Social progress klausul - kan den ge oss trygghet mot lönedumpning?

Nej till fördraget är ingen lösning sägs det i en debattartikel av våra europaparlamentariker i socialdemokraternas tidning Aktuellt i politiken nr 25. Man hävdar att det är omöjligt att få in en "lavallparagraf" i Lissabonfördraget p.g.a. högerregeringarna i EU. Och fördraget vill man gärna ha för att kunna föra utvecklingen vidare inom EU.

Istället vill man att vi skall stödja Europafackets förslag om en "social progress clause" som antas parallellt med fördraget men inte villkorar fördraget som sådant. Det låter ju smidigt och bra. Men alltför bra för att vara sant? Eller i vart fall alltför bra för att sväljas utan att nagelfaras ytterligare.


Min stillsamma fråga är bara: Hur kommer EG-domstolen att döma när man har ett fördrag som prioriterar "fri rörlighet" och genom det kan ge utslag till arbetsgivarens fördel men parlamentet beslutat ett protokoll, som inte har fördragets "höga status", till förmån för "social progess" till fackets fördel?

Är det inte uppenbart för alla att "social progress" får stryka på foten för "fri rörlighet" även med denna konstruktion? Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westlund och Göran Färm är detta inte bara en papperstiger ägnad att tysta en opinion inom arbetarklassen som reagerat mot att EU genom EG-domstolens utslag förlorat sina vapen mot en allsmäktig arbetsgivare?

Politikerföraktets grund samma som journalistföraktets!

I Svenska Dagbladet och en rad andra högertidningar, exempelvis Ystads Allehanda har man i dagarna gjort väsen av att Göran Persson, Ylva Johansson och flera andra s-märkta riksdagsmän yrkat avdrag för hushållsnära tjänster i sina deklarationer. Detta trots att de när högerregeringen genomförde "pigreformen" var kraftigt emot denna.

Ylva Johansson säger eller "slår ifrån sig" som högertidningarna säger : "Jag tycker att det är orättvist att ge skattesubventioner till personer som mig. Men jag följer de skatteregler som gäller. Sedan får man arbeta i det demokratiska systemet för att ändra dem" och en annan socialdemokratisk riksdagsledamot "försvarar sitt agerande med att det ska vara samma regler som gäller för alla".

Trots att det påtalade är inom nu gällande lagstiftning så talar högertidningarna om hyckleri och "ett orsakssamband mellan politikerförakt och vad politiker beslutar i frågor som berör dem själva". Men vari består hyckleriet? Socialdemokraterna har ju uttryckligen sagt ifrån att man avser att upphäva den av högerregeringen införda lagstiftningen. Och de utpekade s-politikerna röstade också emot högerregeringens lagförslag. En helt annan sak är det förakt som drabbade moderata politiker som bröt mot gällande lagstiftning när det gällde exempelvis byggnadstillstånd eller TV-licens, därför att de "inte gillade lagstiftningen ifråga" - men detta exempel drar ingen av högertidningarna upp!

När journalister på detta sätt beljuger andra av det enkla skälet att en politiker har annan politisk färg så drabbas faktiskt inte politikern utan journalisten som på detta sätt missbrukar sin ställning.

Ett annat område där politiker och journalister drabbas av samma förakt är efterspelet till omröstningen om Lissabonfördraget på Irland. Jag har tidigare skrivit om detta "Champagnen undanstoppad - fritt fram för tjyv- och rackarspel" m fl inlägg.

Tidningarna - oberoende av politisk inriktning - ljuger helt uppenbart både om vikten av det nya fördraget och om dess fördelar. Anständiga politiker anser det dessutom helt korrekt att när Frankrike och Holland i folkomröstning underkänt fördraget komma igen några år därefter med i stora drag samma fördragsinnehåll men nu kringgå folkomröstning och låta beslutet tas i parlamentet av det enda skälet att folket återigen kan rösta "fel". Också i övriga länder låter man av samma skäl parlamentet/riksdagen fatta beslutet - där gäller ju inpiskningen det har vi ju sett med FRA. Och när stackars Irland p.g.a. domstolsbeslut varit tvunget till folkomröstning och folket röstat fel, så skall det åter trixas med väljarutslaget. Att detta inte handlar om demokrati är så uppenbart eftersom hela politikergängets uppträdande ger riktigt sken av "att i dig bästa väljare skiter vi fullständigt när du inte tycker som vi". I detta läge borde den kontrollerande makten i samhället, nämligen tidningar kritiskt granska spelet - men inte så. Media domineras istället av små finurligtheter om hur man skall hantera saken. Inte ett ord erinrande om att politikerna håller på med ett tjyv- och rackarspel. Tidningarna deltar alltså med liv och lust i det skamliga hyckleriet.

Just tjyv- och rackarspel och insatsen för dem som spelar detta spel är förtroendet för spelarna. Med hänsyn till att man bryter mot spelreglerna så kan man inte annat än förakta de inblandade aktörerna, både journalister och politiker.

Cyberspacad

De senaste dagarna när det hänt så mycket intressant och bl.a. detta med FRA skall visa hur demokratin fungerar i Sverige och diskussionen om Irlands nej hur stark demokratin är i Europa. Och då har jag suttit där utan dator. Den gamla har pajat och den nya går inte i gång. Kär vän, kom med en datorgåva och har nu hjälpt mig att stappla igång den nya som har flera geggabait, så att man slipper vänta så länge, men så många flikar och konstiga förslag att jag ideligen tvingas tänka på det tekniska; vill jag det eller vill jag det när jag egentligen inte alls vill bli störd med dumma frågor. Men alla de gamla dokumenten och fotona förs nu över med extern minne, men gud vilken tid allt detta med dator tar. Men det är ju numera ett måste - jo t.o.m. jag måste nog erkänna att jag blivit cyberspacad. Men det är onekligen intressant att se sig själv försatt i denna situation med en massa åsikter om saker som händer och med den enda möjligheten att gå ut i trädgården och tala om för rosorna vilka bra idéer man har och när man drar upp ogräs nämna namnen på de som korkade skrivit ledare i dagens tidningar. Jo jag har hunnit göra midsommarsillen också, 7 sorter med brantevikssill och skånsk kryddsill som "flagskepp"!!

Jag har dessutom gjort ett stort svart kors (mental design) i taket hemma för nu har det inträffat: För första gången så länge jag minns har det märkliga inträffat att jag står enig med de flesta ledarskribenter i den borgerliga pressen med uppmaningen till riksdagen att rösta Nej till FRA-lagen. Jag vill bara säga en sak som fick mig att undra vad de har i huvet, våra styrande. FRA är i stort samma hemlighetsjuck som SÄPO och Säpos förre chef avfärdar lagförslaget både i dess urspungliga och dess nya form som fel utformat rent juridiskt/tekniskt, kontraproduktivt när det gäller signalspaning och ett hafsverk. Framförallt är det slående hur detta spioneringsproffs avfärdar själva lagstiftningen som ett bra vapen mot hemliga terrormmeddelanden o likn. Följden blir att vi alla svenskar utsätts för en omfattande kränkning av vårt privatliv utan att det får den minsta betydelse för brottsbekämpningen. Det är skandal att något sådant överhuvudtaget tas upp i riksdagen. När så gäller beslutsprocessen så är makalöst hur man tror sig kunna inarbeta personlighetsskydd under ett par timmar en för- och eftermiddag. Att dessutom frondörerna ger med sig är en följd av en rå inpiskning av sällan skådat slag. Det handlar nämligenb om regeringen Reinfeldts prestige - man kan ju inte ännu en gång ta tillbaka ett lagsförslag. Riksdagen har nu meddelas det antagit lagen. Enbart folkpartisten Camilla Lindberg röstade emot av allianspartierna och partikollegan Birgitta Ohlsson la ner sin röst. Dessa skall ha all heder för sin rakrygghet. Men alla de övriga höll inte måttet att rösta efter personlig övertygelse. Men det säger också en del om detta med personval att det när det kommer till kritan inte är mycket att hänga i julgran. Rimligen borde alla de som nu svikit sitt personliga band till väljarna strykas vid nästa val. Centerpartisten Fredrik Federley har gett ansikte åt väljarsveket och man undrar hur han kan se sina völjare i ögonen efter detta.

Så till demokratin i Europa. Det är inte bara en brist på demokrati i EUs organisation utan det visar sig på kommentarerna att man i de ledande kretsarna inte ens har ett demokratiskt tänkesätt. Liksom ifråga om Euroomröstningen i Sverige och nejfolkomröstningarna i Frankrike och Holland så förklaras Irlands nej med nationellt politikermissnöje. Den dag politiker erkänner när de åker på pumpen att förslaget var korkat eller i vart fall inte gillades av folk då är det dags att ta nya tag. Nu ger bortförklaringarna enbart en fadd smak av förakt för väljarnas kompetens och intelligens. Man försöker också att misskreditera nejresultatet genom att tala om abortfrågan som hade ett mycket perifiert intresse. Man talar också om att det är absurt att pytteirland skall få betsämma om stora EUs framtid, varvid man glömmer att Sarkozy i Frankrike och Balkenende i Holland struntar i tidigare folkomröstningsutslag och godkänner fördraget via parlamentet - en i sanning märklig hantering som inte uppfyller statsrättsliga krav när det gäller demokrati. Börjar man titta på hur väljarundersökningar utfaller i fråga om fördraget så visar det sig att en mycket stor grupp av EUs medborgare vill göra precis som irländarna. I Sverige vill 60 % rösta om fördraget och märk väl att detta inte handlar om negativitet mot EU eftersom 51 % numera är för EU. Men merparten av oss vill faktisk vara med och bestämma. Och det är skamligt att etablissemanget vidhåller att man skall behandlas oss som icke-tänkande. Som jag tidigare behandlat i blogg så ger förslaget inte några demokratiska vinster av betydelse - tvärtom ökar toppstyrningen och sekretessen med bristande insyn. På en punkt är det riktigt nämligen att EU verkligen behöver reformeras. Det skådespel som nu pågår bara bekräftar det odemokratiska upplägget med EU. Före irlandsomröstningen sa man att nej stoppar ratificeringen av lissabonfördraget. Det är nu rena parodin på demokrati när ledan politiker struntar i irländarnas nej. Barosso i spetsen med Fredrik Reinfeldt i släptåg.

Champagnen undanstoppad - fritt fram för tjyv- och rackarspel!

Den bra genomgången i Sydsvenskan 14/9 av Erik Magnusson, Petra Villani och Olle Lönnaeus finns inte ens med på sajten utan har slagits ut av att Victoria pussar en groda och alla älskar Dolly samt en känd fotbollsmatch. Säger det något om tidningen, dess prioritering och intresset för den viktiga EU-frågan.

Det här förslaget sa irländarna nej till enligt tidningen:

* Fler överstatliga beslut
Tanken var ju att EU i högre grad skulle skulle styras genom majoritetsbeslut. Det veto som varje medlemsstat i dag kan lägga mot beslut man anser oantagliga skulle elimineras. Redan genom den allsmäktiga EG-domstolen kan stater i dag åläggas upphäva riksdags-, regions- eller kommunsbeslut. Denna överstatlighet skulle genom Lissabonfördraget ytterligare utökas.

Detta är det viktigt att säga nej till. EU är ingen överstat även om EU-etablissemanget drömmer om att besätta alla Höga funktioner inom en sådan organisation. De allvarliga problem med demokratiskt underskott som man inte avhjälpa inom nuvarande EUs ram skulle bli än värre om ett överstatligt majoritetsstyre infördes. Dessutom detta med Hög president och Hög utrikesminister är inget som man som alliansfri blir hög av. Vad man överhuvudtaget inte nämner är den viktiga förändringen att småstater som Irland och Sverige inte längre skulle få garanterad insyn i kommissionen genom att få utse en egen kommissionär.

*EU som försvarsallians
Det handlar om att solidariskt försvara varandra mot angrepp av andra stater eller terrorattacker eller problem med energiförsörjningen. Dessutom att tvinga medlemsstater att deltaga i europeiska snabbinsatsstyrkor.

Detta medför gemensam befälsföring inom Europa och bör inte tillåtas av suveränitetsskäl. Det är inte heller en vinst att Europa framstår som en militär stormakt och skall bli en del av vad en del drömmer om som en modern världspolis. Säkerhetsproblem kan mycket väl åstadkommas genom regionalt samarbete och avtal om att samverka vid kriser.

* Eu-parlamentet får mer makt
Det handlar om ett opreciserat ökat inflytande över lagstiftande beslut i EU-rådet.

Detta låter visserligen bra eftersom parlamentet är den enda demokratiskt valda representationen inom EU. Emellertid har det visat sig att parlamentets inflytande i många stycken blivit en ren chimär och någon större ändring härutinnan är knappast att förvänta, i vart fall inte p.g.a. fördragstexten.

* Nationella parlament får mer insyn
Varje beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå sägs det inom EU. Parlamenten skulle vidare få rätt att invända mot förslag från EU-kommissonen.

Det har vi ju sett vad det är värt från måtten på kobås till arbetstider för busschaufförer via hurvida korvkioskerna får servera gurkblandning eller vilka bananer vi får importera. Och när det gäller invändning så är det ju en sak men efter 8 veckor så kan man ändå besluta som man vill genom majoritetsbeslut.

* Folkets röst
Medborgarinitiativ med minst en miljon namnunderskrifter skall kunna väcka en fråga i EU-kommissionen

Jaha 1 miljon namnunderskrifter! Och sedan kan EU-kommission ändå fatta vilket beslut man önskar. Detta tillhör absolut den demokratiska grannlåten som inte förpliktar EU-etablissemanget ett dyft.


* Mänskliga rättigheter in i fördraget
Bra med en rättighetsstadga bindandande för alla medlemsländer.

Det är bara det att Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter redan anse vara EG-rätt, bla tillämpas dessa krav när man granskar länder inför medlemsansökan. Så detta är enbart en rent formell nymodighet.

* President och utrikesminister.
Det cirkulerande ordförandeskapet skall ersättas av ett centralt fast under en presidents och en utrikesministers ledning.

Detta vore synnerligen olyckligt eftersom det inte alls vore bra om vi alla samordnades trots att medlemsländerna har olika uppfattningar i centrala frågor, såsom användande av militärt våld (se Irak) och sociala rättvisefrågor såsom internationellt bistånd mm. Utseende av central ledning skulle dessutom understryka EUs karaktär av internationell superstat istället för sammanslutning mellan stater för samverkan på lika villkor, vilket vore en synnerligen olycklig utveckling.

* Länder kan lämna EU
Det skulle inflyta en sådan bestämmelse i fördraget.

Detta är en av de verkligen överdrivna nyheterna. Äktenskapet är visserligen av Gud instiftat enligt vissa religiösa ritualer men de flesta sansade på jorden har inte ifrågasatt möjligheten av en skilsmässa. Det lär i en demokrati inte finnas någon förening som kan vägra en medlem utträde oavsett om det står i föreningsstadgarna eller ej. Självklart gäller samma utträdesregel för EU. EU-fördraget är ju dessutom inte av Gud givet även om det ofta låter så på EU-etablissemanget.

Man kan bara säga guskelov att irländarna sa nej. Oss andra med fransmännen och holländarna i spetsen hade man ju bakbundit. Ett nej skulle enligt EUs regelverk betyda slutet för Lissabonfördraget. Men inte då ..

Olle Lönnaeus skriver i sin analys Vad händer nu?: "Men det har visat sig förr att juridik är en sak och politik en helt annan. Irländarnas nej till Lissabonfördraget är inte första gången som uppstudsiga medborgare smäller sina ledare på fingrarna. Varje gång har politikerna hittat smygvägar ur krisen. När Danmark 1992 röstade nej till Maastrichtfördraget fixade den danska regeingen några undantag och så blev folket nöjt. När Irland förkastade Nicefördraget 2001 drev regeringen några år senare igenom en repris på folkomröstningen - och fick ja. När medborgarna i Frankrike och Holland röstade nej till Eus nya konstitution 2005 hämtade unionens ledare andan, strök litet pynt om EU-hymn och EU-flagga i förslaget och döpte om det till fördrag. För säkerhets skull gav regeringarna i Paris och Haag inte folket en andra chans, utan beslöt att dokumentet skulle antas av parlamenten. Nu är Frankrike och Holland två av de sexton stater som godkänt Lissabonfördraget..."

Mot denna bakgrund av denna tjyv- och rackartaktik är det för det första inte svårförståeligt att valdeltagandet är så förhållandevis lågt i EU-val. För den enskilde medborgaren som upplever spelet är det ju inte svårt att fatta poängen: EU-etablissemanget skiter fullständigt i vad du säger lilla medborgarkryp vi gör ändå vad vi tycker. För det andra är det märkligt hur hela EUs historia präglats av denna motsättning mellan folk i gemen och etablissemanget. Ingen tycks heller fråga sig varför det är på det sättet. Fredrik Reinfeldt sa visserligen i dagens lördagsintervju med sin snällaste stämma att nu måste vi fundera. Alla som hörde var övertygade om att funderingarna inte var kring denna motsättning utan hur folkviljan på bästa sätt skall kringgås enligt receptet folket skall överhuvudtaget inte tillfrågas.

Olle Lönnaeus fortsätter om framtidsperspektivet: "... EUs stats- och regeringschefer kommer inte att låta irländarnas nej hindra dem på sikt. Två vägar är nu möjliga
* Antingen vänder 26 stater Irland ryggen och går vidare med det nya fördraget tillsammans
* Eller så inleder EU-förhandlingar med Irland om något undantag som kan blidka irländarna att rösta ja i en ny folkomröstning... "

Brown, Sarkozy och Barosso (och Reinfeldt) är överens om att ratificeringsprocessen i övriga länder skall fortsätta. Detta tyder på att Lönnaeus har rätt i sin analys. Är man petig demokrat kan man fråga sig hur detta stämmer överens med fördraget, nämligen att förslag skall godkännas av alla medlemmar för att bli giltigt. Men detta lilla skitirland som dessutom tagit emot så mycket bidrag - skulle mindre än en procent av befolkningen hindra EU-byråkrater?! Möjligen kan man förstärkas i tron att EU-etablisemanget nog fixar ett sätt att dra oss vanliga vid näsan. Sådan är tydligen den verklighet som gäller i Bryssel. Tyvärr för Europatanken! Gud, bevare EU för dess vänner ...

Korkade väljare? - Nej, en seger för demokratin i Europa!

Hur kan man säga så som i rubriken? När nu alla ledarredaktioner Sverige och Europa runt bryr sina hjärnor för att hitta på allt hemskt som kommer att hända och naturligtvis måla ut oss vanliga folk som utkorkade. Ja, är det någon som minns efterspelet i media när vi i Sverige sa nej till euro och ville ha kvar våra kronor. En stor majoritet av medierna talade om hur begränsade vi var intellektuellt sett, hur det skulle gå illa för Sverige "som ställde sig utanför" och hur man när detta lagt sig kunde komma igen om några år och göra ett nytt försök. Blev det så - bara en stlla fråga? Överhuvudtaget undrar man varför vi har allmänna val eftersom de korkade väljarna för det mesta har fel och inte begriper ett smack. Läget i Irland nu är dessutom egentligen detsamma som vid vår euro-omröstning eftersom alla de etablerade artierna i parlamentet, näringslivets och böndernas inflytelserika organisationer satsat hårt på att propagera för ett ja, medan nej-rörelsen varit en gräsrotsrörelse. Som alltid i EU-sammanhang blir det etablisemanget mot gräsrötterna - man kan undra varför? Tar man inte inte tag och korrigerar denna konflikt så kommer EU alltid att förbli ett överklassprojekt.

Irländarna röstade alltså nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Många är överraskade eftersom opinionsmätningarna förutspådde att det skulle bli mycket jämt.

Det blev alltså ett tydligt nej till det nya EU-fördraget i folkomröstningen i Irland. Bara i några mer välbeställda bostadsområden har ja-sidan fått en majoritet. Men den körs lätt över av ett massivt nej i förorter och på landsbygden. I vissa delar av Dublin, de som ligger bortom de glassiga bank- och turistkvarteren, har dubbelt så många röstat nej som ja. Man kan fråga sig om även folket i Irland uppfattat EU som mer och mer ett överhets- och överklassprojekt? Siffrorna tyder ju på det. Och naturligtvis var detta en verklig smäll i solarplexus för EU-etablisemanget. Inte minst för dem som redan såg sig i rollen som EUs kung och andra Höga funktionärer.

Men förståsigpåarna är redan i gång: Förmodligen speglar omröstningen enbart missnöje med den irländska regeringen. En djup misstro mot etablissemanget kan ha spelat en roll för valutgången i en tid då det irländska framgångsundret för första gången på många år känner av kraftigt ökad arbetslöshet, fallande huspriser och ökade kostnader för mat och bensin och annat nödvändigt. Det var ett sätt för irländarna att få sin röst hörd och visa att de också räknas. Det har gått ut en hel del desinformation om Lissabonfördraget och Irland är rädd att ett ja skulle vara negativt.

Någon tanke bland dessa experter att folk haft rationella skäl att säga nej finns överhuvudtaget inte med på listan. Och dessa skall vara experter ytterst på oss vanligt folk!

Om ett land röstar för att man måste se över det här fördraget så kanske också andra länder runt om i Europa känner att man måste gå tillbaka och läsa igenom fördraget och fundera en gång till över vad fördelarna med det egentligen är, sa en intervjuad nej-väljare i Irland enligt ett nyhetsreportage. Men det tror jag inte ett ögonblick på. Istället är EU-etablisemanget redan i gång med att fundera på hur man skall kringå folkviljan: I praktiken är det andra gången på tre år som kärnan i fördragsreformen får nej – de franska och nederländska väljarna röstade ju nej till EU:s förslag till konstitution 2005. Lissabonfördraget är till 90-95 procent innehållet från konstitutionen i ny förpackning. I EU-kretsar är den omedelbara ordinationen mot det beska budskapet ”is i magen”. Men det är knappast troligt att man försöker skriva om fördraget en andra gång.

Istället hörs röster som denna: Juridiskt sett är det glasklart att Lissabonfördraget är dött eftersom alla 27 länder måste godkänna det.
Men förmodligen väljer man att behandla det politiskt. 18 länder har redan godkänt fördraget och åtta länder är inne i en ratifikationsprocess. Väntar man tills alla länder har godkänt fördraget kan man sedan ställa frågan till Irland på nytt. Det blir troligtvis en ny folkomröstning. Det är klart att fördraget kommer att gå igenom ändå. Det hade varit annorlunda om någon av Tyskland, Frankrike eller Storbritannien röstade nej. Nu kommer medlemsländerna sätta tryck på Irland. Irland är en av de största nettobidragstagarna och är beroende av EU – det kommer medlemsländerna påminna Irland om. Och funkar inte det så kan man ge Irland en massa undantag och därefter anse fördraget godkänt.

Experterna vet hur en slipsten skall dras och plötsligt får vi reda på en hel massa saker om EU:
1) Det är en ren chimär att medlemsländer är likställda
2) Gällande stadgas krav på enhällig uppslutning är inte så viktig att man inte
genom praktisk politik kan kringgå det,
3) Politisk utpressning (och manipulationer, se gåtrdagens blogg) är fullt acceptabla umgängesmetoder inom EU.
4) Fungerar inte detta så får man väl muta obstinata länder
Kanske borde vi litet fler lyssna på dessa experter ty när de blir nervösa avslöjar de sanningen om det projekt de alltid annars prisar.

Häremot kom som en skön bekräftelse på att mitt eget parti tar avstånd allt detta tjyv- och rackarspel:

"Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", säger s-ledaren Mona Sahlin till TT. Hon konstaterar att Europas medlemsländer får ta en ordentlig diskussion vid toppmötet i juni om hur problemet ska lösas. Mona Sahlin tycker att det vore oerhört farligt om Europas länder sade att det irländska valresultatet inte påverkar någonting. Får Irland undantag på en rad punkter måste de i sin tur godkännas av alla länder. Det är ett sakligt argument för varför Sverige bör vänta med att lägga en proposition till riksdagen. Hon tillägger att hon fortfarande tycker att fördraget är bra och viktigt för Sverige och för Europa."

Behöver man tillägga att för detta kommer Mona Sahlin att få skit av en samlad borgarpress. Men vi vanligt folk som ser till lavalrealiteter tycker att det var bra. Å andra sidan är vi i Sverige vid toppmötet i juni representerade av Fredrik Reinfeldt och högerregeringen.

Eftersom även jag vill ha en europagemenskap hoppas att man tar detta folknej som en maning till att verkligen göra något åt det misslyckade demokratiprojektet i EU. Det måste vara en tankeställare för alla regeringschefer, som genom sina parlament ratificerar fördraget. Vet de verkligen att de har sina väljare med sig. Och det är ju viktigt i en demokrati. Annars blir det faktiskt något annat än demokrati. Det är något som många har svårt att inse - inte minst bland alla ledarskribenter.

Högt spel i Bryssel - EU-mygel

I går skrev jag om att "EU är ett fiasko ur demokratisk synvinkel". Detta bekräftas av en artikel i Sydsvenskan 12/6, varav framgår att EU-kommissionen lovat Irlands regering att dölja eller försena politiska beslut och information som kan stärka nejsidan. Detta framgår genom läckage av bl.a. en hemlig rapport från en hög brittisk diplomat. Myglet kretsar kring följande punkter, som är väl kända i Bryssel:

* Kommissionen insåg att förslaget att företagsbeskattningen bör harmoniseras inom EU skulle kunna stärka nej-sidan, eftersom Irland har mycket låg företagsbeskattning. Man försäkrade snabbt att frågan om en sådan harmonisering av företagsbeskattning inte kommer att tas upp förrän efter folkomröstningen.

* Irlands neutralitetspolitik har ett brett folkligt stöd. Därför skall EU undvika att diskutera den gemensamma försvarspolitiken före folkomröstningen. Planerna på att förstärka EU-trupperna läggs på is tills vidare.

* EU:s långtidsbudget med bl.a.nedskärningar av EUs kostsamma jordbruksstöd skall behandlas med största möjliga tystnad fram till efter folkomröstningen. Orsaken härtill är att Irlands bönder får stort EU-stöd. Slutdatum för debatten om EU:s långtidsbudget har därför flyttats fram med tre månader till den 15 juni, tre dagar efter den irländska folkomröstningen.

* Den 31 januari i år stoppade EU importen av kött från Brasilien, vilket gynnar de konkurrerande irländska köttproducenterna.

* Planerna på ytterligare likriktning av rättsliga och inrikes frågor inom EU har skjutits på framtiden när irländska folkomröstningen är klar.

* Slutligen har EU-kommissionen stoppat en undersökning av om Irland bryter mot EU:s regler genom att tillåta religiösa skolor att ge förtur åt troende katoliker vid nyanställningar - uppenbarligen för att inte stöta sig med Irlands varmt katolska väljare.

Dessa uppgifter är naturligtvis negativa för EU. Och jag menar att detta myglande och demokratiska underskott är något vi måste ta itu med. Man håller ju på att skjuta hela Eu-tanken i sank i folks ögon.

Därför är dagspressens kommentarer överlag rena struntpratet, som bara får folk i gemen att sucka över förljugenheten. Sydsvenskan går i sin huvudledare i dag 12/6 "Solsken för Europa" ner i spagat och spräcker i sammanhanget ljumskarna i ansträngning att ge sken av att allt är bra. Det handlar om "varmt välkomna förändringar som skulle gynna EU-medborgarna" och "fördragsmotståndarnas skrämselpropaganda"; några sakskäl förekommer aldrig av lätt insedda skäl utan bara omotiverade värderingar. "Unionen tillskrivs ofta mer makt än vad den har" samtidigt så mörkar tidningarna för folk uppenbara fakta som att vi i Sverige kommer att tvingas skriva om vår arbetsrätt, ändra vår alkohol- och spelpolitik, ändra vårt byggnadspolitiska socialt betingade program, vår mediapolitik med syfte till åsiktsspridning osv. osv. Visste du att ca 80 % av vår lagstiftning är beroende av olika EG-rättsliga perspektiv - inte en bokstav kan skrivas i svensk lagstiftning utan att man kollar vad EU tycker om det. Kan man tänka sig mer makt utan att EU tar över verksamheten helt?

Detta EU-etablisemangets mygel och journalisternas hyckleri är ytterligare barlast som det fina EU-skeppet tvingas hantera utan att kapsejsa.

EU ett fiasko demokratiskt sett!

Irland avgör Lissabonfördragets framtid är rubriken i media. I morgon torsdag röstar irländarna om det nya EU-fördraget.

Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.

Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.

Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.

När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.

Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.

När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.

Skall vi kunna nobba invandrare som "inte passar i det svenska samhället" eller kan vi överhuvudtaget ställa krav för invandring?

Jag har själv flera gånger pratat om att vissa krav skall ställas på invandrare, särskilt att vederbörande lär sig svenska. Jag har inte tänkt på det som ett nationalistiskt drag, vilket i vart fall intellektuellt är mig främmande, utan enbart som en tanke att hur skall jag i det svenska samhället kunna tala med en person som talar arabiska eller svahili eller tyska? Jag har också tyckt att man kan anvisa en nytillkommen invandrare upp till några år den plats i Sverige där det svenska samhället har resurser för ett vettigt mottagande med svenskundervisning, bostad och arbete. Allt så att invandraren på ett smidigt sätt skall kunna anpassa sig till det nya hemlandet och ges schyssta möjligheter att lära sig i vårt samhälle samt att detta kan ske på ett för det svenska samhället ekonomiskt försvarbart sätt.

Så läste jag Arenas chefredakttör Per Wirtén, som skriver i dag 10/6 i Sydsvenskan/kultur om "Europas spöke tillbaka": Europatanken var ett försök att stänga strömbrytaren till kontinentens dödliga nationalismer. Framgången är egentligen osannolik... Men nu kryper nationalismen tillbaka i ny form. Fienden är inte längre landet bredvid, utan lever i stället djupt inne i de egna städerna och anländer varje dag med flyg från fjärran länder. Nationalismens spöke är tillbaka på politikens stora scen. Förändringen är dramatisk men har knappt noterats. Det är inte längre bara ytterlighetspartier som driver krav på rasdiskriminerande och utestängande politik. Inte bara Le Pen, flamländska xenofober och italienska fascister. Utan de stora demokratiska statsbärande partierna. Nyligen kom en rapport från Human Rights Watch. Inte om Egypten, Kuba eller Turkmenistan. Men om Holland – ”Discrimination in the name of Integration” – med slutsatsen att landet bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som nu inkluderats i EU:s blivande fördrag. Den ligger bredvid liknande granskningar från FN och Europarådet. Det är Hollands två lagar för så kallade integrationstester som utlöst kritiken... I ett underlag till lagen upplyser regeringen att de - marokaner och turkar - har ”drag som försvårar adekvat integration i holländskt samhälle”. Sydkoreaner, japaner och andra är däremot undantagna eftersom de, utan djupare förklaring, anses kulturellt och socialt närstående. ... Första steget är paniksignaler om misslyckad integration, i Holland som följd av morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh. Argumentet att ”haveriet” är de invandrades fel vinner dagordningen. Sedan följer förklaringen att det blir så när ”de” blir för många i en och samma stad. Och så kommer lagarna. De välgrundade röster som försöker stoppa spiralen marginaliseras som politiskt korrekta humanister... De holländska integrationstesterna är ännu unika i Europa. Men liknande regler finns i Danmark och diskuteras på annat håll. I höst när Frankrike är ordförandeland i EU tänker Nicolas Sarkozy driva förslag om integrationskontrakt med alla invandrade i EU. Plötsligt händer det omöjliga: att alla sluter upp i konsensus runt nationalismen och integration förvandlas till diskrimineringens nyckelargument. Fällan slår igen. Media stämplar ut diskussionen som gnäll. Europas spöke är tillbaka.

Helt plötsligt erinrade jag mig när jag i mogen ålder sökte och fick inträde i ett bostadskollektiv i centrala Stockholm. När en ny medlem sökte in så prövades vederbörande och frågan var om sökande var en lämplig medlem av kollektivet. Varje medlem hade rätt att säga nej och sa någon nej så blev det avslag. Alla medlemmar i kollektivet var politiskt hemma på vänsterkanten och rymde alltså enbart radikala människor. Ändå vet jag vilken diskussion det väckte när jag tog upp frågan om vissa nymodigheter. "Du har ju accepterat reglerna för kollektivet och de är utprövade och ansedda som bra långtinnan du blev med." Summan av kardemumman var att de äldre medlemmarna hade rätt p.g.a. av att de länge bott i kollektivet att bestämma även den framtida inriktningen. Jag minns att jag tyckte att detta var säreget ur demokratisk synvinkel: i och med att medlemskretsen ändrades så ändrades också förutsättningar för hur kollektivet skulle styras, m.a.o. borde nya medlemmar mycket väl få ifrågasätta praxis. Efter några år splittrades kollektivet just på denna fråga. Men jag tycker fortfarande det ligger något grundläggande i min tanke då.

När jag så läser Per Wirtén igen så blir jag tveksam:

Är det inte ok att ställa vissa krav på nytillkomna? Bara man inte gör skillnad på svart, vit, gul eller röd eller på muslim, kristen, hedning eller buddhist.

Självklart skall man inte när medlemskap (eller medborgerskap) vunnits göra skillnad mellan nya och gamla medlemmar. Är det att göra sådan skillnad att kunna återta ett förvärvat medlemskap om det vunnits på falska grunder eller grovt missbrukats exempelvis de de första 5 åren?

Jag har inga klara svar på dessa frågor och skulle vilja ha en debatt om detta.

Vi måste borsta av Keynes och vara tydliga med vad S vill med staten!

"Missad marknadskritik" är rubriken på en dagens ledare i Sydsvenskan 9/6 av Mats Skogkär. Rubriken antyder - enligt min mening - helt riktigt att tidningen missat vad det handlar när man försökt redogöra för Naomi Kleins upplysande bok "Chockdoktrinen - katastrofkapitalismens genombrott" och Arbetarrörelsens tankesmedja, AT, rapport om att stoppa privatiseringarna och "Ta tillbaka demokratin".

Sydsvenskan inleder stort med att kalla Naomi Kleins bok för "uppskruvad katastrofretorik" vilket får en läsare att undra om ledarskribenten läst mer än "baksidestexten" till den nästan 700 sidor tjocka boken, varmed ett vetenskapligt researchteam med bl.a. fyra advokater och flera samhällsvetare under Kleins ledning arbetat i fyra år. Att i det sammanhanget överhuvudtaget nämna nyliberalen Johan Norbergs grundlösa kritik av boken genom påstå att Johan Norberg och hans medhjälpare "klär av vänsterikonen så att plaggen virvlar över sidorna" säger mer om ledarskribentens sexistiska sätt att avfärda en seriös kvinnlig skribent än om Naomi Klein. Kritiken av Naomi Klein framstår som en talan i egen sjuk sak.

Det är skamligt av Mats Skogkär att överhuvudtaget inte ge läsaren en bredare uppfattning om denna seriösa och mycket uppmärksammade bok. Det handlar egentligen om en ekonomisk och social avrättning av ekonomen Milton Friedmans fundamentalistiska version av kapitalism, den slags råkapitalism som kan etableras i skuggan av en kris eller katastrof som s.a.s. sopat bordet rent för en fri och rått obundet kapitaluppbyggande. Härav namnet katastrofkapitalism och dess agenda chockdoktrinen. Om en katastrof eller kris inte inträffar naturligt kan man nämligen igångsätta motsvarande krafter som sopar samhället rent för en fri kapitalism. Vad det handlar om är att etablera vad Friedman kallat den "vinstdrivande staten", d.v.s att privatisera staten. På agendan för man fram en politisk treenighet i form av

* eliminering av den offentliga sfären,
* fri företagsamhet utan några som helst restriktioner och
* minimala offentliga utgifter.

Syftet är inte att ryska "oligarker", kinesiska "prinsar", chilenska "pirayor", USAs "pionjärer" och världens övriga storkapitalister skall befria marknaden utan genom samarbete och utbyte av tjänster tillägna sig värdefulla resurser som tidigare tillhörde den offentliga sfären, alltifrån ryska olje- och gasfält, kinesisk kollektiv-jord, irakiska återuppbyggnadskontrakt till Sveriges statliga utförsäljningar.

En annan person, som med - vokabulär inspirerad av Mats Skogkärs - kläs av i bara handväskan är Margeret Thatcher. Hon inspirerades till sin hårdföra politik av den förtrogne vännen Augusto Pinochet, som i brev skrev till henne och uppmanade henne att se "den chilenska ekonomins utomordentliga framgång" som en modell för hur Storbritanniens keynesianska ekonomi kunde omstruktureras. Och att Pinochet gett Friedmans apostlar fritt fält var ingen hemlighet. Och att Thatcher delvis lyckades att i vart driva undan fackföreningsrörelsen hör till historien.

Varför tycker jag det är viktigt att nämna detta trots att Sydsvenskan i sin ledare inte gjort det. Jo, har man läst Sydsvenskan några år så vet man att både råkapitalsimens fader Milton Friedman och järnladyn Margaret Thatcher är inte sällan prisade namn på Sydsvenskan ledarsidor. Man kan alltså säga att Mats Skogkär är ute för att med simpla medel skydda de egna idolernas goda namn och rykte som s.a.s. smutsats av den hemska Naomi Klein.

Därefter tar Sydsvenskan upp Anne-Marie Lindgrens rapport hos Arbetarröelsens tankesmedja, AT. Den får en betydligt bättre vitsord. Anledningen till det är att rapporten granskar effekterna av privatiseringen inom tre konkreta sektorer: skola, elmarknad samt vård och omsorg. Den riktar sig alltså inte mot det borgerliga synsättet utan bara mot att privatiseringen drivs för långt. Naomi Kleins bok är alltså en sak som ger de stora dragen av kapitalismens frammarsch medan rapporten bara säger gör det på ett mindre drastiskt sätt. Några exempel ur ledaren:

Om avregleringen av elmarknaden lett till att konkurrensen blivit bättre kan sannerligen diskuteras: priserna har i alla fall inte blivit lägre. Men det går inte heller att blunda för att detta till stor del är en följd av politiska beslut – som höjda energiskatter. - Vad skribenten då glömmer bort är att de höga priserna huvudsakligen har sin grund i elspotmarknadens konstruktion.

Lindgren pekar också på de avarter som uppstått i friskolereformens spår. Skolor som marknadsför sig genom att erbjuda fria bärbara datorer och andra fringisar istället för att konkurrera med ”kärnverksamheten, undervisningen”. - Verkligen ett säreget exempel särskilt som det här gäller pedagogisk verksamhet som betalas av skattepengar, dvs även de använda konkurrensmedlen är skattefinansierade.

Anne-Marie Lindgren vill inte tillbaka till 1980-talets början då det var ”en självklarhet att skattefinansierad verksamhet också skulle produceras i offentlig regi”. Fast nu, menar hon, har det gått för långt: privatisering har blivit något av ett självändamål. Det är att ta i. Och kanonaden av kritik mot regeringens planerade och delvis genomförda utförsäljning av statliga bolag... - Men har inte skribenten hört Mats Odell själv tala om att företagande inte är en statens uppgift. Till saken hör att tidigare Sydsvenskans ledare också talat om att det ligger ett principiellt självändamål i att försälja statliga bolag. Jag har heller inte svårt att upptäcka denna principiella ståndpunkt hos den borgerliga ikonen Friedman med hans drömmar om att storkapitalet skall överta den offentligägda egendomen, just i syfte att försvaga staten och överföra bestämmanderätten till "marknaden".

Avvägningen mellan marknad och politik, mellan frihet och jämlikhet, tillhör de eviga frågorna. Diskussionen lär fortsätta och det finns många kloka tankar om marknadens respektive politikens brister och förtjänster att ta till sig. Men vad Sydsvenskan inte p.g.a. sina skygglappar uppfattar är att denna diskussion förs i fältet mellan Friedman med Thatcher, Pinochet, Sydsvenskan och Odell i bagageluckan å ena sidan och Keynes med blandekonomins socialdemokrater och vissa liberaler å den andra. I denna diskussion formulerar Anne-Marie Lindgren problemställningen (vilket naturligtvis inte citeras av Mats Skogkär):

”Valfrihet” är idag parollen framför andra när det gäller den skattefinansierade sektorn. Valfrihet översätts sedan med ”privatiseringar” och privatiseringar med ”fri etableringsrätt” för alla intresserade företagare. Men vart tar det då vägen med andra viktiga värden som demokratisk kontroll och insyn, eller möjligheten att styra skattepengarna dit där de bäst behövs? Bakom privatiseringsvågen finns nu mest ideologiska, men framförallt kapitalstarka skäl. Det är en möjlighet för kapitalstarka finansiärer att tjäna mycket mer pengar snabbt... Men om vi tittar hur det var när det började så ser man att det är ett vanligt drag i ekonomi och politik; när gamla lösningar inte verkar fungera så blir det väldigt lätt att rusa åt andra hållet och debatten har svänger 180 grader. Nu handlar det inte längre OM det ska privatiseras, nu SKA det privatiseras. Ingen verkar ställa frågan, vad får det för effekter?

Och det frågar sig inte heller Sydsvenskan. Till AT-rapporten "Ta tillbaka demokratin", som rymmer ett flertal intressanta synpunkter skall jag återkomma. Av den avslagna och dåligt underbyggda kritiken från borgerligt håll kan man dra slutsatsen att här finns det sprängstoff för nästa valrörelse. Ty detta ger ju en samlad bakgrund till den impopulära alliansregeringens politik. Och det är också en lätt slutsats beträffande vad vi själva måste bygga vidare på inför valet 2010.

Fuck you, fuck you, fuck you - kom ihåg att göra en tiining!

Ibland finns det guldkorn i Sydsvenskan tyvärr i Söndags-bilagan 8/6, vilket innebär att den inte finns på nätet. Ett sådant är Kristin Nords Söndagskrönika "Trevlighetens förbannelse" som inte ens influtit på googles-nätet. Här kommer några smakprov:

Fuck you, fuck you, fuck you! Vår ljumma medelklassiga trevlighetskultur kan försätta vem som helst i knipa. Till exempel en professor i genusvetenskap. Denna trevlighetskultur finns där som en outtalad men i-handen-klibbig Magdalena Ribbing-regel: att inte våga säga ifrån. Att stumt smajla och behålla avskyn inom sig. Att gilla läget och tiga still. Trevlighetskulturen, förädlad genom generationer av knipa-käft-och-le-människor, gör oss till charmanta människor. Trevliga att ha på fest, rentav riktigt rumsrena.

Vi kastar huvudet bakåt åt värdens skämt och säger att maten var spännande när den smakade skit. Vi sväljer det mesta, från plumpa skämt till dåliga talare. Vi är ljumma, vi går hem i alla läger och vi är stolta över att vi upplever att vi kan prata med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Vi är goda människor. Åtminstone i ytskiktet. Där under frodas skitsnacket.

Jag är exakt likadan. Lovebombar och hyllar så mycket bättre än vad jag avskyr och skäller ut.

... Jag är på en formell födelsedagsmiddag och min bordsherre visar sig vara värsta sortens rasist. Jag tänker fuck you. Säger det inte. Några minuter senare sitter jag på toan och hulkar med adrenalinet pumpande för att mina förfinade argum,ent bemöttes med ett "Vet du vad du är? en fisig göteborgare".

Hopplöst fast i det gegigt trivsamma är jag. Jag vill bli omtyckt. Bjuden på kalas och bröllop, påtänkt som en midsommargäst och uppskattad av alla. En trevlig person, inte alltför avig nej-sägare. Fast Tiina Rosenberg gjuter en smula nytt mod i en feg själ... Som hon sagt i efterhand: Ingen vill vara en trist glädjedödare. Ingen vill, men fler borde. Allt måste inte vara så förbannat trevlig jämt.

Kristin Nord, som tillhör en helt annan generation än jag, har verkligen träffat huvudet på spiken. Hur många gånger skrattade jag inte högt - medan mitt eget homosexuella jag grät - åt taskiga bögskämt från arbetskamrater under den tid då jag var en smygis? Hur många gånger sa jag inget åt mina förnumstiga manliga kollegers kommentarer när de upptäckte fel i utskrifter om att "damen har visst sin månadsopasslighet"? Hur många gånger brydde jag mig om att kalla en kollega djävla rasist vid kaffet när han bredde ut sig om turkars "smutsighet"? Det tar tid att nå den mognad som krävs att säga ifrån. Och en del når aldrig den säkerheten och personliga tilliten. Det är också ett fruktansvärt hårt tryck på oss alla att var konforma.

Jag minns faktiskt första gången jag "bar mig åt" på jobbet. Jag hade då hunnit bli öppen bög. Juristföreningen skulle ha en middag med äktahälfter och sambor. Jag hade antecknat mig och min partner. När jag kom till kafferasten ut i lunchrummet hör jag en kollega säga högt: Och Bo han skall gå till föreningsmiddagen och demonstrera sitt homosexuella leverne. Jag tände på alla cylindrar, slängde kaffekoppen så det skvätte i diskhon och skrek så att det hördes ända ut på kansliet: Och du din djävla hetero skall väl gå dit och demonstrera med din djävla hagga! Det blev tyst i hela byggnaden, kafferummet rensades på nolltid på folk, dörrar stängdes snabbt och och kvar stod jag ensam med min trasiga mugg. Jag sparade länge den största biten av den trasiga muggen på mitt tjänsterum som en symbol för att jag äntligen stod upp för mig själv. Till historien hör att jag gick på festen och hade trevligt: klubbmästaren hade satt "heteron och hans hagga" (ursäkta mig lilla frun!) i ena ändan av det långa bordet och mig och min Pelle i andra ändan. Mellan dessa två poler satt idel trevliga människor med hjärtat i halsgropen för vad den där hemska Bo kunde ha i åtanke. Å andra sidan kom på juristers vis sedan flera kolleger efteråt in på mitt tjänsterum, stängde dörren och uttryckte sin sympati för mig och avståndstagande från den fördomsfulle.

Själv har jag alltså lämnat en del av trevlighetens tyranni bakom mig men fortfarande vill jag ju inte vara "den ständige busen". Därför är det bra med påminnelser om förbannelsen så att man i vart fall inte gör våld på sig själv utan vågar säga ifrån. Tack Kristin Nord!

Demokrati kan det förenas med rojalistiskt fjäskeri?

I borgerliga Sydsvenskan, och därmed med knallrojalistiska läsare, skriver kloka Heidi Avellan på nationaldagen publicerad 7/6 om hur omöjligt det är att förena en arvsrättslig monarki med demokrati utan att det uppstår någon slags bismak. Hon ironiserar: Det är mycket med kungen nu. Eller snarare hans dotter och måhända blivande måg. I måndags var kvällstidningarnas huvudnyhet att Victoria varit på 40-årsfest med sin pojkvän. Intressant? Ja, för rojalistiska kremlologer – för kalaset var danske kronprins Frederiks 40-årsfest med horder av pressfotografer och hovreportrarnas slutsats var att kungen nu har godkänt grabben. Är han lämplig, Daniel Westling? Gymägaren, entreprenören från Ockelbo som hovet länge försökt stajla, mannen som i likhet med Silvia Sommerlath eller Sonja Haraldsen, Mette-Marit Tjessem Høiby, Mary Donaldson, Alexand­ra Manley eller Marie Cavallier inte är ett dugg blåblodig? Inte vet jag. Problemet är att frågan behöver ställas. Att vuxna Victoria Bernadottes make, i världens mest jämställda land, skall vara en angelägenhet för hennes far och regeringen. Vem en statsminister gifter sig med förväntas folket inte ha synpunkter på. Men Victorias val är en riksangelägenhet... Public service-TV frågar sig om hovet har rätt att tiga om planer som berör hela riket: ”Å andra sidan: har svenska folket rätt att lägga sig i vem vår kronprinsessa gifter sig med?” Och visar Ers Kungliga Höghet Westling där Expressens kulturredaktör Per Svensson pekar på svårigheter: rojalistisk yra till en början kring förlovning och bröllop, ja, men sedan? Om tio år? Eller vid en skilsmässa? Hur behandla hans familj?

I Danmark var det kungligt bröllop nyligen, med tillhörande rojalistisk yra; skilsmässan innan var glömd. I Sverige kan det bli kunglig förlovning med tillhörande rojalistisk yra. Som går att tjäna pengar på: Enligt Dagens Industri skulle bara försäljningen av bröllopsrelaterade produkter – från kopior av brudklänningen till kungliga kalsonger – veckorna före, under och efter ett kungligt bröllop uppgå till 2,5 miljarder kronor. Hotell och krogar i Stockholm skulle dra in 200 miljoner kronor extra. Lägg till press, böcker, TV, filmer, skvallerpress¿ Queen är väl bara den första i raden av nya rojalistiska magasin och hela redaktionen från Svensk Damtidning har redan varit på träningsläger hos sin danska systertidning Billedbladet. Geschäft är inget problem, affärer är bra. Problemet är kärnan: statsskicket. Att någon skall vördas på grund av härkomst – och övriga ses som undersåtar. Det är förnedrande, otidsenligt, odemokratiskt, hur mycket det än går att räkna hem vinster från kungahuset som pr för Sverige.

Jag håller verkligen med Heidi Avellan och det är ju inte var gång. Och hon uttrycker det verkligen slående bra. Man kan ju tillägga att vi sparar på försvaret så att vi inte längre kan säkra vår trygghet i närområdet med bl.a. ryska ambitioner. Men vi betalar ut massor med pengar för att hålla en hel familj med föräldrar och ett antal barn som alla skall få bo på kostsamma slott och leva livets glada dagar. Vad jag förstår är deras enda arbetsuppgifter att svara för den kungliga aveln, klippa band, vara stylade i alla sammanhang och inte uttrycka sig klart i någon fråga som kan väcka anstött eller ens provokation. Nog är det patetiskt detta.

Och för övrigt så håller vi ju på att skaffa oss en ny upphöjd figur som skall bo fint och vara överkucku i hela EU, en president gubevars. Så nu skall vi underhålla både kung med familj och en president. Så alla hör o häpna får alltså nya personligheter att skildra och nya skandaler att hålla reda på. Den där presidenten är visst halv om halvt redan utsedd och lär ha sagt att jag minsann inte kommer nöja mig med att klippa band med den underförstådda meningen att jag vill faktiskt var med och bestämma. I Eu har vi alltså inte bara en överprövande juristdomstol , en självsvåldig kommission och nu en självtillräcklig president. Vi måste varit väldigt elaka som förtjänar allt detta.

Vad är det hos människor som gör att vi konstruerar dylika pappersfigurer att drömma om? För mig är detta helt obegripligt. En slags HC Andersen när det handlar om statsskick och politik. Visst unnar jag ungdomarna att ha trevligt och välja ut en hyfsad partner att leva med men jag vill varken veta vem det är, hur de har det och om de så småningom skiljs och gifter om sig som i Danmark. Och jag vill inte betala blåa avelspremier!

I början av 1900-talet utvecklades den allmänna rösträtten och 1920 var kvinnan inte längre omyndig med äkte mannen som förmyndare och någon gång däremellan så genomfördes parlamentarismen, alltså en väg mot demokrati... och när skall vi avskaffa monarkin? Det rojalistiska fjäsket kan nämligen inte förenas med demokrati.

En historia om fjäsket: När kungen var på Eriksgata och skulle besöka lilla Kårsta i Roslagen, så målades stationsbyggnaden och det gamla godsmagasinet om. Magasinet dock bara på de två sidor som vette mot det kungliga tåget. Efter att journalister fått tag i detta fick SJ bråttom att till det kungliga besöket också måla de två återstående sidorna. En lokal förmåga uttryckte saken så att SJs generaldirektör kanske fått klart för sig att blåblodiga liksom vi vanliga gärna går bakom knuten för att slå en parabel och då hade SJ stått med ...

Sjukkassan för känsligt ämne för borgerlig dagspress!

"Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet", skrev jag i går apropå dagspressens annonskampanj om tryckfriheten. Då skrev jag att dagspressens funktion att hålla koll på den centrala regeringsmakten fungerar p.g.a. den borgerliga pressens dominans endast när regeringsinnehavet anförtrots socialdemokratin. Däremot har all väsentlig ideologisk granskning upphört när allianspressen skall granska alliansregeringens fögderi. Detta bekräftas dramatiskt av dagens politiska händelser.

I dag diskuterades i riksdagen sjukkassans framtid med en rad drastiska ändringar. Förutom att reglerna skulle beslutas i dag så skall de träda i kraft redan 1 juli. Så bråttom är det att klämma åt de fattiga att sjukkassan knappast ens hinner få fram adekvata rutiner. Och vad läser man då i tidningarna?

I moderata Svenska Dagbladet handlar ledarna om ofräscht kött och att maten är onödigt dyr.

I folkpartistiska Dagens Nyheter om den historiska möjligheten att fixa matkrisen .

I DNs lillasyster Sydsvenskan ger man LO en skopa ovett för kravet att man skall avvakta med att godkänna EUs nya fördrag tills utredningen är klar om konsekvenserna för svenskt vidkommande av den så kallade Lavalldomen. "Ingen känsla för proportioner" skriar Sydsvenskan i falsett. Man kallar det för utpressning och annat hemskt att värna om vår kollektivavatalsrätt och att facket även i fortsättningen skall kunna stoppa lönedumpning! Man undrar i sitt stilla sinne vem det egentligen är som saknar sinne för proportioner och har svårt att få grepp om den verklighet som gäller för det arbetande folket.

Liberala Expressen slår ett slag för att att Victoria skall få välja, en nog så angelägen liberal politisk fråga.

Borgerliga Göteborgsposten fördjupar sig i att moderata väljare ger "Godkänt för Reinfeldt".

Socialdemokratiska Folket skriver om att "Orättvisorna ökar" apropå sjukkassereformen som alliansen drev igenom i dag i Riksdagen.

Likaledes socialdemokratiska Värmlands Folkblad skriver under rubriken "Tryggheten urholkas". Man talar om "stora försämringar i sjukförsäkringen. Någon debatt i ämnet har regeringen inte velat ha. Under parollen ”största möjliga tystnad” ska ett dråpslag i dag riktas mot en av grundstenarna i välfärdssamhället."


Norrländska socialdemokraten talar om "Kyligare klimat för långtidssjuka"

Aftonbladet skriver "Sjukt beslut om sjukkassan": I dag fattar riksdagen beslut om regeringens förslag till nya regler i sjukförsäkringen. Trots den storm av kritik som förslaget väckt kommer riksdagen att klubba igenom regler som bland annat leder till att fler sjukskrivna blir arbetslösa och att människor tvingas ut i utanförskap. Sverige blir kallare och hårdare.

Den som är sjukskriven riskerar redan i dag att bli av med jobbet. Med de nya reglerna försämras villkoren ytterligare. Kraven från Försäkringskassan blir tuffare och den som arbetsgivaren inte vill ha tillbaka efter sex månaders sjukskrivning måste söka nytt arbete. Alternativet är att söka hjälp hos socialen. Enligt en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting gjort har hälften av landets kommuner redan i dag fått ökade kostnader för socialbidrag till följd av Försäkringskassans hårdare regeltillämpning. Med de nya reglerna riskerar utvecklingen att skena. Enligt SKL kommer ytterligare 10 000 sjukskrivna att tvingas söka hjälp hos socialtjänsten.

Här ser man ett ganska tydligt exempel på att vänstertidningar granskar och kritiserar centralmakten. Detta medan borgerliga tidningar söker efter ämnen i skyn för att fortsätta tigandet om den omvända robin-hood som nu med accelererande storlek och fart skall öka klassklyftorna i samhället. Visst är det väl ganska märkligt att inte en enda borgerlig tidning nämnt ett ord på ledarsidan om sjukkassebeslutet som verkligen ökar utanförskapet för stora grupper i det svenska samhället. Något som ju en del allianspolitiker i vart fall ordade om i valet. Jag menar att det är anmärkningsvärt även ur demokratisk synpunkt detta med den borgerliga dagspressens allianstystnad. Att dessa journalister inte skäms ögonen ur sig.

Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet

I dagens tidningar, bl.a. "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/6 är första sidan blank bortsett fråm tidningshuvudet och texten

Den här tidningen är ej godkänd av staten.

På sidan två finns en förtydligande text där man talar om hur bra vi har det med tryckfrihet. Påminner om att det inte i alla länder är så bra med exemplet den kinesiske journalisten Li Changqing som fick sitta tre år i fängelse för att han publicerat nyheter som inte föll statsledningen i smaken. Och påminner om att tryckfriheten även i Sverige hotas av ständiga reformer som inskränker yttrandefriheten.

På tidningsutgivarnas hemsida utvecklas ämnet: Den 2 juni genomför vi ... en stor kampanj på temat "Den här tidningen är ej godkänd av staten". Det gör vi för att uppmärksamma den unika svenska tryckfriheten och dess betydelse för vårt samhälle och dess utveckling, för en fri nyhetsförmedling, opinionsbildning och debatt... kanske... självklarheter... I Sverige har vi en lång tradition av tryckfrihet och yttrandefrihet för både medborgare och massmedier. Vi får säga, skriva, sända och uttrycka nästan vad som helst utan att stat och myndigheter lägger sig i. Och tryckfriheten är stark. Den skyddar inte bara det som är bekvämt, okontroversiellt, harmlöst och det som de flesta tycker är okej. Det skyddar också - och det är däri styrkan ligger - det som är obekvämt, kontroversiellt och det som de flesta upprörs över. Man kan säga att det är ett pris vi betalar för tryck- och yttrandefriheten... tryck- och yttrandefriheten är i grund och botten inte en medierättighet utan en medborgerlig rättighet. Det är en rätt för dig som läser det här - och för alla andra - att få veta och uttrycka sig. Ibland säger vi att att yttrandefriheten sitter trångt och att det är lågt i tak. Och ibland är det nog så. Men kom då ihåg att den som vill begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på den som yttrar sig oftast också är den som är rädd för yttrandefriheten, rädd för det fria meningsutbytet, rädd för den öppna diskussionen.

Självklart är jag beredd att försvara yttrande- och tryckfriheten. Det är grundpelare i vår demokrati. Men alla dessa vackra ord i den samlade aktionen av alla dagstidningar? Det fanns en annan samlad aktion för några år sedan som verkligen visar vad tryckfriheten är värd och det är tidningarnas underhandsöverenskommelse att inte publicera de s.k. muhammed-karikatyrerna trots att danska ambassader ödelades som en följd av dessa. Jag skrev redan då på min blogg att det var en skam för den samlade mediavärlden att endast en sketen nazistnättidning skötte försvaret av tryckfriheten (även om det nu inte var nazisternas huvudsyfte). Man kan alltså inte självklart lita till journalisternas högtidliga ord.

En annan sak är äganderättskoncentrationen inom media och jag tänker då inte främst på Bonnier eller någon annan mediakoncern. Jag tänker på att borgerliga intressen köpt upp stor del av dagspressen och uppenbarligen utnyttjar sitt ägarintresse för att sprida sitt borgerliga budskap. Över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex sprutar i dag ut alliansvänligt material medan 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex granskar bl.a. regeringen från en vänstersynpunkt. Man talar om att den ideologiska kritiken av den centrala regeringsmakten i stort upphört och att istället sprids ett budskap med regeringstroget material med marginella anmärkningar mot regeringspolitiken eller ett tjyvnyp mot någon i särklass klantif minister. Man skulle kunna säga att det fungerade med dagspressens granskning av centralmakten när vi hade en socialdemokratisk regering men nu framstår snedfördelningen som ett allvarligt demokratiskt problem. Till yttermera visso så vägrar pressen att ta upp denna diskussion. Ja man skulle med fog kunna påstå att pressen helt saknar förmåga att se sin egen roll och granska denna kritiskt.

Även regionalt sker en ökad koncentration och utslätning. I Skåne utkonkurrerades för många år sedan den sista arbetartidningen och den dominerande aktören är Sydsvenskan. Denna aktör har dessutom knutit ihop banden med de flesta småstadtidningarna från Ystads Allehanda och Kristianstadstidningen i öst till Helsingborgs dagblad i väst, allt under en hatt för att tidningsproduktionen skall kunna förbilligas. Materialet kan s.a.s. gå runt och återanvändas i olika tidningar. Det är som Dressman och H&M hyfsade kläder till överkomliga priser - men garanterat samma utformning, samma innehåll vart man än kommer. Och konformiteten lägger sig över regionen. Även härvidlag går det an med ensidig borgerlig press när regions- och kommunledningarna är socialdemokratiska. Men när vi har allianstidningar som granskar allianspolitiker uppstår med naturnödvändighet vissa problem som har med grundläggande demokrati att göra. Även på det regionala planet lyser en självkritisk analys med sin frånvaro. Sydsvenskan och dess medkombatanter är helt enligt nöjda med sin monopolsituation. Tankar om detta med tryck- och yttrandefrihet passar bara i den flotta annonseringen - men hur det stämmer det med verkligheten är inte värt att diskutera, eller hur?
Genom att jag på det sätt uttryckt åsikter som inte passat exempelvis en av Sydsvenskans mediagurus har jag inte bara blivit utskälld efter noter i Wagnerklass utan även registrerad som spam på vederbörandes e-post som den höga journalisten annars vänligen ber folk använda vid kontakt med honom i samband med olika artiklar. Detta är visserligen bara ett enstaka fall och säregna människor finns ju inom alla kategorier. Men spamnoteringen tycks ha etablerats både på debattsidan och insändarsidan. Härtill skall sägas att ett fåtal journalister har också noterat och tackat för mina synpunkter. Det vore lätt att på grundval av detta säga att journalisterna är intresserade av att fritt få uttrycka sina - i detta fall - borgerliga åsikter men knappast intresserade av en debatt med kritik från vänster. Dagstidningsredaktionerna är förmodligen ganska måna om denna höga piedestal från vilken man som minaretutropare förkunnar sin alliansiska förbön.

I Sverige döms man alltså inte till fängelse om man har andra åsikter än mediamogulerna men man sätts i karantän, i medialt vakuum, isoleras, tas inte på allvar som en värdig diskussionspartner, utan förtigs. Dagspressen förefaller inte alls intresserad av den medborgerliga yttrandefriheten utan endast av medierättigheten oaktat vad man säger. Man vill s.a.s. granska och godkänna alla de åsikter som skall spridas i dagspressen, alltså samma sak som man beskyller staten för. Allra tydligast framkom detta vid valrörelsen 2006 då borgarpressen agerade som dagligen utkommande valbroschyrer för alliansen. Jag menar nu inte bara ledarkommentarer utan också andra kommenterande artiklar på nyhetsplats. Rent skandalöst var också hur även själva nyhetsmaterialet utvaldes och utformades med tanke på att ställa alliansen i god dager och den socialdemokratiska regeringen i dålig dager. Det gick helt enkelt inte att följa ens nyhetsflödet och få en rimlig uppfattning av vad som förekom inrikes utan man var där hänvisad till radion och televisionen inom Public service. Den av staten bedrivna medieverksamheten var det som garanterade en fri nyhetsförmedling och en någorlunda allsidig opinionsbildning. Dagspressen utgjorde då hotet mot tryck- och yttrandefriheten och försökte manipulera den demokratiska valprocessen. Jag inser att det var andra frågor som avgjorde valet men vad jag likafullt kritiserar är dagspressens svek mot sin uppgift att sörja för informationen. Men detta anses närmast som haveristiskt att ens diskutera av den allenarådande borgerliga dagspressen.

Överhuvudtaget kan man fråga sig om dagspressens koncentration såsom ett borgerligt medium inte är ägnat att begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på oliktänkande. Och denna aspekt vill man inte heller diskutera - kanske är dagstidningsjournalister som det sägs på tidningsutgivarnas hemsida egentligen rädda för yttrandefriheten, rädda för det fria meningsutbytet och rädda för den öppna diskussionen?

Näringslivets svek mot oss alla.

Det talas så ofta om hur man fuskar med sjukpenning och a-kassa och skatter. Och det tycker jag är bra att man gör. Men det finns också anledning att tala om ett annat fusk som ofta sker i mycket större skala.

För ett år sedan gick en chockvåg genom svensk byggindustri när den vanligaste metoden för att bygga småhus plötsligt stämplades som högriskkonstruktion. Ja, oanvändbar. Fukt- och mögelproblem hade dykt upp i tiotusentals villor och flerfamiljshus som byggts enligt den s.k. enstegsmetoden. De flesta byggföretag har slutat med metoden men trots larmet fortsätter exempelvis byggföretaget JM att använda metoden.

Det svenska byggandet avreglerades 1994. En mängd bindande detaljregler om utformningen fanns fram till dess. För ytterväggar krävdes att de skulle konstrueras så att vatten som kom in i konstruktionen också skulle kunna rinna ut. Väggarna skulle även vara luftade för att kunna torka. Genom avregleringen började de stora företagen bygga enligt enstegsmetoden som var åtskilligt billigare och därför medgav större vinster för företagen. De fukt- och mögelskadade väggarna byggs enligt alltså enligt enstegsmetoden där material läggs till material utan vare sig luftspalter eller dränering. Väggarna är helt täta men i sprickor och i misstag i byggandet tränger vatten in och byggmetoden medger ingen dränering av väggen.

Hur många villor och flerfamiljshus som har byggts med enstegsmetoden är inte känt. Byggbranschen vägrar att berätta. " Av hänsyn till de boende lämnar vi inte ut några siffror", säger representanter för Skanska .

Bara fa'n troet.

I januari 2007 stod att läsa i ett nyskrivet kapitel i Plast- och kemiföretagens senaste handbok om cellplast i väggar. Där beskrivs att en vägg ”med utvändig puts på isolering utan luftspalt måste utföras mycket noggrant så att fukt inte kommer in”. Idag säger tillfrågade experter - bl.a.a den professor som utformat texten - att metoden är omöjlig eftersom vatten förr eller senare letar sig in i husen via till exempel genomföringar för fönster och ventiler, varför den använda byggmetoden är oanvändbar eftersom det blir en "högriskkonstruktion".

De professorer som tidigare alltså rekommenderat enstegsmetoden är i dag överens om följande: Vatten som kommer in måste komma ut någonstans. Det måste gå att skruva upp en krok på en husfasad utan att det blir stora skador.

Ganska klokt, eller hur?! Men är man professor så borde man faktiskt kommit på den saken redan innan metoden sattes i verket. Och hur kan industrin vara så blind för annat än vinstmaximering att man ger sig i kast med en metod, som faktiskt varje lekman som varit med om ett bygge kan räkna räkna ut med arslet att metoden leder till fuktproblem.

Det här med fukt och hus har ju tidigare varit på tapeten och då var det färgfabrikanterna som ljög oss fulla med osakligheter för att få oss att fuska. Hela Småland och norrut i Sverige är fulla av små röda stugor som ursprungligen var målade med falu rödfärg. Så skulle de tjäna mer pengar och blandade plast och lösningsmedel för att göra det billigare för dem och därmed maximera vinsten. Det innebär att hundratusentals stugor fick uppruttnad panel därför att bakom plastfärgen så stängdes fukten in och angrep panelvirket. Det brukar vara uppruttnad panel 1,5 à 2 m upp på väggen. Har färgfabrikanterna någonsin tagit ansvaret för att de tjänade massor med pengar på skitprodukter som förstörde våra hus?

Och inte nog med det ty nu har man uppmärksammat detta med fuktinstängning och konstruerat en silikatfärg som enligt förpackningen ger en fuktgenomsläpplig yta. Men det är bara det - enligt erfarna målare och murare - så ger andra ommålning med silikatfärgen eftersom det rör sig om en plastpigment en lika tät ytteryta som ren plastfärg. Har man ett kalkputsat hus är enda lösningen då att först knacka ner putsen och putsa på nytt samt avfärga med kalk. Liknande problem uppstår om fönster och dörrar målas med plast- eller silikatfärg. Man fortsätter alltså bedrägeriet!

Det värsta i denna nisch av den snöda mammons illdåd inom vissa grenar av näringslivet som jag kommer ihåg är dessa. För ett antal år sedan så sålde Nestle mjölkersättning för barn som visade sig vara undermålig och produkten drogs in i Europa men exporterades till Afrika!! För också ett antal år sedan gjorde ett företag jag tror det var i Spanien så dålig rening av olivolja att hundratals människor avled!!

Allt för att tjäna mer pengar!

Jag menar att ha förtjänsten som enda drivkraft är förödande och beklagar ett samhälle där man inte lär barnen solidaritet och respekt. Man talar om att sälja sin själ till djävulen. Mammon är en av denna svartfigurs alla trägnaste medhjälpare.