Moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson har främst gjort sig känd för en sak, nämligen att i olika sammanhang yrka konstiga avdrag i sin egen deklaration, senast drygt 160.000 för sin 17-åriga sons internatskola på Sigtuna humanistiska läroverk (där kungen gick i skola). Hennes jippo att nu med stora ord angripa grundlagsarbetet är mycket populistiska floskler och mindre konkreta förslag.
Under rubriken "Svensk maktkoncentration är den värsta i hela OECD" skriver hon på DNdebatt den 25 mars bl.a. följande: Sverige har en unikt maktlös riksdag. Sverige utmärker sig ... genom att vara det enda landet i OECD som saknar en reell maktdelning. Vår grundlag är byggd på principen om maktkoncentration i stället för maktdelning. Utan en genomgripande förändring av vårt parlamentariska system kommer riksdagen att förbli ett transportkompani... Hon kräver att regeringen Reinfeldt vidtar åtgärder för att vitalisera demokratin. Bland annat kritiserar hon att riksdagen ska utse statsminister eftersom det skapar ett skadligt beroende av regeringen.
Av detta följer att Anne-Marie Pålson helt enkelt vill avskaffa parlamentarismen. Tydligen är det kungen eller en direktvald amerikansk president Bush som är de tänkbara alternativen. Man tar sig för pannan.
Och hur skall då Anne-Marie Pålson få litet mera stake i "transportkompaniet"? Ja när det väl kommer till kritan så begränsar hon sin reformering av statsskicket till tre konkreta förslag:
1) införandet av en författningsdomstol.
2) medborgarrätt att initiera folkomröstningar
3) ökat inslag av personval
1) Författningsdomstol innebär ingen ökning av riksdagens makt utan överför tvärtom en del makt till en oparlamentarisk instans med opolitiska jurister - och vad jurister kan ställa till med har vi ju sett beträffande EG-domstolen. Dessutom är hennes förslag inte sakligt motiverat eftersom svensk domstol är skyldig att inför varje aktuellt fall pröva huruvida den åberopade lagstiftningen är förenlig med grundlagen och numer även med EG-rätten. En sådan författningsprövning som Pålsson efterlyser finns alltså redan! Så så var det med det.
2) Folkomröstningar innebär inte någon ökning av parlamentets inflytande utan tvärtom minskar den representativa demokratins makt. Men, varför inte fler folomröstningar. Det skulle garanterat ha stjälpt det nya Lissabonfördraget som nu smygs igenom av regeringen och riksdagen. Och det vore ju bra!
3) Ökat inslag av personval ökar knappast riksdagens inflytande menväl att antalet ledamöter med udda, litet lokala intressen mer kom att prägla riksdagsarbetet. Det är bara dum populism - enligt min mening - att tala om riksdagen som ett transportkompani. Dessutom tyder det på att man inte vet ett dugg om vare sig riksdagsarbetet eller arbetet inom partierna. De flesta riksdagsledamöter deltar ju och utgör stommen i partiarbetet och utför ett gott arbete med granskning, tillägg och partiöverenskommelser i utskotten. Detta måste Anne-Marie Pålson veta om, varav man drar slutsatsen att hon talar mot bättre vetande.
Anne-Marie Pålsson låter bara en luftballong med hennes eget namn gå till väders. Litet kusligt eller lustigt - beroende var man befinner sig - att flera som borde vara mer sakkuniga kliver på det reklamjippot!
söndag 30 mars 2008
fredag 28 mars 2008
Har "sossetänkandet" åstadkommit "Svensk massflykt från ansvar"?
I Svenska Dagbladet 26/3 finns en artikel "Svensk massflykt från ansvar" om en ny bok med titeln "Det är inte mitt fel", skriven av teologie doktorn och etikforskaren vid Lunds Universitet Ann Heberlein, där hon lämnat allt vad teologi och etik handlar om och spyr ut sin galla över bristande ansvar och vad hon kallar "sossetänkande". Det är naturligt att detta faller i god jord hos SvDs läsare och konservativa krafter gillar att anklaga små arbetslösa och sjuka för bristande moral medan storfräsarna med miljonförmåner inom bolagssfären bara är smarta.
"De är offer för något - rasistiska strukturer, droger, kärlekslösa föräldrar, ett dåligt självförtroende. Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt", skriver hon. "Jag är politiskt obunden. Men det är inte en överdrift att säga att fenomenet bottnar i vad jag vill kalla för ett sossetänkande. Curlingföräldrarna har bidragit genom att tuta i barnen att livet inte har några begränsningar. Du kan allt!..Man vet vilka rättigheter man har men är inte lika intresserad av skyldigheterna"
Jag menar att bristande ansvarstagande väl är värt att diskutera men knappast med lättköpta poänger där etikforskaren Ann Heberlein - lustigt nog med hänsyn till ämnet - helt skyller ifrån sig på "sossarna" och "curlingföräldrarna". Om vi nu sållar bort det kvasipsykologiska och kvasietiska så finns det korn värda att föra vidare i Ann Heberleins framställning. Det är synd bara att Ann Heberlein på detta sätt klart tar blockvis ställning såsom borgerlig propagandist och dessutom utan tillämpning av vare sig teologi eller etik vräker ur sig onyanserade och lättköpta moralismer.
Men bredvid artikeln finns som någon slags faktaruta Ann Heberleins åtta råd, vilka väl kan tas till utgångspunkt för en nog så intressant och nyanserad debatt:
1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.
Sant men det får inte hindra att jag testar min förmåga och kanske kastar mig in i projekt som kanske sporrar mig eller för mig är värt ett försök.
2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.
Sant när det gäller att "älta" orättvisor men det innebär inte att jag politiskt eller personligen ger upp kampen mot orättvisor såsom att kakan fördelas orättvist mellan rika och fattiga.
3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.
Detta är en viktig regel inte minst när det gäller politiska val. Vilka är de krafter som ser till att kakan fördelas bland dem som redan är mätta medan andra får får nöja sig med smulor? Vilka är de krafter som i samhället helt enkelt vill se till att samhällets kaka fördelas mer rättvist? Vilka är de krafter i samhället som verkar för att de flesta skall ha det bra i samhället? Så riktigt man kan välja och ta ansvar för sina val. Även konsekvenser att vissa gynnas och andra missgynnas måste man ta ansvar för.
4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.
Ja, så långt som att jag skall ta mina egna skuldkänslor på allvar håller jag med, också att det ger mig en moralisk identitet. Men andras? Är de inte till för de andras skull? När jag säger att ta mina egna skuldkänslor på allvar så menar jag inget passivt fastställande av ett barometervärde. Utan jag skulle snarare vilja begrunda skuldkänslornas innehåll och värdera dem för att sålla bort ogräset i överjaget skapat genom tillkortakommanden med vuxensamhället i förgången tid. Endast de skuldkänslor som passerat den kontrollen är förmodligen ägnat att vara kompass för moralen.
5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.
Detta hänger samman med föregående och jag håller med utom beträffande det sista. I och för sig tycker jag att man skall förlita sig på sig själv men jag hävdar att solidaritet och förlitan på "systemet" är en viktig ingrediens i ett social välutvecklat samhälle.
6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.
Denna punkt ser jag inget värde i. Självklart skall man vara generös med beröm. Jag kan däremot inte se att klander har ett egenvärde när det gäller människor i allmänhet; kanske är det annorlunda med dem man har nära. Däremot är det naturligtvis riktigt att säga sin mening om vad andra människor framför för åsikter. Men att klandra männsikor är att ge sig in i deras privata sfär. Att klandra någon med påståendet du är dum är för mig oriktigt medan det är att ta en person på allvar att invända mot en åsikt som man tycker dum i vart fall om man talar om orsaken till värdeomdömet.
7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.
Förstår inte hopklumpandet av altruism och egoism. Men tror på samarbete, ömsesidighet men också på altruism eftersom man inte alltid kan räkna med att få något i gengäld. Det är väl detta som kallas solidaritet och det tycker jag vi skall odla.
8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.
Det här tycker jag är oerhört viktigt och med denna regel fördjupad framstår övriga 7 regler som ganska överflödiga, eller kanske mer som broderingar på samma ämne. Har man inte självrespekt så kan man inte respektera andra. Och har man inte självrespekt så blir ens maktutövande gärna maktmissbruk. Jag skriver gärna under på att man inte skall låta andra kränka mig, vilket bl.a. innebär att inte låta andra bestämma inom min privata sfär på samma sätt som jag måste respektera andras privata sfär.
"De är offer för något - rasistiska strukturer, droger, kärlekslösa föräldrar, ett dåligt självförtroende. Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt", skriver hon. "Jag är politiskt obunden. Men det är inte en överdrift att säga att fenomenet bottnar i vad jag vill kalla för ett sossetänkande. Curlingföräldrarna har bidragit genom att tuta i barnen att livet inte har några begränsningar. Du kan allt!..Man vet vilka rättigheter man har men är inte lika intresserad av skyldigheterna"
Jag menar att bristande ansvarstagande väl är värt att diskutera men knappast med lättköpta poänger där etikforskaren Ann Heberlein - lustigt nog med hänsyn till ämnet - helt skyller ifrån sig på "sossarna" och "curlingföräldrarna". Om vi nu sållar bort det kvasipsykologiska och kvasietiska så finns det korn värda att föra vidare i Ann Heberleins framställning. Det är synd bara att Ann Heberlein på detta sätt klart tar blockvis ställning såsom borgerlig propagandist och dessutom utan tillämpning av vare sig teologi eller etik vräker ur sig onyanserade och lättköpta moralismer.
Men bredvid artikeln finns som någon slags faktaruta Ann Heberleins åtta råd, vilka väl kan tas till utgångspunkt för en nog så intressant och nyanserad debatt:
1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.
Sant men det får inte hindra att jag testar min förmåga och kanske kastar mig in i projekt som kanske sporrar mig eller för mig är värt ett försök.
2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.
Sant när det gäller att "älta" orättvisor men det innebär inte att jag politiskt eller personligen ger upp kampen mot orättvisor såsom att kakan fördelas orättvist mellan rika och fattiga.
3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.
Detta är en viktig regel inte minst när det gäller politiska val. Vilka är de krafter som ser till att kakan fördelas bland dem som redan är mätta medan andra får får nöja sig med smulor? Vilka är de krafter som i samhället helt enkelt vill se till att samhällets kaka fördelas mer rättvist? Vilka är de krafter i samhället som verkar för att de flesta skall ha det bra i samhället? Så riktigt man kan välja och ta ansvar för sina val. Även konsekvenser att vissa gynnas och andra missgynnas måste man ta ansvar för.
4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.
Ja, så långt som att jag skall ta mina egna skuldkänslor på allvar håller jag med, också att det ger mig en moralisk identitet. Men andras? Är de inte till för de andras skull? När jag säger att ta mina egna skuldkänslor på allvar så menar jag inget passivt fastställande av ett barometervärde. Utan jag skulle snarare vilja begrunda skuldkänslornas innehåll och värdera dem för att sålla bort ogräset i överjaget skapat genom tillkortakommanden med vuxensamhället i förgången tid. Endast de skuldkänslor som passerat den kontrollen är förmodligen ägnat att vara kompass för moralen.
5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.
Detta hänger samman med föregående och jag håller med utom beträffande det sista. I och för sig tycker jag att man skall förlita sig på sig själv men jag hävdar att solidaritet och förlitan på "systemet" är en viktig ingrediens i ett social välutvecklat samhälle.
6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.
Denna punkt ser jag inget värde i. Självklart skall man vara generös med beröm. Jag kan däremot inte se att klander har ett egenvärde när det gäller människor i allmänhet; kanske är det annorlunda med dem man har nära. Däremot är det naturligtvis riktigt att säga sin mening om vad andra människor framför för åsikter. Men att klandra männsikor är att ge sig in i deras privata sfär. Att klandra någon med påståendet du är dum är för mig oriktigt medan det är att ta en person på allvar att invända mot en åsikt som man tycker dum i vart fall om man talar om orsaken till värdeomdömet.
7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.
Förstår inte hopklumpandet av altruism och egoism. Men tror på samarbete, ömsesidighet men också på altruism eftersom man inte alltid kan räkna med att få något i gengäld. Det är väl detta som kallas solidaritet och det tycker jag vi skall odla.
8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.
Det här tycker jag är oerhört viktigt och med denna regel fördjupad framstår övriga 7 regler som ganska överflödiga, eller kanske mer som broderingar på samma ämne. Har man inte självrespekt så kan man inte respektera andra. Och har man inte självrespekt så blir ens maktutövande gärna maktmissbruk. Jag skriver gärna under på att man inte skall låta andra kränka mig, vilket bl.a. innebär att inte låta andra bestämma inom min privata sfär på samma sätt som jag måste respektera andras privata sfär.
tisdag 25 mars 2008
Aja baja, Mona Sahlin!
säger Per T. Ohlsson i sin mästrande söndagskrönika i Sydsvenskan 23/3 "En lek med eld" apropå att Mona Sahlin varit huvudtalare på Kollektivavtalets dag: Mot bakgrund av hennes insatser på 90-talet framstod det som lite märkligt att hon den dagen framträdde vid en EU-kritisk manifestation i Stockholm. Byggnads och andra LO-förbund anordnade för fjärde året "Kollektivavtalets dag". Sahlin förklarade att hon förstår att svenska löntagare är oroliga efter EG-domstolens dom i Vaxholmsärendet. Hon lovade att ta strid för den svenska modellen och upprepade kravet att den borgerliga regeringen omgående klargör att svenska kollektivavtal gäller i Sverige.
PerTe ondgör sig också över att s-riksdagsmännen Bo Bernhardsson och Morgan Johansson 3/3 skrev i DN att EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, inte bör ratificeras förrän "Vaxholmsfrågan är löst". Han anför att Bernhardssons och Johanssons artikel dessutom "byggde på en präktig självmotsägelse. De inledde med att domen "är svårtydd". Sedan slog de själva fast att den är "ett solklart exempel" på att EG-domstolen lägger sig i för mycket. Domen kan inte gärna vara både svårtydd och solklar." Vad s-skribenterna sa var att domen var svårtydd i meningen att dess juridiska konsekvenser var svåröverblickbara och att man därför inte borde ratificera Lissabonfördraget förrän frågan om kollektivtalens giltighet var klarlagd. Däremot var den just ett exempel på att EG-domstolen lägger sig i för mycket av det som rimligen måste bestämmas lokalt. PerTe visar återigen att han är ganska korkad då han han anstränger sig att missförstå en text för att det skall passa in i hans illvilliga beskrivning.
Därefter gör PerTe skamgreppet påstå att manifestationerna beror på att den socialdemokratiska ledningen dels vill knyta de EU-kritiska närmare till sig och "läka såren" från EU-omröstningen dels ock avser att locka tillbaka de LO- och SAP-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna. Detta utvecklar han i flera spalter. Han t.o.m. med viss inlevelse frågar sig varför "den socialdemokratiska retoriken är så uppskruvad". EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden... I lätt konspiratoriska ordalag anklagas den moderatledda regeringen för att använda domstolen som politisk murbräcka, inte bara mot kollektivavtalen, utan även mot den sociala bostadspolitiken och presstödet. Påståendet att den svenska modellen hotas är under alla omständigheter en rejäl överdrift. En av Sveriges främsta och mest erfarna experter på arbetsrätt, professor emeritus Tore Sigeman i Uppsala, har analyserat Lavaldomen (Lag & Avtal 30/1). Hans slutsats: "På den vanliga svenska arbetsmarknaden kan avtalsmodellen inte anses hotad."
Vad PerTe förtiger - förutom att Sigeman är kunnig i arbetsrätt - är att han uppträdde i Lavallmålet som rättsligt biträde till det lettiska byggföretaget på uppdrag av Svenskt Näringsliv, vilket kan ha inverkat på objektiviteten i hans analys. Dessutom nämner PerTe inte med en stavelse att en rad andra arbetsrättsjurister uttalat sig och att det inte finns någon enhetlig uppfattning om hur vaxholmsdomen skall tolkas. Bernhardssons och Johanssons påstående i DN-artikeln att domen är svårtydd är därför väldokumenterat.
Men PerTes syfte är alltså att med en hel rad skenresonemang ifrågasätta ärligheten i den massiva protesten mot EG-domstolens utslag både från arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. Om man istället utgår från uttalandet På Kollektivatalets dag: Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade. PerTe påstår att Mona Sahlin knappast står bakom uttalandet. Varför det? Varför tror de borgerliga skribenterna aldrig på vad man säger från vänsterhåll. Finns det verkligen vid närmare eftertanke något märkligt i uttalandet? Framstår det inte snarare som självklart riktigt och välunderbyggt? Är det överhuvudtaget någon i hela Sverige som trott att det skulle bli knepigt att tillämpa svensk arbetsrätt med hänsyn till vårt medlemsskap i EU? Man kan fortsätta att fråga finns det någon som trott att vår alkhol- och spelpolitik skulle ifrågasättas. Finns någon som trott att vi inte själva skulle få bestämma om bostadssubventioner och presstöd?
Är det då så orimligt att man som vänsterpolitiker och EU-vän blir allvarligt oroad över utvecklingen inom EU. EG-domstolens utslag ifråga om alkohol, spel och nu arbetsrätt innebär en allvarlig inblandning i det som ankommer på våra demokratiskt valda politiker, nämligen att göra de avvägningar som beslutas av riksdag och regering, landsting eller kommunalfullmäktige. När medlemsfrågan avgjordes var det demokratiska underskottet inte klarlagt så som nu. Ingen människa kunde föreställa sig att domstolen skulle avprioritera sociala och arbetsrättliga hänsyn till förmån för den enda principen om fri konkurrens in absurdum. Så som domstolen själv dömt i flera olika utslag kan man svårligen göra annan tolkning än att man i sann Milton Friedmansk anda låter alla andra hänsyn vika till förmån för en rå, hänsynslös kapitalism där juridiken används för att tillrättalägga för de maktägande ekonomiska intressena i samhället.
PerTe menar att det är helt orättvist att EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden eftersom EU också är en rättslig gemenskap. Jo det är nog sant men EG-rätten bygger på ett antal fördragstexter som till sitt innehåll kan liknas vid ett antal paroller om fri konkurrens, fri rörlighet osv. Dessa har inte något i fördragen närmare beskrivet innehåll. De kan snarare liknas vid kapitelrubriker i den svenska lagen. Däremot saknas själva lagtexten Den utformas istället av 9 manliga domare i EG-domstolen när ett fall aktualiseras. Man inte bara dömer utan man konstruerar samtidigt lagtexten. Jag har tidigare formulerat det så att egentligen finns inte EG-rätten annat än i huvudet på EG-domarna. Dessutom finns det ett antal olika "paroller" och domstolen gör själv den inbördes prioriteringen. Inte heller kan den demokratiskt valda delen, EU-parlamentet, korrigera ett domslut genom att införa ny lagstiftning på det sätt som Sveriges riksdag kan korrigera svenska Högsta domstolen. Detta medför att domstolsmakten utövas utan demokratisk kontroll.
EG-rätten utökas dessutom av en ständig ström av direktiv av olika valör som tillkomer i en administrativ process med Kommissionen och i vissa fall Rådet som avsändare. Inte heller denna typ av lagstiftning fyller rimliga krav på att granskas genom en demokratisk process. EG-rätten utvecklas härigenom till en svårgenomtränglig snårskog i vilken det är omöjligt att klara sig utan kvalificerad jurisdisk rådgivning. Även detta gynnar penningstarka intressen och undergräver demokratin.
Den rättsliga gemenskap, som PerTe talar om, är i dag ett av största demokratiska problemen i EU som kommer att undergräva både medborgarnas inflytande och förtroende för gemenskapen. Att inse och påtala detta är enligt min mening att vara en sann vän av europeisk gemenskap. Medan den huvudlösa demagogin kommer att bringa EU i fördärvet.
Därför Mona Sahlin, du har anledning att vara orolig för hur de s.k. EU-vännerna saboterar ett utvecklingsarbete med vår EU-gemenskap. Det är inte att leka med elden att se verkligheten och göra något åt den.
PerTe ondgör sig också över att s-riksdagsmännen Bo Bernhardsson och Morgan Johansson 3/3 skrev i DN att EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, inte bör ratificeras förrän "Vaxholmsfrågan är löst". Han anför att Bernhardssons och Johanssons artikel dessutom "byggde på en präktig självmotsägelse. De inledde med att domen "är svårtydd". Sedan slog de själva fast att den är "ett solklart exempel" på att EG-domstolen lägger sig i för mycket. Domen kan inte gärna vara både svårtydd och solklar." Vad s-skribenterna sa var att domen var svårtydd i meningen att dess juridiska konsekvenser var svåröverblickbara och att man därför inte borde ratificera Lissabonfördraget förrän frågan om kollektivtalens giltighet var klarlagd. Däremot var den just ett exempel på att EG-domstolen lägger sig i för mycket av det som rimligen måste bestämmas lokalt. PerTe visar återigen att han är ganska korkad då han han anstränger sig att missförstå en text för att det skall passa in i hans illvilliga beskrivning.
Därefter gör PerTe skamgreppet påstå att manifestationerna beror på att den socialdemokratiska ledningen dels vill knyta de EU-kritiska närmare till sig och "läka såren" från EU-omröstningen dels ock avser att locka tillbaka de LO- och SAP-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna. Detta utvecklar han i flera spalter. Han t.o.m. med viss inlevelse frågar sig varför "den socialdemokratiska retoriken är så uppskruvad". EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden... I lätt konspiratoriska ordalag anklagas den moderatledda regeringen för att använda domstolen som politisk murbräcka, inte bara mot kollektivavtalen, utan även mot den sociala bostadspolitiken och presstödet. Påståendet att den svenska modellen hotas är under alla omständigheter en rejäl överdrift. En av Sveriges främsta och mest erfarna experter på arbetsrätt, professor emeritus Tore Sigeman i Uppsala, har analyserat Lavaldomen (Lag & Avtal 30/1). Hans slutsats: "På den vanliga svenska arbetsmarknaden kan avtalsmodellen inte anses hotad."
Vad PerTe förtiger - förutom att Sigeman är kunnig i arbetsrätt - är att han uppträdde i Lavallmålet som rättsligt biträde till det lettiska byggföretaget på uppdrag av Svenskt Näringsliv, vilket kan ha inverkat på objektiviteten i hans analys. Dessutom nämner PerTe inte med en stavelse att en rad andra arbetsrättsjurister uttalat sig och att det inte finns någon enhetlig uppfattning om hur vaxholmsdomen skall tolkas. Bernhardssons och Johanssons påstående i DN-artikeln att domen är svårtydd är därför väldokumenterat.
Men PerTes syfte är alltså att med en hel rad skenresonemang ifrågasätta ärligheten i den massiva protesten mot EG-domstolens utslag både från arbetarrörelsens fackliga och politiska gren. Om man istället utgår från uttalandet På Kollektivatalets dag: Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar helt förändrade. PerTe påstår att Mona Sahlin knappast står bakom uttalandet. Varför det? Varför tror de borgerliga skribenterna aldrig på vad man säger från vänsterhåll. Finns det verkligen vid närmare eftertanke något märkligt i uttalandet? Framstår det inte snarare som självklart riktigt och välunderbyggt? Är det överhuvudtaget någon i hela Sverige som trott att det skulle bli knepigt att tillämpa svensk arbetsrätt med hänsyn till vårt medlemsskap i EU? Man kan fortsätta att fråga finns det någon som trott att vår alkhol- och spelpolitik skulle ifrågasättas. Finns någon som trott att vi inte själva skulle få bestämma om bostadssubventioner och presstöd?
Är det då så orimligt att man som vänsterpolitiker och EU-vän blir allvarligt oroad över utvecklingen inom EU. EG-domstolens utslag ifråga om alkohol, spel och nu arbetsrätt innebär en allvarlig inblandning i det som ankommer på våra demokratiskt valda politiker, nämligen att göra de avvägningar som beslutas av riksdag och regering, landsting eller kommunalfullmäktige. När medlemsfrågan avgjordes var det demokratiska underskottet inte klarlagt så som nu. Ingen människa kunde föreställa sig att domstolen skulle avprioritera sociala och arbetsrättliga hänsyn till förmån för den enda principen om fri konkurrens in absurdum. Så som domstolen själv dömt i flera olika utslag kan man svårligen göra annan tolkning än att man i sann Milton Friedmansk anda låter alla andra hänsyn vika till förmån för en rå, hänsynslös kapitalism där juridiken används för att tillrättalägga för de maktägande ekonomiska intressena i samhället.
PerTe menar att det är helt orättvist att EG-domstolen utmålas som ett hot mot fundamentala svenska värden eftersom EU också är en rättslig gemenskap. Jo det är nog sant men EG-rätten bygger på ett antal fördragstexter som till sitt innehåll kan liknas vid ett antal paroller om fri konkurrens, fri rörlighet osv. Dessa har inte något i fördragen närmare beskrivet innehåll. De kan snarare liknas vid kapitelrubriker i den svenska lagen. Däremot saknas själva lagtexten Den utformas istället av 9 manliga domare i EG-domstolen när ett fall aktualiseras. Man inte bara dömer utan man konstruerar samtidigt lagtexten. Jag har tidigare formulerat det så att egentligen finns inte EG-rätten annat än i huvudet på EG-domarna. Dessutom finns det ett antal olika "paroller" och domstolen gör själv den inbördes prioriteringen. Inte heller kan den demokratiskt valda delen, EU-parlamentet, korrigera ett domslut genom att införa ny lagstiftning på det sätt som Sveriges riksdag kan korrigera svenska Högsta domstolen. Detta medför att domstolsmakten utövas utan demokratisk kontroll.
EG-rätten utökas dessutom av en ständig ström av direktiv av olika valör som tillkomer i en administrativ process med Kommissionen och i vissa fall Rådet som avsändare. Inte heller denna typ av lagstiftning fyller rimliga krav på att granskas genom en demokratisk process. EG-rätten utvecklas härigenom till en svårgenomtränglig snårskog i vilken det är omöjligt att klara sig utan kvalificerad jurisdisk rådgivning. Även detta gynnar penningstarka intressen och undergräver demokratin.
Den rättsliga gemenskap, som PerTe talar om, är i dag ett av största demokratiska problemen i EU som kommer att undergräva både medborgarnas inflytande och förtroende för gemenskapen. Att inse och påtala detta är enligt min mening att vara en sann vän av europeisk gemenskap. Medan den huvudlösa demagogin kommer att bringa EU i fördärvet.
Därför Mona Sahlin, du har anledning att vara orolig för hur de s.k. EU-vännerna saboterar ett utvecklingsarbete med vår EU-gemenskap. Det är inte att leka med elden att se verkligheten och göra något åt den.
lördag 22 mars 2008
Vill Gud ha ofria människor?
Mats Skogkär har i Sydsvenskan 20/3 skrivit en intressant ledare "Med Gud på sin sida" utifrån den aktuella diskussionen om demokrati och religion kanske främst med anledning av konfrontationen med fundamentalistisk islam. Eftersom jag helt delar hans åsikter, så citerar jag honom. Mats Skogkär skriver:
Det många ser som en utveckling där religionen alltmer vinner mark och makt är i själva verket ett förlopp som stadigt och ofrånkomligt undergräver alla religiösa maktanspråk: "Genom kravet på mer religion i samhället blir det i stället mindre", hävdade Hjärpe i gårdagens Svenska Dagbladet. Men det slutar inte där: "Parallellt med detta kan vi se en alltmer öppen religionskritik. Inte bara en kritik av politisk religion utan också kritik av religionen, av religion över huvud taget." Om Jan Hjärpe har rätt är det glädjande. Men har han rätt?
De senaste decennierna har världen sett en våg av islamsk väckelse, framför allt i form av islamism, politisk islam. Det övergripande budskapet för denna rörelse skulle kunna sammanfattas i tre ord: Islam är lösningen. Eventuellt med tillägget och förtydligandet: På allt.
Bristen på demokrati i den muslimska världen är utbredd och väl känd. Härskarna försöker ofta legitimera sitt maktinnehav på religiös väg. Samtidigt formulerar den opposition som finns i dessa länder i regel sin kritik av makten i religiösa termer... "Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet", skriver Hjärpe, som av allt att döma föreställer sig att makten då tvingas finna andra grunder för sin legitimitet än religion - och alternativet är demokrati. Men det finns inget ödesbestämt i en sådan utveckling. Lösningen på den nuvarande maktens legitimitetskris i dessa länder kan lika gärna bli mer religion. Kanske är detta till och med en troligare utveckling.
Han berättar också om en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia - den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel - skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.
Mats Skogkär summerar: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar. Sekularism är en förutsättning för demokrati. Gud kan inte ha sista ordet i politiken. Kristendom har gått att förena med demokrati. Ingen naturlag säger att islam och demokrati inte kan samexistera. Men det kräver en boskillnad mellan religiös makt och världslig makt. Än har islam inte nått dit och frågan är om färden just nu ens går i rätt riktning.
För att demokrati skall råda kan Gud inte ha sista ordet i politiken, som Mats Skogkär säger. Det fordras alltså en gränsdragning. Gud kan ju mycket väl ha betydelse - för dem som så önskar - på ett personligt plan där man kan söka vägledning i högre etiska principer. Demokrati däremot handlar om ett system för att fatta beslut i det världsliga, varvid vi bestämt oss för att låta majoriteten fatta kloka beslut under iakttagande av respekt för minoritetens människovärde. Guds röst kan liksom inte värderas eller tas med i detta mänskliga system. Delvis faller det på att Guds röst måste uttolkas och eftersom uttolkaren är en människa så försvinner det gudomliga i rösten och tolkningen får prägel av uttolkarens mänskliga litenhet. Se bara på religionernas hädiska användning av sina andliga resurser till att fördöma och förgripa sig på andra religioner, ja överhuvudtaget de som inte omfattas av den egna religionen. Skriftlärde inom olika religionerna hädar på så sätt Guds godhet.
Vi ser exempel på missbruk av religionen på detta sätt där olika religiösa potentater anser sig kunna föreskriva långtgående handlingsregler för människor genom att åberopa gudomligheten eller tala om gudomlig lag. Men även i Sverige har imamer, rabiner, präster och pastorer återkommande rent politiska framstötar om hur samhällets regler bör utformas. Allt under åberopande av en slags högre sanning.
Jag sa att detta åberopande av något högre är en hädelse. Vad jag då menar är att jag tror att livet handlar om att förvärva frihet. Friheten har nämligen en medpart som heter ansvar. Friheten står för människans rätt att förverkliga hela sin potential och det därmed nödvändigt förbundna ansvarstagandet för empatiskt medkänsla med de omkring. Ett högre väsen som inskränker friheten i klädedräkt, i tankar eller i handlande genom fasta regler istället för ansvarstagande har jag svårt att föreställa mig. Frihet och eget ansvar är nämligen grogrunden för människans utveckling medan bokstavstrohet och underkastelse föder slavmentalitet. Mänskliga makthavare vill därför gärna ha ofria människor medan Gud knappast är så begränsad.
Det många ser som en utveckling där religionen alltmer vinner mark och makt är i själva verket ett förlopp som stadigt och ofrånkomligt undergräver alla religiösa maktanspråk: "Genom kravet på mer religion i samhället blir det i stället mindre", hävdade Hjärpe i gårdagens Svenska Dagbladet. Men det slutar inte där: "Parallellt med detta kan vi se en alltmer öppen religionskritik. Inte bara en kritik av politisk religion utan också kritik av religionen, av religion över huvud taget." Om Jan Hjärpe har rätt är det glädjande. Men har han rätt?
De senaste decennierna har världen sett en våg av islamsk väckelse, framför allt i form av islamism, politisk islam. Det övergripande budskapet för denna rörelse skulle kunna sammanfattas i tre ord: Islam är lösningen. Eventuellt med tillägget och förtydligandet: På allt.
Bristen på demokrati i den muslimska världen är utbredd och väl känd. Härskarna försöker ofta legitimera sitt maktinnehav på religiös väg. Samtidigt formulerar den opposition som finns i dessa länder i regel sin kritik av makten i religiösa termer... "Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet", skriver Hjärpe, som av allt att döma föreställer sig att makten då tvingas finna andra grunder för sin legitimitet än religion - och alternativet är demokrati. Men det finns inget ödesbestämt i en sådan utveckling. Lösningen på den nuvarande maktens legitimitetskris i dessa länder kan lika gärna bli mer religion. Kanske är detta till och med en troligare utveckling.
Han berättar också om en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia - den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel - skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.
Mats Skogkär summerar: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar. Sekularism är en förutsättning för demokrati. Gud kan inte ha sista ordet i politiken. Kristendom har gått att förena med demokrati. Ingen naturlag säger att islam och demokrati inte kan samexistera. Men det kräver en boskillnad mellan religiös makt och världslig makt. Än har islam inte nått dit och frågan är om färden just nu ens går i rätt riktning.
För att demokrati skall råda kan Gud inte ha sista ordet i politiken, som Mats Skogkär säger. Det fordras alltså en gränsdragning. Gud kan ju mycket väl ha betydelse - för dem som så önskar - på ett personligt plan där man kan söka vägledning i högre etiska principer. Demokrati däremot handlar om ett system för att fatta beslut i det världsliga, varvid vi bestämt oss för att låta majoriteten fatta kloka beslut under iakttagande av respekt för minoritetens människovärde. Guds röst kan liksom inte värderas eller tas med i detta mänskliga system. Delvis faller det på att Guds röst måste uttolkas och eftersom uttolkaren är en människa så försvinner det gudomliga i rösten och tolkningen får prägel av uttolkarens mänskliga litenhet. Se bara på religionernas hädiska användning av sina andliga resurser till att fördöma och förgripa sig på andra religioner, ja överhuvudtaget de som inte omfattas av den egna religionen. Skriftlärde inom olika religionerna hädar på så sätt Guds godhet.
Vi ser exempel på missbruk av religionen på detta sätt där olika religiösa potentater anser sig kunna föreskriva långtgående handlingsregler för människor genom att åberopa gudomligheten eller tala om gudomlig lag. Men även i Sverige har imamer, rabiner, präster och pastorer återkommande rent politiska framstötar om hur samhällets regler bör utformas. Allt under åberopande av en slags högre sanning.
Jag sa att detta åberopande av något högre är en hädelse. Vad jag då menar är att jag tror att livet handlar om att förvärva frihet. Friheten har nämligen en medpart som heter ansvar. Friheten står för människans rätt att förverkliga hela sin potential och det därmed nödvändigt förbundna ansvarstagandet för empatiskt medkänsla med de omkring. Ett högre väsen som inskränker friheten i klädedräkt, i tankar eller i handlande genom fasta regler istället för ansvarstagande har jag svårt att föreställa mig. Frihet och eget ansvar är nämligen grogrunden för människans utveckling medan bokstavstrohet och underkastelse föder slavmentalitet. Mänskliga makthavare vill därför gärna ha ofria människor medan Gud knappast är så begränsad.
tisdag 18 mars 2008
Skånska sopor en angelägenhet för perukstockar?
I dag 18/3 rapporterade Sydsvenskan från den komplicerade verkligheten:
Skånska sopor kan fraktas till Dalarna
Nu är det slut på kommunernas rätt att bestämma hur invånarnas sopor tas om hand. En ny dom i regeringsrätten tvingar kommuner att handla upp tjänsten - något som kan betyda att skånska sopor fraktas till Mora i stället för Spillepengen i Malmö.
Gårdagens beslut i regeringsrätten skakar om landets kommuner. Fram till år 2000 hade de ensamrätt på behandlingen av sopor. Sedan dess har privata företag genom en intensiv lobbykampanj kapat åt sig bit för bit av en marknad värd femton miljarder kronor. Regeringsrätten ger nu fyra privata företag rätt mot Tomelilla och Simrishamn. Kommunerna får inte låta Sysav, där kommunerna är delägare med andra skånska kommuner, ta hand om soporna. Inte utan att företag i hela EU också får lägga bud på de 17 000 ton som kommuninvånarna slänger varje år.
Kommunalråden i Tomelilla och Simrishamn har försvarat sig med att det inte finns någon annan lösning på rimligt avstånd och att sophanteringen blev billigare för invånarna efter anslutningen till Sysav. Hade Sysav varit ett kommunförbund i stället för ett bolag så hade det gått bra.
Vad är nu detta för strunt - har juristerna i Stockholm blivit knäppa. Ja, det är väl enda förklaringen till att man kör soporna till Mora i stället för att ta hand om dem på skånskt vis på ort och ställe. Nej, enligt EG-rätten skall det råda fri konkurrens. Och för att sådan skall råda så måste i all offentlig verksamhet upphandling ske, d.v.s. enkelt uttryckt att olika bolag får lägga ett prisbud på vad det kostar att anlita just dem för att ordna saken. Sverige kan som stat lagstifta om mindre undantag för vissa verksamheter som man löser bättre lokalt. Exempelvis har det talats om att äldreomsorgen skulle vara ett typiskt sådant område, bl.a. därför att det inte är lämpat för lönsamhetstänkande.
Dessa bestämmelser om fri konkurrens och upphandling kan väl vara bra när det gäller stora projekt som lämpligen bör avgöras efter konkurrens mellan storbolag. Men när man tillämpar detta utan urskiljning även på det lilla kommunala planet så medför det ett gynnande av stora bolag som där kan slå ut lokala entreprenörer. Enkelt uttryckt bestämmelsen om fri konkurrens beaktar inte lokala intressen av arbete inom kommunen, därvid baksidan är att arbetslöshet kräver assistans av kommunens socialtjänst och minskar skatteunderlaget. Med skygglappar som består av fri konkurrens så beaktar man inte heller miljömässiga hänsyn exempelvis långa transporter, stordriftens nackdelar med giftutsläpp m.m. Det finns en rad olika faktorer som lämpligen bör vägas mot varandra. Men EG-rätten är enögd.
Detta är en god illustration till att det faktiskt borde vara politiker som gör dessa olika avvägningar istället för perukstockar som bara förstår sig på en sak nämligen tolka lagens bokstav. Nu låter detta ju väldigt nedlåtande mot jurister men det är det inte. Eftersom jag själv är jurist så förstår jag hur snett det blir när jurister hamnar ovanför de politiskt ansvariga. Det är just det som är felet med EU och EG-rätten att man satt upp domstolar befolkade av jurister som en slags kassationsinstans när det gäller politiska beslut. När vi talar om demokrati så bekänner vi oss till att majoriteten bestämmer genom sina valda ombud med de begränsningar som finns i grundlagen. Men så är det inte inom EU. Där har man satt i princip nio manliga jurister i EG-domstolen med makt att upphäva av parlamenten/riksdagarna och regeringarna fattade beslut. Jag tycker inte att det är rimligt.
Denna överhöghet för jurister kommer precis som nu i Tomelilla och Simrishamn medföra stora svårigheter i en fråga som det uppenbart borde ankomma på de lokala politikerna att besluta om. Men inte det, säger perukstockarna, skånska sopor är en angelägenhet för oss.
********
PS tänkte på detta med logik när jag hörde att de kinesiska ledarna, som beordrat sina soldater att skjuta på tibetaner i Tibet, säger att Dalai Lama, som lever i exil i Indien, har ansvaret för dödskjutningarna. Vem är det egentligen som för befälet över soldaterna?
Skånska sopor kan fraktas till Dalarna
Nu är det slut på kommunernas rätt att bestämma hur invånarnas sopor tas om hand. En ny dom i regeringsrätten tvingar kommuner att handla upp tjänsten - något som kan betyda att skånska sopor fraktas till Mora i stället för Spillepengen i Malmö.
Gårdagens beslut i regeringsrätten skakar om landets kommuner. Fram till år 2000 hade de ensamrätt på behandlingen av sopor. Sedan dess har privata företag genom en intensiv lobbykampanj kapat åt sig bit för bit av en marknad värd femton miljarder kronor. Regeringsrätten ger nu fyra privata företag rätt mot Tomelilla och Simrishamn. Kommunerna får inte låta Sysav, där kommunerna är delägare med andra skånska kommuner, ta hand om soporna. Inte utan att företag i hela EU också får lägga bud på de 17 000 ton som kommuninvånarna slänger varje år.
Kommunalråden i Tomelilla och Simrishamn har försvarat sig med att det inte finns någon annan lösning på rimligt avstånd och att sophanteringen blev billigare för invånarna efter anslutningen till Sysav. Hade Sysav varit ett kommunförbund i stället för ett bolag så hade det gått bra.
Vad är nu detta för strunt - har juristerna i Stockholm blivit knäppa. Ja, det är väl enda förklaringen till att man kör soporna till Mora i stället för att ta hand om dem på skånskt vis på ort och ställe. Nej, enligt EG-rätten skall det råda fri konkurrens. Och för att sådan skall råda så måste i all offentlig verksamhet upphandling ske, d.v.s. enkelt uttryckt att olika bolag får lägga ett prisbud på vad det kostar att anlita just dem för att ordna saken. Sverige kan som stat lagstifta om mindre undantag för vissa verksamheter som man löser bättre lokalt. Exempelvis har det talats om att äldreomsorgen skulle vara ett typiskt sådant område, bl.a. därför att det inte är lämpat för lönsamhetstänkande.
Dessa bestämmelser om fri konkurrens och upphandling kan väl vara bra när det gäller stora projekt som lämpligen bör avgöras efter konkurrens mellan storbolag. Men när man tillämpar detta utan urskiljning även på det lilla kommunala planet så medför det ett gynnande av stora bolag som där kan slå ut lokala entreprenörer. Enkelt uttryckt bestämmelsen om fri konkurrens beaktar inte lokala intressen av arbete inom kommunen, därvid baksidan är att arbetslöshet kräver assistans av kommunens socialtjänst och minskar skatteunderlaget. Med skygglappar som består av fri konkurrens så beaktar man inte heller miljömässiga hänsyn exempelvis långa transporter, stordriftens nackdelar med giftutsläpp m.m. Det finns en rad olika faktorer som lämpligen bör vägas mot varandra. Men EG-rätten är enögd.
Detta är en god illustration till att det faktiskt borde vara politiker som gör dessa olika avvägningar istället för perukstockar som bara förstår sig på en sak nämligen tolka lagens bokstav. Nu låter detta ju väldigt nedlåtande mot jurister men det är det inte. Eftersom jag själv är jurist så förstår jag hur snett det blir när jurister hamnar ovanför de politiskt ansvariga. Det är just det som är felet med EU och EG-rätten att man satt upp domstolar befolkade av jurister som en slags kassationsinstans när det gäller politiska beslut. När vi talar om demokrati så bekänner vi oss till att majoriteten bestämmer genom sina valda ombud med de begränsningar som finns i grundlagen. Men så är det inte inom EU. Där har man satt i princip nio manliga jurister i EG-domstolen med makt att upphäva av parlamenten/riksdagarna och regeringarna fattade beslut. Jag tycker inte att det är rimligt.
Denna överhöghet för jurister kommer precis som nu i Tomelilla och Simrishamn medföra stora svårigheter i en fråga som det uppenbart borde ankomma på de lokala politikerna att besluta om. Men inte det, säger perukstockarna, skånska sopor är en angelägenhet för oss.
********
PS tänkte på detta med logik när jag hörde att de kinesiska ledarna, som beordrat sina soldater att skjuta på tibetaner i Tibet, säger att Dalai Lama, som lever i exil i Indien, har ansvaret för dödskjutningarna. Vem är det egentligen som för befälet över soldaterna?
söndag 16 mars 2008
Socialförsäkringsministern står inte bakom regeringens förslag!!
I dag trodde jag inte mina ögon när jag vecklade ut morgontidningen. I dagens Sydsvenska 15/3 är rubriken för en intervju på ett helt uppslag med socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson (m): MINISTERN VILL INTE KÄNNAS VID SJUKFÖRSLAGET - "Det är en tjänstemannskrivelse. Jag står inte bakom den." Vad är nu detta? Man tar sig för pannan och undrar varthän är vi på väg och när går vi på grund? Kapten Reinfeldt ger order om alliansskeppets kosa men tjänstgörande styrman har satt upp fingret i luften och känt vart vindarna blåser samt styr åt ett annat håll. Men vart?
Sydsvenskan har i en rad artiklar granskat förslaget till nya sjukförsäkringsregler som regeringen skickat ut på remiss. Är du sjukskriven i mer än tre månader ska du omplaceras. Efter ett halvår tvingas du söka nytt jobb. Får du inget så är du hänvisad till socialen. Artiklarna har väckt mycket starka reaktioner och på några dagar har mer än 500 kommentarer kommit på nätet. Sydsvenskan har därför intervjuat socialförsäkringsministern Christina Husmark Person för att hon skulle kunna ge sin syn; intervjun finns i förkortad form på nätet.
Sydsvenskan konstaterar att i slutet av januari i år talade socialförsäkringsministern sig varm för det nya förslaget om sjukförsäkring. Då såg hon inga problem med att sjösätta det redan den 1 juli i år. Nu vill hon inte längre kännas vid förslaget. "Det är en tjänstemannaskrivelse. Jag står inte bakom den", säger hon. I intervjun förtydligar hon: "Skrivelsen är en tjänstemannaprodukt. Jag står bakom den så till vida att det är ett förslag i enlighet med intentionerna från regeringen. Men jag står inte bakom skrivelsen"
Läget förefaller säreget. Tjänstemännen på socialdepartement har alltså utformat ett förslag i enlighet med regeringens intentioner om förändringar i sjukförsäkringen som skickas ut på remiss med begäran om svar till socialförsäkringsministern. Men redan före remissvaren så vänder ansvariga ministern tummen ner för förslaget. Hon står inte bakom det som regeringen vill ha genomfört på sjukförsäkringsområdet. Eller vad menas egentligen? Hamnar även detta förslag i papperskorgen när allt kommer till kritan?
Sydsvenskan har i en rad artiklar granskat förslaget till nya sjukförsäkringsregler som regeringen skickat ut på remiss. Är du sjukskriven i mer än tre månader ska du omplaceras. Efter ett halvår tvingas du söka nytt jobb. Får du inget så är du hänvisad till socialen. Artiklarna har väckt mycket starka reaktioner och på några dagar har mer än 500 kommentarer kommit på nätet. Sydsvenskan har därför intervjuat socialförsäkringsministern Christina Husmark Person för att hon skulle kunna ge sin syn; intervjun finns i förkortad form på nätet.
Sydsvenskan konstaterar att i slutet av januari i år talade socialförsäkringsministern sig varm för det nya förslaget om sjukförsäkring. Då såg hon inga problem med att sjösätta det redan den 1 juli i år. Nu vill hon inte längre kännas vid förslaget. "Det är en tjänstemannaskrivelse. Jag står inte bakom den", säger hon. I intervjun förtydligar hon: "Skrivelsen är en tjänstemannaprodukt. Jag står bakom den så till vida att det är ett förslag i enlighet med intentionerna från regeringen. Men jag står inte bakom skrivelsen"
Läget förefaller säreget. Tjänstemännen på socialdepartement har alltså utformat ett förslag i enlighet med regeringens intentioner om förändringar i sjukförsäkringen som skickas ut på remiss med begäran om svar till socialförsäkringsministern. Men redan före remissvaren så vänder ansvariga ministern tummen ner för förslaget. Hon står inte bakom det som regeringen vill ha genomfört på sjukförsäkringsområdet. Eller vad menas egentligen? Hamnar även detta förslag i papperskorgen när allt kommer till kritan?
fredag 14 mars 2008
Working Class Hero - I just believe in me... And that's reality
Jag åkte till Louisiana för att se på Cézanne & Giacometti. Och det gjorde jag men tröttnade trots de fina verken ganska snart och lämnade mina mer kulturella reskamrater. Jag tänkte mig sätta mig i caféet där vi skulle ses om två timmar och läsa. Men jag kom aldrig dit för på vägen gick jag förbi ett svart hål ur vilket det kom rytmiska, suggestiva, öronbedövande liksom rop ja det var faktiskt så jag uppfattade det på avstånd. Jag tittade in i det svarta hålet och stod då liksom på en balkong och såg ner i en stor svart och mörk lokal. På ena långväggen fanns en 25 meter lång rad av människor som sjöng kraftfullt. Först tyckte jag det var litet högljutt, nästan frånstötande. Men det var något som lockade utan att jag visste vad videoinstallationen eller min känsla handlade om så gick jag ner för trappan och satte mig på golvet. Efter en stund kom gråten utan att jag fortfarande hade en aning om vad det handlade om. Jag blev nästan medvetslös av de vackra anslagen och tårarna forsade. Egentligen visste jag inte att jag grät förrän jag plötsligt ganska påtagligt kände hur skjortan blev blöt framtill. Det var så vackert att bara minnet av min upplevelse får tårarna att återigen droppa ner nu på tangenterna. Det är de där barnsliga tårarna som inte har någon hejd, som gråter ända innifrån märgen av kanske av existensiell övergivenhet. Usch vilket hemskt ord mitt i allt det fina. Nej det är tårar som är så ursprungliga att de inte har några ord, tårar som sparats längst där inne innan språket fanns för mig. Jag behärskar primalljudet uhuhuhu som vill komma fram, men jag inser att det skulle kunna störa andras upplevelser. Men varma spädbarnstårar i mörkret...
Vad är då det som jag upplevt? Eftersom jag inget vet och framförallt inte kan skildra det på ett begripligt sätt så ger jag ordet till Sydsvenskans konstkritiker Pontus Kyander som den 12 januari i år skrev följande under rubriken "Existentiell karaoke":
Med John Lennons hjälp har sydafrikanska konstnären Candice Breitz skapat ett av sina vackraste verk. Hennes utställning på Louisiana pågår fram till den 31 mars. Verket börjar med en klockklang, lite sprucken och gisten som på skivan. Men efter det är inte mycket sig likt. I Candice Breitz "Working Class Hero - A Portrait of John Lennon" sjunger 25 vuxna män och kvinnor, de flesta lite naggade i kanten och inte helt purunga, hela John Lennons skiva "Plastic Ono Band" från 1970. Skivan var den första efter att Beatles upphört som band, en djupt personlig platta, också en markering i förhållande till Beatlesfansen. Efter det var inget sig riktigt likt. Många grät, några tyckte att Lennon aldrig varit bättre.
I don't believe in Elvis
I don't believe in Zimmerman
I don't believe in Beatles
I just believe in me
Yoko and me
And that's reality.
De flesta av sångarna verkar höra till dem som lät LP:n snurra varv efter varv, timme efter timme för snart fyrtio år sedan. Här har de var sin skärm och inget ackompanjemang. Rösterna går rakt ut, många tar i så att inte bara kinderna blossar. Var och en är i sin egen värld, han eller hon och John. Ränderna går aldrig riktigt ur ett äkta fan. "The dream is over / Yesterday / I was the dreamweaver, / But now I'm reborn. / I was the walrus, / But now I'm John".
Sydafrikanska Candice Breitz verk är märkligt svalt och kärleksfullt på samma gång. Alla får något lite komiskt över sig, vare sig det beror på att de någon gång inte riktigt hänger med i texterna i hörlurarna eller på den skärm framför sig som vi inte kan se, eller bara för att inlevelsen är så väldig. Detta är inte vilka singstarövningar som helst. Det är allvar. Därför blir det också kul, och rörande. På Louisiana är "Working Class Hero - A Portrait of John Lennon" från 2005 perfekt installerat, ansiktena lyser i mörkret på skärmarna, ljudet är kristallklart. Tillsammans låter de 25 sångarna som en politisk eller religiös kör, någonting mitt emellan deklamation och sång - mycket för att John Lennons skiva faktiskt inte är så enkelt sångbar, också hans röst på skivan ligger nära deklamation och ett hårt skrikande rakt ut... Jag tvekar inte att påstå att "Working Class Hero"... är Candice Breitz vackraste och mest genomarbetade projekt till dags dato.
Men varma spädbarnstårar i mörkret... Under ett helt liv har man lärt om gemenskap. Vikten att tro på Gud, vikten att tro på sina föräldrar, vikten att tro på sina lärare. Men någonstans finns i och med att navelsträngen klipptes medvetenheten om verkligheten att jag står ensam i livet. Så fruktansvärt ensam. Redan innan jag kunde röra mer än fingrarna fick jag klart för mig detta. Orkade inte med sorgen över att vara ensam. Men den svaga tanken fanns där: jag litar inte på Gud, jag litar inte på mina föräldrar och jag litar inte på mina lärare. Bäddade in den längs ryggmärgen. Som en utsträckt tårdepå. John Lennons "Working Class Hero" var som en djupsond som dränerade depån för en stund. Men tårarna rinner fortfarande i en stilla sorgebäck över människans lott. Det är som den aldrig vill sina. Men det är väl så att de återhållna tårarna senare under livet fyllt på och fyllt på. Låt tårarna rinna... drömmen är över, sedan i går, det var jag som försökte väva drömmen, men nu är jag pånyttfödd... Jag är hänvisad till att lita bara på mig själv. (men vill så innerligt gärna förlita mig på några till).
onsdag 12 mars 2008
Borgarpressens tvångstankar om Mona Sahlin
Mona Sahlin har lyssnat på de utsatta kommunerna, särskilt Malmö, Botkyrka och Södertälje, som mottagit flest invandrare, och där därför lägenheter avsedda för enstaka familj bebos av tre eller fyra, där undervisning inte kan ordnas i tillräcklig utsträckning och där arbetslösa flockas. Man saknar helt enkelt resurser för ett värdigt mottagande. Detta medan andra kommuner inte minst en rad mycket rika kommuner vägrat ta emot några invandrare.
Mona Sahlin fick medhåll av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson: "Det är stötande att det oftast är rika kommuner med de bästa förutsättningarna som säger nej till flyktingar." Socialdemokraterna har då föreslagit att man genom särskild lag skall tvinga kommuner att ta på sig sin andel av vårt gemensamma ansvar att ta hand om invandrare. Dessutom skall de som tas emot för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren och hans familj rimlig bostad, svenskundervisning och arbete.
Migrationsminister Tobias Billström är urförbannad då initiativet tagits från honom och påstår att socialdemokraternas förslag uppmuntrar till svartarbete. - Inte en särskilt lyckad turnering eftersom förslaget går ut på bosättning där arbete kan tillhandahållas.
Och den borgerliga pressen har som en flock varghundar gemensamt på vissling från His Master kastat sig över det socialdemokratiska förslaget. Flocken består av över 100 tidningar med 3.000.000 ex (och försvaras av 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex).
Sålunda anförde storasyster Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson angreppet redan i går under rubriken "Arrest signerad Sahlin" och kallade med sitt karaktäristiskt intellektuella argumenterande förslaget för snicksnack. Detta utan att anföra vare sig snick eller snack mot förslaget.
Det visade sig att Maria Abrahamsson var mest förbannad över att socialdemokraterna lagt ett eget förslag och därmed distanserat sig från alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning. Men högerregeringens förslag är bl.a. inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn, förslaget är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder och förslaget löser inte problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare.
När Maria Abrahamsson insett att hennes argumentering brast så började hon kalla förslaget för elaka namn som kommunarrest.
Lillasyster Sydsvenskan har i dag 12/3 sjukförklarat förslaget genom Tiina Meris artikel "Sahlins tvångstanke". Tiina Meri målar och menar att det socialdemokratiska förslaget demolerar människors självförtroende och initiativkraft. Vadå bostad, undervisning och arbete typiska faktorer som underminerar självkänslan!? Hon summerar så bra: De flesta som får uppehållstillstånd i Sverige vill inreda ett tryggt hem, gå till jobbet, få tillgång till goda skolor och bygga en framtid för sina barn. Det är en drivkraft att ta vara på. Information och valfrihet är större. - Vad Sydsvenskans förslag till lösning leder till har vi sett i dag, nämligen ett stort antal kommuner vägrar trots goda förutsättningar att ta emot sin andel invandrare och invandrare samlas i kommuner som inte kan erbjuda dem tryggt hem, skolor, jobb och framtid för barnen. Information och valfrihet är nog ett bra bidrag men leder inte till en rimlig lösning av problemet.
Slutligen upprepar jag vad jag sa i går: Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med familjen, skolgång för barnen, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? Varför kastar sig borgarpressen upp som om man satt sig på ett getingbo skränande valfrihet, arrest och tvångstankar när samma press stillsamt - ja utan ett ljud - accepterat högerregeringens beslut att arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten, skall kommenderas land och rike runt enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Själv frågar jag mig: Hur länge skall borgarpressens journalister tugga fradga trots att man inte har något annat än okväden att komma med?
Mona Sahlin fick medhåll av miljöpartiets språkrör Peter Eriksson: "Det är stötande att det oftast är rika kommuner med de bästa förutsättningarna som säger nej till flyktingar." Socialdemokraterna har då föreslagit att man genom särskild lag skall tvinga kommuner att ta på sig sin andel av vårt gemensamma ansvar att ta hand om invandrare. Dessutom skall de som tas emot för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren och hans familj rimlig bostad, svenskundervisning och arbete.
Migrationsminister Tobias Billström är urförbannad då initiativet tagits från honom och påstår att socialdemokraternas förslag uppmuntrar till svartarbete. - Inte en särskilt lyckad turnering eftersom förslaget går ut på bosättning där arbete kan tillhandahållas.
Och den borgerliga pressen har som en flock varghundar gemensamt på vissling från His Master kastat sig över det socialdemokratiska förslaget. Flocken består av över 100 tidningar med 3.000.000 ex (och försvaras av 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex).
Sålunda anförde storasyster Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson angreppet redan i går under rubriken "Arrest signerad Sahlin" och kallade med sitt karaktäristiskt intellektuella argumenterande förslaget för snicksnack. Detta utan att anföra vare sig snick eller snack mot förslaget.
Det visade sig att Maria Abrahamsson var mest förbannad över att socialdemokraterna lagt ett eget förslag och därmed distanserat sig från alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning. Men högerregeringens förslag är bl.a. inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn, förslaget är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder och förslaget löser inte problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare.
När Maria Abrahamsson insett att hennes argumentering brast så började hon kalla förslaget för elaka namn som kommunarrest.
Lillasyster Sydsvenskan har i dag 12/3 sjukförklarat förslaget genom Tiina Meris artikel "Sahlins tvångstanke". Tiina Meri målar och menar att det socialdemokratiska förslaget demolerar människors självförtroende och initiativkraft. Vadå bostad, undervisning och arbete typiska faktorer som underminerar självkänslan!? Hon summerar så bra: De flesta som får uppehållstillstånd i Sverige vill inreda ett tryggt hem, gå till jobbet, få tillgång till goda skolor och bygga en framtid för sina barn. Det är en drivkraft att ta vara på. Information och valfrihet är större. - Vad Sydsvenskans förslag till lösning leder till har vi sett i dag, nämligen ett stort antal kommuner vägrar trots goda förutsättningar att ta emot sin andel invandrare och invandrare samlas i kommuner som inte kan erbjuda dem tryggt hem, skolor, jobb och framtid för barnen. Information och valfrihet är nog ett bra bidrag men leder inte till en rimlig lösning av problemet.
Slutligen upprepar jag vad jag sa i går: Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med familjen, skolgång för barnen, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? Varför kastar sig borgarpressen upp som om man satt sig på ett getingbo skränande valfrihet, arrest och tvångstankar när samma press stillsamt - ja utan ett ljud - accepterat högerregeringens beslut att arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten, skall kommenderas land och rike runt enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Själv frågar jag mig: Hur länge skall borgarpressens journalister tugga fradga trots att man inte har något annat än okväden att komma med?
tisdag 11 mars 2008
Snicksnack om invandrarmottagande signerat Svenska Dagbladet
Mona Sahlin har lyssnat på de utsatta kommunerna, särskilt Malmö, Botkyrka och Södertälje och föreslagit att de som tas emot skall för att få full ekonomiskt bidrag under en övergångsperiod på ett eller två år vara skyldiga att bosätta sig i en kommun där Sverige som mottagarland kan bereda invandraren rimlig bostad, svenskundervisning och arbete. Lagstiftningen skulle också stipulera en skyldighet för kommuner att ta emot invandrare. Allt detta för att invandrarghetton inte skall bildas i de tre nämnda orterna och några orter till, där lägenheter avsedda för enstaka familj bebos av tre eller fyra, där undervisning inte kan ordnas i tillräcklig utsträckning och där arbetslösa flockas.
Detta konstruktiva förslag avhånar Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet i dag 11/3 och kallar socialdemokraternas förslag för "Arrest signerad Sahlin". Och på ämnet broderar hon: Nej, Mona Sahlin vill inte kalla det för kommunarrest. Jag förstår henne, det är inget trevligt ord. Ändå är det i praktiken vad det handlar om när man som Sahlin lagstiftningsvägen nu vill tvinga flyktingar och deras anhöriga att bo i anvisade kommuner under deras första år i Sverige. Sahlin ursäktar sig till ... alla som vill höra på med bortförklaringen att det ju handlar om en möjlighet att få lära sig språk och få ett arbete i det yrke man har. Snicksnack.
Vadå snicksnack! Inte med ett enda snick eller ens ett snack redovisas grunden för avvisandet. Bara ett arrogant avvisande. Är det som vanligt Husbondens röst som kallat på en insats?
Försåtligt frågar Mari Abramsson: Så vad har Mona Sahlin egentligen emot alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning?
Ja bästa Maria, det finns flera svar på den ställda frågan. Ett par ger jag här.
* Högerregeringens förslag är inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn
* Högerregeringens förslag är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder
* Högerregeringens förslag innebär inte att man kommer åt problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare
Fler kan du säkert komma på själv. Nu är det dags att ställa frågan: varför kan inte Maria Abrahamsson gilla det socialdemokratiska förslaget som ju skulle täcka in de ovan givna svaren som alltså "fattas" med högerregeringens lösning.
När Maria Abrahamsson kallat socialdemokraternas förslag kommunarrest så tar hon i så att livstycket spricker. Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med sin familj, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? I det sammanhanget kan man ställa frågan: vad har Maria Abrahamsson för beteckning på det som högerregeringens bestämt om arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten och kommenderas land och rike runt för att inte ligga samhället till last enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
Detta konstruktiva förslag avhånar Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet i dag 11/3 och kallar socialdemokraternas förslag för "Arrest signerad Sahlin". Och på ämnet broderar hon: Nej, Mona Sahlin vill inte kalla det för kommunarrest. Jag förstår henne, det är inget trevligt ord. Ändå är det i praktiken vad det handlar om när man som Sahlin lagstiftningsvägen nu vill tvinga flyktingar och deras anhöriga att bo i anvisade kommuner under deras första år i Sverige. Sahlin ursäktar sig till ... alla som vill höra på med bortförklaringen att det ju handlar om en möjlighet att få lära sig språk och få ett arbete i det yrke man har. Snicksnack.
Vadå snicksnack! Inte med ett enda snick eller ens ett snack redovisas grunden för avvisandet. Bara ett arrogant avvisande. Är det som vanligt Husbondens röst som kallat på en insats?
Försåtligt frågar Mari Abramsson: Så vad har Mona Sahlin egentligen emot alliansregeringens aviserade reform om att flyktingar och andra som vill ta sina anhöriga till Sverige först ska ha en rimlig bostad och själva klara sin försörjning?
Ja bästa Maria, det finns flera svar på den ställda frågan. Ett par ger jag här.
* Högerregeringens förslag är inte förenligt med barnkonventionen eftersom det innebär att man i vart fall för en ganska lång tid inte verkar för återförening av föräldrar och barn
* Högerregeringens förslag är inhumant enär det kan innebära att makar i vart fall under ganska lång tid skall leva i skilda länder
* Högerregeringens förslag innebär inte att man kommer åt problemet med de kommuner som vill smita från vårt gemensamma ansvar att ta emot invandrare
Fler kan du säkert komma på själv. Nu är det dags att ställa frågan: varför kan inte Maria Abrahamsson gilla det socialdemokratiska förslaget som ju skulle täcka in de ovan givna svaren som alltså "fattas" med högerregeringens lösning.
När Maria Abrahamsson kallat socialdemokraternas förslag kommunarrest så tar hon i så att livstycket spricker. Om Sverige erbjuder sig att ta emot en person från utlandet skulle man då inte rimligen kunna ställa kravet att vederbörande under övergångstid bosätter sig på en plats i Sverige där vi har möjlighet att ge dräglig bostad tillsammans med sin familj, undervisning i svenska och om det svenska samhället samt arbete? I det sammanhanget kan man ställa frågan: vad har Maria Abrahamsson för beteckning på det som högerregeringens bestämt om arbetslösa svenskar, som inte kan få arbete på bostadsorten och kommenderas land och rike runt för att inte ligga samhället till last enligt högeralliansens finurliga "arbetslinje"?
måndag 10 mars 2008
EU-manikerna lämnar demokratin i sticket.
Igår var det Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson som kallade EU-kritiker för "fripassagerare som rättfärdigar sitt gratisåkande", se gårdagens blogg, och i dagens Sydsvenska 10/3 så sjukförklaras alla som sätter minsta frågetecken för Europagemenskapens struktur såsom fobiker under rubriken "Var är er logik, EU-fobiker" signerat MarieLouise Samuelsson. Fobiker är ju en person med sjuklig, oresonlig skräck i detta fall för europagemenskap.
MarieLouise Samuelsson buntar ihop alla som inte ber sin EU-bön ordentligt. Först de verkligt sjukliga, som Ohly och MP, vilka vill gå ur EU och som egentligen borde rösta för det nya fördraget eftersom där finns en utträdesmöjlighet. Men även alla andra EU-kritiker: Provocerande och populistiskt, ja, mp och v är ju inte ensamma om olika nyanser av skepsis. Sverigedemokraterna är (givetvis) emot EU. Men också på mer etablerad och EU-positiv nivå märks tendensen till självgod isolationism, Sverige-är-alltid-bättre-än-EU... ett EU som är "smalare och vassare"... "mer av Sverige i EU". Vad det betyder förklaras inte. Men det laddar EU-frågan med en känslosamhet som inte kan kallas annat än nationalistisk... Att Sverige är en del av EU har liksom inte sjunkit in... EU vill man ha långt borta, som syndabock och spöke. Och så länge EU-piskarna inte förmår komma med bättre blir frestelsen allt större att bemöta dem på samma populistiska nivå och rekommendera alla EU-fobiker att söka politisk asyl i Norge.
Alla är samma kålsupare, alltså, och marscherar framåt tackfast till Du gamla du fria med nazisterna i spetsen!! Hon ger då en nyanserad bild av verkligheten, hon MarieLouise.
Ett annat argument som MarieLouise Samuelsson framför är att alla "EU-fobiker" i konsekvensens namn borde kräva att Sverige skall begära utträde ur FN. Skälet till det anges: Inom FN kan man verkligen snacka om demokratiskt underskott, ständiga korruptionsskandaler och brist på insyn. Som att jämföra blåbär och jordgubbar. FN och EU är ju som internationella organisationer inte på något sätt likartade. FN-sekretariatet kan ju knappast ge direktiv som inverkar på svensk förvaltning eller politisk ledning av landet. Men det kan EU-organen. Och när det gäller demokratiskt underskott i FN vet jag inte vad hon syftar på men det är en smärtsam verklighet inom EU, både när det gäller Kommissionen, Förvaltningen, Rådet och EG-domstolen. Och när det gäller korruptionsskandaler så är det ett verkligt Samuelsonskt bottenskrap som egentligen varken säger bu eller bä i demokratifrågan. Och så brist på insyn... När jag ser att MarieLouise Samuelsson inte med ord nämner det demokratiska underskottet, de återkommande rapporterna om missbruk av EU-medel och den bristande insynen i all EUs verksamhet utom parlamentets öppna sessioner så förstår jag att hon behöver slå på trumman i extas för att tysta de berättigade kraven på att EU demokratiseras. Men en fråga som vid läsningen ständigt dyker upp: är hennes framställning ärlig och rättvisande i sitt maniska försvar för varje del av EU?
Om det mot förmodan skulle finnas EU-fobiker. Är då inte nästa fråga: finns det inte sådana som försedd med dubbla skygglappar så bortseende från alla tråkig verklighet försvarar EU i varje detalj att de med fog kan kallas EU-maniker?
MarieLouise Samuelsson buntar ihop alla som inte ber sin EU-bön ordentligt. Först de verkligt sjukliga, som Ohly och MP, vilka vill gå ur EU och som egentligen borde rösta för det nya fördraget eftersom där finns en utträdesmöjlighet. Men även alla andra EU-kritiker: Provocerande och populistiskt, ja, mp och v är ju inte ensamma om olika nyanser av skepsis. Sverigedemokraterna är (givetvis) emot EU. Men också på mer etablerad och EU-positiv nivå märks tendensen till självgod isolationism, Sverige-är-alltid-bättre-än-EU... ett EU som är "smalare och vassare"... "mer av Sverige i EU". Vad det betyder förklaras inte. Men det laddar EU-frågan med en känslosamhet som inte kan kallas annat än nationalistisk... Att Sverige är en del av EU har liksom inte sjunkit in... EU vill man ha långt borta, som syndabock och spöke. Och så länge EU-piskarna inte förmår komma med bättre blir frestelsen allt större att bemöta dem på samma populistiska nivå och rekommendera alla EU-fobiker att söka politisk asyl i Norge.
Alla är samma kålsupare, alltså, och marscherar framåt tackfast till Du gamla du fria med nazisterna i spetsen!! Hon ger då en nyanserad bild av verkligheten, hon MarieLouise.
Ett annat argument som MarieLouise Samuelsson framför är att alla "EU-fobiker" i konsekvensens namn borde kräva att Sverige skall begära utträde ur FN. Skälet till det anges: Inom FN kan man verkligen snacka om demokratiskt underskott, ständiga korruptionsskandaler och brist på insyn. Som att jämföra blåbär och jordgubbar. FN och EU är ju som internationella organisationer inte på något sätt likartade. FN-sekretariatet kan ju knappast ge direktiv som inverkar på svensk förvaltning eller politisk ledning av landet. Men det kan EU-organen. Och när det gäller demokratiskt underskott i FN vet jag inte vad hon syftar på men det är en smärtsam verklighet inom EU, både när det gäller Kommissionen, Förvaltningen, Rådet och EG-domstolen. Och när det gäller korruptionsskandaler så är det ett verkligt Samuelsonskt bottenskrap som egentligen varken säger bu eller bä i demokratifrågan. Och så brist på insyn... När jag ser att MarieLouise Samuelsson inte med ord nämner det demokratiska underskottet, de återkommande rapporterna om missbruk av EU-medel och den bristande insynen i all EUs verksamhet utom parlamentets öppna sessioner så förstår jag att hon behöver slå på trumman i extas för att tysta de berättigade kraven på att EU demokratiseras. Men en fråga som vid läsningen ständigt dyker upp: är hennes framställning ärlig och rättvisande i sitt maniska försvar för varje del av EU?
Om det mot förmodan skulle finnas EU-fobiker. Är då inte nästa fråga: finns det inte sådana som försedd med dubbla skygglappar så bortseende från alla tråkig verklighet försvarar EU i varje detalj att de med fog kan kallas EU-maniker?
söndag 9 mars 2008
"Svenska fripassagerare som rättfärdigar sitt gratisåkande"
Rolf Gustavsson är Svenska Dagbladets brysselkorrespondent och enligt egen utsago så förstår han sig på EU "ganska bra efter så många år i Bryssel... det finns fortfarande mycket som jag inte förstår eftersom en så stor del av processerna sker bakom lyckta dörrar" men det finns en sak Rolf Gustavsson minns från Sverige enligt dagens 8/3 krönika, nämligen att "Sverigebilden ekar av gammal patriotism". Han ondgör sig över att "vaxholmsfallet utlöser dramatiskt buller om att den svenska modellen på arbetsmarknaden skulle vara hotad" och tillägger "i många sammanhang betyder den svenska modellen bara att fripassageraren för sig själv försöker rättfärdiga sitt gratisåkande"! Detta är yttranden som passar väl när man är i vit partykavaj i Bryssel eller i konservativa SvDs spalter. Svepande formuleringar som inte behöver motiveras och knappast kan motiveras och därför framstår som precis så arroganta som de låter.
Rolf Gustavsson åberopar sin 20-åriga bortovaro från Sverige med vistelse i Brysssel då han säger att "ytterst få ansvariga politiker från början hade klart för sig vilka mekanismer som driver den europeiska integrationen, vartill hör EU som en rättslig gemenskap med (relativt) självständiga institutioner, som kommissionen och domstolen." I ett nötskal har han fångat - utan att tydligen själv begripa det - det som kritiker kallar EUs demokratiska underskott. Det som Rolf Gustavsson håller högt är alltså de odemokratiska momenten inom EU. Än allvarligare är att han under sin 20-åriga korrespondenttid där nere inte ens uppfattat att kommissionen och rådet som behandlar allt inom lykta dörrar är ett problem ur demokratisk synvinkel.
Den okontrollerade utvecklingen av EG-rätten, som precis som Rolf Gustavsson säger, ingen haft klart för sig, ingriper nu snart i vartenda lagstiftningsförslag som genomförs i Sverige - man räknar med 80 % - från föreskrifter om busskörningars längd utan avbyte och storleken i cm på kobåsen i ladugårdarna till byggande av kärnkraftverk. Och detta maktövertagande av det svenska samhället har skett utan att vi tagit ställning till det. Det var inte förutsett vid medlemsansökan och har heller inte föregåtts av diskussion och beslut om detta! Hela denna utveckling beror på hur klåfingrig de olika kommissionärerna är på sitt område och på EU-förvaltningens initiativ. På detta sätt har 1000-tals direktiv i helt oöverblickbar massa kringskurit det svenska samhället. Varför tror ni att varje departement har en stor EU-avdelning för att se till att lagar och förordningar överensstämmer med EG-rätten?
Med EG-rättens utbredning så ökar EG-domstolens maktbefogenheter. Rolf Gustavsson försöker förlöjliga kritiken av domstolen: "Det var emellertid ingen illvillig, maktfullkomlig konspiration av domarna i Luxemburg att uttala sig i ärendet. Det var den upptrappade konflikten i Vaxholm som förde frågan till Arbetsdomstolen och därifrån till Luxemburg. Om parterna i Vaxholm förmått hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg. Vaxholm representerar på så vis ett typiskt svenskt självmål.I sak förefaller frågan dessutom vara helt hanterlig, genom några justeringar i svensk lagstiftning och ett samförståndsavtal på arbetsmarknaden."
Det må ursäktas om Rolf Gustavsson inte vet om att företaget ifråga tidigare tecknat avtal med Byggnads men nu i Vaxholm tog en chans för att komma med ett billigare bud. Att målet gick vidare till Luxemburg hänger samman med att Svenskt Näringsliv gärna ville ha en prövning och därför försåg det utländska företaget med erforderlig juristrepresentation.
Däremot kan jag hålla med om att domslutet går att korrigera med ändringar i svensk arbetsrätt. Men är det rimligt att vi skall behöva omarbeta vår arbetsrätt för att domstolen, som själva skriver helt oläsliga domar, inte kunnat läsa Byggnads avtal. Dessutom mörkar Rolf Gustavsson det väsentliga nämligen att domstolen själv skriver den lag man dömer efter och själv gör prioriteringarna mellan de fyra s.k. friheterna och de garantier som skall finnas för sociala och andra hänsyn.
EG-domstolen var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen men har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst politiskt mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi har har inskrivna i våra grundlagar, exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokrati i Sverige.
EG-domstolen har ingen av politiskt ansvariga stiftad lag. Var och en som känner till det minsta om de grundläggande gemenskapsfördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller om exempelvis fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och så vidare. Det är som om man i Sverige tog bort lagtexten och lämnade kvar kapitelrubrikerna till vägledning för domstolarna. Eftersom dessa "paroller" kan tolkas på flera sätt kan domstolen ge parollen en innebörd som domarna väljer själva.
Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika paroll-likt formulerade principer. Ett bra exempel på det sista är just vaxholmsmålet, där principen om fri rörlighet och etableringsrätt gavs prioritet framför rätten att teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att genomdriva efterlevnad av förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft (Romfördraget art 39). Andra fall där principerna om sociala och hälsomässiga hänsyn gjorts sekundära till den fria etableringsrätten och fria konkurrensen är frågor om spel och alkohol. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det än tydligare så finns inte EG-rätten - mer än i huvudet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bland annat att särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av EG-domstolen som den svenska offentlighetsprincipen och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering i ett medlemsland. Härigenom kan exempelvis det svenska folkhushållet orsakas oerhörda kostnader genom avprioritering av hälsoaspekten. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter och förhindrande av missbruk. Eller som beträffande kollektivavtalsrätten som är garanterad i vår grundlag. Det förefaller vara en märklig slutsats att tro att ett antal jurister i en sluten tillvaro i Luxemburg bättre skulle klara denna avvägning.
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. Om svenska Högsta domstolen genom en dom med viss tolkning av ett lagrum uppfattas ha dömt på ett sätt som inte varit avsedd, så kan regeringen eller riksdagen påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i "rätt" riktning igen. Detta är inte möjligt beträffande EG-domstolen. Vad jag förstår har man därmed satt den politiska demokratin ur spel.
Och detta utan att medborgarna i Sverige fått uttala sig i den saken.
Rolf Gustavsson slutar sin EU-pamflett med orden: En portion förnuft skulle nog den svenska modellen må bra av. För min del så finns förnuftet redan. Den portion förnuft som borde finnas bland alla EU-vänner är att odla tanken på en europagemenskap som präglas av demokrati och medborgarinsyn. Då är sådan ytlig arrogans som Rolf Gustavssons artikel präglas av bara en sorglig upplevelse.
Rolf Gustavsson åberopar sin 20-åriga bortovaro från Sverige med vistelse i Brysssel då han säger att "ytterst få ansvariga politiker från början hade klart för sig vilka mekanismer som driver den europeiska integrationen, vartill hör EU som en rättslig gemenskap med (relativt) självständiga institutioner, som kommissionen och domstolen." I ett nötskal har han fångat - utan att tydligen själv begripa det - det som kritiker kallar EUs demokratiska underskott. Det som Rolf Gustavsson håller högt är alltså de odemokratiska momenten inom EU. Än allvarligare är att han under sin 20-åriga korrespondenttid där nere inte ens uppfattat att kommissionen och rådet som behandlar allt inom lykta dörrar är ett problem ur demokratisk synvinkel.
Den okontrollerade utvecklingen av EG-rätten, som precis som Rolf Gustavsson säger, ingen haft klart för sig, ingriper nu snart i vartenda lagstiftningsförslag som genomförs i Sverige - man räknar med 80 % - från föreskrifter om busskörningars längd utan avbyte och storleken i cm på kobåsen i ladugårdarna till byggande av kärnkraftverk. Och detta maktövertagande av det svenska samhället har skett utan att vi tagit ställning till det. Det var inte förutsett vid medlemsansökan och har heller inte föregåtts av diskussion och beslut om detta! Hela denna utveckling beror på hur klåfingrig de olika kommissionärerna är på sitt område och på EU-förvaltningens initiativ. På detta sätt har 1000-tals direktiv i helt oöverblickbar massa kringskurit det svenska samhället. Varför tror ni att varje departement har en stor EU-avdelning för att se till att lagar och förordningar överensstämmer med EG-rätten?
Med EG-rättens utbredning så ökar EG-domstolens maktbefogenheter. Rolf Gustavsson försöker förlöjliga kritiken av domstolen: "Det var emellertid ingen illvillig, maktfullkomlig konspiration av domarna i Luxemburg att uttala sig i ärendet. Det var den upptrappade konflikten i Vaxholm som förde frågan till Arbetsdomstolen och därifrån till Luxemburg. Om parterna i Vaxholm förmått hantera motsättningarna så förnuftigt och sansat som förutsätts utmärka den svenska modellen så hade frågan aldrig landat i Luxemburg. Vaxholm representerar på så vis ett typiskt svenskt självmål.I sak förefaller frågan dessutom vara helt hanterlig, genom några justeringar i svensk lagstiftning och ett samförståndsavtal på arbetsmarknaden."
Det må ursäktas om Rolf Gustavsson inte vet om att företaget ifråga tidigare tecknat avtal med Byggnads men nu i Vaxholm tog en chans för att komma med ett billigare bud. Att målet gick vidare till Luxemburg hänger samman med att Svenskt Näringsliv gärna ville ha en prövning och därför försåg det utländska företaget med erforderlig juristrepresentation.
Däremot kan jag hålla med om att domslutet går att korrigera med ändringar i svensk arbetsrätt. Men är det rimligt att vi skall behöva omarbeta vår arbetsrätt för att domstolen, som själva skriver helt oläsliga domar, inte kunnat läsa Byggnads avtal. Dessutom mörkar Rolf Gustavsson det väsentliga nämligen att domstolen själv skriver den lag man dömer efter och själv gör prioriteringarna mellan de fyra s.k. friheterna och de garantier som skall finnas för sociala och andra hänsyn.
EG-domstolen var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen men har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst politiskt mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi har har inskrivna i våra grundlagar, exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokrati i Sverige.
EG-domstolen har ingen av politiskt ansvariga stiftad lag. Var och en som känner till det minsta om de grundläggande gemenskapsfördragen vet att dessa omfattar ett litet antal sidor av slagordsmässigt uppställda paroller om exempelvis fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och så vidare. Det är som om man i Sverige tog bort lagtexten och lämnade kvar kapitelrubrikerna till vägledning för domstolarna. Eftersom dessa "paroller" kan tolkas på flera sätt kan domstolen ge parollen en innebörd som domarna väljer själva.
Än mer diskutabelt blir det när domstolen själv får prioritera mellan olika paroll-likt formulerade principer. Ett bra exempel på det sista är just vaxholmsmålet, där principen om fri rörlighet och etableringsrätt gavs prioritet framför rätten att teckna kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att genomdriva efterlevnad av förbudet att diskriminera utländsk arbetskraft (Romfördraget art 39). Andra fall där principerna om sociala och hälsomässiga hänsyn gjorts sekundära till den fria etableringsrätten och fria konkurrensen är frågor om spel och alkohol. Detta innebär att EG-domstolen i verkligheten själv skriver den lag enligt vilken man dömer. Skall man uttrycka det än tydligare så finns inte EG-rätten - mer än i huvudet på EG-domstolens ledamöter. Detta innebär bland annat att särpräglade nationella typer av juridisk rätt inte respekteras av EG-domstolen som den svenska offentlighetsprincipen och med viss tvekan kollektivavtalsrätten.
Än mer anmärkningsvärt är att domstolen med beaktande av denna lösa tolkning kan upphäva och ändra beslut av riksdag och regering i ett medlemsland. Härigenom kan exempelvis det svenska folkhushållet orsakas oerhörda kostnader genom avprioritering av hälsoaspekten. Politikerna har ju gjort en avvägning exempelvis när gäller spel eller alkohol hur vi i Sverige skall hantera dessa frågor för att få en rimlig avvägning mellan brukande av dessa nyttigheter och förhindrande av missbruk. Eller som beträffande kollektivavtalsrätten som är garanterad i vår grundlag. Det förefaller vara en märklig slutsats att tro att ett antal jurister i en sluten tillvaro i Luxemburg bättre skulle klara denna avvägning.
Men det värsta med denna domstol är att ingen kan korrigera dess beslut. Om svenska Högsta domstolen genom en dom med viss tolkning av ett lagrum uppfattas ha dömt på ett sätt som inte varit avsedd, så kan regeringen eller riksdagen påkalla en lagändring. Genom en sådan lagändring kan politikerna svänga praxis i "rätt" riktning igen. Detta är inte möjligt beträffande EG-domstolen. Vad jag förstår har man därmed satt den politiska demokratin ur spel.
Och detta utan att medborgarna i Sverige fått uttala sig i den saken.
Rolf Gustavsson slutar sin EU-pamflett med orden: En portion förnuft skulle nog den svenska modellen må bra av. För min del så finns förnuftet redan. Den portion förnuft som borde finnas bland alla EU-vänner är att odla tanken på en europagemenskap som präglas av demokrati och medborgarinsyn. Då är sådan ytlig arrogans som Rolf Gustavssons artikel präglas av bara en sorglig upplevelse.
lördag 8 mars 2008
Hyckleri i kvadrat
Det är kvinnodag i dag och i Sydsvenskan kunde vi läsa en krönika av Heidi Avellan, som vanligt engagerad och kunnig, läs den! Samtidigt publicerade Sydsvenskan också en artikel "Kvinnor arbetar för litet" av finansministerna Anders Borg.
Anders Borg har en glasklar analys: Bristen på jämställdhet är en av de största kvarvarande ofriheterna. Det är en orättvisa som inskränker varje människas möjlighet att styra sitt liv och som dessutom hämmar våra ekonomiska förutsättningar att skapa en stabil grund för välfärd. Nyckeln till jämställdhet finns på arbetsmarknaden. Villkoren för kvinnor att ta större plats och få en starkare position på arbetsmarknaden måste förbättras. Idag är förutsättningarna att ta ett jobb, gå upp i arbetstid eller söka ett jobb med större ansvar sämre för kvinnor än för män. Förklaringarna är flera, och det handlar i stor utsträckning om strukturella och kulturella mönster. Huvudansvaret för hushållet ligger fortfarande ofta på kvinnan. Kvinnor utför i genomsnitt 65 procent mer hemarbete än män varje dag. Det leder till att de lönearbetar mindre än män och istället gratisarbetar mer hemma. De ekonomiska drivkrafterna att gå upp i arbetstid eller söka sig ut på arbetsmarknaden har därtill varit svaga. Den ekonomiska förbättring som kommer av att ta ett jobb eller att gå upp i arbetstid har ofta varit alltför liten för att det skulle löna sig. Följden har blivit att kvinnor givits sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och framför allt sämre möjligheter till självförverkligande och självständighet. Trots alla politiska högtidstal om jämställdhet har skatte- och bidragssystemen utvecklats till en kvinnofälla.
Ander Borg summerar lika glasklart: Min syn på jämställdhet bottnar dock inte främst i ekonomiska argument. Feminismen är för mig en frihetsrörelse som ser till människors lika värde och möjligheter... Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist.
Just nu är feministen Anders Borg med och skapar den största kvinnofällan i modern tid, nämligen vårdnadsbidraget. Kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen och kommer att stanna hemma och ta ut vårdnadsbidraget. Erfarenheterna från Norge förskräcker. 96 procent av de som stannat hemma med vårdnadsbidrag är kvinnor. Dessutom så stärks de faktorer som skapar ojämlikhet. Löneskillnaderna ökar och därmed de ekonomiska incitamenten i familjerna för att kvinnor stannar hemma. Detta blir en accelererande ond cirkel. Allt detta kan man också få bekräftat i Anders Borgs egen analys.
Anders Borg nämner apropå högerregeringens och hans egen politik inte något om vårdnadsbidraget. Inte heller nämner han att man tänkt sig finansiera reformen 2,9 miljarder genom att ta pengarna från bl.a. förskolan. Därmed cementerar man ytterligare kvinnans roll i hemmet.
I detta ljus förefaller Anders Borgs glasklara avslutning - "Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist." - som en läpparnas bekännelse. Man känner sig ha upplevt ett hyckleri utan hejd. Ja, man blir arg en politiker som ljuger en rätt i ansiktet.
Anders Borg har en glasklar analys: Bristen på jämställdhet är en av de största kvarvarande ofriheterna. Det är en orättvisa som inskränker varje människas möjlighet att styra sitt liv och som dessutom hämmar våra ekonomiska förutsättningar att skapa en stabil grund för välfärd. Nyckeln till jämställdhet finns på arbetsmarknaden. Villkoren för kvinnor att ta större plats och få en starkare position på arbetsmarknaden måste förbättras. Idag är förutsättningarna att ta ett jobb, gå upp i arbetstid eller söka ett jobb med större ansvar sämre för kvinnor än för män. Förklaringarna är flera, och det handlar i stor utsträckning om strukturella och kulturella mönster. Huvudansvaret för hushållet ligger fortfarande ofta på kvinnan. Kvinnor utför i genomsnitt 65 procent mer hemarbete än män varje dag. Det leder till att de lönearbetar mindre än män och istället gratisarbetar mer hemma. De ekonomiska drivkrafterna att gå upp i arbetstid eller söka sig ut på arbetsmarknaden har därtill varit svaga. Den ekonomiska förbättring som kommer av att ta ett jobb eller att gå upp i arbetstid har ofta varit alltför liten för att det skulle löna sig. Följden har blivit att kvinnor givits sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och framför allt sämre möjligheter till självförverkligande och självständighet. Trots alla politiska högtidstal om jämställdhet har skatte- och bidragssystemen utvecklats till en kvinnofälla.
Ander Borg summerar lika glasklart: Min syn på jämställdhet bottnar dock inte främst i ekonomiska argument. Feminismen är för mig en frihetsrörelse som ser till människors lika värde och möjligheter... Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist.
Just nu är feministen Anders Borg med och skapar den största kvinnofällan i modern tid, nämligen vårdnadsbidraget. Kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen och kommer att stanna hemma och ta ut vårdnadsbidraget. Erfarenheterna från Norge förskräcker. 96 procent av de som stannat hemma med vårdnadsbidrag är kvinnor. Dessutom så stärks de faktorer som skapar ojämlikhet. Löneskillnaderna ökar och därmed de ekonomiska incitamenten i familjerna för att kvinnor stannar hemma. Detta blir en accelererande ond cirkel. Allt detta kan man också få bekräftat i Anders Borgs egen analys.
Anders Borg nämner apropå högerregeringens och hans egen politik inte något om vårdnadsbidraget. Inte heller nämner han att man tänkt sig finansiera reformen 2,9 miljarder genom att ta pengarna från bl.a. förskolan. Därmed cementerar man ytterligare kvinnans roll i hemmet.
I detta ljus förefaller Anders Borgs glasklara avslutning - "Det finns en könsmaktsordning. Det vill jag ändra på. Jag är övertygad om att det är möjligt. Därför är jag feminist." - som en läpparnas bekännelse. Man känner sig ha upplevt ett hyckleri utan hejd. Ja, man blir arg en politiker som ljuger en rätt i ansiktet.
Vårdnadsbidrag är väl bra... nu inför kvinnodagen
Skrivet: 8 mars kl. 00:08
- Det finns ett krux med vårdnadsbidrag, säger morske Janne, nämligen att nånstans i vårt alliansprogram så står det att vi skall komma bort från bidragsberoende.
- Nu skall du inte vara så formalistisk, Janne , framhåller lantliga Maudan, ty egentligen är det inte bidrag när det går till kvinnor men man kunde ju tänka sig att kalla det omvårdnadspeng.
- Inga namnbyten om jag får be. Och detta är ju ett ypperligt sätt att ge kvinnorna valfrihet att välja hemmet, där de kan odla sin större fallenhet för att ta hand om barn. Det framgår ju av det enkla faktum att kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Hur skulle det se ut om karlarna försökte tävla med kvinnor om föräldraförsäkringen. Det skulle ju bli ett dråpslag mot könsrollerna och det vill vi ju inte, summerar Göran och tittar i höjden.
- Dessutom säger min Filippa att det kan bli en kvinnofälla och Jan din Birgitta säger ju att det är två steg tillbaka för jämställdhetsarbetet.
- Men kan du inte tänka själv, Fredrik, dessa kvinnor talar ju i egen sak. Nej, vet du man måste visa var skåpet skall stå om det så är att peka med hela handen, inflikar Jan. Själv har jag faktiskt aldrig behövt ta till ridspöet.
- Att du alltid skall vara så macho, Jan, och drastisk. Förresten vad tror du Wanja kommer att säga när löneskillnaderna mellan män kvinnor ökar och därmed incitamenten i familjerna för att kvinnorna skall stanna hemma, viskar Fredrik hundlikt. Och den där billiga Mona kommer naturligtvis att plocka några poäng på detta också. Varför blir allt så fel? Detta var ju ett av våra och framförallt Görans paradnummer i valet. Mona brukar alltid vara så insinuant och dra upp alla dessa problem som vi själva skapat och som det saknas bra lösningar på.
- Men Fredrik, varför så deppig, Vi kör ju stenhårt med arbetslinjen och sänker ersättningarna när det gäller långtidssjukskrivna antingen de har cancer eller bara är utbrända, och beskattar pensionärer hårdare än andra för att de inte skall sitta och ynka sina ålderskrämpor, och föreskriver flyttvång för arbetslösa över hela Sverige. Då måste vi väl nu när kvinnorna skall ha sin egen dag se till att de äntligen inser var de hör hemma, ja just hemma. Där de vid spisen ju för övrigt kan föda sina barn. Då sparar vi lite på BB:na också, pustar Göran, som om luften äntligen tagit slut för honom och knäpper händerna.
- Jag tvår mina händer, surar Anders och viftar med hästsvsansen. Det kommer att kosta åtminstone 2,9 miljarder vilket i runda tal motsvarar 7.000 förskollärare. Har ni verkligen tänkt på konsekvenserna?
- Anders kan du inte försöka vara litet konstruktiv nu när vi sitter på pottkanten, fräser Maudan. För övrigt kan ju de förskollärare som friställs istället ta de jobb som blir lediga efter de hemvändande mödrarna. Några miljarder går väl alltid att skaka fram. Har vi verkligen prutat tillräckligt på försvaret?
- Egentligen är det kanske i enlighet med arbetslinjen också. Om nu kvinnor bättre lämpar sig för hemarbete än arbete ute i arbetslivet, som Göran säger, så innebär ju vårdnadsbidraget en skälig ersättning för det för kvinnorna anpassade arbetet i hemmet, filosoferar Jan. Själv har jag alltid tyckt att en kvinna ser litet malplacerad ut som truckförare, svarvare , professor eller ...
- ...eller vad tänkte du säga... Ja, vi kan väl inte ta tillbaka den här reformen också, skränar Maudan, även om det egentligen kanske vore bäst både för alliansen och kvinnorna.
- Nä, återta vådnadsbidraget kan vi inte. Då tappar vi ansiktet helt, enas Jan, Göran och Fredrik.
Den sistnämnde drar sig undan för att ringa Filippa: Hördu, kan vi inte bjuda hem journalisterna igen så att jag får diska?
- Det finns ett krux med vårdnadsbidrag, säger morske Janne, nämligen att nånstans i vårt alliansprogram så står det att vi skall komma bort från bidragsberoende.
- Nu skall du inte vara så formalistisk, Janne , framhåller lantliga Maudan, ty egentligen är det inte bidrag när det går till kvinnor men man kunde ju tänka sig att kalla det omvårdnadspeng.
- Inga namnbyten om jag får be. Och detta är ju ett ypperligt sätt att ge kvinnorna valfrihet att välja hemmet, där de kan odla sin större fallenhet för att ta hand om barn. Det framgår ju av det enkla faktum att kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Hur skulle det se ut om karlarna försökte tävla med kvinnor om föräldraförsäkringen. Det skulle ju bli ett dråpslag mot könsrollerna och det vill vi ju inte, summerar Göran och tittar i höjden.
- Dessutom säger min Filippa att det kan bli en kvinnofälla och Jan din Birgitta säger ju att det är två steg tillbaka för jämställdhetsarbetet.
- Men kan du inte tänka själv, Fredrik, dessa kvinnor talar ju i egen sak. Nej, vet du man måste visa var skåpet skall stå om det så är att peka med hela handen, inflikar Jan. Själv har jag faktiskt aldrig behövt ta till ridspöet.
- Att du alltid skall vara så macho, Jan, och drastisk. Förresten vad tror du Wanja kommer att säga när löneskillnaderna mellan män kvinnor ökar och därmed incitamenten i familjerna för att kvinnorna skall stanna hemma, viskar Fredrik hundlikt. Och den där billiga Mona kommer naturligtvis att plocka några poäng på detta också. Varför blir allt så fel? Detta var ju ett av våra och framförallt Görans paradnummer i valet. Mona brukar alltid vara så insinuant och dra upp alla dessa problem som vi själva skapat och som det saknas bra lösningar på.
- Men Fredrik, varför så deppig, Vi kör ju stenhårt med arbetslinjen och sänker ersättningarna när det gäller långtidssjukskrivna antingen de har cancer eller bara är utbrända, och beskattar pensionärer hårdare än andra för att de inte skall sitta och ynka sina ålderskrämpor, och föreskriver flyttvång för arbetslösa över hela Sverige. Då måste vi väl nu när kvinnorna skall ha sin egen dag se till att de äntligen inser var de hör hemma, ja just hemma. Där de vid spisen ju för övrigt kan föda sina barn. Då sparar vi lite på BB:na också, pustar Göran, som om luften äntligen tagit slut för honom och knäpper händerna.
- Jag tvår mina händer, surar Anders och viftar med hästsvsansen. Det kommer att kosta åtminstone 2,9 miljarder vilket i runda tal motsvarar 7.000 förskollärare. Har ni verkligen tänkt på konsekvenserna?
- Anders kan du inte försöka vara litet konstruktiv nu när vi sitter på pottkanten, fräser Maudan. För övrigt kan ju de förskollärare som friställs istället ta de jobb som blir lediga efter de hemvändande mödrarna. Några miljarder går väl alltid att skaka fram. Har vi verkligen prutat tillräckligt på försvaret?
- Egentligen är det kanske i enlighet med arbetslinjen också. Om nu kvinnor bättre lämpar sig för hemarbete än arbete ute i arbetslivet, som Göran säger, så innebär ju vårdnadsbidraget en skälig ersättning för det för kvinnorna anpassade arbetet i hemmet, filosoferar Jan. Själv har jag alltid tyckt att en kvinna ser litet malplacerad ut som truckförare, svarvare , professor eller ...
- ...eller vad tänkte du säga... Ja, vi kan väl inte ta tillbaka den här reformen också, skränar Maudan, även om det egentligen kanske vore bäst både för alliansen och kvinnorna.
- Nä, återta vådnadsbidraget kan vi inte. Då tappar vi ansiktet helt, enas Jan, Göran och Fredrik.
Den sistnämnde drar sig undan för att ringa Filippa: Hördu, kan vi inte bjuda hem journalisterna igen så att jag får diska?
torsdag 6 mars 2008
Högerregeringen levererar och borgarpressen lägger dimridåer.
Kanske ni skrattar lika gott åt detta med det "nya arbetarpartiet" som jag. Dvs hos mig är fastnar skrattet i strupen när man ser hur högerregeringen ivrigt påhejad av den borgerliga pressen konsekvent genomför förbättringar för de rika och besuttna på de behövandes bekostnad, säljer ut vår gemensamma egendom för att underminera ett framtida välfärdssverige och slår fler slag för att försvaga facket samtidigt som man bevarar förmånerna för Svenskt Näringsliv.
Ni har väl hört hur Littorin och Reinfeldt försöker överträffa varandra med att "hålla på facket". T.o.m. Borg lurades av något krystat om detta i en lördagsintervju med Ekot för någon tid sedan. Det låter snart lika ihåligt som darren på stämman under valtalen om "utanförskapet". De i utanförskap med små ersättningar har man ju t.o.m. placerat i en särskild beskattningskolumn där man tar ut ett extrahårt skatteuttag - i högerregeringens Sverige är det liksom uppochnerpåvända världen. Och i borgarpressen så håller man masken och fortsätter att berätta sagan om Kejsarens nya arbetarkläder.
Har ni sett siffrorna
184.688
förut? Ja, de har de sista dagarna förekommit i alla borgerliga tidningar under rubriker som "Fritt fall för facket", då totalt 184.688 personer lämnade sitt fackförbund. Värst var raset för LO. När LO-förbundens medlemsstatistik för 2007 var klar syntes för första gången den fullständiga bilden av flykten från facket. LO förlorade 129.413 medlemmar (som hela Uppsala), TCO 49.373 (motsvarande Sundsvall) och Saco 5.902 (Gnesta). Allra sämst gick det för LO-förbundet Hotell och restaurang som förlorade 18,9 procent av medlemmarna. Det tycks alltså som om de förbund som drabbats hårdast är de som organiserar anställda i typiska låglöneförbund. Deras medlemmar är ofta unga, visstids- och deltidsanställda och känsliga för kostnadsökningar. För LO betyder 129.000 tappade medlemmar att organisationen går miste om 1,9 miljoner kronor varje månad. LO har redan börjat skära ned på sin organisation och försöker samarbeta mer med förbunden. Detta alltså en direkt följd av omläggningen av a-kassan från solidarisk till fackvis finansiering så att de med högst arbetslöshet får högre försäkringspremier och dessutom borttagande av avdragsrätten för fackavgifter, vilket för dem som lever på marginalen inneburit att lösningen att gå ur varit den enda möjliga.
Nå, vad innebär detta? Jo, att facket tappar i auktoritet då man inte har mer än en begränsad del av arbetstagarna bakom sig. Dessutom blir fackets hjälp till utsatta grupper sämre i och med nödvändiga personalnedskärningar. Och snart är en ond cirkel i gång då missnöjet med den begränsade assistansen föder grogrund för ytterligare avhopp. Dessutom kommer minst var fjärde arbetstagare att vid kommande sämre tider vara hänvisade till socialbidrag vid arbetslöshet - m.a.o. utanförskapet har ökat katastrofalt genom högerregeringens åtgärder.
Vem tjänar på detta? Jo, naturligtvis motparten i förhandlingarna, nämligen Svenskt Näringsliv. Urban Bäckström prisar naturligtvis vännerna i regeringen som försvagat facket. Det var ju en del av den dolda strategin inför valet 2006. Förmodligen talar man nu friskt med Maud och Jan att trycka på om uppluckringar i arbetsrätten vilket väl förmodligen är nästa steg. Kanske kan man t.o.m. hjälpa dem med ett handtag att lägga upp strategin med psykologer och marknadsföringsfolk som man gjorde vid alliansmakeovern.
Så här beskriver chefredaktören Per Anders Linder 2/3 i SvD skeendet: Det socialistiska systemskiftet var undantaget, det unika Sverige är inte längre så unikt. Bärande tankar hos regeringen bryter tvärt med vad som gällt sedan 1970-talet men återknyter till en tidigare, framgångsrik linje. Den svenska traditionen vilar tryggt i de borgerligas händer.
Jo, det där med borgerlig trygghet har vi ju sett mycket av, exempelvis vem var det som fick röja efter borgarnas förra mellanspel med räntekrisen? Var det 500 % när den var som högst? Sedan undrar man ju vad det är för "tidigare, framgångsrik linje" - var det möjligen högerministärerna före allmänna rösträttens tid, då militiären inkallades mot fackföreningsrörelsen? Det var naturligtvis enklare när de rika utan att buktala om "nytt arbetarparti" och utanförskap och utan att huttla kunde gynna sig själva. Förr var ju politiken som dagens stämmor i storbolagen där exempelvis LMs styrelseordförande tillskansar sig en lön på 3.750.000 kr plus olika bonus och där övriga gänget är välbetalda styrelseledamöter trots att de på annat håll har lönesatta arbeten - man kraffsar varandras ryggar och ger varandra bra betalt. Så skall det naturligtvis vara i politiken också om man får fatta SvD rätt.
Och vad drar vi för slutsatser av detta? Eftersom större delen av dagspressen fungerar som Husbondens röst och allt som rör socialdemokratiska initiativ silas genom ett alliansfilter så pågår en manipulering av det fria ordet. Vi måste alltså på något sätt försöka komma igenom den spärr som allianspressen utgör mot en juste nyhetsförmedling. I detta är bloggandet och exempelvis Dagens Arena samt Public Service nödvändiga hjälpmedel. Det gäller att kämpa för att 2010 blir en dundrande valförlust för högeralliansen och att ett fast underlag skapas för Mona Sahlin att bilda en ny folkligt förankrad regering.
Ni har väl hört hur Littorin och Reinfeldt försöker överträffa varandra med att "hålla på facket". T.o.m. Borg lurades av något krystat om detta i en lördagsintervju med Ekot för någon tid sedan. Det låter snart lika ihåligt som darren på stämman under valtalen om "utanförskapet". De i utanförskap med små ersättningar har man ju t.o.m. placerat i en särskild beskattningskolumn där man tar ut ett extrahårt skatteuttag - i högerregeringens Sverige är det liksom uppochnerpåvända världen. Och i borgarpressen så håller man masken och fortsätter att berätta sagan om Kejsarens nya arbetarkläder.
Har ni sett siffrorna
184.688
förut? Ja, de har de sista dagarna förekommit i alla borgerliga tidningar under rubriker som "Fritt fall för facket", då totalt 184.688 personer lämnade sitt fackförbund. Värst var raset för LO. När LO-förbundens medlemsstatistik för 2007 var klar syntes för första gången den fullständiga bilden av flykten från facket. LO förlorade 129.413 medlemmar (som hela Uppsala), TCO 49.373 (motsvarande Sundsvall) och Saco 5.902 (Gnesta). Allra sämst gick det för LO-förbundet Hotell och restaurang som förlorade 18,9 procent av medlemmarna. Det tycks alltså som om de förbund som drabbats hårdast är de som organiserar anställda i typiska låglöneförbund. Deras medlemmar är ofta unga, visstids- och deltidsanställda och känsliga för kostnadsökningar. För LO betyder 129.000 tappade medlemmar att organisationen går miste om 1,9 miljoner kronor varje månad. LO har redan börjat skära ned på sin organisation och försöker samarbeta mer med förbunden. Detta alltså en direkt följd av omläggningen av a-kassan från solidarisk till fackvis finansiering så att de med högst arbetslöshet får högre försäkringspremier och dessutom borttagande av avdragsrätten för fackavgifter, vilket för dem som lever på marginalen inneburit att lösningen att gå ur varit den enda möjliga.
Nå, vad innebär detta? Jo, att facket tappar i auktoritet då man inte har mer än en begränsad del av arbetstagarna bakom sig. Dessutom blir fackets hjälp till utsatta grupper sämre i och med nödvändiga personalnedskärningar. Och snart är en ond cirkel i gång då missnöjet med den begränsade assistansen föder grogrund för ytterligare avhopp. Dessutom kommer minst var fjärde arbetstagare att vid kommande sämre tider vara hänvisade till socialbidrag vid arbetslöshet - m.a.o. utanförskapet har ökat katastrofalt genom högerregeringens åtgärder.
Vem tjänar på detta? Jo, naturligtvis motparten i förhandlingarna, nämligen Svenskt Näringsliv. Urban Bäckström prisar naturligtvis vännerna i regeringen som försvagat facket. Det var ju en del av den dolda strategin inför valet 2006. Förmodligen talar man nu friskt med Maud och Jan att trycka på om uppluckringar i arbetsrätten vilket väl förmodligen är nästa steg. Kanske kan man t.o.m. hjälpa dem med ett handtag att lägga upp strategin med psykologer och marknadsföringsfolk som man gjorde vid alliansmakeovern.
Så här beskriver chefredaktören Per Anders Linder 2/3 i SvD skeendet: Det socialistiska systemskiftet var undantaget, det unika Sverige är inte längre så unikt. Bärande tankar hos regeringen bryter tvärt med vad som gällt sedan 1970-talet men återknyter till en tidigare, framgångsrik linje. Den svenska traditionen vilar tryggt i de borgerligas händer.
Jo, det där med borgerlig trygghet har vi ju sett mycket av, exempelvis vem var det som fick röja efter borgarnas förra mellanspel med räntekrisen? Var det 500 % när den var som högst? Sedan undrar man ju vad det är för "tidigare, framgångsrik linje" - var det möjligen högerministärerna före allmänna rösträttens tid, då militiären inkallades mot fackföreningsrörelsen? Det var naturligtvis enklare när de rika utan att buktala om "nytt arbetarparti" och utanförskap och utan att huttla kunde gynna sig själva. Förr var ju politiken som dagens stämmor i storbolagen där exempelvis LMs styrelseordförande tillskansar sig en lön på 3.750.000 kr plus olika bonus och där övriga gänget är välbetalda styrelseledamöter trots att de på annat håll har lönesatta arbeten - man kraffsar varandras ryggar och ger varandra bra betalt. Så skall det naturligtvis vara i politiken också om man får fatta SvD rätt.
Och vad drar vi för slutsatser av detta? Eftersom större delen av dagspressen fungerar som Husbondens röst och allt som rör socialdemokratiska initiativ silas genom ett alliansfilter så pågår en manipulering av det fria ordet. Vi måste alltså på något sätt försöka komma igenom den spärr som allianspressen utgör mot en juste nyhetsförmedling. I detta är bloggandet och exempelvis Dagens Arena samt Public Service nödvändiga hjälpmedel. Det gäller att kämpa för att 2010 blir en dundrande valförlust för högeralliansen och att ett fast underlag skapas för Mona Sahlin att bilda en ny folkligt förankrad regering.
tisdag 4 mars 2008
Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin
Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.
Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.
Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.
Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.
Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:
Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...
Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:
Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.
Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...
Hustrumisshandel och hedersmord.
Serien "Kungamordet" är egentligen som politisk såpa en bagatell. Men den har också varit en utdragen otäck illustration till vad många kvinnor i dagens Sverige upplever, nämligen hustrumisshandel av det grövsta slag. Och där kvinnan hela tiden tar emot blåtirorna som medaljer för sin trofasthet och vägran i det längsta att avslöja mannens kriminella våldsbrott. Dessa djävla gubbar av olika ålder som anser sig ha rätt att bära hand på en medmänniska. Och det är ju inte bara den rent fysiska misshandeln utan ofta finns kombinationen med sexuellt våldförande och andligt tillintetgörande. I alla avseenden är kvinnan intet värd: en sopa. Enda sättet för kvinnan att klara sig är att gå under jorden på någon kvinnojour eller polisanmäla mannen. Uppenbarligen är detta inget som är koncentrerat till grupper som har det illa ställt. Nej, juvelerna, frisyren, smink, puder och finurliga klädespersedlar används att dölja blåmärken ju finare folk som slår. Denna hemska rollskapelse i Brynolfssons Gert får mig att spy. Jag frågar mig: Är kastrering av sådana as är ett tillräckligt straff?
I samma avsnitt blir stackars Yasemin efter våldtäktsförsök från arbetsgivaren Gert indragen i en bil av släktingar som skriker hora till henne och försöker dränka henne inför pappans ögon. Skall det kallas heder att fegt tre karlar ger sig på en ensam kvinna! Det är ju fullständigt sjukt. Jag hurrar för hennes yngre bror som räddar henne genom att tillkalla polishjälp. Utan att ha sett fortsättningen så förstår jag att i verkligheten så måste fina Yasemin gå under jorden på någon kvinnojour och eventuellt leva resten av sitt liv under kodat namn och med ständig rädsla att den elaka och "hedersmedvetna" släkten skall dyka upp och framföra sitt medeltida, patriarkala budskap. Dessa hedersynkryggar får mig att spy - vad har de för rätt att bestämma över liv och död. Jag funderar på vad dessa kvinnoterrorister har för rätt att stanna i vår demokrati och fortsätta att trakassera kvinnor. Borde inte alla som döms för hedersbrott få en enkel biljett till ursprungslandet?
Jag vet att allt inte är så här enkelt och att mina funderingar kring "straffmätning" ovan är betingade av att jag både är spyfärdig och så förbannad att jag håller på att gå upp i limningen. Dessa två äckliga hån - hustrumisshandel och hedersbrott - är bland det vidrigaste som finns i dagens moderna samhälle. Och det är alldeles för många drabbade av dessa patriarkala attityder som uppenbarligen inte har något med demokrati att göra. Det måste ses som en av rättsväsendets mest angelägna uppgifter att komma till rätta med dessa.
I samma avsnitt blir stackars Yasemin efter våldtäktsförsök från arbetsgivaren Gert indragen i en bil av släktingar som skriker hora till henne och försöker dränka henne inför pappans ögon. Skall det kallas heder att fegt tre karlar ger sig på en ensam kvinna! Det är ju fullständigt sjukt. Jag hurrar för hennes yngre bror som räddar henne genom att tillkalla polishjälp. Utan att ha sett fortsättningen så förstår jag att i verkligheten så måste fina Yasemin gå under jorden på någon kvinnojour och eventuellt leva resten av sitt liv under kodat namn och med ständig rädsla att den elaka och "hedersmedvetna" släkten skall dyka upp och framföra sitt medeltida, patriarkala budskap. Dessa hedersynkryggar får mig att spy - vad har de för rätt att bestämma över liv och död. Jag funderar på vad dessa kvinnoterrorister har för rätt att stanna i vår demokrati och fortsätta att trakassera kvinnor. Borde inte alla som döms för hedersbrott få en enkel biljett till ursprungslandet?
Jag vet att allt inte är så här enkelt och att mina funderingar kring "straffmätning" ovan är betingade av att jag både är spyfärdig och så förbannad att jag håller på att gå upp i limningen. Dessa två äckliga hån - hustrumisshandel och hedersbrott - är bland det vidrigaste som finns i dagens moderna samhälle. Och det är alldeles för många drabbade av dessa patriarkala attityder som uppenbarligen inte har något med demokrati att göra. Det måste ses som en av rättsväsendets mest angelägna uppgifter att komma till rätta med dessa.
söndag 2 mars 2008
ICAs Köttsnusk viktigare än politikers konstsnusk
Vad är det för samhälle vi lever i? Under arbetarrörelsens framväxt var kulturen alltid ett viktigt element i den omfattande folkbildning som rörelsen månade om. Ty i kulturen, det fria skapandet, fantasin fanns det som kunde spränga grottekvarnens väggar och ge perspektiv, utvidga tänkandet ... ja ge den grogrund för det goda samhälle för alla som man ville skapa. Genom sin frihet skulle kulturen också kunna utan restriktioner granska det politiska tänkandet så att misstag och oformligheter undveks. Därför spreds litteratur i små boklådor på arbetsplatser och radikala teatergrupper speglade arbetarnas villkor i klassamhället. Studieförbund bildades och i kurser och på folkhögskolor fick arbetare och lägre tjänstemän chans att reparera de bildningshandikapp som skapats genom för kort skolgång.
Detta är tankar som i hög grad varit vägledande även för senare socialdemokratiska regeringar med starkt understöd till kultur och folkbildning. Med det "nya arbetarpartiet" har detta läge svängt. Att tänka sig att en alliansregering väljs utan att ha med ett ord formulerat vad man avser driva för kulturpolitik är enligt min mening ett politiskt mysterium. Alla borgerliga tidningar bara lapade i sig av det som fanns och inte sa flasklock om det som saknades. Inte heller senare har man formulerat sina tankar om detta område mer än att det är bra olika om kulturevenemang bär sig ekonomiskt och att den borgerliga staten i vart fall inte kan tänka sig att bidra men att man gärna ser sponsring av näringslivet. Fullt i linje med detta har man tillsatt en kulturminister utan egna tankar om kultur som tillsätter personer i kulturrådet som främst har en entreprenör med självbärande kulturarbetare i tankarna. Sänkta bidrag till folkbildningen, inget statsstöd till museibiljetter för allmänheten och helst en statsradio med finansiering via budgeten (för att få bort de hemska licenserna som borgerliga politiker vägrar betala) för att nu nämna några nyordningar med högerregeringen.
I dagens Sydsvenska 2/3 på kulturen uppmärksammade jag en rubrik över en artikel av Maria G Franke, "Köttfärs ger högre eko än kulturpolitik": Vad är kultur? Vad är den till för? En ständig knäckfråga och den blev återigen aktuell i veckan när SVT:s Kulturnyheterna presenterade en undersökning om vad landets kulturnämndsordförande har för inställning till kommunalt finansierad kultur.
Endast 26 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur om de själva anser den vara stötande på något sätt, endast 30 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur som ansågs vara stötande av allmänheten. Tre fjärdedelar av landets kommunala makthavare inom kulturen tycker alltså att de är skickade att bedöma vad som är "bra", "riktig" och "lämplig" konst. Ännu värre är siffrorna i Skåne.
En av de pågående diskussionerna i landet förs i Alingsås där Andres Serrano-utställningen "History of Sex", känd från Lund, visas just nu. Protester har hörts från kommunstyrelseledamoten Stefan Svensson (kd) som tycker att det är pornografi. Är det inte Serrano är det Elisabeth Ohlsson-Wallin eller Pål Hollender eller någon annan som upprör. Det enda man kan vara säker på är att det alltid sitter en politiker i en håla nånstans och försummar sitt verkliga uppdrag och istället letar upp en tavla på en konsthall som det går att reta upp sig över. Tillbaka till ursprungsfrågan. Förutom svaret att kultur ju kan vara underhållning och tidsfördriv - vad ska man med det till om det inte också får en att tänka, att ifrågasätta och förändras? Kultur som kontrolleras politiskt kan inte åstadkomma detta.
När Janne Josefsson avslöjade Icas köttfärsfusk i "Uppdrag granskning" gav det eko i alla medier - skandalen vevades i alla tidningar, i radion och i nyhetsprogrammen i olika tv-kanaler. Helt rimligt.
Samma sak borde ha hänt med resultatet av Kulturnyheternas undersökning, men där har det varit ganska tyst i veckan. Börjar vi bli så luttrade att vi accepterar att politikerna lägger sig i vad vi tål att se? I så fall får vi skärpa oss.
När såg ni på löpet rubriken Skandal: Politiker ifrågasätter Konstmuséets utställning! Jag menar att den efterfrågade skärpningen bör avse krav på både politiker och journalister att tala om kultur och skriva om kultur. Inte för att begränsa, censurera utan diskutera vad olika kulturyttringar kan innebära, vad vi andra kan lära oss av dem. Inte behöver man tycka om TV-bilder från krig i Afrika eller Palestina men nog är det nödvändigt att vi får reda på hur det går till i dessa delar av världen. Vill vi överhuvudtaget var medvetna eller omedvetna?
______________________________________________________________
Här kommer vad SvT publicerat om de undersökningar av politikernas inställning som omnämns:
SvTs Kulturnyheterna har i en serie inslag granskat kommunpolitikernas inställning till kultur. Vår undersökning visar att tre av fyra kommunpolitiker vill kunna stoppa kontroversiell kultur. Serranos utställning A history of sex vandaliserades i Lund av högerextremister, men öppnades på nytt av kommunen. I Alingsås krävde både kristdemokrater och nynazister att utställningen skulle stoppas. De är inte ensamma om sin syn på konstens frihet kontra kommunalpolitiskt ansvar.
En undersökning gjord av Kulturnyheterna visar att politikers vilja att kunna ingripa i kontroversiell kultur är utbredd. Hela 75 procent av Sveriges kulturnämndsordföranden tycker att de ska kunna stoppa kommunalt finansierad kultur som de upplever som pornografisk på något sätt, religiöst kränkande eller som politisk propaganda.
- Det är illavarslande, säger Thomas Olsson, prefekt vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han har länge forskat kring kulturbegreppet och den konstnärliga friheten. Politiker får inte ingripa. Konsten måste få vara fri. De senaste hundra åren har det varit en demokratisk grundprincip. Är konsten inte fri är det inte konst och då är det dubbelmoral från politikers sida om de säger att de vill stödja konst och kultur och samtidigt inte låter den vara fri.
Av de kommunpolitiker som har svarat är det alltså bara 25 procent som inte tycker att de ska kunna stoppa konst, oavsett hur de upplever den. Politikerna som har svarat ja hävdar sin rätt att ingripa baserat på hur de själva upplever konsten. Många har angett att om de upplever kultur som pornografisk och i synnerhet barnpornografisk ska de kunna stoppa den.
Thomas Olsson menar att konsten står fri så länge den inte är till exempel rasistisk eller diskriminerande.
- Självfallet ska en politiker kunna ingripa om konstens frihet utmanar andra demokratiska grundprinciper men den gränsen går ju vid vad som är lagligt eller inte och jag tycker nog att politiker ska hålla sig till den gränsen också.
Vid undersökningen ställdes två frågor om kontroversiell kultur till Sveriges kulturnämndsordföranden. Den första frågan rör politikernas egen upplevelse av kulturyttringar, den andra rör allmänhetens reaktioner.
Så här svarade de:
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finansierad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 26%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som religiöst kränkande. 38%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som politisk propaganda. 30%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som pornografisk. 37%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som barnpornografisk. 61%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som (ge egna exempel*) 29%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finanserad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 30%
Ja, om den av allmänheten upplevs som religiöst kränkande. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som politisk propaganda. 25%
Ja, om den av allmänheten upplevs som pornografisk. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som barnpornografisk. 56%
Ja, om den av allmänheten upplevs som (ge egna exempel*). 23%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
_______________________________
Av 291 kommuner har 193 svarat på Kulturnyheternas frågor.
Detta är tankar som i hög grad varit vägledande även för senare socialdemokratiska regeringar med starkt understöd till kultur och folkbildning. Med det "nya arbetarpartiet" har detta läge svängt. Att tänka sig att en alliansregering väljs utan att ha med ett ord formulerat vad man avser driva för kulturpolitik är enligt min mening ett politiskt mysterium. Alla borgerliga tidningar bara lapade i sig av det som fanns och inte sa flasklock om det som saknades. Inte heller senare har man formulerat sina tankar om detta område mer än att det är bra olika om kulturevenemang bär sig ekonomiskt och att den borgerliga staten i vart fall inte kan tänka sig att bidra men att man gärna ser sponsring av näringslivet. Fullt i linje med detta har man tillsatt en kulturminister utan egna tankar om kultur som tillsätter personer i kulturrådet som främst har en entreprenör med självbärande kulturarbetare i tankarna. Sänkta bidrag till folkbildningen, inget statsstöd till museibiljetter för allmänheten och helst en statsradio med finansiering via budgeten (för att få bort de hemska licenserna som borgerliga politiker vägrar betala) för att nu nämna några nyordningar med högerregeringen.
I dagens Sydsvenska 2/3 på kulturen uppmärksammade jag en rubrik över en artikel av Maria G Franke, "Köttfärs ger högre eko än kulturpolitik": Vad är kultur? Vad är den till för? En ständig knäckfråga och den blev återigen aktuell i veckan när SVT:s Kulturnyheterna presenterade en undersökning om vad landets kulturnämndsordförande har för inställning till kommunalt finansierad kultur.
Endast 26 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur om de själva anser den vara stötande på något sätt, endast 30 procent svarade nej på frågan om de skulle få lov att stoppa kultur som ansågs vara stötande av allmänheten. Tre fjärdedelar av landets kommunala makthavare inom kulturen tycker alltså att de är skickade att bedöma vad som är "bra", "riktig" och "lämplig" konst. Ännu värre är siffrorna i Skåne.
En av de pågående diskussionerna i landet förs i Alingsås där Andres Serrano-utställningen "History of Sex", känd från Lund, visas just nu. Protester har hörts från kommunstyrelseledamoten Stefan Svensson (kd) som tycker att det är pornografi. Är det inte Serrano är det Elisabeth Ohlsson-Wallin eller Pål Hollender eller någon annan som upprör. Det enda man kan vara säker på är att det alltid sitter en politiker i en håla nånstans och försummar sitt verkliga uppdrag och istället letar upp en tavla på en konsthall som det går att reta upp sig över. Tillbaka till ursprungsfrågan. Förutom svaret att kultur ju kan vara underhållning och tidsfördriv - vad ska man med det till om det inte också får en att tänka, att ifrågasätta och förändras? Kultur som kontrolleras politiskt kan inte åstadkomma detta.
När Janne Josefsson avslöjade Icas köttfärsfusk i "Uppdrag granskning" gav det eko i alla medier - skandalen vevades i alla tidningar, i radion och i nyhetsprogrammen i olika tv-kanaler. Helt rimligt.
Samma sak borde ha hänt med resultatet av Kulturnyheternas undersökning, men där har det varit ganska tyst i veckan. Börjar vi bli så luttrade att vi accepterar att politikerna lägger sig i vad vi tål att se? I så fall får vi skärpa oss.
När såg ni på löpet rubriken Skandal: Politiker ifrågasätter Konstmuséets utställning! Jag menar att den efterfrågade skärpningen bör avse krav på både politiker och journalister att tala om kultur och skriva om kultur. Inte för att begränsa, censurera utan diskutera vad olika kulturyttringar kan innebära, vad vi andra kan lära oss av dem. Inte behöver man tycka om TV-bilder från krig i Afrika eller Palestina men nog är det nödvändigt att vi får reda på hur det går till i dessa delar av världen. Vill vi överhuvudtaget var medvetna eller omedvetna?
______________________________________________________________
Här kommer vad SvT publicerat om de undersökningar av politikernas inställning som omnämns:
SvTs Kulturnyheterna har i en serie inslag granskat kommunpolitikernas inställning till kultur. Vår undersökning visar att tre av fyra kommunpolitiker vill kunna stoppa kontroversiell kultur. Serranos utställning A history of sex vandaliserades i Lund av högerextremister, men öppnades på nytt av kommunen. I Alingsås krävde både kristdemokrater och nynazister att utställningen skulle stoppas. De är inte ensamma om sin syn på konstens frihet kontra kommunalpolitiskt ansvar.
En undersökning gjord av Kulturnyheterna visar att politikers vilja att kunna ingripa i kontroversiell kultur är utbredd. Hela 75 procent av Sveriges kulturnämndsordföranden tycker att de ska kunna stoppa kommunalt finansierad kultur som de upplever som pornografisk på något sätt, religiöst kränkande eller som politisk propaganda.
- Det är illavarslande, säger Thomas Olsson, prefekt vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han har länge forskat kring kulturbegreppet och den konstnärliga friheten. Politiker får inte ingripa. Konsten måste få vara fri. De senaste hundra åren har det varit en demokratisk grundprincip. Är konsten inte fri är det inte konst och då är det dubbelmoral från politikers sida om de säger att de vill stödja konst och kultur och samtidigt inte låter den vara fri.
Av de kommunpolitiker som har svarat är det alltså bara 25 procent som inte tycker att de ska kunna stoppa konst, oavsett hur de upplever den. Politikerna som har svarat ja hävdar sin rätt att ingripa baserat på hur de själva upplever konsten. Många har angett att om de upplever kultur som pornografisk och i synnerhet barnpornografisk ska de kunna stoppa den.
Thomas Olsson menar att konsten står fri så länge den inte är till exempel rasistisk eller diskriminerande.
- Självfallet ska en politiker kunna ingripa om konstens frihet utmanar andra demokratiska grundprinciper men den gränsen går ju vid vad som är lagligt eller inte och jag tycker nog att politiker ska hålla sig till den gränsen också.
Vid undersökningen ställdes två frågor om kontroversiell kultur till Sveriges kulturnämndsordföranden. Den första frågan rör politikernas egen upplevelse av kulturyttringar, den andra rör allmänhetens reaktioner.
Så här svarade de:
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finansierad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 26%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som religiöst kränkande. 38%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som politisk propaganda. 30%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som pornografisk. 37%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som barnpornografisk. 61%
Ja, om den av kommunpolitiker upplevs som (ge egna exempel*) 29%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
Ska kommunpolitiker kunna stoppa kommunalt finanserad kultur? (Flera svarsalternativ)
Nej 30%
Ja, om den av allmänheten upplevs som religiöst kränkande. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som politisk propaganda. 25%
Ja, om den av allmänheten upplevs som pornografisk. 33%
Ja, om den av allmänheten upplevs som barnpornografisk. 56%
Ja, om den av allmänheten upplevs som (ge egna exempel*). 23%
*Här anges brott mot yttrandefrihetsgrundlagen som hets mot folkgrupp, även "diskriminerande", "främlingsfientlig", "rasistisk", "stimulera till brott eller drogmissbruk" samt "olaglig", även utpekande av enskilda personer eller grupper eller "inte förenlig med kommunens policy".
_______________________________
Av 291 kommuner har 193 svarat på Kulturnyheternas frågor.
lördag 1 mars 2008
Den kommunala ättestupan.
Kommunalpolitiker i Lorensberg, som vill göra besparingar på äldreboende, håller nu på att utreda huruvida en kommunal ättestupa kan förbilliga den kommunal omsorgen. Ett problem här i Skåne, eftersom landskapet saknar lämpliga stup, är att konstruera en tillräcklig fallhöjd. Ett förslag är att någon tom kyrka skall förses med handikapphiss upp i tornet där man skall konstruera en plattform med en form av rutschkana som avstamp för den sista flygfärden. Eller vad är för tankar de ansvariga har...?
Sydsvenskan rapporterar i dag 1/3 om Ellen Nilsson, som fick hemtjänst efter att ha hittats blåslagen i badrummet efter att ha tappat medvetandet. Hon vågar inte lämna sin lägenhet i hyreshuset i Hyllie, Lorensberg. Hon har synsvårigheter och kan inte längre se på TV. Hennes ben orkar inte längre och hon rör sig bara med rullator. Varje tisdag får hon sin mat veckovis, som ställs in i kylskåpet; maten värms i mikrovågsugn och hon äter den ensam i köket. Ellen Nilsson fyller 100 år den 12 augusti 2008 och har bara ett önskemål att få fira sin 100-årsdag på äldreboendet i Tygelsjö.
Hennes läkare pekar på Ellen Nilssons svårigheter att gå, upprepade frakturer efter fall, försvagat hjärta, ryggvärk, yrsel och minnessvårigheter.
Stadsdelsförvaltningen har sagt nej till vårdboende eftersom hemvårdsinspektören anser att hon är frisk och "duktig".
Ellen Nilssons fall är inte unikt. En 97-årig malmöbo som på liknande sätt led av hälsonedsättning och handikapp typiska för äldre fick vårdboende först sedan tidningar och lokal-tv uppmärksammat hans fall. Här i Skåne har också rapporterats om flera andra upprörande fall. Ofta går de kommunala nejen till vårdbehövande genom överklagande upp i högre instans. Man frågar sig: Skall snålheten sitta högsätet så att förvaltningsdomstol ideligen skall säga åt den lokala socialförvaltningen att deras bedömning är hjärtlöst ohållbar enligt gällande lagstiftning?
Går man utanför Skåne så rapporterar media ofta om liknande fall. Själv förde jag i Jönköping en tvårig kamp för att min 96-åriga blinda mamma skulle få en plats på äldreboende. Hon var yr och kunde inte gå utan rullator. Jönköpings kommun hade i flera uppmärksammade fall till Kammarrätten överklagat Länsrättens bedömningar att ett antal äldre personer skulle erbjudas äldreboende; först när även högre instans bekräftat att kommunen var skyldig att upplåta plats i vårdboende gav kommunen med sig. Min mamma förvägrades plats men råkade under en natt falla handlöst och transporterades av nattpatrull upp till lasarettet. När behandlade läkare fick höra hennes historia så vägrade han att skriva ut henne intill dess omsorgsförvaltningen skakade fram en plats på äldreboende. Därefter erbjöds hon plats på ett jättefint särskilt äldreboende.
Vad är det för konstiga människor som sitter och bestämmer?
En gång i tiden var "hemmet" en fruktad avstjälpningsplats. Äldre tog till och med löfte av sina barn att inte verka för ett omhändertagande. "Hemmet" är i dag avskaffat och ersatt med en rad av olika efter individens hälsa anpassade boendeformer. En genomgående tanke är att äldre inte skall behöva flytta hemifrån av den anledningen att de inte längre kan sköta sitt eget hem utan då få bistånd genom hemtjänst. Detta är en god tanke. Men bara så länge den äldre vill ha det på det sättet. Blir en äldre person genom rörelsesvårigheter bunden i sin bostad utan andra kontakter än hemtjänsten och dessutom har oro för att klara det dagliga, så är orimligt att inte erbjuda den äldre ett alternativ. Om sådant alternativ innefattar äldreboende med kontakter med jämnåriga och vissa aktiviteter så motverkas ohälsa, exempelvis i form av depression.
Även om den inledande bilden är en ond fantasi, så är det faktiskt det som sparande kommunalpolitiker nu tillämpar, nämligen att låsa in äldre i deras bostäder med städ- och duschhjälp och mat veckovis i små lådor. Kanske är det någon som håller med mig när jag kallar det en rafinerad mental kommunal ättestupa.
Ett radikalt omtänkade måste ske. Man skall ju inte behöva oroa sig för sin ålderdom.
Sydsvenskan rapporterar i dag 1/3 om Ellen Nilsson, som fick hemtjänst efter att ha hittats blåslagen i badrummet efter att ha tappat medvetandet. Hon vågar inte lämna sin lägenhet i hyreshuset i Hyllie, Lorensberg. Hon har synsvårigheter och kan inte längre se på TV. Hennes ben orkar inte längre och hon rör sig bara med rullator. Varje tisdag får hon sin mat veckovis, som ställs in i kylskåpet; maten värms i mikrovågsugn och hon äter den ensam i köket. Ellen Nilsson fyller 100 år den 12 augusti 2008 och har bara ett önskemål att få fira sin 100-årsdag på äldreboendet i Tygelsjö.
Hennes läkare pekar på Ellen Nilssons svårigheter att gå, upprepade frakturer efter fall, försvagat hjärta, ryggvärk, yrsel och minnessvårigheter.
Stadsdelsförvaltningen har sagt nej till vårdboende eftersom hemvårdsinspektören anser att hon är frisk och "duktig".
Ellen Nilssons fall är inte unikt. En 97-årig malmöbo som på liknande sätt led av hälsonedsättning och handikapp typiska för äldre fick vårdboende först sedan tidningar och lokal-tv uppmärksammat hans fall. Här i Skåne har också rapporterats om flera andra upprörande fall. Ofta går de kommunala nejen till vårdbehövande genom överklagande upp i högre instans. Man frågar sig: Skall snålheten sitta högsätet så att förvaltningsdomstol ideligen skall säga åt den lokala socialförvaltningen att deras bedömning är hjärtlöst ohållbar enligt gällande lagstiftning?
Går man utanför Skåne så rapporterar media ofta om liknande fall. Själv förde jag i Jönköping en tvårig kamp för att min 96-åriga blinda mamma skulle få en plats på äldreboende. Hon var yr och kunde inte gå utan rullator. Jönköpings kommun hade i flera uppmärksammade fall till Kammarrätten överklagat Länsrättens bedömningar att ett antal äldre personer skulle erbjudas äldreboende; först när även högre instans bekräftat att kommunen var skyldig att upplåta plats i vårdboende gav kommunen med sig. Min mamma förvägrades plats men råkade under en natt falla handlöst och transporterades av nattpatrull upp till lasarettet. När behandlade läkare fick höra hennes historia så vägrade han att skriva ut henne intill dess omsorgsförvaltningen skakade fram en plats på äldreboende. Därefter erbjöds hon plats på ett jättefint särskilt äldreboende.
Vad är det för konstiga människor som sitter och bestämmer?
En gång i tiden var "hemmet" en fruktad avstjälpningsplats. Äldre tog till och med löfte av sina barn att inte verka för ett omhändertagande. "Hemmet" är i dag avskaffat och ersatt med en rad av olika efter individens hälsa anpassade boendeformer. En genomgående tanke är att äldre inte skall behöva flytta hemifrån av den anledningen att de inte längre kan sköta sitt eget hem utan då få bistånd genom hemtjänst. Detta är en god tanke. Men bara så länge den äldre vill ha det på det sättet. Blir en äldre person genom rörelsesvårigheter bunden i sin bostad utan andra kontakter än hemtjänsten och dessutom har oro för att klara det dagliga, så är orimligt att inte erbjuda den äldre ett alternativ. Om sådant alternativ innefattar äldreboende med kontakter med jämnåriga och vissa aktiviteter så motverkas ohälsa, exempelvis i form av depression.
Även om den inledande bilden är en ond fantasi, så är det faktiskt det som sparande kommunalpolitiker nu tillämpar, nämligen att låsa in äldre i deras bostäder med städ- och duschhjälp och mat veckovis i små lådor. Kanske är det någon som håller med mig när jag kallar det en rafinerad mental kommunal ättestupa.
Ett radikalt omtänkade måste ske. Man skall ju inte behöva oroa sig för sin ålderdom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
