Maktskifte som syftar till värderingsskifte

På centerstämman inskärpte "järnladyn" Maud Olofsson med sin karaktäristiska röst: Vi fick ett maktskifte - men nu behövs också ett värderingsskifte. Och det är väl vad hela regeringen strävar efter att förändra folks tänkande. Hittills har taktiken från den borgerliga alliansregeringen verkat riktat in sin politik efter mottot "åt den som har skall varda givet". Frågan är vilket av partiernma som är farligast i sin propagandaoffensiv. Men det är kanske så att man taktiskt delat upp väljargrupperna sinsemellan, eller i vart fall att det blivit så.

Centern har fått uppgiften att profilera sig så långt högerut som det är möjligt med jobbprogram där arbetsrättemn skall omformas helt i arbetsgivarnas smak med längre provtjänsgöringar, lättare regler för avskedande och sänkt arbetsgivaransvar för miljön mm - en spottloska i ansiktet på alla arbetstagare och deras organisationer. Tanken är väl att det i vart fall skall ta loven ur Mona Sahlins prat om småföretagare. Senast förslaget är att för skattebetalarnas medel skall sättas upp ett särskilt "samordningsdepartement" för att ta fram en enad borgerlig politisk front inför valet 2010! Det är till att var styv i korken och utnyttja sin maktställning till max.

När det gäller centern har en ljusning dykt upp genom centerveteranen och arbetsmarknadsministern i Bildts regering 1991-94, Börje Hörnlund, som i DN-debattartikel dömer ut alliansen: Mest orolig är jag över utvecklingen i mitt eget parti. Många borgerliga väljare ångrar i dag att de gav sin röst åt något av allianspartierna. De ser en regering som är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut. Själv känner jag förtvivlan inför i första hand de fyra partiledarnas sätt att hantera sin regeringsmakt. Mest orolig är jag för centerns utveckling. Vill partiet ha kvar låginkomsttagarnas och pensionärernas röster gäller det att skärpa sig. Och vill alliansen regera vidare efter nästa val måste den ändra politisk profil snabbt som ögat. Jag har svårt att tro att den ska lyckas. Väljarundersökningar tycks tala i samma riktning.

Kristdemokraterna har stora inre svårigheter med hjärtefrågorna och detta kan ge svårigheter också med väljarna. Kan aborter och familjen, borttagande av fastighetsskatt vara dragplåster som för partiet över spärren så är det inte mer heller. Även om karln är trevlig att se på så låter han som han tuggade gröt när han öppnar munnen.

Folkpartiet har inte gjort någon växling i sak eller metod genom skiftet till majorn. Inhoppen för att synas och märkas har alltför tydlig opportunistisk tendens för att bilda en valbar stomme. Skolan börjar bli uttjatad eftersom det bara rör prat och ingen ökning av resurserna. Leijonborgs dräglande bräkande har ersatts av den tappre soldaten med en sex appeal som bara kan verka på en masochist.

Så har vi då det "nya arbetarpartiet", som haft en rekordtur med högkonjunkturen. Men den kan bli en fara då penningsprätten kan sätta fart på inflationen, varvid räknenissarna i riksbanken höjer räntan för både företagare och vanligt folk. I verkligheten tror jag inte så många gick på detta ty nog sitter högerpartiets ideologiska förankring ganska djupt hos väljarna - liksom i dessa praktiska politik. Men kanske var det en del som trodde på detta med en 1000-lapp mer i plånboken i månaden? Vad dom inte sa var att man skulle ha ganska bra betalt arbete och ekonomi för att få den där 1000-lappen. Inte heller talade man om att de fattiga i Sverige skulle klås ytterligare för att finansiera fömögenhets- och fastighetsskattens borttagande.

Själv tror jag inte så mycket på att alliansen genom sina åtgärder annat än gräver sin egen grop. Kan man verkligen genom att sätta åt sjuka, arbetslösa och pensionärer få dessa att framstå som snyltare istället för låta dessa grupper omfattas av en solidarisk politik? Jag vill inte tro det. Det främsta hotet är för mig statsmakten och det oerhörda penninginflödet i statskassan. Göms pengar undan för att plockas fram valåret som borgerligt smöjmedel? Kan man genom ett penningregn inför valet få folk att glömma rikemans- och arbetsgivarpolitiken? Fan trot!

Jag höll på att glömma en sak nämligen pressens betydelse. Hela den senste valkampen präglades av ett borgerligt drev både på ledar- och nyhetssidor. Alliansen dumpade en "samarbetsnyhet" i veckan som gav publicitet och bilder. Vad som inte skedde, som vid normal journaistik, var att materialet som tillhandhölls gransklades kritiskt. Nej, det basunerades ut som sanning utan minsta frågetecken än mindre något ifrågasättande. Detta skedde dagligen i de 100 borgerliga tidningarnas 3.000.000 ex - varemot stod 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex. Samtidigt som den borgerliga pressen fungerade som valmegafoner var nyhetsmaterialet från vänster subjektivt nedvärderat och ofta utformat som ren förföljelse mot framförallt ledande socialdemokrater. Snacka om hjärntvätt! Man kan ju bara höra på ungdomsförbundarna när det uttalar sig, självsäkra och med rätt till en oproportionellt stor bit av kakan.

Härtill kom att den socialdemokratiska partiledningen var försvagad och utövades på ett till synes oengagerat sätt. Det kändes ledsamt.

Skilj på JP:s Muhammedkarikatyrer och Vilks rondelhundar

Så här skriver Mats Skogkär på ledarplats under rubriken "Mullorna mullrar" i Sydsvenskan i dag 29/8: Irans regering har överlämnat en officiell protest till Sveriges ambassad i Teheran mot att tidningen Nerikes Allehanda publicerat konstnären Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Enligt Irans regering är Vilks teckning kränkande mot profeten. - "Vi måste ju utgå från svensk yttrande- och tryckfrihet och det debattklimat som finns i Sverige. Att Irans regering har en annan syn på demokrati och yttrandefrihet, det är ju ganska uppenbart. Jag kan ju inte agera utifrån hur det ser ut i Iran", säger tidningens chefredaktör Ulf Johansson till TT. - Så resonerar kanske en svensk chefredaktör. Ännu så länge. Men så resonerar inte mullorna. Ett obehagligt mönster börjar framträda. Alltsedan de våldsamma protesterna förra året mot danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna har det blivit tydligt att regimen i Iran på olika sätt försöker påverka hur andra länder tolkar sin yttrande- och tryckfrihet när det gäller islam. Inte minst skall profeten visas vederbörlig respekt. Iran har tagit på sig rollen att agera internationell religiös polis när så inte sker.

Han nämner en rad exempel, såsom reaktionerna på de danska Muhammedkarikatyrerna, hur filmen den Cannesbelönade Persepolis filmen efter påstötningar från Iran ströks vid internationella filmfestivalen i Bangkok, reaktioinerna på adlandet av Salman Rushdie, som dömts till döden för sin litterära verksamhet av ayatolla Khomeini, hurusom Iran och även Egypten och Pakistan vill att FN:s stora antirasismkonferens skall domineras av spörsmålet förtal av islam.

Skogkär menar att offensiven är framgångsrik: Att döma av den svenska debatten, dels om Jyllands-Postens karikatyrer, dels om Vilks rondellhund, är den muslimska offensiven framgångsrik. Även här börjar ett obehagligt mönster framträda. Yttrandefriheten snävas in, den konstnärliga friheten beskärs, debatten snöps. Inte genom politiska beslut utan genom självcensur: Inte skall vi väl kränka människors religiösa känslor i onödan? - Mullorna i Teheran har all anledning att känna sig nöjda.

Jag delar helt den bild som Skogkär frammanar. Men frågan är om svenska redaktörer kan "unna sig" att vara yttrandefriheten trogen. En av tidningarnas största inkomstkällor är ju annonsverksamheten, där industri- och affärsfolket är bestämmande. I Paris blev en chefredaktör avskedad efter att ha publicerat Muhammedteckningarna på initiativ av inflytelserika affärskontakter till tidningen ifråga. När får Ulf Johansson silkessnöret? I vart fall så är det säkerligen så att Ulf Johansson med detta har fått en plump i sin CV när han fortsättningsvis skall söka jobb inom mediaindustrin. Svenska medias mod brukar vara omvänt proportionellt till ägarnas inflytande - ja, jag vet det brukar kallas att allmänheten blir upprörd. Vi får väl se när order på Volvo mm annulleras eller oljan stryps. Ja, det räcker kanske att någon ambassad bränns ner. Frågan är står vi oss då slätt? Men det är ju onekligen stimulerande att någon bryter megafonerandet. Det märkliga är att ansvariga politiker brukar gömma sig när det börjar osa katt om uttrycket nu tillåts när det gäller en förargerlig hund.

Islamiska Kulturcentret i Örebro ansöker om att få demonstrera utanför NA på fredag och Helena Benauda, ordförande i paraplyorganisationen Sveriges Muslimska Råd, ger arrangörerna sitt fulla stöd. FFFI, Förenade Föreningar för ett Fritt Iran, fördömer den iranska regeringens protest och stödjer yttrandefrihetens principer och hoppas att Sverige "står emot regimens försök att exportera Irans mediaterror till Sverige".

Reaktionerna är intressanta ty de kan ge en fingervisning om att somliga muslimer saknar en grundläggande känsla för vad yttrandefriheten står för. Kanske behövs här sättas in resurser att förmedla kunskap om demokrati och dess konsekvenser. Kanske också förhållandet mellan lagstiftning och religion i Sverige. Dessutom så är det viktigt att notera att FFFI både finns och är en skön bekräftelse på att muslimer kommit till Sverige för att uppleva frihet från det religiöst/politiska tvånget. Jag påminner om nyhetsartiklarna om klädpolisen i Iran och vad det tyder på för kontroll av medborgarna.

När detta är sagt finns det en ytterligare kommentar och det är att egentligen är Jyllands-Postens karikatyrer mer "anständiga" än Lars Vilks bilder. Anständiga i meningen att karikatyrerna i alla fall - om ock av dålig kvalitet - är bärare av en kritik som går utöver den rena kränkningen. Därmed inte sagt att någon av bilderna bör förbjudas men vad jag vill säga att är att det är en skam att Muhammedkarikatyrerna inte publicerades medan det i vart fall är ganska likgiltigt om rondellhundarna visas i media.

För några bloggar sedan beskrev jag Lars Vilks handlingssättet så att rondellhundarna bär ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa skribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass. Detta min tidigare kariktäristik förstärks av publiceringen av den s.k. judesuggan, som för mig framstår enbart som en smaklöshet genom sin alludering på nazisterna nidteckningar. Vilks bilder saknar dessutom en udd av politisk eller existensiell karaktär och har bara det enkla målet att framställa en inom islam hyllad personlighet som en rondellhund. Uppmärksamhet garanterad!

Mycket hysteriskt strunt har sagts om Muhammedkarikatyrerna av journalister som försvarat icke-publiceringen när det begav. Dom var dåliga och jag kan hålla med om att kvaliteten var bristfällig. Men de hade till skillnad från Vilks rondellhundar och judesugga en udd av kritik som de flesta inte lossades om. Den mest kända där Muhammed hade bomber instuckna i turbanen innefattar ju en klar kritik av den terror som en del muslimska rörelser odlar och genomför. Man ka också se det som en kritik av en slags totalitär religiös statsbildning där Iran kan sägas vara ett slående exempel. Andra av karikatyrerna hade udd mot den paradisromantik som inspirerade till självmordsdåd eller överhuvud mot det patriarkala system som präglar flera muslimska samhällen. Allt detta vägrade förståsigpåarna inom mediavärlden att klarlägga för det svenska folket eftersom man var livrädd att väcka samma reaktioner mot svenska varor och intressen som de danska blev utsatta för. Man sålde yttrandefriheten alldeles för billigt. Och det var det mullorna som mullrar lärde sig om Sverige för drygt ett år sedan. Ulf Johansson kan kanske omskolas till något för etablisemanget mindre farligt jobb än chefredaktör?

Varför förtiger man sanningen om EU-konstitutionen?

Media har sin nyhetsrapportering och dessutom ledare eller andra som "analyserar" det som hänt. I ledare och analyser räknar man med att det sker en subjektiv bedömning efter de politiska och andra värderingar som den som gör analysen har. Nyhetsrapporteringen anses stå över en dylik subjektivitet. Men som fakta i detta mål visar så kan dylik subjektivitet prägla det urval av nyheter som delges medias publik. Särskilt allvarligt blir detta i frågor som rör EU där det samlade mediauppbådet har en mening och en mycket stor del av folket en annan.

Rävspel
I går skrev jag apropå de senaste turerna med den nya "EU-grundlagen" följande.
Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:
*Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromiss med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.

Som om vi suttit i samma tanklar har gårdagens Sydsvenska 24/8 en krönika av Emily von Sydow med rubriken "Rävspel skall rädda EU:S nya fördrag". Inte raka demokratiska förhandlingar och omröstningar utan rävspel alltså!

Onda aningar
Även Emily von Sydow har "...de ondaste aningar. Det nya fördraget skall vara lika effektivt som det gamla och kommer i stort set överföra lika mycket makt till EU centralt, men det skall inte väcka medborgarnas lust till folkomröstningar. - Det är ett Moment 22 av präktiga mått".

Samma fördrag kosmetiskt ändrat
Ja, vad var det jag sa i går! Hon konstaterar till yttermera visso att "allt fler stiger nu fram och hävdar att det nya fördraget bara är en omsminkad version av det gamla". Däribland nämns arkitekten bakom det förra fördraget Valéry Giscard d'Estaing och andra som deltog i framtagandet av det underkända fördraget. Flera av dessa ingår i en grupp vari bl.a. Margot Wallström ingår. I slutsatser som presenterades på första sidan i The Times i måndags konstaterar gruppen att "det föreslagna fördraget och protokollen tar över nästan alla nyheter som det konstitutionella fördraget innehöll. Enbart symboliska förändringar .. som fördragets titel och unionens symboler ..utelämnas"

Folkomröstning?
Med detta inlägg i debatten kan Gordon Brown knappast smita från Labours löfte att hålla folkomröstning i frågan. Margot Wallströms kabinettchef Christian Leffler har offentligen medgett att alla inblandade hoppas slippa folkomröstningar så långt som möjligt - "... folkomröstniongar är inte ett tyngre demokratiskt instrument än godkännande av parlamentet..". Kanske tjänar folkomröstningar inte alltid det syfte som ansvariga politiker önskar men borde det vara politiskt självmord att gå emot kravet på folkomröstning - en lärdom som man borde ta åt sig både till vänster och höger i Sverige.

Svårt att komma förbi
Emily von Sydow konstaterar att det blir svårt attt komma förbi folkomröstningskravet. Margot Wallström arbetar ju enligt principen att det är viktigare att lyssna till medborgarna än att handla över huvudet på dem, varvid folkomröstning blir omöjlig att avstå ifrån. I Holland väntar man på lagrådets besked om fördraget innebär så stor maktöverföring att folomröstning krävs. Den självgode franske presidenten Nicolas Sarkozy med samma politiska färg som Reinfeldt har förklarat att franska folket har godkänt EU-konstitutionen i och med att de röstat på honom; att fransmännen i folkomröstning uttryckligen underkänt denna är tydligen helt oväsentligt. Och i Storbritannien pågår tjyv- och rackarspelet för fullt. Som jag sa i går så tyder väljarundersökningar på att över 80 % av engelsmännen önskar folkomröstning och om Brown trots det låter parlamentet rösta igenom fördraget så hotar en stor del av hans egna väljare att vända honom ryggen till förmån för den nyvalde konservativa partiledaren David Cameron som anar morgonluft.

Den övergripande frågan om ett nytt EU-fördrag hamnar alltså som vanligt när det gäller europafrågor i bakgrunden. Enligt Emily von Sydow så överskuggas allt "av en allmän EU-leda och känsla av att alla i Bryssel försöker lura skjortan av mig". Det odemokratiska rävspelet är i full gång.

Undanhållen nyhet i Sverige
I stora drag bekräftas alltså av folk på plats i Bryssel det som jag skrev i går under rubriken "...så länge rumpan är på land!". Det mest sensationella med von Sydows artikel är omnämnandet slutsatserna på The Times första sida från gruppen kring Margot Wallström och fördragsfäderna. Detta var så sensationellt, att jag kontrollerat det på Times hemsida.

Har medierna något ansvar?
Men det i särklass mest märkliga är att detta sensationella uttalande inte uppmärksammats i någon svensk tidning eller ens i TV eller radio. Helt uppenbart måste denna nyhet ha nått svenska media. Man frågar sig varför finns den inte på förstasidorna i Sverige och slagits upp i Rapport och Aktuellt? Var och en får dra sina egna slutsatser. Men kanske det inte bedömdes som viktigt för svenska läsare och åhörare eftersom uttalandet kunde sätta griller i huvudet på folk. Är det rent av så att politiker både på vänster- och högerkant ljuger för oss när man försöker påstå att förslaget inte innefattar något väsentligt maktöverlämnande ytterligare till Bryssel. Deltar media i försöken att slå blå dunster i ögonen på oss med ett kvalificerat rävspel? Kör man på i samma uppkörda spår som användes under EMU-kalabaliken?

...så länge rumpan är på land!

Rubriken är sista mer okända slutet av ordspråket Det är ingen ko på isen ... Ordspråket i sin helhet har ju en ganska klar och otvetydig innebörd av att läget just nu inte ger anledning till antagande att någon överhängande risk finns för kon - dock med undantaget att isen är tunn vid strandkanten där också ett bråddjup invid strandkanten döljer sig under isen.

Nu är nog läget det att EU-kossan befinner sig just i detta undantagsläge som ovan skissats. Journalisten Olle Lönnaeus har i dagens Sydsvenskan 23/8 gjort en analys av läget under rubriken "Merkel ska hjälpa Brown att få britterna att klappa i takt". Redan rubriken antyder vad hela projektet går ut på: Det gäller att med alla medel försöka få medborgarna att finna sig i att politikerna bestämmer över deras huvuden. Den bistra sanningen är nämligen följande. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown pressas hårt att utlysa folkomröstning om EU:s grundlag. Fyra av fem britter kräver att få rösta om fördraget. Nu fruktar ledare runt om i Europa att Brown ska ge med sig - och att britterna med ett nej ska sänka den grundlag som så många (läs många EU-broilers) offrat så mycket svett och möda på att förhandla fram.

När Tysklands förbundskansler Angela Merkel vid ett EU-toppmöte i Bryssel i midsommarhelgen lotsade fram ett nytt bantat EU-fördrag drog många en suck av lättnad. För två år sedan sänkte Frankrike och Holland ett förslag till EU-konstitution som det tagit Europas regeringar fem år att mangla fram. Nu hade Merkel avvärjt en ny politisk kris. I går kom Merkel till London för sin första visit hos Brown. Vid mötet på 10 Downing Street uppmuntrade hon Brown att stå på sig och vägra utlysa folkomröstning. Sen åkte de båda, som för att befästa sin vänskap, till Wembley för att se fotbollsmatchen mellan England och Tyskland.

Det fördrag som inte godkändes av Frankrike och Holland har i Merkels tappning "bantats" så att det inte längre kallas "konstitution", symboler som EU-flagga och EU-hymn har skalats bort. Men i stort är det blott kosmetiska ändringar. Sålunda avskaffas den nationella vetorätten på flera områden och ersätts med majoritetsbeslut och unionen får en egen "utrikesminister". EU-parlamentet får visserligen mer makt men p.g.a. dess i makthänseende till kommissionen helt underordnade ställning är detta av perifert intresse. Inte heller förändras kommissionens eller domstolens ställning vilket alltså vid majoritetsbeslut ökar centrabyråkraternas och juristernas makt i förhållande till de demokratiskt inrättade folkförsamlingarna i medlemsstaterna.

Efter toppmötet i Bryssel i midsommarhelgen vill Tyskland, liksom det nya ordförandelandet Portugal (och Sverige), att den politiska uppgörelsen snabbt ska förvandlas till juridisk lagtext - så att EU-ledarna kan sätta sina namn under fördraget redan i höst. Därefter ska det godkännas av de 27 medlemsstaterna.

Den avgående premiärministern Tony Blair, som lovat britterna folkomröstning om EU-grundlagen, lyckades utverka flera undantag bl.a. skulle stadgan om mänskliga rättigheter blir inte bindande för britterna. Härmed kunde Blair backa från sitt löfte till folket fördraget godkännas av parlamentet, vilket också blivit Gordon Browns linje. Oppositionsledaren William Hague påstår emellertid att först Blair och nu Brown försöker föra britterna bakom ljuset. "Brown vill ha så lite debatt om det här som möjligt", sade Hague nyligen och krävde att regeringen står fast vid löftet om en folkomröstning. Nu visar också en opinionsmätning från institutet ICM i Daily Mail att hela 82 procent av britterna står bakom kravet. Dessutom skulle var fjärde av Browns egna väljare svika Labour i ett allmänt val om regeringen inte genomför folkomröstningen. De flesta bedömare är övertygade om att en brittisk EU-omröstning bara kan sluta på ett sätt: tummen ner för fördraget. Därmed skulle EU vara tillbaka på ruta ett.

Det är märkligt detta med den europeiska gemenskapen. Ja, märkligt att EU mest tycks vara en gemenskap för de välbetalda toppskikten och de rika som kan tjäna mer på pengarnas rörlighet och lätthet att omplacera i länder med andra skatter och arbetsförhållanden. Folket, som man annars i alla fall vid medlemsländernas val brukar blanda in med något som kallas demokratisk process, blir inte aktuella när det gäller att besluta om så viktiga saker som huruvida de av folket valda medlemsparlamenten skall bestämma politiken eller en kommission av udda figurer samt en domtol med nio manliga jurister. Det är ganska sensationellt hur en sådan åsikt kan vinna sådan anklang i en demokrati, än mer sensationellt är det att åsikten vunnit gehör även bland vänsterorganisationer som SAP och LO.

Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:

Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromis med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.

Det är nu dags - eftersom någon läsare kan få för sig att jag är emot EU - att säga att jag är för ett samverkande europa men det skall ske på sedvanliga demokratiska villkor. Man kan också mycket väl samarbeta på en rad praktiska områden inom tull och polis bl.a. mot sexslavhandel och knarkhandel, forskning, olika rättsliga områden mm utan någon överstatliga överbyggnad. Men den nya s.k. kompromisssen innefattar ett väsentligt ökat överlämnade av reell makt till kommissionen och därmed till domstolen som skall tillämpa de bestämmelser som kommissionen utfärdar, nämligen genom ordningen med majoritetsbeslut. Någon möjlighet att med nationellt veto ställa sig utanför i hjärtfrågor finns därmed inte längre. Utan att spekulera alltför mycket om religiösa, kulturella och rättsliga skillnader så kan man mycket väl tänka sig att Sverige i en framtid av en medlemsmajoritet tvingas in i system som svenska väljare står helt främmande för. Det är inte rimligt att vi s.a.s. in blanco avsäger framtida möjligheter att säga nej. Framförallt har dagens svenska politiker inte något mandat att bestämma något sådant.

Det finns också de som säger att vi har ju valt en riksdag för att de skall bestämma åt oss. Och det är nog bra när det gäller skatter och beviljande av diverse förmåner samt andra mer överblickbara frågor där man kan säga att de politiska svaren följer en partilinje. Men så är inte fallet med europafrågorna, vilket bl.a. framgår av EMU-omröstningen. Hade vi låtit riksdagen besluta så hade riksdagspamparna infört euro. Men se det ville inte folket trots en av de mest skandalösa mediadrev i modern tid: alla tidningar med något enstaka undantag kallades oss EMU-motståndare för imbecilla, själviska, inskränkta lantlollor som inte begrep ett smack. Jorå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgstidningarna, Sydsvenskan och dessutom alla lokaltidningar ... alla spelade de besserwisser och försökte ta svenska folket i örat. Just EMU-omröstningen är en bra studie hur dåligt demokratin fungerar. De som har makten är inte beredda att lämna utymme på den offentliga scenen för oliktänkande och använder dessutom hela sin styrka för att manipulera folkviljan. De upphetsade tidningsrösterna gör till och med ibland gällande att folk inte begriper saker och därför inte skall få rösta, ja folkomrösta alltså. Men de tester, som gjorts av riksdagsmäns kunnighet i enskilda frågor som de röstar om, har ju inte gett övertygande resultat att det är intelligentian eller ens den pålästa kunnigheten som styr riksdagsmännens ställningstagnaden. Samma sak kan troligen sägas ligga bakom tidningsskribenternas mening. Man kan spekulera över hur mycket det betydde att i den dolda arbetsbeskrivningen ingick att skriva upp EMU.

Så så var det med den saken.

REGERINGENS FASTIGHETSFLOPP

Fastighetsskatten skall ersättas med en kommunal fastighetsavgift inte därför att det är förenligt med regeringens "arbetslinje", eller därför att det är rättvist eller får verkningar som är bra i samhället. Nej, projektet skall genomdrivas av prestigeskäl därför att Kristdemokraterna lovat detta i valet och övriga allianspartier lovat KD att stödja ett sådant förslag. Och nu kan man bara inte ändra sig efter att man nu äntligen beslutat om genomförandet och bombastiskt förklarat att nu avskaffar vi den "av alla hatade fastighetsskatten"! Vilka då "alla" för resten?

Redan när förslaget diskuterades var varken Borg eller Reinfeldt entusiastiska men tvingades vika. Under utskottsbehandlingen i riksdagen har ett flertal, framförallt moderater, kommit med avvikande synpunkter och exempelvis påpekat det uppenbart orättvisa att en ägare till en lyxfastighet i Saltsjöbaden skulle betala samma offentliga avgift som en stugägare i Smålands inland. Till och med de egna har alltså svårt att förlika sig med reformens rättvisa.

Det har också påpekats att ett avskaffande av fastighetsskatten inte på något sätt skapar fler arbeten eller ens stimulerar en sådan utveckling. Det enda som man åstadkommer är att fastighetsbubblan ökar och inflationen ökar samt att Riksbanken för att hämma dessa faktorer tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar ekonomins utveckling och därmed även dämpar utbudet av arbeten. Reformen motverkar alltså regeringens annonserade intention.

Vad man inte klargjort är om den s.k. "kommunala" fastighetsavgiften skall flyta in i statskassan eller om den skall komma kommunerna till godo. Men det har sagt att genom avgiften reformen inte "är fullt ut finansierad" varför jag utgår från att den "kommunala" avgiften är tänkt som en statlig avgift. Ty om den skall tillfalla kommunerna så uppstår ju ett ännu större hål i statsfinanserna.

Men stora villervallan har brutit ut när man kommit fram till finansieringen. Förslaget är att man skall kraftigt höja reavinstskatten kraftigt. Och nu har remissvaren kommit in där merparten av de tunga remissinstanserna gör tummen ner och säger till regeringen TÄNK OM! Andra kommer med förslag om att reformen inte skall finansieras elller att det skall ske på annat sätt exempelvis genom en köpavgift att betalas av den som köper fastigheten. Samtidigt så skulle uppskov inte beviljas och gamla uppskov avbetalas på 20 år.

En samlad remisstorm mot förslaget: Orättvist, krångligt och motverkar rörligheten på arbetsmarknaden. Både Svenskt näringsliv och LO är för en gång skull eniga i avvisandet av reformen. Både en höjning av reavinstskatten, en skatt på försäljning eller ändringar i uppskovsreglerna medför nämligen en mycket stor skada, då den för ett blomstrande näringsliv nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden motverkas. En bristande finansiering skulle dessutom få negativa konsekvenser i form av att fastighetspriserna drivs upp, inflationen ökar och Riksbanken tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar den för jobbutvecklingen nödvändiga högkonjunkturen och kanske rent av stannar av den. Med andra ord färre familjer kommer att sälja sina hus för att flytta till annan ort. Och en rörlig arbetsmarknad är en förutsättning för att stimulera llandets ekonomi.

En annan fråga är att oavsett vilken finansieringsform som väljs så utgör en ändring i de beviljade uppskoven att man rubbar människors tillit att att lagar inte ändras retroaktivt. De som delvis finansierat sin flytt till en annan del av landet (eller inom EU) genom att använda reglerna om uppskov har vid denna sin ekonomiska planering inte haft anledning att räkna med att statsmakterna helt plötsligt skulle undergräva denna ekonomiska ekvation genom att kräva förtida återbetalning av skatteskulden före det tillfälle då en försäljning gett ägaren medel i handen att betala skatteskulden. Detta är såvitt jag kan se en otillåten följd av en lagändring som skapar osäkerhet om konsekvens i lagstiftningen.

Samtidigt vill jag påminna att motivet bakom uppskovsreglerna var just det som de tyngsta remissinstanserna trycker på, nämligen detta att man ökar den nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden både i Sverige och när svenskar arbetar på andra ställen inom EU. Borttagande av uppskovsreglerna skulle medföra en kraftig hämsko på arbetskraftens rörlighet, eller i vart omöjliggöra att familjen flyttar med den familjemedlen som i sin karrär eller av det tvång som föreligger vid arbetslöshet tar arbete på annan ort än där familjebostaden f.n. finns. En kombination av borttagande av uppskovsmöjligheten och höjd reavinstskatt eller en försäljningsskatt måste för alla som inte är mycket förmögna stoppa flytt av familjebostaden. Och som sagt en rörlig arbetsmarknad är nödvändig stimulans för landets ekonomi.

Nog är det en riktig borgarflopp som är under uppsegling. Skall KD svika ett vallöfte eller regeringen sabba sina egen målsättning med en stimulerad arbetsmarknad?

Folk dör i inbördeskrig men utan "väpnad konflikt"!

Det som är bland det svåraste att smälta är ofta nyheterna om hur utlänningslagen tillämpas. Sedan i mars i år överprövas ärendena av migrationsöverdomstol (knuten till kammarrätten i Stockholm). Att det inte skulle bli enklare om jurister övertog prövningen stod klart redan innan de nya migrationsdomstolarna började sin verksamhet. Detta är ju en politisk lagstiftning. Och inrättandet av domstolarna var ett sätt för politikerna att skyffla över ömtåliga avgöranden på domstolsväsendet. Detta är nu en typ av ändrad gränsdragning mellan förvaltning och domstolsväsende som blivit vanlig inte minst inom europarätten, där domstolar getts politiska funktioner. Enligt min mening är detta ett sätt att slå blå dunster i folks ögon. Eller m.a.o. att ge sken av att besluten har en mer objektifierad karaktär, vilket naturligtvis inte är med verkligheten överensstämmande. Jag har själv varit aktiv som jurist och anser mig därför kunna tala från yrkeserfarenhet.

Senast gäller det nyhetsinslagen beträffande en Bagdadbo som sökt asyl och fått avslag. Nyhetsinslagen visar jurister som förklarar att den allmänna situationen i Bagdad är svår och mörk, både säkerhetsmässigt och humanitärt, men att mannen inte har sådana skäl att han enligt utlänningslagen ska beviljas uppehållstillstånd. Det råder svåra motsättningar i stora delar av Bagdad. Den asylsökande måste åberopa individuella skäl som visar att man känner en välgrundad fruktan att drabbas av de svåra motsättningar som råder. Det allmänna läget är alltså inte tillräckligt för att uppehållstillstånd ska beviljas till alla asylsökande från Bagdad. Det råder alltså ingen inre väpnad konflikt i Irak och alla som har flytt måste kunna visa att de varit personligt förföljda för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Men på Amnesty ifrågasätter man beslutet. Det är anmärkningsvärt att man väljer att fatta dessa typer av beslut innan FN:s flyktingkommissarie UNHCR kommer med rekommendationer, som man väl vet är på gång. Rekommendationer om hur situtaionen ser ut i Irak, vilka är i behov av skydd och vad ska man göra.

Vår uppfattning är att situationen är så pass allvarlig i Irak, inte minst i Bagdad, att det är orättfärdigt och i strid med asylrätten att skicka tillbaks personer dit i dag, säger Madelaine Seidlitz, ansvbarig för asyl- och flyktingfrågor på Amnesty.

Dan Eliasson generaldirektör på Migrationsverket menar att visserligen bedömer situationen i Bagdad "som långt ifrån säker" men att man tagit ett riktigt beslut som följer svensk lagstiftning.

Den lagstiftning som Dan Eliasson syftar på är utlänningslagen, som i relevant del säger

4 kap
2 § Med skyddsbehövande i övrigt avses i denna lag en utlänning som ... befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon ... 2. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp...

Varje dag, ja varje dag, ofta flera gånger om dagen rapporteras om grova våldsdåd oftast koncentrerat till Bagdadregionen. Olika religiösa grupper beskjuter varandra inte bara med finkalibriga vapen utan med granatkastare och bomber, som lett till avsevärda förluster. Utländska trupper hålls i tusental på plats för att förhindra - utan att lyckas stävja omfattande terrorverksamhet - att inbördeskrig mellan reguljära förband bryter ut. Jag har vet inte hur stora de mänskliga förlusterna bland civilbefolkningen är men kan av nyhetsrapporteringen dra slutsatsen att det måste uppgå till åtskilliga 10.000 personer. När enskildas säkerhet på detta sätt är obefintlig framstår en sådan språklig ordlek som avvisningsbeslutet innehåller som en blodig ironi mot för medborgaren rimlig lagtolkning. Bomber mot marknadsbesökare där 100-tals människor blir strödda kroppsdelar, bomber mot moskéer och religiösa cermonier med blodigt slut för deltagarna, kidnappningar och mord i stor skala, beskjutning och bakhåll mot polispatruller, allt som fått till följd att det civila samhället haltar.

Svårt.. men ingen inre väpnad konflikt. Är det vår rättvisa lag det? Hos mig finns i alla fall tanken att vi i formellt förvaltningsspråk döljer ett övergrepp som i vart fall strider mot min rättskänsla.

Surkart eller solmogna äpplen?

Mertalet av all frukt som tillhandahålls i affärerna är frukt som plockats som kart från träden och ofta av sorter med tjocka och och sega skal, allt för att frukten skall tåla långa transporter och den ibland något omilda behandlingen fram till kunden (för att nu inte tala om alla klämmande fingrar!). Jag har haft förmånen att få frukt som trädmognat och dessutom är litet "gamla" sorter som ofta inte tål transporter och skall tas med silkesvantarna för att inte få bruna fläckar i köttet. Men vilken skillnad i smak. Redan doften av en mogen frukt, äpple eller päron ...

Om du har ett litet växthus - ja, det går t.o.m. på friland i södra halvan av Sverige - så kan du enkelt odla tomater och gurka. Även där finns en del gamla sorter att pröva. Och då vet du vart du skall lägga gräsklippet. Äter man solmogna tomater, särskilt de egenodlade, så är de hårdskaliga odlade på plastull med tillskott av de 15 (eller hur många de nu är) syntetiska näringsämnena knappast något som du/jag lägger ner pengar på.

Samma sak med den potatis du odlar själv utan de 6-8 olika besprutningarna. De är en fräschhet över nykokt egenpotatis som vid jämförelse gärna gör att man avstår från den grundligt besprutade.

Men har det kanske gått så långt att vi inte längre reagerar på dålig kvalitet eller brister i hanteringen.

Samma sak på TV-utbudet. Har några gånger sett dessa TV-deckare som tidsfördriv. Eftersom jag beundrar Helen Mirren så höll jag mig igår uppe för att se reprisen på "I mördarens fotspår" del 1. Efter det tyckte man synd om Peter Haber och Mikael Persbrandt som måste tragla med en Beck där man inte längre tycks lägga ner något arbete på miljö, manus och regi. Varför kan engelsmän åstadkomma det där extra som kännetecknar kvalitet och som gör att Beck otvetydigt framstår som tidsfördriv medan kommisarie Tennisons förehavanden och personliga story är både gripande och spännande på flera plan. Ändå är Peter Habor en fin skådespelare med ett känsligt ansikte men all hans skådespelartalang sumpas med det bristfälliga sammanhanget.

Häremot står Hellen Mirrens helgjutna tolkning av den alkoholiserade kvinnliga karriäristen inom polisen och filmen som beskrivs så här på SvTs hemsida: Pensionen närmar sig, hennes far är döende i cancer och samtidigt gör Tennison allt för att försöka dölja sina tilltagande alkoholproblem. När hon och hennes team utreder ett brutalt mord på en 14-årig flicka blir de känslomässiga påfrestningarna överväldigande för den livströtta detektiven. Allteftersom pressen ökar för att hitta en huvudmisstänkt blir sprickorna i fasaden allt tydligare och 35 års undertryckt ilska och ensamhet bubblar upp till ytan. Mitt i eländet finner Tennison oväntad tröst i den mördade flickans vän Penny, som påminner om henne själv som ung. Men tillsammans med Tennisons växande alkoholproblem så kommer denna opassande vänskap att äventyra inte bara utredningen och Tennisons yrkesmässiga rykte, utan också hennes liv.

Varför nöjer vi oss i så många sammanhang med halvmessyrer? Måste vi hålla till godo med surkart - kan vi inte kräva solmogna äpplen och päron?

En borgerlig "pollett".

Enligt expertisen på Sydsvenskan är detta "besynnerliga, ofta illvilliga och misstänkliggörande" ord, som är "illa skrivna" av en "dåligt påläst", "bitter" skribent "fylld av kunskapskomplex, bildningsförakt och en märkligt uppblåst ton"... (citat ur en Per T. Ohlssons recension av mig i mejl 070704). Man tänker på grandet och bjälken, Matteus 7,3. Men ändå kan det var befogat med en varning inför nedanstående.

"Lasse med poletten" är rubriken för borgerligt-politiska krönikan signerad Per T. Ohlsson i Sydsvenskan i dag 19/8. Vad står då på? Skall vi ersätta myntsystemet med polletter under den borgerliga regimen eller är det någon som stoppat ner en pollett och fått en tanke att boppa upp. Uppenbarligen är det det sistnämnda och Lasse med polletten enligt PerTe är Lars Ohly. Han har nämligen förstått den politiska ekvationen och fått ett av krönikören godkänt svar: ... beskedet från vänsterpartiledaren Lars Ohly var intressant, nämligen att oppositionen ?ska gå fram som ett alternativ till högerregeringen men vi ska göra det som tre olika partier som kan och vill samarbeta?. Han är med andra ord skeptisk till en formaliserad vänsterallians tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet.

Varför är då detta intressant? Jo, det finns teorier som säger - mycket förenklat - att med majoritetsval och tvåpartisystem så missgynnas vänstern. Tendensen blir då en klassröstning där överklassen röstar höger och arbetarklassen vänster. Medelklassen, som avgör regeringsfrågan, har då en tendens att rösta med mittenpartier som balanserar vänsterns mer långgående krav på sociala utgifter mm vilket höjer skatttrycket. Applicerat på Sverige - och alltså även vänsterblocket går fram samlat i valrörelsen - så skulle detta gynna den borgerliga alliansen. Det är detta Lars Ohly - men inte Mona Sahlin - förstått. Därför har polletten trillat ned för honom enligt PerTe.

Det finns naturligtvis lika många invändningar mot ett så förenklat resonemang som det finns läsare, exempelvis hur relevant är överklass/arbetare, medelklass och "mittenpartier". Ändå rymmer det en intressant tanke, eller rättare sagt en fråga till socialdemokratin hur klok är tanken på en vänsterallians i stil med en borgerlig? Den största invändningen utgör väl de väljarundersökningar som gjorts efter valet då ju det block, som stått just för de synpunkter med skattesänkningar som borde tilltala forskarnas "medelklass", straffats av opinionen, inte minst medelklassen.

Sedan rör PerTe naturligtvis till det genom att vädra sin kommunistnoja apropå vänsterpartiet: Mona Sahlin är sannerligen ingen socialiseringsivrare. Men blotta närvaron av ett gammalt kommunistparti i en rödgrön vänsterallians kommer att uppfattas som en klar radikalisering av socialdemokratisk politik, ett tecken på att socialdemokratin inte längre håller rent på ytterkanten. Har denna pollett trillat ned hos Lars Ohly men inte hos Mona Sahlin?

Vadå "gammalt? Vadå "kommunist"? Vadå hålla "rent på ytterkanten"? Har tideräkningen stannat för PerTe? Och nog finns det väl något vänster om "ytterkanten" vänsterpartiet?

Men PerTe (och Fredrik Reinfeldt) sätter sitt hopp till att Mona Sahlin får Lars Ohly på andra tankar. Eftersom ett val mellan två block 2010 enligt de statsvetenskapliga forskarnas modell skulle missgynna vänstern. När partierna till vänster överväger svaret på frågan om allians eller ej måste man alltså ta i beräkningen att analysen är gjord av en person som hoppas på borgerlig seger 2010 och alltså ingalunda kan betraktas som en objektiv granskare av verkligheten utan snarare en spelare som redan börjat det mentala valspelet.

Viktigt att tänka till om ondska!

Nog minns de flesta som inte förträngt de svarta sidorna av barndomen tillfällen då vuxna var behärskat grymma mot en under påstående att det var för min eget bästa. Ingen människa som förstår sig på barn och reflekterar över sin egen föräldraroll kan rimligen tänka sig att en örfil eller en ordentlig risbastu som bestraffning kan vara något som får den unge att förstå var den rätta vägen är lokaliserad. Med detta vill jag inte ha sagt att vuxna inte skall sätta gränser och också med lämpligt föredöme och resonemang förmedla ett humanistiskt och empatiskt synsätt till den unge. Men guskelov att fysiska bestraffningar är olagliga i Sverige och att alla på gott och ont är hänvisade till ett demokratisk umgänge.

När man nämner ondska är först tanken Guillous hemska självbiografiska roman. Utan att psykologisera alltför mycket har det slagit mig att hemliga agenter och även historiska gestalter i Guillous litterära värld blir hårdhudade för att stå ut omvärldens ondska och härda ut de ibland grymma händelseförlopp som de blir del av. Om man fortsätter att kvasipsykologisera kan man säga att barn leker ut sin frustration i sandlådan medan vuxna kan använda bilder och text eller annat att besvärja och bearbeta sina hemska historia. men i detta lyckas inte alla utan en rad individer spårar ur och blir aktörer i onskans spel - de orkar inte bearbeta utan blir en del av iscensättning av ondskan.

Tankarna är naturligtvis föranledda av det berörande programmet Ondskans anatomi på SvT. Det är en dansk dokumentär från 2006, en film om ondska och samvete. Vad skiljer folkmordens gärningsmän från "vanliga" människor? Är det över huvud taget något som skiljer? Den danske filmaren Ove Nyholm har talat med massmördare från balkankriget och från andra världskrigets tyska s k Einsatzgruppen, ansvariga för massavrättningar av civila, i ett försök att förstå ondskans anatomi.

Få tror längre att tyskarna besitter en särskild sorts ondska som kan förklara nazismen. Eller att händelserna på Balkan skulle vara totalt omöjliga här. Men vad skiljer dem som kallblodigt mördar barn och gamla från "vanliga människor"? Om ens något? Ove Nyholm får serbiska paramilitärer att prata om vad som for genom huvudet på dem när de sköt. Han möter folk som kan ses som föregångare, medlemmar ur de tyska Einsatzgrupperna. Vad som drev dem varierar. Många beskriver hur de känslor de tidigare haft bleknade bort. I stället inträdde ett slags krigets rationalitet. Det är inte lätt första gången man dödar en människa, men man vänjer sig och driver det till professionell fulländning, säger den serbiske paramilitären "Frankie 2". En annan beskriver att de enades om att de "för varje dödad civil serb skulle döda tio av deras". "Jag skäms inte över det ty albanerna är inget folk, de är skit", säger han i dag. Filmen berättar också om patriotism, rädsla, förnekelse, lydnad, maktberusning och ett vi och de-tänkande som gör människor till något man enkelt kan krossa på samma sätt som man trampar ihjäl en myra. "Vi tyckte inte det var folkmord utan en följd av att det var nödvändigt att döda de andra så att vi kunde leva".

I filmen berättas om Otto Ohlendort, en SS-officer som förde befäl bl.a. över en exekutionspluton som under rättegången försökte framställa sig själv som en särskilt humanistisk förbrytare. Chefsåklagaren Benjamin Ferencz återger Ohlendorts försvar: "Jag sa åt dem att låta modern hålla sitt barn i famnen och sikta mot barnet, för modern håller det tryckt mot bröstet. Kulan går genom båda, och vi sparar ammunition och undviker bråk. Sen sa han: Det var både effektivt och medmänskligt". Han försvarade sig också med att "en order är en order". Om han vägrat hade han bara själv blivit skjuten och någon annan hade tagit hans plats. Han var alltså offer för situationen - "Gärningarna var nödvändiga".

Ungefär 6.500 personer har blivit lagförda för nazistbrott men misstänkta fall omfattar mer än 100.000 utredningar. Filmen antyder att folkmord är en del - hemska tanke - av normalitet, d.v.s. ingen föds till mördare. Omständigheterna, situationen gör att en rad individer utvecklar otänkbar ondska. Frågan som hela tiden bör nöta är: Kunde jag ha handlat som SS-officeren om jag blivit placerad som chef för exekutionsplutonen eller som de serbiska paramilitärterna som kallt sköt ner muslimer för att rensa landet från icke-serbiska medborgare. När jag ställer mig den frågan så måste jag betänka att jag bara känner mig själv i vanliga livet. Det kvarstår: Hur skulle jag handlat i den extremsituation som dessa befann sig i? Är jag helt säker? Ty också jag har ju fördomar och förenklingar i mitt tänkande. Det fordras dessutom stort mod, förmodligen dödsförakt för att i de givna situationerna göra något godtagbart utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Hur kan man då motverka detta. Ja man kan ju faktiskt medverka till att i den närhet, den församling, den kommun, den stat man lever i inte uppkommer sådan betingelser att förenklingar uppkommer som gör att man sänker människovärdet för vissa individer. Man kan motverka alla "absoluta" idéer - religiösa, politiska, sociala eller psykolgiska - som möjliggör en slags klassificering av individer med ett mönster vari ingår en slags värdetrappa. Ja, helt enkelt verka för demokrati och ett fritt tänkande hos alla så att var och blir i stånd att fatta mer fria val och se konsekvenserna av olika tanke- och handlingssätt. Enda sättet att motverka ondskan är tydligen att lära sig ett humanistiskt och demokratiskt tänkesätt. Det låter ju idealistiskt och föga praktiskt. Men finns det egentligen något klokare?

Filmen Onskans anatomi anknyter till de slutsatser som den Hanna Arendt presenterat i rad böcker och som kan sammanfattas i hennes uttalande efter att ha följt processen mot Adolf Eichman, som under nazisttiden var ansvarig deportationerna av miljontalas judar till förintelseläger: "Den banala ondskan". Ett annat av hennes mer berömda yttranden är från ett tal till en stor publik 1959: "Ni har möjligheterna - och därför även skyldigheten - att se till att förändra världen, så att förföljelse och förslavning inte längre är möjligt".

Bredsida mot arbetarrörelsen

I sydsvenskans ledare i går 11/8 ifrågasattes LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins egen demokratisyn i hennes tal till SSU-kongressen och bakom hennes angrepp på alliansen kunde "anas en föreställning om att LO bör ha en självklar rätt att styra regeringens politik".

Per T. Ohlsson beskriver i dagens söndagskrönika i också i Sydsvenskan samma sak så här: På SSU-kongressen i torsdags gick LO-basen till rasande angrepp på den moderatledda regeringen. Det var en överreaktion: med undantag för a-kassan har regeringen, på det hela taget, dragit sig för att konfrontera facket. Men det faktum att regeringen inte är socialdemokratisk betyder att i synnerhet LO förlorar i politiskt inflytande.

Bakgrunden var att Wanja Lundby-Wedin sa att den borgerliga regeringen agerar på ett sätt som innebär "ett direkt hot mot demokratin". Regeringen går för fort fram, den "spottar ur sig förslag" i en takt som gör att "viktiga folkrörelser, viktiga intresseorganisationer" inte hinner med: "Jag tycker att det är en ordning som inte blir en levande demokratisk process, där man faktiskt lyssnar in olika remissinstanser. Jag tycker inte att det känns riktigt demokratiskt." Av allt att döma är det förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen som inte ger LO någon ro, tror Sydsvenskan.

Vad Sydsvenskan glömt bort är att samma kritik kommit från ett annat håll, nämligen lagrådet. Denna opolitiska instans av höga jurister som granskar nya lagförslag. Man påtalade grava brister i flera propositioner. Och dessutom just att det gått alldeles för snabbt så att det vedertagna lagstiftningsarbetet inte hunnits med eftersom remissorgan inte hunnit yttra sig. Vidare framstod det som uppenbart att de yttranden som inkommit inte hunnit övervägas p.g.a. lagstiftningshetsen. Wanja Lundby Wedins kritik av regeringen framstår därför snarast som ett understatement när hon i så hovsamma ordalag kritiserar regeringens konsekventa åsidosättande av etablerad lagstiftningspraxis i Sverige, nämligen att man lyssnar på berörda remissinstanser. Och det är minsann inte bara arbetslöshetsförsäkringen detta gäller.

Hur den ultraborgerliga ledarskribenten och den beläste krönikören kunnat bortse från detta faktum är märkligt. Särskilt graverande är det att detta vänds mot LO-ordföranden och i förlängningen mot hela arbetarrörelsen med någon slags ironi över att man inte längre får "styra regeringens politik". Näda, vi har verkligen förstått att det är de besuttnas regering vi har att göra med oavsett vad husbondens röst tutar i alliansmegafonen.

Per T Ohlsson frågar i sin söndagskrönika "Menade hon allvar?": Den 10 juli, under politikerveckan på Gotland, öppnade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin för överläggningar i den mest laddade frågan mellan fack och arbetsgivare: konfliktreglerna. ?Vi och Svenskt Näringsliv har olika ståndpunkter, men vi måste ändå kunna mötas i mitten?, sade Lundby-Wedin, som efterlyste en diskussion om ?var de stora problemen ligger?. Det återstår att se om Lundby-Wedin menade allvar; hon lovade återkomma till hösten. Men för första gången på länge gick det att skönja en liten, liten öppning på ett område som varit helt blockerat. Bokstavligt talat.

Därefter har han en lång drapa om fackets "maktmissbruk" och bristen på proportionalitet. Han berör också hur försvarslösa arbetsgivarsidan är mot fackliga stridsåtgärder: Det har märkts i årets avtalsrörelse: hellre än att riskera konflikt har arbetsgivarna tecknat avtal på eller över gränsen för vad samhällsekonomin tål. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors har beskrivit utfallet som ett ?mindre sammanbrott?.

Det här med vad samhällsekonomin tål gäller naturligtvis bara fackanslutna men inte chefer och en rad specialister som anlitas på konsultbasis eller aktieägare. Så är det i Per T Ohlssons och Sydsvenskans värld när de vanliga får litet bra betalt så är det katastrof med när de rika roffar åt sig så är det specialkompetens som måste anlitas eller nödvändiga kapitaldispositioner som måste ske. Får jag påminna om Husbondens röst - jovisst, "oberoende liberal". Calmfors, som inte står oemotsagd, tillhör väl för övrigt "gänget", som började propagera för en borgerlig politik långt innan alliansen ens var påtänkt.

När det sedan gäller detta om LO menade allvar så finns det mer objektiva redogörelser på nätet om vad som sas och inte sas: Kollektivavtal är bra för den svenska arbetsmarknaden. Det var LO och Svensk Näringsliv överens om när de möttes i en debatt i Almedalen tisdagen den 10 juli. Men från arbetsgivarhåll vill man ta bort rätten till sympatiåtgärder. Rubriken ?Maffiametoder eller Vilda västern?? lockade många att komma och lyssna på debatten om den svenska kollektivavtalsmodellen. Det var fullsatt på restaurangen där Handels hade sitt seminarium i Almedalen Alla i panelen: Wanja Lundby-Wedin, LOs förbundsordförande, Jan Peter Duker, Svenskt Näringsliv, Per Schlingmann, moderaterna och Sven-Erik Österberg, socialdemokraterna gillar kollektivavtal. Om det rådde enighet. Men om hur facken ska få agera för att teckna avtal med ovilliga företag var man oeniga. - Wanja Lundby-Wedin menade att facket har sitt ansvar främst gentemot medlemmarna. Vi tog vårt ansvar när det gäller salladsbaren i Göteborg. Om vi hade tänkt strategiskt hade vi inte gått dit men vi tänker inte ut arbetsplatser som är massmedialt tacksamma. Det här är fackligt vardagsarbete för oss. Och att ansvar mellan parterna på arbetsmarknaden utan inblandning från politiskt håll är det som kännetecknar den svenska modellen. Wanja Lundby-Wedin hoppades på diskussioner som ska leda vidare. Vi och Svenskt Näringsliv har olika ståndpunkter, men vi måste ändå kunna mötas i mitten. Det är det som är styrkan i den svenska modellen. Men konflikträtten behövs för balansen på arbetsmarknaden. Svenskt Näringslivs budskap är mest ett mantra utan substans. Vi tar ansvar och missbrukar inte reglerna. Ska vi diskutera måste de bli tydligare om vad som är problemet, säger hon. Efter den här dagen känns det ändå som om det har skett en rörelse. Nu får vi ta semester och komma igen i höst.

Per T Ohlsson verklighetsbeskrivning glider alltså på sanningen för att få en kläm mot LO och facket. Man skulle så att säga ha insett att man burit sig illa åt och att man skulle bli tagen i örat av regeringen med Maudan som - under PerTes applåder - suger på lagstiftning om facket trilskas. Därmed får han också tillfälle att på slutet ge Littorin, som han kallar "den olyckan", en släng för att han vägrat ställa upp på Maudans hot om lagstiftning.

Nu är det ju inte så. Verklighetens nål sticker hål på den uppblåsta ballongen. Det hela handlar om följande.

Svensk Näringsliv har mer eller mindre ylat om maktmissbruk och fackliga övergrepp. Man har med pengar understött salladsbarägare och t.o.m. betalt juridisk assistans till både salladsbarägaren och det lettiska företaget, allt för att om möjligt rikta ett dråpslag mot facket. Dessutom har man satt blåslampa under rumpan på Maud Olofsson och mobiliserat hela den borgerliga pressen, dvs över 100 dagstidningar med en upplaga av 3.000.000 ex (mot 16 med uppl 600.000 ex mot vänster) som både i nyheter vinklat framställningen om dessa konflikter samt på ledarplats fört en kampanj av stora mått. Wanja Lunby-Wedin, som är en mycket sansad och klok person, yttrade då när facket befann sig i Almedalen för att klargöra sin inställning att man var beredd att lyssna på vad det var som var så hemskt. Däremot fanns det ingenting i hennes tal om att uppge eller ens diskutera konflikträtten.

Det finns också ett hånfullt uttryck i Per T Ohlssons krönika där han säger: det är uppenbarligen inte de ?nya? moderaterna, som ibland försöker framstå som mer socialdemokratiska än socialdemokraterna.

Det kan då vara bra att veta att för oss socialdemokrater så framstår detta som en ganska rolig osanning bl.a. med hänsyn till att regeringen genomfört stora skattesänkningar för de rika genom sloppad förmögenhetsskatt, avdrag för hushållsnära tjänster och en fastighetsavgift istället för en progressiv fastighetsskatt samtidigt som löntagarna utsätts för försämringar:

Arbetslöshetsförsäkringen försämrats genom lägre ersättning
Ytterligare försämring av arbetslöshetsförsäkringen med endast en ersättningsperiod, ökad krav och 65% ersättning (2/7)
Unga arbetslösa får lägra a-kassa snabbare med begränsad "jobbgaranti" (1/12)
Möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning skärs ned kraftigt
Slopat avdrag för fackföreningsavgift och a-kassa
A-kasseavgifterna har chockhöjts och solidarisk och gemensam finansiering av a-kassan urholkas.
Sänkt sjukpenning och föräldrapenning för både arbetande och arbetslösa
Stora grupper utesluts från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar högre skatt på sin ersättningar och oensioner än om samma pengar varit lön.
Sämre ålderspensioner för alla långtidsjuka, vilket är ett brott mot den av alla partier godkända pensionsöverenskommelsen
Kostnader för sjukpenning och trafikskador förs över från den offentliga trafikförsäkringen, vilket leder till att försäkrtingsbolagen i motsvarande grad höjer premier
Arbetsgivaransvaret att upprätta rehabiliteringsutredning förs över från arbetsagivaren till Försäkringskassan samtidigt som tidsgräns för utredning och uppföljning tas bort.
Arbetslivsinstitutet las ned 1 juli; all där utförd forskning om löntagares arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador tas bort
Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med 30 %, varför färre arbetsmiljöinspektörer finns att inspektera riskerna för liv och hälsa på arbetet
Statens anslag till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning har dragits in.
Ja, du PerTe det är nog bara för dig och dina borgerliga kolleger på högerkanten som de "nya" moderaterna framstår som socialdemokrater. Och detta även efter Reinfeldts tal bland segelbåtar och semestrande båtfolk i Vaxholm. Nä, dra en annan vals! Men gärna en med anknytning till den hårda verkligheten för småfolket.

Moralisk gränssättning - är sådan möjlig?

Moralisk gräns - Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra, menar docenten i etik Ann Heberlein på kulturen i Sydsvenskan 9/8. Hon skriver: Låt oss diskutera synen på våld, kvinnan, sexualiteten, familjen och samtiden inom alla religioner ? men låt oss göra det utan att kränka varandra. Det finns inga moraliska frizoner i ett öppet samhälle, varken religiösa eller konstnärliga. Människans frihet, religiösa eller konstnärliga, har med nödvändighet vissa begränsningar, och gränsen är passerad när friheten används för att skada och kränka andra människor.

Som exempel på onödigt kränkande utspel anger hon konstnären Lars Vilks avbildning av Muhammed som rondellhund och Åke Greens angrepp på homosexuella. Exemplen kanske är ganska olika eftersom "En skojig teckning av profeten som rondellhund som apporterar ett bombbälte" gränsar till den politiska karikatyren, där vidare ramar måste tillåtas än vid yttringar som utgör hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är kriminellt enligt svensk rätt, vilket Högsta domstolen flera gånger konstaterat. Green utgör det frikända undantaget på grund av vårt erkännande av kontinental rätts tolkning av religionsfriheten.

Ann Heberlein fortsätter: En kränkning förstör medan kritik ? även sådan som svider ? i förlängningen leder till förändring. Saklig kritik öppnar för en saklig debatt medan kränkningar tenderar att leda till att göra låsta lägen än mer låsta. Vilken är vinsten i att öka klyftorna och oförsonligheten mellan människor och grupper? ... Ett samhälle behöver kritiker, människor som drar fram orättvisor och missförhållanden i ljuset. Inte minst religionernas värderingar och praktik måste diskuteras, och i en sådan verksamhet är det givetvis omöjligt att inte trampa någon på tårna: Men varför anstränga sig för att kränka?

Etik - sedelära - behandlar i första hand frågan vilken måttstock vi skall använda för att avgöra om en handling är god eller dålig. Vem är då bättre funtad att ge oss vägledning än en docent i etik? Hon vill sätta en moralisk gräns. När man vill klargöra begreppet moral hamnar man återigen i sedelära, etik. Begreppen tycks famna varandra. När Ann Heberlein famlar efter en moralisk gräns så talar hon dels om förövaren som "anstränger sig" dels om det offrets upplevelse av kränkning dels ock det sociologiska resultatet i form saklig öppen debatt resp låsta lägen.

För att börja med det sista så tror jag inte på goda odds för att saklig kritik skulle öppna för en debatt och förändring. Det är få förunnat att kunna ta kritik, särskilt inte om den svider. Läget är nog det att de som känner sig "trampade på tårna" anser sig kränkta. Ett typiskt exempel är naturligtvis debatten om vissa islamska religiösa ledares mentala medverkan till våld, internationellt eller patriarkalt våld mot flickor och homosexuella. I detta sammanhang blir man lätt stämplad som främlingsfientlig bara man öppnar munnen. Därmed vill jag naturligtvis inte försvara just främlinglingsfientlighet.

När det gäller Lars Vilks bilder så bär hela handlingssättet just ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa kulturskribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass.

Det svåraste är väl detta med vad "offret" uppfattar som kritik och kränkning. Det fanns en hel del ultrakristna som kände sig grovt kränkta av Ecce Homo utställningen. Det har under de gångna åren varit en rad konsthändelser som uppfattats som grova kränkningar. Var det Israels ambassadör som demolerade en dammfarkost med blodröda segel? Rev inte historiska muséets chef ner några bilder i en konst-utställning? Hur uppfattade samtiden en del av Strindbergs pjäser? Och för att lämna det konstnärliga så uppfattade stureplansmördarna för några år sedan några restaurantvakters nej som en så kraftig kränkning att man åkte hem efter automatkarbinen. Uppfattade inte USAs president Palmes tal med anledning av bombningar i Vietnam som grovt kränkande? Var och en som sett de s.k. Muhammedkarikatyrerna, som finns utlagda på nätet, kan konstatera att dessa knappast kan motivera ambassadbränningar, ja knappast ens en protest från någon mulla. Ja, jag har svårt att förstå hur detta med kränkning överhuvudtaget är ett bra rekvisit när man formulerar sin moraliska norm.

Dessutom finns det en annan svaghet med denna regel: kanske finns det berättigade kränkningar? Tänk på Palmes tal, Strindbergs pjäser, Ecce Homo m.fl. Det berättigade skulle väl då ligga i att man inte kan få allmänheten att i dagens mediaskval reagera på en viktig sak utan att ta i. Och då får väl den sakliga debatten fortsätta när stormen lagt sig och de kränkta slickat såren. Därför kan jag inte hålla med Ann Heberlein när hon säger att "yttrandefrihetens självklara gräns borde gå vid kränkningar...".

Samtidigt så har jag sympati för sentensen "Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra". Den kan väl vara en god utgångpunkt i mänskligt umgänge. Men därifrån till att fungera som en slags moralisk gräns, en norm är det lång väg att gå. Kanske är det rent av omöjligt att nå fram till något otvetydigt eftersom vi alla har så olika utgångspunkter?

PS Föregående bloggartikel utgör just ett konkret exempel på hur en del blir kränkta av ganska alldaglig krönika

Är vi alla apor? - fortsättning på Skatteverkets organisationsproblem.

Den 24 juli skrev jag på denna blogg om Skatteverkets omorganiseringsproblem som väckt stor munterhet i media. Jag konstaterade att ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Man räknade med att minska antalet kontor och orter där man fanns närvarande för att koncentrera verksamheten. Stordriftsfördelar var tanken men det fanns också en övre gräns för hur stora kontoren fick bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiverades med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät. Vid jämförelsen åberopades att man beräknat hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) och att man på så sätt kunde räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer. Ingenting i min blogg är påhittat utan enbart taget ur medias redogörelse. Till detta fogade jag en del kommentarer, se tidigare blogg "En fiffig idé när man vill lösa personalproblem ...".

Från Skatteverket har nu influtit följande mejl:

Jag har fått i uppdrag att besvara ditt brev. När det gäller Skatteverkets omorganisation finns det många och sakliga
skäl varför verket gör detta nu. Det har all personal kunnat läsa om på vårt intranät och fått muntlig information om.
Det citat du hänvisat till är taget ur ett internt arbetsmaterial. Jag kan försäkra dig att det inte haft någon betydelse för verkets ställningstagande om kontorsstorlek. - De ärekränkande omdömen som du framför om Skatteverkets generaldirektör är - enligt min mening - ett absolut lågvattenmärke i debatten. Hans-Gunnar Johansson

Jag har svarat:

Bäste Hans-Gunnar Johansson, samtliga uppgifter på bloggen utom mitt eget resonemang på slutet grundar sig på uppgifter publicerade i media på nätet, exempelvis just detta om kontorsstorlek. Men ni kanske inte läser tidningar på skatteverket? Exempelvis så var din generaldirektör tillfrågad av journalisten och svarade precis så som jag anger, nämligen att han hade svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor. - Ytterligare tillade jag på grundval av tidningsuppgifterna att detta var ett provocerande och urdumt sätt att motivera en omorganisering och att detta borde leda till att GD gavs mindre ansvarsfulla uppgifter. Det sista särskilt som jag tyckte att detta inte var en intern verksfråga utan något för oss som är beroende av skatteverkets tjänster. Vi andra apor alltså! - Slutligen tillade jag litet skämtsamt med alludering på ert arbetsmaterial i omorganiseringsfrågan: Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag? Men det kanske var ett dåligt skämt? - Hälsa du din GD att "lågvattenmärket" stod tidningarna för som publicerade uppgifterna - om man nu inte vill kritisera dem som överhuvudtaget beställt ett dylikt beslutsunderlag. Men det är väl dolt av högvatten hos er. Ingenting av det som jag sagt på min blogg kommer ens i närheten av ärekränkning. Så var det heller inte menat. Tidningsuppgifterna har inte heller dementerats och fackligt organiserade har bekräftat att en dementi inte skulle överensstämma med det sanningskrav som åvilar en myndighet. Så så var det med det.
Med hänsyn till det sagda ser jag ditt svar, Hans-Gunnar Johansson, närmast som en sur uppstötning från skatteverkets ledning därför att man burit sig dumt åt och vill projicera det bl.a. på mig. Men du är väl bara en husbondens röst så ingen skugga över dig. Men hälsa honom och fråga när han sist drog litet på munnen och erkände en dumhet?
Med bästa hälsningar

Man får önska Skatteverket lycka till med sina organisationsproblem. Men som sagt borde inte vi andra utanför Skatteverket stående apor, som alla är beroende av verkets verksamhet, på något sätt tillfrågas? En statlig inrättning har ju faktiskt inte bara sig själv att se till utan i detta fall borde allmänhetens synpunkter faktiskt inhämtas. Ja det skulle i alla se mindre apigt ut.

I högerregeringen hotar man facket.

Facken ska inte få vidta stridsåtgärder mot arbetsplatser där det inte finns några fackanslutna. Det är centerledaren Maud Olofsson som går upp i falsett igen när hon talar om facket . Hon vill ha mer proportionella och "rimliga" stridsåtgärder annars hotar lagstiftning. Centerledaren har tidigare velat begränsa fackens makt, efter blockaden mot en salladsbar. Inom regeringen är man emellertid inte enig om dessa åtgärder eftersom arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin låtit via sin pressekreterare hälsa att det här är centerns utspel och att regeringen inte har några planer på att röra arbetsrätten. Nej, moderaterna nöjer sig med den försvagning av facket som har skett genom tidigare åtgärder bl.a. att fackföreningsavgifterna skall betalas utan skatteavdrag för dessa och genom att hota med en statlig obligatorisk arbetslöshetskassa.

Det är en frihet att vara med i facket och det är en frihet att ha kollektivavtal, säger Maud Olofsson. Om facket har rimliga proportioner på stridsåtgärderna, då kommer företagarna att vilja ha kollektivavtal. Det är särskilt vissa typer av arbetsplatser där facket inte ska ha rätt att ta till stridsåtgärder. Det gäller arbetsplatser där det inte finns några fackliga medlemmar men det gäller också företag som inte är direkt inblandade i konflikten. Vi försvarar kollektivavtalen... Maud Olofsson medger dock att det kan bli svårt att lagstifta om vad som är en proportionell och rimlig stridsåtgärd och vad som inte är det. Den bästa lösningen är om parterna tar den här diskussionen själva, men fungerar inte det så måste regeringen fundera över vad som kan göras lagstiftningsvägen.

Det är en märklig resa vi är inne på där olika ministrar gör utspel som är inriktade på att öka väljarstödet. Det största högerpartiet har tvingats att tolerera en slags prioriteringsdialog via media. Och syns den ene i TV så vill den andre också leka linslus med något uppkast. Tyvärr har det ju inte stannat vid uppkast. Det har ju nämligen förekommit, som exempelvis med fastighetsskatten, att ett av de mindre högerpartierna drivit igenom sin vilja. Och Maud Olofsson har ju ända sedan inledningen av högeralliansens regeringsperiod agerat bulldog med de höga tonerna i skallet mot fackföreningarna och därmed mot arbetstagarna. När det gäller frihet så är detta begrepp naturligtvis dubbelbottnat De exempel som åberopats från borgerligt håll rör ju företag som vägrat teckna kollektivavtal med ett slags minimum av lön och övriga villkor som framförhandlats genom fackföreningarnas medverkan. Man har påstått att villkoren varit bättre i högerpropagandan men om så varit fallet så hade vederbörande arbetsgivare inte behövt dra sig för att teckna kollektivavtal såsom ett rimligt minimum. I Maud Olofssons värld innebär nämligen "frihet att ha kollektivavtal" egentligen att arbetstagarna skall jobba helt på arbetsgivarens villkor. Sedan är det kanske symptomatisk att Maud Olofsson kräver en lagstiftning där de grundläggande villkoren inte går att språkligt formulera annat än i svävande ordalag. Detta i sin tur skulle innebära att man öppnar ett vitt fält för jurister att ge sig i kast med den omöjliga uppgiften att objektivt fastställa vad som är proportioneligt och rimligt. Dessa begrepp får innehåll, men olika innehåll, först när man står på arbetsgivarnas eller arbetstagarnas sida. Svaret är lika enkelt som att svara på frågan är det rimligt att fackföreningen skall kunna genomdriva ett kollektivavtal som förhandlats fram för branchen i fråga. Tycker man att detta är solidariskt riktigt så är det rimligt. Tycker man att arbetsgivaren fritt skall bestämma avtalvillkoren oavsett vad som gäller i branchen så tycker man naturligtvis att det är både oproportionellt och orimligt att kollektivavtal framtvingas genom fackliga stridsåtgärder.

Centern kräver också att det undantag från turordningsreglerna i las, som i dag gäller två personer i företag med högst tio anställda, ska gälla alla företag oavsett storlek. Vidare skall arbetsgivare och arbetssökande under 26 år utan inblandning av facket kunna komma överens om högst tvååriga provanställningar. Privata arbetsförmedlingar ska ges goda villkor och möjligheter att arbeta utanför den statliga arbetsförmedlingen. Slutligen skall låg- och medelinkomsttagarna ska få ytterligare skattesänkningar "så snart det statsfinansiella utrymmet tillåter".

Fortsättningen bara ytterligare markerar hur mån centern är om friheten från kollektivavtal och hur arbetstagarna mer och mer skall utlämnas till arbetsgivarnas godtycke. Undantagen från LAS och bestämmelserna om provanställning är just andra former vid sidan av kollektivavtalsreglering. Naturligtvis vill centern öka dessa. Varför inte ta bort LAS överhuvudtaget och nöja sig med provanställningar generellt? Att även arbetsförmedlingsverksamheten skall vinstutsättas är bara följdriktigt när man ser på alla privatiseringstendenser.

Den sista meningen är det största hyckleriet eftersom låginkomsttagarna redan av högerregeringens framfart har ett sämre läge än tidigare, trots en högkonjunktur av sällan skådat mått. Istället har låginkomsttagarna, såsom arbetslösa, sjuka och pensionmärer, straffbeskattats enligt särskild skatteskala med större skatteuttag än för jobbinkomster. Man har låtit de svaga få betala för att de som redan har ett bra arbete eller är förmögna skall få det ännu bättre. Att bara uttrycka att låginkomsttagare skall "ytterligare skattesänkningar" är inte bara osanning utan ett slag i ansiktet på alla mindre bemedlade som vänder på varje krona för att de rika skall få sina skattesänkningar. Vidare spottar Maud Olofsson alla dessa rakt i ansiktet när hon talar "så snart det statsfinansiella läget tillåter". Vad är det för struntprat när det statsfinansiella läget tillåtit skattesänkningar för de rika med flera tiotusentals kronor månaden. Alla minns vi väl Aktuellt-reportaget där en ensamstående förälder berättade hur hon fått mindre att försörja familjen på medan några från Danderyd tänkte göra ytterligare en utlandsresa och shoppa litet för extrapengarna som rann in genom högerregeringens skattesänkningar. Man skulle vilja säga något mycket fult till en så arrogant politiker som Maud Olofsson.

Oro för religiös fundamentalism.

I stockholmstidningarna har på ledarplats kommenterats händelsen, att muslimer i Skärholmen vill bygga en ny moské men planerna stöt på motstånd.

SvD skriver under rubriken "Religionsfriheten väger tyngre" 4/8 att oro och misstänksamhet får inte hindra muslimer från att utöva sin religion. Det har i detta fall inte presenterats några rimliga principiella skäl att säga nej till ett moskébygge. Religionsfriheten väger tyngre än både integrationspolitiska bekymmer och farhågor om extremism. Sådana problem måste lösas på andra vägar.

DN skriver samma dag under rubriken "Moskén mitt i byn" att det är omöjligt att hejda fundamentalismen genom att förhala byggandet av nya moskéer på svensk mark. Extremism kan florera också i provisoriska källarlokaler. Det är betydligt mer konstruktivt att stötta moderata muslimska grupperingar - och att dra igång en svensk imamutbildning, som kan bidra till förnyelsearbetet inom islam. Genom moskéerna blir det enklare för muslimerna i Sverige att ta plats i offentligheten. Moskéerna kan bli till samtalspartners i den allmänna debatten, institutioner att vända sig till. Oron för islamismen får inte slå över i överdriven misstänksamhet mot islam. Precis som kristna samfund har fått uppföra kyrkor och judiska församlingar fått bygga synagogor har muslimerna i Sverige en självklar rätt att uppföra moskéer.

Självklart är det en demokratisk sanning som i alla lägen måste fasthållas. Samtidigt blir det mer komplicerat när frågan kommer över till skolor drivnas i muslimsk regi, liksom när det gäller andra skolor på religiös grund. För min del kräver också exempelvis hanteringen av de s.k. muhammedkarikatyrerna och händelserna i en del arabländer i samband med dessa en ökad demokratisk vaksamhet, liksom när det gäller kristna fundamentalister typ Åke Green och de kretsar där han hör hemma. Även utfärdande av s.k. fatwas mot författare och ingrepp mot det fria ordet i en del muslimska länder under tesen att ordet är underställt religionens smakramar är en varningssignal när jag välkomnar invandrare. Det gäller även patriarkala idéer som guskelov inte längre vinner gehör i det svenska samhället.

Redan slöjor av olika slag tycker jag är problematiska. Naturligtvis har jag ingenting att invända mot för mig främmande religiösa seder så länge de inte kränker den enskildes frihet. Men det är väl just på denna punkt som frågetecknen hopar sig. I vart fall tycker jag att det här finns plats för en diskussion utan att drabbas av av tankar som "misstänksamhet mot främlingar" elller liknande. Vad jag tänker på är en artikel i dagens Sydsvenskan 6/8 "På uppdrag med Theherans klädpolis" , även publicerad på GP under rubriken "Offensiv mot klädstilar i Iran"(finns här på nätet):

Oftast börjar det med bara en mening i nästan viskande ton - men uppskakande. "Förlåt mig, men jag undrar om vi skulle kunna talas vid lite, i all vänskaplighet?". Den unga kvinnan i Irans huvudstad Teheran har stoppats av en kvinnlig polis. Hennes kappa är kort, enligt polisen alltför kort för att passa islamisk sed. - "Käraste, din kappa är inte bra. Du bör inte ha en sådan. Var snäll och bär en längre kappa i fortsättningen." Somliga klarar sig undan med bara en tillrättavisning. Andra eskorteras till väntande minibussar med mörka rutor och markeringen Rådgivningspatrull. En flicka i kort vit kappa och med långt hår böljande fram ur huvudduken förs av polisen till en av minibussarna på Vanak-torget i Teheran - ett bryskt slut på shoppingrundan... Irans konservativa regim har inlett en ny offensiv mot klädstilar som anses kränka islam, och polisen i Teheran säger sig tillämpa en trestegsprocess för att genomdriva den. Kvinnor som är klädda opassande får först en muntlig varning på gatan. Om det inte räcker får de följa med till polisstationen för "rådgivning" och skriva under en utfästelse om att inte göra om det. Lyckas inte heller detta tar domstolsväsendet över... De som tagits av polisen förs till en "sedlighetscentral". Deras föräldrar rings upp och får komma med en längre kappa och mer heltäckande huvudduk till sina döttrar. Om de unga kvinnorna därpå skriver under en försäkran att inte upprepa förseelsen får de gå. - "Vi vill försöka tala folk tillrätta, berättar en polis . Vi arbetar med vägledning och ord. Vi behöver aldrig gripa till våld. Vi har inga batonger eller sprayburkar". En annan polis, klädd i sin kårs svarta chador - en lång heltäckande slöja - säger att hon "gör detta för att det är min plikt och för att mitt arbete har stöd i de religiösa förkunnelserna"...

Naturligtvis har jag inga fantasier om en "klädpolis" på Malmös eller Stockholms gator. Men det finns ju andra sätt - genom familje-, skol- eller kamratpåverkan - att påbjuda en religiös uniform. Redan det tycker jag är tänkvärt. Men vad som är extra anmärkningsvärt är att religionen tycks i detta fall bara ha synpunkter på hur kvinnor klär sig. Detta leder naturligtvis till tanken att dessa "religiösa" påfund är ett patriarkalt sätt att utöva förtryck mot kvinnlig frihet och sexualitet, dvs en annan form av s.k. hedersvåld. Här finns det inga klädpoliser men föräldrar, syskon och andra i närkretsen kontrollerar att hedersbegreppet respekteras. Sådant förtryck vill jag inte återinföra i Sverige. Det är alltså inte välkommet.

Men som de stora tidningsdrakarna säger denna diskussion kan bara föras i demokratiska former. Därför är det en god idé med en svensk svensk imamutbildning, noga kontroll av religiösa friskolor, utbildning av invandrare i demokrati, särskilt när det gäller patriarkala idéer och statliga lagars giltighet framför religiösa tolkningar av heliga skrifter, vidare en grundlig svensk spåkundervisning för att ge vidgade möjligheter till kommunikation, samtidigt med en ökad respekt hos svenskar för vad invandrarna kan tillföra det svenska folkhemmet.

Det borgerliga hackandet!

Man skulle kunna tro att vi fortfarande har en socialdemokratisk regering med hänsyn till att media ägnar alla attacker mot socialdemokratin. Eftersom över 100 dagstidningar med en upplaga på 3 miljoner ex har en klart borgerlig inriktning och bara 16 med ca 600.000 ex mer vänster så har man så att säga genom sitt ägande köpt stor delen av mediascenen. Detta utnyttjar man till max och häcklar ständigt de som inte har makten i dagens Sverige medan makthavarna både de politiska och näringslivspamparna stryks medhårs.

Senaste utspelet i Sydsvenskans huvudledare "Upp till bevis, Sahlin" 4/8 präglas av samma brist på balans. Först alluderas på uttalanden av ordförande Persson och för att misstänkliggöra Mona Sahlins beslutsförmåga, ett ganska vanligt trick bland manliga debattörer att nedvärdera kvinnor.

Visserligen säger högervänliga tidningen att det är mer än tre år till nästa val och för tidigt att begära att Mona Sahlin svarar på den framtida socialdemokratiska politiken och det måste få dröja till ett färdigt politiskt program för valet 2010. Men å andra sidan vore det "önskvärt om Mona Sahlin redan nu kunde förmedla en uppdaterad vision... om dagens samhälle, där kön, hudfärg och utbildning är mer centrala än den gamla konflikten mellan arbete och kapital". Det är så man gjorde med högeralliansen: en av näringslivet bekostad styrgrupp av PR-människor, psykologer, socialoger och mediafolk utmejslade ett program som låg tillräckligt nära gamla socialdemokratiska slogans och som uppifrån pådyvlades partiet i ett enda syfte att med alla medel vinna valet. Nu är Mona Sahlin en annan partiledare, som inte pekar med hela handen utan lyssnar på medlemmarna, och socialdemokratin ett parti, där man förankrar politiken hos medlemmarna genom rådslag. Men det är naturligtvis svårt att förstå för en högertidning, där målet att vinna valet var viktigare än medlen att nå dit. Dessutom är naturligtvis kön, hudfärg och utbildning centrala frågor men den gamla konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare kvarstår. Men detta vill väl högeralliansen glömma för att kunna genomföra sitt systemskifte där de rika skall få skattesänkningar och de verkligt fattiga betala notan. Se t.ex. på alla pensionärer och arbetslösa som beskattas enligt en särskild högre straffskatteskala enligt högerregeringens bestämmande.

Sydsvenskan klagar också på att Mona Sahlin förbättrar sin relation till LO och upprepar kravet på återställd a-kassa och Kommunals krav på lagstiftad rätt till heltid. Det är verkligen patetiskt när högertidningen kvider över att socialdemokratin närmar sig LO. Det är ju två sidor av samma helhet för att fackligt organisera arbetstagarna och politiskt arbeta för att genomföra reformer som gynnar arbetstagarna och inte bara de rika. LO skall naturligtvis aktivt medverka i förnyelsen av partiet, särskilt i de fyra särskilda arbetsgrupperna som skall se över partiets välfärds-, jobb-, miljö- och utrikespolitik. När högertidningen väl kritiserat detta så sägs samtidigt inget om regeringen och dess tidningars nära förbundenhet - både ekonomiskt och mentalt - med näringslivet och "östermalmsmaffian". Men så är väl med dessa borgerliga tidningar som inte längre är oberoende media utan mer en husbondens röst - man vet när man skall skälla och när man skall vara tyst.

Det är därför inte ägnat att förvåna när högertidningen avrundar med att ifrågasätta om Mona Sahlin skall lyckas formulera en konkurrerande framtidsvision. Ja, en vision som kan konkurrera med att "den borgerliga alliansen hävdar framgångsrikt arbetslinjen, har tagit initiativet när det gäller miljöfrågorna och förnyar redan den offentliga sektorn". Pyttsan! Högerregeringens "arbetslinje" där högkonjunkturen gett en massa nya jobb samtidigt som högerregeringen låtit arbetslösa och sjuka dyrt betala och därmed fördjupat utanförskapet. Högerregeringens renons på initiativ i miljöfrågorna, där en nyvaknad Reinfeldt lagt pannan i djupa veck och mumlat något guturalt om livets allvar och miljöministern talat om höjd bensinskatt. Högerregeringens "förnyelse av offentliga sektorn" som inskränkt sig till att en rad institutioner som verkat för en mindre brutal arbetsmarknadspolitik avslutats och en rad statliga inrättningar sålts ut till privata intressen för att alla skall bidra till de rikas vinster.

Nog är det väl konstigt att en del får sätta livet till eller tappar jobbet för att de gräver fram obekväma fakta om makthavare och belyser verkligheten medan andra betalas av makthavare för att omforma och skyla över verkligheten.

Villovägar?

"Lag på villovägar" heter en av ledarkommentarerna i dagens Sydsvenska 4/8 med påståendet att alla är inte lika inför lagen. Jag begrep ingenting förrän jag kom till sista stycket där skribenten formulerade följande:

De som vill komma tillrätta med diskriminering genom kvotering och positiv särbehandling tenderar att bortse från att om någon särbehandlas positivt lär någon annan särbehandlas negativt. Och vill det sig illa drabbar de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor, en annan, betydligt mer utsatt grupp. När pastor Åke Green häromåret friades i Högsta domstolen för sin svavelosande förkastelsedom över homosexuella var det den i Europakonventionen stadgade religionsfriheten som räddade honom.

Nå, detta är ju en god tanke men den innebär nog att journalisten inte begripit det juridiska systemet. Tesen som drivs i ledarsticket är nämligen att alla är inte lika lika inför lagen. Som exempel anförs bl.a. vissa grupper är särskilt skyddade genom straffskärpning vid s.k. hatbrott. Detta särskilda skydd för vissa grupper kan slå tillbaka så att "de favörer som tillförsäkrats en viss kategori människor drabbar en annan betydligt mer utsatt grupp". Som exempel anförs fallet med Pastor Åke Green, som av rättsväsendet genom Högsta domstolens friande dom blivit en man "med särskilt skyddsvärda åsikter" på bekostnad av homosexuell.

Jag tror att hela artikeln har sin grund i en grumlig föreställning om hur rättsskipningen går till. Alla är nämligen lika inför lagen när det gäller frågan om ansvar för brott. Och i domskälen konstaterade Högsta domstolen också att Åke Greens yttranden var brottsliga enligt svensk lag såvitt gällde brottsbalken. Detta har också bekräftats genom senare avgöranden.

När ansvarsfrågan är avgjord är också alla lika inför lagen när det gäller påföldsvalet. Men resultatet i det enskilda fallet blir inte lika en tjuv kan dömas till villkorlig dom (27 kap. brottsbalken), en annan tjuv till skyddstillsyn (28 kap brottsbalken) och en tredje tjuv till fängelse (26 kap. brottsbalken). Utan att kunna gå in för djupt på detta så kan man ytligt säga att valet beror på en utredning som skall ge underlag för en prognos om vad som är tillräcklig påföljd i det enskilda fallet. Resultatet kan alltså framstå som olikhet inför lagen men de teoretiska förutsättningarna för påföljdsval är lika för alla. Men de med sämre prognos får i högre grad fängelse än de med god, vilket kan ge tankar om en social olikhet inför lagen. Ytligt sett skulle Åke Green säkert vara meriterad för en villkorlig påföljd.

Härtill kommer straffmätning i 29 kap brottsbalken. Där fastslås principerna för straffmätningen som skall utmynna i att brottens straffvärde fastställs. Dessa teoretiska principer är lika för alla som begår brott men kan naturligtvis i ett enskilt fall framstå som orättvist eftersom straffmätningen i extremfallet kan leda till påföljdseftergift. Här anges en rad försvårande och en rad förmildrande omständigheter som domstolen har att beakta vid straffmätmätningen. Alla dessa omständigheter är på ett teoretiskt plan desamma för alla brottslingar. Även i detta gäller alltså likhet inför lagen. När det gäller de försvårande omständigheterna så finns där fallen där brottslingen tänkt orsaka offret betydligt större skada än han/hon lyckades med, visat särskild hänsynslöshet, missbrukat särskilt förtroende, utnyttjat oförstånd eller beroende ställning, led i en större brottslig verksamhet osv. Slutligen är det försvårande när motivet varit ?att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet?. Det är detta som populärt kallas "hatbrott". Förmodligen är det denna straffskärpningsgrund som tingsrätten i tillämpade när man dömde Åke Green till fängelse.

Vad sedan skedde i Högsta domstolen var att man uppmärksammade en helt annan del av svensk rätt som s.a.s. kommer utöver den lokala svenska lagstiftningen enligt vilken Green alltså gjort sig skyldig till brott genom sina yttranden. Genom en särskild lag 1994 gjordes den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna till svensk lag. Den skall alltså tillämpas av alla domstolar och myndigheter här i riket. Det var också det Högsta domstolen i Sverige gjorde när man frikände Åke Green. Domstolen ansåg nämligen utifrån tidigare praxis inom europarätten att religionsfriheten tog över. Utslaget är inte okontroversiellt men det är i alla fall förklaringen.

Mot den bakgrunden framstår ledarskribentens oro för påstådd olikhet inför lagen som mindre välgrundad. Man kan rent av fråga sig vem som befinner sig på villovägar - lagen eller ledarskribenten?

En helt annan sak är att man på goda grunder kan ifrågasätta EG-domstolens inblandning i svenska politik men detta är en annan diskussion.

Detta var juridiken. Personligen tycker jag naturligtvis att Åke Green var en stor skitstövel som genom sitt hänsynslösa sätt orsakade religiösa homosexuella stor smärta.

Sydsvenskan: Pride firas med en artikel om att homosexualitet är synd!

Skrivet: 2 augusti kl. 01:02
Inför starten av Pridefirandet i Stockholm hade Sydsvenskan i dag (1/8) en artikel "Pridefolket värmde upp med fotboll" eftersom temat för året är homofobin inom idrotten. Glenn Hysén, som var lagkapten för HBT-laget i fotbollsmatchen, skall invigningstala i morgon. Vänder man blad så ser man hur Sydsvenskan på ett helt uppslag värmer upp med själasörjaren Erik Johansson under rubriken HOMOPRÄSTEN SER SIN LÄGGNING SOM EN SYND. Artikeln återges i sammandrag:

Alla partier utom kd vill att bögar och lesbiska ska få ingå äktenskap. När lagen ändras är bara en tidsfråga. Erik Johansson, homosexuell präst i Svenska kyrkan, tänker vägra viga homopar. Även om han kastas ut från sin kyrka. Som ordförande i organisationen Medvandrarna manar han homosexuella till celibat.

Sedan tonåren har han blivit förälskad i olika grabbar. Han har utbytt kärleksord ibland. Men han har aldrig haft sex med någon. Det vore synd. Hans tro har hindrat honom. Efter att ha studerat Bibeln i flera år och kan inte tänka sig sex utanför äktenskapet som är ett förbund mellan man och kvinna.

Erik Johansson är ordförande i Medvandrarna, ett kristet nätverk som uppmuntrar homosexuella att avstå från att leva ut sin sexualitet. Medvandrarna har rykte om sig att tro att man kan ?bota? homosexualitet. Många som söker sig till Medvandrarna hoppas det. De skäms för sin läggning, och hoppas att den erotiska attraktionen till personer av det egna könet ska försvinna. Erik Johansson uttrycker det som att de vill bli helade. Vi vänder oss till kristna med en klassisk bibelsyn, som vill leva i Jesu efterföljd. Människor som har de här känslorna men vet att det är fel, säger Erik Johansson. Celibatet är inte självförnekande eller sexualkfientligt eftersom Gud har tänkt sig att sexualitetens plats är inom äktenskapet. Inte heller onanin ... kan ha ingått i Guds tanke om sexualiteten. Att skuldbelägga onanin som sådan ser jag ingen mening med. Men onani kan bli tvångsmässig. Man måste fråga sig: vad leder det till? Är onani något som du vill egentligen? I teorin är det inte fel att homosexuella som är kära kan leva tillsammans, som sambor, om de inte har sex, men rent praktiskt tror jag det är svårt. Frestelsen blir lätt för stark. Det är svårt att få ett harmoniskt liv.

Green, en pingstpastor från Borgholm, liknade i en predikan för ett par år sedan homosexualitet vid en cancersvulst.
Erik Johanssons budskap är i grunden detsamma som Åke Greens: utlevd homosexualitet är synd. Men hans tonläge är väsensskilt. Det är symptomatiskt att Erik Johansson och Medvandrarna gjort ett formellt uttalande där de tagit avstånd från hans hårda språkbruk. Greens ord gjorde många illa. Han gick på tok för långt. Gud vänder sig emot homosexuell handling, inte homosexuell dragning.

Oas är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan med konservativ bibelsyn. Många inom Oas tycker att Svenska kyrkans ledning är alltför politiserad och har glömt Bibelns ord. Rörelsen låter inga kvinnor predika på sina gudstjänster. Frågor om kvinnoprästmotstånd bemöter Oas med att säga att rörelsen inte tagit ställning till frågan. Erik Johansson håller föredrag på Oas: Homosexualitet som närsynthet. En brist. En defekt... tror man att Bibeln är Guds ord eller bara en bok som man kan tolka hur som helst? Bibelmaterialet är ju entydigt. Bibeln är negativ till homosex... Om något homosexuellt par skulle vilja ha honom som vigselförrättare, då tackar jag nej. Jag kan inte välsigna något som jag anser strider mot Guds ord.. räknar också med risken att sparkas från sitt prästjobb för sin vägran.

Det är lätt att tycka om Erik Johansson. Han ger ett varmt och intelligent intryck. Sitt vinnande leende är han generös med. Humor har han, av en milt ironisk sort.

På så sätt vill Sydsvenskan fira Pride genom att ge ett helt uppslag till en stackars förvirrad och bibelförläst präst. Ja, man kan naturligtvis tycka synd om stackarn med en så sträng och avig Gud. Men är det något att ge ett helt uppslag dagen innan Pride invigs i Stockholm med ett stort antal ditresta skåningar? Det finns ju inte en enda tanke som är unik för denna präst utan tankarna har ju upprepats både i kvinnopräst- och homodebatten under årtionden.

Jodå, vi får reda på att han är stadig föreläsare hos det ultrareligiösa sällskapet OAS, som uppenbarligen inte bara tycker illa om bögar och lesbiska utan också vill att kvinnan skall tiga i församlingen. Kanske Sydsvenskan skulle ha letat upp någon udda präst som hade den inställningen när vår kvinnliga biskop tillträdde sitt ämbete? Är en så udda person något att framföras som representativt för det Sverige där Pride i dag firas?

Homosexuella handlingar är synd... men homosexuella kan tolereras om de lever i celibat eftersom Gud inte har tänkt det så att den möjligheten skall finnas. Och inte skall vi fördöma onanister, men hu onani kan ju bli tvångsmässig - har ni tänkt på det? Och visst vore det trevligt om även homosexuella kunde bo ihop - ja utan äktenskap förståss - men då trillar de säkert dit och har litet homosex, o Gud sig förbarme! Nä, nä inte är det sexualfientligt eller självförnekande. Jodå, allt detta kloka vet Erik Johansson och Sydsvenskan är beredd att ge ett helt uppslag för att dessa udda tankar skall trumpetas ut.

Som motiv för celibatet anför Erik Johansson att sexualitet får förekomma endast mellan man och kvinna i äktenskap. Den fråga som uppstår är hur ser denne förvirrade präst på alla samboförhållanden och de barn som finns både i dessa och hos ensamstående föräldrar. Skall alltså alla som inte är gifta leva i celibat? Varför ställdes inte den frågan av Sydsvenskans ivriga reporter? Och det finns följdfrågor: Tänker du vägra viga frånskilda? Vägra döpa och konfirmera barn som tillkommit utanför äktenskap? Och hur är det med begravningar och andra förrättningar inom kyrkan - är det bara gifta och enskilda som levt i celibat som kan komma åtnjutande av Erik Johanssons tjänster?

Inte nog med detta ty den rare själasörjaren Erik Johansson tycker att pastor Green tog i alldeles för hårt: homosexualitet är inte en cancersvulst utan bara en defekt som närsynthet! Visst har han väl ett rart leende när han säger dessa tröstens ord? Hur kan man som journalist se annat än något diaboliskt i ett leende och avslappad humor i detta sammanhang? Och "ett varmt och intelligent intryck"..?!

Detta är gammal skåpmat för varje sexualpolitiskt intresserad person. Men det tråkiga med en sådan här publicering är, förutom timingen, att det finns varmt religiösa personer, som inte ännu slutit sitt kontrakt med det andliga och som osäkra sökare försöker att få en grund att stå på, där en sådan här man framförd i fullt ornament i en av Sveriges största tidningar, kan mycket vådliga konsekvenser. För en osäker person är framstår ju detta som ett generalangrepp mot det egna jaget. Man kan verkligen fundera över vad journalisten och tidningen egentligen haft för motiv för detta?

Vad man litet undrar över är om Gud förbjuder människan att litet ändra på skapelsen på så sätt att man ger närsynta glasögon eller linser så att de kan fungera precis som andra människor. Eller förbjuder Bibeln kanske att närsynta medelst glasögon få normalsyn? Nä, Gud är inte sådan. Och skall vi som förr i tiden tvinga alla vänsterhänta att leva högerhänt? Om detta stod i Bibeln så är jag övertygad om att det är en missuppfattning av Gud. För Gud är inte så korkad och känslokall. Man kan ställa sig dessa frågor med alla landvinningar både mentalt och tekniskt/praktiskt. Gud ler nog i sin upphöjdhet eftersom hon/han förmodligen ser genom tiden de nya landvinningarna och uppskattar att människan tänker själv och tar ansvar för en utveckling till det bättre. Därför uppskattar Gud att människan äntligen kan se kärlekens mångfald och är beredd att sluta formalistiskt kvarhålla något som är förlegat.