I gårdagens blogg skrev jag om DNs ledarskribent Barbro Hedvall, som skrev om skattesmitarna till Liehtchenstein under rubriken "Skattjakt som skaver" 27/2. Nu bränner samma oberoende liberala tidning av en huvudledare "Besvärande skattekrig" 28/2. DN pekar på att statsminister Reinfeldt försäkrar att svenska myndigheter inte arbetar så. Än mer förfärad blir man av att Skatteverkets egen jurist påstår att tillvägagångssättet gränsar till brottsprovokation. Ledaren avrundas: Oklarhet råder alltså. Det är inte bra. Skattemyndigheterna har vidsträckta lagliga möjligheter, dem ska de självfallet använda. Men det förhållandet att deras arbete har stark uppbackning får inte förleda dem till övertramp på fel sida. Inga stiftelsemiljoner i Liechtenstein kan rättfärdiga att svenska myndigheter ger sig i lag med brottslingar eller tänjer reglerna. Skatteparadisen ska sättas under tryck, inte undermineras med skumraskmetoder.
Den första frågan som inställer sig är vad Skatteverkets jurist menar med att jämföra upplägget med brottsprovokation?
Den andra frågan som lämpligen bör ställas till statsministern är: Skulle det vara moraliskt godtagbart att skatteverket sa nej till information om svenska skattesmitare eller penningtvättare?
Den tredje frågan, som lämpligen DNs ledaravdelning bör svara på är: Vad är det för brottslingar man gett sig i lag med eller för regler man tänjt på eller för skumraskmetoder som man tillämpat?
När det först gäller brottsprovokation så omfattar begreppet åtgärder som syftar till att påverka någon att begå brott som denne senare kan lagföras för. Men skattefifflarna har ju redan begått sina brott, eller i vart fall påbörjat dem. Samma sak om det gäller penningtvätt eller vinster av traficking eller droghandel. Och uppgiftslämnaren har ju också redan begått sitt dataintrång och till och med dömts för det.
Liechtenstein använder affärsidén att här kan ni placera tjuvgods i form av pengar utan att någon får veta att ni har en tjuvgömma här. I Sverige torde detta vara straffbart som någon form av häleri, särskilt som banken/hälaren genom penningplaceringen har ekonomiskt utbyte av tjuvgömman. Uppgiftslämnaren är dömd och har sonat sitt brott. Erbjudandet av informationen har inget skumrask över sig utan har skett helt öppet. Vad jag förstår så är det tillåtet att använda sig av tipsare i polisiärt arbete så några regeltänjningar kan jag inte heller se.
Man undrar alltså vad det är som får DN att tveka. Motsvarande tvekan om hetsjakt fanns inte med i bilden när högerregeringen anslog medel till 300 nya inspektörer att motverka försäkringsbedrägeri. Men det gällde ju småfolket. Är det så att avslöjanden kan förväntas blottlägga girighet ganska högt upp på samhällstegen, d.v.s. dit vi vanligen aldrig får insyn. - Skål i champagne, oberoende liberala DN!
fredag 29 februari 2008
torsdag 28 februari 2008
DNs Barbro Hedvall har skavsår av att skattesmitare åker dit
"Ett hundratal svenskar i internationell skattehärva"skriver Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand 26/2 på DN debatt. Det handlar om ett hundratal svenskar som skattefuskar i Liechtenstein. Undangömda pengar i skatteparadis lurar staten på 46 miljarder kronor varje år. Sverige är ett av nio länder som arbetat tillsammans med de tyska skattemyndigheterna för att avslöja skattefuskare i Liechtenstein. Sverige är mycket aktivt när det gäller att utbyta information om skattesmitare inom EU och OECD. Därför får vi mer och mer hjälp från utlandet för att komma till rätta med denna brottslighet. Det handlar inte om människor med resväskor fullproppade med sedlar utan om invecklade transaktioner och komplicerade juridiska upplägg. Mats Sjöstrand avrundar med följande salva: För de svenskar som gömmer pengar undan beskattning vill jag bara ge ett enda råd. Redovisa alla dina inkomster till oss, oavsett var i världen de finns! Då slipper du höga skattetillägg och andra påföljder.
En av ledarskribenterna på DN, Barbro Hedvall skriver om detta under rubriken "Skattejakt som skaver":
Liechtenstein är ett litet furstendöme med stora banker som erbjuder diskretion för dem som inte vill skylta med sina förmögenheter, säger kritiker. Ett land där individens rättigheter respekteras, säger Liechtensteins furste. Nu har det lilla landet råkat ut för en läcka. En före detta bankanställd har sprängt banksekretessen, dömts för detta och sedan startat ett nytt liv med ett kapital från tyska finansministeriet. Mannen hade nämligen sparat en kundlista från sin före detta arbetsgivare, den sålde han för 45 miljoner kronor till den tyska regeringen. De tyska skattemyndigheterna skred genast till verket... I går fick vi också på DN Debatt veta att svenska skatteverket fått del av uppgifter om ett antal svenskar som har pengar på konton i Liechtenstein. Informationsutbytet är tätt mellan ett antal skattemyndigheter i EU och OECD. Och Sverige har inga problem med att använda stulen information, förklarade chefen för Skatteverket. Ändamålet - att jaga fram pengar från skatteparadisen till beskattning - är så angeläget... Ja, det är angeläget att skattebördan bärs så som riksdag och regering beslutat. Svartarbete på hemmaplan ska motarbetas likaväl som gömda konton utomlands. Den som inte följer skattelagarna gör sig skyldig till brott, men betyder det att den som bekämpar dessa brott kan blunda för skumraskhandlingar? Den tyska regeringen tyckte sig kunna köpa tjuvgods, det svenska skatteverket använder uppgifter som det vet inte kommit fram på lagligt sätt. Men av medborgarna kräver de fullständig ärlighet. Här är det något som skaver.
Både statsministern Reinfeldt och Skatteverkets rättschef, som helt obegripligt talar om brottsprovokation, har yppat tveksamhet så Barbro Hedvall har kanske rätt i sitt skavande. Själv resonerar jag på annat sätt enligt det följande.
Det handlar alltså inte om att betala vittnen. Det handlar om olagligt åtkommen information, som man betalar för att få del av. Samtidigt handlar informationen om en banksekretess som inte erkänns av de omkringliggande länderna utan bara av Liechtenstein som använder affärsidén att här kan ni placera tjyvgods i form av pengar utan att någon får veta att ni har en tjyvgömma här. Det handlar om skattefiffel men förmodligen också om utbyte av stöld, traficking, narkotika mm - ingen frågor ju vad det är för pengar och Liechtensteins banker bryr sig inte. Skulle det skava lika mycket för DNs Barbro Hedvall om det handlade just om vinster från traficking eller narkotikahandel? Om det inte är fallet så frågar man sig vad är det som är så förmildrande med skattefiffel? Det går ju ut över övriga medborgare som då får betala förhållandevis mer skatt för att täcka utgifterna. Är det måhända något skevt i Barbro Hedvalls tankegång som orsakar skavet?
Är det å andra sidan så att Barbro Hedvall mot förmodan köper Liechtensteins affärsidé så hamnar hon i ett än värre avvägningsproblem. Bankernas verksamhet i den del där det omfattar insättningar som utgör vinster p.g.a. brott är nämligen straffbart såsom ett häleribrott. Den som avslöjat häleribrottet har visserligen dömts enligt lagen i Liechtenstein och har förmodligen gjort sig skyldig till något databrott enligt svensk lag men kanske kan straffbarheten sonas genom att det grövre ursprungsbrottet avslöjas. Polisen anses ju kunna anlita tipsare även om de tilldelas vederlag.
Istället måste frågan vara om det skulle vara moraliskt godtagbart att skatteverket sa nej till information om svenska skattesmitare eller penningtvättare? Varför skall det överhuvudtaget skava när rika människor som inte borde vara riktigt så rika avslöjas? Var det inte så att försäkringskassan fått en massa extra pengar för att anställa 300 inspektörer som skulle motverka försäkringsbedrägeri? Och då gäller det småskuttare. Skatteverket är nu ute efter blåhajarna! Bravo!
En av ledarskribenterna på DN, Barbro Hedvall skriver om detta under rubriken "Skattejakt som skaver":
Liechtenstein är ett litet furstendöme med stora banker som erbjuder diskretion för dem som inte vill skylta med sina förmögenheter, säger kritiker. Ett land där individens rättigheter respekteras, säger Liechtensteins furste. Nu har det lilla landet råkat ut för en läcka. En före detta bankanställd har sprängt banksekretessen, dömts för detta och sedan startat ett nytt liv med ett kapital från tyska finansministeriet. Mannen hade nämligen sparat en kundlista från sin före detta arbetsgivare, den sålde han för 45 miljoner kronor till den tyska regeringen. De tyska skattemyndigheterna skred genast till verket... I går fick vi också på DN Debatt veta att svenska skatteverket fått del av uppgifter om ett antal svenskar som har pengar på konton i Liechtenstein. Informationsutbytet är tätt mellan ett antal skattemyndigheter i EU och OECD. Och Sverige har inga problem med att använda stulen information, förklarade chefen för Skatteverket. Ändamålet - att jaga fram pengar från skatteparadisen till beskattning - är så angeläget... Ja, det är angeläget att skattebördan bärs så som riksdag och regering beslutat. Svartarbete på hemmaplan ska motarbetas likaväl som gömda konton utomlands. Den som inte följer skattelagarna gör sig skyldig till brott, men betyder det att den som bekämpar dessa brott kan blunda för skumraskhandlingar? Den tyska regeringen tyckte sig kunna köpa tjuvgods, det svenska skatteverket använder uppgifter som det vet inte kommit fram på lagligt sätt. Men av medborgarna kräver de fullständig ärlighet. Här är det något som skaver.
Både statsministern Reinfeldt och Skatteverkets rättschef, som helt obegripligt talar om brottsprovokation, har yppat tveksamhet så Barbro Hedvall har kanske rätt i sitt skavande. Själv resonerar jag på annat sätt enligt det följande.
Det handlar alltså inte om att betala vittnen. Det handlar om olagligt åtkommen information, som man betalar för att få del av. Samtidigt handlar informationen om en banksekretess som inte erkänns av de omkringliggande länderna utan bara av Liechtenstein som använder affärsidén att här kan ni placera tjyvgods i form av pengar utan att någon får veta att ni har en tjyvgömma här. Det handlar om skattefiffel men förmodligen också om utbyte av stöld, traficking, narkotika mm - ingen frågor ju vad det är för pengar och Liechtensteins banker bryr sig inte. Skulle det skava lika mycket för DNs Barbro Hedvall om det handlade just om vinster från traficking eller narkotikahandel? Om det inte är fallet så frågar man sig vad är det som är så förmildrande med skattefiffel? Det går ju ut över övriga medborgare som då får betala förhållandevis mer skatt för att täcka utgifterna. Är det måhända något skevt i Barbro Hedvalls tankegång som orsakar skavet?
Är det å andra sidan så att Barbro Hedvall mot förmodan köper Liechtensteins affärsidé så hamnar hon i ett än värre avvägningsproblem. Bankernas verksamhet i den del där det omfattar insättningar som utgör vinster p.g.a. brott är nämligen straffbart såsom ett häleribrott. Den som avslöjat häleribrottet har visserligen dömts enligt lagen i Liechtenstein och har förmodligen gjort sig skyldig till något databrott enligt svensk lag men kanske kan straffbarheten sonas genom att det grövre ursprungsbrottet avslöjas. Polisen anses ju kunna anlita tipsare även om de tilldelas vederlag.
Istället måste frågan vara om det skulle vara moraliskt godtagbart att skatteverket sa nej till information om svenska skattesmitare eller penningtvättare? Varför skall det överhuvudtaget skava när rika människor som inte borde vara riktigt så rika avslöjas? Var det inte så att försäkringskassan fått en massa extra pengar för att anställa 300 inspektörer som skulle motverka försäkringsbedrägeri? Och då gäller det småskuttare. Skatteverket är nu ute efter blåhajarna! Bravo!
söndag 24 februari 2008
Patetiska, borgerliga ledarskriverier ...
Tuggar vidare på gammal skåpmat på en hel helsida gör Per T. Ohlsson i dagens 24/2 Sydsvenska under rubriken "Förnyelse med förhinder". Litet patetiskt beskrivs den borgerliga ledarskribentens vardag med ständigt ökande opinionssiffror för oppositionen: Nyligen tändes hoppets låga för den borgerliga alliansregeringen. Under de två första veckorna i februari visade tre opinionsmätningar - från Sentio Research, Demoskop och Skop - att gapet mellan blocken hade minskat. Men lågan slocknade lika plötsligt som den tänts. För en vecka sedan publicerades Sifos senaste väljarbarometer. Gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen är rekordstort: 19,4 procentenheter. Hur rökt är Fredrik Reinfeldts moderatledda regering nu när en tredjedel av mandatperioden har avverkats? Rökt. Uttrycket är hämtat från den annars försiktige statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg. "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade han vid Statistiska centralbyråns demokratidag i höstas. Då, ett år efter den borgerliga valsegern, var avståndet mellan blocken 11,4 procentenheter, enligt Sifo. Idag är det nästan dubbelt så stort.Historiska mönster talar för att Holmberg gör en korrekt bedömning. I de flesta riksdagsval sedan andra världskriget har sittande regeringar tappat väljare, i genomsnitt 2 procentenheter. Med tanke på gapets storlek och den ganska knappa segermarginalen 2006 framstår det som osannolikt att alliansen vinner valet 2010. Osannolikt. Inte omöjligt. Sören Holmberg pekade, indirekt, på en öppning för alliansen när han i Svenska Dagbladet kommenterade socialdemokraternas högsta Sifonotering sedan 1994 - 45,5 procent: "En av huvudförklaringarna är att Mona Sahlin och s-ledningen är smarta nog att inte ha en utmejslad politik i alla frågor. De ligger lågt. Då kan människor önsketänka om att socialdemokraterna skall hamna där de själva står." Den effekten upphör i samma ögonblick som socialdemokraterna konkretiserar sin politik... (vilket leder till summeringen i slutet av helsidan:) När förnyelsen uteblir - då vänder vinden. Nej, det är inte säkert att det blir så. Det är inte ens troligt att det blir så. Men det kan bli så. Se där, ännu en liten låga i alliansens självförvållade mörker.
Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.
Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.
Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.
Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?
Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.
Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.
Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.
Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.
Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.
Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.
Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?
Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.
Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.
Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.
lördag 23 februari 2008
Brända flaggor ger bild av islam som fundamentalistisk.
Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant, skriver Heidi Avellan i dag 23/2 i Sydsvenskan under rubriken "Mellan islamism och rasism". Artikel finns på Sydsvenskans hemsida och den bör läsas eftersom hennes artiklar alltid är läsvärda. Här nöjer jag mig med några citat.
Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".
Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.
Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!
Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".
Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.
Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!
fredag 22 februari 2008
Är Mammon i pakt med Gud?
På Ekot mitt i stormen meddelade man:
I den hårt förlustdrabbade norska kommunen Narvik tar befolkningen nu Gud till hjälp i ett försök att rädda sina skattepengar. Och i går, torsdag, inleddes en maratonbön i ett försök att lindra förlusterna. Dag och natt ända till på söndag skall man utan uppehåll be att Narviks kassa inte töms mer än absolut nödvändigt av de misslyckade optionsaffärerna. Narvik följde rådet av mäklarfirman Terra Securities och började göra affärer på den amerikanska optionsmarknaden. Men affärerna slog fel. För Narvik handlar det om uppemot 200 miljoner kronor. Mäklarfirman har gått i konkurs och i kommunen vänder sig Narviksborna nu också till Gud i en fyra dygns nonstopbön.
Egentligen är det väl ingen som tror att Gud ingriper direkt i bekymren i världen. Kan miljoner människor få dö i svält eller krig så kommer väl Narviksbornas spekulationsbekymmer långt ner på listan. Ja, man skulle rent av kunna tala om att människor som av girighet spekulerar grovt borde få ta konsekvenserna av sitt handlande.
Men det tråkiga i den kråksången är att de som spekulerat för kommunens räkning och mäklarfirman förmodligen tar sig ur detta med en slant undanstoppad i behåll. Som vanligt - tänk på "bankkrisen" för några år sedan då bankerna fick hjälp av skattebetalarna - är det vi små med begränsad kassa som får betala för dessa rikemansfasoner. I detta fall pratar om att man måste chockstoppa alla omsorg och vård i Narvik. För att inte tala om alla sociala insatser. Och vilka är det som drabbas av ett sådant idiotstopp? De förmögna och välbesuttna eller den ensamstående föräldern, arbetslöse eller sjuke som redan lever knappt?
Bra fråga, säger de som läst på Handelshögskolan och numera helst har hästsvans för att visa att man står på de smås sida.
I den hårt förlustdrabbade norska kommunen Narvik tar befolkningen nu Gud till hjälp i ett försök att rädda sina skattepengar. Och i går, torsdag, inleddes en maratonbön i ett försök att lindra förlusterna. Dag och natt ända till på söndag skall man utan uppehåll be att Narviks kassa inte töms mer än absolut nödvändigt av de misslyckade optionsaffärerna. Narvik följde rådet av mäklarfirman Terra Securities och började göra affärer på den amerikanska optionsmarknaden. Men affärerna slog fel. För Narvik handlar det om uppemot 200 miljoner kronor. Mäklarfirman har gått i konkurs och i kommunen vänder sig Narviksborna nu också till Gud i en fyra dygns nonstopbön.
Egentligen är det väl ingen som tror att Gud ingriper direkt i bekymren i världen. Kan miljoner människor få dö i svält eller krig så kommer väl Narviksbornas spekulationsbekymmer långt ner på listan. Ja, man skulle rent av kunna tala om att människor som av girighet spekulerar grovt borde få ta konsekvenserna av sitt handlande.
Men det tråkiga i den kråksången är att de som spekulerat för kommunens räkning och mäklarfirman förmodligen tar sig ur detta med en slant undanstoppad i behåll. Som vanligt - tänk på "bankkrisen" för några år sedan då bankerna fick hjälp av skattebetalarna - är det vi små med begränsad kassa som får betala för dessa rikemansfasoner. I detta fall pratar om att man måste chockstoppa alla omsorg och vård i Narvik. För att inte tala om alla sociala insatser. Och vilka är det som drabbas av ett sådant idiotstopp? De förmögna och välbesuttna eller den ensamstående föräldern, arbetslöse eller sjuke som redan lever knappt?
Bra fråga, säger de som läst på Handelshögskolan och numera helst har hästsvans för att visa att man står på de smås sida.
torsdag 21 februari 2008
EU och demokrati - en kontroversiell fråga
Skrivet: 21 februari kl. 00:28
"EU stärker demokratin" skriver EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström i Sydsvenskan den 17 februari. Är det verkligen så? Det tål verkligen att granskas eftersom Margot Wallström ser förhållandena från motsatt sida jämfört med den enskilde EU-medborgaren. Många medborgare ser nog EU snarare som något långt borta, omöjligt att påverka, som ibland ingriper och ogiltigförklarar av demokratiskt fattade beslut i Sverige.
Demokratin kan inte tas för given, skriver Margot Wallström så riktigt. Den måste återerövras gång på gång när samhället förändras. Som ett svar på utvecklingen i EU har vi nu ett nytt fördrag, som kommer att stärka demokratin på EU-nivå. Verktygen finns där i Lissabonfördraget, men det avgörande är politikernas och medborgarnas engagemang.
Men frågorna på vilket sätt har man stärkt demokratin genom det nya fördraget och vilka verktyg är som finns där. Ja, konkret besvarar Margot Wallström detta med att om du har något klokt att föreslå kommissionen så skall du samla in en miljon underskrifter från olika länder! Och för vilka av oss verkar denna möjlighet öka mina demokratiska möjligheter att påverka?
EU:s utvidgning visar hur stark attraktionskraft unionen har. Det är en framgångssaga som visar att våra värderingar - demokrati, fred, stabilitet och hållbar utveckling - håller och är värdefulla för människor...
Attraktionskraften är nog mer en produkt av att nya länder vill ha hjälp och skjuts med sin ekonomi. Däremot visar väl käbblet om både fördraget och klimathotet när det kommer till enskilda medlemsländer att man ser till sig själv mest. Framgångssagan är skapad av möjligheter för de nya länderna till en ökad arbetsmarknad, förhoppningar om stöd för jordbruk och andra projekt osv
Margot Wallström skriver också: Men jag befarar att många européer, särskilt vi som bor i norra Europa, har blivit för "bortskämda" - att vi tar demokratin för given. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president och en av ledarna för frigörelsen från kommunismen, har sagt att "antingen fungerar demokratin, eller också fungerar den inte. Det största hotet är vår oansvarighet, vår likgiltighet och resignation som medborgare. Om Europa skall förenas på demokratisk grund måste vi inse att demokratin inte är något vi fått gratis - den kräver engagemang från oss alla för att den skall fungera." Detta är demokratins utmaning...Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. För politiker innebär det att lyssna på sina väljare, förklara politiken och förankra besluten. För medborgarna innebär det att, oavsett på vilken nivå, delta i den demokratiska processen. Då måste verktygen finnas, men också viljan... För att anpassas till en utvidgad union och ge möjligheten att ta emot fler medlemmar är EU-länderna nu i färd med att ratificera ett nytt fördrag - Lissabonfördraget. Det ökar möjligheten för medborgare och organisationer att aktivt delta i den demokratiska processen... EU:s institutioner skall föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med organisationer i det civila samhället. .... Nu gäller det för politikerna att lyssna, förklara och förankra. Och för medborgarna att göra sin röst hörd. På så sätt kan vi hålla demokratin i EU levande.
Jag gillar Margot Wallström som person även om jag inte känner henne. Jag tror också att hon ärligt försöker. Men jag tycker att hon misslyckas kapitalt med att övertyga om att EU stärker demokratin.
* Att åberopa Lissabonfördraget i detta hänseende är fullständigt ofattbart. Fördraget är framförhandlat en gång och i det skicket underkänt i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Enligt fördragsfäderna har man sedan stuvat om alla paragrafer och kallat det för ett nytt fördrag samt sedan i stängda rum kommit överens om att detta minsann inte - eftersom folket sa nej förra gången - skall utsättas för folkets granskning. De flesta medborgarna förstår alltså att hela EU-grundlagen tillkommit genom politiskt fiffel i en högre sfär. Politikerföraktet kommer som ett brev på posten, dvs som en direkt följd av skumraskandet.
* Gränserna för EU-kommissionens verksamhet har inte granskats eller överhuvudtaget diskuterats i samband med det nya fördraget annat än att man infört majoritetsbeslut och alltså avskaffat det tidigare nationella vetot. Detta kan i sin tur innebära att vi underkastas regler som framstår som helt främmande för det svenska rätts och kultursamhället. EU-kommissionens verksamhet är inte underkastad normal demokratisk granskning.
* EG-domstol som var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst poltisk mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi är försäkrade enligt grundlagen exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokratin i Sverige.
* Inte heller har den helt slutna förvaltningen begränsats eller öppnats upp genom det nya fördraget.
* Med det nya fördraget ges EU befogenheter över brott och straff vilket också är strid med grundlagen. På en rad andra områden tar EU över, vilket man räknar med på ungefär 70 % av alla de lagar som numera stiftas i Sverige. Så har man smugit på oss en främmande rättskultur utan att folket fått säga vitten om detta.
När Margot Wallström talar till oss om demokrati med en hel binge fina ord och vackra tankar så har hon inget annat konkret att peka på än att samla ihop en miljon meningsfränder så får ni säga något till kommissionen! Nog är det magert. Margot Wallström säger själv och citerar Havel: Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. Frågorna blir då:
-Hur kan medborgaren bli delaktig när man t.o.m. det viktigaste beslutet tas i en sluten liten politikerkrets som krafsar varandra på ryggen?
-Hur kan man få medbestämmande när t.o.m. av våra lokala politker fattade beslut upphävs av EU-jurister?
-Hur kan man få insyn när EU-förvaltningen och hela beslutssystemet för hemliga överläggningar och vägrar att öppna dörrarna ens för journalister?
-Hur kan man ta ansvar när allting förläggs så långt borta och det där långt borta tillåts peta även i småsaker hemma i Ystad eller Haparanda?
Jag anser att EU och alla dess funktionärer gör sitt bästa att försätta demokratin ur spel genom bryta mot samtliga dessa faktorer. Att då tala vitt och brett om demokratin skallar som i en ekodal där demokrati! när det upprepas flera gånger börjar skalla ihåligt och till slut låta som demokrati? Och frågetecknet är som blå dunster i ögonen på oss vanliga, där frågetecknet formulerar viskningen: jo, de vill fortsätta bestämma över huvudet på oss och har formulerat ett vattentätt system för hur det skall gå till: Lissabonfördraget!
Egentligen tycker jag mest synd om Margot Wallström som sitter i "gubbväldet" och dessutom skall försvara det hela. Nej, vi är inte som hon säger "bortskämda". Men vi vägrar att tro på kejsarens nya kläder: Allt det odemokratiska framstår som så naket!
"EU stärker demokratin" skriver EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström i Sydsvenskan den 17 februari. Är det verkligen så? Det tål verkligen att granskas eftersom Margot Wallström ser förhållandena från motsatt sida jämfört med den enskilde EU-medborgaren. Många medborgare ser nog EU snarare som något långt borta, omöjligt att påverka, som ibland ingriper och ogiltigförklarar av demokratiskt fattade beslut i Sverige.
Demokratin kan inte tas för given, skriver Margot Wallström så riktigt. Den måste återerövras gång på gång när samhället förändras. Som ett svar på utvecklingen i EU har vi nu ett nytt fördrag, som kommer att stärka demokratin på EU-nivå. Verktygen finns där i Lissabonfördraget, men det avgörande är politikernas och medborgarnas engagemang.
Men frågorna på vilket sätt har man stärkt demokratin genom det nya fördraget och vilka verktyg är som finns där. Ja, konkret besvarar Margot Wallström detta med att om du har något klokt att föreslå kommissionen så skall du samla in en miljon underskrifter från olika länder! Och för vilka av oss verkar denna möjlighet öka mina demokratiska möjligheter att påverka?
EU:s utvidgning visar hur stark attraktionskraft unionen har. Det är en framgångssaga som visar att våra värderingar - demokrati, fred, stabilitet och hållbar utveckling - håller och är värdefulla för människor...
Attraktionskraften är nog mer en produkt av att nya länder vill ha hjälp och skjuts med sin ekonomi. Däremot visar väl käbblet om både fördraget och klimathotet när det kommer till enskilda medlemsländer att man ser till sig själv mest. Framgångssagan är skapad av möjligheter för de nya länderna till en ökad arbetsmarknad, förhoppningar om stöd för jordbruk och andra projekt osv
Margot Wallström skriver också: Men jag befarar att många européer, särskilt vi som bor i norra Europa, har blivit för "bortskämda" - att vi tar demokratin för given. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president och en av ledarna för frigörelsen från kommunismen, har sagt att "antingen fungerar demokratin, eller också fungerar den inte. Det största hotet är vår oansvarighet, vår likgiltighet och resignation som medborgare. Om Europa skall förenas på demokratisk grund måste vi inse att demokratin inte är något vi fått gratis - den kräver engagemang från oss alla för att den skall fungera." Detta är demokratins utmaning...Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. För politiker innebär det att lyssna på sina väljare, förklara politiken och förankra besluten. För medborgarna innebär det att, oavsett på vilken nivå, delta i den demokratiska processen. Då måste verktygen finnas, men också viljan... För att anpassas till en utvidgad union och ge möjligheten att ta emot fler medlemmar är EU-länderna nu i färd med att ratificera ett nytt fördrag - Lissabonfördraget. Det ökar möjligheten för medborgare och organisationer att aktivt delta i den demokratiska processen... EU:s institutioner skall föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med organisationer i det civila samhället. .... Nu gäller det för politikerna att lyssna, förklara och förankra. Och för medborgarna att göra sin röst hörd. På så sätt kan vi hålla demokratin i EU levande.
Jag gillar Margot Wallström som person även om jag inte känner henne. Jag tror också att hon ärligt försöker. Men jag tycker att hon misslyckas kapitalt med att övertyga om att EU stärker demokratin.
* Att åberopa Lissabonfördraget i detta hänseende är fullständigt ofattbart. Fördraget är framförhandlat en gång och i det skicket underkänt i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Enligt fördragsfäderna har man sedan stuvat om alla paragrafer och kallat det för ett nytt fördrag samt sedan i stängda rum kommit överens om att detta minsann inte - eftersom folket sa nej förra gången - skall utsättas för folkets granskning. De flesta medborgarna förstår alltså att hela EU-grundlagen tillkommit genom politiskt fiffel i en högre sfär. Politikerföraktet kommer som ett brev på posten, dvs som en direkt följd av skumraskandet.
* Gränserna för EU-kommissionens verksamhet har inte granskats eller överhuvudtaget diskuterats i samband med det nya fördraget annat än att man infört majoritetsbeslut och alltså avskaffat det tidigare nationella vetot. Detta kan i sin tur innebära att vi underkastas regler som framstår som helt främmande för det svenska rätts och kultursamhället. EU-kommissionens verksamhet är inte underkastad normal demokratisk granskning.
* EG-domstol som var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst poltisk mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi är försäkrade enligt grundlagen exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokratin i Sverige.
* Inte heller har den helt slutna förvaltningen begränsats eller öppnats upp genom det nya fördraget.
* Med det nya fördraget ges EU befogenheter över brott och straff vilket också är strid med grundlagen. På en rad andra områden tar EU över, vilket man räknar med på ungefär 70 % av alla de lagar som numera stiftas i Sverige. Så har man smugit på oss en främmande rättskultur utan att folket fått säga vitten om detta.
När Margot Wallström talar till oss om demokrati med en hel binge fina ord och vackra tankar så har hon inget annat konkret att peka på än att samla ihop en miljon meningsfränder så får ni säga något till kommissionen! Nog är det magert. Margot Wallström säger själv och citerar Havel: Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. Frågorna blir då:
-Hur kan medborgaren bli delaktig när man t.o.m. det viktigaste beslutet tas i en sluten liten politikerkrets som krafsar varandra på ryggen?
-Hur kan man få medbestämmande när t.o.m. av våra lokala politker fattade beslut upphävs av EU-jurister?
-Hur kan man få insyn när EU-förvaltningen och hela beslutssystemet för hemliga överläggningar och vägrar att öppna dörrarna ens för journalister?
-Hur kan man ta ansvar när allting förläggs så långt borta och det där långt borta tillåts peta även i småsaker hemma i Ystad eller Haparanda?
Jag anser att EU och alla dess funktionärer gör sitt bästa att försätta demokratin ur spel genom bryta mot samtliga dessa faktorer. Att då tala vitt och brett om demokratin skallar som i en ekodal där demokrati! när det upprepas flera gånger börjar skalla ihåligt och till slut låta som demokrati? Och frågetecknet är som blå dunster i ögonen på oss vanliga, där frågetecknet formulerar viskningen: jo, de vill fortsätta bestämma över huvudet på oss och har formulerat ett vattentätt system för hur det skall gå till: Lissabonfördraget!
Egentligen tycker jag mest synd om Margot Wallström som sitter i "gubbväldet" och dessutom skall försvara det hela. Nej, vi är inte som hon säger "bortskämda". Men vi vägrar att tro på kejsarens nya kläder: Allt det odemokratiska framstår som så naket!
söndag 17 februari 2008
Voff, voff, Reinfeldt
Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...
Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande
Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.
Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.
Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?
Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.
Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.
Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...
Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande
Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.
Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.
Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?
Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.
Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.
Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?
lördag 16 februari 2008
"Muhammed har ikke lært jer at brænde biler, skoler og offentlige bygninger"
Bränder på över 120 ställen i Danmark, krossade rutor, välta soptunnor, stenkastning, unga vandaler far fram i Köpenhamn. Det rör sig tydligen huvudsakligen om invandrarungdomar.
I fredagsbönen hos Islamisk Trossamfund på Dortheavej, uppmanade Imam Mustafa Chendid till en civiliserad reaktion på, att Muhammed-teckningarna blivit igen publicerade. "Muhammed har ikke lært jer at brænde biler, skoler og offentlige bygninger. Han har lært jer at opføre sig civiliseret." Chendid underströk dock, att 17 danske tidningar publicering igen av teckningarna var en onödig och dum handling. Mustafa Chendid underströk också, att teckningarna icke fick stoppa integrationen och muslimernas tro på demokratin. "Demokrati er bedre end de diktaturer vi kommer fra, men man skal ikke lade denne her hændelse skærme fra den læringsproces, at demokrati er godt". Mustafa Chendid vände sig särskilt också till de unga, som orsakar oordningen på gatan. "Lyt til jeres forældre og til Allahs budskab: Jeg har tillid til dig unge mand/pige. Vis besindighed." (BT)
Det man möjligen kunde sakna var en förståelse för motivet till de danska tidningarnas och Sydsvenskans publicering av karikatyren, nämligen de mordhot som karikatyrtecknarna och svenske konstnären Lars Vilks utsatts för. Hade så skett hade imamen Mustaf Chendid närmat sig en viktig fråga, nämligen huruvida islams lag tar över dansk konstitution.
När antifascisterna slog sönder Göteborgs centrum och kastade gatsten på svensk polis för några år sedan fick det den konsekvensen att många som hörde hemma på vänsterkanten kände sig villrådiga. Detta kan man ju i en demokrati inte stödja. Pöbelfasoner drabbar dessutom alltid de små, såsom de enskilda småföretagare, vars egendom råkat stå i vägen för de maskerades framfart. Dessa ligister förstörde mycket av det politiska budskap som borde ha kommit fram vid tillfället ifråga. Och de omöjliggjorde en politisk debatt. Håller något liknande på att ske nu med frågan om islams plats i det danska eller svenska samhället?
Det finns liksom två sidor av problemet i Sverige å ena sidan de radikala muslimska grupperna som etablerar sig i Malmö med omnejd och å den andra det ökande stödet för sådana krafter som sverigedemokraterna också det i Skåne. Här finns roten till en om några år inflammerad konflikt.
Det finns en liten grupp människor som inte vill ha hit några främlingar av flera skäl som inte är rumsrena. Men jag tror att denna grupp är ganska liten och består av samma fascister som vill ge sig på homosexuella, judar och svarta. När andra svenskar börjar bli tveksamma så vill dessa ordentliga medborgare verkligen inte ha något med halvkriminella nazister att göra. Och vad är det då som gör dessa ordentliga svenskar tveksamma? Vad jag vet har man inte undersökt det. Men om vi skulle spekulera:
* En faktor är den annorlunda synen på familjen. Jag tror inte svensken i gemen tolererar hederskultur och patriarkala idéer. Än mindre accepteras förtryck av kvinnor eller homofoba yttringar. Dumpning av barn i hemländer eller kidnappning av barn för tvångsäktenskap får den vanlige svensken att tro att invandraren inte kommit till Sverige på riktigt. Misstron mot den unga generationens umgänge med svenska vänner särskilt om det gäller kärleksförbindelser är också något som väcker undran; och i förstärkt grad om svenska flickor generellt avfärdas som horor eller lösaktiga. Sharias familjenormer diskriminerar kvinnor, homosexuella och icke-muslimer och har därför ingen plats i ett jämlikt samhälle i Sverige. Detta perspektiv skrämmer den "ordentlige svensken".
* En annan faktor är den annorlunda synen på samhällskick och religion. Islams språk är arabiska. Religionens universella anspråk gör att den konkurrerar med nationella kulturer och juridiska system. Detta måste rimligen ändras så att den religiösa tolkningen blir anpassad till svenska förhållanden. Men bristen på anpassning skrämmer den "ordentlige svensken".
Själv skulle jag vilja att varje person - i vart fall vid medborgarskap - avkrävdes en förklaring att man - utan förbehåll för religiösa regler - underkastade sig svensk lag och stödde ett demokratiskt förhållningssätt i samhället och familjen. På något sätt är det viktigt att det inte bildas muslimska enklaver, där andra normer om demokrati och förhållningssätt utbildas. Om de som upptas som medborgare har en gemensam grundinställning så gynnas ett mer avslappnat förhållningssätt mellan olika medborgargrupper. Jag tycker också att svensk domstol skall kunna ta upp frågan om upphävande av medborgarskap. Jag tänker på två fall, dels när någon genom mutor eller falska uppgifter tillskansar sig sådant dels och vid det mot demokratins grundvalar riktade brottet terrorism.
Jag säger inte att detta är färdiga åsikter utan mer som ett försök till debatt. Andreas Malm på DN Kultur skrev 14/2 en artikel "Parti Fobi" efter att ha läst antirasistiska tidskriften EXPO . Man menar att Sverigedemokraterna, som klätt upp sig i kostym i flera avseenden, går en fin framtid till mötes och att det bara är en tidsfråga tills nazisterna erövrar sina första riksdagsplatser i Sverige. I Danmark har man ju redan Dansk Folkeparti. Malm menar att åsikterna - muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt -lever i samhället i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet.
Ändå är Malms analys bara ett konstaterande som knappast stoppar nazisternas frammarsch. Frammarschen beror ju enkelt uttryckt på att man får väljarstöd. Och väljarsstödet kommer knappast från de "mentalt besatta islamofoberna" utan från vanligt folk som känner sig tveksamma och drar slutsatser av det de ser på TV, läser i tidningar och hör på radio. Vill man alltså göra något åt detta så får man väl undersöka: varför är Svensson tveksam mot muslimer? Och göra något åt detta i samråd med sansade muslimska organisationer.
Sverigedemokraternas främsta hjälpredor är just dessa mordbrännande ungdomar med bistånd av muslimska flaggbrännare i arabvärlden. Och hur reagerar Svensson på "Befrielsepartiets - Hizb-ut-Tahrir - skallande rop på Norrebro "Allahu Akbar" och ledaren Fadi Abdullatifs tal "Res er muslimer! Det är nog med underkastelse och underdånighet...troende bröder och systrar till kamp mot de som förhånar islam och profeten Muhammed.. Allah är större än demokratin... vi måste skapa en riktig muslimsk stat med sharialagar...". Parentetiskt skall tillfogas att organisationen är förbjuden i flera arabländer och i Tyskland och Ryssland på grund av kopplingar till terrorattentat och antisemitisk propaganda. (Sydsvenskan)
Men det finns ju många förnuftiga som tyvärr får alldeles för litet utrymme, ett exempel ur våra danska granntidningar:
Muslimernes Fællesråd er afslappede over for at mindst 17 danske aviser i dag valgte at trykke den omstridte tegning af Muhammed med en bombe i turbanen. Foreningens talsmand, Zubair Butt Hussain, er dog tvivlende over for, om genoptrykning gavner ytringsfriheden. "Det står aviserne frit for at publicere det, de vil, så længe de overholder reglerne for ytringsfriheden. Tegningen har også været bragt før, så umiddelbart er der er ikke noget nyt under solen" (BT)
Och det behövs sådana lugnande besked från de muslimer som vill leva i sekulariserat samhälle med eller utan sin hemlandsreligion. Men finns det något annat att göra för att undvika en framtida blodig konflikt i vårt eget samhälle än dels att kräva en anpassning av svensk islam till Sverige dels ock att undersöka och åtgärda den växande otrygghet hos många svenskar som gör att de lutar åt att stödja de främlingsfientliga krafterna?
Slutligen gör jag den reservationen att bloggartikeln är skriven utifrån ett svenskt perspektiv; jag har alltså ganska små kunskaper om det danska samhället även om jag gärna sneglar på det.
I fredagsbönen hos Islamisk Trossamfund på Dortheavej, uppmanade Imam Mustafa Chendid till en civiliserad reaktion på, att Muhammed-teckningarna blivit igen publicerade. "Muhammed har ikke lært jer at brænde biler, skoler og offentlige bygninger. Han har lært jer at opføre sig civiliseret." Chendid underströk dock, att 17 danske tidningar publicering igen av teckningarna var en onödig och dum handling. Mustafa Chendid underströk också, att teckningarna icke fick stoppa integrationen och muslimernas tro på demokratin. "Demokrati er bedre end de diktaturer vi kommer fra, men man skal ikke lade denne her hændelse skærme fra den læringsproces, at demokrati er godt". Mustafa Chendid vände sig särskilt också till de unga, som orsakar oordningen på gatan. "Lyt til jeres forældre og til Allahs budskab: Jeg har tillid til dig unge mand/pige. Vis besindighed." (BT)
Det man möjligen kunde sakna var en förståelse för motivet till de danska tidningarnas och Sydsvenskans publicering av karikatyren, nämligen de mordhot som karikatyrtecknarna och svenske konstnären Lars Vilks utsatts för. Hade så skett hade imamen Mustaf Chendid närmat sig en viktig fråga, nämligen huruvida islams lag tar över dansk konstitution.
När antifascisterna slog sönder Göteborgs centrum och kastade gatsten på svensk polis för några år sedan fick det den konsekvensen att många som hörde hemma på vänsterkanten kände sig villrådiga. Detta kan man ju i en demokrati inte stödja. Pöbelfasoner drabbar dessutom alltid de små, såsom de enskilda småföretagare, vars egendom råkat stå i vägen för de maskerades framfart. Dessa ligister förstörde mycket av det politiska budskap som borde ha kommit fram vid tillfället ifråga. Och de omöjliggjorde en politisk debatt. Håller något liknande på att ske nu med frågan om islams plats i det danska eller svenska samhället?
Det finns liksom två sidor av problemet i Sverige å ena sidan de radikala muslimska grupperna som etablerar sig i Malmö med omnejd och å den andra det ökande stödet för sådana krafter som sverigedemokraterna också det i Skåne. Här finns roten till en om några år inflammerad konflikt.
Det finns en liten grupp människor som inte vill ha hit några främlingar av flera skäl som inte är rumsrena. Men jag tror att denna grupp är ganska liten och består av samma fascister som vill ge sig på homosexuella, judar och svarta. När andra svenskar börjar bli tveksamma så vill dessa ordentliga medborgare verkligen inte ha något med halvkriminella nazister att göra. Och vad är det då som gör dessa ordentliga svenskar tveksamma? Vad jag vet har man inte undersökt det. Men om vi skulle spekulera:
* En faktor är den annorlunda synen på familjen. Jag tror inte svensken i gemen tolererar hederskultur och patriarkala idéer. Än mindre accepteras förtryck av kvinnor eller homofoba yttringar. Dumpning av barn i hemländer eller kidnappning av barn för tvångsäktenskap får den vanlige svensken att tro att invandraren inte kommit till Sverige på riktigt. Misstron mot den unga generationens umgänge med svenska vänner särskilt om det gäller kärleksförbindelser är också något som väcker undran; och i förstärkt grad om svenska flickor generellt avfärdas som horor eller lösaktiga. Sharias familjenormer diskriminerar kvinnor, homosexuella och icke-muslimer och har därför ingen plats i ett jämlikt samhälle i Sverige. Detta perspektiv skrämmer den "ordentlige svensken".
* En annan faktor är den annorlunda synen på samhällskick och religion. Islams språk är arabiska. Religionens universella anspråk gör att den konkurrerar med nationella kulturer och juridiska system. Detta måste rimligen ändras så att den religiösa tolkningen blir anpassad till svenska förhållanden. Men bristen på anpassning skrämmer den "ordentlige svensken".
Själv skulle jag vilja att varje person - i vart fall vid medborgarskap - avkrävdes en förklaring att man - utan förbehåll för religiösa regler - underkastade sig svensk lag och stödde ett demokratiskt förhållningssätt i samhället och familjen. På något sätt är det viktigt att det inte bildas muslimska enklaver, där andra normer om demokrati och förhållningssätt utbildas. Om de som upptas som medborgare har en gemensam grundinställning så gynnas ett mer avslappnat förhållningssätt mellan olika medborgargrupper. Jag tycker också att svensk domstol skall kunna ta upp frågan om upphävande av medborgarskap. Jag tänker på två fall, dels när någon genom mutor eller falska uppgifter tillskansar sig sådant dels och vid det mot demokratins grundvalar riktade brottet terrorism.
Jag säger inte att detta är färdiga åsikter utan mer som ett försök till debatt. Andreas Malm på DN Kultur skrev 14/2 en artikel "Parti Fobi" efter att ha läst antirasistiska tidskriften EXPO . Man menar att Sverigedemokraterna, som klätt upp sig i kostym i flera avseenden, går en fin framtid till mötes och att det bara är en tidsfråga tills nazisterna erövrar sina första riksdagsplatser i Sverige. I Danmark har man ju redan Dansk Folkeparti. Malm menar att åsikterna - muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt -lever i samhället i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet.
Ändå är Malms analys bara ett konstaterande som knappast stoppar nazisternas frammarsch. Frammarschen beror ju enkelt uttryckt på att man får väljarstöd. Och väljarsstödet kommer knappast från de "mentalt besatta islamofoberna" utan från vanligt folk som känner sig tveksamma och drar slutsatser av det de ser på TV, läser i tidningar och hör på radio. Vill man alltså göra något åt detta så får man väl undersöka: varför är Svensson tveksam mot muslimer? Och göra något åt detta i samråd med sansade muslimska organisationer.
Sverigedemokraternas främsta hjälpredor är just dessa mordbrännande ungdomar med bistånd av muslimska flaggbrännare i arabvärlden. Och hur reagerar Svensson på "Befrielsepartiets - Hizb-ut-Tahrir - skallande rop på Norrebro "Allahu Akbar" och ledaren Fadi Abdullatifs tal "Res er muslimer! Det är nog med underkastelse och underdånighet...troende bröder och systrar till kamp mot de som förhånar islam och profeten Muhammed.. Allah är större än demokratin... vi måste skapa en riktig muslimsk stat med sharialagar...". Parentetiskt skall tillfogas att organisationen är förbjuden i flera arabländer och i Tyskland och Ryssland på grund av kopplingar till terrorattentat och antisemitisk propaganda. (Sydsvenskan)
Men det finns ju många förnuftiga som tyvärr får alldeles för litet utrymme, ett exempel ur våra danska granntidningar:
Muslimernes Fællesråd er afslappede over for at mindst 17 danske aviser i dag valgte at trykke den omstridte tegning af Muhammed med en bombe i turbanen. Foreningens talsmand, Zubair Butt Hussain, er dog tvivlende over for, om genoptrykning gavner ytringsfriheden. "Det står aviserne frit for at publicere det, de vil, så længe de overholder reglerne for ytringsfriheden. Tegningen har også været bragt før, så umiddelbart er der er ikke noget nyt under solen" (BT)
Och det behövs sådana lugnande besked från de muslimer som vill leva i sekulariserat samhälle med eller utan sin hemlandsreligion. Men finns det något annat att göra för att undvika en framtida blodig konflikt i vårt eget samhälle än dels att kräva en anpassning av svensk islam till Sverige dels ock att undersöka och åtgärda den växande otrygghet hos många svenskar som gör att de lutar åt att stödja de främlingsfientliga krafterna?
Slutligen gör jag den reservationen att bloggartikeln är skriven utifrån ett svenskt perspektiv; jag har alltså ganska små kunskaper om det danska samhället även om jag gärna sneglar på det.
torsdag 14 februari 2008
Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?
Företrädare för högeralliansen och alla deras vapendragare på de 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 gör sitt bästa för att ställa frågan med vem skall Mona Sahlin regera om hon får chansen 2010. Ja, en del slår brösttoner och förklarar att det är oanständigt om väljarna inte får reda på vilket alternativ som gäller.
Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.
Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.
Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?
Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?
I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!
Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?
När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.
Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:
* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten
* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja
* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten
* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer
Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.
Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.
Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.
Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.
Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?
Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?
I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!
Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?
När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.
Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:
* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten
* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja
* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten
* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer
Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.
Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.
måndag 11 februari 2008
Mer komplicerat än jag visste, det där med Rädda Barnen..
I en insändare i Sydsvenskan 11/2 skriver professorn em. Lars Henric Ekstrand ironiskt under rubriken "Nyskapande iakttagelser om hederskultur och patriarkat" apropå att "Rädda Barnens chef och kulturantropologiska expert Marianne Nivert har använt sina kunskaper till att redigera en rapport av malmöforskaren Pernilla Ouis". Av den officiella meritlistan på nätet framgår att teleingenjören Marianne Nivert är - förutom ordförande i Rädda Barnen - styrelseordförande i Posten, ledamot i Beijer Alma, SSAB Svenskt Stål, Wallenstam Byggnads AB, i styrelsen för Karolinska universitetssjukhuset, i 4:e AP-fonden, Systembolaget, i Katastrofkommissionen samt har en livslång karriär inom Televerket och Telia AB, senast som VD och koncernchef. Hon är alltså vad man brukar kalla ett verkligt styrelseproffs. M.a.o. en person med hårda nypor och hårda principer från näringslivets topp.
Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.
Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".
Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.
Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.
Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?
Ouis forskningsrapport handlar om hedersrelaterat våld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande i Palestina, Libanon och Jemen. I rapporten talas om att dessa länder är patriarkala: "Männens åsikter, perspektiv och erfarenheter är viktiga eftersom vi har att göra med ett genusbaserat våld i patriarkala samhällen". Ekstrand som utfört tvärvetenskaplig sociologisk forskning bl.a. i Indien och Sverige säger i sin insändare att han "skulle ..sätta sin heder i pant" på att de tre nämnda länderna är inte bara patriarkala utan mycket patriarkala.
Men bl.a. detta har teleingenjören Nivert censurerat bort ur Ouis rapport eftersom dessa slutsatser och ordval kunna "polarisera" och "leda till ett vi-och-dom-tänkande". Nivert har förtydligat: "det vore diskriminerande att koppla hedersrelaterat våld till vissa religioner, kulturer eller folkgrupper. Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala".
Ekstrand ironiserar över styrelseproffset Niverts krav på statstik "på de ganska subtila och esoteriska iakttagelser som ligger grund för bedömningar av graden av patriarkat och genusrelaterat våld i olika samhällen." Sätts inte de censurerade delarna av forskningsrapporten tillbaka så bedömer Ekstrand henne som klart olämplig som chef för Rädda Barnen.
Att försöka censurera forskningsresultat är aldrig bra. Särskilt inte om man saknar kompetens att bedöma forskningen. Man kan ifrågasätta slutsatser men att ge sig in i forskningsrapporter och stryka stora avsnitt går kanske an i den verksamhet Nivert kommer från men knappast i ett sådant här sammanhang. Det främsta skälet mot ingreppet anförde Pernilla Ouis själv, vilket jag refererade under rubriken "Hederskultur och sharia": Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Det är fortfarande en gåta hur Rädda Barnen med sin agenda att stötta barn i utsatta lägen väjer för dessa övergrepp satta i visst system - det patriarkala - bara för att man inte klarar den intellektuella konflikten med muslimska grupper i Sverige och internationellt. Dags för ett nytänkande för barnens skull. En sådan forskningsrapport som Pernilla Ouis lagt fram är väl ett bra underlag för att påbörja en konstruktiv dialog med dessa grupper? Annars blir ju Rädda Barnen en konflikträdd organisation som sviker sitt syfte.
Det kan finnas anledning att erinra om vad avgående Telia-VD Marianne Nivert sa: "Och i krislägen liksom i stora omställningar hjälper det inte med ett förtäckt språk... Om man kallar det för vad det är, gör man kanske något åt det. Säg som det är. Precis som det är." Varför Marianne Nivert skall man inte säga som det är om hedersvåld mot pojkar och flickor? Eller dumpning av barn i hemländer? Eller tvångsäktenskap? Eller omskärelse av flickor? Eller hot och religiöst förtryck? För även Rädda Barnen vill väl göra något åt missförhållandena?
Hedra minnet med en gåva...
Jo, jag har själv hedrat minnet av någon nära kär med en gåva till Rädda Barnen precis som det står i annonsen på samma sida där avlidnas minnesrunor tecknas . Jag har gjort det för att jag trott att det var en av dessa organisationer som gör stora insatser för vårt framtid, nämligen barnen. Att minnas någon genom att skänka ett bidrag till framtiden. Och det är klart att Rädda Barnen gör en hel. Men vad jag inte visste är att deras verksamhet är så selektiv att de blundar för det våld mot barn som ligger bakom ett så missbrukat ord som hederskultur. Jag berörde detta i går under rubriken "Hederskultur och sharia" främst med anledning av Pernilla Ouis artikel på Kulturen i Sydsvenskan. I eftertanke kan jag inte tänka mig annan förklaring till Rädda Barnens inställning än att man är rädd för att ett ställningstagande för hederskulturens offer skall medföra konflikt med den muslimska världen i Sverige och internationellt. Och den risken är man tydligen inte beredd att ta, ens med beaktande av alla barn som blir offer för denna hållning.
I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.
Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.
Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.
Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.
Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.
Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.
Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.
I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.
Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.
Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.
Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.
Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.
Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.
Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.
lördag 9 februari 2008
Hederskultur och Sharia
I dagens Sydsvenskan 9/2 finns en verkligen läsvärd artikel (finns på nätet under Kultur) "Vad är egentligen heder?" av Pernilla Ouis som är lektor och forskare på Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Hon är också ansvarig för den forskningsrapport där några delar, som berörs i artikeln, har strukits av beställaren Rädda Barnen. Hennes tes är att vi måste ha kunskap för att förstå hedersnormerna. Men vi måste också se konsekvenserna och fördöma dessa. Pernilla Ouis vädjar till alla från hederskulturer att överväga detta..
Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.
Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.
Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.
I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.
Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.
"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.
Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.
I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.
Men vad är sharia egentligen?
Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.
Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.
I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.
Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.
Vad är heder? frågar Pernilla Ouis. ... I Sverige upprätthålls inte hedern genom kontroll av kvinnliga släktingars sexualitet, tvärtom anses det som skamligt av det svenska majoritetssamhället att hota och utöva våld i detta syfte. Den västerländska historien visar få eller inga exempel på hur barn dödas av sina föräldrar i hederns namn. I s.k. hederskulturer är hedern ett symboliskt, socialt kapital. Det är en ovärderlig tillgång i traditionella samhällen där välfärdsstaten är svag. Med hedern i behåll uppnås ett kollektivt skyddsnät. .. Någon form av ekonomisk transaktion är alltid involverad när äktenskap ingås. Detta är den rationella förklaringen till heder som fortfarande är relevant. Anhöriginvandringen står för den största invandringen till Sverige. Att kunna erbjuda en släkting ett uppehållstillstånd här är något man kan köpslå med i arrangerade äktenskap.
Men heder är mer än så, nämligen djupt rotade värderingar kring sexuell moral och identitet. Första generationens invandrare känner skräck inför det faktum att barnen gifter sig med utomstående. De känner att de som grupp kommer att bli "utrotade" som en mandéisk kvinna uttryckte saken, de kommer att "gå under" som grupp om blandäktenskap accepteras.
Därför måste vi enligt Pernilla Ouis ha kunskap för att förstå. Och vi måste samtidigt se konsekvenserna av hedersnormerna och fördöma dessa. I min omdebatterade forskningsrapport för Rädda Barnen diskuterar jag hur hedersvåld, barnäktenskap och sexuellt utnyttjande av flickor är sammanlänkade: ett barn som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan utsättas för hedersvåld eller tvingas in i ett äktenskap - oftast med förövaren - för att rädda hedern. Det är alltid offret som skuldbeläggs.
I både den svenska debatten och i lagstiftningen i dessa länder likställs hedersmord med manligt svartsjukevåld mot kvinnor. Men det är viktiga skillnader: Hedersmord är planerade, överlagda mord som inte utförs i ett tillstånd av "tillfällig galenskap". Det är inte en bedragen man som är förövaren, utan vilken släkting som helst. Både män och kvinnor är både offer och förövare. I den svenska debatten ses kön som den enda, universella parametern som skapar våld i enlighet med "alla män är talibaner", men hedersvåldet är mer komplext än så. Homosexuella är en stor grupp som också utsätts för detta våld.
Pernilla Ouis analys i frågan har kritiserats för att skapa ett "vi och dom"-tänkande. Det är en slarvig anklagelse som förekommer där det finns en olust inför tanken att vi människor är påverkade av olika kulturella kontexter. Att människor från hederskulturer inte bryr sig om vad vi i majoritetssamhället anser om dessa dåd kan ses som ett stort underkännande av integrationspolitiken. Om de endast bryr sig om hur den egna gruppen reagerar, och om dessa inte fördömer våldet, utan snarare applåderar det, uppmuntrar det och i själva verket är orsaken till det, måste vi öppet diskutera dessa gruppers värderingar.
Nima Darymadj, krönikör för Aftonbladet, skriver "En kultur (i betydelsen tankesätt och tradition) kan faktiskt visst hållas ansvarig." Men människor är individer, inte kulturellt styrda robotar och de har alltid ett val. Jag önskar att alla som kommer från hederskulturer ska ingå i det "vi" som tycker att mord och våld i hederns namn är det skamligaste som finns. Vi vill ha er med! "Glöm aldrig Pela och Fadime" och ... ? Ja, vad hette alla de anonyma flickor som ramlat ut från balkongen? De får ringa uppmärksamhet i medierna och inte ens uppenbara hedersmord får fart på debatten på allvar.
"Vi och vi", inte "vi och dom", slutar Pernilla Ouis sin tänkvärda appell.
Jag har tyckt att artikeln var så viktig att jag bara med viss mindre bearbetning tagit in hennes inlägg. Till dem som är socialdemokrater och känner sig tveksamma får jag erinra om att Mona Sahlin var en av de första politiker som tog upp detta att vi faktisk inte kan överse med "hedersvåldet" som har sin grund i djupt odemokratisk inställning.
I detta sammanhang så slår i samma tidning en nyhet ner som en dumhetens bomb: Englands ärkebiskop Rowan Williams uttalar att islamiska sharialagar kommer att behöva införas i Storbritannien. Man tar sig för pannan och frågar sig om västliga samhällen skall återvända till en tid före demokrati och flera hundra år tillbaka när det gäller mänskliga rättigheter.
Men vad är sharia egentligen?
Islams grundskrift är Koranen. Den består av anteckningar från Muhammeds egen tid, kompletterade med muntlig tradition och betraktas bokstavligen som Guds ord. Den måste tolkas och tillämpas och tolkningen kallas "Sharia". Det är inte en bok som man kan slå upp i utan snarare en tradition inom islam och tolkad av lagkunniga män. Sharia grundas på en sorts "kanonisk rätt" där Koranens ord kompletteras med tre andra källor. Dessa är: 1) Profetens "sunna" dvs handlingssätt. Vad man vet om hur profeten handlade i enskilda fall anses normerande. 2) Folkets samstämmiga mening, "idjma". I praktiken utgör detta vad de rättslärda är överens om. 3) Analogi, dvs om ett fall inte kan lösas med någon av de tre första principerna drar man i stället slutsatser från liknande fall genom analogier.
Det är alltså inte en lagbok där lagbestämmelsen finns angiven utan shariadomstolarna dömer efter det som de antar vara Guds lag. Där denna lag tillämpas har också rättsutvecklingen stått stilla på en i våra ögon osedvanligt gammaldags och ofta grym nivå där tjuvar får händer avhuggna, våldtagna kvinnor stenas och homosexuella hängs. Det är också i skuggan av sharia som de s.k. hederskulturerna finns. Det finns flera sajter med typ Islam svarar där man återfinner ganska skrämmande uttalanden om kvinnors underordning. Homosexualitet eller heder återfinns inte ens som sökord. Ändå påstår lagklok muslim att det är Guds vilja att med döden straffa sådan handlingar men kan inte säga var i sharia stöd för detta finns och att den som bryter mot hedern skall straffas av familjen.
I Sverige tillkämpade sig kyrkan rättslig och ekonomisk särställning enligt kanonisk rätt, vilket stadfästes 1248 vid Skänninge möte. Men ända sedan medeltiden har rättsskipningen utgjorts av världsliga domstolar, häradsrätter på landsbygden och rådhusrätter i stad. Den kyrkliga domsrätten har begränsats till kyrklig administration och visa familjerättsliga avgöranden. Även detta är emellertid i Sverige gammal historia. Kanonisk rätt har visserlig påverkat värdslig lagstiftning men inte i sig haft genomslagskraft i Sverige. Att på århundrade 2000 i väst ens tala om att tillämpa sharia framstår som säreget.
Jag menar att personer med annan religion naturligtvis är välkomna till Sverige men bara under förutsättning att de underkastar sig svensk lagstiftning i alla hänseenden. Detta handlar inte om religionsfrihet ty den finns medan däremot bör det vara ett abolut krav att invandraren lämnar religionsförtrycket utanför landets gräns. Det bör konkret klargöras för var invandrare vad svensk lag säger exempelvis om kvinnors och homosexuellas rättigheter och att detta gäller även invandrarens familj.
Dimmiga tankar
I dag omgavs vi av ett töcken här i södra Skåne. Ja, man såg inte ens grannens hus annat än som en dov skugga. Tydligen finns det en mental dimma också. De två ledarna i Sydsvenskan i dag 8/2 är inte de vanliga helt strykande medhårs med tanke på regeringens verksamhet.
I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.
I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.
Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.
Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.
Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.
Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.
Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.
När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.
Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.
Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.
I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.
I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.
Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.
Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.
Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.
Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.
Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.
När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.
Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.
Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.
fredag 8 februari 2008
Några tankar ur dagens virrvarr...
När jag bläddrar i min tidning så söker jag efter guldkorn. Korn av sanning eller osanning. De förra vill jag lyfta fram för att de skall vara tydligare, kanske ges en annan mening men ändå uppmärksammas därför att de rymmer något mer än bara bokstäver som man skynda förbi. De senare vill jag intellektuellt skära i slamsor för att den osanna stanken skall framstå som mer tydlig.
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
Tor Billgren recenserar i dagens Sydsvenska 7/2 en konstutställning på Elastic i Malmö där en grupp unga, medelålders och äldre konstnärer ställer ut tillsammans: Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis och Magnus Thierfelder. I recensionen står bl.a. följande: Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts fram på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid "unga konstnärer" skapar en vanföreställning om att "ung" per automatik innebär "bra" eller "intressant", dels för att påminna om att det egentligen inte är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Det är naturligtvis riktigt att konsten inte på ett rimligt sätt bara kan speglas av yngre. De yngres friskhet och fräscha grepp skall naturligtvis få finnas men jämsides med det så kan den äldre med sin under många upptränade hantverksskicklighet och av livserfarenhet påverkade utförande också vara bra och intressant.
Men gäller detta inte litet mer generellt? Har inte i gammal tid unga fått tiga för att de äldre skulle dominera bilden. Men har det inte nu vänt och gammeldags tidskrävande noggrannhet i allt ersatts av ett ytligt zappande som om en modern människa inte tålde tänka samma tanke i mer än 5 minuter? Jag kan förstå att det behövs särskilda program för äldres särskilda intressen och program för yngres intressen men behöver denna uppdelning ske i allt, exempelvis i vanliga debattprogram. Och behöver de äldres tankar och åsikter förskjutas på samma sätt som förr de ungas försköts? Jag har t.o.m. hört 35-åringar klaga på att nu är ättestupan nästa. Det är som en slags hänsynslöshet satt i system blivit allenarådande, där man anser sig ha rätt att avfärda någon med orden out-of-date liksom man tidigare sa ja du ska väl också mogna så småningom. Det man glömmer är att även när bästföredatum är passerat så kan varan vara av stort värde både ur närings- och smaksynpunkt. Ibland undrar man om inte "beprövad erfarenhet" är något som bättre kunde tas till vara? Som Tor sa: "ung" betyder inte med automatik "bra" eller "intressant". Jag vill tillägga att "gammal" inte nödvändigtvis betyder "förlegad" eller "ointressant".
I samma tidning recenserade Niklas Törnlund boken "Mahatma! eller Konsten att vända världen upp och ner". Att "den stora själen", Mohandas Gandhi (1869-1948), vände världen upp och ner är inte bara den snärtigt formulerade undertiteln på en nyutkommen biografi, signerad svenskfinske Zac O'Yeah (Sakari Nuottimäki). Det är ett historiskt faktum att den motsägelsefulle mahatman kom att påskynda både Sydafrikas och Indiens avkolonisering och bli en förebild för ledargestalter som Nelson Mandela, Martin Luther King, Aung San Suu Kyi och, förstås, Jawaharlal Nehru. ...Gandhi även ses som en banbrytare för miljörörelsen och hållbarhetstänkandet. Hur kunde då hans genomslagskraft bli så oerhörd? Den absolut enklaste förklaringen är att han började med att transformera sig själv. Den välskräddade men komplexfyllde advokaten, ministersonen från Gujarat, förvandlade sig i en serie drastiska steg till den emblematiska tiggarmunksaktiga gestalt vi alla känner. Konfrontationen med boerkrigets våld i rasförtryckets Sydafrika, där han hade sin första, mycket lukrativa praktik, rubbade Gandhis hela livslinje och kom att ladda honom med en första antydan till den politisk-moraliska karisma som sedan skulle växa sig så stark hemma i Indien. Vad som i Sydafrika var en förtryckt indisk minoritet var här ett helt folk vars land systematiskt plundrats och underutvecklats, först av East India Company och efter upproret 1857 i egenskap av kronkoloni. Gandhis bestående insats i de bägge länderna kom att bli den mentala metamorfos han initierade hos sina landsmän, utifrån insikten att inget förtryck kan bestå om inte den förtryckte går med på att förtryckas - det som kan kallas den inre kolonisationen.
Förutom att Gandhi och Nelsson Mandela är mina ouppnåeliga förebilder så fastnade jag för det av mig fetstilade. Naturligtvis är det förtryckaren som skall hållas ansvarig för förtrycket. Men ändå vet jag som homosexuell att det först var den dag som jag såg hur man i samhället diskriminerade oss som jag kunde reagera och peka på att det var fel. Och ännu tidigare så måste jag först ta ut det som i min egen tankesfär erkände den heterosexuelles rätt i det han/hon sa om homosexuella - "den inre kolonisation" som skett genom uppfostran, skola, kyrka, kultur och osynliggörandet av homosexuella och föraktet för homosexuell kärlek. På samma sätt tror jag att en kvinna kan resonera ifråga om det underordnande som skett och sker. Finns det något mer förnedrande än att se hur mödrar genom felbehandling av sina döttrar och söner vidarebefordrar urgamla fördomar som förkväver kvinnor och tillerkänner döttrar mindre värde än sina söner, vilka barn går ut livet "inre koloniserade". Det gäller alltså att inte bara kämpa för ändrad lagstiftning och mer vänligt samhällsklimat. Nej det är den förtryckande "överjagspersonen" i mitt inre som jag måste upptäcka och faktiskt kasta ut ur styrelsen för firma JAG.
Så var det då majoren. Ja, när jag var liten och gick i skolan så hade man anställt en pensionerad major att ha hand om specialklassen. Det gick skräckinjagande historier om vad han gjorde med dem som inte var flitiga eller gjorde bus. Det var en alldeles speciell typ av "pedagogik" som ansågs gå hem hos dem som var "vanartiga". I dag har majoren avancerat till partiledare för folkpartiet och högerregeringens chef för skolan. Han har dammat av ett gammalt sorteringssystem: Det finns A-barn, B-barn, C-barn, D-barn och E-barn. De man ratar kallas F-barn. Och sedan finns det de obefintliga --barn. Enligt ledarskribenten på Sydsvenskan ("ob.lib.") Mats Skogkär - "Fler steg i trappan" 7/1 - är detta bra: "fler steg på skalan ökar möjligheterna att nyansera bedömningen av elevernas prestationer och borde därför också kunna upplevas som rättvisare" vidare är "skolpolitiken en vinnare för alliansen. Förslaget till nytt betygssystem stärker den bilden".
Är sorteringssystemet en vinnare? Stärks den bilden? Vad sägs om att de flera stegen ändå är beroende av lärarens ganska fria skön och alltså knappast innefattar större rättvisa. Vad sägs om att elever är olika att uttrycka sig skriftligt eller muntligt och att det "objektiva" uttrycket knappast ger en rättvisande bild av flit och kunskaper. Vad sägs om detta med tidig stämpling av elever som dåliga eller helt enkelt nollor? Har man hört talas om skoltrötthet o.likn.? Man har tydligen helt glömt valrörelsens stora hit om att minska utanförskapet. Nä, nu skall här sorteras ...
onsdag 6 februari 2008
Lysa med lånta fjädrar
Omkring år 30 e. Kr. berättade Phaedrus fabeln om Den fåfänga kajan. Kajan prydde sig med påfågelns fjädrar. För att med dessa lånta fjädrar få större lyskraft, får man förmoda. Det är bara det - tillägger jag när fabeln återberättas i dag- att fjädrarna limmats så bristfälligt att den egna svarta fjäderdräkten syns igenom och dessutom trillar av vid första vindpusten.
Vår statsminister dras f.n. med en rad inhemska misslyckande såsom a-kasseavhoppen, EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter och förslaget om nya regler för sjukersättning. Nu har Fredrik Reinfeldt dragit en tystnadens slöja över detta och istället kommenterat de stora händelserna i väst.
I partiledardebatten hyllade Fredrik Reinfeldt demokraten Bill Clinton och jämförde sin egen politik med hans. Det fanns inga skillnader, medan den ideologiskt mer nära republikanen Bush inte ens nämndes vid namn. Det kan antecknas att då var Hillary Clinton med uppbackning av maken Bill demokraternas självklara kandidat.
Inför "supertisdagen" i de amerikanska primärvalen hade läget vänt och nu tippade alla "förståsigpåare" den yngre Barack Obama som trolig segrare på demokratsidan. Han är ung och påstås ha en Bob-Kennedy-utstrålning med karisma att inympa hopp för framtiden hos människor. Nu gick vår otursförföljde statsminister snabbt ut och förklarade att naturligtvis stod högerregeringen närmare amerikanska vänstern, nämligen demokraterna, och Fredrik Reinfeldt själv stödde Obama som hade en politik som liknade hans egen. "Det är svårt att gå emot sin egen politik", var de övertygande och visa statsministerorden.
Han borde kanske ha väntat tills supertisdagen var över, eftersom Hillary Clinton nu anses ha en knapp ledning över Barack Obama. Men det är fortfarande så osäkert att det inte är dags för Fredrik Reinfeldt att återigen sadla om.
Det är bara det att vid genomgången i Dagens Nyheter av de två demokratiska presidentkandidaterna så är deras program i stora drag identiska och knappast på någon punkt särskiljande utom ett, nämligen att Hillary Clinton har ett genomtänkt förslag till sjukförsäkring för alla medborgare som skall finansieras av stat och företagare i samverkan medan Obama begränsat sitt försäkringsförslag till att omfatta barnen. Inte heller "förståsigpåare" kan konstatera några andra skillnader, möjligen är Obamas förslag än mer diffust än Clintons. Men Fredrik Reinfeldt vet naturligtvis bättre.
Det som fick Fredrik Reinfeldt att prisa Bill Clinton är att Clinton anses politisk upphovsman till vad kallats "triangulering" dvs att han tog över republikanernas gobitar och integrerade dem i sin egen mer sociala - ja, man skulle kunna säga socialdemokratiskt inriktade - politik. Då får man en stabil politisk grund som består av ens egna ideologi med kryddor av det bästa hos motståndaren. På så sätt segrade Bill Clinton i två presidentval. Fredrik Reinfeldt och "oberoende liberala" politiska tänkare försöker nu göra gällande att Reinfeldt vann valet 2006 med samma metod. Jo visst smetades moderaterna till oigenkännlighet in med en kosmetika som man kallade "det nya arbetarpartiet". Det är bara det att medan Clinton - och f.ö. också Blair - hade en ryggrad av egen ideologi och integrerade motståndarens gobitar så försökte Fredrik Reinfeldt sy en maskeringsdräkt med namnet "arbetarepartiet" i stora bokstäver på ryggen för att skyla över den egna inriktningen. Det dröjde emellertid bara någon månad så lättade man på maskeringen och tvättade av PR-kosmetikan och visade sitt handlag med en omvänd-robin-hood i rasande fart. Men folk är ju inte dumma. Det visar opinionsiffrorna.
Är det någon annan än Fredrik Reinfeldt som i dag upptäckt någon likhet med Bill Clinton, Barack Obama eller Hillary Clinton. Nej snarare växer skillnaden när man tittar på det praktiska politiska handlaget, i vilket ämne alla tre har åtskilligt att lära ut till vår statsminister.
Är det någon som inte förstår varför jag inledde denna betraktelse med en ca 2000 år gammal fabel, som skrevs som en moralitet för dåtidens romare? Kan det var så att det är någon som i flera avseenden försöker lysa med lånta fjädrar? Men kanske har påfågelsfjädrarna limmats så bristfälligt att de faller vid första politiska vindpust?
Bloggartikeln tillägnas journalisten Olle Lönnaeus, som i "oberoende liberala" Sydsvenskan 6/2 skrev om samma ämne men något annrlunda.
Vår statsminister dras f.n. med en rad inhemska misslyckande såsom a-kasseavhoppen, EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter och förslaget om nya regler för sjukersättning. Nu har Fredrik Reinfeldt dragit en tystnadens slöja över detta och istället kommenterat de stora händelserna i väst.
I partiledardebatten hyllade Fredrik Reinfeldt demokraten Bill Clinton och jämförde sin egen politik med hans. Det fanns inga skillnader, medan den ideologiskt mer nära republikanen Bush inte ens nämndes vid namn. Det kan antecknas att då var Hillary Clinton med uppbackning av maken Bill demokraternas självklara kandidat.
Inför "supertisdagen" i de amerikanska primärvalen hade läget vänt och nu tippade alla "förståsigpåare" den yngre Barack Obama som trolig segrare på demokratsidan. Han är ung och påstås ha en Bob-Kennedy-utstrålning med karisma att inympa hopp för framtiden hos människor. Nu gick vår otursförföljde statsminister snabbt ut och förklarade att naturligtvis stod högerregeringen närmare amerikanska vänstern, nämligen demokraterna, och Fredrik Reinfeldt själv stödde Obama som hade en politik som liknade hans egen. "Det är svårt att gå emot sin egen politik", var de övertygande och visa statsministerorden.
Han borde kanske ha väntat tills supertisdagen var över, eftersom Hillary Clinton nu anses ha en knapp ledning över Barack Obama. Men det är fortfarande så osäkert att det inte är dags för Fredrik Reinfeldt att återigen sadla om.
Det är bara det att vid genomgången i Dagens Nyheter av de två demokratiska presidentkandidaterna så är deras program i stora drag identiska och knappast på någon punkt särskiljande utom ett, nämligen att Hillary Clinton har ett genomtänkt förslag till sjukförsäkring för alla medborgare som skall finansieras av stat och företagare i samverkan medan Obama begränsat sitt försäkringsförslag till att omfatta barnen. Inte heller "förståsigpåare" kan konstatera några andra skillnader, möjligen är Obamas förslag än mer diffust än Clintons. Men Fredrik Reinfeldt vet naturligtvis bättre.
Det som fick Fredrik Reinfeldt att prisa Bill Clinton är att Clinton anses politisk upphovsman till vad kallats "triangulering" dvs att han tog över republikanernas gobitar och integrerade dem i sin egen mer sociala - ja, man skulle kunna säga socialdemokratiskt inriktade - politik. Då får man en stabil politisk grund som består av ens egna ideologi med kryddor av det bästa hos motståndaren. På så sätt segrade Bill Clinton i två presidentval. Fredrik Reinfeldt och "oberoende liberala" politiska tänkare försöker nu göra gällande att Reinfeldt vann valet 2006 med samma metod. Jo visst smetades moderaterna till oigenkännlighet in med en kosmetika som man kallade "det nya arbetarpartiet". Det är bara det att medan Clinton - och f.ö. också Blair - hade en ryggrad av egen ideologi och integrerade motståndarens gobitar så försökte Fredrik Reinfeldt sy en maskeringsdräkt med namnet "arbetarepartiet" i stora bokstäver på ryggen för att skyla över den egna inriktningen. Det dröjde emellertid bara någon månad så lättade man på maskeringen och tvättade av PR-kosmetikan och visade sitt handlag med en omvänd-robin-hood i rasande fart. Men folk är ju inte dumma. Det visar opinionsiffrorna.
Är det någon annan än Fredrik Reinfeldt som i dag upptäckt någon likhet med Bill Clinton, Barack Obama eller Hillary Clinton. Nej snarare växer skillnaden när man tittar på det praktiska politiska handlaget, i vilket ämne alla tre har åtskilligt att lära ut till vår statsminister.
Är det någon som inte förstår varför jag inledde denna betraktelse med en ca 2000 år gammal fabel, som skrevs som en moralitet för dåtidens romare? Kan det var så att det är någon som i flera avseenden försöker lysa med lånta fjädrar? Men kanske har påfågelsfjädrarna limmats så bristfälligt att de faller vid första politiska vindpust?
Bloggartikeln tillägnas journalisten Olle Lönnaeus, som i "oberoende liberala" Sydsvenskan 6/2 skrev om samma ämne men något annrlunda.
måndag 4 februari 2008
Högerregringens misslyckande: Var fjärde arbetstagare står utan arbetslöshetsskydd!
Ett år har gått sedan regeringen införde nya regler för a-kassan. En katastrofal utveckling är på väg. 1,2 miljoner arbetstagare av det totala antalet på 4,6 står utan ersättning om de drabbas av arbetslöshet. Under högerregeringens år 2007 lämnade 400.000 arbetstagare sin a-kassa. Orsaken är höjd medlemsavgift och borttagande av gemensam solidarisk finansiering av
a-kassorna.
Syftet med den extra medlemsavgiften, förhöjda finansieringsavgiften var att förstärka statsbudgeten med tio miljarder, att användas för jobbskatteavdraget.
Resultatet blev emellertid att man tagit in 7,75 miljarder kronor fram till och med november 2007. Dessutom finns anstånd med betalning på 254 miljoner kronor. På årsbasis blir det drygt åtta miljarder kronor, inte tio som var planerat. Regeringen förbisåg att människor helt enkelt lämnar a-kassan när avgifterna blir för höga. Då betalar man heller ingen avgift, varvid staten förlorar intäkter.
Tanken med att ta bort den gemensamma solidariska finansieringen och ha olika höga a-kasseavgifter är att facken skall hålla igen lönekraven för att på så sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa fler. Arbetslösheten skall sjunka genom en "ansvarsfull" lönebildning.
A-kassorna är emellertid fristående föreningar, förvisso med koppling till ett fackförbund men utan möjlighet att påverka förbundets lönekrav. Dessutom finns sex a-kassor som helt saknar koppling till facklig organisation, till exempel Alfa-kassan, samt a-kassor som spänner över många branscher, till exempel Akademikernas erkända arbetslöshetskassa. Följden blev alltså inte den högerregeringen räknat med eftersom de nya a-kasseavgifterna inte påverkat avtalsrörelsen under 2007. Den har istället löpt på i gängse ordning.
Höjningen av a-kasseavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli mer "försäkringsmässig". Människor skulle känna en tydligare koppling mellan den premie man betalar och det man får ut vid arbetslöshet och mellan premien och risken för arbetslöshet i branschen.
Följden blev att efter en trend av ökande medlemskap som pågått i flera decennier med en topp i mars 2006 förvandlades i och med högerregeringens a-kassereform till massavhopp från a-kassorna. Drygt 380000 personer lämnade a-kassorna mellan januari och november 2007. Idag står mer än 1,2 miljoner människor utan inkomstskydd vid arbetslöshet.
När arbetslösheten drabbar landet återstår för dem bara att vända sig till socialkontoret för försörjningsstöd. Rapporter från många kommuner samt från kommunaltjänstemännens fackliga organisation SKTF vittnar om att situationen redan nu håller på att bli allvarlig.
Så kan vi inte ha det. Det förstår även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Därför snabbutreds frågan om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det går att göra rent rättsligt, men det innebär stora politiska bekymmer. Den dryga miljon människor som står utanför och där många har gått ur på grund av de höga avgifterna måste avtvingas en avgift som betalning för en försäkring som de inte anser sig ha råd med. För att inte ytterligare dränera de befintliga a-kassorna på medlemmar, måste avgiften dessutom bli högre än den högsta frivilliga a-kasseavgiften som idag är 433 kronor per månad.
Regeringens klåfingrighet med de nya a-kasseavgifterna, som var ett led i regeringens medvetna tanke att försvaga facket, är inte en politik som är ändamålsenlig eller välfungerande. De avsedda effekterna lyser med sin frånvaro.
* Lönebildningen påverkas inte.
* Staten får inte in de miljarder som man räknade med.
* Folk lämnar a-kassan.
* Regeringen har för framtiden undergrävt arbetslöshetsförsäkringen och dess organisation som i viktiga delar fungerade ganska väl.
Mats Skogskär har i dagens Sydsvenska 4/2 skrivit en för den tidningens ledarredaktion ovanligt sanningsenlig beskrivning av verkligheten under rubriken "A-kasseförvirring". Ledaren summerar: Det regeringen i första hand tycks vara på väg att lyckas med är att göra om inte alla, så åtminstone väldigt många, missnöjda. Det är ingen klok politik.
Detta måste anses vara dagens understatement, när man betänker vad högerregeringen trodde sig åstadkomma och vad som blev resultatet. Vid en sämre konjunktur, som lär vara på gång, så är det faktum att numera mer än 1,2 miljoner arbetstagare står utan a-kasseskydd vid arbetslöshet. Detta förebådar katatstrof för högerregeringens politik. Och för alla enskilda människor som högerregeringen ställer i utanförskap.
a-kassorna.
Syftet med den extra medlemsavgiften, förhöjda finansieringsavgiften var att förstärka statsbudgeten med tio miljarder, att användas för jobbskatteavdraget.
Resultatet blev emellertid att man tagit in 7,75 miljarder kronor fram till och med november 2007. Dessutom finns anstånd med betalning på 254 miljoner kronor. På årsbasis blir det drygt åtta miljarder kronor, inte tio som var planerat. Regeringen förbisåg att människor helt enkelt lämnar a-kassan när avgifterna blir för höga. Då betalar man heller ingen avgift, varvid staten förlorar intäkter.
Tanken med att ta bort den gemensamma solidariska finansieringen och ha olika höga a-kasseavgifter är att facken skall hålla igen lönekraven för att på så sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa fler. Arbetslösheten skall sjunka genom en "ansvarsfull" lönebildning.
A-kassorna är emellertid fristående föreningar, förvisso med koppling till ett fackförbund men utan möjlighet att påverka förbundets lönekrav. Dessutom finns sex a-kassor som helt saknar koppling till facklig organisation, till exempel Alfa-kassan, samt a-kassor som spänner över många branscher, till exempel Akademikernas erkända arbetslöshetskassa. Följden blev alltså inte den högerregeringen räknat med eftersom de nya a-kasseavgifterna inte påverkat avtalsrörelsen under 2007. Den har istället löpt på i gängse ordning.
Höjningen av a-kasseavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli mer "försäkringsmässig". Människor skulle känna en tydligare koppling mellan den premie man betalar och det man får ut vid arbetslöshet och mellan premien och risken för arbetslöshet i branschen.
Följden blev att efter en trend av ökande medlemskap som pågått i flera decennier med en topp i mars 2006 förvandlades i och med högerregeringens a-kassereform till massavhopp från a-kassorna. Drygt 380000 personer lämnade a-kassorna mellan januari och november 2007. Idag står mer än 1,2 miljoner människor utan inkomstskydd vid arbetslöshet.
När arbetslösheten drabbar landet återstår för dem bara att vända sig till socialkontoret för försörjningsstöd. Rapporter från många kommuner samt från kommunaltjänstemännens fackliga organisation SKTF vittnar om att situationen redan nu håller på att bli allvarlig.
Så kan vi inte ha det. Det förstår även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Därför snabbutreds frågan om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det går att göra rent rättsligt, men det innebär stora politiska bekymmer. Den dryga miljon människor som står utanför och där många har gått ur på grund av de höga avgifterna måste avtvingas en avgift som betalning för en försäkring som de inte anser sig ha råd med. För att inte ytterligare dränera de befintliga a-kassorna på medlemmar, måste avgiften dessutom bli högre än den högsta frivilliga a-kasseavgiften som idag är 433 kronor per månad.
Regeringens klåfingrighet med de nya a-kasseavgifterna, som var ett led i regeringens medvetna tanke att försvaga facket, är inte en politik som är ändamålsenlig eller välfungerande. De avsedda effekterna lyser med sin frånvaro.
* Lönebildningen påverkas inte.
* Staten får inte in de miljarder som man räknade med.
* Folk lämnar a-kassan.
* Regeringen har för framtiden undergrävt arbetslöshetsförsäkringen och dess organisation som i viktiga delar fungerade ganska väl.
Mats Skogskär har i dagens Sydsvenska 4/2 skrivit en för den tidningens ledarredaktion ovanligt sanningsenlig beskrivning av verkligheten under rubriken "A-kasseförvirring". Ledaren summerar: Det regeringen i första hand tycks vara på väg att lyckas med är att göra om inte alla, så åtminstone väldigt många, missnöjda. Det är ingen klok politik.
Detta måste anses vara dagens understatement, när man betänker vad högerregeringen trodde sig åstadkomma och vad som blev resultatet. Vid en sämre konjunktur, som lär vara på gång, så är det faktum att numera mer än 1,2 miljoner arbetstagare står utan a-kasseskydd vid arbetslöshet. Detta förebådar katatstrof för högerregeringens politik. Och för alla enskilda människor som högerregeringen ställer i utanförskap.
Desinformation i "oberoende liberal" dagspress
Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
