Ett försvarstal för SAPs ställningstagande betr. Lissabon.

SAP godkände tidigt förslaget till Lissabonfördrag såsom ett framtidsdokument för fredsprojektet med ett utvidgat EU. Ingen hade en tanke på att den svenska modellen, fackföreningens rätt till kollektivavtal och stridsåtgärder för att genomdriva krav på sådant avtal på något sätt påverkades. Och det var ju bra att man inte tänkte så mycket på det.

Den 13 december 2007 undertecknade EU:s stats- och regeringschefer i Lissabon ett reformfördrag, det så kallade Lissabonfördraget. Lagom till jul, den 18 december samma år, gavs Laval-målet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke: uppskov på 5 dagar för att inte oroa fördragsprocessen. Men en sådan tanke får naturligtvis inte tänkas om EUs högsta organ EG-domstolen. I sina röda slängkappor och yviga peruker kan de naturligtvis inte delta i ett politiskt tjyv- och rackarspel. Hur skulle det se ut?

Efter Laval kom Viking Line, Ruffert och Luxemburg. Vidare har EU-Kommissionen lämnat in en stämning mot Tyskland i samband med offentlig upphandling. Alla målen andas visserligen en rent marknadsliberal inställning till facket och fackliga rättigheter. Samtidigt är det ju bra att det blir litet ordning och reda med vem som bestämmer på arbetsmarknaden och strejker kostar ju pengar för de av högerkrafterna omhuldade arbetsgivarna. Och vi kan ju inte räkna med att få bestämma allt.

Nu försäkrar dessutom ledande socialdemokraterna Jan Andersson, Jens Nilsson, Sven-Erik Österberg, Urban Ahlin, Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och andra i ärendet väl insatta att det gamla Nicefördraget är mycket sämre och ligger till grund för EG-domstolens domar medan det nya Lissabonfördraget är betydligt bättre för alla som vill värna om de fackliga rättigheterna.

När man hör sådana auktoritativa uttalanden måste det väl vara en ren osanning att EG-domstolen under Lissabonfördraget skulle fortsätta att döma på precis samma sätt som i Laval-målet. Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström har visserligen uttalat sig så. Men de har förmodligen bara missuppfattat saken.

Jag blev jätteglad när jag såg att de tagit in rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder i art 28 i Rättighetsstadgan som är juridiskt bindande, vilket bl.a. Jan Andersson så finurligt pekat på. Litet tveksam blev jag när jag läste vidare i art 6 i Unionsfördraget jämförd med art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Där stod nämligen, vilken ingen av de ovannämnda socialdemokraterna pekat på, att de fria rörligheterna för bl.a. tjänster (aktuellt i Laval-målet) vid konflikt tar över de grundläggande rättigheterna. Men det är säkert inte så viktigt. Dessutom så kanske det inte är lika juridiskt bindande?

Irländarna röstade nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Irländare är ju litet konstiga – tar gärna för sig med fördelar men ställer sedan inte upp för andra. "Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", sa Mona Sahlin till TT. Men det gäller säkerligen inte längre eftersom det är en sådan brådska med ratificeringen. Tydligen är det mest vägande skälet att högerregeringen fått klart för sig att det är en spricka i socialdemokratiska gruppen. Litet oklart varför det skall få oss socialdemokrater att delta i snabbratificering. Men det är så mycket man får finna sig i utan att kvirra.

LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av ett JA redovisats. Men varför denna formalism. Nu har riksdagsgruppen beslutat att det blir JA antingen man vet konsekvenserna eller ej. Och jag håller oförbehållsamt med eftersom det är i det närmaste ojuste att utnyttja att man har ett trumfkort på hand. Jens Nilson jämtlandsordförande i S har så väl formulerat det: ”Om regeringen inte tänker senarelägga behandlingen av fördraget utan det blir en omröstning i Riksdagen så måste alla ansvarsfulla ledamöter rösta JA till fördraget.” Och oansvariga är bara ett par knickerdicker som lägger ner sina röster. Vilken hejdlöst dum demonstration bara därför att man skall följa en LO-kongress diktat och dessutom ta reda på vad man beslutar om.

Detta att man släpper konsekvensutredningen och alla villkor har partiledningen så klokt kompenserat med uttalanden och olika ganska hårdföra krav. Exempelvis publicerade ordföranden i LO, TCO respektive SAP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008 ”Regeringen måste värna den svenska modellen”: För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Bra, på dem bara men inget ultimatum det är fackliga rättigheter inte värda.

Den 6 oktober krävde Mona Sahlin och Wanja Lunby-Wedin i en tidningsartikel på SvDs Brännpunkt och senare en rad socialdemokrater och LO-funktionärer från norra Sverige ungefär följande
• att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad
• att utstationeringslagen ändras så att det är möjligt att kräva svenska kollektivavtal och en social klausul införs
• att rätten att vidta stridsåtgärder för upprätta kollektivavtal garanteras inom EU;
• att redovisningen av konsekvensutredningen redovisas innan riksdagens beslut om Lissabonfördraget fattas. Om inte detta är möjligt måste talmannen senarelägga beslutet om Lissabonfördraget.
• Vi är förbannade på regeringen och litar INTE på att den borgerliga alliansen kommer att försvara de fackliga rättigheterna - men säger JA till det nya fördraget

Ypperligt att kraven ställs. Hårda tag. Redan därigenom klargör man ju att man står på löntagarnas sida. Sedan att de marknadsliberala högerkrafterna i Sveriges regering och EU-kommissionen förklarat att man fullständigt struntar i kraven det var ju väntat. När vi släppt vårt trumfkort att villkora ratificeringen så kan vi ju bara hålla god min i elakt spel. Annars tappar vi ju ansiktet. Och gud nåde den som nämner ordet svek mot löntagarna!

Där finns också exempel på överdrivna sådana krav exempelvis från fackfolk som Lindholm och Tilly som pekat på risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt". De talar säkert i egen sak. Och att måla faen på väggen är ju lätt och sedan kan det vara svårt att få bort klottret.

En glad Jan Andersson, som fått en kraftigt reviderad upplaga av sin rapport godkänd av parlamentet skriver 2-0 till socialdemokraterna i EU-parlamentet. Samtidigt skrivs på Europaportalen: Europaparlamentets beslut har ingen direkt juridisk betydelse utan utgör bara en rekommendation. Uttalandet kan ses som ett försök att påverka EU-kommissionen att lägga fram nya förslag. Och det är väl jättebra att man försöker påverka. Tur att det finns sådana eldsjälar.

Själv vill jag slutligen citera ur ett brev som den ganska kände författaren August Strindberg skrev apropå ”En dåres försvarstal” i ett brev till kollegan Axel Lundegård i november 1887:

"Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats.”