Är det en fråga om person?
Jag läste i Sydsvenskan som lejt tre skribenter för att beskriva "Tre roller för Sahlin"http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article429302/Tre-roller-for-Sahlin.html. Det är den högborgerlöiga etikdocenten Ann Heberlein som beskriver Mona Sahlin som en streber med välsmort munläder, något som väl passar in på etikdocenten men knappast vår lyssnande partiordförande. Därefter Sydsvenskans egen Anna Hellsten som tycker att Mona är lojal men ofta missförstådd men prestigelös; helt riktigt att Mona Sahlin ofta är missförstådd - det är ju ett led i den samlade allianspressens försök att nagla fast henne som en looser. Slutligen Per Wirtén som beskriver hur Mona Sahlin för en ensam strid att erövra en stark och oberoende personlighet, därvid många söker stjälpa henne. På ledarsidorna i den borgerliga pressen försöker man göra valet till en fråga om vilka personer som man skall ha i regeringen. Det är naturligtvis viktigt men en allt överskuggande fråga måste rimligen vara skall vi ha alliansens högerpolitik eller en rödgrön vänsterpolitik.
Nån djävla ordning får det väl vara även i vårt parti!
Hörde på radion att det var en del socialdemokrater som tänkte avstå från första maj p.g.a. Wanja eller Mona. Skulle alltså några få personliga missgrepp vara viktigare än att i Sverige förs en vänsterpolitik. Om man inte är direkt korkad borde valet då vara lätt. Inte finns det väl anledning att lysssna till Fredriks unghöger som skanderar bonus-Wanja? De enda som förtjänar tillnamnet bonus är alla bonusdirektörer och det av alliansregeringen omhuldade näringslivets toppar. Eller har vi i arbetarrörelsen fullständigt tappat sinne för proportioner. Och Mona hon har snällt avvaktat rådslaget och förhållit sig ganska avvaktande. Men detta är ju för höge farao i respekt för partidemokratin. Hon är ingen skitstövel som pekar med hela handen förrän vi medlaemmar sagt till hur det skall pekas. Hur kan vi då skälla på Mona? Nån djävla ordning får det väl vara även i vårt parti.
Alliansens thatcherpolitik
Det är ingen sinkadus att alliansregeringen gav sig på a-kassorna och medlemsavgifterna till facket som första arbetsuppgift. På dessa sätt ville man inte bara försämra för arbetslösa för att "med morot och piska" föra dessa "arbetsovilliga" in i arbete igen utan framförallt ville man i vanlig thatheranda försvaga facket. På samma sätt skickar man luftballonger om kollektivavtal och lönedumpning medan man på EU-nivå förhåller sig helt passiv till exempelvis att göra ändringar i utstationeringsdirektivet så att lönedumpningen kan upphöra. För att inte tala om att sjuka fått lägre ersättningar och högra avgifter för att de skall sluta "simulera". Och som grädde på moset så har man infört strängare beskattning för arbetslösa, sjuka och pensionärer. Inför valet 2006 gjorde man stor affär av utanförskapet - nu tycks man leva i den föreställningen att utanförskap i form av fattiga förhållanden på något sätt minskar om man tar ut högre än för vanliga löntagare. Under högerregeringen omfattas inte dessa grupper av solidariteten i samhället varför man med gott samvete kan ge dem ännu sämre levnadsvillkor.
En hälsning från verkligheten
Jag vill sluta med en hälsning från verkligheten. Den kommer från snickaren Calle Fridén med bloggen UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg http://utsiktfranetttak.blogspot.com/:
”Det är regeringens politik som idag fördjupar krisen,
Säger jag som idag anmält mig som arbetslös på arbets-
förmedlingen.
För mig och för alla andra som nu ska få allmosor är regeringens
politik dödfödd. Och det tänker jag fortsätta tala om. Politik
handlar om idéer, inte om vem som för fram dem.
Valet 7 juni handlar om vi ska låta högern bestämma
hur arbetsmarknaden ska skötas i hela Europa, inklusive
Sverige.
Valet 2010 handlar om vi tror att samma höger som nu
är lamslagen är de som ska sköta landet. Jag vet att de är
klart olämpliga.
Nu handlar det om att få andra att inse samma sak.”
Calle Fridén
090427
torsdag 30 april 2009
tisdag 21 april 2009
EU-valet är enkelt - det handlar om värderingar!
Du röstar i riksdagsval utan att kunna grundlagen.
Du röstar kommunalvalen utan att känna till kommunallagen.
Då kan du rösta i EU-valet utan att kunna EU-Fördraget.
Precis som i Sverige gäller det matchen mellan rött och blått, mellan vänster och höger.
Det är enkelt det handlar om värderingar!
Vad gäller valet?
Socialdemokraterna Moderaterna
1. Lika lön för lika arbete_____1. Konkurrens med låga löner
både i Sverige och i EU_________både i Sverige och i EU
2. Sverige och EU ska ligga_____2. Insatserna för miljön ska
täten i det viktiga_____________göras i de fattiga länderna
miljöarbetet i världen
3. Sjukvården ska gälla i hela__3. Sjukvården kan ges utifrån
EU och vara tillgänglig för_____den enskildes ”plånbok”
alla efter behov______________både i Sverige och i EU
4. Vi ska inte konkurrera med______4. Vill ha konkurrens mellan
långa skadliga arbetstider_________EU:s medlemsstater om
i EU____________________________långa skadliga arbetstider
5. Vill ha jämställdhet mellan_____5. Har aldrig varit först med
kvinnor och män både i_____________att driva jämställdheten,
Sverige och EU__________________varken i Sverige eller EU
6. Vill utöka förbudet att_________6. Vill fortsätta att ta ut
diskriminera äldre att gälla_______högre skatt av
även annat bl.a. skatter___________pensionärer
Det är enkelt det handlar om värderingar! Rött eller blått?
Du röstar kommunalvalen utan att känna till kommunallagen.
Då kan du rösta i EU-valet utan att kunna EU-Fördraget.
Precis som i Sverige gäller det matchen mellan rött och blått, mellan vänster och höger.
Det är enkelt det handlar om värderingar!
Vad gäller valet?
Socialdemokraterna Moderaterna
1. Lika lön för lika arbete_____1. Konkurrens med låga löner
både i Sverige och i EU_________både i Sverige och i EU
2. Sverige och EU ska ligga_____2. Insatserna för miljön ska
täten i det viktiga_____________göras i de fattiga länderna
miljöarbetet i världen
3. Sjukvården ska gälla i hela__3. Sjukvården kan ges utifrån
EU och vara tillgänglig för_____den enskildes ”plånbok”
alla efter behov______________både i Sverige och i EU
4. Vi ska inte konkurrera med______4. Vill ha konkurrens mellan
långa skadliga arbetstider_________EU:s medlemsstater om
i EU____________________________långa skadliga arbetstider
5. Vill ha jämställdhet mellan_____5. Har aldrig varit först med
kvinnor och män både i_____________att driva jämställdheten,
Sverige och EU__________________varken i Sverige eller EU
6. Vill utöka förbudet att_________6. Vill fortsätta att ta ut
diskriminera äldre att gälla_______högre skatt av
även annat bl.a. skatter___________pensionärer
Det är enkelt det handlar om värderingar! Rött eller blått?
fredag 17 april 2009
OK, fiffla inte med bromsen men sluta råna pensionärer på straffskatt för att ge till de välbeställda.
Skandalöst cyniskt att angripa de svaga i samhället
I går skrev jag om att högerregeringen tar ut högre skatt av pensionärer, sjuka och arbetslösa för att kunna sänka skatten för rika och de som har arbete. Jag upprepar det finns inget land i världen som på detta cyniskt skandalösa sätt låter de fattiga betala för en skattesänkning till dem som redan har det förhållandevis bra, allt under rubriken Pensionärer, sjuka och arbetslösa - högersamhällets paria (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=32036).
"Ändra inte pensionssystemet"
I dag skriar den borgerliga pressen om att man minsann inte bör ändra på pensionssystemet. Bl.a. skriver 17/4 Sydsvenskan Fiffla inte med bromsen http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article426716/Fiffla-inte-med-bromsen.html. Det är naturligtvis ok att man håller på ett stabilt pensionssystem och som Sydsvenskan säger "Goda tider med stark tillväxt och stigande börskurser innebär kort sagt mer i pensionärernas plånböcker, dåliga tider mindre". Precis så är det för de flesta i samhället utom möjligen för alla börs- och bonusklippare som ju hänför sig till dagens frälse med Wallenbergarna i spetsen. På DNdebatt i dag talas dessutom om att ”Din pension blir lägre än alla förhandsbesked” (http://www.dn.se/opinion/debatt/din-pension-blir-lagre-an-alla-forhandsbesked-1.845890).
Intellektuell fadäs
Men borgarpressens resonemang har ett allvarligt fel och man brer på för att dölja den intellektuella fadäsen: De som byggde landet förtjänar en rejäl och trygg pension. Men när ekonomin genomgår sin kanske värsta kris någonsin är det både orimligt och omöjligt att hålla en så stor grupp som landets pensionärer skadeslös. Och i ärlighetens namn: inga protester har hörts när systemet under goda tider och börsyra gett oväntad utdelning på pensionskontot. På något sätt kommer alliansen att försöka mildra krisens effekter på pensionerna. Inget ont i det, så länge inte grunden för pensionsuppgörelsen rycks undan. Alla som sett en deckare på TV vet att när någon fifflar med bromsen brukar det sluta med en krasch.
Pratbludder
Detta pratbludder döljer en allvarlig brist i resonemanget, nämligen att enligt borgarnas sätt att se så skall de som byggde landet och nu lever på mindre inkomst än när de arbetade beskattas särskilt hårt enligt skatteskalor som på ett år drar in en extra månadslön till staten, bl.a. för att staten skall kunna ge de som har en bra arbetslön en skattesänkning. Man kan också uttrycka saken så här att de som har mindre i plånboken, nämligen just pensionärer, sjuka och arbetslösa får dubbelt betala finanskrisen i högeralliansens Sverige dels genom sänkta ersättningar dels ock genom högre skatt.
Vill vi pensionärer ha det så här?
Vill arbetslösa och sjuka ha det så här?
Vill verkligen alla ni som får jobbavdrag att denna orättvisa - som faktiskt också kan drabba dig - ha det så här.
Det är en av huvudfrågorna i de kommande valen.
I går skrev jag om att högerregeringen tar ut högre skatt av pensionärer, sjuka och arbetslösa för att kunna sänka skatten för rika och de som har arbete. Jag upprepar det finns inget land i världen som på detta cyniskt skandalösa sätt låter de fattiga betala för en skattesänkning till dem som redan har det förhållandevis bra, allt under rubriken Pensionärer, sjuka och arbetslösa - högersamhällets paria (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=32036).
"Ändra inte pensionssystemet"
I dag skriar den borgerliga pressen om att man minsann inte bör ändra på pensionssystemet. Bl.a. skriver 17/4 Sydsvenskan Fiffla inte med bromsen http://sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article426716/Fiffla-inte-med-bromsen.html. Det är naturligtvis ok att man håller på ett stabilt pensionssystem och som Sydsvenskan säger "Goda tider med stark tillväxt och stigande börskurser innebär kort sagt mer i pensionärernas plånböcker, dåliga tider mindre". Precis så är det för de flesta i samhället utom möjligen för alla börs- och bonusklippare som ju hänför sig till dagens frälse med Wallenbergarna i spetsen. På DNdebatt i dag talas dessutom om att ”Din pension blir lägre än alla förhandsbesked” (http://www.dn.se/opinion/debatt/din-pension-blir-lagre-an-alla-forhandsbesked-1.845890).
Intellektuell fadäs
Men borgarpressens resonemang har ett allvarligt fel och man brer på för att dölja den intellektuella fadäsen: De som byggde landet förtjänar en rejäl och trygg pension. Men när ekonomin genomgår sin kanske värsta kris någonsin är det både orimligt och omöjligt att hålla en så stor grupp som landets pensionärer skadeslös. Och i ärlighetens namn: inga protester har hörts när systemet under goda tider och börsyra gett oväntad utdelning på pensionskontot. På något sätt kommer alliansen att försöka mildra krisens effekter på pensionerna. Inget ont i det, så länge inte grunden för pensionsuppgörelsen rycks undan. Alla som sett en deckare på TV vet att när någon fifflar med bromsen brukar det sluta med en krasch.
Pratbludder
Detta pratbludder döljer en allvarlig brist i resonemanget, nämligen att enligt borgarnas sätt att se så skall de som byggde landet och nu lever på mindre inkomst än när de arbetade beskattas särskilt hårt enligt skatteskalor som på ett år drar in en extra månadslön till staten, bl.a. för att staten skall kunna ge de som har en bra arbetslön en skattesänkning. Man kan också uttrycka saken så här att de som har mindre i plånboken, nämligen just pensionärer, sjuka och arbetslösa får dubbelt betala finanskrisen i högeralliansens Sverige dels genom sänkta ersättningar dels ock genom högre skatt.
Vill vi pensionärer ha det så här?
Vill arbetslösa och sjuka ha det så här?
Vill verkligen alla ni som får jobbavdrag att denna orättvisa - som faktiskt också kan drabba dig - ha det så här.
Det är en av huvudfrågorna i de kommande valen.
Pensionärer, sjuka och arbetslösa - högersamhällets paria
Straffbeskattning
Det började med att högerregeingen införde skatteregler som innebär en straffbeskattning av pension, sjuk- och arbetslöshetsersättning straffbeskattas med högre belopp än motsvarande lönebelopp. Och i vanliga pensionslägen innebär det mer än 1000-lappen i månaden. De nämnda grupperna betalar alltså i genomsnitt mer än 12.000 kr om året mer än en löntagare i samma inkomstläge. Detta trots att pension, sjuk eller arbetslöshetsersättning alltid innebär en social situation där inkomsten drastiskt minskats redan genom den omständigheten att pensionålder, sjukdom eller arbetslöshet inträtt. Är det någon som anser detta rimligt?
Borgaralliansen tar från de fattiga och ger till de välbesuttna
Jo, den borgerliga alliansen som cyniskt ger sig på de fattiga i samhället.
Detta är baksidan av det s.k. jobbavdraget. Det har kallats så därför att det påståtts skapa fler jobb. Faktum är att inte ett enda jobb skapats genom det s.k. jobbavdraget. Trots det har denna propagandafloskel upprepats för att skapa en logisk bakgrund till denna cyniska politik. Man skulle kunna säga att högerregeringen grovt ljugit för att genomföra en omvänd robinhoodpolitik där man klämmer åt de fattiga, de utanförstående och sjuka för att ge en kraftig skattesänkning till de som redan har arbete och de rika i samhället.
Utanförskap skapat av högerregeringen
Genom finanskrisen blir nu allt större skaror arbetslösa som regeringen till ett antal av ca 500.000 löntagare ställt utanför a-kassan och nu blir beroende av socialhjälp. Dessutom inriktas trots kraven från alla löntagarorganisationer på att skapa utbildning och offentliga arbeten. Offentliga byggnader och vägar är i skriande behov av upprustning och stora förbättringar på klimatområdet behövs för att målet skall uppnås; Kaj Fölsters kvickhet om att Anders Borg är den bästa socialdemokratiska finansminister vi haft är alltså bara struntprat utan minsta förankring i verkligheten. Dessutom borde det vara självklart att ytterligare - redan i år - förstärka kommunernas självförvaltning, dvs uppgifter som ålagts kommunerna av staten. Självförvaltningen rymmer så viktiga verksamheter att dessa reglerats i lag och omfattar sjukvård, omsorg mm. Varför inte strypa jobbskatteavdraget som årligen tär på statskassan med 85 miljarder - det är annat än de 10 som högerregeringen vill ge till kommunerna nästa år.
Pensionerna sänks
Förutom straffbeskattningen så kommer pensionerna i finanskrisens kölvatten att sänkas p.g.a. att den s.k. bromsen slår till. Nu har man gjort vissa ändringar så att pensionssänkningen kan slås ut över längre tid,skriver Sydsvenskan. Och i sig är det väl inget konstigt att pensionssystemet följer den samhällsekonomiska utvecklingen. Men så länge högerregeringen vidhåller straffbeskattningen är det emellertid en loska i ögat på varje pensionär att sänka pensionen ytterligare. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Perhsson får inte mycket hjälp av Försäkringskassans utredning som var tänkt att rädda pensionerna, skriver DN. Det mesta tyder på att pensionerna sänks både 2010 och 2011. Klart besked kommer i statsbudgeten till hösten.
Tricksa eller sänka – det är frågan?
Maria Crofts kommenterar på DNekonomi detta under rubriken Tricksa eller sänka – det är frågan. Det blir spännande att se hur regeringen ska hindra att pensionärerna får mindre pengar i plånboken valåret 2010. Valet står mellan att tricksa med pensionssystemet eller att sänka skatten på pensioner. Regeringen vill absolut inte gå in i valrörelsen nästa år med 1,6 miljoner ilskna pensionärer efter sig... Ett av scenarierna är säkert frestande, nämligen det med treårsspridning. Då sänks pensionerna, enligt prognoserna, med 2 procent i stället för 3,5 procent nästa år. Sänkningen blir desto större 2011 men då är valet över... alternativt... Då återstår möjligheten för regeringen att sänka pensionärernas skatt till samma nivå som för dem som jobbar. Det borde mildra en del av kritiken eftersom det är en fråga som drivs ihärdigt av pensionärsorganisationerna och deras uppretade medlemmar.
Valfläsket osar!
Man kan förstå DNs Maria Crofts betänkligheter först så har högerregeringen straffbeskattat en vanlig pensionär så att han/hon under borgarregeringens 28 månader vid makten betalat mellan 28 - 30000 kr mer än en löntagare med motsvarande lön. Jo just det 28-30000 kr mer!! Att då ytterligare sänka pensionen framstår som så äldrefientligt att ingen rättänkande person kan godta det. I inget land i hela världen finns en politisk regim som på detta sätt negativt särbehandlar de som kommit upp i åren. Och detta med en politik som inte gett ett enda jobb ytterligare och bara gynnat de som redan har det förhållandevis bra i samhället.
Det började med att högerregeingen införde skatteregler som innebär en straffbeskattning av pension, sjuk- och arbetslöshetsersättning straffbeskattas med högre belopp än motsvarande lönebelopp. Och i vanliga pensionslägen innebär det mer än 1000-lappen i månaden. De nämnda grupperna betalar alltså i genomsnitt mer än 12.000 kr om året mer än en löntagare i samma inkomstläge. Detta trots att pension, sjuk eller arbetslöshetsersättning alltid innebär en social situation där inkomsten drastiskt minskats redan genom den omständigheten att pensionålder, sjukdom eller arbetslöshet inträtt. Är det någon som anser detta rimligt?
Borgaralliansen tar från de fattiga och ger till de välbesuttna
Jo, den borgerliga alliansen som cyniskt ger sig på de fattiga i samhället.
Detta är baksidan av det s.k. jobbavdraget. Det har kallats så därför att det påståtts skapa fler jobb. Faktum är att inte ett enda jobb skapats genom det s.k. jobbavdraget. Trots det har denna propagandafloskel upprepats för att skapa en logisk bakgrund till denna cyniska politik. Man skulle kunna säga att högerregeringen grovt ljugit för att genomföra en omvänd robinhoodpolitik där man klämmer åt de fattiga, de utanförstående och sjuka för att ge en kraftig skattesänkning till de som redan har arbete och de rika i samhället.
Utanförskap skapat av högerregeringen
Genom finanskrisen blir nu allt större skaror arbetslösa som regeringen till ett antal av ca 500.000 löntagare ställt utanför a-kassan och nu blir beroende av socialhjälp. Dessutom inriktas trots kraven från alla löntagarorganisationer på att skapa utbildning och offentliga arbeten. Offentliga byggnader och vägar är i skriande behov av upprustning och stora förbättringar på klimatområdet behövs för att målet skall uppnås; Kaj Fölsters kvickhet om att Anders Borg är den bästa socialdemokratiska finansminister vi haft är alltså bara struntprat utan minsta förankring i verkligheten. Dessutom borde det vara självklart att ytterligare - redan i år - förstärka kommunernas självförvaltning, dvs uppgifter som ålagts kommunerna av staten. Självförvaltningen rymmer så viktiga verksamheter att dessa reglerats i lag och omfattar sjukvård, omsorg mm. Varför inte strypa jobbskatteavdraget som årligen tär på statskassan med 85 miljarder - det är annat än de 10 som högerregeringen vill ge till kommunerna nästa år.
Pensionerna sänks
Förutom straffbeskattningen så kommer pensionerna i finanskrisens kölvatten att sänkas p.g.a. att den s.k. bromsen slår till. Nu har man gjort vissa ändringar så att pensionssänkningen kan slås ut över längre tid,skriver Sydsvenskan. Och i sig är det väl inget konstigt att pensionssystemet följer den samhällsekonomiska utvecklingen. Men så länge högerregeringen vidhåller straffbeskattningen är det emellertid en loska i ögat på varje pensionär att sänka pensionen ytterligare. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Perhsson får inte mycket hjälp av Försäkringskassans utredning som var tänkt att rädda pensionerna, skriver DN. Det mesta tyder på att pensionerna sänks både 2010 och 2011. Klart besked kommer i statsbudgeten till hösten.
Tricksa eller sänka – det är frågan?
Maria Crofts kommenterar på DNekonomi detta under rubriken Tricksa eller sänka – det är frågan. Det blir spännande att se hur regeringen ska hindra att pensionärerna får mindre pengar i plånboken valåret 2010. Valet står mellan att tricksa med pensionssystemet eller att sänka skatten på pensioner. Regeringen vill absolut inte gå in i valrörelsen nästa år med 1,6 miljoner ilskna pensionärer efter sig... Ett av scenarierna är säkert frestande, nämligen det med treårsspridning. Då sänks pensionerna, enligt prognoserna, med 2 procent i stället för 3,5 procent nästa år. Sänkningen blir desto större 2011 men då är valet över... alternativt... Då återstår möjligheten för regeringen att sänka pensionärernas skatt till samma nivå som för dem som jobbar. Det borde mildra en del av kritiken eftersom det är en fråga som drivs ihärdigt av pensionärsorganisationerna och deras uppretade medlemmar.
Valfläsket osar!
Man kan förstå DNs Maria Crofts betänkligheter först så har högerregeringen straffbeskattat en vanlig pensionär så att han/hon under borgarregeringens 28 månader vid makten betalat mellan 28 - 30000 kr mer än en löntagare med motsvarande lön. Jo just det 28-30000 kr mer!! Att då ytterligare sänka pensionen framstår som så äldrefientligt att ingen rättänkande person kan godta det. I inget land i hela världen finns en politisk regim som på detta sätt negativt särbehandlar de som kommit upp i åren. Och detta med en politik som inte gett ett enda jobb ytterligare och bara gynnat de som redan har det förhållandevis bra i samhället.
måndag 13 april 2009
Den borgerligt styrda pressen är en fara för demokratin
Alla läskunniga vet att högeralliansen gynnades
Alla som är läskunniga vet att de över 100 borgerliga dagstidningarna med över 3.000.000 dagsex gynnade högeralliansen inför valet 2006 mot de 16 vänstertidningarna med ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet utgör ca 350.000 ex. Gynnandet avsåg inte bara ledarsticken som var rena
borgarpamfletter utan även båda text och bildmaterial i nyheterna. Inför valet fungerade de borgerliga tidningarna som utbyggda valbroschyrer där man vecka efter vecka publicerade okritiskt återgivna texter från allianskansliets PR-avdelning.
Regering och redaktioner tycker samma
Den kritiska granskningen av regeringen fungerade hyfsat under den socialdemokratiska tiden men efter valet har i stort all översiktlig granskning av högerregeringens politik upphört förmodligen därför att tidningsägarnas - och därmed de anställda journalisternas - synpunkter på ekonomi och samhällsutveckling är desamma som högerregeringens. De "oberoende" borgartidningarna verkar s.a.s. i chefens anda.
Sagt det tidigare
Detta har jag hävdat i en rad bloggar tidigare, senast Husbondens röst - Svenskt Näringsliv för högerregeringen och regeringen för borgerliga media
(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=31790), Journalister och experter har fått det hela om bakfoten - att lyssna till partimedlemmarna hör till demokratins regler! (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26862). Jag skrev också åtskilligt om detta både i samband med valet 2006 och EMU-omröstningen, då journalisterna på alla tidningar var rent ut galna i sina bedömningar. Men nu är det alltså bevisat att journalister medvetet driver en linje medan nyhetsupplysning blir satt i andra rummet.
Ekots granskning
Ekot har gjort en stor granskning varav man kan sluta bl.a. följande:
* Mona Sahlin och Socialdemokraterna har fått mycket mera negativ publicitet i medierna under det senaste året, än vad Fredrik Reinfeldt och moderaterna fick i opposition.
* Nästan tre av tio artiklar och inslag om Mona Sahlin i de stora medierna har varit negativa under de senaste tolv månaderna.
* Socialdemokratin har nämnts betydligt oftare än Moderaterna gjorde i opposition, men publiciteten är ofta negativ.
Konsekvent snedvridning i borgerlig favör
M.a.o. borgerliga tidningar skriver helt enkelt ner Mona Sahlin och socialdemokraterna och skriver upp Fredrik Reinfeldt och moderatalliansen. Precis så enkelt som jag alltid påstått genom att bara läsa innantill i tidningarna. Redan 2006 strax före valet så konstaterades att borgerliga tidningar gynnade moderatalliansen och mnissgynnade socialdemokraterna och att detta kunde avläsas direkt i opinionssiffrorona (http://www.dn.se/opinion/debatt/dagens-nyheter-gynnar-de-borgerliga-pa-nyhetsplats-1.509222). Det är alltså inget nytt fenomen som Ekot klarlagt men det är intressant att se att den oriktiga
journalistiken i borgerliga tidningar håller i sig och nu kan anses vara fastlagda huvudprinciper.
Patetiska bortförklaringar
Det är patetiskt att höra Reinfeldts bortförklaringar: Vi inledde en historisk fördjupning av vårt allianssamarbete som byggde på 16 stycken tunga överenskommelser där vi gjorde upp i sak. Sanningen är ju den att det gällde enkla ramöverenskommelser som inte på något ifrågasattes utan i sin helhet inflöt i insmickrande tidningstexter med stora bilder med de leende fyra partiledarna. Den mediala överenskommelsen rörde inte mindre än 16 olika avsnitt - ett rekorderligt reklamsamarbete som ledde till bilden av en aktiv borgerlighet.
Kent Asp kan inget om fotboll
Medieprofessorn Kent Asp tror att felet till stor del ligger hos Socialdemokraterna själva. De har gjort självmål bland annat i turerna kring samarbetet med vänsterpartiet och i AMF-affären. Hur en mediaprofessor kan beskriva turerna kring samarbetet med vänsterpartiet som självmål är en gåta. Vad Mona Sahlin gjorde var ju att lyssna på medlemmarnas åsikter och ställa om sin kurs efter den. Men Asp är väl så van vid alliansens toppstyrning att varje lyssnande ledare - det där som kallas demokrati - innebär att man släpper in självmål. Ingen har heller förnekat att AMF-historien har skadat LO och socialdemokratin. Men som mediaprofessor borde Asp titta på det märkliga förloppet att Wanjas felgrepp i borgarpressen rönt bra mycket större uppmärksamhet en alla bonusdirektörer och miljonavlönade höga tjänstemän tillsammans.
Vem tjänar på den publicering som skett?
Och vem tjänar på en sådan fördelning av spaltutrymmet? Kan han Asp ha någon fundering om det. Demokratin fungerar dåligt när journalisterna står på etablissemangets sida. Och det är ett praktfullt självmål för all mediaforskning som vägrar att se detta.
De borgarmedias foul-sparkar under påskveckan
Ja bara några exempel. Det var tyst om Reinfeldt när han inte högtidligt citerades att han enligt egen utsago skull tillsammans med Barack Obama förbätta klimatet. Samtidigt så beskrev
* Maria Abrahamsson i SvD 8 april den demokratisk processen inom socialdemokratin "Det rådslås och grupparbetas intensivt...samtidigt håller Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet på att bråka sig fram till ett gemensamt regeringsalternativ... Trots alla Sahlins ansträngningar vill förtroendesiffrorna inte lyfta. Intrycket av att hennes ena nervöst fladdrande hand inte vet vad den andra famlar efter...
* Peter Wolodarski ger 12 april slipad nidbild av socialdemokraterna och särskilt Mona Sahlin, därvid han försöker skrämma väljarna med kommunistspöket... härtill skulle både den socialdemokraternas ekonomiska och utrikes politik ha kapsejsat.. och det talas om ogillad rödgrön intimitet och naturligtvis späs på med "AMF-haveriet".
* Sydsvenskans huvudledare 9 april utmålar Sahlin själv som svag med vagt ledarskap Bodström och Östros som skällande bandhundar när de ger sig på den utomordentliga välfärdspolitik som alliansregeringen gett sitt bomärke. Den 7 april talas om den "destruktiva relationen" mellan Mona och Wanja.
Det onyanserade Monahatet och förföljelsen mot vänsteralternativet - ett hot mot demokratin
Är inte dessa exempel en bra illustration till ekots undersökning. Politiska skribenter som uppenbarligen vet att högerregeringen underminerat hela det solidariska välfärdssystemet genom att höja avgifter och minska eller begränsa ersättningar i socialförsäkringarna, genom att hårdare än vanliga skattebetalare beskatta sjuka, arbetslösa och pensionärer, genom att bedriva en arbetslöshetspolitik där enbart piska gällt och utbildning och vidareutveckling satts åt sidan, genom att öka klyftorna så att de rika blir ännu rikare och de fattigare ännu fattigare. Allt detta har skett medan man mobbat Mona Sahlin och skrivit ner socialdemokratin och höjt Fredrik Reinfeldt och moderatalliansen till skyarna. Dessa tidningarna är inte bara en fara för nyhetsförmedlingen utan för demokratin.
Alla som är läskunniga vet att de över 100 borgerliga dagstidningarna med över 3.000.000 dagsex gynnade högeralliansen inför valet 2006 mot de 16 vänstertidningarna med ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet utgör ca 350.000 ex. Gynnandet avsåg inte bara ledarsticken som var rena
borgarpamfletter utan även båda text och bildmaterial i nyheterna. Inför valet fungerade de borgerliga tidningarna som utbyggda valbroschyrer där man vecka efter vecka publicerade okritiskt återgivna texter från allianskansliets PR-avdelning.
Regering och redaktioner tycker samma
Den kritiska granskningen av regeringen fungerade hyfsat under den socialdemokratiska tiden men efter valet har i stort all översiktlig granskning av högerregeringens politik upphört förmodligen därför att tidningsägarnas - och därmed de anställda journalisternas - synpunkter på ekonomi och samhällsutveckling är desamma som högerregeringens. De "oberoende" borgartidningarna verkar s.a.s. i chefens anda.
Sagt det tidigare
Detta har jag hävdat i en rad bloggar tidigare, senast Husbondens röst - Svenskt Näringsliv för högerregeringen och regeringen för borgerliga media
(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=31790), Journalister och experter har fått det hela om bakfoten - att lyssna till partimedlemmarna hör till demokratins regler! (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26862). Jag skrev också åtskilligt om detta både i samband med valet 2006 och EMU-omröstningen, då journalisterna på alla tidningar var rent ut galna i sina bedömningar. Men nu är det alltså bevisat att journalister medvetet driver en linje medan nyhetsupplysning blir satt i andra rummet.
Ekots granskning
Ekot har gjort en stor granskning varav man kan sluta bl.a. följande:
* Mona Sahlin och Socialdemokraterna har fått mycket mera negativ publicitet i medierna under det senaste året, än vad Fredrik Reinfeldt och moderaterna fick i opposition.
* Nästan tre av tio artiklar och inslag om Mona Sahlin i de stora medierna har varit negativa under de senaste tolv månaderna.
* Socialdemokratin har nämnts betydligt oftare än Moderaterna gjorde i opposition, men publiciteten är ofta negativ.
Konsekvent snedvridning i borgerlig favör
M.a.o. borgerliga tidningar skriver helt enkelt ner Mona Sahlin och socialdemokraterna och skriver upp Fredrik Reinfeldt och moderatalliansen. Precis så enkelt som jag alltid påstått genom att bara läsa innantill i tidningarna. Redan 2006 strax före valet så konstaterades att borgerliga tidningar gynnade moderatalliansen och mnissgynnade socialdemokraterna och att detta kunde avläsas direkt i opinionssiffrorona (http://www.dn.se/opinion/debatt/dagens-nyheter-gynnar-de-borgerliga-pa-nyhetsplats-1.509222). Det är alltså inget nytt fenomen som Ekot klarlagt men det är intressant att se att den oriktiga
journalistiken i borgerliga tidningar håller i sig och nu kan anses vara fastlagda huvudprinciper.
Patetiska bortförklaringar
Det är patetiskt att höra Reinfeldts bortförklaringar: Vi inledde en historisk fördjupning av vårt allianssamarbete som byggde på 16 stycken tunga överenskommelser där vi gjorde upp i sak. Sanningen är ju den att det gällde enkla ramöverenskommelser som inte på något ifrågasattes utan i sin helhet inflöt i insmickrande tidningstexter med stora bilder med de leende fyra partiledarna. Den mediala överenskommelsen rörde inte mindre än 16 olika avsnitt - ett rekorderligt reklamsamarbete som ledde till bilden av en aktiv borgerlighet.
Kent Asp kan inget om fotboll
Medieprofessorn Kent Asp tror att felet till stor del ligger hos Socialdemokraterna själva. De har gjort självmål bland annat i turerna kring samarbetet med vänsterpartiet och i AMF-affären. Hur en mediaprofessor kan beskriva turerna kring samarbetet med vänsterpartiet som självmål är en gåta. Vad Mona Sahlin gjorde var ju att lyssna på medlemmarnas åsikter och ställa om sin kurs efter den. Men Asp är väl så van vid alliansens toppstyrning att varje lyssnande ledare - det där som kallas demokrati - innebär att man släpper in självmål. Ingen har heller förnekat att AMF-historien har skadat LO och socialdemokratin. Men som mediaprofessor borde Asp titta på det märkliga förloppet att Wanjas felgrepp i borgarpressen rönt bra mycket större uppmärksamhet en alla bonusdirektörer och miljonavlönade höga tjänstemän tillsammans.
Vem tjänar på den publicering som skett?
Och vem tjänar på en sådan fördelning av spaltutrymmet? Kan han Asp ha någon fundering om det. Demokratin fungerar dåligt när journalisterna står på etablissemangets sida. Och det är ett praktfullt självmål för all mediaforskning som vägrar att se detta.
De borgarmedias foul-sparkar under påskveckan
Ja bara några exempel. Det var tyst om Reinfeldt när han inte högtidligt citerades att han enligt egen utsago skull tillsammans med Barack Obama förbätta klimatet. Samtidigt så beskrev
* Maria Abrahamsson i SvD 8 april den demokratisk processen inom socialdemokratin "Det rådslås och grupparbetas intensivt...samtidigt håller Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet på att bråka sig fram till ett gemensamt regeringsalternativ... Trots alla Sahlins ansträngningar vill förtroendesiffrorna inte lyfta. Intrycket av att hennes ena nervöst fladdrande hand inte vet vad den andra famlar efter...
* Peter Wolodarski ger 12 april slipad nidbild av socialdemokraterna och särskilt Mona Sahlin, därvid han försöker skrämma väljarna med kommunistspöket... härtill skulle både den socialdemokraternas ekonomiska och utrikes politik ha kapsejsat.. och det talas om ogillad rödgrön intimitet och naturligtvis späs på med "AMF-haveriet".
* Sydsvenskans huvudledare 9 april utmålar Sahlin själv som svag med vagt ledarskap Bodström och Östros som skällande bandhundar när de ger sig på den utomordentliga välfärdspolitik som alliansregeringen gett sitt bomärke. Den 7 april talas om den "destruktiva relationen" mellan Mona och Wanja.
Det onyanserade Monahatet och förföljelsen mot vänsteralternativet - ett hot mot demokratin
Är inte dessa exempel en bra illustration till ekots undersökning. Politiska skribenter som uppenbarligen vet att högerregeringen underminerat hela det solidariska välfärdssystemet genom att höja avgifter och minska eller begränsa ersättningar i socialförsäkringarna, genom att hårdare än vanliga skattebetalare beskatta sjuka, arbetslösa och pensionärer, genom att bedriva en arbetslöshetspolitik där enbart piska gällt och utbildning och vidareutveckling satts åt sidan, genom att öka klyftorna så att de rika blir ännu rikare och de fattigare ännu fattigare. Allt detta har skett medan man mobbat Mona Sahlin och skrivit ner socialdemokratin och höjt Fredrik Reinfeldt och moderatalliansen till skyarna. Dessa tidningarna är inte bara en fara för nyhetsförmedlingen utan för demokratin.
onsdag 8 april 2009
Husbondens röst - Svenskt Näringsliv för högerregeringen och regeringen för borgerliga media
Hur går detta ihop?
Det är en säregen värld den borgerliga mediala: Ekonomisidorna är fulla av små rubriker om direktörer eller högre tjänstemän som än i det ena än i det andra skor sig grovt på bolagens kassa trots att den inte visar vinst. Eller uppgifter om löner som är astronomiska 50 gånger större än en vanlig löntagare. Samtidigt är det stora reportage om Wanja Lundby Wedin, som i och för sig gjort sig skyldig till slarv, men inte på något sätt skott sig själv utan faktiskt fortfarande inte kan unggå det betyg som är omöjligt för finanshajarna, nämligen hederlighet och rättfram kamp för de små i samhället.
Högerregringens bluff om 17 miljarder
Mer konkret söker högerregeringen framstå som generös mot kommunerna och talar på DNdebatt om ”Stödpaket till kommunerna ger tillskott på 17 miljarder” och det låter ju bra när Konjunkturinstitutet sagt ifrån att kommunerna akut behöver minst 8 miljarder. Nu visar det sig att högerregeringen vill ge 7 miljarder för 2010 och 5 miljarder 2011 och lika mycket 2012. Dessutom kan det finnas anledning att härvid anteckna att 85 miljarder förlorar statskassan varje år på det s.k. jobbavdraget, som inte alls har något med jobb att göra utan enbart är en skattesänkning som medför högre beskattning för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Dessutom är kommunernas förvärrade situation med ökning av socialbidragen en direkt följd av regeringens politik beträffande A-kassorna som medfört att nu mer än 500.000 löntagare står utan arbetslöshetsskydd. Reinfeldts och Borgs tongångar skorrar därför skärande falskt.
Borgerliga rädda för facklig-politisk samverkan
Sydsvenskan söker i en ledare under vinjetten faklig-politisk motverkan "Wanja och jag", sade Mona Sahlin 7/4 slå en kil mot den fackliga-politiska samverkan som LO och socialdemokratiska partiet sedan organisationerna bildades har hyllat. "S-raset är inte enbart Lundby-Wedins fel. Vilket somliga socialdemokrater nu vill ha det till... Kanske kan LO och Socialdemokraterna äntligen omvärdera sitt ömsesidiga beroende... Den facklig-politiska samverkan hyllas i röda högtidstal, inte minst på första maj. I ena riktningen går fackliga valarbetare och miljontals stödkronor, i den andra riktningen levereras fackligt aptitlig politik. Båda parters självständighet och trovärdighet kan ifrågasättas... Varken Sahlin eller Lundby-Wedin har gjort något för att förändra denna nära, ibland destruktiva, relation... Sida vid sida. Partiet och LO. S-föreningen och fackklubben. Wanja och jag. Wanja, som jag uppskattar så mycket, sade Mona Sahlin..."
Arbetareparti eller arbetarparti?
Det framgår ganska klart att Sydsvenskan, alliansen trogen såsom s.k. oberoende liberal, är orolig över att Wanja och Mona tar ett samlat grepp. Men Arbetarepartiet Socialdemokraterna är ett parti för arbetare och löntagare medan det "nya arbetarpartiet" för en arbetarpolitik som går ut på att försvaga facket och befästa de välbeställdas ekonomiska förhållanden genom skattesänkningar. Det är inte svårt att se vem uppdragsgivaren är när regeringen passivt åsett lönedumpningens frammarsch och utåt talat kollektivavtalets lov men å andra sidan i Bryssel sagt Nej till ändringar i utstationertingsdirektivet.
Vi skäms för bindningen till arbetare och tjänstemän
Skillnaden är alltså att vi socialdemokrater inte skäms för vår bindning till argetstagarparten medan regeringen så skäms för sin uppdragsgivare att man samtidigt med gärningarna sprider en retorik som liknar den socialdemokratiska.
Men man kan ge programmakarna inom alliansen och journalisterna på borgerliga media en eloge för deras skicklighet att vända på sanningen den som kommer att bli väljarnas hårda verklighet när mer än 500.000 står utan A-kassa och arbetslösheten kommer att gå upp i minst 12 procent enligt Borgs egen prognos, välfärden, det sociala omhändertagandet och den kommunala servicen kommer att krympas till minimum samtidigt som högerregeringen varje år förslösar 85 miljarder på jobbskatteavdraget som hittills inte skapat ett enda nytt jobb - ja mer än i den Reinfeldtska retoriken förståss.
Det är en säregen värld den borgerliga mediala: Ekonomisidorna är fulla av små rubriker om direktörer eller högre tjänstemän som än i det ena än i det andra skor sig grovt på bolagens kassa trots att den inte visar vinst. Eller uppgifter om löner som är astronomiska 50 gånger större än en vanlig löntagare. Samtidigt är det stora reportage om Wanja Lundby Wedin, som i och för sig gjort sig skyldig till slarv, men inte på något sätt skott sig själv utan faktiskt fortfarande inte kan unggå det betyg som är omöjligt för finanshajarna, nämligen hederlighet och rättfram kamp för de små i samhället.
Högerregringens bluff om 17 miljarder
Mer konkret söker högerregeringen framstå som generös mot kommunerna och talar på DNdebatt om ”Stödpaket till kommunerna ger tillskott på 17 miljarder” och det låter ju bra när Konjunkturinstitutet sagt ifrån att kommunerna akut behöver minst 8 miljarder. Nu visar det sig att högerregeringen vill ge 7 miljarder för 2010 och 5 miljarder 2011 och lika mycket 2012. Dessutom kan det finnas anledning att härvid anteckna att 85 miljarder förlorar statskassan varje år på det s.k. jobbavdraget, som inte alls har något med jobb att göra utan enbart är en skattesänkning som medför högre beskattning för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Dessutom är kommunernas förvärrade situation med ökning av socialbidragen en direkt följd av regeringens politik beträffande A-kassorna som medfört att nu mer än 500.000 löntagare står utan arbetslöshetsskydd. Reinfeldts och Borgs tongångar skorrar därför skärande falskt.
Borgerliga rädda för facklig-politisk samverkan
Sydsvenskan söker i en ledare under vinjetten faklig-politisk motverkan "Wanja och jag", sade Mona Sahlin 7/4 slå en kil mot den fackliga-politiska samverkan som LO och socialdemokratiska partiet sedan organisationerna bildades har hyllat. "S-raset är inte enbart Lundby-Wedins fel. Vilket somliga socialdemokrater nu vill ha det till... Kanske kan LO och Socialdemokraterna äntligen omvärdera sitt ömsesidiga beroende... Den facklig-politiska samverkan hyllas i röda högtidstal, inte minst på första maj. I ena riktningen går fackliga valarbetare och miljontals stödkronor, i den andra riktningen levereras fackligt aptitlig politik. Båda parters självständighet och trovärdighet kan ifrågasättas... Varken Sahlin eller Lundby-Wedin har gjort något för att förändra denna nära, ibland destruktiva, relation... Sida vid sida. Partiet och LO. S-föreningen och fackklubben. Wanja och jag. Wanja, som jag uppskattar så mycket, sade Mona Sahlin..."
Arbetareparti eller arbetarparti?
Det framgår ganska klart att Sydsvenskan, alliansen trogen såsom s.k. oberoende liberal, är orolig över att Wanja och Mona tar ett samlat grepp. Men Arbetarepartiet Socialdemokraterna är ett parti för arbetare och löntagare medan det "nya arbetarpartiet" för en arbetarpolitik som går ut på att försvaga facket och befästa de välbeställdas ekonomiska förhållanden genom skattesänkningar. Det är inte svårt att se vem uppdragsgivaren är när regeringen passivt åsett lönedumpningens frammarsch och utåt talat kollektivavtalets lov men å andra sidan i Bryssel sagt Nej till ändringar i utstationertingsdirektivet.
Vi skäms för bindningen till arbetare och tjänstemän
Skillnaden är alltså att vi socialdemokrater inte skäms för vår bindning till argetstagarparten medan regeringen så skäms för sin uppdragsgivare att man samtidigt med gärningarna sprider en retorik som liknar den socialdemokratiska.
Men man kan ge programmakarna inom alliansen och journalisterna på borgerliga media en eloge för deras skicklighet att vända på sanningen den som kommer att bli väljarnas hårda verklighet när mer än 500.000 står utan A-kassa och arbetslösheten kommer att gå upp i minst 12 procent enligt Borgs egen prognos, välfärden, det sociala omhändertagandet och den kommunala servicen kommer att krympas till minimum samtidigt som högerregeringen varje år förslösar 85 miljarder på jobbskatteavdraget som hittills inte skapat ett enda nytt jobb - ja mer än i den Reinfeldtska retoriken förståss.
måndag 6 april 2009
Vi sysslar med olaga parkering med man rånar oss
Småfifflet får inte skymma finansskandalen
Vi diskuterar fel saker, säger Johan Ehrenberg i en intressant artikel i Efterarbetet nr 7 2009 under rubriken "Skilda världar - om riskkapitalet fifflande" . Vår upprördhet handlar om slarv, små fiffel och girig dumhet. Men vi diskuterar inte de stora skandalerna, de där som gör att en liten grupp på några få procent av samhället bit för bit överfört våra gemensamma rikedomar till sin privata konton. Han beskriver där bl.a. hur pensionspengar snurrar runt i riskkapitalinvesteringar eftersom "alla fonder vill ju försöka slå index".
Riskkapitalaffärer är våra pengar!
Genom riskbolagsaffärer kan man då få det lilla extra när det går bra och förlora ganska avsevärt nätr det går dåligt. Dessa riskkapitalbolag jagar bara utdelning och fifflar med allt från bokföringar till köp i flera lager av värdelösa eller dåliga fordringar, allt för att åstadkomma stora vinster. Och det rör sig om miljardbelopp. Dessa riskkapitalbolag finns runt alla banker och EGT är exempelvis Wallenbergs. Apropå Wallenberg så mins väl alla programmen i Public service om hur Wallenbergs börjat ta dryga arvoden för familjestiftelsernas placeringar utöver de arvoden som utbetalades för deras arbete i styrelserna i de olika Wallenbergföretagen. Denn "dubbla debitering" har ökat de sista åren och slukar nu stora belopp.
Finns giriga direktörer?
Det finns en annan vinkling på finanskrisen och en av dess orsaker, nämligen giriga direktörer. Den kom i dag 5 april i Dagens Nyheter som på DNdebatt borgerligt skanderade "Skyll inte krisen på giriga direktörer". Man vaknade till vid söndagsgröten och svarade direkt med frågan Vem skulle man annars skylla på när man förstått att finansvärlden dominerades inte längre av ansvarfulla och långsiktigt tänkande investerare utan av rika med sikte på ännu större vinster eller betrodda som belönades med miljonbonusar.
Finanskrisen har sina gärningsmän
När jag läser "det är förstås frestande att hitta syndabockar... men att leta syndabockar är inte särskilt konstruktivt om vi vill ta oss ur krisen", så förstår jag att skribenterna inte förstått ett smack. Finanskrisen är nämligen inte alls någon slags naturkatastrof som ett vulkanutbrott utan har faktiskt reella orsaker Och en av ingredienserna är att det bland finansfolk utvecklats en enastående girighet kombinerad med en ansvarslös vilja att riskera andras pengar för att uppnå kortsiktiga vinster. Ser man detta så kan man inte stämma i ån med lagstiftning som begränsar rörelsefriheten för riskinvesteringar och de astronomiska ersättningarna till bolagsledningarna.
Två leende finansklippare
Jo, DN-artikeln är signerad två leende direktörer, Marcus och Jakob Wallenberg, som just smort kråset med höjda arvoden och ersättningar på olika håll inom Wallenbergssfären.
- "Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål", sa Bill.
- "Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande", kompletterade Bull.
- "Nu pekas näringslivet, bankerna och i synnerhet deras "giriga direktörer" ut som syndabockar. Det är inte särskilt konstruktivt. Ska vi komma ur krisen krävs i stället att vi återupplivar den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning mellan näringsliv och politiker", grät man gemensamt sina krokodiltårar.
Just ersättningens relation till prestation och rimlighet har brustit
Men det är ju just detta som har brustit att ersättningar överstigit all rimlig reson såsom lön för en enskild persons arbete del. Dessutom har dessa ersättningar - med otal exempel från bl.a. Wallenbergsfären - just varit frikopplade från prestation och resultat. När Markus och Jakob fortsätter "vår familj har varit en del av svenskt företagande i 150 år och vi tar, och vill fortsätta ta, ansvar" så handlar det om så uppenbar desinformation att man tar sig för pannan.
DNs intelligenstest
DN har intill artikeln en intelligenstest "Är det bra med bonussystem?" där 3 procent svarat ja, 51 Ja, men bara om det finns krav på motprestation och 47 NEJ. Jag kallar det för intelligenstest eftersom rimligen även en chefsperson måste ge en "motprestation" redan när det gäller den lön han/hon åtnjuter. Däremot har försåtligt nog inte angetts vad bonus skall få för ytterligare krav på prestation. På så sätt anknyter Dagens Nyheter till den försåtliga formuleringen i Wallenbergarnas resonemang. Men det är kanske naturligt med hänsyn till att grundsynen lär vara densamma, om ock något "oberoende".
Vi diskuterar fel saker, säger Johan Ehrenberg i en intressant artikel i Efterarbetet nr 7 2009 under rubriken "Skilda världar - om riskkapitalet fifflande" . Vår upprördhet handlar om slarv, små fiffel och girig dumhet. Men vi diskuterar inte de stora skandalerna, de där som gör att en liten grupp på några få procent av samhället bit för bit överfört våra gemensamma rikedomar till sin privata konton. Han beskriver där bl.a. hur pensionspengar snurrar runt i riskkapitalinvesteringar eftersom "alla fonder vill ju försöka slå index".
Riskkapitalaffärer är våra pengar!
Genom riskbolagsaffärer kan man då få det lilla extra när det går bra och förlora ganska avsevärt nätr det går dåligt. Dessa riskkapitalbolag jagar bara utdelning och fifflar med allt från bokföringar till köp i flera lager av värdelösa eller dåliga fordringar, allt för att åstadkomma stora vinster. Och det rör sig om miljardbelopp. Dessa riskkapitalbolag finns runt alla banker och EGT är exempelvis Wallenbergs. Apropå Wallenberg så mins väl alla programmen i Public service om hur Wallenbergs börjat ta dryga arvoden för familjestiftelsernas placeringar utöver de arvoden som utbetalades för deras arbete i styrelserna i de olika Wallenbergföretagen. Denn "dubbla debitering" har ökat de sista åren och slukar nu stora belopp.
Finns giriga direktörer?
Det finns en annan vinkling på finanskrisen och en av dess orsaker, nämligen giriga direktörer. Den kom i dag 5 april i Dagens Nyheter som på DNdebatt borgerligt skanderade "Skyll inte krisen på giriga direktörer". Man vaknade till vid söndagsgröten och svarade direkt med frågan Vem skulle man annars skylla på när man förstått att finansvärlden dominerades inte längre av ansvarfulla och långsiktigt tänkande investerare utan av rika med sikte på ännu större vinster eller betrodda som belönades med miljonbonusar.
Finanskrisen har sina gärningsmän
När jag läser "det är förstås frestande att hitta syndabockar... men att leta syndabockar är inte särskilt konstruktivt om vi vill ta oss ur krisen", så förstår jag att skribenterna inte förstått ett smack. Finanskrisen är nämligen inte alls någon slags naturkatastrof som ett vulkanutbrott utan har faktiskt reella orsaker Och en av ingredienserna är att det bland finansfolk utvecklats en enastående girighet kombinerad med en ansvarslös vilja att riskera andras pengar för att uppnå kortsiktiga vinster. Ser man detta så kan man inte stämma i ån med lagstiftning som begränsar rörelsefriheten för riskinvesteringar och de astronomiska ersättningarna till bolagsledningarna.
Två leende finansklippare
Jo, DN-artikeln är signerad två leende direktörer, Marcus och Jakob Wallenberg, som just smort kråset med höjda arvoden och ersättningar på olika håll inom Wallenbergssfären.
- "Vi måste slå vakt om möjligheten att erbjuda bonusar som baseras på relevanta, tydliga och begripliga mål", sa Bill.
- "Däremot håller vi med om kritiken mot bonusar som ges utan krav på motprestation, eller rörliga ersättningar som belönar överdrivet risktagande", kompletterade Bull.
- "Nu pekas näringslivet, bankerna och i synnerhet deras "giriga direktörer" ut som syndabockar. Det är inte särskilt konstruktivt. Ska vi komma ur krisen krävs i stället att vi återupplivar den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning mellan näringsliv och politiker", grät man gemensamt sina krokodiltårar.
Just ersättningens relation till prestation och rimlighet har brustit
Men det är ju just detta som har brustit att ersättningar överstigit all rimlig reson såsom lön för en enskild persons arbete del. Dessutom har dessa ersättningar - med otal exempel från bl.a. Wallenbergsfären - just varit frikopplade från prestation och resultat. När Markus och Jakob fortsätter "vår familj har varit en del av svenskt företagande i 150 år och vi tar, och vill fortsätta ta, ansvar" så handlar det om så uppenbar desinformation att man tar sig för pannan.
DNs intelligenstest
DN har intill artikeln en intelligenstest "Är det bra med bonussystem?" där 3 procent svarat ja, 51 Ja, men bara om det finns krav på motprestation och 47 NEJ. Jag kallar det för intelligenstest eftersom rimligen även en chefsperson måste ge en "motprestation" redan när det gäller den lön han/hon åtnjuter. Däremot har försåtligt nog inte angetts vad bonus skall få för ytterligare krav på prestation. På så sätt anknyter Dagens Nyheter till den försåtliga formuleringen i Wallenbergarnas resonemang. Men det är kanske naturligt med hänsyn till att grundsynen lär vara densamma, om ock något "oberoende".
fredag 3 april 2009
Hycklarnas drottning DNs Barbro Hedvall och deras konung SvDs Per Gudmundson
LO-representanter framförde åsikter
I branschtidningen Resumé har förre chefredaktören Anders Gerdin sagt att LO-representanter till honom framfört
* ”Wanja och Erland ville ha en sosse man kunde lita på som debattredaktör”, * ”Man tyckte att sossarnas och LO:s synpunkter inte kom fram tillräckligt”,
* ”Lena Mellin... fick framföra åsikter som de tyckte gick stick i stäv med sossarnas och LO:s linje, och avvek från ledarsidans mer vänliga hållning till partiet och LO",
allt enligt referat i SvDs Per Gudmunsons artikel 3 april "LO | Gärna fri press, men först rejäl pension" (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2689979.svd).
Helle Klein: Inga Krav!
Det hela blir mystiskt då Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein säger i en kommentar till Resumé att "Några krav har aldrig framförts” (http://www.resume.se/nyheter/2009/04/02/nagra-krav-har-aldrig-fram/index.xml). Hon känner inte igen Anders Gerdins uppgifter om att LO:s styrelserepresentanter skulle haft synpunkter på tidningens krönikörer. Det är inte särskilt märkligt att tidningsägare har synpunkter på vad vi skriver i tidningen däremot är det självklart vilka det är som gör tidningen, nämligen tidningens redaktörer. Detta vet både Schibsted och LO. Något krav på enskilda medarbetares avgång har mig veterligt aldrig framförts i styrelsen.
LO får ha åsikter men vi gör tidningen fritt
Några krav på en mer LO-anpassad debattsida har heller aldrig framförts...LO har ett avgörande inflytande på tillsättningen av Aftonbladets politiske chefredaktör. Om LO:s inflytande över henne i arbetet som politisk redaktör säger Helle Klein:
– I ägaravtalet ligger att Aftonbladet ska vara en oberoende s-tidning på ledarplats... Enligt Helle Klein gjorde hon redan från sin första arbetsdag 2001 klart för LO-ledningen att om de på något sätt skulle kräva vissa åsikter på ledarsidan så skulle hon avgå. Detsamma gäller liknande krav från Schibsted. Som opinionsjournalist är jag van vid att maktens män och kvinnor ibland starkt ogillar vad vi skriver. Det är inga problem för mig att folk vädrar sina åsikter bara det är glasklart att det är jag som bestämmer opinionsbildningen på ledarsidan. Detta har fullt ut respekterats av både LO och Schibsted.
Journalistisk hemligstämpling
När jag som intresserad går in för att få tag i ursprungsintervjun så får jag reda på att artikeln är spärrad för insyn för oss vanliga läsare. Jag kan alltså inte kontrollera om dessa journalister bara överdriver eller om det finns fog för kritik. Enligt min mening är det skandal att ett dokument som allmänt diskuteras i pressen inte ges offentlighet genom att branschtidningen "hemligstämplat" det hela. Journalisterna själva vill snacka utifrån hockus pockus. Vi vanliga människor göre oss ej besvär.
Barbro Hedvall saftar på
"Aftonbladet: Visst får LO ha åsikter men..." skriver Barbro Hedvall i en signerad ledare i Dagens Nyheter den 3 april (http://www.dn.se/opinion/signerat/aftonbladet-visst-far-lo-ha-asikter-men--1.836852). Men i korthet - det som Barbro Hedvall gör en saftig trespaltare om - kan man hålla med om att det är en urbota korkad strategi att såsom ägare ha synpunkter på hur tidningens opinionsbildande verksamhet sköts. Å andra sidan är det naturligtvis ljusblått att tro att tidningsägare är mer överseende än andra människor - istället är de lika småsinta och lättstötta som alla.
Krokodiltårar
Barbro Hedvall skildrar det hela:Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO. Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll. I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.
Pressen och journalister är oberoende - gubevars
Men Barbro Hedvall söker förklaringar "kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst. Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval... När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde... Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.
Naturligtvis så blev dom fockade - Jaså inte?!
När Barbro Hedvall utmålat Wanja och Erland som riktiga allsmäktiga mediamoguler så väntar man bara på den slutliga klämmen. Men det det blev bara ett pys eftersom kommentarerna bara rörde några texter av de nämnda och inte föranledde någonting. Om så varit fallet hade Anders Gerdin om det varit någon ruter i honom sagt ifrån redan vid tillfället ifråga. Utan det som de borgerliga tidningarna nu spyr galla över är det som Helle Klein vist anser självklart, nämligen att både Wanja Lundby Wedin och Eland Olausson hade synpunkter på hur LOs och socialdemokratins politik presenterades. Men att tidningens opinionsverksamhet - liksom på DN får hoppas - handlades fritt på redaktionen.
3.000.000 mot 600000 dagsex, varav AB ca 350.000
Men det finns ytterligare en sak att säga. Naturligtvis kan det hos en ansvarig socialdemokratisk politiker finnas en befogad oro för att socialdemokratiska partiets politik inte kommer fram i media. Exempelvis så pågår nu i borgerliga dagstidningar en mobbningskampanj av sällan skådat slag mot vår partiledare Mona Sahlin; där även Barvbro Hedvall bidragit med några grova nålstick. Läget är ju de facto det att de borgerliga tidningarna är över 100 till antalet och i en dagsupplaga på över 3 miljoner dagsex spyr ut en alliansvänlig och vänsterfientlig propaganda. Under sista valrörelsen fungerade tidningarna inkl nyhetssidorna som välmatade valbroschyrer för en borgerlig regering. Detta medan det finns 16 vänstertidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet ca 350.000 ex. Detta ställer måhända Wanjas och Erlands frustration särskilt över Lotta Grönings skriverier i litet annan dager. En tänkare skulle säga att mediasituationen utgör ett allvarligt avbräck för yttrandefriheten och därmed för demokratin. Men så långt tänker man sällan i medikretsar.
Oberoende - ett av tidningssvenskans mest missbrukade ord
Nu säger Barbro Hedvall att detta att borgerliga intressen äger stor del av dagspressen inte betyder något därför att man kallar sig "oberoende". Ja det låter ju sig sägas och är därmed ett av det mest missbrukade ordet i svenska journalistspråket. Är det någon som hört talas om att verka i chefens anda? Tidningsägaren/chefen ger alltså inga order om hur man skall skriva på tidningen men journalisterna vet vad chefen tycker och pennan flödar i denna anda. Barbro Hedvall och Per Gudmunson är talande exempel på detta om man under år följt deras journalistiska verksamhet. Det är också därför som det var ganska hyggligt med medial granskning under den socialdemokratiska regeringstiden medan denna granskning så gott som upphört under högerregeringen med några undantagsfall som endast bekräftar huvudregeln.
Förbättrad CV inför näringslivskarriär
Barbro Hedvall har ytterligare uppmärksammat en sak, nämligen frågan varför Anders Gerdin inget sa när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna. Ja, det är naturligtvis ett för Barbro Hedvall själv näraliggande motiv för sin trespaltare. Men det finns faktiskt en annan mer näraliggande förklaring och det är att Anders Gerdin behöver förbättra sin CV nu när han vill bli mediakonsult för näringslivet.
I branschtidningen Resumé har förre chefredaktören Anders Gerdin sagt att LO-representanter till honom framfört
* ”Wanja och Erland ville ha en sosse man kunde lita på som debattredaktör”, * ”Man tyckte att sossarnas och LO:s synpunkter inte kom fram tillräckligt”,
* ”Lena Mellin... fick framföra åsikter som de tyckte gick stick i stäv med sossarnas och LO:s linje, och avvek från ledarsidans mer vänliga hållning till partiet och LO",
allt enligt referat i SvDs Per Gudmunsons artikel 3 april "LO | Gärna fri press, men först rejäl pension" (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2689979.svd).
Helle Klein: Inga Krav!
Det hela blir mystiskt då Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein säger i en kommentar till Resumé att "Några krav har aldrig framförts” (http://www.resume.se/nyheter/2009/04/02/nagra-krav-har-aldrig-fram/index.xml). Hon känner inte igen Anders Gerdins uppgifter om att LO:s styrelserepresentanter skulle haft synpunkter på tidningens krönikörer. Det är inte särskilt märkligt att tidningsägare har synpunkter på vad vi skriver i tidningen däremot är det självklart vilka det är som gör tidningen, nämligen tidningens redaktörer. Detta vet både Schibsted och LO. Något krav på enskilda medarbetares avgång har mig veterligt aldrig framförts i styrelsen.
LO får ha åsikter men vi gör tidningen fritt
Några krav på en mer LO-anpassad debattsida har heller aldrig framförts...LO har ett avgörande inflytande på tillsättningen av Aftonbladets politiske chefredaktör. Om LO:s inflytande över henne i arbetet som politisk redaktör säger Helle Klein:
– I ägaravtalet ligger att Aftonbladet ska vara en oberoende s-tidning på ledarplats... Enligt Helle Klein gjorde hon redan från sin första arbetsdag 2001 klart för LO-ledningen att om de på något sätt skulle kräva vissa åsikter på ledarsidan så skulle hon avgå. Detsamma gäller liknande krav från Schibsted. Som opinionsjournalist är jag van vid att maktens män och kvinnor ibland starkt ogillar vad vi skriver. Det är inga problem för mig att folk vädrar sina åsikter bara det är glasklart att det är jag som bestämmer opinionsbildningen på ledarsidan. Detta har fullt ut respekterats av både LO och Schibsted.
Journalistisk hemligstämpling
När jag som intresserad går in för att få tag i ursprungsintervjun så får jag reda på att artikeln är spärrad för insyn för oss vanliga läsare. Jag kan alltså inte kontrollera om dessa journalister bara överdriver eller om det finns fog för kritik. Enligt min mening är det skandal att ett dokument som allmänt diskuteras i pressen inte ges offentlighet genom att branschtidningen "hemligstämplat" det hela. Journalisterna själva vill snacka utifrån hockus pockus. Vi vanliga människor göre oss ej besvär.
Barbro Hedvall saftar på
"Aftonbladet: Visst får LO ha åsikter men..." skriver Barbro Hedvall i en signerad ledare i Dagens Nyheter den 3 april (http://www.dn.se/opinion/signerat/aftonbladet-visst-far-lo-ha-asikter-men--1.836852). Men i korthet - det som Barbro Hedvall gör en saftig trespaltare om - kan man hålla med om att det är en urbota korkad strategi att såsom ägare ha synpunkter på hur tidningens opinionsbildande verksamhet sköts. Å andra sidan är det naturligtvis ljusblått att tro att tidningsägare är mer överseende än andra människor - istället är de lika småsinta och lättstötta som alla.
Krokodiltårar
Barbro Hedvall skildrar det hela:Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO. Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll. I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.
Pressen och journalister är oberoende - gubevars
Men Barbro Hedvall söker förklaringar "kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst. Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval... När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde... Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.
Naturligtvis så blev dom fockade - Jaså inte?!
När Barbro Hedvall utmålat Wanja och Erland som riktiga allsmäktiga mediamoguler så väntar man bara på den slutliga klämmen. Men det det blev bara ett pys eftersom kommentarerna bara rörde några texter av de nämnda och inte föranledde någonting. Om så varit fallet hade Anders Gerdin om det varit någon ruter i honom sagt ifrån redan vid tillfället ifråga. Utan det som de borgerliga tidningarna nu spyr galla över är det som Helle Klein vist anser självklart, nämligen att både Wanja Lundby Wedin och Eland Olausson hade synpunkter på hur LOs och socialdemokratins politik presenterades. Men att tidningens opinionsverksamhet - liksom på DN får hoppas - handlades fritt på redaktionen.
3.000.000 mot 600000 dagsex, varav AB ca 350.000
Men det finns ytterligare en sak att säga. Naturligtvis kan det hos en ansvarig socialdemokratisk politiker finnas en befogad oro för att socialdemokratiska partiets politik inte kommer fram i media. Exempelvis så pågår nu i borgerliga dagstidningar en mobbningskampanj av sällan skådat slag mot vår partiledare Mona Sahlin; där även Barvbro Hedvall bidragit med några grova nålstick. Läget är ju de facto det att de borgerliga tidningarna är över 100 till antalet och i en dagsupplaga på över 3 miljoner dagsex spyr ut en alliansvänlig och vänsterfientlig propaganda. Under sista valrörelsen fungerade tidningarna inkl nyhetssidorna som välmatade valbroschyrer för en borgerlig regering. Detta medan det finns 16 vänstertidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet ca 350.000 ex. Detta ställer måhända Wanjas och Erlands frustration särskilt över Lotta Grönings skriverier i litet annan dager. En tänkare skulle säga att mediasituationen utgör ett allvarligt avbräck för yttrandefriheten och därmed för demokratin. Men så långt tänker man sällan i medikretsar.
Oberoende - ett av tidningssvenskans mest missbrukade ord
Nu säger Barbro Hedvall att detta att borgerliga intressen äger stor del av dagspressen inte betyder något därför att man kallar sig "oberoende". Ja det låter ju sig sägas och är därmed ett av det mest missbrukade ordet i svenska journalistspråket. Är det någon som hört talas om att verka i chefens anda? Tidningsägaren/chefen ger alltså inga order om hur man skall skriva på tidningen men journalisterna vet vad chefen tycker och pennan flödar i denna anda. Barbro Hedvall och Per Gudmunson är talande exempel på detta om man under år följt deras journalistiska verksamhet. Det är också därför som det var ganska hyggligt med medial granskning under den socialdemokratiska regeringstiden medan denna granskning så gott som upphört under högerregeringen med några undantagsfall som endast bekräftar huvudregeln.
Förbättrad CV inför näringslivskarriär
Barbro Hedvall har ytterligare uppmärksammat en sak, nämligen frågan varför Anders Gerdin inget sa när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna. Ja, det är naturligtvis ett för Barbro Hedvall själv näraliggande motiv för sin trespaltare. Men det finns faktiskt en annan mer näraliggande förklaring och det är att Anders Gerdin behöver förbättra sin CV nu när han vill bli mediakonsult för näringslivet.
torsdag 2 april 2009
Jag har väntat snart nog ett helt liv på att få gifta mig - Äntligen!
Bred majoritet för riksdagsbeslut
Riksdagen biföll med 261 röster för, 22 mot och 16 avstående propositionen med avskaffande av den s.k. Partnerskapslagen och ändringar i bl.a. Äktenskapsbalken. Det var Kristdemokraterna som var emot med bara en modig ledamot fronderande såsom avstående. 1 centerpartist röstade också nej och inte mindre än 15 moderater avstod. Innebörden är att äntligen från 1 maj så får homosexuella par också få gifta sig i Sverige. Kärleken har segrat!
Homosexualitet var dolt (och skamligt)
När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället. Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem - något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.
En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand, ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.
Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig också barn.
Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna, fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.
Förtrycket öppnade ögonen
När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor. Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att jag inte blundar mig genom livet.
Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i så fall ha en direktlinje. Men en sak är jag övertygad om, nämligen att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är. Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.
Kärleken har segrat! Tack alla som medverkat till att rätt äntligen blev lag.
Riksdagen biföll med 261 röster för, 22 mot och 16 avstående propositionen med avskaffande av den s.k. Partnerskapslagen och ändringar i bl.a. Äktenskapsbalken. Det var Kristdemokraterna som var emot med bara en modig ledamot fronderande såsom avstående. 1 centerpartist röstade också nej och inte mindre än 15 moderater avstod. Innebörden är att äntligen från 1 maj så får homosexuella par också få gifta sig i Sverige. Kärleken har segrat!
Homosexualitet var dolt (och skamligt)
När jag upptäckte att jag var homosexuell var jag 37 år. Ja, just det. Det var nämligen inte så lätt att upptäcka det eftersom homosexualitet på den tiden inte var en del av det etablerade samhället. Många smög med sin läggning. Och jag kände överhuvudtaget ingen dragning till det som talades om som fula gubbar utan kände mig bara litet klumpig i förhållande till flickor och sedan kvinnor. Inte heller förstod jag mig på killsnacket med skrytet om brudar och läckra det ena och det andra. Nej det fanns överhuvudtaget inget i min föreställningsvärld som rymde homosexuell kärlek. Därför testade jag heterosexuell och det är jag glad för då jag genom mitt samboende med kvinnor lärt mig hur det är att leva i par och samarbeta i ett hem - något som inte förunnades flera av min homosexuella vänner.
En bedårad 37-åring (men rädd)
När jag alltså i 37 års ålder blev kär i en man så förstod jag först inte vad det var och uppslukades sedan i en drömlik försenad tonårstid. Jag var dock så rädd att jag levde under falsk namn i homosexuella kretsar på kvällstid och på dagtid som den städade juristen Bo Widegren. Denna tid var hemsk p.g.a rädslan för att bli nedslagen, för att bli fockad från jpbbet, för att vänner skulle vända mig ryggen, för att min familj skulle förneka mig, ja för allt. Men samtidigt underbar då jag genast träffade flera fina män som jag i dag är innerligt tacksamma mot för deras generositet och ömhet att vägleda den vilsne 37-åringen som var så nervös och uppgav sig vara Sven Gustavsson, jobbare från Norrland i den homosexuella kärlekens mysterier. Jag fick ju snart lära mig att det jag lärt mig tillsammans med kvinnliga bekanta att man kunde hålla varandra i hand, ge en öm smekning och än värre pussas var strängeligen förbjudet eftersom det kunde väcka folks hat och våldshandlingar. Men också det sköna att vara med en man i vardagen och få smekningar på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.
Homosexuella socialister
Gudskelov så började jag genast arbeta sexualpolitiskt i Homosexuella socialister och gick då också i en medvetandehöjande grupp inom RFSL där vi stöttade varandra. Jag insåg nämligen snabbt att om jag höll min identitet hemlig så skulle jag ha svårare att hitta Mannen i mitt liv. Dessutom skulle ett sådant förhållningssätt innebära att jag kände skam för min egen sexuella läggning och kan man tänka sig något mer destruktivt än att förneka en så stor del av sin personlighet. Därför fick mina arbetskamrater svälja första förvåningen snabbt då jag hade min pojkvän i fotoramen på skrivbordet på tjänsterummet och också tog med honom på juristföreningens fester. Av mina vänner blev det en snabb selektion de som inte trivdes med den nye Bo och de som gav blanka faen i med vem jag delade säng. Min familj var svårare. Min bror skällde ut mig därför att jag nu rasat från den storebrorspiedestal där han placerat mig, min syster teg men förhöll sig vänlig, min mamma börja klaga på vad hon gjort för fel och ojjade sig över att jag nu inte skulle bidra till skaran av barnbarn och min pappa teg i fyra år. När jag berättade för mina föräldrar så sa jag stolt (och litet arrogant) att jag skall som jurist arbeta för att jag skall få gifta mig och kanske skaffar jag mig också barn.
Partnerskapslag
Mina båda föräldrar han uppleva att jag på Socialstyrelsens uppdrag skissade på olika förslag, ett till sambolag och ett på ändringar i äktenskapsbalken. Detta utmynnade genom en parlamentarisk utredning så småningom i en partnerskapslag som trädde i kraft 1 januari 1995. Den 9 januari det året "partnade" jag mig med min nuvarande man. Vi är överens om att efter den 1 maj i år så skall vi överföra vårt partnerskap till äktenskap. Under åren har jag också tillsammans med en kvinna, som lever i samboförhållande med en kvinna, fått en dotter som numera är 15 år och till stor glädje för både mig och min partner. Mitt löfte till mina föräldrar är snart alltså uppfyllt.
Förtrycket öppnade ögonen
När jag upptäckte min homosexualitet och de närmaste åren när jag mer och mer insåg det förtryck som vi homosexuella fick utstå så blev jag förbannad på samhället som så nonchalerade en stor grupp medmänniskor. Nu känner jag mig enbart tacksam för det eftersom upplevelsen av förtrycket öppnat ögonen på mig för andra fördomar och missförhållanden i samhället. Jag kunde lika väl blivit en intetseende borgarbracka som stängde villadörren till alla orättvisor i samhället. Känner man förtrycket och fördomarna i sitt eget skinn så kan man antingen försöka försköna verkligheten eller också se den och jobba politiskt för förändringar. Jag har alltså min homosexuella läggning att tacka för att jag inte blundar mig genom livet.
Att bli älskad av en fin man
Men den största gåvan som min homosexuella läggning fört med sig är att jag sedan 1981 har haft världens finaste man som livspartner. 28 år. Det har inte alltid varit en dans men oftast och när det varit svårt så har vi faktiskt använt det svåra för att stärka vårt förhållande. Jag är inte vad man kallar religiös och framförallt vill jag inte fastna i kyrkans växel utan vill i så fall ha en direktlinje. Men en sak är jag övertygad om, nämligen att Kärlekens Gud ler vänligt mot alla älskande, homo- som heterosexuella par. Och för detta att jag får leva med Pelle är jag innerligt tacksam - livets största gåva att bli älskad för den man är. Därför tänker vi nu ansöka om att befästa detta med äktenskap. Men Pelle hinner bli 63 år och jag nästan 70 innan det går i fullbordan.
Kärleken har segrat! Tack alla som medverkat till att rätt äntligen blev lag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
