Hon har kallats Norges Pippi Långstrump p.g.a. sina dråpliga inhopp i olika debatter där hon utvecklat bl.a. de s.k. härskarteknikerna. Precis som med Pippi så älskar eller hatar man Berit Ås men till skillnad från Pippi så har Berit varit professor och partiledare i norska Socialistisk Venstre. Däremot är de båda goda feminister och bra på att utmana det etablerade samhället. Ami Lönnroth på SvD iDag har skrivit en biografi som jag tidigare berört "80-årig socialist/feminist - Förbannad är jag ganska ofta!".
Hon talar i ett avsnitt om den militära indoktrineringen. Jag tänkte bara göra några citat som jag tycker är tänkvärda.
Könens förhållande till krigsmakt och försvar är helt olika. För kvinnorna är militären den den makt som slukat deras söner för att använda dem som kanonmat. Det är att visa kvinnors liv och arbete och framtidshopp en total brist på respekt. - För män består militären av kamrater som blir de viktigaste personerna i deras liv, de delar en tillvaro på liv och död. Deras djupaste och starkaste upplevelse av existensens villkor knyter dem samman med sina medsoldater
Eftersom ett samhälle behöver både handling och känsla, blir kvinnornas uppgift att gråta i förtvivlan och sorg, att skrika ut sin vrede. Detta leder i sin tur till mäns förakt för kvinnors svaghet och ger ökad näring åt mäns detsruktivitet. De lär sig hota för att injaga skräck, de lär sig slåss för att öka lidandet. De lär sig avfärda kvinnors skrik som hysteri och deras rop på fred och försoning som något naivt.
Medan de som är ansvariga för krigen har varit rika på resurser, haft tillgång till modern teknologi, till pengar och politiska institutioner har ansbvaret för fred lagts på dem som saknar resurser, teknologi, pengar och politisk makt.
Under första världskriget utgjorde dödsoffren till 95 % av soldater, i andra världskriget utgjorde de dödade soldaterna 55 % av krigets offer. I ett krig med massförstörelsevapen räknar man med att civilbefolkningen kommer att utgöra 95 % av alla dödade. Bara 5 % av dödsoffren kommer att återfinnas i de vältränade arméerna som lärt sig att skydda sig mot angrepp.
I det ögonblick det på allvar går upp för statsmakterna att framtida krig är utrotningskrig kommer män och kvinnor att förenas i en gemensam förståelse av krigets väsen.
Jag har inte sagt att jag håller med i varenda stavelse och visst finns det undantag - både kvinnor som hävdar manliga principer och mån som ser mer feministisk på tillvaron. Men för att se bristerna i tänkandet måste man - där delar jag Berit Ås inställning - våga schablonisera och se vilka skillnader som finns. Det är nämligen helt uppenbart att samhället förväntningar på pojkar och flickor, män och kvinnor är olika och har satt spår i uppfostran och de attityder som regelmässigt möter de olika könen. Ganska spännande tanke att barnuppfostran lärde pojkar och flickor att hantera sin aggressivitet och uppskatta svaghet och kompromissvilja. Den fråga som dyker upp Berit Ås skugga är naturligtvis kan ett omtänkande betr könen och könsroller förändra världen genom att även män avvisar den militära indoktrineringen? Och hur löser vi då den omständigheten att vi är omgivna av en i vart fall i vissa delar aggressiv värld?
tisdag 22 april 2008
lördag 19 april 2008
Mona Sahlin - en god ledare som väntar på partiets besked.
Sydsvenskan chefredaktör Heidi Avellan är en av de få som jag respekterar på Sydsvenskan, min påtvingade morgonläsning i detta Skåne som dränerats på vänstermedia. Ja, hon är kunnig och oftast nyanserad men jag gör mig heller inga illusioner utan förstår att hon inte hamnat i ledningen på ett av borgerlighetens flaggskepp om hon inte haft den rätta "inställningen". I dagens 19/4 lördagskrönika skriver hon under rubriken "I väntan på partiordförande Sahlin" och naturligtvis undrar man vad det är Heidi Avellan väntar på eftersom det nu gått drygt något år sedan Mona Sahlin blev vår ordförande.
Men först följer i hennes krönika en lång drapa om hur bra folk fått det under högeralliansen och den sedvanliga sucken att väljarna inte belönar den så framgångsrika högerregeringen. Vad Heidi Avellan med sina alliansglasögon inte ser är den omvända-robin-hood som karaktäriserar regeringen. Hur bejubblade skattesänkningar för de små i samhället ätits upp av ökade kostnader för stigande priser, höjd trafikförsäkring och höjda avgifter med sänkta ersättningar, straffbeskattning enligt särskild skatteskala för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Detta samtidigt som diverse reformer gynnat de rika. Man kan tala om den största förmögenhetsöverföringen i mannaminne till Sveriges förmögna medan de som fått det sämre blivit fler. Det räcker faktiskt inte med att räkna antalet arbetslösa, som minskat, när det gäller att se till det som högeralliansen kallade "utanförskap".
Först i den senare hälften av krönikan börjar analysen av socialdemokratins ledarskap, särskilt partiordföranden Mona Sahlin, med den knappast hemliga tanken att "det röda laget tänker komma igen". Detta spinner Heidi Avellan vidare på:
Och därför vore det spännande att leva som en fluga i taket i s-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. I brist på passerkort kan man läsa journalisten Håkan A Bengtssons Mona Sahlin tur och retur (Hjalmarson & Högberg), ett elegant återanvänt reportage från valrörelsen 1994. Under några hektiska veckor inför maktskiftet följde han Sahlin i hasorna, hela vägen in i Valhall – en försvenskning av Bill Clintons valhögkvarter som Hillary döpt till war room – komplett med amerikanska konsulter. Valets asagudar var Bo Krogvig, Sten Olsson och Bosse Sundling och nyckelordet kommunicera: communicate the message. I tre bilder, som en japansk haiku – direkt från Clintonkampanjen:
* Det behövs en ny färdriktning.
* Det handlar om jobben och ekonomin – the economy, stupid.
* Nånting om omtanke och samverkan.
Intressantare än huvudpersonen, Mona Sahlin, är maskineriet: vardagen med opinionsmätningar, utvärderingar, taktiksnack. Inte riktigt lika rafflande som Vita huset på TV, inte lika många oneliners, men ett äkta tidsdokument – verkligheten kan ju inte alltid slå dikten. Men främst handlar detta tidsdokument alltså om Sahlin. Hennes avtryck i politiken beskriver Bengtsson som att hon gått i spetsen för förändringen av partiet och öppnat för åsiktsskillnader: ”Kanske är det detta som är sahlinismen så här långt, att den socialdemokratiska stalinismen begravs.” Kanske det.
Jag vet inte vad Heidi Avellan är ute efter. Den bok hon nämner består av två delar, den första som tidigare utgetts 1995 med titeln Bakom Mona Sahlin om valet 1994 och andra delen en essä som skildrar händelserna därefter – från Tobleroneaffären till återkomsten och valet till partiledare 2007. Boken är skriven av vd för arenagruppen - en grupp med dagliga politiska kommentarer ur ett vänster- och feministperspektiv - Håkan A. Bengtsson (och Björn Elmbrant) vari han skildrar en av de mest märkliga återkomster i svensk politik; något som tydligen inte fallit Heidi Avellan i smaken men som för en läsare av Sahlinbiografin ger ett klart intryck av en ledargestalt med en uthållighet och seghet av sällan skådat slag. Och nog är väl funderingen att "valhall" skulle alludera på Clintons valhögkvarter "the war room" ganska långsökt när det faktiskt handlade just om valet. Om man nu inte hade nordiska gudasagor i åtanke och där Valhall utgjorde samlingspunkten för fallna hjältar - ett slags dråpligt skämt alltså! Och de "amerikanska konsulterna" har alla svenskklingande namn.
Uppenbarligen är Heidi Avellan mer intresserad av "maskineriet" kring ordföranden än Mona Sahlin själv. Intresset kan ha sin rot i att högeralliansen byggde sin framgång på ett av näringslivet sammansatt stort team av psykologer, sociologer, marknads- och PRfolk som utformade strategin och politiken kring det "nya arbetarpartiet" med en politik som i många stycken låg så nära socialdemokratins huvudfrågor att egna väljare inte kände igen sig. Naturligtvis kräver vi socialdemokrater att vår partiledare skall använda moderna metoder för att föra ut vårt budskap. Att med det syftet anlita professionell hjälp är knappast något märkvärdigt. Skillnaden till alliansens "make over" var att den var påbjuden från toppen "om ni vill att vi skall vinna får ni acceptera de ändringar i programmet som ledningen har kommit fram till" medan vi har årslånga rådslag för att medlemmarna skall bygga upp programmet från gräsrotsnivå.
Heidi Avellan fortsätter sin krönika: Men det räcker inte. Hon måste ta ledningen, hon måste tala tydligt, hon måste ge besked – även om opinionsmätningarna just nu tyder på att väljarna föredrar den som märks minst. Att hon på söndag, då hon talar i Eslöv där s-kvinnorna firar 100-årsjubileum, skulle måla upp framtida regeringsalternativ eller politik är knappast att vänta... I väntan på en tydlig Sahlin – läs Bengtssons bok.
Här blir Heidi Avellan till min förvåning en gammal gubbstrutt lik min förra chef: Man måste peka med hela handen! Och hon som borde ha tillräcklig politisk insikt för att förstå att det faktiskt vore oriktigt av Mona Sahlin, som valdes till partiordförande just på löftet att hon - till skillnad från senaste - skulle lyssna på rörelsen innan det bar vidare mot valet 2010. Eftersom Mona Sahlin är hederlig så avvaktar hon alltså medlemmarnas rådslag på olika områden innan hon går ut och talar om framtida regeringspolitik. Tänk att det - på den borgerliga kanten - skall vara så svårt att förstå detta med demokrati, ty det är ju det det handlar om.
Av Bengtssons bok framgår med önskvärd tydlighet att när väl det politiska innehållet fastställts av partiet så kommer Mona Sahlin inte att sväva på målet. Så i det är vi helt överens Heidi Avellan och jag: läs Håkan Bengtssons (och Björn Elmbrants) bok och låt dig imponeras av en spännande politisk gestalt.
utka
Men först följer i hennes krönika en lång drapa om hur bra folk fått det under högeralliansen och den sedvanliga sucken att väljarna inte belönar den så framgångsrika högerregeringen. Vad Heidi Avellan med sina alliansglasögon inte ser är den omvända-robin-hood som karaktäriserar regeringen. Hur bejubblade skattesänkningar för de små i samhället ätits upp av ökade kostnader för stigande priser, höjd trafikförsäkring och höjda avgifter med sänkta ersättningar, straffbeskattning enligt särskild skatteskala för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Detta samtidigt som diverse reformer gynnat de rika. Man kan tala om den största förmögenhetsöverföringen i mannaminne till Sveriges förmögna medan de som fått det sämre blivit fler. Det räcker faktiskt inte med att räkna antalet arbetslösa, som minskat, när det gäller att se till det som högeralliansen kallade "utanförskap".
Först i den senare hälften av krönikan börjar analysen av socialdemokratins ledarskap, särskilt partiordföranden Mona Sahlin, med den knappast hemliga tanken att "det röda laget tänker komma igen". Detta spinner Heidi Avellan vidare på:
Och därför vore det spännande att leva som en fluga i taket i s-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. I brist på passerkort kan man läsa journalisten Håkan A Bengtssons Mona Sahlin tur och retur (Hjalmarson & Högberg), ett elegant återanvänt reportage från valrörelsen 1994. Under några hektiska veckor inför maktskiftet följde han Sahlin i hasorna, hela vägen in i Valhall – en försvenskning av Bill Clintons valhögkvarter som Hillary döpt till war room – komplett med amerikanska konsulter. Valets asagudar var Bo Krogvig, Sten Olsson och Bosse Sundling och nyckelordet kommunicera: communicate the message. I tre bilder, som en japansk haiku – direkt från Clintonkampanjen:
* Det behövs en ny färdriktning.
* Det handlar om jobben och ekonomin – the economy, stupid.
* Nånting om omtanke och samverkan.
Intressantare än huvudpersonen, Mona Sahlin, är maskineriet: vardagen med opinionsmätningar, utvärderingar, taktiksnack. Inte riktigt lika rafflande som Vita huset på TV, inte lika många oneliners, men ett äkta tidsdokument – verkligheten kan ju inte alltid slå dikten. Men främst handlar detta tidsdokument alltså om Sahlin. Hennes avtryck i politiken beskriver Bengtsson som att hon gått i spetsen för förändringen av partiet och öppnat för åsiktsskillnader: ”Kanske är det detta som är sahlinismen så här långt, att den socialdemokratiska stalinismen begravs.” Kanske det.
Jag vet inte vad Heidi Avellan är ute efter. Den bok hon nämner består av två delar, den första som tidigare utgetts 1995 med titeln Bakom Mona Sahlin om valet 1994 och andra delen en essä som skildrar händelserna därefter – från Tobleroneaffären till återkomsten och valet till partiledare 2007. Boken är skriven av vd för arenagruppen - en grupp med dagliga politiska kommentarer ur ett vänster- och feministperspektiv - Håkan A. Bengtsson (och Björn Elmbrant) vari han skildrar en av de mest märkliga återkomster i svensk politik; något som tydligen inte fallit Heidi Avellan i smaken men som för en läsare av Sahlinbiografin ger ett klart intryck av en ledargestalt med en uthållighet och seghet av sällan skådat slag. Och nog är väl funderingen att "valhall" skulle alludera på Clintons valhögkvarter "the war room" ganska långsökt när det faktiskt handlade just om valet. Om man nu inte hade nordiska gudasagor i åtanke och där Valhall utgjorde samlingspunkten för fallna hjältar - ett slags dråpligt skämt alltså! Och de "amerikanska konsulterna" har alla svenskklingande namn.
Uppenbarligen är Heidi Avellan mer intresserad av "maskineriet" kring ordföranden än Mona Sahlin själv. Intresset kan ha sin rot i att högeralliansen byggde sin framgång på ett av näringslivet sammansatt stort team av psykologer, sociologer, marknads- och PRfolk som utformade strategin och politiken kring det "nya arbetarpartiet" med en politik som i många stycken låg så nära socialdemokratins huvudfrågor att egna väljare inte kände igen sig. Naturligtvis kräver vi socialdemokrater att vår partiledare skall använda moderna metoder för att föra ut vårt budskap. Att med det syftet anlita professionell hjälp är knappast något märkvärdigt. Skillnaden till alliansens "make over" var att den var påbjuden från toppen "om ni vill att vi skall vinna får ni acceptera de ändringar i programmet som ledningen har kommit fram till" medan vi har årslånga rådslag för att medlemmarna skall bygga upp programmet från gräsrotsnivå.
Heidi Avellan fortsätter sin krönika: Men det räcker inte. Hon måste ta ledningen, hon måste tala tydligt, hon måste ge besked – även om opinionsmätningarna just nu tyder på att väljarna föredrar den som märks minst. Att hon på söndag, då hon talar i Eslöv där s-kvinnorna firar 100-årsjubileum, skulle måla upp framtida regeringsalternativ eller politik är knappast att vänta... I väntan på en tydlig Sahlin – läs Bengtssons bok.
Här blir Heidi Avellan till min förvåning en gammal gubbstrutt lik min förra chef: Man måste peka med hela handen! Och hon som borde ha tillräcklig politisk insikt för att förstå att det faktiskt vore oriktigt av Mona Sahlin, som valdes till partiordförande just på löftet att hon - till skillnad från senaste - skulle lyssna på rörelsen innan det bar vidare mot valet 2010. Eftersom Mona Sahlin är hederlig så avvaktar hon alltså medlemmarnas rådslag på olika områden innan hon går ut och talar om framtida regeringspolitik. Tänk att det - på den borgerliga kanten - skall vara så svårt att förstå detta med demokrati, ty det är ju det det handlar om.
Av Bengtssons bok framgår med önskvärd tydlighet att när väl det politiska innehållet fastställts av partiet så kommer Mona Sahlin inte att sväva på målet. Så i det är vi helt överens Heidi Avellan och jag: läs Håkan Bengtssons (och Björn Elmbrants) bok och låt dig imponeras av en spännande politisk gestalt.
utka
fredag 18 april 2008
Hur korkade är vi?
Högerregeringen har först gett klartecken till utförsäljning av hyresrätter och omvandling till bostadsrätter bl.a. har antalet hyresbostäder inom Allmännyttan allvarligt minskats.
Nu fullföljs tankegångarna och regeringens utredare påstod på fullt allvar att de rörde sig om "bruksvärdeshyror med viss marknadsanpassning" och detta skulle verkligen inte vara några marknadshyror. Nej, för marknadshyror har marnadsförings- och pr-folket talat om för politikerna är ett förbjudet ord.
Men hur är dessa bruksvärdeshyror med marknadsanpassning konstruerade då? Jo, Allmännyttan, som redan är stympad p.g.a. utförsäljningen av bostadsrätter, skall inte längre vara brudsvärdesnormerande utan göras vinstdrivande.
Själva hyran skall fastställas genom förhandlingar där man skall se hur efterfrågade lägenheter i stadsdelen eller i det aktuella läget är - "hyresgästerna skall själva få värdera hur hög hyra man är beredd att betala". Kan man på ett bättre sätt just beskriva marknadshyror, nämligen de som sätts efter tillgång och efterfrågan. Ljuget sitter alltså åter när det gäller "det nya arbetarpartiet" i högsätet även om det är vapendragaren Odell som formellt håller i yxan.
När hyran på detta sätt satts genom marknadsvärdering och "förhandling" så skulle detta - också enligt utredaren - leda till stora hyreshöjningar i attraktiva områden. Därför föreslås en maximering av höjningen till 5 procent per år. Detta innebär att en 5000 kr månadshyra höjs med drygt 1000 kr i månaden på 4 år. Hur många pensionärer i centrala Stockholm eller Malmö kan bära en sådan hyreshöjning? Särskilt som deras pensioner hårdbeskattas enligt särskild straffskatteskala.
Det var säreget hur Odell åberopade den nya fastighetsskatten när det gällde hyrorna, som ett bevis på att "vi minsann inte låter någon gå från sin bostad". Det var ju den reform som inneburit den största förmögenhetsöverföringaren till Sveriges verkligt rika som förekommit i modern tid.
Det är svårt att se något annat motiv för förslaget än att det man inte lyckats med genom att extrabeskatta pensionärer och med utförsäljningarna av Allmännyttans bostäder till bostadsrätter det skall man nu lyckas med genom sin "marknadsanpassning av hyrorna". Man vill gärna blanda olika typer av boende, ty det ser ju bra ut med hyres- och bostadsrätter samt villor tillsammans blandat. Men vad högerregeringen inte vill göra är att blanda olika typer av hyresgäster. De fina välbesuttna vill ha gelikar också i hyresrättsbeståndet - människor som kan betala de höga hyrorna och skänka status till området, stadsdelen.
Och denna segregering skall ske på helt naturlig väg genom en långsam anpassning av hyresgästerna till de lägenheter som de har råd med enligt marknadshyresreformen. Högerregeringen får inte - men kommer förmodligen - att öppna denna väg.
Stora delar av storstäderna kommer då att omvandlas till segregerad bosättning där rika tar över bostäderna i centrala och attraktiva delar medan de mindre bemedlade tvingas lämna sina bostäder och flytta ut i förorten. Ett riktigt bra borgerligt samhälle med andra ord. Skall vi inte sätta p för det?
Nu fullföljs tankegångarna och regeringens utredare påstod på fullt allvar att de rörde sig om "bruksvärdeshyror med viss marknadsanpassning" och detta skulle verkligen inte vara några marknadshyror. Nej, för marknadshyror har marnadsförings- och pr-folket talat om för politikerna är ett förbjudet ord.
Men hur är dessa bruksvärdeshyror med marknadsanpassning konstruerade då? Jo, Allmännyttan, som redan är stympad p.g.a. utförsäljningen av bostadsrätter, skall inte längre vara brudsvärdesnormerande utan göras vinstdrivande.
Själva hyran skall fastställas genom förhandlingar där man skall se hur efterfrågade lägenheter i stadsdelen eller i det aktuella läget är - "hyresgästerna skall själva få värdera hur hög hyra man är beredd att betala". Kan man på ett bättre sätt just beskriva marknadshyror, nämligen de som sätts efter tillgång och efterfrågan. Ljuget sitter alltså åter när det gäller "det nya arbetarpartiet" i högsätet även om det är vapendragaren Odell som formellt håller i yxan.
När hyran på detta sätt satts genom marknadsvärdering och "förhandling" så skulle detta - också enligt utredaren - leda till stora hyreshöjningar i attraktiva områden. Därför föreslås en maximering av höjningen till 5 procent per år. Detta innebär att en 5000 kr månadshyra höjs med drygt 1000 kr i månaden på 4 år. Hur många pensionärer i centrala Stockholm eller Malmö kan bära en sådan hyreshöjning? Särskilt som deras pensioner hårdbeskattas enligt särskild straffskatteskala.
Det var säreget hur Odell åberopade den nya fastighetsskatten när det gällde hyrorna, som ett bevis på att "vi minsann inte låter någon gå från sin bostad". Det var ju den reform som inneburit den största förmögenhetsöverföringaren till Sveriges verkligt rika som förekommit i modern tid.
Det är svårt att se något annat motiv för förslaget än att det man inte lyckats med genom att extrabeskatta pensionärer och med utförsäljningarna av Allmännyttans bostäder till bostadsrätter det skall man nu lyckas med genom sin "marknadsanpassning av hyrorna". Man vill gärna blanda olika typer av boende, ty det ser ju bra ut med hyres- och bostadsrätter samt villor tillsammans blandat. Men vad högerregeringen inte vill göra är att blanda olika typer av hyresgäster. De fina välbesuttna vill ha gelikar också i hyresrättsbeståndet - människor som kan betala de höga hyrorna och skänka status till området, stadsdelen.
Och denna segregering skall ske på helt naturlig väg genom en långsam anpassning av hyresgästerna till de lägenheter som de har råd med enligt marknadshyresreformen. Högerregeringen får inte - men kommer förmodligen - att öppna denna väg.
Stora delar av storstäderna kommer då att omvandlas till segregerad bosättning där rika tar över bostäderna i centrala och attraktiva delar medan de mindre bemedlade tvingas lämna sina bostäder och flytta ut i förorten. Ett riktigt bra borgerligt samhälle med andra ord. Skall vi inte sätta p för det?
onsdag 16 april 2008
Sören Wibes avhopp en tankeställare
Sören Wibe skriver på DN-debatt 16/4 "Nu lämnar jag partiet"... vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel...
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.
Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.
Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.
Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.
Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.
Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.
Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.
Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.
Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.
Lynchjustis initierad av teologie doktor och etikdocent
I dagens 16/4 har på Sydsvenskan Kultur Ann Heberlein skrivit under rubriken "Män som hatar kvinnor". Vanliga doktorer kan fråntas sin läkarlicens men teologie doktorer får fritt härja och att etik hör till specialitén är till intet förpliktande. Vad som gör det hela än mer sjukt är att hon utnyttjar den naturliga förstämningen och upprördheten vid tankarna på mordet av Engla: Starka känslor, avsky mot Eklund, sympati för Englas familj är i omlopp. Det tänds ljus och talas ut, och uppenbarligen finns det ett starkt behov av att få dela och ritualisera sorgen och rädslan som väller fram.
Mannen som erkänt morden på Engla ... och Pernilla... har trots att han tidigare dömts för sex- och våldsbrott fått odla sitt hat och sin förvridna verklighetsuppfattning utan att någon stört eller hjälpt honom... Eklund har bott i det lilla samhället Torsåker i hela sitt liv. Där har han gått i skolan, där har han utvecklat sitt stora intresse för lastbilar, där bor han, i ett gult hyreshus nära byns kyrka... Där har han också antastat och ofredat unga kvinnor vid flera tillfällen. Eklund är dömd för fem sex- och våldsrelaterade brott, samtliga riktade mot flickor och unga kvinnor. 1994 dömdes han till fängelse för ett våldtäktsförsök. 1998 dömdes han för sexuellt tvång. Dessutom har han dömts för att ha blottat sig. Förutom mordet på Engla har Anders Eklund erkänt mordet på 31-åriga Pernilla Hellgren som dödades i Falun år 2000. Sex år efter den första domen och fängelsevistelsen, två år efter den andra domen stryper han alltså Pernilla Hellgren. Åtta år och minst ett övergrepp senare – på den då 15-åriga Malin hemma i Torsåker år 2004 – för han bort och dödar Engla.
Här sitter alltså etikdocenten med facit i hand och menar att Eklund fått fritt utveckla sitt kvinnohat utan någon som helst åtgärd. Samtidigt talar hon själv om att att Eklund dömts till avsevärda fängelsestraff när hans brottslighet kunnat bevisas. Vad kan väl vara ett starkare fördömande av ett brott än att brottslingen dömts till ett fängelsestraff. Naturligtvis kan man diskutera huruvida straffets stränghet stått i proportion till brottet men det är en helt annan sak än att tala om att brottslingen fritt fått utveckla sitt hat mot kvinnor. När det gäller det sista övergreppet mot 15-åriga Malin så frikändes Eklund i brist på hållbara bevis. Men det är naturligtvis - i etikdocentens ögon - ytterligare ett tecken på samhällets slapphet mot kvinnomarodörer.
Ann Heberlein broderar vidare: Anders Eklund är en man som, enligt vänner, ”haft problem med kvinnor”, en man som, enligt sin bror ”aldrig hittat den rätta”, en man som rättfärdigar ett våldtäktsförsök genom att säga att ”jag inte får några tjejer”. Att ha problem med kvinnor, att inte hitta den rätta, är inte skäl till misstänkliggörande – men att gång efter annan försöka tilltvinga sig sex med hjälp av våld är starka skäl till ingripande. Nu har ju inte Eklund fått operera helt ostört – några vändor i statlig förvaring har det blivit. Ja, förvaring, för någon vård tycks Eklund inte ha fått. Han har avtjänat sina månader för att sedan släppas ut i friheten, utan några som helst restriktioner, utan uppföljning. Anders Eklund har fått odla och vårda sitt hat mot kvinnor och sin förvridna verklighetsuppfattning i lugn och ro. Han har varken blivit störd eller hjälpt. Ingen har brytt sig om honom. Ingen har brytt sig om att försöka rädda de flickor och kvinnor som blivit hans offer. Det är för sent nu, men om någon ingripit och tvingat Eklund till vård hade kanske varken Pernilla eller Engla bragts om livet.
Som sagt här sitter etikdocenten och talar om för oss att vi i samhället inte gjort ett smack för att förhindra morden på Pernilla och Engla och vad är hennes enda stöd för detta? Jo uttalanden av professorn i psykologi Sven Å Christianson. Psykologiprofessorn har nämligen - enligt Ann Heberlein -"i flera tidningar förklarat att Eklunds agerande följer ett välkänt mönster, en utveckling från mindre allvarliga brott till den värsta förbrytelsen av alla. Det finns tidiga tecken man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt”... Den slutsats Ann Heberlein anser sig kunna dra är denna: "Chockade, förfärade, lurade – ändå fanns alla tecken där, varenda en av de varningssignaler Sven Å Christianson anger. Utan tvekan borde vi, alla, ta varningssignaler på större allvar".
Nu visar det sig att etikdocenten "rensat" psykologiprofessorns uttalande för att det skall passa in i hennes argumentering. Christianson säger nämligen exempelvis också: "Sexualmördare försöker behandla egna problem - socialt utanförskap, missanpassning - genom att bryta mot tabun. Och när sexualiteten används för att hantera inre problem behövs hela tiden nya utmaningar, "kickar". Den här typen av gärningsmän förändrar sitt beteende kontinuerligt utifrån sina fantasier, så det kan slå igenom på olika sätt - i olika sorters brott."
Man kan alltså inte låsa in alla blottare eller våldtäktsmän för all framtid och tro att man därigenom kan undvika kvinnomord. Ja, det bästa vore väl om man tog den manliga delen av befolkningen under vård och behandling så att de inte odlade sina destruktiva tankar om kvinnor.
Direkt ologiskt är det alltså att ens påstå att man skulle ha kunnat förhindra de nu aktuella morden med några slags tidiga gärningsmannaprofiler. Istället är detta resonemang som gynnar uppkomsten av lynchjustis och mobbeteende, något som inte borde höra till verksamhetsfält för någon som sysslar med teologi eller etik, eller överhuvudtaget är bildad. Att dessutom frisera de uttalanden man åberopar är med ett understatement knappast värdigt en universitetsskolad person.
Ann Heberlein kommer också med konkreta förslag till lösningar: ... utökad DNA-registrering... namn och bild på fällda och dömda brottslingar publiceras... Framförallt måste det rehabiliterande arbetet med män som hatar kvinnor prioriteras. Ingen man dömd för sex- och våldsbrott mot kvinnor och barn skall få lämna kriminalvården utan att ha fått sin världsbild och sina värderingar ifrågasatta. Män som våldtar, misshandlar och dödar skall inte lämnas åt sitt eget bristfälliga omdöme. Den som en gång missbrukat sin frihet till att allvarligt kränka andras fri- och trygghet har inte längre rätt till en obegränsad frihet.
På Sydsvenskans ledarsida samma dag visar Henrik Bredberg faktiskt sunt förnuft i allt det upprörande med mordet på Engla: Om tidningar, radio och TV oftare hade publicerat namnen på misstänkta och dömda mördare och sexualförbrytare... hade hon kunnat vara i livet idag... marigt att diskutera ett ämne som detta när en 10-åring just fallit offer för en mördare, kanske en seriemördare. Risken är uppenbar att omdömet grumlas av frustration, av raseri. Det gäller nog de flesta av oss... Det är riktigt att Eklund förekommit i Pernillautredningen. Men i den mordutredningen har cirka 3000 personer förhörts och 750 män DNA-testats. Skall flera tusen män pekas ut som tänkbara mördare för att ”lugna” allmänheten? Det är fara värt att det blir allt annat än lugnt och fridfullt, särskilt om lynchmobbar får för sig att skipa rättvisa... Om alla som dömts eller misstänkts för sex- och våldsbrott hängs ut offentligt blir livet i säg Malmö eller Lund knappast tryggare. Det skulle snarare skrämma medborgarna till panikens gräns. Dessutom får inte integritetsaspekten glömmas. Många misstänks men är oskyldiga. Andra sonar sina brott. Somliga får vård och tillfrisknar. Ingen skall vara för evigt dömd.
När det gäller rehabilitering så är en grundförutsättning att en sådan skall lyckas att gärningsmannen medverkar själv. Något förändringsarbete kan alltså knappast ske tvångsvis. Och man kan också fråga sig om dylik rehabilitering - utöver samhället straffsanktion - av alla blottare och sexbrottslingar är en rimlig målsättning.
Är det inte ett sådant resonemang etik handlar om? Ett försök att i en upprörande situation försöka skapa en sansad debatt för rimliga åtgärder mot det våld som riktas mot kvinnor och barn? Istället för att underblåsa lynchpanik och hetsa könen mot varandra?
Mannen som erkänt morden på Engla ... och Pernilla... har trots att han tidigare dömts för sex- och våldsbrott fått odla sitt hat och sin förvridna verklighetsuppfattning utan att någon stört eller hjälpt honom... Eklund har bott i det lilla samhället Torsåker i hela sitt liv. Där har han gått i skolan, där har han utvecklat sitt stora intresse för lastbilar, där bor han, i ett gult hyreshus nära byns kyrka... Där har han också antastat och ofredat unga kvinnor vid flera tillfällen. Eklund är dömd för fem sex- och våldsrelaterade brott, samtliga riktade mot flickor och unga kvinnor. 1994 dömdes han till fängelse för ett våldtäktsförsök. 1998 dömdes han för sexuellt tvång. Dessutom har han dömts för att ha blottat sig. Förutom mordet på Engla har Anders Eklund erkänt mordet på 31-åriga Pernilla Hellgren som dödades i Falun år 2000. Sex år efter den första domen och fängelsevistelsen, två år efter den andra domen stryper han alltså Pernilla Hellgren. Åtta år och minst ett övergrepp senare – på den då 15-åriga Malin hemma i Torsåker år 2004 – för han bort och dödar Engla.
Här sitter alltså etikdocenten med facit i hand och menar att Eklund fått fritt utveckla sitt kvinnohat utan någon som helst åtgärd. Samtidigt talar hon själv om att att Eklund dömts till avsevärda fängelsestraff när hans brottslighet kunnat bevisas. Vad kan väl vara ett starkare fördömande av ett brott än att brottslingen dömts till ett fängelsestraff. Naturligtvis kan man diskutera huruvida straffets stränghet stått i proportion till brottet men det är en helt annan sak än att tala om att brottslingen fritt fått utveckla sitt hat mot kvinnor. När det gäller det sista övergreppet mot 15-åriga Malin så frikändes Eklund i brist på hållbara bevis. Men det är naturligtvis - i etikdocentens ögon - ytterligare ett tecken på samhällets slapphet mot kvinnomarodörer.
Ann Heberlein broderar vidare: Anders Eklund är en man som, enligt vänner, ”haft problem med kvinnor”, en man som, enligt sin bror ”aldrig hittat den rätta”, en man som rättfärdigar ett våldtäktsförsök genom att säga att ”jag inte får några tjejer”. Att ha problem med kvinnor, att inte hitta den rätta, är inte skäl till misstänkliggörande – men att gång efter annan försöka tilltvinga sig sex med hjälp av våld är starka skäl till ingripande. Nu har ju inte Eklund fått operera helt ostört – några vändor i statlig förvaring har det blivit. Ja, förvaring, för någon vård tycks Eklund inte ha fått. Han har avtjänat sina månader för att sedan släppas ut i friheten, utan några som helst restriktioner, utan uppföljning. Anders Eklund har fått odla och vårda sitt hat mot kvinnor och sin förvridna verklighetsuppfattning i lugn och ro. Han har varken blivit störd eller hjälpt. Ingen har brytt sig om honom. Ingen har brytt sig om att försöka rädda de flickor och kvinnor som blivit hans offer. Det är för sent nu, men om någon ingripit och tvingat Eklund till vård hade kanske varken Pernilla eller Engla bragts om livet.
Som sagt här sitter etikdocenten och talar om för oss att vi i samhället inte gjort ett smack för att förhindra morden på Pernilla och Engla och vad är hennes enda stöd för detta? Jo uttalanden av professorn i psykologi Sven Å Christianson. Psykologiprofessorn har nämligen - enligt Ann Heberlein -"i flera tidningar förklarat att Eklunds agerande följer ett välkänt mönster, en utveckling från mindre allvarliga brott till den värsta förbrytelsen av alla. Det finns tidiga tecken man antastar någon verbalt, och sedan fysiskt. Man blottar sig, ofredar någon sexuellt, eller försöker begå en våldtäkt, sedan till en fullbordad våldtäkt”... Den slutsats Ann Heberlein anser sig kunna dra är denna: "Chockade, förfärade, lurade – ändå fanns alla tecken där, varenda en av de varningssignaler Sven Å Christianson anger. Utan tvekan borde vi, alla, ta varningssignaler på större allvar".
Nu visar det sig att etikdocenten "rensat" psykologiprofessorns uttalande för att det skall passa in i hennes argumentering. Christianson säger nämligen exempelvis också: "Sexualmördare försöker behandla egna problem - socialt utanförskap, missanpassning - genom att bryta mot tabun. Och när sexualiteten används för att hantera inre problem behövs hela tiden nya utmaningar, "kickar". Den här typen av gärningsmän förändrar sitt beteende kontinuerligt utifrån sina fantasier, så det kan slå igenom på olika sätt - i olika sorters brott."
Man kan alltså inte låsa in alla blottare eller våldtäktsmän för all framtid och tro att man därigenom kan undvika kvinnomord. Ja, det bästa vore väl om man tog den manliga delen av befolkningen under vård och behandling så att de inte odlade sina destruktiva tankar om kvinnor.
Direkt ologiskt är det alltså att ens påstå att man skulle ha kunnat förhindra de nu aktuella morden med några slags tidiga gärningsmannaprofiler. Istället är detta resonemang som gynnar uppkomsten av lynchjustis och mobbeteende, något som inte borde höra till verksamhetsfält för någon som sysslar med teologi eller etik, eller överhuvudtaget är bildad. Att dessutom frisera de uttalanden man åberopar är med ett understatement knappast värdigt en universitetsskolad person.
Ann Heberlein kommer också med konkreta förslag till lösningar: ... utökad DNA-registrering... namn och bild på fällda och dömda brottslingar publiceras... Framförallt måste det rehabiliterande arbetet med män som hatar kvinnor prioriteras. Ingen man dömd för sex- och våldsbrott mot kvinnor och barn skall få lämna kriminalvården utan att ha fått sin världsbild och sina värderingar ifrågasatta. Män som våldtar, misshandlar och dödar skall inte lämnas åt sitt eget bristfälliga omdöme. Den som en gång missbrukat sin frihet till att allvarligt kränka andras fri- och trygghet har inte längre rätt till en obegränsad frihet.
På Sydsvenskans ledarsida samma dag visar Henrik Bredberg faktiskt sunt förnuft i allt det upprörande med mordet på Engla: Om tidningar, radio och TV oftare hade publicerat namnen på misstänkta och dömda mördare och sexualförbrytare... hade hon kunnat vara i livet idag... marigt att diskutera ett ämne som detta när en 10-åring just fallit offer för en mördare, kanske en seriemördare. Risken är uppenbar att omdömet grumlas av frustration, av raseri. Det gäller nog de flesta av oss... Det är riktigt att Eklund förekommit i Pernillautredningen. Men i den mordutredningen har cirka 3000 personer förhörts och 750 män DNA-testats. Skall flera tusen män pekas ut som tänkbara mördare för att ”lugna” allmänheten? Det är fara värt att det blir allt annat än lugnt och fridfullt, särskilt om lynchmobbar får för sig att skipa rättvisa... Om alla som dömts eller misstänkts för sex- och våldsbrott hängs ut offentligt blir livet i säg Malmö eller Lund knappast tryggare. Det skulle snarare skrämma medborgarna till panikens gräns. Dessutom får inte integritetsaspekten glömmas. Många misstänks men är oskyldiga. Andra sonar sina brott. Somliga får vård och tillfrisknar. Ingen skall vara för evigt dömd.
När det gäller rehabilitering så är en grundförutsättning att en sådan skall lyckas att gärningsmannen medverkar själv. Något förändringsarbete kan alltså knappast ske tvångsvis. Och man kan också fråga sig om dylik rehabilitering - utöver samhället straffsanktion - av alla blottare och sexbrottslingar är en rimlig målsättning.
Är det inte ett sådant resonemang etik handlar om? Ett försök att i en upprörande situation försöka skapa en sansad debatt för rimliga åtgärder mot det våld som riktas mot kvinnor och barn? Istället för att underblåsa lynchpanik och hetsa könen mot varandra?
söndag 13 april 2008
Stora-stygga-vargen-syndromet eller har vi inga nya grisar att jaga?
Vi har råd med mer än vi behöver. Ändå var vi lyckligare på 50-talet. Orsaken är att med det ökade välståndet har hoppet försvunnit, skriver norske socialantropologiprofessorn Thomas Hylland Eriksen, som nyss utkommit med boken "Storeulvsyndromet", på Sydsvenskan Kultur 13/4 under rubriken "Missnöje i paradiset".
Det finns en central paradox i välfärdssamhället: Den materiella levnadsstandarden har ökat konstant sedan andra världskriget men folk i allmänhet är varken mer eller mindre tillfreds än vad de var för en generation sedan. Är det inte på tiden att vi tar konsekvenserna av detta faktum?
Svaret på frågan om vad som skapar lycka är inte lättköpt. Undersökningar tyder på att det är inte mer pengar, större hus eller längre semester. Samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger skulle alltså inte. För de allra fattigaste finns naturligtvis detta samband. Om du bara har råd med en skål ris om dagen får du det bättre när du har råd med två skålar ris och lite fisk. Men om du redan har tre dvd-spelare får du det inte bättre - kanske snarast lite sämre - när du köper den fjärde.
Mycket tyder på att ekonomisk tillväxt i allmänhet slutar inverka direkt på livskvaliteten när den genomsnittliga inkomsten i ett land passerar cirka 70 000 kronor. Över denna nivå är det annat som avgör. Fördelningen är viktig eftersom stora skillnader skapar konflikter.Det kan hjälpa att tro på Gud men det är ingen nödvändighet. Att ha ett stort nätverk där människorna känner tillit till varandra - socialt kapital - stärker alltid livskvaliteten. Kulturen har också betydelse.
Människor behöver något mer än trygghet, tillit och en känsla av rättvisa för att uppfatta livet som gott, säger Thomas Hylland Eriksen, vi har behov av hopp. Och på den punkten har välfärdssamhället sviktat - eller rättare sagt lyckats alltför väl. Vi skandinaver lever ju i det fullbordade paradiset, i en del av världen som har lämnat knappheten så långt bakom sig bakom sig att de flesta av oss inte kan erinra sig knapphet överhuvudtaget.
Thomas Hylland Eriksen har ställt diagnosen Stora stygga vargen-syndromet. Stora stygga vargen har ett stort överordnat livsprojekt, nämligen att fånga De tre små grisarna. Därför stiger han upp varje morgon och smider listiga planer; funderar ut extraordinära förklädnader och bygger avancerade grisfällor, planerar överlistande manövrer och lägger sig med stor tålmodighet på lur där han vet att grisarna brukar promenera. Vanligtvis ligger De tre små grisarna ett steg före Stora stygga vargen men en gång lyckades han fånga dem, binda dem och lägga dem i en gryta. När allt hopp verkade vara ute vände sig Lilla vargen mot Stora stygga vargen och frågade: "Men pappa, vad ska du göra i morgon då?" Vargen tänkte en stund och släppte därefter, med blicken bortvänd, grisarna fria. I ett sällsynt ögonblick av självinsikt insåg Stora stygga vargen att hela hans existensberättigande byggde på projektet att fånga, döda, koka och till slut äta upp de tre små grisarna. Utan dem fanns det ingen anledning för honom att stiga upp på morgonen.
Det politiska förtrycket ser inte ut att avta. Klimatkrisen är den senaste i en lång rad påminnelser om att vår nuvarande livsstil inte kan fortsätta och att fattigdomen alltjämt är stor i världen. Nu vet vi alltså dessutom att överflödet inte har gjort oss lyckliga.
Hylland Eriksen drar slutsatsen att vi har blivit så rika att vi har förlorat hoppet. Vi behöver några nya grisar att jaga. Politikerna har ännu inte upptäckt detta. De talar och handlar som om ekonomisk tillväxt kommer göra landet bättre att leva i, trots att all forskning om livskvalitet pekar på något annat. Denna motsättning rymmer ett politiskt sprängstoff som förhoppningsvis detonerar detta årtionde. Och vi kommer alla att få det bättre om vi ger oss ut på en ny grisjakt.
Symtomatiskt så publicerar Per T. Ohlsson samma dag på ledarsidan sin helsides söndagskrönikan med rubriken "Vem kan bli miljonär". Efter ett kringelikrokande i diverse internationell statistik kommer han fram till att skattetrycket i Sverige är för stort särskilt för de rika och vill ha bort värnskatten. Vi har helt enkelt för få miljonärer och förmögna i Sverige för att bli lyckliga! Så nu vet vi vad borgerligheten borde ge sig ut på för grisjakt om PerTe fick bestämma.
För att återvända till den spännande artikeln av den norska socialantropologen så finns det ju åtskilliga små grisar att jaga där räknenissarna inom politiken anser sig ha överhöghet när det gäller att bestämma våra prioriteringar. Kanske är det dags för att borsta av det ständiga hoppet om att människor skall värdesätta social gemenskap mer än ytlig stylingfernissa beträffande sig själva, i hem och på arbete. Vad sägs om hoppet av solidaritet? Kanske de inre grisarna är värda en tanke? Men även de litet större yttre grisarna med ökad välfärd för de övriga delarna av världen. Ty även om välfärden i Sverige är stor så måste det finnas åtskilliga grisar att jaga både inom och utom Sverige. Vem kan i dag formulera I have a dream that... I have a dream that ... Ihave a dream that ...?
Det finns en central paradox i välfärdssamhället: Den materiella levnadsstandarden har ökat konstant sedan andra världskriget men folk i allmänhet är varken mer eller mindre tillfreds än vad de var för en generation sedan. Är det inte på tiden att vi tar konsekvenserna av detta faktum?
Svaret på frågan om vad som skapar lycka är inte lättköpt. Undersökningar tyder på att det är inte mer pengar, större hus eller längre semester. Samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger skulle alltså inte. För de allra fattigaste finns naturligtvis detta samband. Om du bara har råd med en skål ris om dagen får du det bättre när du har råd med två skålar ris och lite fisk. Men om du redan har tre dvd-spelare får du det inte bättre - kanske snarast lite sämre - när du köper den fjärde.
Mycket tyder på att ekonomisk tillväxt i allmänhet slutar inverka direkt på livskvaliteten när den genomsnittliga inkomsten i ett land passerar cirka 70 000 kronor. Över denna nivå är det annat som avgör. Fördelningen är viktig eftersom stora skillnader skapar konflikter.Det kan hjälpa att tro på Gud men det är ingen nödvändighet. Att ha ett stort nätverk där människorna känner tillit till varandra - socialt kapital - stärker alltid livskvaliteten. Kulturen har också betydelse.
Människor behöver något mer än trygghet, tillit och en känsla av rättvisa för att uppfatta livet som gott, säger Thomas Hylland Eriksen, vi har behov av hopp. Och på den punkten har välfärdssamhället sviktat - eller rättare sagt lyckats alltför väl. Vi skandinaver lever ju i det fullbordade paradiset, i en del av världen som har lämnat knappheten så långt bakom sig bakom sig att de flesta av oss inte kan erinra sig knapphet överhuvudtaget.
Thomas Hylland Eriksen har ställt diagnosen Stora stygga vargen-syndromet. Stora stygga vargen har ett stort överordnat livsprojekt, nämligen att fånga De tre små grisarna. Därför stiger han upp varje morgon och smider listiga planer; funderar ut extraordinära förklädnader och bygger avancerade grisfällor, planerar överlistande manövrer och lägger sig med stor tålmodighet på lur där han vet att grisarna brukar promenera. Vanligtvis ligger De tre små grisarna ett steg före Stora stygga vargen men en gång lyckades han fånga dem, binda dem och lägga dem i en gryta. När allt hopp verkade vara ute vände sig Lilla vargen mot Stora stygga vargen och frågade: "Men pappa, vad ska du göra i morgon då?" Vargen tänkte en stund och släppte därefter, med blicken bortvänd, grisarna fria. I ett sällsynt ögonblick av självinsikt insåg Stora stygga vargen att hela hans existensberättigande byggde på projektet att fånga, döda, koka och till slut äta upp de tre små grisarna. Utan dem fanns det ingen anledning för honom att stiga upp på morgonen.
Det politiska förtrycket ser inte ut att avta. Klimatkrisen är den senaste i en lång rad påminnelser om att vår nuvarande livsstil inte kan fortsätta och att fattigdomen alltjämt är stor i världen. Nu vet vi alltså dessutom att överflödet inte har gjort oss lyckliga.
Hylland Eriksen drar slutsatsen att vi har blivit så rika att vi har förlorat hoppet. Vi behöver några nya grisar att jaga. Politikerna har ännu inte upptäckt detta. De talar och handlar som om ekonomisk tillväxt kommer göra landet bättre att leva i, trots att all forskning om livskvalitet pekar på något annat. Denna motsättning rymmer ett politiskt sprängstoff som förhoppningsvis detonerar detta årtionde. Och vi kommer alla att få det bättre om vi ger oss ut på en ny grisjakt.
Symtomatiskt så publicerar Per T. Ohlsson samma dag på ledarsidan sin helsides söndagskrönikan med rubriken "Vem kan bli miljonär". Efter ett kringelikrokande i diverse internationell statistik kommer han fram till att skattetrycket i Sverige är för stort särskilt för de rika och vill ha bort värnskatten. Vi har helt enkelt för få miljonärer och förmögna i Sverige för att bli lyckliga! Så nu vet vi vad borgerligheten borde ge sig ut på för grisjakt om PerTe fick bestämma.
För att återvända till den spännande artikeln av den norska socialantropologen så finns det ju åtskilliga små grisar att jaga där räknenissarna inom politiken anser sig ha överhöghet när det gäller att bestämma våra prioriteringar. Kanske är det dags för att borsta av det ständiga hoppet om att människor skall värdesätta social gemenskap mer än ytlig stylingfernissa beträffande sig själva, i hem och på arbete. Vad sägs om hoppet av solidaritet? Kanske de inre grisarna är värda en tanke? Men även de litet större yttre grisarna med ökad välfärd för de övriga delarna av världen. Ty även om välfärden i Sverige är stor så måste det finnas åtskilliga grisar att jaga både inom och utom Sverige. Vem kan i dag formulera I have a dream that... I have a dream that ... Ihave a dream that ...?
lördag 12 april 2008
Kunnighet eller okunnighet i högsätet?
I dagens Sydsvenska 12/4 sitter kunnighet och okunnighet granne.
Det gäller den alltid kunniga chefredaktören Heidi Avellan med sin välunderbyggda tes "Idag är en dag för klarspråk" apropå Reinfeldts samtal i Kina med de kinesiska ledarna. Jag instämmer helt i hennes appell kinakommunisternas övergrepp:
Klimatfrågan är viktig. Men som statsminister måste Reinfeldt kunna hålla två viktiga tankar i huvudet samtidigt: han måste kunna tala klarspråk både om Kinas klimatansvar och om mänskliga rättigheter. Att ett tjugotal svenska företag följer med på resan, lockade av nya affärsmöjligheter, är inget problem i sig. Men det får inte göra ryggen mjuk och orden milda. Idag får Reinfeldt inte bara lägga huvudet på sned och lyssna. Han måste tala tydligt. Han - och resten av världen. Efter nazisternas OS-triumf 1936 kunde kanske något samvete dövas med ett "vi visste inte". Det duger inte i Peking. Vi vet.
Samma värdering kan tyvärr inte ges beträffande ledarskribenten Tiina Meris inlägg "Muren i Europa" apropå detta att järnridåns belägenhet i historisk tid numera representeras av "en historisk mur". Bakom den muren finns en rad länder som har lidit under kommunismen - d.v.s. sovjetkommunismen - och nu vill sätta fokus på Gulag. Jag har heller ingen invändning att Gulag jämförs med Förintelsen, massmord som massmord. Naturligtvis har jag inte heller någon invändning mot att man klargör den del av det historiska skendet som innefattade förföljelse och hemska brott mot oliktänkande i Sovjet eller Kina. Jag tycker det är en absurd fråga huruvida Sovjetunionens omfattande massmord på den egna befolkningen skall betraktas som "mindre onda för att de utfördes i namn av en ideologi med gott uppsåt". Massmord kan naturligtvis inte utföras med "gott uppsåt". Vad man däremot måste ha klart för sig är att Sovjetkommunismen utgjorde en diktatur med missbruk av ursprungliga kommunistisk idébasen, nämligen att kakan skulle fördelas mer rättvist - alltså i princip samma tänkande som fanns i de urkristna församlingarna.
Vad Tiina Meri och andra tänkare på högerkanten också förtiger är följande.
Nazismen var en idé byggd på tanken av über- och untermenschen, med rätt för den ariska övermänniskan att behärska och fritt utnyttja undermänniskorna. Idéerna sattes också i verket med känt resultat för judar m.fl etniska och nationella grupper, homosexuella, mentalsjuka osv.
Inte heller redogör man för bakgrunden nämligen att ryska revolutionen 1905 drevs fram av arbetar-, bonde- och soldatråd (sovjeter) som övertog den politiska och ekonomiska makten från tsarens överklassvälde och godsherrarna. Denna utdragna kamp mellan överklassen och övriga avgjordes genom revolutionen 1917. I Tyskland pågick faktiskt en motsvarande utveckling med arbetarråd men vid arbetarrådssamling 1918 övergavs den revolutionära rådsidén och man beslöt att sammankalla en på demokratisk väg utsedd nationalförsamling. I Ryssland fortsatte dock revolutionen under råden som genomförde en ganska radikal politik bl.a. när det gällde jämställdhet mellan könen. Det olyckliga var att gruppen kring Stalin kom att ta över makten över unionsstaten som genom sin första författning 1924 fick namnet Sovjetunionen. Maktövertagandet från tsar- och överklassväldet är naturligtvis inte en oblodig historia, men det får mer väl ses mot bakgrund av att överklassväldet inte frivilligt överlämnade makten till folkflertalet; det är att notera att skräcken för arbetarmakt var utbredd även i Sverige men möttes av sociala och politiska reformer som gav väg för en demokratisk arbetarrörelse precis som i Tyskalnad. Att sedan sovjetsystemet spårade ur till en för alla oliktänkande grym diktatur är egentligen historien efter själva revolutionen. Gulag, tvångskollektiviseringen och terrorn hör 30-talet till - alltså den urspårade kommunismen under Stalins ledning.
När Tiina Meri, som väl förmodligen inte sett dagens ljus när det begav sig, avrundar med att jämställa nazism och kommunism: "Med järnhand skall vi jaga mänskligheten mot lycka." Runt hörnet väntar ett lyckorike. Målet är allt - vägen intet. Både nazism och kommunism är... "idésystem med absolut och total karaktär".
Saken blir inte bättre av att Tiina Meri åberopar en historieprofessor Klas-Göran Karlsson från Lund, som alltså är lika korkat historielös som skribenten själv. Det är just dylika resonemang som fått en del personer inkl. mig själv tveksamma till denna Forums granskning av "kommunismen", nämligen att man skall dra själva ideologin kommunismen som helhet i diktatursörjan. Ur kommunismen utvecklades sedan ett flertal socialistiska partier som inte var revolutionära utan - precis som i Tyskland 1918 - var inriktade på en demokratisk väg. Bakom järnridån - numera "den historiska muren" - fanns alltså sovjetkommunismen. I väst fanns/finns en rad demokratiska vänsterpartier med rötter i kommunismen som har rätt till sin egen historia utan oket av "kommunismens brott" i stil med:
Kommunismens kvoter och arkebuseringar föll i glömska på grund av den järnridå som delade Europa. Nu gäller det att våga lyssna.
Visst skall vi lyssna men till sovjet- och kinakommunismens brott. Det historielösa svamlet är precis lika oseriöst som om kapitalismen skulle kritiseras utifrån Leopold-Belgiens dödsregim i Kongo eller kristendom för dödandet i korstågens spår eller islam för 11 september. Detta är bara ett fåtal exempel på de grymheter människor kunnat iscensätta genom missbruk av goda idéer. Det belastar bara missbrukarna inte dessa idéer. Och då skall man nämna missbrukaren vid namn, exempelvis som i detta fall sovjetkommunismen. Men till skillnad härifrån så innefattade nazismen övergreppet redan programmerad i själva idékomplexet. Därför är det viktigt att göra skillnad. Vilket inte innebär att ogärningarna förtigs.
Eftersom jag förväntar mig beskyllning att själv vara kommunist så vill jag bara säga att det är fel men att jag som socialist ser det som ett politiskt rättesnöre att kakan skall fördelas mer rättvist. Jag tycker också det är fel när man ger en nidbild av arbetarrörelsens historia genom att inte måla revolutionens ursprung som en reaktion mot överhetens och överklassens hutlösa exploatering. Däremot tar jag naturligtvis avstånd från övergrepp från vem det än vara månde.
Det gäller den alltid kunniga chefredaktören Heidi Avellan med sin välunderbyggda tes "Idag är en dag för klarspråk" apropå Reinfeldts samtal i Kina med de kinesiska ledarna. Jag instämmer helt i hennes appell kinakommunisternas övergrepp:
Klimatfrågan är viktig. Men som statsminister måste Reinfeldt kunna hålla två viktiga tankar i huvudet samtidigt: han måste kunna tala klarspråk både om Kinas klimatansvar och om mänskliga rättigheter. Att ett tjugotal svenska företag följer med på resan, lockade av nya affärsmöjligheter, är inget problem i sig. Men det får inte göra ryggen mjuk och orden milda. Idag får Reinfeldt inte bara lägga huvudet på sned och lyssna. Han måste tala tydligt. Han - och resten av världen. Efter nazisternas OS-triumf 1936 kunde kanske något samvete dövas med ett "vi visste inte". Det duger inte i Peking. Vi vet.
Samma värdering kan tyvärr inte ges beträffande ledarskribenten Tiina Meris inlägg "Muren i Europa" apropå detta att järnridåns belägenhet i historisk tid numera representeras av "en historisk mur". Bakom den muren finns en rad länder som har lidit under kommunismen - d.v.s. sovjetkommunismen - och nu vill sätta fokus på Gulag. Jag har heller ingen invändning att Gulag jämförs med Förintelsen, massmord som massmord. Naturligtvis har jag inte heller någon invändning mot att man klargör den del av det historiska skendet som innefattade förföljelse och hemska brott mot oliktänkande i Sovjet eller Kina. Jag tycker det är en absurd fråga huruvida Sovjetunionens omfattande massmord på den egna befolkningen skall betraktas som "mindre onda för att de utfördes i namn av en ideologi med gott uppsåt". Massmord kan naturligtvis inte utföras med "gott uppsåt". Vad man däremot måste ha klart för sig är att Sovjetkommunismen utgjorde en diktatur med missbruk av ursprungliga kommunistisk idébasen, nämligen att kakan skulle fördelas mer rättvist - alltså i princip samma tänkande som fanns i de urkristna församlingarna.
Vad Tiina Meri och andra tänkare på högerkanten också förtiger är följande.
Nazismen var en idé byggd på tanken av über- och untermenschen, med rätt för den ariska övermänniskan att behärska och fritt utnyttja undermänniskorna. Idéerna sattes också i verket med känt resultat för judar m.fl etniska och nationella grupper, homosexuella, mentalsjuka osv.
Inte heller redogör man för bakgrunden nämligen att ryska revolutionen 1905 drevs fram av arbetar-, bonde- och soldatråd (sovjeter) som övertog den politiska och ekonomiska makten från tsarens överklassvälde och godsherrarna. Denna utdragna kamp mellan överklassen och övriga avgjordes genom revolutionen 1917. I Tyskland pågick faktiskt en motsvarande utveckling med arbetarråd men vid arbetarrådssamling 1918 övergavs den revolutionära rådsidén och man beslöt att sammankalla en på demokratisk väg utsedd nationalförsamling. I Ryssland fortsatte dock revolutionen under råden som genomförde en ganska radikal politik bl.a. när det gällde jämställdhet mellan könen. Det olyckliga var att gruppen kring Stalin kom att ta över makten över unionsstaten som genom sin första författning 1924 fick namnet Sovjetunionen. Maktövertagandet från tsar- och överklassväldet är naturligtvis inte en oblodig historia, men det får mer väl ses mot bakgrund av att överklassväldet inte frivilligt överlämnade makten till folkflertalet; det är att notera att skräcken för arbetarmakt var utbredd även i Sverige men möttes av sociala och politiska reformer som gav väg för en demokratisk arbetarrörelse precis som i Tyskalnad. Att sedan sovjetsystemet spårade ur till en för alla oliktänkande grym diktatur är egentligen historien efter själva revolutionen. Gulag, tvångskollektiviseringen och terrorn hör 30-talet till - alltså den urspårade kommunismen under Stalins ledning.
När Tiina Meri, som väl förmodligen inte sett dagens ljus när det begav sig, avrundar med att jämställa nazism och kommunism: "Med järnhand skall vi jaga mänskligheten mot lycka." Runt hörnet väntar ett lyckorike. Målet är allt - vägen intet. Både nazism och kommunism är... "idésystem med absolut och total karaktär".
Saken blir inte bättre av att Tiina Meri åberopar en historieprofessor Klas-Göran Karlsson från Lund, som alltså är lika korkat historielös som skribenten själv. Det är just dylika resonemang som fått en del personer inkl. mig själv tveksamma till denna Forums granskning av "kommunismen", nämligen att man skall dra själva ideologin kommunismen som helhet i diktatursörjan. Ur kommunismen utvecklades sedan ett flertal socialistiska partier som inte var revolutionära utan - precis som i Tyskland 1918 - var inriktade på en demokratisk väg. Bakom järnridån - numera "den historiska muren" - fanns alltså sovjetkommunismen. I väst fanns/finns en rad demokratiska vänsterpartier med rötter i kommunismen som har rätt till sin egen historia utan oket av "kommunismens brott" i stil med:
Kommunismens kvoter och arkebuseringar föll i glömska på grund av den järnridå som delade Europa. Nu gäller det att våga lyssna.
Visst skall vi lyssna men till sovjet- och kinakommunismens brott. Det historielösa svamlet är precis lika oseriöst som om kapitalismen skulle kritiseras utifrån Leopold-Belgiens dödsregim i Kongo eller kristendom för dödandet i korstågens spår eller islam för 11 september. Detta är bara ett fåtal exempel på de grymheter människor kunnat iscensätta genom missbruk av goda idéer. Det belastar bara missbrukarna inte dessa idéer. Och då skall man nämna missbrukaren vid namn, exempelvis som i detta fall sovjetkommunismen. Men till skillnad härifrån så innefattade nazismen övergreppet redan programmerad i själva idékomplexet. Därför är det viktigt att göra skillnad. Vilket inte innebär att ogärningarna förtigs.
Eftersom jag förväntar mig beskyllning att själv vara kommunist så vill jag bara säga att det är fel men att jag som socialist ser det som ett politiskt rättesnöre att kakan skall fördelas mer rättvist. Jag tycker också det är fel när man ger en nidbild av arbetarrörelsens historia genom att inte måla revolutionens ursprung som en reaktion mot överhetens och överklassens hutlösa exploatering. Däremot tar jag naturligtvis avstånd från övergrepp från vem det än vara månde.
fredag 11 april 2008
Detta att platsa.
Det skrivs så mycket om vad staten skall göra. Det är självklart att samhället också har ansvar, dvs allas vårt gemensamma ansvar. Människor skall få jobb och inte diskrimineras. Det gäller skolor, omsorg social service. Nu har Andrzej Olkiewicz, som för 50 år sedan flydde från Polen till Sverige, skrivit boken "Konsten att vara invandrare". Han tes är fråga inte vad ditt nya hemland kan göra för dig utan fråga istället vad du kan göra för ditt nya hemland.
Idén till boken fick han av en observation. Några franska studenter som alltid umgicks i grupp frågade han vad de tyckte om att plugga på Tekniska högskolan och fick svaret att det var bra men svårt att få kontakt med svenskarna. Några dagar senare observerande han två fransmännen i samspråk med svenska studiekamrater på engelska. Efter en stund bytte fransmännen till franska och svenskarna gick sin väg. Författaren drar slutsatsen att när invandrare övergår till sitt eget språk så mister de chansen att komma i kontakt med det nya landets befolkning.
Den omställning det innebär att flytta till ett annat land gör att en del invandrare bygger upp en del fördomar om lokalbefolkningen. Du måste bestämma dig för att komma in i det nya samhället. Acceptera att det är du som är främling och försök inte ändra eller förvånas över värdlandets vanor.
Å andra sidan finns det undersökningar från bl.a. Australien som visar att invandrargrupper som blivit bemötta på ett bra sätt också har kommit in i samhället snabbare. Integreringen är alltså en ömsesidig process mellan invandrare och lokalt boende.
Olkiewicz sammanfattar hur invandrarens liv i det nya landet kan underlättas:
* Känn dig inte underlägsen värdfolket och skäms inte
* Känn dig inte överlägsen värdfolket och skryt inte
* Sluta att klassificera allt för dig annorlunda som bättre/sämre
* Om någon handlar orätt mot dig - klandra individen som gjorde det, inte hela gruppen
* Se dig som en del av det nya samhället
En del ligger kanske nära Jante om man vill hårdra det. Men som allmänna levnadsregler förefaller Olkiewicz' huvudregler som goda i alla nya situationer. Även om det inte alls är lika dramatiskt så tänker jag ha dessa regler i minne nu när jag flyttat från Stockholm ut bland skånska bönder på Österlenslätten. Jag har visserligen nu bott här några år men fortfarande så kan jag inse att reglerna ovan är bra att tillämpa för att inte åstadkomma onödiga trösklar och dessutom bejaka den nya omgivningen, som ju är det ställe man valt att leva i fortsättningen. Med dessa regler blir ju också en offerroll omöjlig. Det gäller att vara ett subjekt.
Idén till boken fick han av en observation. Några franska studenter som alltid umgicks i grupp frågade han vad de tyckte om att plugga på Tekniska högskolan och fick svaret att det var bra men svårt att få kontakt med svenskarna. Några dagar senare observerande han två fransmännen i samspråk med svenska studiekamrater på engelska. Efter en stund bytte fransmännen till franska och svenskarna gick sin väg. Författaren drar slutsatsen att när invandrare övergår till sitt eget språk så mister de chansen att komma i kontakt med det nya landets befolkning.
Den omställning det innebär att flytta till ett annat land gör att en del invandrare bygger upp en del fördomar om lokalbefolkningen. Du måste bestämma dig för att komma in i det nya samhället. Acceptera att det är du som är främling och försök inte ändra eller förvånas över värdlandets vanor.
Å andra sidan finns det undersökningar från bl.a. Australien som visar att invandrargrupper som blivit bemötta på ett bra sätt också har kommit in i samhället snabbare. Integreringen är alltså en ömsesidig process mellan invandrare och lokalt boende.
Olkiewicz sammanfattar hur invandrarens liv i det nya landet kan underlättas:
* Känn dig inte underlägsen värdfolket och skäms inte
* Känn dig inte överlägsen värdfolket och skryt inte
* Sluta att klassificera allt för dig annorlunda som bättre/sämre
* Om någon handlar orätt mot dig - klandra individen som gjorde det, inte hela gruppen
* Se dig som en del av det nya samhället
En del ligger kanske nära Jante om man vill hårdra det. Men som allmänna levnadsregler förefaller Olkiewicz' huvudregler som goda i alla nya situationer. Även om det inte alls är lika dramatiskt så tänker jag ha dessa regler i minne nu när jag flyttat från Stockholm ut bland skånska bönder på Österlenslätten. Jag har visserligen nu bott här några år men fortfarande så kan jag inse att reglerna ovan är bra att tillämpa för att inte åstadkomma onödiga trösklar och dessutom bejaka den nya omgivningen, som ju är det ställe man valt att leva i fortsättningen. Med dessa regler blir ju också en offerroll omöjlig. Det gäller att vara ett subjekt.
måndag 7 april 2008
Gud har inga - det är kristna fundamentalister som har fördomar!
Det är sällan jag är helt överens med skenheligt oberoende Sydsvenskan och inte heller med deras "fristående skribent" MarieLouise Samuelsson. Men i dag 7/4 har hon skrivit "Fördomar, historielöshet, kristdemokrater", en uppgörelse med kristdemokraternas homofobi som är suverän (dvs jag kunde inte gjort det bättre själv), varför jag tar mig friheten att citera henne:
Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.
Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.
Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.
När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.
Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!
Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.
Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.
Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.
När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.
Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!
söndag 6 april 2008
80-årig socialist/feminist: "Förbannad är jag ganska ofta"
är den häftiga titeln på på Ami Lönnroths biografi på Ordfronts förlag över en av världens mest beundransvärda kvinnor: i år 80-åriga Berit Ås - norsk politiker, feminist, fredsaktivist, professor i socialpsykologi, grundare av norska kvinnouniversitetet, partiledare i Socialistisk Venstre. Men det låter ju inte så hänförande. Men Berit Ås är hänförande, antingen hänförande ogillad eller hänförande uppskattad. Hon lämnar med andra ord ingen likgiltig stående utefter hennes väg. Överallt finns sura gubbar som fått sina fula tricks avslöjade och jubblade kvinnor (och andra förtryckta) som helt plötsligt fått namn på det de är utsatta för.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
onsdag 2 april 2008
Nazister, kommunister och socialister - är det samma skrot och korn?
Nu över 300 akademiska forskare fördömer högerregeringens kampanj: Forum för levande historia utnyttjas opportunistiskt för historieskrivning i statens tjänst. Den statliga myndigheten Forum för levande historia har nu fått regeringens uppdrag att upplysa landets gymnasieelever om kommunistregimers brott mot mänskliga rättigheter. Men det innebär i praktiken att historieämnet görs till slagfält för en ideologisk regeringskampanj. Det riskerar att skada den öppenhet och kritiska hållning som kännetecknar god historisk forskning. Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst. Det skriver akademiska forskare i historia och andra humanistiska ämnen.
I uppropet skriver man bl.a. "...Syftet är att öka kunskaperna om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning... Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas... ?Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden?, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är ?de mörkaste delarna? den för tillfället sittande regeringen? De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet? Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag. Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter.
Det finns nog ingen som ifrågasätter att svenska skolelever skall informeras om de brott mot mot mänskligheten som begicks av kommunistiska regimer i Sovjet, Kina och Kambodja. Vad jag förstår finns det inte heller någon tveksamhet i bedömningen av dessa brott, liksom nazisternas brott.
Däremot finns det en väldig skillnad i det tankegods som användes. Nazisterna tillämpade faktiskt de idéer om tysk överhöghet de satt på pränt. De kommunistiska regimerna måste däremot anses ha missbrukat grundidén, som ju var att dela den gemensamma kakan mer rättvist mellan alla, d.v.s. i princip samma grundtanke som genomsyrade det gammelkristna samhället.
Dessutom uppkommer en annan komplikation då kommunismen måste ses mot bakgrund av samhällsordningar som rådde i Tsarryssland och de ekonomiska betingelserna vid arbetarklassens frammarsch under 1900-talets början i Europa resp. det feodala systemet i Kina. Kommunismen måste alltså studeras utifrån de omgivande betingelserna, vilket alltså inte utgör försvar för ogärningarna men kanske kan man diskutera ideologin utifrån andra fakta än enbart det praktiska misslyckandet i dessa länder. Jag medger att beträffande Kambodjas khemrer så vet jag inte tillräckligt för att säga någonting överhuvudtaget.
Det kanske finns anledning att fundera över de socialistiska tankar som också finns som grund i kommunismen, bl.a. som ett mothåll mot den den obegränsade kommersialismen och fri lönsamhetstänkandet i den fria konkurrensens heliga namn. Socialdemokratins frammarsch skedde ju just därför att bl.a. i Sverige någon revolution inte behövdes i det att borgerligheten gav efter och motvilligt delade med sig av rösträtt, medbestämmande och större del av den gemensamma kakan, varigenom den demokratiska vägen kom att bli bestämmande.
Korstågen och alla "kristna krig" medför ju inte med automatik ett fördömande av den kristna etiken på samma sätt som islam kan innefatta mindre aggressiva vändningar än det en del fundamentalister i dag ger uttryck för. Inte heller finns det anledning att utesluta Belgien ur FN eller EU därför att Belgien under högerkrafter med Leopold i spetsen har ett kolonialt förflutet som är något av det grymmaste man kan tänka sig och varigenom landet erövrat en stor del av sin nuvarande rikedom. Osv, osv.
Kanske finns det anledning att besinna sig och fundera över sammanhangen i historien och de drivkrafter som då fungerade.
I uppropet skriver man bl.a. "...Syftet är att öka kunskaperna om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Få ifrågasätter behovet av att i skolans värld studera och diskutera erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer liksom under andra regimer med stora mänskliga offer och lidande på sin meritlista. Men få är också de som kan nonchalera de starka ideologiska aspekterna av regeringsstyrda kampanjer inom skolans historieundervisning... Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas... ?Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden?, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är ?de mörkaste delarna? den för tillfället sittande regeringen? De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet? Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag. Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen för avvikande åsikter.
Det finns nog ingen som ifrågasätter att svenska skolelever skall informeras om de brott mot mot mänskligheten som begicks av kommunistiska regimer i Sovjet, Kina och Kambodja. Vad jag förstår finns det inte heller någon tveksamhet i bedömningen av dessa brott, liksom nazisternas brott.
Däremot finns det en väldig skillnad i det tankegods som användes. Nazisterna tillämpade faktiskt de idéer om tysk överhöghet de satt på pränt. De kommunistiska regimerna måste däremot anses ha missbrukat grundidén, som ju var att dela den gemensamma kakan mer rättvist mellan alla, d.v.s. i princip samma grundtanke som genomsyrade det gammelkristna samhället.
Dessutom uppkommer en annan komplikation då kommunismen måste ses mot bakgrund av samhällsordningar som rådde i Tsarryssland och de ekonomiska betingelserna vid arbetarklassens frammarsch under 1900-talets början i Europa resp. det feodala systemet i Kina. Kommunismen måste alltså studeras utifrån de omgivande betingelserna, vilket alltså inte utgör försvar för ogärningarna men kanske kan man diskutera ideologin utifrån andra fakta än enbart det praktiska misslyckandet i dessa länder. Jag medger att beträffande Kambodjas khemrer så vet jag inte tillräckligt för att säga någonting överhuvudtaget.
Det kanske finns anledning att fundera över de socialistiska tankar som också finns som grund i kommunismen, bl.a. som ett mothåll mot den den obegränsade kommersialismen och fri lönsamhetstänkandet i den fria konkurrensens heliga namn. Socialdemokratins frammarsch skedde ju just därför att bl.a. i Sverige någon revolution inte behövdes i det att borgerligheten gav efter och motvilligt delade med sig av rösträtt, medbestämmande och större del av den gemensamma kakan, varigenom den demokratiska vägen kom att bli bestämmande.
Korstågen och alla "kristna krig" medför ju inte med automatik ett fördömande av den kristna etiken på samma sätt som islam kan innefatta mindre aggressiva vändningar än det en del fundamentalister i dag ger uttryck för. Inte heller finns det anledning att utesluta Belgien ur FN eller EU därför att Belgien under högerkrafter med Leopold i spetsen har ett kolonialt förflutet som är något av det grymmaste man kan tänka sig och varigenom landet erövrat en stor del av sin nuvarande rikedom. Osv, osv.
Kanske finns det anledning att besinna sig och fundera över sammanhangen i historien och de drivkrafter som då fungerade.
tisdag 1 april 2008
När de egna förtroendevalda skor sig!
HSB Skåne är i kris och f.n. utan ordförande och verkställande direktör. Ordföranden har sparkats av styrelsen sedan han tecknat diverse lyxavtal mm med direktören, som nu avgått. Direktören har tillskansat sig en fallskärm på drygt 4,5 miljon, 48 årslöner, en tjänstebil BMV för drygt miljonen, anställning för sin 29-årige son som fastighetschef, minst två lägenheter till närstående med hyresrabatter på upp till 7.000 kr i månaden. Och allt har tydligen skett med ordförandens goda minne men utan att styrelsen informerats. Hur är nu detta möjligt? Var har revisorerna hållit hus? HSBs riksordförande tar avstånd från dessa skandalösa förhållanden och Skånestyrelsen har genast handlat.
Det är en anskrämlig historia men hade säkerligen inte blivit så stor om den förekommit inom privat näringsverksamhet där svågerpolitik får betydligt mindre konsekvenser och löneförmåner/fallskärmar skall vara mångdubbelt större för att ens orsaka en notis på börssidan. Men nu är det faktisk HSB och då ger jag borgerliga Sydsvenskan rätt i en omfattande publicering för att snabbt åstadkomma rättelse. Och då må man väl överse med rubriker som "Vi lever i ett roffarsamhälle".
På nästa sida av tidningen handlar det om Malmö kommunala bostadsbolag,MKB. "Med 21 300 lägenheter är MKB Malmös största hyresvärd. Det innebär att MKB har ett särskilt ansvar för bostadsmarknaden i Malmö och för att aktivt medverka till stadens utveckling.MKBs målsättning är att bygga bra bostäder till rimliga priser samt att skapa socialt fungerande boendemiljöer i den bebyggelse som bolaget redan äger och förvaltar." säger man i sin vision på hemsidan. Samtidigt rapporterar Sydsvenskan om att syrelseordföranden Lars Svensson (s) på bolagsstämman försvarat bolagets höga vinster och generösa bonussystem: "I styrelsen har vi inte betänkligheter kring bonusen. Vi ser det som ett modernt tänkande i ett företag." Både 2006 och 2007 betalade MKB ut i genomsnitt 35.000 kronor i bonus till alla anställda. Efter sociala avgifter innebär det att varje anställd fick i snitt 28000 kronor insatt i den stiftelse som förvaltar bonuspengarna. Ca 8 miljoner kr undandrogs härigenom hyresgäster och kommunen. Övrig vinst på ca 120 miljoner kronor under de senaste fyra åren stannar i bolaget och ska användas för att bygga nya lägenheter och för att renovera badrum och göra stambyten i hus som är byggda före 1975.
"Jag sticker kanske ut hakan, men jag tycker att MKB måste drivas professionellt, nästan som ett privat företag, säger Lars Svensson, och pekar på att MKB konkurrerar med privata bolag, bland annat när det gäller personalrekrytering."
Flera börsjättar, exempelvis H&M, Alfa Laval, Electrolux och Skanska har inget generellt bonusprogram alls. SCA och SSAB, som slog vinstrekord förra året har ändå en personalbonus en bra bit under MKB:s nivå. Av tillfrågade börsbolag var det endast vissa anställda på Volvo PV, Astra Zeneca och SEB som hade högre bonus.
Ja, Lars Svensson visst fa-n sticker han ut hackan. Dessutom sticker han kniven i ryggen på partikamrater som försöker driva en måtfull linje när gäller extra bonuslöner. Och den dag han kan inbilla vanligt hederligt folk att man inte kan bedriva ett kommunalt bostadsbolag på ett juste sätt utan massa bonusar och andra andra förmåner utöver lönerna så är det ju lika bra att borgarna får ta hand om saken. Finansiering och förvaltning av fastigheter torde inte vara mer krävande än att vilken normalbetald civilekonom som helst kan driva verksamheten med kunniga fastighetsingenjörer för att driva fastighetsbeståndet. Jag kan inte tänka mig att problemen med personalrekrytering är av den digniteten att ett 8-miljoners bonus är motiverat. När Lars Svensson säger att han sticker ut hackan så är det väl för att sakskälen brister. Detta är verkligen tecken på bristande professionalitet. Annars så skulle det ju räcka med att lugnt och sakligt försöka övertyga oss om det rimliga i bonussystemet.
Det enda förmildrande är att bonus inte omfattar vd och merparten delas ut efter huvudtalet samt sätts in på en fond som utfaller först vid ålderspension; alltså ett liknande system som Handelsbanken enl uppgift har för sina anställda.
Jag är glad att politikerna dragit öronen åt sig och kräver förklaring: "Det här är en nyhet för oss i kommunstyrelsen", säger kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s), som nu kräver en skriftlig förklaring från MKB om hur systemet fungerar, vilket syfte det har och vilka effekter företagsledningen har sett sedan systemet infördes år 2000.
Vissa av HSB-skandalens ingredienser tycker jag rimligen måste kallas trolöshet mot huvudman där enskild topptjänsteman tillskansat sig orimliga förmåner medan MKB-bonusen till samtliga anställda knappast rör annat än rimlighet. Jag missunnar naturligtvis inte enskilda personer i dessa institutioner bra ersättning för deras arbete men hela tiden har dessa inrättningar till syfte att tilhandahålla goda lägenheter till rimliga priser. Och då blir onödiga påslag faktiskt en fördyring. Dessutom tycker jag inte alls att de privata bolagens synsätt är något att ta efter i verksamhet av folkrörelsekaraktär. Den privatkapitalistiska girigheten är inte någon bra ledstjärna utan man bör istället se till företagsändamålet, nämligen att tillhandahålla en kvalitetsmässigt god produkt till ett rimligt pris för konsumenten. Därför känner jag sorg över det inträffade. Det handlar om att vår egen moral nu ifrågasätts.
Det är en anskrämlig historia men hade säkerligen inte blivit så stor om den förekommit inom privat näringsverksamhet där svågerpolitik får betydligt mindre konsekvenser och löneförmåner/fallskärmar skall vara mångdubbelt större för att ens orsaka en notis på börssidan. Men nu är det faktisk HSB och då ger jag borgerliga Sydsvenskan rätt i en omfattande publicering för att snabbt åstadkomma rättelse. Och då må man väl överse med rubriker som "Vi lever i ett roffarsamhälle".
På nästa sida av tidningen handlar det om Malmö kommunala bostadsbolag,MKB. "Med 21 300 lägenheter är MKB Malmös största hyresvärd. Det innebär att MKB har ett särskilt ansvar för bostadsmarknaden i Malmö och för att aktivt medverka till stadens utveckling.MKBs målsättning är att bygga bra bostäder till rimliga priser samt att skapa socialt fungerande boendemiljöer i den bebyggelse som bolaget redan äger och förvaltar." säger man i sin vision på hemsidan. Samtidigt rapporterar Sydsvenskan om att syrelseordföranden Lars Svensson (s) på bolagsstämman försvarat bolagets höga vinster och generösa bonussystem: "I styrelsen har vi inte betänkligheter kring bonusen. Vi ser det som ett modernt tänkande i ett företag." Både 2006 och 2007 betalade MKB ut i genomsnitt 35.000 kronor i bonus till alla anställda. Efter sociala avgifter innebär det att varje anställd fick i snitt 28000 kronor insatt i den stiftelse som förvaltar bonuspengarna. Ca 8 miljoner kr undandrogs härigenom hyresgäster och kommunen. Övrig vinst på ca 120 miljoner kronor under de senaste fyra åren stannar i bolaget och ska användas för att bygga nya lägenheter och för att renovera badrum och göra stambyten i hus som är byggda före 1975.
"Jag sticker kanske ut hakan, men jag tycker att MKB måste drivas professionellt, nästan som ett privat företag, säger Lars Svensson, och pekar på att MKB konkurrerar med privata bolag, bland annat när det gäller personalrekrytering."
Flera börsjättar, exempelvis H&M, Alfa Laval, Electrolux och Skanska har inget generellt bonusprogram alls. SCA och SSAB, som slog vinstrekord förra året har ändå en personalbonus en bra bit under MKB:s nivå. Av tillfrågade börsbolag var det endast vissa anställda på Volvo PV, Astra Zeneca och SEB som hade högre bonus.
Ja, Lars Svensson visst fa-n sticker han ut hackan. Dessutom sticker han kniven i ryggen på partikamrater som försöker driva en måtfull linje när gäller extra bonuslöner. Och den dag han kan inbilla vanligt hederligt folk att man inte kan bedriva ett kommunalt bostadsbolag på ett juste sätt utan massa bonusar och andra andra förmåner utöver lönerna så är det ju lika bra att borgarna får ta hand om saken. Finansiering och förvaltning av fastigheter torde inte vara mer krävande än att vilken normalbetald civilekonom som helst kan driva verksamheten med kunniga fastighetsingenjörer för att driva fastighetsbeståndet. Jag kan inte tänka mig att problemen med personalrekrytering är av den digniteten att ett 8-miljoners bonus är motiverat. När Lars Svensson säger att han sticker ut hackan så är det väl för att sakskälen brister. Detta är verkligen tecken på bristande professionalitet. Annars så skulle det ju räcka med att lugnt och sakligt försöka övertyga oss om det rimliga i bonussystemet.
Det enda förmildrande är att bonus inte omfattar vd och merparten delas ut efter huvudtalet samt sätts in på en fond som utfaller först vid ålderspension; alltså ett liknande system som Handelsbanken enl uppgift har för sina anställda.
Jag är glad att politikerna dragit öronen åt sig och kräver förklaring: "Det här är en nyhet för oss i kommunstyrelsen", säger kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s), som nu kräver en skriftlig förklaring från MKB om hur systemet fungerar, vilket syfte det har och vilka effekter företagsledningen har sett sedan systemet infördes år 2000.
Vissa av HSB-skandalens ingredienser tycker jag rimligen måste kallas trolöshet mot huvudman där enskild topptjänsteman tillskansat sig orimliga förmåner medan MKB-bonusen till samtliga anställda knappast rör annat än rimlighet. Jag missunnar naturligtvis inte enskilda personer i dessa institutioner bra ersättning för deras arbete men hela tiden har dessa inrättningar till syfte att tilhandahålla goda lägenheter till rimliga priser. Och då blir onödiga påslag faktiskt en fördyring. Dessutom tycker jag inte alls att de privata bolagens synsätt är något att ta efter i verksamhet av folkrörelsekaraktär. Den privatkapitalistiska girigheten är inte någon bra ledstjärna utan man bör istället se till företagsändamålet, nämligen att tillhandahålla en kvalitetsmässigt god produkt till ett rimligt pris för konsumenten. Därför känner jag sorg över det inträffade. Det handlar om att vår egen moral nu ifrågasätts.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
