Vinsten med vården och apoteken
Den 19 augusti skrev jag på denna blogg "Vinstfundamentalisterna slår blå dunster i ögonen på oss" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=34939) apropå Göran Rosenbergs artikel "Vinsten med vården". Rosenberg invände mot resonemanget att med vinsten som drivkraft ska vårdköerna avskaffas, vårdkostnaderna sänkas och vårdkvaliteten förbättras eftersom det inte alls finns någon garanti för detta. På goda grunder kan man istället ifrågasätta om det ens är troligt när enskilda kommuner kommer i händer på ett mindre antal vård- och omsorgsföretag. Marknaden delas upp och företagsstorleken utesluter konkurrens. Vård- och omsorgssverige blir den mjölkko som företagssamheten önskar. På samma sätt organiseras apotekssfären. Liksom i Norge skaffar sig stora företag kontrollen över en rad apotek och delar marknaden mellan sig. Den prispress som statliga apoteksbolaget utövade används då att kamma in vinsterna till sjukvårdsprofitörerna.
Friskolorna nästa mjölkko för profitörerna
I Dagens Nyheter har under ekonomi den 22 augusti publicerats en utredning som ger en bild av profitskolan, "Friskolorna vill växa utomlands"(http://www.dn.se/ekonomi/friskolorna-vill-vaxa-utomlands-1.936314). Nu i veckan inleddes höstterminen på skolor runt om i landet – skolor som i allt större utsträckning är privatägda. Den svenska skolan har blivit en tillväxtmarknad där ett fåtal jättar expanderar snabbt. Friskolorna blir allt mer lönsamma och de skattefinansierade vinsterna används för att finansiera en snabb expansion både i och utanför Sverige. Det visar DN Ekonomis kartläggning av landets största friskolekoncerner. Det är enkelt att få skolan att gå med vinst: Företaget pressar kostnaderna, varvid man huvudsakligen sparar in på lärare. Att göra vinst är bra, säger företrädare för friskolorna, det betyder att vi gör rätt saker, att vi har en verksamhet som fungerar. Samtidigt framhålls att får vinsttänkandet aldrig drabba eleverna - hur det nu går ihop. Framförallt har man på andra skolor konstaterat ett behov av "närvarande vuxna", vilket inte ingår i friskolans pedagogik.
Stora friskolekoncerner
Kunskapsskolan driver 22 grundskolor och 10 gymnasieskolor. Omsättning (1 juli 2007 till 30 juni 2008) 657 mkr och vinst: 23 mkr.
Academedia har 20 000 elever i 70 skolor från förskola till högskola. Omsättning: 1 313 mkr, vinst: 81,4 mkr.
John Bauer driver 30 gymnasieskolor. Ägs av det danska riskkapitalbolaget Axcel. Omsättning (enligt egen uppgift)cirka en miljard kronor och vägrar lämna uppgift om vinst.
Pysslingen driver 60 förskolor och 21 grundskolor. Omsättning 2008: 829 mkr, vinst: 16 mkr.
Vinsten används till att expandera utomlands
Nu börjar de investeringar som gjorts ge avkastning i form av vinst. Den använder vi till att expandera både i och utanför Sverige, säger Peje Emilsson, huvudägare för Kunskapsskolan. Kunskapsskolan, som till 30 procent även ägs av Wallenbergs maktbolag Investor, startar i snitt två till fyra nya skolor om året och nästa år tar företaget över två skolor i Storbritannien. Samtidigt förs samtal med en rad amerikanska delstater och Indien om att starta skolor där. Störst vinst av friskolekoncernerna gör Academedia, där bland annat friskoleföretaget Vittra ingår, med ett redovisat resultat på 81 miljoner kronor för fjolåret. Koncernen expanderar nu i snabb takt. 2008 startade man åtta nya skolor och i år blir det 15 nya. På Pysslingen, som främst driver förskolor, är tankegångarna liknande. Landets näst största friskolekoncern, John Bauer, ägs sedan i höstas av det danska riskkapitalbolaget Axcel. Uppgifter om vinst vill inte ägaren lämna ut men ambitionen är att investeringen ska ge avkastning genom att nya skolor startas.
S accepterar inte detta
Carin Jämtin har kraftfullt invänt att vi Socialdemokrater inte accepterar detta. Om vi satt av skattepengar för undervisning av våra skolbarn så anser jag att det just är undervisning pengarna ska användas till. Inte till att investera i en expansion, varken i Sverige eller ännu mindre utomlands. Carin Jämtin vill införa är en begränsning av hur stora företagens vinster ska få vara och vad de ska få användas till. DN påstår under rubriken "Färre lärare ger högre vinst" (http://www.dn.se/ekonomi/farre-larare-ger-hogre-vinst-1.936327) att förslaget har stött på patrull från partivänner. Men var DN hittat de S-partivänner som vill minska på antalet lärare för att ge vinst till skolkoncernerna framgår inte. Det handlar ju numera inta alls om alternativ pedagogik utan just om att vinstintresset är det högst prioriterade.
Vi måste slå tillbaka mot vinstfundamentalisterna.
Skola skall drivas med pedagogisk målsättning inte vinstmaximering. Visst skall vi ha en skola som bedrivs rationellt men inte en skola där vuxentätheten bestäms av vinstens storlek. Och precis som Göran Rosenberg konstaterade så är det inte sagt att vinstmnaximering ger större rationalitet och framförallt inte kvalitet. Istället driver vinstmaximeringen fram en konkurrens mellan skolorna där konkurrensmedlen är en "friare betygssättning" och gåvor eller olika förmåner till eleverna. I princip är det lika osunt som diverse "presenter" i flingpaketen som lockar barn att tubba föräldrar att bortse från kvalitet och nyttighet.
Förbehåll skolpengen de kommunala skolorna
Vinstfilosofin passar helt enkelt inte undervisning och uppfostran. Valfriheten kostar också bra mycket mer än bara skolpengen. Det är kommunerna som får stå för notan och alltid garantera att alla barn - även de med olika svårigheter - får adekvat undervisning. Det finns ingen plats för inom ramarna för den offentliga skolverksamheten med friskolor som skall erhålla offentliga subventioner. Det är ett fritt samhälle - anser man sig kunna driva skolor på goda premisser så var så god men offentliga medel skall förbehållas skolor i offentlig regi, bl.a. så att medelsanvändningen kan kontrolleras. Bara en sådan liten detalj som att betygssättningen är en myndighetsutövning, som redan visat sig missbrukas när profitintresset tar över.
tisdag 25 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
Per-Albin omgiven av 10.000-tals glada människor
Mångfald
Det var en mångfald av alla kulörer och klädsel, familjer och singel, äldre och yngre. Mitt i detta vimmel av glada firande stod den trygge Per-Albin Hansson. Hans ögon liksom lyste när han såg vad han var omgiven av. Han kanske var litet tveksam till musiken som var alltifrån disco till hårdrock och rap. Men jag tror att innerst inne så hade han - om det nu inte varit bara hans staty - blivit litet nyfiken på allt det moderna.
Häftig Malmö-festival
Jo jag skulle till läkaren i Malmö och hamnade mitt i näst-sista dagens Malmö-festival. Och det var något hejdundrande befriande med alla glada människor som utspisades på gatan i solskenet och den härliga skånska brisen. Det fanns alla världens kök representerade och det fanns "äkta" bratwurst med surkål granne med libanesisk spännande kryddig röra, grekisk "sandwich", lagos, vildsvinsrulle, dansk fleskestek med rödkål o äpplemos. Till allt vin eller öl vad man nu föredrog. För att nu inte nämna alla wienerbröd och bakverk från alla världens hörn och mjuk eller hård glass - pröva ägglikör och lakrits - och spunnet socker med jordgubbssmak. Överallt musik för diggare av alla slag. Band avlöste varandra vid de olika scenerna på Stora torg, Södertull och Folkets Park - de enda som stressade var de verkligt frälsta som skulle cykla mellan de olika scenerna för att vara med om "allt".
Över 60 procent röstade på Socialdemokraterna
Det var tystare men stämningsfyllt att mitt i allt gatulivet göra en djupdykning i Arbetarrörelsens Arkiv i ABF-huset på Porslinsgatan. I Entrén mötte en gammal banderoll i nötta och blekta färger med två händer i handslag och texten ENIGHET VÄNSKAP under. I början på 50-talet röstade 64 procent av väljarna på Socialdemokraterna med ett valdeltagande omkrin 85 procent i Malmöhus län; i resten av landet var röstsiffran för S ungefär 46 procent. Södra Skåne var alltså en "socialisthåla" för de som nu förnöjt läser Sydsvenskan, Dagens Nyheter och Svensk Dagbladet. Utvecklingen i Skåne med många borgerligt styrda kommuner med undantag just för Malmö är inget att bli deprimerad för. Det var ju helt andra förutsättningar och andra levnadsvillkor för människor. Men i alla fall kanske en tankeställare med följfrågan på vad sätt engagerade vi socialdemokrater så många människor då?
Vi roar oss och kopplar av i Folkets Park
När man ställer frågan på vad sätt vi engagerade oss kommer man genast in på allt som vi byggde upp och som det på flera håll fortfarande finns rester av. Då återkommer jag till bilden ovan av Folkets Park med Per-Albin Hanssons byst omgiven av 10.000-tals firande människor. Vi socialdemokrater hade ingenstans att roa oss och samlas eftersom borgarna portförbjöd "de röda" för att försöka hindra oss att organisera oss och sprida vårt budskap om solidaritet. Då samlade arbetarna på sina fattiga löner in pengar och bidrog själva med arbete för att skapa Folkets Park och Folkets Hus runt hela Sverige. Det var inte någon enskilds park eller hus så att denne ägare kunde profitera på massan besökare. Nej det var våra händers verk till allas glädje med gratis entré. Folkrörelse i dess bästa dagar.
"Vill du springa på hustak med mig?"
Entren till Folkets Park i Malmö i går var draperad i en stor banderoll med texten DU KANSKE HATAR MIG, MEN JAG ÄLSKAR DIG. Detta fredsbudskap till alla lästes förhoppningsvis även av bittra eller missunsamma och smälte eventuella dåliga känslor. Tre eller fyra band spelade på olika scener. Från dansbanan Storan hördes medryckande discotoner. Barnen badade i Jitke Svenssons stora rosfontän, som med sin 4,5 meter höga, nästan groteskt kitschig men gud så häftiga ros i toppen av den slingrande boaormliknande gröna stjälken. På Moriskan, Far i hatten och i ett antal uterestauranter serverades mat och öl eller vin till - med dagens prisläge - överkomliga priser. När man lämnade Folkets Park ut så såg man ingångsportalens baksida med den romatiska texten "Vill du springa på hustak med mig?". O ja, det vill jag - vilken dag... och vilka tankar föds av upplevelsen? Även i Ystad har vi en fin Folkets Park. Kanske på fler ställen?
Det var en mångfald av alla kulörer och klädsel, familjer och singel, äldre och yngre. Mitt i detta vimmel av glada firande stod den trygge Per-Albin Hansson. Hans ögon liksom lyste när han såg vad han var omgiven av. Han kanske var litet tveksam till musiken som var alltifrån disco till hårdrock och rap. Men jag tror att innerst inne så hade han - om det nu inte varit bara hans staty - blivit litet nyfiken på allt det moderna.
Häftig Malmö-festival
Jo jag skulle till läkaren i Malmö och hamnade mitt i näst-sista dagens Malmö-festival. Och det var något hejdundrande befriande med alla glada människor som utspisades på gatan i solskenet och den härliga skånska brisen. Det fanns alla världens kök representerade och det fanns "äkta" bratwurst med surkål granne med libanesisk spännande kryddig röra, grekisk "sandwich", lagos, vildsvinsrulle, dansk fleskestek med rödkål o äpplemos. Till allt vin eller öl vad man nu föredrog. För att nu inte nämna alla wienerbröd och bakverk från alla världens hörn och mjuk eller hård glass - pröva ägglikör och lakrits - och spunnet socker med jordgubbssmak. Överallt musik för diggare av alla slag. Band avlöste varandra vid de olika scenerna på Stora torg, Södertull och Folkets Park - de enda som stressade var de verkligt frälsta som skulle cykla mellan de olika scenerna för att vara med om "allt".
Över 60 procent röstade på Socialdemokraterna
Det var tystare men stämningsfyllt att mitt i allt gatulivet göra en djupdykning i Arbetarrörelsens Arkiv i ABF-huset på Porslinsgatan. I Entrén mötte en gammal banderoll i nötta och blekta färger med två händer i handslag och texten ENIGHET VÄNSKAP under. I början på 50-talet röstade 64 procent av väljarna på Socialdemokraterna med ett valdeltagande omkrin 85 procent i Malmöhus län; i resten av landet var röstsiffran för S ungefär 46 procent. Södra Skåne var alltså en "socialisthåla" för de som nu förnöjt läser Sydsvenskan, Dagens Nyheter och Svensk Dagbladet. Utvecklingen i Skåne med många borgerligt styrda kommuner med undantag just för Malmö är inget att bli deprimerad för. Det var ju helt andra förutsättningar och andra levnadsvillkor för människor. Men i alla fall kanske en tankeställare med följfrågan på vad sätt engagerade vi socialdemokrater så många människor då?
Vi roar oss och kopplar av i Folkets Park
När man ställer frågan på vad sätt vi engagerade oss kommer man genast in på allt som vi byggde upp och som det på flera håll fortfarande finns rester av. Då återkommer jag till bilden ovan av Folkets Park med Per-Albin Hanssons byst omgiven av 10.000-tals firande människor. Vi socialdemokrater hade ingenstans att roa oss och samlas eftersom borgarna portförbjöd "de röda" för att försöka hindra oss att organisera oss och sprida vårt budskap om solidaritet. Då samlade arbetarna på sina fattiga löner in pengar och bidrog själva med arbete för att skapa Folkets Park och Folkets Hus runt hela Sverige. Det var inte någon enskilds park eller hus så att denne ägare kunde profitera på massan besökare. Nej det var våra händers verk till allas glädje med gratis entré. Folkrörelse i dess bästa dagar.
"Vill du springa på hustak med mig?"
Entren till Folkets Park i Malmö i går var draperad i en stor banderoll med texten DU KANSKE HATAR MIG, MEN JAG ÄLSKAR DIG. Detta fredsbudskap till alla lästes förhoppningsvis även av bittra eller missunsamma och smälte eventuella dåliga känslor. Tre eller fyra band spelade på olika scener. Från dansbanan Storan hördes medryckande discotoner. Barnen badade i Jitke Svenssons stora rosfontän, som med sin 4,5 meter höga, nästan groteskt kitschig men gud så häftiga ros i toppen av den slingrande boaormliknande gröna stjälken. På Moriskan, Far i hatten och i ett antal uterestauranter serverades mat och öl eller vin till - med dagens prisläge - överkomliga priser. När man lämnade Folkets Park ut så såg man ingångsportalens baksida med den romatiska texten "Vill du springa på hustak med mig?". O ja, det vill jag - vilken dag... och vilka tankar föds av upplevelsen? Även i Ystad har vi en fin Folkets Park. Kanske på fler ställen?
onsdag 19 augusti 2009
Vinstfundamentalisterna slår blå dunster i ögonen på oss.
Profittungomålstalande
Tanken att vård kan betraktas som en vara på marknaden vilken som helst, och vinstdrivna vårdproducenter som potentiellt lukrativa investeringsobjekt vilka som helst, och vården som vår nästa exportindustri efter bilarna har varit en återkommande sterotyp på DNs ledarsida med hela skribentgänget såsom tungomålstalande frälsta. Det andra regeringsorganet Svenska Dagbladet har t.o.m. lanserat en strategi för "Nu ska Sverige exportera vård" (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3266663.svd) efter bilar, teletjänster och miljöteknik, vilket i sin tur förutsätter fler vinstdrivna vårdföretag etablerar sig inom det svenska vårdsystemet. Med vinsten som drivkraft ska vårdköerna avskaffas, vårdkostnaderna sänkas och vårdkvaliteten förbättras. Samma tankar anför bogrerliga om skola och äldreomsorg. De vinstdrivande skol- och omsorgsföretagen sägs på samma sätt öka kvaliteten, minska kostnaderna och öka valfriheten. Det är naturligtvis de båda regeringstidningarna Svenskans och DNslinje. Som en slags
borgerlighetens gisslan tillåts Göran Rosenberg 19/8 på "ledarplats signerat" granska och beskriva vådan av att låta vården drivas av vinst Under rubriken "Vinsten med vården" (http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411).
Självklara sanningar
Fritt efter Göran Rosenberg som egentligen bara för fram självklara sanningar:
Nä köerna blir inte kortare
Köerna blir inte kortare då i ett offentligt och solidariskt finansierat vårdsystem det är behovet bestämt av medicinska bedömningar som anger ramarna. I det vinastdrivande sytemet är det efterfrågan som bestämmer utbudet och ytterst av vad kunden/patienten vill och kan betala för - detta leder till att den som är rik kan efterfråga mer vård än den som är fattig. Den sociala vårdtrappan är redan utbyggd inom tandvården där många i dag måste avstå från adekvat tandvård. Ja, det gäller t.o.m. när det gäller mediciner där många inte har råd med de mediciner läkaren förskriver. Frågan är vill vi att den offentliga och solidariska finansieringen i högre grad ska ersättas av enskilda plånböcker och försäkringar?
Nä, kostnaderna blir inte mindre
Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Detta bekräftas av de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård. Vidare är det självklart att en vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar och att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård. M.a.o. uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna. Kort sagt uppstår en konflikt mellan samhällets intresse av att förebygga och begränsa konsumtionen av vård (ökande vårdkonsumtion som tecken på ohälsa) och vinstdrivna sjukvårdsinvesterares intresse av att öka den (ökande vårdkonsumtion som affärsnödvändighet).
Nä, kvaliteten blir inte bättre
Inte heller är det sagt att kvaliteten förbättras. Eftersom vinsten skall tas ut så ökat kostnaden för vården automatiskt om andra kostnader för vården inte pressas. De möjligheter som då står till buds är att öka tidspresssen på personalen för att utföra mer arbete, sänka lönerna för anställda, anställa billigare mer okvalificerad personal osv. Vinsterna måste alltså påverka kostnaderna. Därvid ligger det nära till hands att vinstintresset faktiskt sänker kvaliteten.
Andra olägenheter
Rosenberg berör överhuvudtaget inte olägenheter på arbetsmarknaden med avtal och inflytande. Inte heller det problematiska att överlåta offentlig verksamhet med krav på sekretes och objektivitet vid myndighetsutövning. Inte heller berörs att valfrihet delvis är en kostnadsfråga där ökad antal alternativ kostar mer och rikerar att utarma den grundverksamhet som samhället enligt sociallagstiftningen skall tillhandahålla.
Är vård, omsorg, skola verkligen varor?
Man talar ofta från borgerligt håll om att att vinstdrivna entreprenader fungerar väl i andra offentliga verksamheter. Varför ska privata entreprenörer tillåtas att göra vinst på att bygga sjukhus eller städa dem eller förse dem med mat, men inte på att äga och driva dem? Men kan vård verkligen betraktas som en vara eller tjänst på marknaden och att produktion av vård därför inte principiellt skiljer sig från produktionen av exempelvis byggnader och städtjänster?
Har vård, omsorg och skola en speciell karaktär?
Kan verkligen vinstmaximering som drivkraft i den ena typen av verksamhet fungera lika bra i den andra? Men är detta inte, frågar sig Göran Rosenberg, att helt förbise vårdens speciella karaktär av mellanmänsklig relation och förpliktelse. Man bortser absurt nog från de sociala konsekvenserna av att låta vården drivas av vinst. Politiken att överlämna mer och mer till vinstdrivande vårdföretag bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka. För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter. Eller kanske är det dags att sluta med detta lönsamheten i alla ära?
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi - vill det av en inneboende känsla och - som samhälle mår bättre av det. Det är den verkliga vinsten i vården.
Gäller sjukvård men också omsorg, uppfostran och undervisning
Göran Rosenberg behandlar bara sjukvården. Men är det inte dags att föra precis samma resonemang om äldreomsorgen och skolverksamhet? Kan man tänka sig att man rationaliserar omsorgs"produktion" på samma sätt som man rationaliserar bilttillverkning eller lägger upp produktion av mobiltelefoner? När det gäller skolan så är det likaledes svårt att se skol"produktion" som en slags idustriell verksamhet. Förutsätter inte omsorg, uppfostran och skolundervisning i grunden något vi inte kan just paketera, prissätta och konkurrensutsätta. Konstnären Peter Tillberg gjorde redan på 70-talet sin berömda målning "Blir du lönsam, lilla vän?" Dags att damma av den!
Dagens andebesvärjare
Vad Göran Rosenberg pekat på är att man söker slå blå dunster i ögonenen på oss. Utrycket syftar på att gamla tiders andebesvärjare åstadkom rökdunster för att dölja verkligheten för åskådaren. Är det kanske dags att sätta de borgerliga vinstfundametalisterna på plats.
Tanken att vård kan betraktas som en vara på marknaden vilken som helst, och vinstdrivna vårdproducenter som potentiellt lukrativa investeringsobjekt vilka som helst, och vården som vår nästa exportindustri efter bilarna har varit en återkommande sterotyp på DNs ledarsida med hela skribentgänget såsom tungomålstalande frälsta. Det andra regeringsorganet Svenska Dagbladet har t.o.m. lanserat en strategi för "Nu ska Sverige exportera vård" (http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3266663.svd) efter bilar, teletjänster och miljöteknik, vilket i sin tur förutsätter fler vinstdrivna vårdföretag etablerar sig inom det svenska vårdsystemet. Med vinsten som drivkraft ska vårdköerna avskaffas, vårdkostnaderna sänkas och vårdkvaliteten förbättras. Samma tankar anför bogrerliga om skola och äldreomsorg. De vinstdrivande skol- och omsorgsföretagen sägs på samma sätt öka kvaliteten, minska kostnaderna och öka valfriheten. Det är naturligtvis de båda regeringstidningarna Svenskans och DNslinje. Som en slags
borgerlighetens gisslan tillåts Göran Rosenberg 19/8 på "ledarplats signerat" granska och beskriva vådan av att låta vården drivas av vinst Under rubriken "Vinsten med vården" (http://www.dn.se/opinion/kolumner/vinsten-med-varden-1.933411).
Självklara sanningar
Fritt efter Göran Rosenberg som egentligen bara för fram självklara sanningar:
Nä köerna blir inte kortare
Köerna blir inte kortare då i ett offentligt och solidariskt finansierat vårdsystem det är behovet bestämt av medicinska bedömningar som anger ramarna. I det vinastdrivande sytemet är det efterfrågan som bestämmer utbudet och ytterst av vad kunden/patienten vill och kan betala för - detta leder till att den som är rik kan efterfråga mer vård än den som är fattig. Den sociala vårdtrappan är redan utbyggd inom tandvården där många i dag måste avstå från adekvat tandvård. Ja, det gäller t.o.m. när det gäller mediciner där många inte har råd med de mediciner läkaren förskriver. Frågan är vill vi att den offentliga och solidariska finansieringen i högre grad ska ersättas av enskilda plånböcker och försäkringar?
Nä, kostnaderna blir inte mindre
Inte heller kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Detta bekräftas av de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård. Vidare är det självklart att en vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar och att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård. M.a.o. uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna. Kort sagt uppstår en konflikt mellan samhällets intresse av att förebygga och begränsa konsumtionen av vård (ökande vårdkonsumtion som tecken på ohälsa) och vinstdrivna sjukvårdsinvesterares intresse av att öka den (ökande vårdkonsumtion som affärsnödvändighet).
Nä, kvaliteten blir inte bättre
Inte heller är det sagt att kvaliteten förbättras. Eftersom vinsten skall tas ut så ökat kostnaden för vården automatiskt om andra kostnader för vården inte pressas. De möjligheter som då står till buds är att öka tidspresssen på personalen för att utföra mer arbete, sänka lönerna för anställda, anställa billigare mer okvalificerad personal osv. Vinsterna måste alltså påverka kostnaderna. Därvid ligger det nära till hands att vinstintresset faktiskt sänker kvaliteten.
Andra olägenheter
Rosenberg berör överhuvudtaget inte olägenheter på arbetsmarknaden med avtal och inflytande. Inte heller det problematiska att överlåta offentlig verksamhet med krav på sekretes och objektivitet vid myndighetsutövning. Inte heller berörs att valfrihet delvis är en kostnadsfråga där ökad antal alternativ kostar mer och rikerar att utarma den grundverksamhet som samhället enligt sociallagstiftningen skall tillhandahålla.
Är vård, omsorg, skola verkligen varor?
Man talar ofta från borgerligt håll om att att vinstdrivna entreprenader fungerar väl i andra offentliga verksamheter. Varför ska privata entreprenörer tillåtas att göra vinst på att bygga sjukhus eller städa dem eller förse dem med mat, men inte på att äga och driva dem? Men kan vård verkligen betraktas som en vara eller tjänst på marknaden och att produktion av vård därför inte principiellt skiljer sig från produktionen av exempelvis byggnader och städtjänster?
Har vård, omsorg och skola en speciell karaktär?
Kan verkligen vinstmaximering som drivkraft i den ena typen av verksamhet fungera lika bra i den andra? Men är detta inte, frågar sig Göran Rosenberg, att helt förbise vårdens speciella karaktär av mellanmänsklig relation och förpliktelse. Man bortser absurt nog från de sociala konsekvenserna av att låta vården drivas av vinst. Politiken att överlämna mer och mer till vinstdrivande vårdföretag bygger på en skickligt propagerad vanföreställning om vad vård är och vad som driver oss att vårda våra sjuka. För saken är ju den att vi i sista hand vårdar också dem som det inte går att tjäna några pengar på, också dem vars vård aldrig går att paketera, prissätta och konkurrensutsätta, också dem som inte skulle ha en chans att hävda sig på en efterfrågestyrd marknad av vinstdrivna sjukvårdsproducenter. Eller kanske är det dags att sluta med detta lönsamheten i alla ära?
Vi vårdar inte våra sjuka och svaga därför att vi kan tjäna pengar på att göra det. Vi vårdar våra sjuka och svaga därför att vi - vill det av en inneboende känsla och - som samhälle mår bättre av det. Det är den verkliga vinsten i vården.
Gäller sjukvård men också omsorg, uppfostran och undervisning
Göran Rosenberg behandlar bara sjukvården. Men är det inte dags att föra precis samma resonemang om äldreomsorgen och skolverksamhet? Kan man tänka sig att man rationaliserar omsorgs"produktion" på samma sätt som man rationaliserar bilttillverkning eller lägger upp produktion av mobiltelefoner? När det gäller skolan så är det likaledes svårt att se skol"produktion" som en slags idustriell verksamhet. Förutsätter inte omsorg, uppfostran och skolundervisning i grunden något vi inte kan just paketera, prissätta och konkurrensutsätta. Konstnären Peter Tillberg gjorde redan på 70-talet sin berömda målning "Blir du lönsam, lilla vän?" Dags att damma av den!
Dagens andebesvärjare
Vad Göran Rosenberg pekat på är att man söker slå blå dunster i ögonenen på oss. Utrycket syftar på att gamla tiders andebesvärjare åstadkom rökdunster för att dölja verkligheten för åskådaren. Är det kanske dags att sätta de borgerliga vinstfundametalisterna på plats.
söndag 16 augusti 2009
Moderaternas valbroschyr Dagens Nyheter: "Socialdemokraterna är farliga".
De besuttnas valbroschyr
I dag söndag när de flesta tidningsläsare har tid att läsa så gäller att utnyttja sin maktställning på mediamarknaden och impregnera läsarna med borgerlig propaganda. Detta sker enklast genom ett förenklat budskap på temat att motståndaren är svag, otydlig och talar om "fel" saker. Man t.o.m vinklar själva nyhetssidan "Sverige Politik". Och inte nog med detta ty socialdemokraterna är
farliga och särskilt Mona Sahlin så därför anlitas alla DNs politiska resurser - ledarredaktionen, politiska redaktören Peter Wolodarski och inrikesredaktören Henning Brors - att på hela tre textsidor av DNs 19 nyhetssidor ösa misstänkliggörande och elakheter. Håkan Boström skriver om hur konservativa krafter och inte minst republikanska media försökt starta en hatkampanj mot Obama. DN
är på god väg att upprepa hetskampanjandet, allt till försvar för de besuttna och samma höger krafter.
Huvudledaren häcklar
och har rubriken "Ingen valvinnare" (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/ingen-valvinnare-1.931800) och är illustrerad skyltdockslik karikatyrteckning av Mona Sahlin som genast kallas "en pressad statsministerkandidat" som uppträdde
för väljare som inte "kände... igen sig i Socialdemokraternas verklighetsbild". Hon fick också smäll på fingrarna för att hon talade om jämställdhet och sa att ”välfärden värnas istället för att låna till skattesänkningar” och sociademokratiska partiet utmålas som "ett parti utan klara visioner".
Pensionärerna skall ha högre skatt
Pensionärerna betalar nu genom borgarnas politik upp till tusenlappen mer i skatt än löntagare i samma inkomstläge. När borgarna lovar skattesänkning så menar man alltid att detta inte gäller den stora gruppen äldre i samhället trots att de har mindre inkomster än aktiva eftersom de gått i pension. Reinfeldt & Co tillämpar verkligen extremt att ta från de fattiga och ge till de som har bättre inkomster. Eftersom Mona Sahlin lovat att återställa lika skatt för lika inkomst får hon naturligtvis skäll för att hon tog upp detta i sitt linjetal.
Bra med profit på sjuka, äldre och barn
Naturligtvis ger Dagens Nyheter tummen ner för Mona Sahlin för att hon vill vidta kraftåtgärder mot könsdiskrimineringen i bolagsstyrelser och ledningar. För att nu inte tala om att Socialdemokrater vill begränsa profitering på sjuka, äldre och skolbarn. När borgarna talar om valfrihet så skärper man klassmotsättningarna genom att den ökade valfriheten i många fall huvudsakligen kommer medel- och överklass till godo samtidigt som valfriheten i sig ökar samhällets kostnader, vilket i sin tur minskar de offentliga tillskottet till allmänna skolor, allmänna vårdinrättningar och allmän sjukvård. Ser man till vad dess "privata" företag inbringat i inkomstförstärkning exempelvis till läkarkåren så ser man inkomstutveckling som på skamligt sätt profiterar på det offentliga. För att nu inte tala om ägarna. När vi socialdemokrater talar om omsorgsprofiten så är det klart att bl.a. Dagens Nyheter börjar tugga fradga.
Avsiktlig misskreditering
Under rubriken "Farväl till historien" (http://www.dn.se/opinion/signerat/farval-till-historien-1.931805) sprutar Peter Wolodarski gift som den huggorm han är. Han försöker köra på i det borgerliga spåret med att utmåla Mona Sahlin som "en lojal soldat snarare än en genomtänkt ideolog" - på typisk mansmobbande manér försöker han beskriva henne som en person som sätter karriären framför den politiska övertygelsen. Även om han till slut måste medge att "Mona Sahlin trodde på politiken". Vad han så lägligt förtiger är att de impopulära åtgärder som Mona Sahlin fick genomföra som arbetsmarknadsminister var krishantering för att återställa den svenska ekonomin efter regeringens Bildts misskötsel som förde Sverige till konkursens rand. Så när Wolodarski talar om farväl till historien så handlar det om historieförfalskning i avsikt att misskreditera vår partiledare.
Kommunistspöket
När detta är färdigtuggat så drar Wolodarski på begäran av sina vänner på sturegallerians lyxpubar fram kommunistspöket. Ohlys parti skulle vara en "blandning av ekonomisk populism, nationalism och antivästliga världsbild" och "de förslag som Vänstern vill genomföra hotar både framtiden för den svenska ekonomin och vår ställning internationellt". Det gäller att ta i ordentligt när man skriver en valbroschyr! Vad Wolodarski missar är att Vänsterpartiet och socialdemokratin har en starkt sammanbindande bakgrund nämligen att alltid se till vad som gynnar de små i samhället. Men detta är naturligtvis svårt att se för en handelshögskoleutbildad civilekonom med direktlinje till Svenskt Näringsliv.
Vet Wolodarski vad demokrati är?
När det gäller samarbetet med andra partier så gör Wolodarski ett nummer av "Omvändelsen som sade något om Mona Sahlins bräckliga ställning i partiet". För min del som partimedlem i det socialdemokratiska partiet så är jag glad över att ha en partiledare som gör som medlemmarna vill. Jag tror det kallas demokrati detta när ledarna rättar sig efter gräsrötterna. Jag förstår att Wolodarski har svårt att se detta med borgerliga partiledare som med hjälp av psykologer och PR-människor skapar en valslimmad politik som man pressar på medlemmarna uppifrån - ja rent av i en takt att inte ens riksdagsmännen hinner med i svängarna. Men så gör inte vi med Mona Sahlin som ledare utan är så gammelmodiga att vi börjar med rådslag och beslutar partiets politik på partistämma.
Karbonkommentarer på nyhetssida.
Som inte detta var nog så upprepar inrikesredaktören Henning Brors på nyhetsidan elakheterna från ledarsidorna under rubriken "Långt kvar till vinnarstrategi"
(http://www.dn.se/nyheter/politik/2.1204/langt-kvar-till-vinnarstrategi-1.931661). Det är "lång väg kvar för att samla partiet", "haft svårt att förverkliga sina ambitioner att modernisera partiet" och "tvingats ta med Vänsterpartiet är det osäkert vilken väg Socialdemokraterna kommer att gå". Så på nyhetssidan fortsätter hackandet på Mona Sahlin och Socialdemokratin. Och det är kanske klokt ty det är väl bara Wolodarskis kompisar som läser han ganska mångordiga utlåtande på något som av outgrundlig anledning kallas DN Opinion när det bara handlar om borgerligt tungomålstuggande.
Alla krafter mot den röda faran
När man ser mobiliseringen och läser de löjligt ihåliga argumenten så förstår man verkligen en sak. Vi är farliga. Vi socialdemokrater är farliga. Och farligast av allt är att vi insett värdegemenskapen i grundfrågan med V om att vi står bakom de fattiga och små i samhället mot de som vill göra om samhället till en kapitalistisk grottekvarn. Det är inte så farligt för borgarna att vi samverkar med Miljöpartiet. Men det är livsfarligt för borgarna att vi samverkar med V därför att då får vi ett bra regeringsunderlag, vilket var osäkert med bara MP. Det är också därför samtliga skribenter denna dag gick ner i spagat för att kräkas på socialdemokratisk vänster-samverkan.
Granskningen av regeringsmakten har upphört
Det är tråkigt att Dagens Nyheter ser som sin enda uppgift att medverka i valrörelsen på regeringens sida. Man har ju helt tappat bort sin uppgift som dagstidning att granska makten, dvs bl.a. regeringen och näringslivets toppar. Men det är väl svårt att ens ifrågasätta åsiktsbror/syster. Det är ju faktiskt missbruk av DNs maktställning när den mediala målsättningen blivit att skapa en så bra valbroschyr som möjligt för den borgerliga regeringen.
I dag söndag när de flesta tidningsläsare har tid att läsa så gäller att utnyttja sin maktställning på mediamarknaden och impregnera läsarna med borgerlig propaganda. Detta sker enklast genom ett förenklat budskap på temat att motståndaren är svag, otydlig och talar om "fel" saker. Man t.o.m vinklar själva nyhetssidan "Sverige Politik". Och inte nog med detta ty socialdemokraterna är
farliga och särskilt Mona Sahlin så därför anlitas alla DNs politiska resurser - ledarredaktionen, politiska redaktören Peter Wolodarski och inrikesredaktören Henning Brors - att på hela tre textsidor av DNs 19 nyhetssidor ösa misstänkliggörande och elakheter. Håkan Boström skriver om hur konservativa krafter och inte minst republikanska media försökt starta en hatkampanj mot Obama. DN
är på god väg att upprepa hetskampanjandet, allt till försvar för de besuttna och samma höger krafter.
Huvudledaren häcklar
och har rubriken "Ingen valvinnare" (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/ingen-valvinnare-1.931800) och är illustrerad skyltdockslik karikatyrteckning av Mona Sahlin som genast kallas "en pressad statsministerkandidat" som uppträdde
för väljare som inte "kände... igen sig i Socialdemokraternas verklighetsbild". Hon fick också smäll på fingrarna för att hon talade om jämställdhet och sa att ”välfärden värnas istället för att låna till skattesänkningar” och sociademokratiska partiet utmålas som "ett parti utan klara visioner".
Pensionärerna skall ha högre skatt
Pensionärerna betalar nu genom borgarnas politik upp till tusenlappen mer i skatt än löntagare i samma inkomstläge. När borgarna lovar skattesänkning så menar man alltid att detta inte gäller den stora gruppen äldre i samhället trots att de har mindre inkomster än aktiva eftersom de gått i pension. Reinfeldt & Co tillämpar verkligen extremt att ta från de fattiga och ge till de som har bättre inkomster. Eftersom Mona Sahlin lovat att återställa lika skatt för lika inkomst får hon naturligtvis skäll för att hon tog upp detta i sitt linjetal.
Bra med profit på sjuka, äldre och barn
Naturligtvis ger Dagens Nyheter tummen ner för Mona Sahlin för att hon vill vidta kraftåtgärder mot könsdiskrimineringen i bolagsstyrelser och ledningar. För att nu inte tala om att Socialdemokrater vill begränsa profitering på sjuka, äldre och skolbarn. När borgarna talar om valfrihet så skärper man klassmotsättningarna genom att den ökade valfriheten i många fall huvudsakligen kommer medel- och överklass till godo samtidigt som valfriheten i sig ökar samhällets kostnader, vilket i sin tur minskar de offentliga tillskottet till allmänna skolor, allmänna vårdinrättningar och allmän sjukvård. Ser man till vad dess "privata" företag inbringat i inkomstförstärkning exempelvis till läkarkåren så ser man inkomstutveckling som på skamligt sätt profiterar på det offentliga. För att nu inte tala om ägarna. När vi socialdemokrater talar om omsorgsprofiten så är det klart att bl.a. Dagens Nyheter börjar tugga fradga.
Avsiktlig misskreditering
Under rubriken "Farväl till historien" (http://www.dn.se/opinion/signerat/farval-till-historien-1.931805) sprutar Peter Wolodarski gift som den huggorm han är. Han försöker köra på i det borgerliga spåret med att utmåla Mona Sahlin som "en lojal soldat snarare än en genomtänkt ideolog" - på typisk mansmobbande manér försöker han beskriva henne som en person som sätter karriären framför den politiska övertygelsen. Även om han till slut måste medge att "Mona Sahlin trodde på politiken". Vad han så lägligt förtiger är att de impopulära åtgärder som Mona Sahlin fick genomföra som arbetsmarknadsminister var krishantering för att återställa den svenska ekonomin efter regeringens Bildts misskötsel som förde Sverige till konkursens rand. Så när Wolodarski talar om farväl till historien så handlar det om historieförfalskning i avsikt att misskreditera vår partiledare.
Kommunistspöket
När detta är färdigtuggat så drar Wolodarski på begäran av sina vänner på sturegallerians lyxpubar fram kommunistspöket. Ohlys parti skulle vara en "blandning av ekonomisk populism, nationalism och antivästliga världsbild" och "de förslag som Vänstern vill genomföra hotar både framtiden för den svenska ekonomin och vår ställning internationellt". Det gäller att ta i ordentligt när man skriver en valbroschyr! Vad Wolodarski missar är att Vänsterpartiet och socialdemokratin har en starkt sammanbindande bakgrund nämligen att alltid se till vad som gynnar de små i samhället. Men detta är naturligtvis svårt att se för en handelshögskoleutbildad civilekonom med direktlinje till Svenskt Näringsliv.
Vet Wolodarski vad demokrati är?
När det gäller samarbetet med andra partier så gör Wolodarski ett nummer av "Omvändelsen som sade något om Mona Sahlins bräckliga ställning i partiet". För min del som partimedlem i det socialdemokratiska partiet så är jag glad över att ha en partiledare som gör som medlemmarna vill. Jag tror det kallas demokrati detta när ledarna rättar sig efter gräsrötterna. Jag förstår att Wolodarski har svårt att se detta med borgerliga partiledare som med hjälp av psykologer och PR-människor skapar en valslimmad politik som man pressar på medlemmarna uppifrån - ja rent av i en takt att inte ens riksdagsmännen hinner med i svängarna. Men så gör inte vi med Mona Sahlin som ledare utan är så gammelmodiga att vi börjar med rådslag och beslutar partiets politik på partistämma.
Karbonkommentarer på nyhetssida.
Som inte detta var nog så upprepar inrikesredaktören Henning Brors på nyhetsidan elakheterna från ledarsidorna under rubriken "Långt kvar till vinnarstrategi"
(http://www.dn.se/nyheter/politik/2.1204/langt-kvar-till-vinnarstrategi-1.931661). Det är "lång väg kvar för att samla partiet", "haft svårt att förverkliga sina ambitioner att modernisera partiet" och "tvingats ta med Vänsterpartiet är det osäkert vilken väg Socialdemokraterna kommer att gå". Så på nyhetssidan fortsätter hackandet på Mona Sahlin och Socialdemokratin. Och det är kanske klokt ty det är väl bara Wolodarskis kompisar som läser han ganska mångordiga utlåtande på något som av outgrundlig anledning kallas DN Opinion när det bara handlar om borgerligt tungomålstuggande.
Alla krafter mot den röda faran
När man ser mobiliseringen och läser de löjligt ihåliga argumenten så förstår man verkligen en sak. Vi är farliga. Vi socialdemokrater är farliga. Och farligast av allt är att vi insett värdegemenskapen i grundfrågan med V om att vi står bakom de fattiga och små i samhället mot de som vill göra om samhället till en kapitalistisk grottekvarn. Det är inte så farligt för borgarna att vi samverkar med Miljöpartiet. Men det är livsfarligt för borgarna att vi samverkar med V därför att då får vi ett bra regeringsunderlag, vilket var osäkert med bara MP. Det är också därför samtliga skribenter denna dag gick ner i spagat för att kräkas på socialdemokratisk vänster-samverkan.
Granskningen av regeringsmakten har upphört
Det är tråkigt att Dagens Nyheter ser som sin enda uppgift att medverka i valrörelsen på regeringens sida. Man har ju helt tappat bort sin uppgift som dagstidning att granska makten, dvs bl.a. regeringen och näringslivets toppar. Men det är väl svårt att ens ifrågasätta åsiktsbror/syster. Det är ju faktiskt missbruk av DNs maktställning när den mediala målsättningen blivit att skapa en så bra valbroschyr som möjligt för den borgerliga regeringen.
tisdag 4 augusti 2009
Jaså, var det därför vi socialdemokrater inte vann? – om en EU-valanalys som går på styltor!
”Därför går det så dåligt för socialdemokraterna” skrev Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet i en analys av valet till EU-parlamentet i Efterarbetet nr 21 den 10 julim (http://efterarbetet.etc.se/22574/daerfoer-gar-det-sa-daligt-foer-socialdemokraterna/). Europas socialdemokrater borde ställa ojämlikheten i centrum. Men istället har man anammat identitetspolitiska idéer. Då är det svårt att vinna val. Men är denna analys verkligen ägnad att kasta sken över valmörkret? Det är en frågeställning som Efterarbetet inte öppnar sina spalter för. Ja man inte ens hör av sig. Är det månne så att det som skrivs i Efterarbetet inte får diskuteras. Nu publicerar jag den därför här.
Vänstern borde ha vunnit
I den delen av Bo Rothsteins analys är det inte svårt att hålla med. Sammanbrottet för den nyliberala ideologin med de finansiella marknadernas kollaps borde ha bäddat för en promenadseger över de konservativa krafterna i Europa. Men inte och då antyds att konservativa ledare taktiskt snabbt betonade vikten av socialt reglerade marknader. Kanske möjligt det men knappast troligt.
Omfattande forskning hit för vänstern?
Bo Rothstein pekar dessutom på att överväldigande forskningsresultat visar att ekonomisk ojämlikhet har en starkt negativ påverkan på människors välfärd och att det gäller inte bara de mest utsatta grupperna utan även på större delen av medelklassen. Det är naturligtvis då en gåta varför vänstern inte kunnat skapa ett trovärdigt alternativ, då att minska ojämlikhet alltid varit vänsterns paradgren. Det är med nyliberalismens kollaps s.a.s. hög tid för vänsterns frammarsch.
Övergett universalism till förmån för ”identitetspolitik”
Universalismen skulle vara en politik för alla, exempel barnbidragen, medan identitetspolitik är att ställa upp för olika minoritetsgrupper p.g.a. etnicitet, sexuell läggning, handikapp osv. Olyckan enligt Bo Rothstein är bara att detta innebär att vänstern kommit att ”överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär.” Ja det är rent av så att denna identitetspolitik är ”anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv.”
Ordvrängeri är inte analys
Barnbidrag är emellertid inte universella annat än för barnfamiljer och när det gäller minoritetsgruppers demokratiska rättigheter så är det bara en sida av uppbyggnaden av vårt gemensamma demokratiska samhälle. Och om något är detta just att ställa ojämlikheten i centrum. Men det är riktigt att det finns andra ojämlikheter. Hur är det med kvinnors rätt till lika villkor är det universellt eller endast ett identitetspolitiskt problem? Att åtskilja politiska frågor genom att sätta olika rubriker är faktiskt bara ordbajseri. Inte heller ger det någon analys som är värd att ge ledtråd om hur framtida politik bör utformas.
Flörta med mittenväljarna eller ge ett socialdemokratiskt alternativ?
Om man nu bortser från dessa Bo Rothsteins språkliga dumheter och stannar upp vid påståendet att vänstern inte kunnat måla fram verkligheten för våra väljargrupper och ge ett trovärdigt alternativ så hänger jag med. Kanske är det dags att inte så mycket ”fjäska” för mitten som ständigt är tanken för teoretiska valstrateger. Kanske räcker det att bara visa på hur den ekonomiska ojämlikheten slår mot även stora delar av medelklassen och utarbeta ett socialdemokratiskt alternativ till hur detta skall avhjälpas.
Alienation av väljargrupper
Bo Rothstein summerar ”den postmoderna inriktningen i vänsterns politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.” Nå, om med ”postmodern” menas det där tjafset om identitetspolitik så tror jag det är struntprat. Om däremot menas bristen på trovärdigt socialdemokratiskt alternativ så är vi överens och då har vi ett bra arbete att utföra inför valet 2010. Kanske inte så dumt att titta på de gamla vänsteridealen? Kanske skulle man exempelvis återläsa
Wigfors nu på semestern.
Vanligt folk godtar inte Rothsteins analys!
Bo Rothsteins artikel publicerades enligt uppgift i Le Monde 27 juli och det kanske var tur det eftersom man då är långt från de svenska källor man ger en bild av. Frågar man fackfolk och arbetare på arbetsplatser så anger man varken ”identitetspolitik” eller ”postmodern inriktning” som orsaker till det dåliga valresultatet utan helt enkelt att partiet svek ifråga om Lissabonfördraget (att man inte villkorade godkännandet till garantier för fackliga rättigheter) och att hela EU-företaget verkade vara ett högerprojekt.
Vänstern borde ha vunnit
I den delen av Bo Rothsteins analys är det inte svårt att hålla med. Sammanbrottet för den nyliberala ideologin med de finansiella marknadernas kollaps borde ha bäddat för en promenadseger över de konservativa krafterna i Europa. Men inte och då antyds att konservativa ledare taktiskt snabbt betonade vikten av socialt reglerade marknader. Kanske möjligt det men knappast troligt.
Omfattande forskning hit för vänstern?
Bo Rothstein pekar dessutom på att överväldigande forskningsresultat visar att ekonomisk ojämlikhet har en starkt negativ påverkan på människors välfärd och att det gäller inte bara de mest utsatta grupperna utan även på större delen av medelklassen. Det är naturligtvis då en gåta varför vänstern inte kunnat skapa ett trovärdigt alternativ, då att minska ojämlikhet alltid varit vänsterns paradgren. Det är med nyliberalismens kollaps s.a.s. hög tid för vänsterns frammarsch.
Övergett universalism till förmån för ”identitetspolitik”
Universalismen skulle vara en politik för alla, exempel barnbidragen, medan identitetspolitik är att ställa upp för olika minoritetsgrupper p.g.a. etnicitet, sexuell läggning, handikapp osv. Olyckan enligt Bo Rothstein är bara att detta innebär att vänstern kommit att ”överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär.” Ja det är rent av så att denna identitetspolitik är ”anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv.”
Ordvrängeri är inte analys
Barnbidrag är emellertid inte universella annat än för barnfamiljer och när det gäller minoritetsgruppers demokratiska rättigheter så är det bara en sida av uppbyggnaden av vårt gemensamma demokratiska samhälle. Och om något är detta just att ställa ojämlikheten i centrum. Men det är riktigt att det finns andra ojämlikheter. Hur är det med kvinnors rätt till lika villkor är det universellt eller endast ett identitetspolitiskt problem? Att åtskilja politiska frågor genom att sätta olika rubriker är faktiskt bara ordbajseri. Inte heller ger det någon analys som är värd att ge ledtråd om hur framtida politik bör utformas.
Flörta med mittenväljarna eller ge ett socialdemokratiskt alternativ?
Om man nu bortser från dessa Bo Rothsteins språkliga dumheter och stannar upp vid påståendet att vänstern inte kunnat måla fram verkligheten för våra väljargrupper och ge ett trovärdigt alternativ så hänger jag med. Kanske är det dags att inte så mycket ”fjäska” för mitten som ständigt är tanken för teoretiska valstrateger. Kanske räcker det att bara visa på hur den ekonomiska ojämlikheten slår mot även stora delar av medelklassen och utarbeta ett socialdemokratiskt alternativ till hur detta skall avhjälpas.
Alienation av väljargrupper
Bo Rothstein summerar ”den postmoderna inriktningen i vänsterns politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.” Nå, om med ”postmodern” menas det där tjafset om identitetspolitik så tror jag det är struntprat. Om däremot menas bristen på trovärdigt socialdemokratiskt alternativ så är vi överens och då har vi ett bra arbete att utföra inför valet 2010. Kanske inte så dumt att titta på de gamla vänsteridealen? Kanske skulle man exempelvis återläsa
Wigfors nu på semestern.
Vanligt folk godtar inte Rothsteins analys!
Bo Rothsteins artikel publicerades enligt uppgift i Le Monde 27 juli och det kanske var tur det eftersom man då är långt från de svenska källor man ger en bild av. Frågar man fackfolk och arbetare på arbetsplatser så anger man varken ”identitetspolitik” eller ”postmodern inriktning” som orsaker till det dåliga valresultatet utan helt enkelt att partiet svek ifråga om Lissabonfördraget (att man inte villkorade godkännandet till garantier för fackliga rättigheter) och att hela EU-företaget verkade vara ett högerprojekt.
söndag 2 augusti 2009
MAJORITETSBESLUT I EU LEDER TILL SKRUPPELFRI POLITIK UTAN MEDBORGARINSYN
Demokrati är inte folkstyre utan den politiska elitens styre!?
På DNs debattsida finns i dag 2/8 en chockerande artikel av den avdankade statsvetarprofessorn Leif Lewin "Majoritetsbeslut i EU behövs för demokratin". (http://www.dn.se/opinion/debatt/majoritetsbeslut-i-eu-behovs-for-demokratin-1.922845) Den är inte särskilt märkvärdig i DN då den är ett led i den hysteriska EU-lobbyns propaganda för att avlöva riksdagen till förmån för för "höga representanter" nere i Bryssel, där de är oåtkomliga för utkrävande av ansvar. Däremot är den märklig i synen på demokratin. Demokrati betyder ju folkstyre och man brukar tala om att demokrati förutsätter alla myndiga kvinnors och mäns rätt till deltagande i det politiska bestämmandet. I strid med definitionen av demokrati hävdar Leif Lewin att folket är en fara för fred i Europa och och en bra utveckling av den Europeiska unionen och därför har den politiska ledningarna i staterna rätt att besluta över huvudet på väljarna.
Demokratiskt underskott är orsakat av folket - fa'n tro't!
Leif Lewin skyller det som brukar kallas det demokratiska underskottet på folket som i olika sammanhang motsatt sig majoritetsbeslut i EU. Det talas om varningar för att folken "skulle sätta sig på tvären" och att dylika tendenser har "fått regeringarna att återta mandatet och låta parlamentarikerna besluta". Och i fallet Irland får man väl låta folket rösta till dess de röstar "rätt". Detta är ju att vända upp och ned på verkligheten. Det s.k. demokratiska underskottet har hittills definierats som just detta att politikerna beslutat över huvudet på väljarna och att Eus förvaltning och rättssystem varit så ogenomträngligt för insyn.
Demokratisk övergrepp skildras som det vore tillåtet
Leif Lewins text skildrar helt enkelt övergrep på det folkstyre som brukar kallas demokrati: Alltsedan sin tillblivelse har EU kritiserats för ett demokratiskt underskott, men i höst kan unionen ta steget mot en demokratisk majoritetsstyrelse... Problemet är bara att folket inte verkar vilja ha demokrati. Vi vet inte så noga. För säkerhets skull har man nämligen i de flesta länder låtit de mer EU-vänliga parlamentarikerna besluta om det nya fördraget, inte folken själva. Men i de få länder där man anordnat folkomröstning har medborgarna förkastat förslaget.
Ja, det är ett övergrepp på demokratin inte för att demokrati förutsätter direkt folkstyre utan väl kan vara parlamentarisk demokrati där riksdagen beslutar. Men därför att folkets motvilja använts som argument för att överflytta bestämmanderätten till parlamentet. Med detta förfaringssätt så saknar parlamentets beslut nämligen förankring i den folkmajoritet som på gott och ont skall vara utslagsgivande i en demokrati. Det är märkligt att en statsvetare så flagrant bortser från detta elitens övergrepp på folket.
Lewins skäl för majoritetsbeslut
Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. Under den så kallade westfaliska eran från 1648 och framåt har nationalstaterna ansetts suveräna att göra som de vill med rätt att lägga in veto mot varje överenskommelse. Nationernas förbund (1919–1946) är den tydligaste illustrationen till den handlingsförlamning detta medför. Denna fredsorganisation förmådde intet när världen störtade mot ett nytt världskrig. För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar. Insynen uteblir och med den medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar av undflyende makthavare (som i dagens EU). Men makt bör följas av ansvar. Ett demokratiskt underskott kan aldrig övervinnas genom en aldrig så framgångsrik resultatpolitik vare sig det gäller freden eller välståndet. Medborgarna måste få känna sig delaktiga och kunna påverka politiken.
Vad är det för effektivitet Lewin pläderar för?
Långsökt att åberopa Westfaliska freden och NF när det faktiskt finns betyhdligt mer potenta och i tiden mer aktuella fredsorganisationer och ekonomiska samverkansorganisationer i en rad andra världsdelar än Europa - men det passar väl inte in i Lewins bild. Och visst blir det effektivare om man kan sitta i den politiska eliten i Bryssel och fatta beslut som man inte behöver förankra. Men vad är det för beslut som man behöver denna effektivitet till. Kan man verkligen utan att förankra besluten bland medlemsstaternas väljare med framgång bedriva klimat- eller finanspolitik, internationell brottsbekämpning osv? Men "effektiviteten" behöver Brysseleliten för att bedriva sina militära operationer och sitt strategiska arbete i andra länder. Men är det områden som folket överhuvudtaget gett eliten något mandat? Och skall inte varje medlemsstat kunna i dessa frågor ha en annan linje? Jag tror faktiskt inte svenska folket vill låta Sarkozy eller Merkel bestämma svensk utrikespolitik. Eller att Rumänien eller Bulgarien skall få bestämma vad som är rimligt om mänskliga rättigheter. Många tycker inte ens att det är rimligt att kapitalets rörlighet enligt fördraget äger företräde framför sociala och fackliga rättigheter. Effektiviteten kan med andra ord bokstavligen vara mördande.
Lewins sagor om bättre insyn.
Naturligtvis delar jag åsikten att med makt bör följa ansvar och för att utkräva det så fordras insyn. Och det är ju just bristen på insyn och ansvarsutkrävande som brukar kallas det demokratiska underskottet i EU. Men är det verkligen någon som på allvar tror att insynen skulle öka genom att man inför majoritetsbeslut? Det är obegripligt hur ens denna tanke kan ha slagit Leif Lewin. Han talar om att enighetsbeslutandet skapar uppgörelser inom lyckta dörrar, som medborgarna inte får insyn i. Skulle dessa upphöra? Knappast. En statsvetare borde ju veta hur svenska riksdagen fungerar med alla hemliga överenskommelser och interna resonemang för att skapa majoritet för beslut. Det som tidigare var hemliga överenskommelser för att nå enighet kommer att ersättas av lika hemliga överläggningar för att skapa majoriteter.
Majoritetsbeslut ökar inte insynen
Det är alltså en ren populistfloskel att majoritetsbeslut ökar medborgarnas insyn. Nej, medborgarnas insyn i det politiska EU-maskineriet kommer att vara lika nollställt som hittills. Otrsaken till detta är att EU inte är uppbyggt som ett styre för en stor stat med insyn i beslutsfattandet utan är en i grunden odemokratisk organisation. Detta kan enbart tolereras så länge man inte ger några "höga representanter" för mycket makt. Redan nu så är - vilket står klart för varje praktiserande jurist - det europeiska rättssysstemt ett sammelsurium av oöverblickbart slag med kraftig slagsida åt ett marknadsliberalt tolkningsföreträde. Allt detta skapat utan insyn av en från folket avskärmad maktelit.
Majoritetsbeslut öppnar för skruppelfri politik utan insyn.
Att Lewin inte ser detta såsom forskare på demokratiområdet är ganska skrämmande. Man frågar sig varför han låter sig köpas att föra uppenbart oriktiga föreställningar till torgs under åberopande av sitt expertkunnande. Det framstår som patetisk när Lewin avrundar med att ifrågasätta - inte maktelitens framfart utan - om folket inser sitt eget bästa. Och med citat av Rosseau och Napoleon talar "om någon inte förstår sitt eget bästa måste man tvinga honom att bli fri". Men detta är väl just sådan bullshit som politiska eliter använt när det gäller Irak och Afghanistan, nämligen att man kan bomba fram demokrati. Bevare oss för en så skruppelfri politik på vilket område det än är. När det fordras konsensus så finns det större chans att någon ställer adekvata frågor och samtidigt inte kan köras över av en beslutskåt majoritet.
På DNs debattsida finns i dag 2/8 en chockerande artikel av den avdankade statsvetarprofessorn Leif Lewin "Majoritetsbeslut i EU behövs för demokratin". (http://www.dn.se/opinion/debatt/majoritetsbeslut-i-eu-behovs-for-demokratin-1.922845) Den är inte särskilt märkvärdig i DN då den är ett led i den hysteriska EU-lobbyns propaganda för att avlöva riksdagen till förmån för för "höga representanter" nere i Bryssel, där de är oåtkomliga för utkrävande av ansvar. Däremot är den märklig i synen på demokratin. Demokrati betyder ju folkstyre och man brukar tala om att demokrati förutsätter alla myndiga kvinnors och mäns rätt till deltagande i det politiska bestämmandet. I strid med definitionen av demokrati hävdar Leif Lewin att folket är en fara för fred i Europa och och en bra utveckling av den Europeiska unionen och därför har den politiska ledningarna i staterna rätt att besluta över huvudet på väljarna.
Demokratiskt underskott är orsakat av folket - fa'n tro't!
Leif Lewin skyller det som brukar kallas det demokratiska underskottet på folket som i olika sammanhang motsatt sig majoritetsbeslut i EU. Det talas om varningar för att folken "skulle sätta sig på tvären" och att dylika tendenser har "fått regeringarna att återta mandatet och låta parlamentarikerna besluta". Och i fallet Irland får man väl låta folket rösta till dess de röstar "rätt". Detta är ju att vända upp och ned på verkligheten. Det s.k. demokratiska underskottet har hittills definierats som just detta att politikerna beslutat över huvudet på väljarna och att Eus förvaltning och rättssystem varit så ogenomträngligt för insyn.
Demokratisk övergrepp skildras som det vore tillåtet
Leif Lewins text skildrar helt enkelt övergrep på det folkstyre som brukar kallas demokrati: Alltsedan sin tillblivelse har EU kritiserats för ett demokratiskt underskott, men i höst kan unionen ta steget mot en demokratisk majoritetsstyrelse... Problemet är bara att folket inte verkar vilja ha demokrati. Vi vet inte så noga. För säkerhets skull har man nämligen i de flesta länder låtit de mer EU-vänliga parlamentarikerna besluta om det nya fördraget, inte folken själva. Men i de få länder där man anordnat folkomröstning har medborgarna förkastat förslaget.
Ja, det är ett övergrepp på demokratin inte för att demokrati förutsätter direkt folkstyre utan väl kan vara parlamentarisk demokrati där riksdagen beslutar. Men därför att folkets motvilja använts som argument för att överflytta bestämmanderätten till parlamentet. Med detta förfaringssätt så saknar parlamentets beslut nämligen förankring i den folkmajoritet som på gott och ont skall vara utslagsgivande i en demokrati. Det är märkligt att en statsvetare så flagrant bortser från detta elitens övergrepp på folket.
Lewins skäl för majoritetsbeslut
Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. Under den så kallade westfaliska eran från 1648 och framåt har nationalstaterna ansetts suveräna att göra som de vill med rätt att lägga in veto mot varje överenskommelse. Nationernas förbund (1919–1946) är den tydligaste illustrationen till den handlingsförlamning detta medför. Denna fredsorganisation förmådde intet när världen störtade mot ett nytt världskrig. För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar. Insynen uteblir och med den medborgarnas möjlighet att utkräva ansvar av undflyende makthavare (som i dagens EU). Men makt bör följas av ansvar. Ett demokratiskt underskott kan aldrig övervinnas genom en aldrig så framgångsrik resultatpolitik vare sig det gäller freden eller välståndet. Medborgarna måste få känna sig delaktiga och kunna påverka politiken.
Vad är det för effektivitet Lewin pläderar för?
Långsökt att åberopa Westfaliska freden och NF när det faktiskt finns betyhdligt mer potenta och i tiden mer aktuella fredsorganisationer och ekonomiska samverkansorganisationer i en rad andra världsdelar än Europa - men det passar väl inte in i Lewins bild. Och visst blir det effektivare om man kan sitta i den politiska eliten i Bryssel och fatta beslut som man inte behöver förankra. Men vad är det för beslut som man behöver denna effektivitet till. Kan man verkligen utan att förankra besluten bland medlemsstaternas väljare med framgång bedriva klimat- eller finanspolitik, internationell brottsbekämpning osv? Men "effektiviteten" behöver Brysseleliten för att bedriva sina militära operationer och sitt strategiska arbete i andra länder. Men är det områden som folket överhuvudtaget gett eliten något mandat? Och skall inte varje medlemsstat kunna i dessa frågor ha en annan linje? Jag tror faktiskt inte svenska folket vill låta Sarkozy eller Merkel bestämma svensk utrikespolitik. Eller att Rumänien eller Bulgarien skall få bestämma vad som är rimligt om mänskliga rättigheter. Många tycker inte ens att det är rimligt att kapitalets rörlighet enligt fördraget äger företräde framför sociala och fackliga rättigheter. Effektiviteten kan med andra ord bokstavligen vara mördande.
Lewins sagor om bättre insyn.
Naturligtvis delar jag åsikten att med makt bör följa ansvar och för att utkräva det så fordras insyn. Och det är ju just bristen på insyn och ansvarsutkrävande som brukar kallas det demokratiska underskottet i EU. Men är det verkligen någon som på allvar tror att insynen skulle öka genom att man inför majoritetsbeslut? Det är obegripligt hur ens denna tanke kan ha slagit Leif Lewin. Han talar om att enighetsbeslutandet skapar uppgörelser inom lyckta dörrar, som medborgarna inte får insyn i. Skulle dessa upphöra? Knappast. En statsvetare borde ju veta hur svenska riksdagen fungerar med alla hemliga överenskommelser och interna resonemang för att skapa majoritet för beslut. Det som tidigare var hemliga överenskommelser för att nå enighet kommer att ersättas av lika hemliga överläggningar för att skapa majoriteter.
Majoritetsbeslut ökar inte insynen
Det är alltså en ren populistfloskel att majoritetsbeslut ökar medborgarnas insyn. Nej, medborgarnas insyn i det politiska EU-maskineriet kommer att vara lika nollställt som hittills. Otrsaken till detta är att EU inte är uppbyggt som ett styre för en stor stat med insyn i beslutsfattandet utan är en i grunden odemokratisk organisation. Detta kan enbart tolereras så länge man inte ger några "höga representanter" för mycket makt. Redan nu så är - vilket står klart för varje praktiserande jurist - det europeiska rättssysstemt ett sammelsurium av oöverblickbart slag med kraftig slagsida åt ett marknadsliberalt tolkningsföreträde. Allt detta skapat utan insyn av en från folket avskärmad maktelit.
Majoritetsbeslut öppnar för skruppelfri politik utan insyn.
Att Lewin inte ser detta såsom forskare på demokratiområdet är ganska skrämmande. Man frågar sig varför han låter sig köpas att föra uppenbart oriktiga föreställningar till torgs under åberopande av sitt expertkunnande. Det framstår som patetisk när Lewin avrundar med att ifrågasätta - inte maktelitens framfart utan - om folket inser sitt eget bästa. Och med citat av Rosseau och Napoleon talar "om någon inte förstår sitt eget bästa måste man tvinga honom att bli fri". Men detta är väl just sådan bullshit som politiska eliter använt när det gäller Irak och Afghanistan, nämligen att man kan bomba fram demokrati. Bevare oss för en så skruppelfri politik på vilket område det än är. När det fordras konsensus så finns det större chans att någon ställer adekvata frågor och samtidigt inte kan köras över av en beslutskåt majoritet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
