Ratificering innebär att SAP röstar för begränsning av fackliga rättigheter i svensk lag!

Man får inte blunda för verkligheten. När vi röstar ja och på så sätt införlivar lavallerierna med svensk lagstiftning så kommer högerkrafterna både i sverige och i EU bara skratta åt fackliga krav. Högerregeringen kommer inte att ställa några krav i EU och högermajoriteten i Parlamentet, Rådet och Kommissionen kommer inte att göra sak av Jan Anderssons rapport. Jag vill inte att partiet skall stå där förgäves med tvättad hals.

Litar på högerregeringen trots bluffpoker
S-riksdagsgruppen ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det klargör partiet i en riksdagsmotion men i en tilläggsmotion ställs långtgående krav på den borgerliga regeringen. De två s-motionerna föregicks av politisk bluffpoker från regeringen Reinfeldts sida. Så summerar socialdemokraternas
utrikespolitiska talesman Urban Ahlin läget i Aktuellt i politiken.

"ville egentligen vänta på Strååth"
Urban Ahlin säger att man egentligen ville - som LO-kongressen krävt -avvakta Strååth-utredningen men tvingats godta regeringens framstressande av fördraget, vilket skett därför att "regeringen ville utnyttja s-sprickan om fördraget". - Det var väl en av de mest sjuka förklaringar man kan tänka sig. Sprickan består ju i att det finns ett antal riksdagsmän som vill ha klart utredningen om vad JA innebär innan man röstar Ja.

Först JA sedan utredning om dess betydelse!
Nog måste väl utredningen kunna avvaktas genom bordläggning eller i värsta filibuster. Har en riksdagsminoritet inga rättigheter alls? Utredningen hör väl till ärendets beredning? Redan detta formella förfaringssätt att efter beslutet få besked om vad det innebär verkar ju - med ett understatement - oklokt. Sedan fortsätter Ahlin med tanken att vi ju inte kan säga nej till ett fördrag SAP såsom regeringsparti sagt ja till som förslag. Det skulle dessutom skada regeringsdugligheten om S helt plötsligt skulle svänga i en sådan central fråga, precis innan ett EU-ordförandeskap.

Inte ens en bomb kan ändra den ståndaktige
Vad Urban Ahlin då inte nämner är att det hänt något radikalt överraskande - med Ahlins ord slog ned som en bomb - nämligen 5 dagar efter regeringschefernas signering av fördraget så släpptes domen i Laval-målet; det är nog ingen djärv tanke att tidpunkten för domen blev senarelagd m.h.t. fördragsprocessen. Eftersom detta var en fullständig nyhet så borde den ju kunna tas med i tankeprocessen när man överväger vad man skall göra. Ett nytt faktum kan ju ibland om man inte är istadig föranleda omprövning. Och nog hör väl det också till regeringsdugligheten att kunna ta in nya omständigheter?

Krokigt resonemang även i fortsättningen
Urban Ahlins fortsatta resonemang är något av det krokigaste man kan läsa: Tänk om vi skulle ha röstat nej till det fördrag som innebär förbättringar för Europas löntagare. Därefter kunde borgerligheten välja att lägga en proposition som inte alls följer upp det som Stråths utredning kräver. Vad skulle vi då ha gjort? Socialdemokratin får inte placera sig vid sidlinjen och göra borgerligheten till garanter för svensk arbetsrätt. Det är ett uppdrag som de med nöje skulle missköta. Bara svensk socialdemokrati kan vara en garant för den svenska modellens arbetsrätt och våra kollektivavtal. Det är därför som vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion.

Högstämda tårar hindrar inte en motfråga
Den obligatoriska motfrågan blir ju då: När nu socialdemokraterna snällt röstat ja till Lissabonfördraget, vad hindrar då riksdagen att avslå den socialdemokratiska motionen och lägga just den ovannämnda propositionen där man stärker Svenskt Näringsliv på fackens bekostnad med begränsningar i kollektivavtals- och strejkrätten enligt EG-domstolens modell, införande av minimilöner osv. Vänstern är ju faktiskt i minoritet! Vad kommer partiledningen då att göra när man slängt bort de förhandlingsmöjligheter som själva ratificeringen innebär?

När vi slängt bort trumfkortet så lägger vi kraft bakom kraven..
Det blir litet patetiskt när man sedan ser att Urban Ahlin menar att "vi nu lägger all kraft bakom kraven i vår tilläggsmotion" Det är bra krav i och för sig

• ILO konventionen 94 om offentlig upphandling ska ratificeras snarast
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att ändra utstationeringsdirektivet
• Regeringen ska agera på EU-nivå för att åstadkomma ett socialt protokoll
• Regeringen ska agera för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning
• Regeringen ska vid alla toppmöten i EU arbeta för att förstärka löntagarnas rättigheter

som framförs i tilläggsmotionen. I den redogör man också för hur vår högerregering på punkt efter punkt ända sedan Laval-domen misskött uppdraget att företräda Sveriges löntagare för att säkra den svenska modellen och t.o.m. vid ett flertal tillfällen bara struntat i framstötar från socialdemokraterna och facket.

"Misstänker dubbla budskap"
Man talar t.o.m. om att regeringen inte tycks ha så bråttom kombinerat med oviljan att agera på EU-nivå är oroväckande. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att regeringen medvetet ger dubbla budskap. Det ena budskapet finns i arbetsmarknadsminister Littorins retorik, som tar sig uttryck i en oro över domen. Det andra budskapet ser vi i bristen på snabbt agerande. Därför kräver vi att regeringen snarast agerar så att den svenska arbetsmarknadsmodellens ställning värnas.

Man ser men vill inte göra något åt det
Man registrerar alltså att högerregeringen på ren svenska skiter i löntagarna och deras fackliga rättigheter (och oppositionen) genom att låta allt rinna ut i sanden. Efter denna klarsyn framstår slutklämmen som mer än lovligt blåögd: Sveriges och Europas löntagare kan inte vänta. Regeringen måste agera snabbt. Vi socialdemokrater kommer att föra kampen för kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen varje dag, året om.

Högerregeringen har lyckats i sin manipulation
Högerregering kommer möjligen inte att säga det högt: Bra att ni röstade för fördraget men nu kan ni väl dra ty det var enbart för den kvalificerade majoriteten till ratificering som vi behövde er. Nu gör vi som vill igen.

Svensk EU-lag garanterar fortsatta lavallerier
Det värsta med ratificeringen är att genom den så gör vi till svensk lag EG-domstolens marknadsliberala lavallerier. Genom art 6 i Unionsfördraget och art 51,52 i Rättighetsstadgan så lagfäst nämligen de fria rörligheternas överhöghet vid konflikt med de grundläggande rättigheterna såsom exempelvis kollektivavtals- och strejkrätt. Jag undrar om riksdagsmännen är medvetna om att därmed denna bestämmelse blir svensk rätt. Svenska domstolar, exempelvis arbetsdomstolen i Sverige, skall alltså döma på samma marknadsliberala sätt som EG-domstolen. Det ni riksdagsmän röstar på är alltså en direkt svensk lagstiftning som kommer att avsevärt begränsa fackliga rättigheter, sannerligen en märklig insats av en socialdemokratisk riksdagsgrupp.

Ratificering knyter ihop säcken
Dessutom så är andra grundläggande rättigheter, exempelvis mötes- och föreningsfrihet, bl.a. rätt att ansluta sig till fackförening (art 12) underkastade samma begränsning som kollektivavtals- och strejkrätt (art28). Och vi har en bestämmelse i svensk lagstiftning som säger att uppkommer motstridighet mellan EU-rätt och svensk rätt så gäller EU-rätten. Så genom ratificeringen så knyter vi ihop säcken. Det finns kanske skäl att faktiskt avvakta utredningen om vad ett Ja betyder innan man säger JA.

Några kontrollstationer
Är det inte skäl att i alla fall med öppna ögon se på följande Kontrollstationer på vägen fram till ratificeringsomröstningen:

* kommer statsministern överhuvudtaget att svara eller skiter han i oss med förhoppningen att vi ändå kommer att rösta ja
* kommer Strååth att tidigareläggas före omröstningen
* toppmötet den 15 oktober: kommer statsministern att göra något av det vi kräver
* utfallet av omröstningen i EU-parlamentet som enligt uppgift också skall vara i oktober om Jan Anderssons rapport och ger en indikation på hur samarbetsvilliga högerkrafterna inom EU är.

Är det förbjudet för SAPs riksdagsledamöter att kolla in detta? Och dra slutsatser av kontrollen? Vill vi stifta svensk lag som begränsar fackliga rättigheter?