Tål demokratin harmlösa aktioner - det som börjar med tårta slutar knappast med handgranat!

Skilj på princip och idé! Dagens Nyheter hävdade apropå tårtningen av Jimmie Åkesson att man måste skilja på principer och idéer  . Att försvara yttrandefriheten är inte att försvara rätten att säga just det man själv tycker. Det är att försvara rätten för andra att säga också avskyvärda saker, så länge uttalandena för övrigt håller sig inom lagens råmärken utifrån regler för hets mot folkgrupp och förtal. Rätten att uttala det som majoritetssamhället är tämligen överens om behöver inget försvar. Därför går det alldeles utmärkt att försvara såväl pastor Åke Greens förklenande uttalanden om homosexuella som Jimmie Åkessons brandtal mot invandring (eller boksignering) utan att i långa haranger först deklarera hur illa man tycker om deras idéer. Principen att få tala fritt är både större, viktigare och mer dyrbar än de idéer som torgförs.
Men är de valda exempel adekvata?
Åke Greens förklenande uttalanden från predikstolen sades i i Högsta domstolens dom väl vara av karaktär hets mot folkgrupp men friades endast p.g.a. domstolens värdering av praxis hos Europadomstolen beträffande religionsfrihet (sic!). Därför är det knappast försvarbart att uttrycka sig om homosexuella som Green gjorde. När det gäller Jimmie Åkesson och hans partivänner uttalar sig mot invandring, så skiner ofta en hets mot muslimer m.fl grupper igenom och att man då är utanför lagens råmärken är ganska klart. Jag håller med om att få tala fritt är viktigare än de idéer som torgförs men det finns ju i alla fall gränser. Båda exemplen rör sig i en gränszon varför jag inte är upprörd för annat än Högsta domstolens mesighet och över den makalösa överreaktion mot gräddtårtan en rad publicister har visat. När gäller försvaret av demokrati och yttrandefrihet så är det ju så att både du och jag betalar SÄPO dyra pengar för att skydda just Sverigedemokrater vid olika populistska och utmanande framträdanden.

Visst är det tveksamt med tårtning Det går väl ann när Karin Pettersson i AB skriver Sverige¬demokraternas politik bör bekämpas. Men det ska ske med argument och opinionsbildning. Med bättre politiska förslag, med kamp för människo¬värdet. Även Lena Mellins farhågor att politiker inte vågar vistas ute bland vanliga människor är beaktansvärd. Man kan också förstå reaktioner på SÄPOs fadäs att inte stoppa tårtkastaren . Även Jonas Sjöstedt tycker inte att man får kasta tårta. Men när SvD pläderar för högre straff för tårtkastare tangerar man gränsen för bra omdöme. Det är ju i alla fall skillnad på ett vapen och en tårta! Samtidigt skriver Dagens Media att tidningarna hade budgivning om bilderna som fångats av ett av SD inhyrt filmbolag. Demokratiska media gav alltså SD ett inte oväsentligt bidrag till kassan!!

Kreativt förslag: Köp tårta till Irenes böter!
”Våldsverkaren” är intervjuad i Expressen och jag känner stor sympati för hennes inställning . Jag delar verkligen Petter Larsson lugnande ord En demokrati måste tåla harmlösa aktioner och att det skulle börja med en tårta och sluta med en handgranat är en överdriven farhåga! Precis som feministiskt initiativ vill jag bjuda Irene på tårta. Jimmies bageri  säljer demokratiska tårtor för odemokratiska idéer för att betala Irenes böter. Jag vill också hurra för alla storordiga försvarare av yttrandefriheten som mumlar godkännande när Åke Green får åberopa religiösa skäl att kalla homosexuella för samhällets kräftsvulster medan man tar till storsläggan när främlingsfientliga Jimmie får litet tårta i ansiktet. Det är sinne för proportioner det.

OK, Stefan vi skall gå fram ensamma i valet och bilda regering Jag har flera gånger ifrågasatt snacket om blockpolitikens död som dumheter , exempelvis Blockpolitik = olika idégrund är inte död och bör inte dö - men utesluter inte långsiktiga överenskommelser . Och i dag kom som förvarnat min egen partiledare med deklarationen Jag vill bryta upp blockpolitiken. Stefan Löfven  är bra och jag håller med så långt som han postulerar
• Vi går fram med egen valplattform
• Vi vill ha en socialdemokratiskt ledd regering
• Vi vill regera över blockgränserna och skall öppna för blocköverskridande lösningar
Detta är något jag helhjärtat kan ställa upp på och jag arbetar gärna för detta i det kommande valarbetet. Det var inte förvånande att M-alliansen snabbt replikerade Med S valstrategi blir det osäkert och kaosartat . Reinfeldt tillägger ”inte verklighetsförankrat” och Björklund ”bara snömos” och ”Lööf äter hellre skon än samarbetar med S”.

Blocköverskridande lösningar nödvändiga Det blocköverskridande regeringsarbetet behövs verkligen bl.a. i försvarsfrågan, vinster i välfärden, pensionerna, skolan, styrsystem i offentlig verksamhet (Zaremba) m.fl frågor som det vore förödande att ha ett ständigt växlande med valvinden. I vissa frågor är det helt enkelt nödvändigt med en flerårig kontinuitet. Det rör dessutom stora frågor där det mesta gått snett under Reinfeldts svaga regerande. Skolan, sjukvården, jobb och arbetslöshet, järnvägar mm är eftersatt då det offentliga dränerats på resurser för att ge skattesänkningar huvudsakligen till dem som redan har det hyfsat. I många fall i sådan grad att t.o,m, vanligt underhåll eftersatts.
Blockpolitiken rymmer emellertid grundläggande värden Stefan Löfven uttrycker sig – enligt min mening – vårdslöst när han pratar om ”Miljöpartiet en naturlig samarbetspartner framöver”. Den enda idémässigt naturliga partnern för oss Socialdemokrater är faktiskt Vänsterpartiet, som liksom vi står på en grund av demokratisk socialism. Miljöpartiet har inte en sådan grundsyn även om deras politik i praktiken ofta är väl förenlig med vår syn. Ibland är det ju så att det är MP  och V som har gemensam syn, såsom att förbjuda vinster i välfärden, där S tramsat sig fram till en oformlig kvalitetsfigur. Men hur kan man som Karin Pettersson i AB tala om blockpolitikens dödsryckningar , DN: Löfven öppnar för MP-ministrar , Eva Stenberg, DN, Ny s-ignal om mittenpolitik , Lena Mellin tror att det handlar om en blocköverskridande regering
Blocköverskridande innebär inte C- och FP-ministrar (Guskelov)! På nyhetsplats i Aftonbladet tolkas detta som att S-ledaren Stefan Löfven kan tänka sig regera med Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) - om han vinner valet. Detta är en grov övertolkning, som är desto mer märklig eftersom den görs på nyhetsplats. Expressen talar om hur väl förankrad planen är och att Löfven vill undvika Mona Sahlin fällan . GP talar om Löfvens maktspel men frågar sig vilken politik som då skall föras . Göran Greider i Dalademokraten skriver att Löfven begår ett misstag när han förklarar att partiet skall överge blockpolitiken och samarbeta även med borgerliga partier , Jenny Wennberg skriver i Arbetarbladet Illa socialdemokraterna att man kan tänka sig att samarbeta med det nu mera nyliberala Folkpartiet och Centern ... , Kalle Olsson i Länstidningen skriver om Ökad trängsel i mittfåran, vilket medför att partiet tappar sin identitet i strävan att charma mittenväljarna. Nu innebär blocköverskridande varken att det blir C- eller FP-ministrar eller att Socialdemokraterna accepterar den nyliberala M-allianspolitiken. Om så är fallet hänger inte jag med!

EG-domstolen: Fritt fram för lönedumpning

Juristerna i EG-domstolen kan upphäva EU-parlamentets beslut. Enligt nuvarande EU-fördrag är EG-domstolen nämligen överordnad samtliga andra institutioner inom EU, såsom kommissionen, Rådet och EU-parlamentet. Enligt artiklarna 229-233 kan EGdomstolen förklara rättsakter exempelvis av Parlamemntet för ogiltiga och även beordra institution att vidta åtgärder. Motsvarande ordning finns i Lissabonfördraget.

Därför framstår EU-parlamentarikern Åsa Westlund osedvanligt naiv när hon på Wigforsseminariet i Halmstad i månadsskiftet deklarerade att vi inte kan ha en domstol som på papperet är opolitisk men i praktiken företräder marknadsliberala värderingar. Lika märklig är hennes och EU-kollegan Jan Anderssons åsikt att vår Europadebatt präglats av sidodiskussioner om arbetsrätt, kollektivavtal, juridikens överhöghet över politiken.

Jan Andersson har ett flertal gånger på sin blogg och i artiklar framhållit att det nya fördraget innehåller lösningen på problemet genom att dels till fördraget fogats en rättighetskatalog där bl.a. strejkrätt och kollektivavtalsrätt behandlas, dels denna fråga hanteras genom ett förändrat utstationeringsdirektiv med följdändringar i svensk lagstiftning, dels och ett särskilt protokoll med en social klausul skall täcka Lavall-problemet. Alternativen har växlat under diskussionens gång. Men inte något rymmer förmodligen en ur arbetarrörelsens perspektiv godtagbar lösning. Jag säger förmodligen eftersom jag - liksom Jan Andersson - spekulerar i vad EG-domstolen kommer att säga vid en upprepning av Lavall-situationen.

Förmodligen kommer EG-domstolen nämligen att göra precis samma tolkning och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Varför det då? Jo, i själva fördraget, som är huvudhandlingen för domstolen domar, finns ingenting om rätt till kollektivavtal och att sådant kan framtvingas med hjälp av strejk eller blockad. Och i fördraget finns bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster, vilket innebär att alla andra bestämmelser skall tolkas mot denna artikel. Vad som sedan står i en rättighetskatalog, ett direktiv eller en social klausul blir för domstolen sekundära tolkningsdata medan huvudregeln i fördraget om fri rörlighet kvarstår som den primära principen. Min -liksom en rad andra juristers - farhåga är alltså att läget blir oförändrat med det nya fördraget.

Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som polöitiker kan sälja arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning.

LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som straffar sig senare.

Snacket om att på något sätt inskränka domstolens makt över politiken är inte heller en fråga för parlaments- eller rådsbeslut. Detta regleras också exklusivt i fördraget. Vill man alltså ha en annan ordning där domstolen inte ger sig in och styr politiken så får man alltså tala om vilka ändringar i fördraget man eftersträvar. Annars är gnölet mot domstolen bara strunt. Dessvärre ger det också falskt sken av att man vill åstadkomma en förändring.

Borgerliga skribenters främsta uppgift: att förneka sanningen.
Skrivet: 15 april kl. 11:31
"Det går bra för socialdemokraterna därför att de inte gör något", var borgerliga Barbro Hedvalls kommentar till att socialdemokraterna ensamma enligt SIFO har större del av valmanskåren än högeralliansen till sammans. Under den fortsatta resan hann hon också med en fnysning ut i etern förneka att alliansregeringen gjort ett systemskifte. Lika borgerliga men mer försiktiga Heidi Avellan uttryckte något om att människor alltid gör motstånd mot förändringar och vissa förändringar har ju trots allt skett. Hon talade också om en Monaeffekt, i vart fall som en reaktion mot Göran Persson. Barbro Hedvall är ledarskribent i Dagens Nyheter och Heidi Avellan chefredaktör i Sydsvenskan båda så kraftfullt alliansvänliga tidningar att varubeteckningen "oberoende liberal" framstår som mindre förenlig med sanningen än "husbondens röst". Dessa båda kraftfulla borgerliga tyckare matchades i suveräna Godmorgon, världen! i P1 i söndagens debattpanel av chefredaktören i Dalademokraten Göran Greider. Det kändes litet befriande i det oberoende liberala liret när rösten från vänster pekade på att valmanskåren inte är så korkad: Det enda rimliga är att valmanskåren reagerat kraftigt på högerförsöken att genomföra ett systemskifte och rikta angreppen mot viktiga delar av den svenska modellen, nämligen bl.a. försämrad A-kassa, utförsäljning av statlig egendom, upptäckt av de vansinniga fördelningseffekterna av fastighets- och förmögenhetsskatt.
Tänk att det skall vara så svårt för en borgerlig skribent att se till verkligheten. Det är ju så enkelt: högerregeringen har utsatt svenska folket för ett generalangrepp mot välfärdssystemet med starka klasseffekter. Så negativa för den verkliga arbetardelen av Sverige att man blivit förbannad över det hycklande med det "nya" arbetarpartiet och undanröjande av utanförskapet när det egentligen handlar om att berika de redan rika på de smås bekostnad.
Denna brist på borgerlig klarsyn är egentligen lika chockerande, som när tidningarna (inte minst DN och Sydsvenskan) vansinnigförklarade majoriteten av svenska folket efter EMU-omröstningen. Röstresultatet framstår ju egentligen som ganska klokt sett ur den svenska ekonomins facit och var klokt nog en klar signal att man inte ville att att mer makt skulle överföras till okänd ort i Europa.
Ytterligare en replik från panelen är värd att räddas ur glömskan såsom signifikativ för den "oberoende liberala" världsuppfattningen. Det var Barbro Hedvall som oskuldsfullt sa: "Ingen har i alla fall privat upplevt någon försämring på grund av regeringens reformer!" Nej, från DNs ledarredaktion så ser man naturligtvis inte annat än hur de förmögna berikas och vet inte heller om annat än hur bostadsrättshavare vid Strandvägen/Stureplan och fastighetsägare i Täby och Saltsjöbaden gjort jackpott. Men hur är med fastighetsägaren i Åsele utan minskning av fastighetsavgift/skatt men ökning av reavinstskatt? Hur är med de hundratusentals pensionärer som lever på grundpension och nu får den straffbeskattad enligt en särskild straffskatteskala (se Skatteverkets hemsida)? Och hur är det med de arbetslösa som inte kunnat beredas arbete i den takt högerregeringen föreskrivit? För att nu inte nämna förtidspensionärer och långtidssjukskrivna bara för att nämna några ytterligare exempel bland flera. Men detta är en ypperlig illustration hur borgerliga tänkare helt avskrivit tanken på solidaritet med de mindre bemedlade såsom en patetisk vänsteridé och lämnat dem för att segla vidare i högervinden. Snacka om att undanröja utanförskap när man lämnar stor del av Sveriges sjuka, arbetslösa och pensionär i ett gigantiskt utanförskap där man till och med tillämpar en särskilt högre straffskatteskala för att ytterligare klämma åt de fattiga och finansiera skattesänkningarna för de rika. Som sagt i rubriken borgerliga skribenters främsta uppgift är att skriva om de fattigas sanning så att den inte stör högerbilden av välmående rika som blir allt rikare. Man kan förstå dem, ty frågan "är du lönsam, lilla vän" är återigen den obekväma frågan i bilden av ett mer och mer rått vinstklipparsamhälle. Och den bilden får inte visas upp i den "oberoende liberala" tidningen.