jag kände att jag tappat tron på goda människor. Jag har fortfarande svårt att lita på andra. När jag möter folk kan jag tänka om du hade vetat att jag är bög hade du kanske hatat mig”. När Rickard Szedelyi går ut tänker han på att inte skylta med sin sexualitet. Han och hans förra pojkvän försökte hålla varandra i handen efter misshandeln. Så fort någon kom så släppte vi. Den där fina känslan av att tycka om någon är borta och det känns bara obehagligt.
Det hände på Sofielundsvägen mitt i Malmö, allt enligt ett referat i Sydsvenskan
1 juli 2008.
Förra året anmäldes 3500 hatbrott. Av dem hade 70 procent främlingsfientliga motiv, 20 procent hade homofobiska motiv, 6 procent hade islamofobiska motiv och 3 procent hade antisemitiska motiv. Förra året ökade de anmälda hatbrotten med åtta procent, huvudsakligen de med främlingsfientliga och homofobiska motiv. Skåne och Stockholm står för en stor del av anmälningarna.
Hatbrott förknippas ofta med högerextremister. Men bara tolv procent av hatbrotten begås av personer med uttalat nationalsocialistiska eller högerextrema värderingar. I en tredjedel av fallen är förövaren bekant med offret, till exempel en granne eller en kollega. De flesta brotten sker i människors vardag. På arbetsplatsen, i hemmet eller i skolan. Vanligast är olaga hot och ofredande. Våldsbrott utgör en femtedel av brotten.
Det handlar om att värna om elementära mänskliga rättigheter för invandrare och homosexuella. Var och en ska ha sin frihet i Sverige. Men är det så? Och bidrar du också till fördomar och hat genom tal eller handling?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
