Känslor gör en sårbar. När man böjer sig och gråter öppnar man sig för ett nålstick, en ironisk kommentar, en elakhet. När man blir rasande säger man dumma saker och sänker därmed garden och öppnar sig för knockouten. När man skrattar och låter skojet sprudla fram, kan den vuxne med sitt städade lagom få en att känna sig generad och liten. Men vad är det då som känns så riktigt med den spontana gråten, ilskan och skrattet eller det sanslösa skämtet?
Ett sätt som många utvecklar är att likt en eldgaffel bli rak i ryggen och låta intellektuell klarsyn prägla ens förhållningssätt. Jag orkar inte med tårar, dessutom blir det en slags känslomässig utpressning. Javisst, kan det vara så ibland men ändå... Och dessa stökiga människor som låter sin ilska gå ut över andra, det blir ju en slags känslomässig attack som är svår att manövrera. Javisst, kan aggressioner vara till skada i en relation, men ändå så länge det inte handlar om våld... Jag tycker det är så tröstlöst med människor som när det är som allvarligast skämtar bort det som var viktigt. Javisst, kan skojet användas för att vägra närma sig allvar, men ändå är det befriande med ett skratt...
Är inte samhället en bra fortsättning om man vill leva ett känslofritt liv. Soldaten måste var kallblodig och sikta på magen för att oskadliggöra fienden. Företagsledaren måste kallt se till siffrorna och avskeda folk när "lönsamheten" så kräver. Ja, känslor trasslar till det redan i familjen, på arbetsplatsen, i trafiken ... Men vad är livet utan känslor?
Ingmar Bergman är död och SVT 1 hade skjutit in en extrafilm: Smultronstället. Ett underbart återseende med Sjöström och Naima Widstrand. Genom filmen ekar Ingmar Bergmans egen replik från förintervjun: Jag har använt en stor del av mitt liv att arbeta bort det jag fick del av i min uppfostran. Parentetiskt så tror jag att detta är varje medveten människas roll. Rollen är svår eftersom allt inplanterades när vi ännu var okritiska och dessutom av dem som sa att dom älskade oss.
För mig handlade filmen just om det som jag skrev i inledningen, att våga vistas i känslornas kaos och vara levande. Går man genom livet med eldgaffeln i ryggen och allt sorterat i prydliga högar på hjärnkontoret så blir livet knappast levande. Och nog blir det litet tråkigt eftersom det just är känslornas ovisshet skapar både spänning och upphetsning. Man kan förstå att hemska upplevelser i barndomen får barnet att fatta beslutet att inte visa känslor och kanske också sky dem. Det kan också upplevas som förnedrande att gråta eller visa andra känslor. För mycket skoj kan avfärdas som flamsighet och ytlighet ... och vem vill vara det. Själv använde jag, precis som Ingmar Bergman sa, stor del av mitt liv att återerövra mina tårar. Jag undvek alla situationer där tårar hade plats: avsked hade jag inte tid med, vänlighet kunde avfärdas med en sarkasm för att undvika glädjetår, engagemang kunde undvikas genom en rad ytliga sysselsättningar osv.
De är skönt att bli äldre och våga vara sig själv, arg, ledsen, glad och känna sig mer levande. Jag tror det är nödvändigt också att rucka på principer, eller alltså med andra ord ta ställning i varje föreliggande situation utan så mycket fördomar om hur saker skall vara. Det är ett misstag att tro att detta leder till en slags vag obestämdhet. Tvärtom skapar det faktiska ställningstagande i den föreliggande situationenen slags fast rutin att tänka efter. Och det kan ju inte vara så dåligt. Att ta känslorna på allvar behöver inte innebära att man skär halsen av sig och stoppar huvudet under armen. Bl.a. behövs ju huvudet för att uppfatta allt fint i livet...
tisdag 31 juli 2007
söndag 29 juli 2007
1,5 år efter så går det an...
I dagens Sydsvenskan (29/7) har Per T. Ohlsson sin sedvanliga helsida, denna gång med rubriken "Den farliga ängsligheten". Han skriver i ett angeläget ämne, nämligen försvaret av det öppna demokratiska samhället mot bl.a. religiös fundamentalism. Med exempel visar han på att en självcensur börjat breda ut sig:
Efter mordet på den islamkritiske filmaren Theo van Gogh i Amsterdam 2004 och de rasande reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna, först publicerade i danska Jyllands-Posten året därpå, har en ny ängslighet smugit sig in i europeisk offentlighet. Kulturpersonligheter och opinionsbildare som inte dragit sig för att utmana eller driva med religiösa dogmer har liksom börjat se sig över axeln. Att ifrågasätta om Jesus verkligen gick på vattnet eller skoja om brinnande buskar, det går naturligtvis an. Men Muhammed? Farligt, farligt.
och
Förutom några markeringar i pressen, framför allt en vass kolumn av Tor Billgren på Sydsvenskans kultursida, verkar riddarna av den konstärliga friheten ha sprungit och gömt sig.
Vad inte omnämns i söndagsartikeln är att Sydsvenskan på ett märkligt sätt under dessa 1,5 år som förflutit sedan flaggbränningarna och ambassadbränderna i januari/februari 2006 tigit, tigit eller mesat, mesat i redaktionella texter Först i juli 06 skriver Heidi Avellan "Vid profetens skägg" och vid "ettårsjubiléet" Mats Skogkär "Bäst i högtidstal". För att något freda sitt samvete tillåts Carl B Hamilton skriva en skarp blänkare till yttrandefrihetens försvar under den tid då danska flaggor brann "Sverige lämnar Danmark i sticket". Och nu när alla eldar slocknat och självcensurens kranka blekhet finns kvar så tar Per T. Ohlsson bladet från munnen:
Mot denna bakgrund framstår det som en historisk nödvändighet – en plikt – för den liberala demokratin att stå upp för sina grundläggande värden. Även i försvaret av det plumpa och provokativa. Även när upphetsade folkmassor bränner flaggor och hotar med heligt krig. För om demokratin kompromissar när det gäller det mest elementära, som yttrandefrihet och rätten att bekänna sig till vilka gudar som helst eller till inga gudar alls, visar den sig svag. Eftergifter leder, som framgått, bara till nya framstötar. Och då kan inte det öppna samhället framstå som ett skyddande föredöme för alla de muslimer som vill leva i enlighet med vers 256 i Koranens andra sura: Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.
Det är tacknämligt att Sydsvenskans ledarskribent Per T. Ohlsson äntligen i klartext säger det som borde sagts för 1,5 år sedan tillsamman med en publicering av teckningarna så att Sydsvenskans läsare fick klart för sig vad de våldsamma händelserna i delar av arabvärlden egentligen handlade om. Själv har jag flera gånger på denna blogg och blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle skrivit om detta. Den 5 februari 2006 "Medeltida fläktar och rädslans diktatur", 5 mars 2006 "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", 24 november 2006 "Yttrandefrihet - vad är det", 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom inget för högtidstalare", 20 februari 2007 "Islam, demokrati och yttrandefrihet" och nu 21 juli "Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!"
Per T. Ohlsson pratade om att "riddarna av den konstnärliga friheten skulle ha sprungit och gömt sig. Och hur är det då med riddarna av Det fria ordet? Det var ju nämligen inte bara Sydsvenskan som agerade dörrmatta i detta sammanhang. Bloggen den 20 februari 2007 avslutade jag på detta - fortfarande aktuella - sätt:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? ... Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Efter mordet på den islamkritiske filmaren Theo van Gogh i Amsterdam 2004 och de rasande reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna, först publicerade i danska Jyllands-Posten året därpå, har en ny ängslighet smugit sig in i europeisk offentlighet. Kulturpersonligheter och opinionsbildare som inte dragit sig för att utmana eller driva med religiösa dogmer har liksom börjat se sig över axeln. Att ifrågasätta om Jesus verkligen gick på vattnet eller skoja om brinnande buskar, det går naturligtvis an. Men Muhammed? Farligt, farligt.
och
Förutom några markeringar i pressen, framför allt en vass kolumn av Tor Billgren på Sydsvenskans kultursida, verkar riddarna av den konstärliga friheten ha sprungit och gömt sig.
Vad inte omnämns i söndagsartikeln är att Sydsvenskan på ett märkligt sätt under dessa 1,5 år som förflutit sedan flaggbränningarna och ambassadbränderna i januari/februari 2006 tigit, tigit eller mesat, mesat i redaktionella texter Först i juli 06 skriver Heidi Avellan "Vid profetens skägg" och vid "ettårsjubiléet" Mats Skogkär "Bäst i högtidstal". För att något freda sitt samvete tillåts Carl B Hamilton skriva en skarp blänkare till yttrandefrihetens försvar under den tid då danska flaggor brann "Sverige lämnar Danmark i sticket". Och nu när alla eldar slocknat och självcensurens kranka blekhet finns kvar så tar Per T. Ohlsson bladet från munnen:
Mot denna bakgrund framstår det som en historisk nödvändighet – en plikt – för den liberala demokratin att stå upp för sina grundläggande värden. Även i försvaret av det plumpa och provokativa. Även när upphetsade folkmassor bränner flaggor och hotar med heligt krig. För om demokratin kompromissar när det gäller det mest elementära, som yttrandefrihet och rätten att bekänna sig till vilka gudar som helst eller till inga gudar alls, visar den sig svag. Eftergifter leder, som framgått, bara till nya framstötar. Och då kan inte det öppna samhället framstå som ett skyddande föredöme för alla de muslimer som vill leva i enlighet med vers 256 i Koranens andra sura: Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.
Det är tacknämligt att Sydsvenskans ledarskribent Per T. Ohlsson äntligen i klartext säger det som borde sagts för 1,5 år sedan tillsamman med en publicering av teckningarna så att Sydsvenskans läsare fick klart för sig vad de våldsamma händelserna i delar av arabvärlden egentligen handlade om. Själv har jag flera gånger på denna blogg och blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle skrivit om detta. Den 5 februari 2006 "Medeltida fläktar och rädslans diktatur", 5 mars 2006 "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", 24 november 2006 "Yttrandefrihet - vad är det", 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom inget för högtidstalare", 20 februari 2007 "Islam, demokrati och yttrandefrihet" och nu 21 juli "Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!"
Per T. Ohlsson pratade om att "riddarna av den konstnärliga friheten skulle ha sprungit och gömt sig. Och hur är det då med riddarna av Det fria ordet? Det var ju nämligen inte bara Sydsvenskan som agerade dörrmatta i detta sammanhang. Bloggen den 20 februari 2007 avslutade jag på detta - fortfarande aktuella - sätt:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? ... Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
torsdag 26 juli 2007
tisdag 24 juli 2007
En fiffig idé när man vill lösa personalproblem: vi kollar hur aporna har det!
Skrivet: 24 juli kl. 23:20
Ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Skatteverket med sina 10 000 anställda genomför den största omorganisationen på länge. Om fem år räknar verket med att ha 66 kontor på 45 orter. Stordriftsfördelar är tanken men det finns också en övre gräns för hur stora kontoren får bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiveras med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät.
i förhållande till andra primater
"Talet 150 återkommer hela tiden när det handlar om storleken på en grupp som har någon form av social gemenskap. Evolutionsbiologer har sett att primater lever i sociala grupper av olika storlekar", kan man läsa i rapporten.. Beräknat på hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) kan man räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer, fortsätter rapporten. "Utifrån denna formel har man kommit fram till att den optimala gruppen (eller största möjliga) gruppen för människor är 147,8 personer".
generaldirektören
Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket, har svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor.
seriöst ställningstagande?
Anställda och fackföreningen har kraftigt ifrågasatt det seriösa i att bli jämförda med apor och över hur underbyggda övriga ställningstaganden är när över 1 000 anställda tvingas byta arbetsort. Inte heller har facket genom rapporten fått klarläggande i frågan om värdet överhuvudtaget med centraliseringen.
Är vi kanske alla apor (utom Sjöstrand förståss)?
Något dummare och mer provocerande sätt att motivera en omorganisation får man väl leta efter och den där Sjöstrand borde vara mogen för något mindre ansvarsfullt arbete. Ytterligare så borde detta vara en politisk fråga i det att centraliseringen innebär en allvarlig försämring av Skatteverkets service till allmänheten och inte minst alla småföretagare som är beroende av en nära kontakt till skatteverkets handläggare. Men vi i allmänheten och företagarna är väl också apor som kan ges en eller annan banan så att vi håller oss lugna. Hur är med politikerna? Ja, regeringen är väl de största aporna, följt av apgardet i riksdagen? Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag?
Ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Skatteverket med sina 10 000 anställda genomför den största omorganisationen på länge. Om fem år räknar verket med att ha 66 kontor på 45 orter. Stordriftsfördelar är tanken men det finns också en övre gräns för hur stora kontoren får bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiveras med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät.
i förhållande till andra primater
"Talet 150 återkommer hela tiden när det handlar om storleken på en grupp som har någon form av social gemenskap. Evolutionsbiologer har sett att primater lever i sociala grupper av olika storlekar", kan man läsa i rapporten.. Beräknat på hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) kan man räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer, fortsätter rapporten. "Utifrån denna formel har man kommit fram till att den optimala gruppen (eller största möjliga) gruppen för människor är 147,8 personer".
generaldirektören
Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket, har svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor.
seriöst ställningstagande?
Anställda och fackföreningen har kraftigt ifrågasatt det seriösa i att bli jämförda med apor och över hur underbyggda övriga ställningstaganden är när över 1 000 anställda tvingas byta arbetsort. Inte heller har facket genom rapporten fått klarläggande i frågan om värdet överhuvudtaget med centraliseringen.
Är vi kanske alla apor (utom Sjöstrand förståss)?
Något dummare och mer provocerande sätt att motivera en omorganisation får man väl leta efter och den där Sjöstrand borde vara mogen för något mindre ansvarsfullt arbete. Ytterligare så borde detta vara en politisk fråga i det att centraliseringen innebär en allvarlig försämring av Skatteverkets service till allmänheten och inte minst alla småföretagare som är beroende av en nära kontakt till skatteverkets handläggare. Men vi i allmänheten och företagarna är väl också apor som kan ges en eller annan banan så att vi håller oss lugna. Hur är med politikerna? Ja, regeringen är väl de största aporna, följt av apgardet i riksdagen? Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag?
måndag 23 juli 2007
En borgerlig predikant med sin litania.
Under rubriken "Ett genuint borgerligt land" (Sydsvenskan 21/7) skriver i Danmark bosatta docenten i statskunskap Ann-Sofie Dahl att även om det kan "vara svårt att tro vid första anblicken är Danmark faktiskt ganska genuint borgerligt nuförtiden ... Det gör bara landet än mer dejligt". Jo, examen i statkunskap verkar påklistrad för att ge intryck av objektiv redogörelse men egenligen är det en borgerlig predikant som anför sin litania.
Och visst är det borgerligt: Ann-Sofie Dahl inleder sin artikel med att prata om "vem är det som strejkar i dag? Är det fortfarande brevbärarna? Eller busschaufförerna? Eller är det kanske daghemspersonalen den här veckan? Och hur är det egentligen med vårdpersonalen ...Som boende i Danmark lär man sig snabbt att för det mesta är strejk någonstans; frågan är bara var."
Desperata strejker
Jo, nog förstår man att det är ett borgerligt styrt land hon beskriver där man förmodligen försämrat läget för arbetstagarna så att desperata strejker blir enda lösningen för att få fram rimliga löner och villkor. Om man inte är helt korkad så förstår man det. Jag noterar också att samtliga arbetstagare som omnämns är de med förhållandevis låg lön och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Men ingenting av detta besvärar eller är ens värt att ägna en tanke för en borgerligt sinnad docent i statskunskap som bara tycker att Danmark är dejligt.
Den lärda docenten fortsätter sin analys: "Med alla dessa strejker och demonstrationer som hör till vardagen här kan man få intryck av att Danmark är ett land med en stark politisk vänster. Speciellt kombinationen med unikt danska fenomen som "fristaden" Christiania och det numera saligt nedrivna Ungdomshuset på Jagtvej 69."
Låginkomsttagare och andra utsatta
Vad först rör Christiania så trodde jag att just den borgerliga regeringen gett invånarna där ett ultimatum och avser att göra om "fristaden" till en verkligt maffig rikemansförort med exklusiva bostäder. Och Ungdomshuset som upplåtits till ungdomarna såldes helt plötsligt till en sjuk sekt som med polisen hjälp kastade ut ungdomarna och omedelbart rev huset för att bygga ett skrytbygge. Så inte finns det någon tvekan om att borgerliga tankar regerar i Danmark; även om hanteringen av ungdomshuset sköttes av den socialdemokratiske överborgmästaren i Köpenhamn. Men man undrar ju faktiskt vad det är en statskunskapsskolad person vill dra för slutsatser av att "strejker och demonstrationer" hör till vardagen. Är det möjligen så att låginkomsttagare och andra utsatta i det danska samhället vill protestera mot de sociala och ekonomiska övergreppen av en borgerlig regering. Eller är det någon annan slutsats? Förutom att Danmark är dejligt?
Inga danska skattesänkningar och välfärdspaket
Men det finns två intressanta noteringar i artikeln av Ann-Sofie Dahl, nämligen "den pågående välfärdsreformen" och det faktum att Venstre vägrat genomföra skattesänkningar. Men dessa omständigheter omnämns bara flyktigt och man lämnas i ovisshet vad detta handlar om. Båda dessa omständigheter är emellertid intressanta för en jämförelse med Sverige där högerregeringen genomfört en kraftig välfärdsförsämring för det mest utsatta grupperna samtidigt som man genomfört kraftiga skattesänkningar till förmån för de rikaste i samhället. För att ytterligare mjuka upp arbetstagarna i Sverige vill högern nu genomföra en arbetskraftsinvandring för att hålla löner och andra anspråk på arbetsgivarna i schack. Men de enda två punkter som är av intresse för en svensk läsare har docenten Ann-Sofie Dahl inte brytt sig om att berätta närmare om.
Är borgerliga Danmark dejligt?
Är Danmark verkligen dejligt med sin vägran att acceptera betalning med annat än danskt betalkort? Är Danmark verkligen dejligt med sina invandringsbestämmelser som tvingar danskar som gift sig med andra än danskar att bosätta sig i Sverige? Är Danmark verkligen dejligt med sitt deltagande i Irakkriget och uppställning på Bush?
Och visst är det borgerligt: Ann-Sofie Dahl inleder sin artikel med att prata om "vem är det som strejkar i dag? Är det fortfarande brevbärarna? Eller busschaufförerna? Eller är det kanske daghemspersonalen den här veckan? Och hur är det egentligen med vårdpersonalen ...Som boende i Danmark lär man sig snabbt att för det mesta är strejk någonstans; frågan är bara var."
Desperata strejker
Jo, nog förstår man att det är ett borgerligt styrt land hon beskriver där man förmodligen försämrat läget för arbetstagarna så att desperata strejker blir enda lösningen för att få fram rimliga löner och villkor. Om man inte är helt korkad så förstår man det. Jag noterar också att samtliga arbetstagare som omnämns är de med förhållandevis låg lön och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Men ingenting av detta besvärar eller är ens värt att ägna en tanke för en borgerligt sinnad docent i statskunskap som bara tycker att Danmark är dejligt.
Den lärda docenten fortsätter sin analys: "Med alla dessa strejker och demonstrationer som hör till vardagen här kan man få intryck av att Danmark är ett land med en stark politisk vänster. Speciellt kombinationen med unikt danska fenomen som "fristaden" Christiania och det numera saligt nedrivna Ungdomshuset på Jagtvej 69."
Låginkomsttagare och andra utsatta
Vad först rör Christiania så trodde jag att just den borgerliga regeringen gett invånarna där ett ultimatum och avser att göra om "fristaden" till en verkligt maffig rikemansförort med exklusiva bostäder. Och Ungdomshuset som upplåtits till ungdomarna såldes helt plötsligt till en sjuk sekt som med polisen hjälp kastade ut ungdomarna och omedelbart rev huset för att bygga ett skrytbygge. Så inte finns det någon tvekan om att borgerliga tankar regerar i Danmark; även om hanteringen av ungdomshuset sköttes av den socialdemokratiske överborgmästaren i Köpenhamn. Men man undrar ju faktiskt vad det är en statskunskapsskolad person vill dra för slutsatser av att "strejker och demonstrationer" hör till vardagen. Är det möjligen så att låginkomsttagare och andra utsatta i det danska samhället vill protestera mot de sociala och ekonomiska övergreppen av en borgerlig regering. Eller är det någon annan slutsats? Förutom att Danmark är dejligt?
Inga danska skattesänkningar och välfärdspaket
Men det finns två intressanta noteringar i artikeln av Ann-Sofie Dahl, nämligen "den pågående välfärdsreformen" och det faktum att Venstre vägrat genomföra skattesänkningar. Men dessa omständigheter omnämns bara flyktigt och man lämnas i ovisshet vad detta handlar om. Båda dessa omständigheter är emellertid intressanta för en jämförelse med Sverige där högerregeringen genomfört en kraftig välfärdsförsämring för det mest utsatta grupperna samtidigt som man genomfört kraftiga skattesänkningar till förmån för de rikaste i samhället. För att ytterligare mjuka upp arbetstagarna i Sverige vill högern nu genomföra en arbetskraftsinvandring för att hålla löner och andra anspråk på arbetsgivarna i schack. Men de enda två punkter som är av intresse för en svensk läsare har docenten Ann-Sofie Dahl inte brytt sig om att berätta närmare om.
Är borgerliga Danmark dejligt?
Är Danmark verkligen dejligt med sin vägran att acceptera betalning med annat än danskt betalkort? Är Danmark verkligen dejligt med sina invandringsbestämmelser som tvingar danskar som gift sig med andra än danskar att bosätta sig i Sverige? Är Danmark verkligen dejligt med sitt deltagande i Irakkriget och uppställning på Bush?
lördag 21 juli 2007
Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!
Under rubriken "Satirteckningars uppgift är att vara kränkande" publicerar Sydsvenskan i kulturdelen 21/7 ett tvåsidigt uppslag med intervju av kulturredaktören Flemming Rose. Han står fast vid att det var ett bra beslut att trycka teckningarna. Hans beslut att publicera karikatyrerna ledde till människors död, ambassadbränningar, upplopp, kravaller, skadegörelse för att nu inte nämna de omfattande bojkottaktionerna i arabvärlden mot danska och även nordiska produkter. Som en följd av sitt beslut är han numera struken ur alla register och kan inte nås annat än att kontakt förmedlas via tidningen. Även hans familj fick lida för reaktioner mot beslutet och lever fortfarande under medvetande om de hot som riktats mot dem.
Systemkritiker förebild
Det är en omfattande intervju med tecknad levnadsbakgrund ända sedan ungdomen, då han lärde känna systemkritiker i Sovjet. När karikatyrerna blev aktuella blev han satt under press men hävdar "att böja mig och be om ursäkt hade varit ett förräderi mot dessa förebilder". "Muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i hånfullhet, spott och förlöjligande inom lagens ramar." Kärnpunkten är hur man väljer att förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.
Bryta tabu
Han tog kontakt med tidningstecknarföreningen efter det att han fått reda på att danska tecknare önskade vara anonyma för att göra illustrationer till Kåre Blutingens bok om Muhammed. Några svarade att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Naturligtvis kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning men när nejet består av självcensur så är det inte ok. Han ville utmana rädslan, bryta ett tabu och på så sätt värna om yttrandefriheten.
Inget legalt kränkningsskydd
Han är stark motståndare till alla lagar som skyddar grupper mot kränkning eftersom de alltid kan användas mot oliktänkande, och ytterst demokratin. Han kunde sålunda tänka sig att publicera vinnande bidrag i en iransk tidningstävling om roligaste Förintelseteckningen.
Jag kan inte hålla med om det sista
Beträffande det sist sagda så vill jag genast säga att det finns en markant skillnad mellan att förstärka rasism och fördomar och jag är inte beredd att acceptera att judar i tidningar framställs som giriga barnaskändare eller homosexuella pekas ut som sjuka ungdomsförförare eller färgade påstås vara imbecilla på exempelvis det sätt som skedde i nazistpressen. För mig framstår det som ganska lätt att särskilja dessa övergrepp mot medborgare från företeelser som hotar demokratin såsom politisk eller religiös överhöghet, fundamentalism, terror, diktatur osv. Så i detta stycke tycker jag att Flemming Rose går till klar överdrift. Inte heller delar jag hans uppfattning att satir med nödvändighet skall vara kränkande - även viss finess på området - exempelvis Bertil Almquists helt underbara karikatyrer i Aftonbladet - kan ju tolereras!
Upprörande feghet
När det gäller Muhammed-karikatyrerna var jag först tveksam men från det ögonblick då ambassadbränningarna började och imamerna hotade var jag synnerligen upprörd över att svenska media visade en sådan markant feghet i försvaret av yttrandefriheten. Typiskt är väl att ingen journalist hängdes ut medan en slags syndabock utmålades i Laila Freivalds som påstods ha skrivit ett brev till någon potentat i arabvärlden och verkat för att den nazistiska hemsida där karikatyrerna publicerades stängdes. Jag har ingenting övers för nazister men det är en skandal att just nazisterna blev de som publicerade bilderna. Det löjliga är att bilderna fanns publicerade på nätet och först när man alltså tittade där kunde man konstatera att det inte rörde sig om något förakt för muslimer utan några raka politiska örfilar mot terrorism och den fundamentalism som bejakar ett patriarkalt samhälle. Den nekade publiceringen blev alltså alibit för att kunna hävda att teckningarna var rasistiska, smaklösa och liknande. Det enda man kan säga om dem var att de inte var särskilt välgjorda. Men det motiverar knappast publiceringsförbud av det som orsakade dessa uppseendeväckande händelser i den muslimska världen.
Hemlig överenskommelse om tystnad?
Fortfarande döljer sig en rad oklarheter i svenska medias förhållningssätt. En rad kända journalister ryckte ut och "var överens om" att Jyllandsposten var en närmast nazistinfluerad, i vart fall starkt högervriden och invandrarfientlig tidning. Man projicerade alltså sin egen feghet på så sätt att man okvädade Jyllandsposten! Hela Danmark var ju främlingsfientligt så detta med karikatyrerna var väl bara på sin plats kunde dessa yttrandefrihetens riddare kläcka ur sig. Och hur kunde man över en natt denna massiva enighet i publiceringsfrågan uppstå? Ja, de som försvarade Jyllandsposten och angrep inställningen i svenska media blev likaså misstänkliggjorda och närmast ansedda som landsförrädare i och med att man ville utsätta Sverige för samma våldsamma uppmärksamhet som Danmark. Man frågar sig också varför ingen försökt klarlägga de överenskommelser som måste ha föregått tigandet i Sverige? Är det för farligt och för obekvämt att granska journalistkolleger? Typiskt är väl - och i och för sig lovvärt - att man nu kan göra en heluppslagsartikel om Flemming Rose utan att andas ett ord om hans "högerextrema främlingsfientlighet", nämligen det ansvarsmedvetna journalister kläckte ur sig när det osade katt.
Tidigare bloggat om karikatyrerna
Redan den 5 februari 2006 skrev jag på denna blogg om teckningarna "Medeltida fläktar och rädslans diktaur", den 5 mars "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", den 24 november "Yttrandefrihet - vad är det?", den 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom - inget för högtidstalare", den 20 februari "Islam, demokrati och yttrandefrihet". Även senare har jag haft anledning att återkomma i frågan. Den sistnämnda bloggen avslutades så här:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? Inte ens Per Wirténs Bekännelse att han hade fel i sin åsikt att det var rätt att vägra att publicera och Mats Skogkärs milda framtoning i "Bäst i högtidstal" kan ett år efter det begav sig få fullt instämmande. Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Måste vi anlita en dansk?
Dessa frågor är fortfarande inte klarlagda och modet har ju tidigare inte visat sig vara en framträdande egenskap hos svenska journalister så vi - den svenska allmänheten - lär väl få fortleva i ovisshet med våra farhågor för nyhetsförmedlingen och vår nollställda respekt för journalister. Kanske skulle vi be någon dansk att klarlägga saken?
Systemkritiker förebild
Det är en omfattande intervju med tecknad levnadsbakgrund ända sedan ungdomen, då han lärde känna systemkritiker i Sovjet. När karikatyrerna blev aktuella blev han satt under press men hävdar "att böja mig och be om ursäkt hade varit ett förräderi mot dessa förebilder". "Muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i hånfullhet, spott och förlöjligande inom lagens ramar." Kärnpunkten är hur man väljer att förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.
Bryta tabu
Han tog kontakt med tidningstecknarföreningen efter det att han fått reda på att danska tecknare önskade vara anonyma för att göra illustrationer till Kåre Blutingens bok om Muhammed. Några svarade att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Naturligtvis kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning men när nejet består av självcensur så är det inte ok. Han ville utmana rädslan, bryta ett tabu och på så sätt värna om yttrandefriheten.
Inget legalt kränkningsskydd
Han är stark motståndare till alla lagar som skyddar grupper mot kränkning eftersom de alltid kan användas mot oliktänkande, och ytterst demokratin. Han kunde sålunda tänka sig att publicera vinnande bidrag i en iransk tidningstävling om roligaste Förintelseteckningen.
Jag kan inte hålla med om det sista
Beträffande det sist sagda så vill jag genast säga att det finns en markant skillnad mellan att förstärka rasism och fördomar och jag är inte beredd att acceptera att judar i tidningar framställs som giriga barnaskändare eller homosexuella pekas ut som sjuka ungdomsförförare eller färgade påstås vara imbecilla på exempelvis det sätt som skedde i nazistpressen. För mig framstår det som ganska lätt att särskilja dessa övergrepp mot medborgare från företeelser som hotar demokratin såsom politisk eller religiös överhöghet, fundamentalism, terror, diktatur osv. Så i detta stycke tycker jag att Flemming Rose går till klar överdrift. Inte heller delar jag hans uppfattning att satir med nödvändighet skall vara kränkande - även viss finess på området - exempelvis Bertil Almquists helt underbara karikatyrer i Aftonbladet - kan ju tolereras!
Upprörande feghet
När det gäller Muhammed-karikatyrerna var jag först tveksam men från det ögonblick då ambassadbränningarna började och imamerna hotade var jag synnerligen upprörd över att svenska media visade en sådan markant feghet i försvaret av yttrandefriheten. Typiskt är väl att ingen journalist hängdes ut medan en slags syndabock utmålades i Laila Freivalds som påstods ha skrivit ett brev till någon potentat i arabvärlden och verkat för att den nazistiska hemsida där karikatyrerna publicerades stängdes. Jag har ingenting övers för nazister men det är en skandal att just nazisterna blev de som publicerade bilderna. Det löjliga är att bilderna fanns publicerade på nätet och först när man alltså tittade där kunde man konstatera att det inte rörde sig om något förakt för muslimer utan några raka politiska örfilar mot terrorism och den fundamentalism som bejakar ett patriarkalt samhälle. Den nekade publiceringen blev alltså alibit för att kunna hävda att teckningarna var rasistiska, smaklösa och liknande. Det enda man kan säga om dem var att de inte var särskilt välgjorda. Men det motiverar knappast publiceringsförbud av det som orsakade dessa uppseendeväckande händelser i den muslimska världen.
Hemlig överenskommelse om tystnad?
Fortfarande döljer sig en rad oklarheter i svenska medias förhållningssätt. En rad kända journalister ryckte ut och "var överens om" att Jyllandsposten var en närmast nazistinfluerad, i vart fall starkt högervriden och invandrarfientlig tidning. Man projicerade alltså sin egen feghet på så sätt att man okvädade Jyllandsposten! Hela Danmark var ju främlingsfientligt så detta med karikatyrerna var väl bara på sin plats kunde dessa yttrandefrihetens riddare kläcka ur sig. Och hur kunde man över en natt denna massiva enighet i publiceringsfrågan uppstå? Ja, de som försvarade Jyllandsposten och angrep inställningen i svenska media blev likaså misstänkliggjorda och närmast ansedda som landsförrädare i och med att man ville utsätta Sverige för samma våldsamma uppmärksamhet som Danmark. Man frågar sig också varför ingen försökt klarlägga de överenskommelser som måste ha föregått tigandet i Sverige? Är det för farligt och för obekvämt att granska journalistkolleger? Typiskt är väl - och i och för sig lovvärt - att man nu kan göra en heluppslagsartikel om Flemming Rose utan att andas ett ord om hans "högerextrema främlingsfientlighet", nämligen det ansvarsmedvetna journalister kläckte ur sig när det osade katt.
Tidigare bloggat om karikatyrerna
Redan den 5 februari 2006 skrev jag på denna blogg om teckningarna "Medeltida fläktar och rädslans diktaur", den 5 mars "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", den 24 november "Yttrandefrihet - vad är det?", den 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom - inget för högtidstalare", den 20 februari "Islam, demokrati och yttrandefrihet". Även senare har jag haft anledning att återkomma i frågan. Den sistnämnda bloggen avslutades så här:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? Inte ens Per Wirténs Bekännelse att han hade fel i sin åsikt att det var rätt att vägra att publicera och Mats Skogkärs milda framtoning i "Bäst i högtidstal" kan ett år efter det begav sig få fullt instämmande. Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Måste vi anlita en dansk?
Dessa frågor är fortfarande inte klarlagda och modet har ju tidigare inte visat sig vara en framträdande egenskap hos svenska journalister så vi - den svenska allmänheten - lär väl få fortleva i ovisshet med våra farhågor för nyhetsförmedlingen och vår nollställda respekt för journalister. Kanske skulle vi be någon dansk att klarlägga saken?
torsdag 19 juli 2007
Bakslag för demokratin i EU
Idag kom generaladvokatens i EG-domstolen utlåtande om den svenska vinskatten, vari han föreslår domstolen att fastslå att Sverige gynnar inhemsk ölproduktion genom högre skatt på vin och därigenom bryter mot principen om fri konkurrens. Domstolen behöver inte följa förslaget men mycket lutar åt det.
Odemokratisk domstol
Domstolen består av nio juridiskt välutbildade män, som utan möjlighet till korrigering genom överklagande eller demokratiskt förankrat parlamentsbeslut (som till exempel vår egen Högsta domstol). Inte heller har EG-domstolen som i Sverige noga utformad lagstiftning med förtydligande förarbeten att gå efter utan enbart de kortfattade fördragen som egentligen endast innefattar rubriker med slagordmässiga formuleringar. Domstolen uttolkar dessa slagord och skriver alltså egentligen själv den lagstiftning man avkunnar domar efter. Det innebär en stor frihet för domstolsledamöterna som saknar all demokratisk förankring att "tycka till". Och genom att "tycka till" så kan man alltså upphäva i demokratisk ordning tillkommen lagstiftning i ett medlemsland. Detta är acceptabelt i en papiststat där "sanningen" kommer från ovan men knappast i en sammanslutning som vill göra anspråk på att vara demokratisk.
Beskattning efter alkoholhalt
Bakgrunden i det aktuella fallet är att både öl och vin beskattas i Sverige efter dryckernas alkoholhalt. Detta får till följd att öl med lägre alkoholhalt beskattas lägre än vin med högre. Kommissionen anser att det ger högre skatt på bordsviner per enhet alkohol än öl. Vidare anger kommissionen att en överväldigande andel av det öl som dricks i Sverige tillverkas inom landet medan vinet kommer från andra länder. "Resultatet är att skattesystemet på ett effektivt sätt medverkar till att forma konsumenterna smak genom att befästa den fördel som ölet har och diskriminera vin från andra medlemsstater", heter det i anmälan till domstolen mot Sverige. Detta skulle alltså ske på ett sätt som strider mot EG-rätten.
Förtiger subventioner till vinindustrin
Vad generaladvokaten i sitt utlåtande förtiger är att EU:s vinindustrier inte är - med ett understatement -några frihandelns praktexempel. Såväl Frankrike som Tyskland och Portugal motsätter sig nämligen alla liberaliseringar av vinsektorn. Dessutom är överproduktion på vin inom EU, de s.k. vinsjöarna, en effekt av den perverterade jordbrukspolitik som bedrivs inom EU; fortfarande lägger EU omkring 500 miljoner euro om året bara på att göra sig av med överflödigt vin som inte har gått att sälja. Att generaladvokaten på ovan angett sätt försöker konstruera ett otillåtet handelshinder när EU och de aktuella länderna med ofantliga belopp subventionerar sin vinproduktion är inte bara partiskt utan lika obegripligt som att sila mygg och svälja kameler (Matteus 23,24).
Svenska bryggerier misgynnade
En annan part i målet, branschorganisationen Sveriges bryggerier, håller inte med generaladvokatens bedömning att Sverige gynnar den inhemska bryggerinäringen på bekostnad av utländska vinproducenter. I och med att vi har systembolagsmonopol så finns ju möjligheter för vinproducenter att sälja i det här landet genom en välorganiserad distributions- och försäljningsorganisation. Någon motsvarande möjlighet finns inte för svenska ölproducenter i de aktuella länderna ute i Europa. Egentligen är det alltså svenska ölbryggerier som diskrimineras när det gäller möjligheterna till försäljning.
Medias hyckleri
Svenska media har i hög grad talat om "punkterad alkoholskatt", "bakslag för svensk alkoholpolitik" och "underkännande av alkoholförmynderiet". Det är ynkligt att så få journalister förstår vad en ansvarfull linje i fråga alkohol är och att man sväljer den kontinentala synen där leverskador och ekonomisk misär följer bristen på en inkännande alkoholpolitik. Domstolen generaladvokat gör det uppenbarligen väl medveten om att den största brottet mot konkurrensregeln i detta sammanhang är jordbrukssubventionerna till vinodlarna. Skall även domstolen svälja betet och gynna vinmaffian?
Diskussion om domstolens vara måste tas på allvar
Det är verkligen dags att börja fundera över hur man skall undanröja denna brist på demokrati som EG-domstolen utgör. Och den som inte tar denna diskussion på allvar slår spikar i den kista där man mer och mer bäddar för den nuvarande odemokratiska Europagemenskapen.
Odemokratisk domstol
Domstolen består av nio juridiskt välutbildade män, som utan möjlighet till korrigering genom överklagande eller demokratiskt förankrat parlamentsbeslut (som till exempel vår egen Högsta domstol). Inte heller har EG-domstolen som i Sverige noga utformad lagstiftning med förtydligande förarbeten att gå efter utan enbart de kortfattade fördragen som egentligen endast innefattar rubriker med slagordmässiga formuleringar. Domstolen uttolkar dessa slagord och skriver alltså egentligen själv den lagstiftning man avkunnar domar efter. Det innebär en stor frihet för domstolsledamöterna som saknar all demokratisk förankring att "tycka till". Och genom att "tycka till" så kan man alltså upphäva i demokratisk ordning tillkommen lagstiftning i ett medlemsland. Detta är acceptabelt i en papiststat där "sanningen" kommer från ovan men knappast i en sammanslutning som vill göra anspråk på att vara demokratisk.
Beskattning efter alkoholhalt
Bakgrunden i det aktuella fallet är att både öl och vin beskattas i Sverige efter dryckernas alkoholhalt. Detta får till följd att öl med lägre alkoholhalt beskattas lägre än vin med högre. Kommissionen anser att det ger högre skatt på bordsviner per enhet alkohol än öl. Vidare anger kommissionen att en överväldigande andel av det öl som dricks i Sverige tillverkas inom landet medan vinet kommer från andra länder. "Resultatet är att skattesystemet på ett effektivt sätt medverkar till att forma konsumenterna smak genom att befästa den fördel som ölet har och diskriminera vin från andra medlemsstater", heter det i anmälan till domstolen mot Sverige. Detta skulle alltså ske på ett sätt som strider mot EG-rätten.
Förtiger subventioner till vinindustrin
Vad generaladvokaten i sitt utlåtande förtiger är att EU:s vinindustrier inte är - med ett understatement -några frihandelns praktexempel. Såväl Frankrike som Tyskland och Portugal motsätter sig nämligen alla liberaliseringar av vinsektorn. Dessutom är överproduktion på vin inom EU, de s.k. vinsjöarna, en effekt av den perverterade jordbrukspolitik som bedrivs inom EU; fortfarande lägger EU omkring 500 miljoner euro om året bara på att göra sig av med överflödigt vin som inte har gått att sälja. Att generaladvokaten på ovan angett sätt försöker konstruera ett otillåtet handelshinder när EU och de aktuella länderna med ofantliga belopp subventionerar sin vinproduktion är inte bara partiskt utan lika obegripligt som att sila mygg och svälja kameler (Matteus 23,24).
Svenska bryggerier misgynnade
En annan part i målet, branschorganisationen Sveriges bryggerier, håller inte med generaladvokatens bedömning att Sverige gynnar den inhemska bryggerinäringen på bekostnad av utländska vinproducenter. I och med att vi har systembolagsmonopol så finns ju möjligheter för vinproducenter att sälja i det här landet genom en välorganiserad distributions- och försäljningsorganisation. Någon motsvarande möjlighet finns inte för svenska ölproducenter i de aktuella länderna ute i Europa. Egentligen är det alltså svenska ölbryggerier som diskrimineras när det gäller möjligheterna till försäljning.
Medias hyckleri
Svenska media har i hög grad talat om "punkterad alkoholskatt", "bakslag för svensk alkoholpolitik" och "underkännande av alkoholförmynderiet". Det är ynkligt att så få journalister förstår vad en ansvarfull linje i fråga alkohol är och att man sväljer den kontinentala synen där leverskador och ekonomisk misär följer bristen på en inkännande alkoholpolitik. Domstolen generaladvokat gör det uppenbarligen väl medveten om att den största brottet mot konkurrensregeln i detta sammanhang är jordbrukssubventionerna till vinodlarna. Skall även domstolen svälja betet och gynna vinmaffian?
Diskussion om domstolens vara måste tas på allvar
Det är verkligen dags att börja fundera över hur man skall undanröja denna brist på demokrati som EG-domstolen utgör. Och den som inte tar denna diskussion på allvar slår spikar i den kista där man mer och mer bäddar för den nuvarande odemokratiska Europagemenskapen.
"Riskfritt" Saco-förslag?
Gårdagens blogg föranledde Gunnar Wetterberg att svara:
... Jag tror möjligen Du tolkar in lite väl mycket i det jag sade. Det mest sannolika om det blev en sådan lösning är att vi skulle få avtalslösningar för var och en av de tre stora sektorerna - stat, kommun/landsting och privat näringsliv. Där är riskutjämningen och basen för försäkringen bred nog att hamna i lösningar som ligger rätt nära den vi i dag har i det offentliga systemet.
Fa'n trot sa jag och skrev följande svar:
Tack för svar. Man kan ju alltid hoppas. Men med den nuvarande högerregeringen är det väl knappast troligt med tanke på hur man ordnat arbetslöshetsförsäkringen, där man just velat att i stort sett varje branch skall bära sina kostnader vilket just fått ett ojämlikt resultat, ojämlikt när det gäller höglöneyrken visavi låglönedito, ojämlikt när det gäller statliga och privata tjänstemän i övre delen av hierarkin visavi arbetare och ojämlikt när det gäller män visavi kvinnor.
Man kan ju alltid leva på förhoppningar särskilt när det gäller att förhoppningar leder fram till tankar som grymt gynnar den egna gruppen. Jag skäms fortfarande över detta initiativ såsom Sacomedlem.
... Jag tror möjligen Du tolkar in lite väl mycket i det jag sade. Det mest sannolika om det blev en sådan lösning är att vi skulle få avtalslösningar för var och en av de tre stora sektorerna - stat, kommun/landsting och privat näringsliv. Där är riskutjämningen och basen för försäkringen bred nog att hamna i lösningar som ligger rätt nära den vi i dag har i det offentliga systemet.
Fa'n trot sa jag och skrev följande svar:
Tack för svar. Man kan ju alltid hoppas. Men med den nuvarande högerregeringen är det väl knappast troligt med tanke på hur man ordnat arbetslöshetsförsäkringen, där man just velat att i stort sett varje branch skall bära sina kostnader vilket just fått ett ojämlikt resultat, ojämlikt när det gäller höglöneyrken visavi låglönedito, ojämlikt när det gäller statliga och privata tjänstemän i övre delen av hierarkin visavi arbetare och ojämlikt när det gäller män visavi kvinnor.
Man kan ju alltid leva på förhoppningar särskilt när det gäller att förhoppningar leder fram till tankar som grymt gynnar den egna gruppen. Jag skäms fortfarande över detta initiativ såsom Sacomedlem.
SACO går i regeringens ledband och vill öka klyftorna i samhället
"Jag vill ha raka rör från arbetsgivaren till avtalsförsäkringen", säger Sacos politiska chef Gunnar Wetterberg. Sjukförsäkringen ska lyftas ur statsfinanserna och skattesystemet och bli ett ansvar för arbetsmarknadens parter, en ren avtalsförsäkring. Vad han inte sa var att Sacos högbetalda medlemmar har allt att vinna på förslaget.
Privat eller offentligt
Socialförsäkringarna är stor del av vår välfärd och helt avgörande för vår trygghet vid sjukdom, barnafödande, pension. Vad ska samhället och skattebetalarna stå för och vad kan medborgarna/löntagarna ta större ansvar för? Var skall gränsen för privat och offentligt i välfärden gå? Nuvarande regeringen och de välbeställda i samhället ser gärna privata lösningar där solidaritet mellan olika grupper blir obefintlig. Wetterbergs "raka rör" innebär att man inte går via statsbudgeten och Försäkringskassan, utan låter arbetsgivaren direkt betala till min försäkring och jag får pengarna när jag blir sjuk. Detta ger ett samhälle med dramatiska klassskillnader och stora sociala orättvisor.
Gynnar högavlönade
Akademiker med goda löner som arbetar under goda arbetsförhållanden på kontor blir sjuktalen låga. Vid avtalskonstruktionen blir då också avgifterna låga. Bilden för andra grupper utanför Saco såsom vårdbiträden, byggjobbare, städare, gruvarbetare m.fl med tuffa fysiska arbetsvillkor blir en helt annan. Förslitningsskador och de hårda arbetsvilkoren ger högre sjukfrånvaro, oftast förenat med låg lön, vilket iu sin tur ger sämre möjligheter till rekreation, stimulerande avkoppling osv, allt ger en sämre hälsa. Och vid sämre hälsa i en grupp blir avgifterna för en avtalsförsäkring vid sjukdom avsevärt högre.
Lägre avgift - högre lön
Ett sådant system ger också helt olika utrymme för löneökningar. Har arbetsgivaren låga avgifter till sjukförsäkringen finns ökat utrymme för löneökningar. Så skulle klassklyftorna snabbt växa mellan olika löntagargrupper. I flera avseenden skulle ett sådant system alltså vara orättvist men kanske faller det därmed högerregeringen på läppen. Saco borde verkligen skämmas att att så hejdlöst spela ut de egna medlemmarsnas rent egoistiska intressen.
Ojämlikhet
Redan nu finns en rad avtalsförsäkringar vid sidan av de allmänna socialförsäkringarna. De ger olika och ojämlika villkor. De gynnar män mer än kvinnor, högavlönade mer än lågavlönade, mest gynnar de statligt och privat anställda tjänstemän med hög lön. Sämst ersättningar har kommunalanställda kvinnor och privatanställda arbetare. Redan här befästs orättvisorna och cementeras det ojämlika samhälle.
Utjämna risker och fördelning
Våra allmänna socialförsäkringar bygger på principen att utjämna risker. De ska ge inkomsttrygghet för alla vid sjukdom, arbetslöshet och annan arbetsoförmåga. Gemensam och solidarisk finansiering genom det offentliga blir därvid en del av ett socialt ansvarstagande i samhället. Detta är ett grundkrav som vänstern måste kämpa för när nu högerregeringen påhejade av Saco river ner resterna av folkhemmet för att ge plats för den ohöljda egoismen.
Den råa egoismen
Man har lyckats i pensionshänseende att göra alla väletablerade till aktie- och fondnördar istället för att låta experter svara för pensionsförvaltningen. Men hur många står inte utanför detta. Det är skrämmande hur seriösa personer som Gunnar Wetterberg kan blåsa på denna utveckling där bara eliten gynnas.
Privat eller offentligt
Socialförsäkringarna är stor del av vår välfärd och helt avgörande för vår trygghet vid sjukdom, barnafödande, pension. Vad ska samhället och skattebetalarna stå för och vad kan medborgarna/löntagarna ta större ansvar för? Var skall gränsen för privat och offentligt i välfärden gå? Nuvarande regeringen och de välbeställda i samhället ser gärna privata lösningar där solidaritet mellan olika grupper blir obefintlig. Wetterbergs "raka rör" innebär att man inte går via statsbudgeten och Försäkringskassan, utan låter arbetsgivaren direkt betala till min försäkring och jag får pengarna när jag blir sjuk. Detta ger ett samhälle med dramatiska klassskillnader och stora sociala orättvisor.
Gynnar högavlönade
Akademiker med goda löner som arbetar under goda arbetsförhållanden på kontor blir sjuktalen låga. Vid avtalskonstruktionen blir då också avgifterna låga. Bilden för andra grupper utanför Saco såsom vårdbiträden, byggjobbare, städare, gruvarbetare m.fl med tuffa fysiska arbetsvillkor blir en helt annan. Förslitningsskador och de hårda arbetsvilkoren ger högre sjukfrånvaro, oftast förenat med låg lön, vilket iu sin tur ger sämre möjligheter till rekreation, stimulerande avkoppling osv, allt ger en sämre hälsa. Och vid sämre hälsa i en grupp blir avgifterna för en avtalsförsäkring vid sjukdom avsevärt högre.
Lägre avgift - högre lön
Ett sådant system ger också helt olika utrymme för löneökningar. Har arbetsgivaren låga avgifter till sjukförsäkringen finns ökat utrymme för löneökningar. Så skulle klassklyftorna snabbt växa mellan olika löntagargrupper. I flera avseenden skulle ett sådant system alltså vara orättvist men kanske faller det därmed högerregeringen på läppen. Saco borde verkligen skämmas att att så hejdlöst spela ut de egna medlemmarsnas rent egoistiska intressen.
Ojämlikhet
Redan nu finns en rad avtalsförsäkringar vid sidan av de allmänna socialförsäkringarna. De ger olika och ojämlika villkor. De gynnar män mer än kvinnor, högavlönade mer än lågavlönade, mest gynnar de statligt och privat anställda tjänstemän med hög lön. Sämst ersättningar har kommunalanställda kvinnor och privatanställda arbetare. Redan här befästs orättvisorna och cementeras det ojämlika samhälle.
Utjämna risker och fördelning
Våra allmänna socialförsäkringar bygger på principen att utjämna risker. De ska ge inkomsttrygghet för alla vid sjukdom, arbetslöshet och annan arbetsoförmåga. Gemensam och solidarisk finansiering genom det offentliga blir därvid en del av ett socialt ansvarstagande i samhället. Detta är ett grundkrav som vänstern måste kämpa för när nu högerregeringen påhejade av Saco river ner resterna av folkhemmet för att ge plats för den ohöljda egoismen.
Den råa egoismen
Man har lyckats i pensionshänseende att göra alla väletablerade till aktie- och fondnördar istället för att låta experter svara för pensionsförvaltningen. Men hur många står inte utanför detta. Det är skrämmande hur seriösa personer som Gunnar Wetterberg kan blåsa på denna utveckling där bara eliten gynnas.
söndag 15 juli 2007
Är det gammalmodigt med visioner?
I förra inlägget skrev jag om att det saknades visioner och ställde mig frågan: Hur formulerar man en vision om ett alternativt samhälle till detta högersamhälle? Vänstern måste för att vinna nästa val ge oss en vision om något annat. Det bra med rådslag och förankring av politiken men vi måste skapa vingarna genom vilka politiken tar luft och kan lyfta oss bort från vinst- och utnyttjarsamhället!
När jag i går pratade med en god vän så kom samtalet just att röra de visioner som finns i samhället i bland ungdomar. Som äldre har man svårt att se en livsbejakande vision i allt det svarta i kläder mm, i tanken på att vara smart och med minsta möjliga insats fysiskt och mentalt skära guld och ha det fint oavsett hur andra har det. Hur man värderar att tjäna pengar och tillhöra "vippet". Den nedlåtande attityden till kvalitet och känsla och en långsiktig grundlighet. Ideellt arbete förekommer väl inte utan frågan oavsett karaktären på arbetet är väl hur mycket m,an tjänar på att utföra det.
Är det kanske därför man har så svårt att fylla luckorna inom fack, nykterhetsrörelse och politik? Är det kanske därför företagare är benägna att vilja importera arbetskraft för "skitarbete" som ingen ungdom i dag vill börja med? Är det kanske därför man på konstskolor inte längre lär sig grunderna i olika tekniker utan genast istället skall utveckla sitt språk och gärna anlita hantverkare för utformningen.
Det finns naturligtvis massor med fler aspekter och de som vill undvika att fundera över saken kan ju avvisa detta som gammelpensionärs gnällighet över det framväxande moderna samhället. Men vill man gå vidare så kanske man bör fråga finns det förutsättningar att i dag tala om och åberopa visioner. Kanske blir det bara patetisk och därmed istället för lyft av ens idéer ett kraftigt magplask.
Men som jag slutade föra inlägget så är det något nästan magiskt med att hjärta och hjärna skiljer sig åt med bara en bokstav? Är det rent av så att för att åstadkomma en mänsklig miljö dessa två bör gå i symbios? Blir förhållandena outhärdliga om bara hjärtat - eller hjärnan - får styra? Är det kanske som med kunskap att den grundar sig på lika delar teori och praktik? Enbart teoretiker skapar ofta ogenomförbara konstruktioner och den ensidige praktikern kanske inte förmå se helheten. Men är det kanske nya visioner, nya tankar och ny praktik vi behöver utvbeckla?
När jag i går pratade med en god vän så kom samtalet just att röra de visioner som finns i samhället i bland ungdomar. Som äldre har man svårt att se en livsbejakande vision i allt det svarta i kläder mm, i tanken på att vara smart och med minsta möjliga insats fysiskt och mentalt skära guld och ha det fint oavsett hur andra har det. Hur man värderar att tjäna pengar och tillhöra "vippet". Den nedlåtande attityden till kvalitet och känsla och en långsiktig grundlighet. Ideellt arbete förekommer väl inte utan frågan oavsett karaktären på arbetet är väl hur mycket m,an tjänar på att utföra det.
Är det kanske därför man har så svårt att fylla luckorna inom fack, nykterhetsrörelse och politik? Är det kanske därför företagare är benägna att vilja importera arbetskraft för "skitarbete" som ingen ungdom i dag vill börja med? Är det kanske därför man på konstskolor inte längre lär sig grunderna i olika tekniker utan genast istället skall utveckla sitt språk och gärna anlita hantverkare för utformningen.
Det finns naturligtvis massor med fler aspekter och de som vill undvika att fundera över saken kan ju avvisa detta som gammelpensionärs gnällighet över det framväxande moderna samhället. Men vill man gå vidare så kanske man bör fråga finns det förutsättningar att i dag tala om och åberopa visioner. Kanske blir det bara patetisk och därmed istället för lyft av ens idéer ett kraftigt magplask.
Men som jag slutade föra inlägget så är det något nästan magiskt med att hjärta och hjärna skiljer sig åt med bara en bokstav? Är det rent av så att för att åstadkomma en mänsklig miljö dessa två bör gå i symbios? Blir förhållandena outhärdliga om bara hjärtat - eller hjärnan - får styra? Är det kanske som med kunskap att den grundar sig på lika delar teori och praktik? Enbart teoretiker skapar ofta ogenomförbara konstruktioner och den ensidige praktikern kanske inte förmå se helheten. Men är det kanske nya visioner, nya tankar och ny praktik vi behöver utvbeckla?
Drömmar, hopp, visioner
Martin Gelin har i Sydsvenskan skrivit en spännande artikel (12/7) om amerikansk inrikespolitik med fokus på den där redan inledda presidentkampanjen. Några intressanta delar av artikeln: Om demokraterna ska ha en chans måste de lära sig att bli lika bra som republikanerna på att måla upp förskönade drömbilder av verkligheten. Demokraternas hopp står alltså till att sälja hoppfullheten till väljarna. Demokraten Barak Obama har redan slagit fast sitt eget budskap: "Hope and action = Change!". Time Magazine lät nyligen Obama dominera omslaget till deras "Världens 100 mest inflytelserika personer"-nummer. Var kommer den här enorma Obamahypen från? Kanske ligger en del av svaret i det amerikanska folkets svaghet för folk som talar om drömmar, hopp och visioner. Politiska väljare röstar inte efter hjärnan, utan efter hjärtat. Slutsatsen man drar är att det börjar bli tydligt att presidentvalet 2008 inte kommer att handla så mycket om politik som om taktik. Det kommer inte att vara sakfrågorna som avgör, utan sättet på vilket de presenteras.
Är detta något unikt för USA är en fråga som ligger nära till hands. Om det stämmer att socialdemokratin med Persson i spetsen kom att representera något självtillräckligt, pampigt, maktigt medan alliansgänget lyckades med hjälp av sin massiva övervikt i dagspressen frammana bilden av ett optimistiskt gäng med nya idéer och en hoppfull attityd. Däremot satt man väl ganska renons när det gällde visioner. Om det var så att man lyckades få ut detta budskap om optimism, alternativa lösningar och handling så kanske det var det som fick folk att i så förvånansvärt stor grad rösta på sitt "eget fördärv". "Fördärv" därför att de flesta borde om de röstat efter hjärnan ha förstått att den politik man nu genomför och som med rätta väcker så markant avsky var det man rimligen hade att förvänta av högerregering. Om allt det här är riktigt så borde socialdemokratin alltså försöka att inför nästa val inte bara attrahera hjärnan utan även hjärtat.
Känslorna dikterade valet?
Om det nu skulle vara så att känslorna spelat en avgörande roll vid förra årets borgerliga valseger så faller viss tveksamhet över borgerliga medias med enfaldig envishet och ideligen upprepade sentens att nu genomför man bara vad man fick mandat för. Vad man litet undrar över i vart fall om man ser till den verklighet som väljarundersökningssiffrorna avspeglar där alltså i dag 55 % skulle rösta med oppositionen och bara 40 % med alliansregeringen. Man undrar verkligen om dessa borgerliga journalister inför detta ganska klara utslag på hur man betygsätter högerregeringen skriver med hjärnan eller med hjärtat. På något sätt handlar det i borgerliga media inte längre om verklighetsanpassning och faktaanalys utan att pracka sina egna borgerliga känslor på läsarna. Även Sydsvenskans redaktionella kommentar (fredag 13 juli) under rubriken "Rätt, fast fel" upprepas att man nu bara utför det högerregeringen fick mandat för, exempelvis jobbavdraget, slopandet av förmögenhetsskatten och avskaffandet av fastighetsskatten. Ingen ställer frågan vilka vann storkovan på detta, vilka fick liten förbättring och vilka fick betala en del av detta med ännu mindre kassa att leva av. Pensionärer, sjuka och arbetslösa. Hur var det med det här med utanförskap? I valet var det visst någon som med darr på stämman... Ja, nog var det ett fullödigt PR-trick alltid. Det är ju det väljarna kommit på - ursäkta att jag påminner om verkligheten.
Rätta till en orättvisa
Pär Nuder antydde att socialdemokraternma i alla fall tänkte sig att rätta till den värsta orättvisan som högerregeringen genomfört, nämligen den särskilda högre beskattningen av pensioner och ersättningar. Att borgerligheten envisas att straffa pensionärer, arbetslösa och sjuka är nämligen inte bara orättvist utan dessutom nationalekonomiskt tveksamt eftersom en generell skattesänkning som omfattar även de grupper som borgerligheten låter stå utanför skulle leda till ökad konsumtion vilket i sin tur är en effektiv pådrivare för att åstadkomma fler arbeten.
Var är visionerna?
Men ännu finns en brist på visioner. Vad ställer man helst mot detta borgerliga hårdgynnande av rika och besuttna, den råa egoismens politik? Är detta med solidaritet helt ute? En del pratar om det mjuka, omvårdande, respektfulla. Är vi prisgivna till att på alla områden från vaggan till graven bli små lönsamma vänner till kapitalet i alla former? Är jag och vill jag bli vinstgivande när jag är sjuk, går i skola, behöver äldrevård? Ja, nu ser vi att detta bestäms genom det sätt på vilket vi röstat. Man tolkar våra röster som om vi gett dem fritt fram att sälja ut allt det vi byggt inom offentlig förvaltning, offentligt ägande och offentlig service. Tänk på att i det privata räknas vinsten som en kostnad för tjänstens framställande. Hur formulerar man en vision om ett alternativt samhälle till detta högersamhälle? Det är det som socialdemokratin måste göra en vision om något annat. Det bra med rådslag och förankring av politiken men vi måste skapa vingarna genom vilka politiken tar luft och kan lyfta oss bort från vinst- och utnyttjarsamhället!
Har du förresten tänkt på att hjärta och hjärna skiljer sig åt med bara en bokstav?
Är detta något unikt för USA är en fråga som ligger nära till hands. Om det stämmer att socialdemokratin med Persson i spetsen kom att representera något självtillräckligt, pampigt, maktigt medan alliansgänget lyckades med hjälp av sin massiva övervikt i dagspressen frammana bilden av ett optimistiskt gäng med nya idéer och en hoppfull attityd. Däremot satt man väl ganska renons när det gällde visioner. Om det var så att man lyckades få ut detta budskap om optimism, alternativa lösningar och handling så kanske det var det som fick folk att i så förvånansvärt stor grad rösta på sitt "eget fördärv". "Fördärv" därför att de flesta borde om de röstat efter hjärnan ha förstått att den politik man nu genomför och som med rätta väcker så markant avsky var det man rimligen hade att förvänta av högerregering. Om allt det här är riktigt så borde socialdemokratin alltså försöka att inför nästa val inte bara attrahera hjärnan utan även hjärtat.
Känslorna dikterade valet?
Om det nu skulle vara så att känslorna spelat en avgörande roll vid förra årets borgerliga valseger så faller viss tveksamhet över borgerliga medias med enfaldig envishet och ideligen upprepade sentens att nu genomför man bara vad man fick mandat för. Vad man litet undrar över i vart fall om man ser till den verklighet som väljarundersökningssiffrorna avspeglar där alltså i dag 55 % skulle rösta med oppositionen och bara 40 % med alliansregeringen. Man undrar verkligen om dessa borgerliga journalister inför detta ganska klara utslag på hur man betygsätter högerregeringen skriver med hjärnan eller med hjärtat. På något sätt handlar det i borgerliga media inte längre om verklighetsanpassning och faktaanalys utan att pracka sina egna borgerliga känslor på läsarna. Även Sydsvenskans redaktionella kommentar (fredag 13 juli) under rubriken "Rätt, fast fel" upprepas att man nu bara utför det högerregeringen fick mandat för, exempelvis jobbavdraget, slopandet av förmögenhetsskatten och avskaffandet av fastighetsskatten. Ingen ställer frågan vilka vann storkovan på detta, vilka fick liten förbättring och vilka fick betala en del av detta med ännu mindre kassa att leva av. Pensionärer, sjuka och arbetslösa. Hur var det med det här med utanförskap? I valet var det visst någon som med darr på stämman... Ja, nog var det ett fullödigt PR-trick alltid. Det är ju det väljarna kommit på - ursäkta att jag påminner om verkligheten.
Rätta till en orättvisa
Pär Nuder antydde att socialdemokraternma i alla fall tänkte sig att rätta till den värsta orättvisan som högerregeringen genomfört, nämligen den särskilda högre beskattningen av pensioner och ersättningar. Att borgerligheten envisas att straffa pensionärer, arbetslösa och sjuka är nämligen inte bara orättvist utan dessutom nationalekonomiskt tveksamt eftersom en generell skattesänkning som omfattar även de grupper som borgerligheten låter stå utanför skulle leda till ökad konsumtion vilket i sin tur är en effektiv pådrivare för att åstadkomma fler arbeten.
Var är visionerna?
Men ännu finns en brist på visioner. Vad ställer man helst mot detta borgerliga hårdgynnande av rika och besuttna, den råa egoismens politik? Är detta med solidaritet helt ute? En del pratar om det mjuka, omvårdande, respektfulla. Är vi prisgivna till att på alla områden från vaggan till graven bli små lönsamma vänner till kapitalet i alla former? Är jag och vill jag bli vinstgivande när jag är sjuk, går i skola, behöver äldrevård? Ja, nu ser vi att detta bestäms genom det sätt på vilket vi röstat. Man tolkar våra röster som om vi gett dem fritt fram att sälja ut allt det vi byggt inom offentlig förvaltning, offentligt ägande och offentlig service. Tänk på att i det privata räknas vinsten som en kostnad för tjänstens framställande. Hur formulerar man en vision om ett alternativt samhälle till detta högersamhälle? Det är det som socialdemokratin måste göra en vision om något annat. Det bra med rådslag och förankring av politiken men vi måste skapa vingarna genom vilka politiken tar luft och kan lyfta oss bort från vinst- och utnyttjarsamhället!
Har du förresten tänkt på att hjärta och hjärna skiljer sig åt med bara en bokstav?
söndag 8 juli 2007
Att blogga ett sätt att ordna och dela tankar.
När jag tidigare läste tidningen, hörde på radio, såg på TV eller bara stötte på ett intressant spörmål så kunde jag med lätt frustrering uppleva att det bara försvann i det livsflöde som slukade allt. Några småsaker blir genom bloggandet uppmärksammade och för en stund kvarhållna för reflektion, invändningar eller bifall. Men det finns uppenbarligen personer som uppfattar bloggandet som en slags mobbning och i vart fall om de innefattar kommentarer till offentligt redovisade åsikter som ett slags påhopp så snart de innefattar kritik, se den tidigare bloggen "Ett bloggsvar från en höjdare". Och skickar man en kopia av sin bloggartikel till den man kommenterat så är det en "osund fixering" till person. Det tål att noteras att på min blogg finns ett 30-tal artiklar mellan den senaste och den näst senaste kritiktiska resonemanget kring en artikel av denne höjdare.
Jag är naturligtvis inte intresserad av att mobba någon. Däremot måste det ju vara ett rimligt krav att de som torgför sina åsikter i tidningar skall tåla att dessa stöts och blöts. Bara för att det är tänkt i trycksvärta är det inte gudaord även om vissa räknar sig till gudar närstående. Vad man till synes inte har klart för sig, när man exploderar för att någon invänder mot ens skrift, är att man faktiskt borde se över sin attityd till demokrati och demokratiskt meningsutbyte. Vad är det nämligen som i och för sig gör den kände skribentens ord tyngre, bättre eller ens mer läsvärda? Kanske skribenten i visst läge tuggar torrt medan den "okände" bloggaren har hittat guldkorn? Ja, läs själv!
Efter denna inledning så är jag härmed fri att kommentera min söndagsläsning som handlar om justitiekanslern, ett ämne som Per T. Ohlsson i dagens (8/7)Sydsvenska ägnat sin vanliga helsida. Artikeln finns publicerad på Sydsvenskans hemsida.
Egentligen handlar artikeln inte om Göran Lambertz utan om att avtäcka en frågeställning kring "huruvida ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav - sextiofem av de senaste sjuttiofem åren - kan ha ätit sig in i de rättsliga strukturer som måste vara politiskt neutrala." En ganska sensationell anklagelse mot rättsväsendet som fordrar övertygande bevisning.
Är man jurist, i vilket yrke jag varit verksam, så vet man att en vänsterman som jag är ett sällsynt undantag bland jurister. Mertalet jurister är nämligen så borgerliga de kan vara. Det har t.o.m. varit ett problem för socialdemokratin att rekrytera jurister till uttryckligen politiska poster. Så socialdemokratin måste ha stora svårigheter "att äta sig in i de rättsliga strukturerna".
De "bevis" som Per T. Ohlsson tillhandahåller är två och knutna till Göran Lambertz person, som tidigare öppet var socialdemokrat och utsågs till kansler av den socialdemokratiska regeringen. Bevis 1: JKs "häpnadsväckande" beslut att lägga ner en förundersökning ang hets mot folkgrupp som påstås var ett utslag för JKs "rädsla för att bli beskylld för islamofobi" då Göran Lambertz "satte det politiskt korrekta framför det juridiskt rimliga". Det må man hävda men värderingar är knappast bevis. Bevis 2: JK ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl att utreda om de rättsvårdande myndigheterna behöll sin professionella distans i fallet med socialdemokraternas polisanmälan om dataintrång den 3 september 2006, två veckor före valet. I detta fall skulle Göran Lambertz ha åsidosatt principen om likhet inför lagen i det att förtalsbrottet på dator mot Fredrik Reinfeldt inte ledde till samma pådrag som dataintrånget vilket senare visade sig vara ganska begränsat. Att angripa Göran Lambertz utifrån detta visar väl litet på det sinne för proportioner artikelförfattaren har: i det första fallet rörde det sig om en erkänd dataförseelse av en tjänsteman på socialdemokraternas kansli i det andra fallet pågick en i media upphetsad jakt på vad som egentligen skett, vilket föranledde intresset från polis, åklagare och säkerhetspolis för att klarlägga vad som inträffat. Det facit från domstolshanteringen, som Per T. Ohlsson åberopar, har liksom ingenting med läget i utredningsskedet att göra.
Bevisningen var alltså ganska mager för att ange ett understatement. Så återstår då Göran Lambertz egen berättelse om att förre justitieministerns statssekreterare Dan Eliasson sökt kontakt med honom efter hans utsaga om oskyldigt dömda. Vad jag förstår, som också hörde programmet, är det Per T. Ohlssons tolkning att Thomas Bodström "försökt få tyst på honom". I och för sig är det knappast märkligt att justitieministern såsom politiskt ansvarig chef för rättsväsendet, vill ha reda på grunden för de ganska allmänna uttalanden om oskyldigt dömda som också ledde till uppmärksamhet i pressen. Göran Lambertz uppfattade tydligen kontakten som tveksam med hänsyn till hans integritet som JK. Men både Lambertz och Bodström känner varandra så väl att det framstår som helt otroligt att "tysta" någon av dem. Denna fråga om lämplighet i att överhuvud en kontakt förekom översätts alltså i söndagsskriverierna till "politiska påtryckningar"!
Därmed faller också tanken att Göran Lamberz "på tre dygn lyckades ...ge två motstridiga besked. Därmed har han också väckt en misstanke om att han tog politiska hänsyn när han med vänster hand avfärdade skrivelsen" ..ang professionell hantering av dataintrånget.
Synd. En så spretig historia för att misstänkliggöra att socialdemokratin ätit sig in i de "rättsliga strukturerna".
När det gäller Göran Lambertz verksamhet som justitiekansler så tror jag att många jurister - utan att dela hans sätt publicera sina tankar - är tacksamma för att JK tar krafttag för att ernå en säkrare rättsskipning. Ingen jurist lär nämligen förneka att rättvisan i undantagsfall slår fel och att oskyldigt blir dömda eller i vart fall att personer blir dömda på en till visshet gränsande sannolikhet som visar sig vara felaktig. Det finns knappast heller någon jurist som inte efter bästa förmåga söker undvika ett sådant misstag.
Jag är naturligtvis inte intresserad av att mobba någon. Däremot måste det ju vara ett rimligt krav att de som torgför sina åsikter i tidningar skall tåla att dessa stöts och blöts. Bara för att det är tänkt i trycksvärta är det inte gudaord även om vissa räknar sig till gudar närstående. Vad man till synes inte har klart för sig, när man exploderar för att någon invänder mot ens skrift, är att man faktiskt borde se över sin attityd till demokrati och demokratiskt meningsutbyte. Vad är det nämligen som i och för sig gör den kände skribentens ord tyngre, bättre eller ens mer läsvärda? Kanske skribenten i visst läge tuggar torrt medan den "okände" bloggaren har hittat guldkorn? Ja, läs själv!
Efter denna inledning så är jag härmed fri att kommentera min söndagsläsning som handlar om justitiekanslern, ett ämne som Per T. Ohlsson i dagens (8/7)Sydsvenska ägnat sin vanliga helsida. Artikeln finns publicerad på Sydsvenskans hemsida.
Egentligen handlar artikeln inte om Göran Lambertz utan om att avtäcka en frågeställning kring "huruvida ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav - sextiofem av de senaste sjuttiofem åren - kan ha ätit sig in i de rättsliga strukturer som måste vara politiskt neutrala." En ganska sensationell anklagelse mot rättsväsendet som fordrar övertygande bevisning.
Är man jurist, i vilket yrke jag varit verksam, så vet man att en vänsterman som jag är ett sällsynt undantag bland jurister. Mertalet jurister är nämligen så borgerliga de kan vara. Det har t.o.m. varit ett problem för socialdemokratin att rekrytera jurister till uttryckligen politiska poster. Så socialdemokratin måste ha stora svårigheter "att äta sig in i de rättsliga strukturerna".
De "bevis" som Per T. Ohlsson tillhandahåller är två och knutna till Göran Lambertz person, som tidigare öppet var socialdemokrat och utsågs till kansler av den socialdemokratiska regeringen. Bevis 1: JKs "häpnadsväckande" beslut att lägga ner en förundersökning ang hets mot folkgrupp som påstås var ett utslag för JKs "rädsla för att bli beskylld för islamofobi" då Göran Lambertz "satte det politiskt korrekta framför det juridiskt rimliga". Det må man hävda men värderingar är knappast bevis. Bevis 2: JK ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl att utreda om de rättsvårdande myndigheterna behöll sin professionella distans i fallet med socialdemokraternas polisanmälan om dataintrång den 3 september 2006, två veckor före valet. I detta fall skulle Göran Lambertz ha åsidosatt principen om likhet inför lagen i det att förtalsbrottet på dator mot Fredrik Reinfeldt inte ledde till samma pådrag som dataintrånget vilket senare visade sig vara ganska begränsat. Att angripa Göran Lambertz utifrån detta visar väl litet på det sinne för proportioner artikelförfattaren har: i det första fallet rörde det sig om en erkänd dataförseelse av en tjänsteman på socialdemokraternas kansli i det andra fallet pågick en i media upphetsad jakt på vad som egentligen skett, vilket föranledde intresset från polis, åklagare och säkerhetspolis för att klarlägga vad som inträffat. Det facit från domstolshanteringen, som Per T. Ohlsson åberopar, har liksom ingenting med läget i utredningsskedet att göra.
Bevisningen var alltså ganska mager för att ange ett understatement. Så återstår då Göran Lambertz egen berättelse om att förre justitieministerns statssekreterare Dan Eliasson sökt kontakt med honom efter hans utsaga om oskyldigt dömda. Vad jag förstår, som också hörde programmet, är det Per T. Ohlssons tolkning att Thomas Bodström "försökt få tyst på honom". I och för sig är det knappast märkligt att justitieministern såsom politiskt ansvarig chef för rättsväsendet, vill ha reda på grunden för de ganska allmänna uttalanden om oskyldigt dömda som också ledde till uppmärksamhet i pressen. Göran Lambertz uppfattade tydligen kontakten som tveksam med hänsyn till hans integritet som JK. Men både Lambertz och Bodström känner varandra så väl att det framstår som helt otroligt att "tysta" någon av dem. Denna fråga om lämplighet i att överhuvud en kontakt förekom översätts alltså i söndagsskriverierna till "politiska påtryckningar"!
Därmed faller också tanken att Göran Lamberz "på tre dygn lyckades ...ge två motstridiga besked. Därmed har han också väckt en misstanke om att han tog politiska hänsyn när han med vänster hand avfärdade skrivelsen" ..ang professionell hantering av dataintrånget.
Synd. En så spretig historia för att misstänkliggöra att socialdemokratin ätit sig in i de "rättsliga strukturerna".
När det gäller Göran Lambertz verksamhet som justitiekansler så tror jag att många jurister - utan att dela hans sätt publicera sina tankar - är tacksamma för att JK tar krafttag för att ernå en säkrare rättsskipning. Ingen jurist lär nämligen förneka att rättvisan i undantagsfall slår fel och att oskyldigt blir dömda eller i vart fall att personer blir dömda på en till visshet gränsande sannolikhet som visar sig vara felaktig. Det finns knappast heller någon jurist som inte efter bästa förmåga söker undvika ett sådant misstag.
lördag 7 juli 2007
Maktkoncentration utan oro?
Just nu är ekonomisk, medial och politisk makt samlad i Sverige. Finns det anledning att känna oro för det? Tja, det beror väl helt enkelt på var man befinner sig i samhället. Direktör, metallarbetare, tjänsteman, arbetslös, sjuk, eller pensionär.
Maktstruktur
Det måste ju vara lättare för Arnegård-Hansen/Bäckström att tala med och få respons för sina idéer om den politiska makten företräds av Reinfeldt/Borg/Olofsson/Odell. Kanske är det också så att de förra betalt för PR-uppbådet och mediakonsulterna som möjliggjort för de senare att förverkliga hela alliansidén - vad vet jag? Helt uppenbart om man studerar de över 100 borgerliga tidningarna med en upplaga på över 3.000.000 ex så har Avellan/Ohlsson, Ekdal/Hedvall/Wolodarski och Linder/Abrahamsson åtskilligt mer gott att säga om högerregeringen än om vänsteroppositionen för att nu inte tala om allas slagpåse Göran Persson. Kanske är det rent av så att urvalet av nyheter eller i vart nyheternas presentation färgas av de borgerliga tidningarnas försmak för att rosenskimrande skildra de egna och kasta ut de andra i nässelsnåret - så har i alla fall jag uppfattat det! I denna miljö där Reinfeldt och alliansgänget kan räkna med ekonomisk förståelse av näringslivet och medial uppbackning av den samlade borgerliga pressen så blir enklare att hantera den politiska makten - det finns liksom så få hinder. Även om detta är schabloniserat så är frågan: oroar denna maktstruktur inte dig?
Politisk adel
Visst är det riktigt att, som Heidi Avellan skriver i Sydsvenskan 7/7 under rubriken "Tyckarelit och åsiktsmånglare", det inom socialdemokratin finns den av Anders Isaksson beskrivna "politiska adeln". Nu är detta inget särdrag för socialdemokratin, då exempel säkerligen - förutom de två farliga effen: Filippa och Fedrik - kan uppletas inom varje elit helt enkelt av den enkla anledningen att man träffas i den miljö man umgås och litar på sin vänner. Men jag håller med om att naturligtvis blir det ett problem om inaveln blir en oöverstiglig barriär för andra begåvningar. Det talas också i borgerlig press alltid om LOs makt över en vänsterregering och det är symptomatiskt hur ogärna man ens inom parentes nämner Svenska Arbetsgivareföreningens, SAF, numera Svenskt Näringslivs inflytande på högerregeringen. Men det är väl en sådan där "obunden" eller "oberoende" glömska som genomsyrar den borgerliga pressen.
Grymt mörkblått
Jag kan hålla med Heidi Avellan att det är väsentligt för spänsten i en demokrati att det sker växling vid makten. Men om detta maktskifte sker så att den nya regeringen springer benen av sig för att gynna en rik elit och göra allt för att sälja ut grundstommen av det som tidigare varit, då blir i vart fall jag orolig och gråter blod över alla de mindre bemedlade som blir utsatta för högerexperimentet. Ja, gråter blod för att de utsatta blir mer utsatta och de utanför blir än mer utanför. Jag tänker på pensionärer, arbetslösa, sjuka m.fl. Visst kan man peka enstaka exempel som klarat den beska högermedicinen men oändligt många fler har faktiskt fått det sämre. Hur kan man exempelvis komma på en så utstuderat djävulsk tanke som att placera hela den nyssnämna gruppen i en särskild strängare skatteskala än andra. Därigenom tar man ju in mer från de fattiga för att betala skattesänkningar för de som redan har arbete och förmögenhet. Även om man naturligtvis inte kan förbehålla den politiska makten det "röda laget", så är det ju olyckligt när blåa laget visar sig vara så grymt mörkblått.
Extrem högerpolitik
Heidi Avellan slår ett slag för "överklassen och en stor medelklass med borgerliga eller liberala åsikter" skall ha rätt att välja den politik de tror på. Naturligtvis. Ja, naturligtvis man pläderar ju inte för en sovjetstat för att man vill ha en skälig fördelning av kakan. Men nog måste det väl vara tänkvärt att väljarsiffrorna genast blir 55 - 40 i vänsteroppositionens favör, när högerregeringen börjar genomföra sin politik. Är det möjligen så att några känner sig lurade av reklamjippot det "nya arbetarpartiet" och allianslöftena om 1000 kr mer i plånboken? Ja, något måste det ju vara eftersom förutom ett massivt stöd från den borgerliga dagspressen och ett välmående näringsliv alliansregeringen även få full skjuts av en makalös högkonjunktur. Och ändå dessa väljarsiffror..? Tja, vad tror du? Är det högerministrarnas fumlande eller den extrema högerpolitik som nu genomförs?
"Obunden" borgerlig press
I artikeln hävdas också att den borgerliga pressen är "obunden" eller "oberoende". Ja, en del tidningar har t.o.m. tagit in det i sitt motto så att man inte skall missledas till annan tanke av tidningsinnehållet. Och det är ju bra om journalister strävar efter detta. Men vad hjälper det om journalisten och dennes kolleger på tidningen har i stort samma grundsyn som de man skall granska. Jo, det hjälper naturligtvis om makten inte riktigt håller sig inom den utstakade vägen. Men att försvara andra grupper eller ge en bredare målsättning? Nej, för det finns knappast utrymme. En "obunden" moderat är i alla fall moderat och vet vilka sympatisörer som skall gynnas. Visserligen är en "oberoende" liberal mer diffus men bekänner sig till "marknadskrafternas fria spel" med de följder detta får för den enskilde. I båda fallen förefaller solidaritet med de utsatta vara en ganska avlägsen tanke - man ju bara tänka på vad "nya arbetarpartiet" inneburit för det utanförskap som med darr på stämman omtalades i valrörelsen, ungefär samma grupper som nu beskattas enligt den särskilda straffskatteskalan.
Demokratiskt åsiktsflöde
Och visst finns det en tyckarelit, trots att - liksom den här bloggen - fler vanliga människor börjat uttrycka sina åsikter. Det är inte alla, såsom Heidi Avellan, som finner något positivt med alla bloggar. Själv har jag sedan jag understått mig att tycka annorlunda än en känd kollega till chefredaktören blivit utskälld efter noter och påstådd vara "uppblåst" mm mm, så nog finns det en tyckarelit mån om sin upphöjda, ostörda parnass. Men även om en del misstycker kommer vi bloggare ändå att tycka till och kanske därmed spela en ökad roll i det demokratiska meningsflödet.
Maktstruktur
Det måste ju vara lättare för Arnegård-Hansen/Bäckström att tala med och få respons för sina idéer om den politiska makten företräds av Reinfeldt/Borg/Olofsson/Odell. Kanske är det också så att de förra betalt för PR-uppbådet och mediakonsulterna som möjliggjort för de senare att förverkliga hela alliansidén - vad vet jag? Helt uppenbart om man studerar de över 100 borgerliga tidningarna med en upplaga på över 3.000.000 ex så har Avellan/Ohlsson, Ekdal/Hedvall/Wolodarski och Linder/Abrahamsson åtskilligt mer gott att säga om högerregeringen än om vänsteroppositionen för att nu inte tala om allas slagpåse Göran Persson. Kanske är det rent av så att urvalet av nyheter eller i vart nyheternas presentation färgas av de borgerliga tidningarnas försmak för att rosenskimrande skildra de egna och kasta ut de andra i nässelsnåret - så har i alla fall jag uppfattat det! I denna miljö där Reinfeldt och alliansgänget kan räkna med ekonomisk förståelse av näringslivet och medial uppbackning av den samlade borgerliga pressen så blir enklare att hantera den politiska makten - det finns liksom så få hinder. Även om detta är schabloniserat så är frågan: oroar denna maktstruktur inte dig?
Politisk adel
Visst är det riktigt att, som Heidi Avellan skriver i Sydsvenskan 7/7 under rubriken "Tyckarelit och åsiktsmånglare", det inom socialdemokratin finns den av Anders Isaksson beskrivna "politiska adeln". Nu är detta inget särdrag för socialdemokratin, då exempel säkerligen - förutom de två farliga effen: Filippa och Fedrik - kan uppletas inom varje elit helt enkelt av den enkla anledningen att man träffas i den miljö man umgås och litar på sin vänner. Men jag håller med om att naturligtvis blir det ett problem om inaveln blir en oöverstiglig barriär för andra begåvningar. Det talas också i borgerlig press alltid om LOs makt över en vänsterregering och det är symptomatiskt hur ogärna man ens inom parentes nämner Svenska Arbetsgivareföreningens, SAF, numera Svenskt Näringslivs inflytande på högerregeringen. Men det är väl en sådan där "obunden" eller "oberoende" glömska som genomsyrar den borgerliga pressen.
Grymt mörkblått
Jag kan hålla med Heidi Avellan att det är väsentligt för spänsten i en demokrati att det sker växling vid makten. Men om detta maktskifte sker så att den nya regeringen springer benen av sig för att gynna en rik elit och göra allt för att sälja ut grundstommen av det som tidigare varit, då blir i vart fall jag orolig och gråter blod över alla de mindre bemedlade som blir utsatta för högerexperimentet. Ja, gråter blod för att de utsatta blir mer utsatta och de utanför blir än mer utanför. Jag tänker på pensionärer, arbetslösa, sjuka m.fl. Visst kan man peka enstaka exempel som klarat den beska högermedicinen men oändligt många fler har faktiskt fått det sämre. Hur kan man exempelvis komma på en så utstuderat djävulsk tanke som att placera hela den nyssnämna gruppen i en särskild strängare skatteskala än andra. Därigenom tar man ju in mer från de fattiga för att betala skattesänkningar för de som redan har arbete och förmögenhet. Även om man naturligtvis inte kan förbehålla den politiska makten det "röda laget", så är det ju olyckligt när blåa laget visar sig vara så grymt mörkblått.
Extrem högerpolitik
Heidi Avellan slår ett slag för "överklassen och en stor medelklass med borgerliga eller liberala åsikter" skall ha rätt att välja den politik de tror på. Naturligtvis. Ja, naturligtvis man pläderar ju inte för en sovjetstat för att man vill ha en skälig fördelning av kakan. Men nog måste det väl vara tänkvärt att väljarsiffrorna genast blir 55 - 40 i vänsteroppositionens favör, när högerregeringen börjar genomföra sin politik. Är det möjligen så att några känner sig lurade av reklamjippot det "nya arbetarpartiet" och allianslöftena om 1000 kr mer i plånboken? Ja, något måste det ju vara eftersom förutom ett massivt stöd från den borgerliga dagspressen och ett välmående näringsliv alliansregeringen även få full skjuts av en makalös högkonjunktur. Och ändå dessa väljarsiffror..? Tja, vad tror du? Är det högerministrarnas fumlande eller den extrema högerpolitik som nu genomförs?
"Obunden" borgerlig press
I artikeln hävdas också att den borgerliga pressen är "obunden" eller "oberoende". Ja, en del tidningar har t.o.m. tagit in det i sitt motto så att man inte skall missledas till annan tanke av tidningsinnehållet. Och det är ju bra om journalister strävar efter detta. Men vad hjälper det om journalisten och dennes kolleger på tidningen har i stort samma grundsyn som de man skall granska. Jo, det hjälper naturligtvis om makten inte riktigt håller sig inom den utstakade vägen. Men att försvara andra grupper eller ge en bredare målsättning? Nej, för det finns knappast utrymme. En "obunden" moderat är i alla fall moderat och vet vilka sympatisörer som skall gynnas. Visserligen är en "oberoende" liberal mer diffus men bekänner sig till "marknadskrafternas fria spel" med de följder detta får för den enskilde. I båda fallen förefaller solidaritet med de utsatta vara en ganska avlägsen tanke - man ju bara tänka på vad "nya arbetarpartiet" inneburit för det utanförskap som med darr på stämman omtalades i valrörelsen, ungefär samma grupper som nu beskattas enligt den särskilda straffskatteskalan.
Demokratiskt åsiktsflöde
Och visst finns det en tyckarelit, trots att - liksom den här bloggen - fler vanliga människor börjat uttrycka sina åsikter. Det är inte alla, såsom Heidi Avellan, som finner något positivt med alla bloggar. Själv har jag sedan jag understått mig att tycka annorlunda än en känd kollega till chefredaktören blivit utskälld efter noter och påstådd vara "uppblåst" mm mm, så nog finns det en tyckarelit mån om sin upphöjda, ostörda parnass. Men även om en del misstycker kommer vi bloggare ändå att tycka till och kanske därmed spela en ökad roll i det demokratiska meningsflödet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
