Är "nya" skenheliga moderater bättre än "gamla"?

Man kan ställa sig frågan om pimpade moderater skenheligt spridande pr-mässigt avvägda slogans är bättre än moderatgeronterna, som inte hycklade? Filosofen Magnus Jiborn tycker i alla fall att de nya är "trevligare" i Sydsvenskan 31/10 under rubriken "Nytt perspektiv i moderaternas retorik"; som vanligt när det gäller de mest spännande artiklarna så har den inte återgetts på nätet.

Magnus Jiborn inleder oskuldsfullt: Någonting har hänt. Den politiska retoriken från högerkanten är sig inte lik. Om det handlar om en mera djupgående ideologisk förskjutning, ett "värderingsskifte" som finansminister Anders Borg (m) uttryckte det på moderatstämman häromdagen, eller bara om ytlig polityr och PR-strategi, återstår ännu att se.

Han utvecklar detta med att behandla parollerna om "Välfärd före värnskatt", vi månar om "alla dem i utanförskap" inte "organiserade särintressen" (apropå näringslivets tjat om arbetsrättsförsämringar), "Sverige skall bli ett skatteparadis för dem som tjänar minst" osv.

Han gör en intressant dykning i filosfisk litteratur och talar om den amerikanske filosofen Hohn Rawls som formulerat en klassisk rättviseprincip: Sociala och ekonomiska ojämlikheter kan rättfärdigas bara om de gynnar de sämst ställda. Löneskillnader kan rättfärdigas om de ger incitament för individer att anstränga sig och utnyttja sin begåvning på ett sätt som gynnar alla - även dem som har det sämst. Om sänkta skatter leder till fler jobb och förbättrad välfärd för dem som står längst ner på samhällsstegen bör skatterna sänkas. Annars inte... Men Rawls har knappast varit moderaternas husfilosof. Snarare har den moderata retoriken inspirerats av Rawls kritiker.

En av främsta Rawls kritiker är Robert Nozik, vars bok Anarki, stat och utopi varit en bibel för frälsta nyliberaler. Utifrån hans idéer har nyliberaler präglat uttrycket: Skatt är stöld - Äganderätten får inte under några omständigheter kränkas. Dessa åsikter präglade bl.a. det anarkistiska nätverket Frihetsfronten men retoriken om individuella rättigheter, frihet och respekt för äganderätten kom att utöva stort inflytande på moderaternas ideologi, i synnerhet på det moderata ungdomsförbundet. Det noteras att under en period då var MUFs ordförande Fredrik Reinfeldt.

Magnus Jiborn konstaterar att Nozik-argumentationen stuvats undan och retoriken anknyter mer till Rawls: Ännu återstår för Reinfeldt att skapa förtroende för att förnyelsen är ärligt menad inte bara en retorisk fint.

Det filosofiska resonemanget var teoretiskt klargörande och Magnus Jiborns artikel har inte utgett sig för att behandla annat än retoriken. Men det är en gåta hur man fortfarande kan tveka i huvudfrågan för vanliga människor, nämligen vad det är som styr moderaternas och högerregeringens handlande. Jag vet inte hur länge man skall orka tro på vad människor säger när de handlar på ett annat sätt. Varken borttagande av förmögenhetsskatten, fastighetsskatten eller ens det s.k. jobbavdraget, vilket enbart missgynnat pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna kan godtas enligt Rawls princip. Samma sak gäller hanteringen av skattefrihet för fackavgifter, hela kladdet med arbetslöshetsförsäkringen, försämringen av sjukförsäkringen och för förtidspensionärer, ändringen i trafikförsäkringen, de aviserade förändringarna av kulturpolitiken mm, mm. Verklighetens spegel gör att benämningen det "nya arbetarpartiet", månandet om de "utanförstående" och att moderater skulle ge "ett skatteparadis för de fattiga" framstår som enbart parodiska. Det går ju inte att hitta en enda regeringsåtgärd som stämmer med PR-floklerna eller med Rawls princip. För vanliga människor är det då en klen tröst att de nya moderater i alla fall låter "bra mycket trevligare" än de gamla. Förutom att det kan orsaka falsk konsumentupplysning så skall man nog vara välbetald moralfilosof för att önska moderaterna lycka till med den pågående förnyelseprocessen. Det är ju en förnyelseprocess under mottot: Snacka duger!

Men för oss väljare duger det inte att bara snacka. Så, så var det med den saken.

Högeralliansens tillkortakommande

I regeringsorganet Sydsvenskan lyder ledaren 29/10 "Tänk stort - och brett", refererat av helgens glitterföreställning i Gävle: Tänk stort. Det gjorde Fredrik Reinfeldt, statsminister och partiledare, när han inledningstalade på moderaternas stämma i Gävle i torsdags... att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven Otto Littorin och övriga som mejslat ut de nya moderaterna skulle slå av på takten var det inte tal om. Det gjorde Reinfeldt helt klart i sitt avslutningsanförande: "Det är när framtiden är projektet som partier växer, inte när de tror att de skall gå omkring och känna igen sig i vad som varit." ... Reinfeldt & Co tänker långsiktigt. De låter sig knappast nedslås av vare sig en motgång i frågan om spelmonopolet eller av en bottennotering i en väljarbarometer. Deras mål är att göra slut på socialdemokraternas dominans - och om så krävs med hjälp av socialdemokratisk politik... Det är möjligt att en till stora delar avideologiserad, pragmatisk linje betalar sig... Moderatledaren gör klokt i att inte bara tänka stort, utan också brett. En borgerlig seger om tre år - hur avlägsen en sådan än kan förefalla i dagsläget - förutsätter med all sannolikhet en bibehållen allians.

Ja, en sak är då säker att på Sydsvenskan tänker ledaravdelningen varken stort eller brett när det gäller det där med oberoende liberal eftersom högerregeringens politik knappast kan betecknas som en avidiologiserad linje. Men det finns en intressant notering detta med att Reinfeldt och gänget kring honom har en primär målsättning, nämligen "att göra slut på socialsdemokraternas dominans". Det är just det jag beskrev i min blogg den 26/10 "Upp till kamp mot Reinfeldts tredjedels-samhälle!" med följande tre huvudpunkter

* En gigantisk förmögenhetsöverföring i omvänd robin-hood-stil från den fattiga tredjedelen av befolkningen till den rikaste tredjedelen.
* Splittring och försvagning av fackföreningarna genom borttagande av skattefrihet för medlemsavgifter och av den solidariska finansieringen av arbetslöshetskassorna.
* Risk för social kolaps bland Sveriges fattiga vid kommande lågkonjunktur p.g.a. sänkta ersättningar, kärvare socialnridragspolitik och fördyrade levnadsomkostnader

Dessa huvudpunkter har högeralliansen försökt skyla över med demagogi om det nya arbetarpartiet, att man vill uppmärksamma välfärden och det senaste att t.o.m. göra Sverige till ett skatteparadis för fattiga! Man förstår att moderata väljare är oroliga inte bara för de nya parollerna utan kanske främst för att partiet har förlorat sin själ i strävan att vinna makten. Man kan ju inte driva socialdemokratisk idépolitik som syftar till allas bästa med en privatkapitalistisk praktik med vinstutsättande, vinstmaximering och gynnande av de rika som ledstjärnor. Det skär sig som en sås med alltför udda ingredienser.

En mer djup analys finns i samma tidning i den signerade söndagskrönikan 28/10 av Per T. Ohlsson "Inget nytt från Gävle". Den innehåller en intressant iakttagelse som jag vill vidarebefordra även om jag tillåtit mig att redigera om texten något: Med nästan tre år kvar till valet 2010 menar den annars försiktige Sören Holmberg, professor i statsvetenskap, att regeringen Reinfeldt är "rökt". Varför har det gått så snett så snabbt? Möjligen beror det på att den moderatledda regeringen feltolkade valresultatet. I minst lika hög grad som väljarna röstade för Fredrik Reinfeldts borgerliga allians röstade de mot Göran Perssons socialdemokrati. Segermarginalen var knapp: 2,2 procent. Men den nya regeringen skred till verket som om den hade fått ett massivt folkligt mandat, en arrogans som framför allt manifesterade sig i den klumpiga och brådstörtade hanteringen av a-kassan. Det vilar något gåtfullt över detta. För det är Fredrik Reinfeldt som står bakom en klockrena analys... hämtad från Nostalgitrippen, en pamflett från 1995 där den dåvarande Muf-ordföranden Reinfeldt och två andra ungmoderater behandlade det borgerliga förlustvalet 1994: "Alla regeringar vill framställa det som att de väljs tack vare sin framåtsyftande politik och vilja till förändringar. Väl i regeringsställning hävdar de, hur liten än majoriteten må vara, att de nu agerar i enlighet med hela folkets önskemål. Sanningen är nog den att oppositionen blir framröstad mer på den sittande regeringens misstag eller tilltagande impopularitet. En del väljare vill ha något annat, eller några andra och byter därför parti, men det betyder inte alltid att de önskar några större förändringar."

Detta är något helt nytt i borgerliga tidningar. Man har nämligen till leda fört ut budskapet att alliansregeringen bara verkställer sitt valmanifest - om man bortser från några skönhetsfläckar som besinskatten och kladdet med fastighetsskatten - alltifrån ramponeringen av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen via förmögenhetsskatten till utförsäljningarna av vår gemensamma statliga egendom. Så allt detta är väl inget att bråka om. Några har försökt invända att valmanifestet på dessa punkter var så allmänt hållna att de knappast gav det vittgående mandat som högerregeringen verkat för. Men det har bara hånfullt avvisats som "dålig-förlorar-mentatlitet" av de regeringstrogna drakarna. Och nu talar PerTe alltså om alliansregeringens "arrogans"! Ett slags sent uppvaknande föranledd av den väckarklocka som väljarundersökningarnas siffror utgör.

Det var mycket fyndigt av PerTe att plocka fram Reinfeldts egen valanalys 1995 och han avrundar: Fredrik Reinfeldt sägs vara en lyssnande politiker. Vill han bryta alliansregeringens dödsspiral är det hög tid för honom att börja lyssna på vad han själv hade att säga för tolv år sedan.

Själv hoppas jag mer på att Sören Holmbergs spådom blir sanning: rögad som en sill, böckling alltså - om man är i Skåne.

BÄ, BÄ, BÄ -får man ljuga fritt när man är Aborelius, Bernitz, Doctare eller Myrdal?

BÄ, BÄ låter som en oskuldsfull barnsång och det var säkert det som var meningen med BÄs upprop - Bevara äktenskapet mellan man och och kvinna.

BÄs upprop är undertecknat av katolske biskopen Aborelius och pingströrelsens ledare Sten-Gunna Hedin, båda främst kända för politiska hot i samband med abortdebatten för något år sedan. Också två gamla ärkebiskopar från 1990-talet, Bertil Werkström och Gunnar Weman, har skrivit på, varvid man noterar att varken nuvarande Ander Wejryd eller föregående KG Hammar återfinns bland dem som delar synpunkterna i BÄ. Bland undertecknarna finns företrädare för en del frikyrkosamfund som pingströrelsen, EFS och frälsningsarmén samt Judiska församlingen, Islamiska samfundet, Katolska ungdomsförbundet, Ortodoxa kyrkorna. Också en rad publicister som skrivit ett flertal artiklar med klart homofobt eller i vart fall homofientligt innehåll finns med, såsom Jan Myrdal, Carin Stenström. Allt kryddat med en proffsboxare och en italiensk baronessa.

Även jurister har undertecknat, såsom professor Ulf Bernitz, Annika Lokrantz-Bernitz, Per Karlson, Anders Månsson och advokaten Rolf Åbjörnsson. Det sista med dessa jurister är viktigt om man går igenom uppropet och dess sakliga underlag, särskilt märkligt är Ulf Bernitz medverkan då han är specialist på europarätt och som sådan känner de olika rättighetsfördragen in i minsta detalj.

Som jag sa i inledningen är förefaller uppropet var sakligt objektivt men granskning visar att det är rena falsifikatet. Biskopar, prelater, journalister och jurister alla medverkar de till att förfalska sanningen för lura dig käre läsare:

I uppropet påstår man "att FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna säger "familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, utgör "den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten" (artikel 16)."

Vad jag förstår är detta en förfalskning av vad FN-urkunden innehåller.

I nämnda artikel i FN-förklaringen garanteras nämligen: " 1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. 2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. 3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd."(Art.16)

FN-förklaringen saknar alltså bestämningar som enbart innesluter heterosexuella äktenskap. Båda de kursiverade meningarna från uppropet har bara det bedrägliga syftet att inbilla läsaren att heterosexuella familjen är inskriven i FN-förklaringen. Men så är det alltså inte. Urkundsförfaslksningen är desto märkligare eftersom Aborelius/Hedins stormtrupper inrymmer juridisk expertis. Med juristernas medverkan framstår vilseledandet av allmänheten som uppsåtligt.

Detta kan kompletteras med att i FN-förklaringens ingress tillerkänns alla människor mänskliga rättigheter, alltså även homosexuella, och i avslutningsbestämmelsen anges: "Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen." (art. 30).

Av detta följer att BÄ istället bryter mot FN-förklaringen om mänskliga rättigheter.

Så över till Barnkonventionen som i uppropet citeras på följande sätt: "Långt innan nationalstaten uppstod fanns äktenskapet mellan man och kvinna som en stabiliserande och skyddande faktor, bl.a. för att se till barnets bästa. Till detta hör enligt artikel 7 i Barnkonventionen att barnet så långt det är möjligt skall få omvårdnad av både sin mamma och sin pappa. Mer än någon annan relation tillgodoser äktenskapet detta behov."

I den nämnda artikeln i Barnkonventionen står: "1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. .. (Art. 7)."

Det saknas alltså i Barnkonventionen allt tal om äktenskap, såsom ett förhållande mellan man och kvinna. Inte heller framgår att föräldrarna nödvändigtvis skulle vara mamma och pappa eller att heterosexuellt äktenskap skulle vara att rekommendera ur Barnkonventionens perspektiv. BÄs citat från barnkonventionen utgör alltså rena bedrägeriet.

Dessutom kan man i Barnkonventionen läsa om

icke-diskriminering att varje barn skall tillförsäkras de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Man skall också vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. (art. 2).
barnets bästa anges att detta skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ och att barnet skall tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer "dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet", (art.3).
föräldrarnas ledning så förbinder man sig att respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter "som tillkommer föräldrar eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgande familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet", att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention. (art. 5)

Man kan alltså konstatera att Barnkonventionen utgår från att det finns andra föräldra- och vårdnadskonstellationer än heterosexuella pappa och mamma. Det saknas alltså i Barnkonventionen helt rekommendationer att heterosexuella par i äktenskap skulle ha något slags företräde. BÄ-uppropets skenbild av att Barnkonventionen på något sätt skulle ge heterosexuella familjen företräde är alltså rena falsariet. Läser man barnkonventionen noga så är faktiskt så att det lobbyarbete som BÄ bedriver i allra högsta grad strider mot barnkonventionens intention, att alla barn, alltså även barn i regnbågsfamiljer, skall åtnjuta statens skydd.

Slutsatsen av här gjorda citat blir alltså att varken FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller Barnkonventionen kan användas som tillhygge mot oss homosexuella. Det vore ju f.ö. ganska märkligt. Aborelius och Hedin samt det högerkristna fälttåg de inlett skulle man kunna tro att de i religiös iver förivrat sig i sin propaganda mot könsneutrala äktenskap. Men att de tillsammans med fem jurister helt uppsåtligen förfalskat innehållet i dessa två intenationmella rättighetsurkunder för att i bedrägligt syfte motverka den politiska processen mot könsneutrala äktenskap är med ett understatement märkligt.

När man konstaterat detta så återstår frågan att bedöma om ett s.k. könsneutralt äktenskap kommer att medföra "att barnen med nödvändighet hamnar i bakgrunden", som man påstår i BÄ-uppropet. Självklart är detta falsk argumentering. Är det några som verkligen övervägt alla aspekter på frågan om de skall skaffa barn så är det homosexuella par, möjligen i jämnbredd med de som adopterar eller får barn efter insemination. Det är alltså ingen slump eller en blöt firmafest det är fråga om vi bildandet av homosexuell familj utan planering ut i minsta detalj. Att använda barnen som slagträ i denna äktenskapsdebatt är alltså precis lika falskt som de uppsåtliga misstolkningarna av FN-förklaringen och Barnkonventionen.

Upp till kamp mot Reinfeldts tredjedels-samhälle!

Hur länge kan de "nya moderaterna" förbli nya? - Hur länge som helst, försäkrade ordföranden Fredrik Reinfeldt sina partikamrater när moderaternas stämma inleddes i Gävle igår: De nya moderaterna förblir nya så länge de följer med sin tid och förmår formulera de bästa svaren på de frågor som människor tycker är viktigast just nu.

Så inledde Sydsvenskan sin granskning på ledarsidan 26/10 av högeralliansens dominerande parti "Död eller förändring" genom skribenten Mats Skogkär: Att "förnya sig eller dö" är den förutsättning som gäller för varje parti, som Fredrik Reinfeldt ser det. I sak har han rätt och det finns förmodligen inte många, om ens någon, bland stämmans ombud som är beredd att säga emot honom på den punkten. Men den som ständigt förändras och förnyas riskerar att uppfattas som en kappvändare. Och doften av PR- och marknadsföringstänk står ibland väl tät kring de nya moderaterna.

Svårigheten för moderaterna är ju att det inte bara står en PR- och marknadsföringsstank kring dem utan att det faktiskt är så att hela högeralliansens framtidsprogram är en skenskapelse av ett team beteendevetare, sociologer och marknadsföringsexperter betalt av näringslivet i syfte att ta över vissa delar av socialdemokratiskt vinnande paroller och baka in detta i ett vinnande koncept. Skillnaden är bara det att socialdemokraterna som man stulit parollerna från har en socialistisk grundinriktning med allas bästa för ögonen. Moderaterna däremot har en liberalkonservativ agenda, dvs ett privatkapitalistiskt synsätt där allt skall vinstutsättas (=konkurrensutsättas) och de rika gynnas på de fattigas bekostnad samt där solidaritet är ett skällsord.

Högeralliansbygget spricker därför i fogarna. Vad Reinfeldt och gänget inte tycks förstå är att man väl skall för sin överlevnad förnyas och reformera. Men om man behåller sin innersta inriktning och skyler över den med ett gyllene pimpat utanverk därför att den inte skulle falla väljarna i smaken så skevar det. Ja, det blir ett glapp som gör att allt framstår som ett skenverk. Det är nu detta som håller på att ske, se väljaropinionens siffror. Mats Skogkär skriver: De nya moderaternas jakt på evig politisk ungdom fortsätter. Men inte allt smink i världen kan dölja det gammalkonservativa vargansiktet med rikemansrovtänderna. Den "eviga politiska ungdomen" blir en bild för internt bruk som bara är patetisk när den konfronteras med verkligheten.

Vad som är märkligt i denna en stor dagstidnings politiska granskning är att den nöjer med dessa ytliga kommentarer och inte analyserar vad de olika besluten som högerregeringen tagit leder till. Väljarna, som lever med den verklighet som högerregeringen skapar, nöjer sig inte som Sydsvenskan med flosklerna om det "nya arbetarpartiet" och all pr-mässig yttre kosmetika. De alldeles färska opinionssiffrorna är att vänsterblocket har 15 procents övervikt och att moderaterna tappat främst bland kvinnor och ungdomar, dvs de som främst drabbats av regeringspolitikens avigsidor.

Nå vad ser vi socialdemokrater? Jo, att regeringen genomfört stora skattesänkningar för de rika genom sloppad förmögenhetsskatt, avdrag för hushållsnära tjänster och en fastighetsavgift istället för en progressiv fastighetsskatt samtidigt som löntagarna utsätts för en rad försämringar:

-Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats genom lägre ersättning
-Ytterligare försämring av arbetslöshetsförsäkringen med endast en ersättningsperiod, ökad krav och 65% ersättning
-Unga arbetslösa får lägre a-kassa snabbare med begränsad "jobbgaranti"
-Möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning skärs ned kraftigt
-Slopat avdrag för fackföreningsavgift och a-kassa
-A-kasseavgifterna har chockhöjts och solidarisk och gemensam finansiering av a-kassan urholkas.
-Sänkt sjukpenning och föräldrapenning för både arbetande och arbetslösa
-Stora grupper utesluts från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar högre skatt på sin ersättningar och oensioner än om samma pengar varit lön.
-Sämre ålderspensioner för alla långtidsjuka, vilket är ett brott mot den av alla partier godkända pensionsöverenskommelsen
-Kostnader för sjukpenning och trafikskador förs över från den offentliga trafikförsäkringen, vilket leder till att försäkrtingsbolagen i motsvarande grad höjer premier
-Arbetsgivaransvaret att upprätta rehabiliteringsutredning förs över från arbetsagivaren till Försäkringskassan samtidigt som tidsgräns för utredning och uppföljning tas bort.
-Arbetslivsinstitutet las ned 1 juli; all där utförd forskning om löntagares arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador tas bort
-Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med 30 %, varför färre arbetsmiljöinspektörer finns att inspektera riskerna för liv och hälsa på arbetet
-Statens anslag till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning har dragits in.

Efter denna lista är det nog bara för osedvanligt enögda borgerliga journalister på högerkanten som de "nya" moderaterna framstår som ett arbetarparti. Men det är faktiskt inte nog med att bara anteckna en dylik lista - det fordras en analys för förstå hur raffinerat thatcheristiskt angreppet är på arbetarrörelsen.

EN GIGANTISK FÖRMÖGENHETSÖVERFÖRING.
För det första handlar det om en gigantisk förmögenhetsöverföring i omvänd robin-hood-stil från den fattiga tredjedelen av befolkningen till den rikaste tredjedelen. Man har försämrat försäkringsersättningarna och höjt avgifter, gjort stora besparingar arbetsmarknadsutbildning, komvux, kontroll och forskning kring arbetsmiljön och låtit fattigare grupper, såsom arbetslösa, sjuka och pensionärer, betala högre skatt än andra mm. Alla dessa besparingar drabbar de små i samhället. Samtidigt tar man bort skatter för dem som har mest i form av förmögenhet och dyra, exklusiva bostäder. Det finns ensamstående familjeförsörjare som fått åtskilligt mindre att leva på medan förmögna fastighetsägare i Danderyd, Saltsjöbaden och Täby fått fem- eller sexsiffriga belopp mer att röra sig med. Skammen går på torra land men den borgerliga pressen speglar inte detta utan fortsätter sitt malande som den husbondens röst man är. Härtill kommer att högerregeringens politik medfört att andra avgifter exempelvis trafikförsäkringen höjts, hyrorna höjts och räntorna gått upp vilket allt gjort det dyrare att leva särskilt för dem med små marginaler.

SPLITTRING OCH FÖRSVAGNING AV FACKET.
Man hade knappt hunnit sjunka ned på taburetterna förrän färdiga förslag producerades om borttagande av skattefrihet för medlemsavgifter i facket. Redan detta fördyrade för arbetstagarna att ta till vara sin rätt genom facket. (det hör till saken att all facklig verksamhet på artbetsgivarsidan betalas genom för företagen avdragsgilla kostnader - varför en grov orättvisa skapats). Men det stora slaget mot facken var förändringarna beträffande arbetslöshetskassorna. Tidigare hade kassorna finansierats solidariskt genom att ersättningar utbetalades från en gemensam pott vartill kom ett 90 %-igt statsbidrag. Högerregeringen bestämde med ilfart efter makttillträdet att dela upp arbetslöshetskassornas finansiering så att varje fack själva skulle svara för sin pott vartill kom ett sänkt statsbidrag på 60 %. Följden av detta har blivit att avgifterna för de fack som har hög arbetslöshet, som tillika är de ofta med lägsta lönerna, har fått enorma avgifter medan förbund med höga löner och lågarbetslöshet har låga avgifter. Solidaritetsfinansieringen är borta och man skruvar sönder fackliga sidan i sina beståndsdelar i raffinerad thatcheristisk anda. Det blir svårt arbete att lappa ihop detta när vi tar över.

Angreppet är riktat mot förbunden med hög arbetslöshet, låga löner och utbrett deltidsarbete. Den djävulska tanken bakom spelet är att låglönefacken skall tvingas till reträtt - helt enkelt inte ha pengar till att föra den fackliga kampen - och på så sätt skall låglöneyrkena förbli lågt betalda. Ja kanske för att få livets nödtorft de sämst betalade skall tvingas till extrajobb inom hushållsnära tjänster o liknande. Hela politiken går alltså ut på att hålla kvar en tredjedel av Sveriges befolkning i lågbetalda yrken för billig service åt den rikare tredjedelen. Nog har man läst på sin Thatcher alltid.

RISK FÖR SOCIAL KOLLAPS BLAND SVERIGES FATTIGA
När det sagts som finns i föregående stycke så har jag ändå inte berört vad som kommer att ske med den fattigare delen av Sveriges befolkning vid en lågkonjunktur. Jo, just det vid en lågkonjunktur friställs en rad arbetstagare och med de sänkta arbetslöshetsersättningar som då kan betalas ut av låglöneförbunden kommer denna del av befolkningen vara hänvisad till socialt bistånd. Och vad är det som sker på den sociala sidan redan nu i en rad kommuner? Jo, en snål restriktivitet för att pressa bidragssökaren till egna insatser. Men hur gör man det i en lågkonjunktur med familj men utan arbete? Här är det dessutom så enligt en undersökning av LO att den sociala bördan fördelar sig mycket snett mellan olika kommuner.

Undersökningen har gått ut på att fastlägga procentuell andel av befolkningen med en nettoskuld och procentuell andel som är miljonärer: Malmö 27 - 13, Vellinge 12 - 33, Staffanstorp 15 - 20, Lomma 9 - 31, Landskrona 26 - 10, Simrishamn 16 - 20, Kristianstad 21 - 13, Ystad 18 - 17, Stockholm 24 - 21, Sundbyberg 31 -12, Danderyd 11 - 41, Lidingö 11 - 31, Täby 10 - 35 , Göteborg 28 - 15. Hela listan finns på LOs hemsida. Av dessa resultat kan man dra slutsatsen att de sociala påfrestningarna som åstadkoms genom ändringarna i arbetslöshetsförsäkringen kommer att med stor kraft drabba kommuner som exempelvis Malmö, Landskrona, Sundbyberg och Göteborg. Går man till övriga kommuner i listan kan man se att det är typiska arbetarstäder som huvudsakligen kommer att drabbas. Man kan tänka sig att socialtjänsten i dessa arbetarstäder kommer att kollapsa medan skatteuttaget i Vellinge, Lomma, Danderyd, Lidingö och Täby med den rikare delen av Sveriges befolkning kommer att vara oförändrat lågt.

KRIGSFÖRKLARING MOT SVERIGES ARBETARE
Högerregeringen är inte mycket till arbetarparti. Tvärtom är politiken som förs rena krigsförklaringen mot Sveriges arbetarstagare, särskilt alla sjuka, arbetslösa, pensionärer och låglöne- och deltidsarbetstagare. Det är en skam att vi har en stor journalistkår som inte ids eller kanske inte vill tala om för svenska folket vad som pågår.

Reinfeldt och högergänget håller på att metodiskt dela upp Sverige i en del som lever gott och en annan del som skall tjäna de som lever gott. Och var nu inte så korkad att du tror att det är en sinkadus att utfallet blir så negativt för stor av befolkningen. Nej, detta är precis vad pr-teamet kring Reinfeldt, Borg & Co räknat ut. Och precis som i Thatchers England så räknar man med att i alla fall kunna inräkna ett tillräckligt antal väljare som regeringsunderlag. Vi måste se till att detta inte sker. Att klä av det "nya-arbetarparti"-hycklet. Det är verkligen dags för

UPP TILL KAMP!

Är mänskliga rättigheter ett tillhygge mot homomosexuella?

Den 26 februari skrev jag på denna blogg "De kristna 'mullorna' vill styra Sverige". Då gällde det abortfrågan. Även då så var det den katolska svartrocken Anders Aborelius och pingstföreståndaren Sten-Gunnar Hedin som anförde de religiösa och "moraliska" stormtrupperna. Då hotade man Göran Hägglund att uppmana religiösa att inte rösta på KDS, som då skulle falla under 4 %-spärren. Nu kommer man igen med förenade krafter och har man samlat namn alltifrån några gamla ärkebiskopar och proffsboxare till utrikesministerns hustru för att "bevara äktenskapet mellan man och kvinna". Förra gången när det gällde abortfrågan slog det inte riktigt bra med Bibeln och religionen. Så nu försöker man med FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen, vilka skrifter man läser som Fan läser Bibeln. Efter att ha tagit del av uppropet så frågar man sig: är mänskliga rättigheter verkligen ett tillhygge mot oss homomosexuella?

Låt oss undersöka det sakligt.

I uppropet påstår man att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, utgör "den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten" (artikel 16).

Vad jag förstår är detta urkundsförfalskning.

I nämnda artikel i FN-förklaringen garanteras nämligen: " 1. Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. 2. Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. 3. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd."

Det saknas alltså bestämningar som enbart innesluter heterosexuella äktenskap. Båda de kursiverade meningarna från uppropet har bara det bedrägliga syftet att inbilla läsaren att heterosexuella familjen är inskriven i FN-förklaringen. Men så är det alltså inte. Urkundsförfaslksningen är desto märkligare eftersom Aborelius/Hedins stormtrupper inrymmer juridisk expertis. Vilseledandet av allmänheten framstår därför som uppsåtligt.

Detta kan kompletteras med att i FN-förklaringens ingress tillerkänns alla människor mänskliga rättigheter, alltså även homosexuella, och i avslutningsbestämmelsen anges: "Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen." (art. 30).

Så över till Barnkonventionen som i uppropet citeras på följande sätt: "Långt innan nationalstaten uppstod fanns äktenskapet mellan man och kvinna som en stabiliserande och skyddande faktor, bl.a. för att se till barnets bästa. Till detta hör enligt artikel 7 i Barnkonventionen att barnet så långt det är möjligt skall få omvårdnad av både sin mamma och sin pappa. Mer än någon annan relation tillgodoser äktenskapet detta behov."

I den nämnda artikeln i Barnkonventionen står: "1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem."

Det saknas alltså i Barnkonventionen allt tal om äktenskap, såsom ett förhållande mellan man och kvinna. Inte heller framgår att föräldrarna nödvändigtvis skulle vara mamma och pappa och att heterosexuellt äktenskap skulle vara att rekommendera ur Barnkonventionens perspektiv. Falsarierna fortsätter alltså.

Dessutom kan man i Barnkonventionen läsa om icke-diskriminering att varje barn skall tillförsäkras de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Man skall också vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. (art. 2). Om barnets bästa anges att detta skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ och att barnet skall tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer "dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet", (art.3). Slutligen om föräldrarnas ledning så förbinder man sig att respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter "som tillkommer föräldrar eller där så är tillämpligt, medlemmar av den utvidgande familjen eller gemenskapen enligt lokal sedvänja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet", att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention. (art. 5)

Man kan alltså konstatera att Barnkonventionen utgår från att det finns andra föräldra- och vårdnadskonstellationer än heterosexuella pappa och mamma. Det saknas alltså i Barnkonventionen helt rekommendationer att heterosexuella par i äktenskap skulle ha något slags företräde, vilket uppropet försöker ge sken av. Falsarier alltså igen.

Slutsatsen av här gjorda citat blir att varken FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller Barnkonventionen kan användas som tillhygge mot oss homosexuella. Det vore ju f.ö. ganska märkligt.

När man konstaterat detta så återstår frågan att bedöma om ett s.k. könsneutralt äktenskap kommer att medföra "att barnen med nödvändighet hamnar i bakgrunden". Självklart är detta falsk argumentering. Är det några som verkligen övervägt alla aspekter på frågan om de skall skaffa barn så är det homosexuella par, möjligen i jämnbredd med de som adopterar eller får barn efter insemination. Det är alltså ingen slump eller en blöt firmafest det är fråga om här utan planering ut i minsta detalj. Att använda barnen som slagträ i denna äktenskapsdebatt är alltså precis lika falskt som de uppenbara misstolkningarna av FN-förklaringen och Barnkonventionen.

Dessutom tyder en sådan argumentation på att Guds kärleksbudskap inte trängt in i dessa kallsinniga hjärtan för i så fall gör man ingen skillnad mellan barn i heterosexuella äktenskap och utanför sådana. Inte heller försöker man då lika kallt att avsiktligt förvanska juridiska texter för att det skall passa ens syfte att säga nej till ett könsneutralt äktenskap.

Högeralliansen kopplade greppet och vi socialdemokrater var förlamade

Det gäller att stjäla motståndarens vinnande argument och göra de till sina utan att förlora det långsiktiga målet, för socialdemokraterna att förändra samhället i socialistisk riktning och för moderaterna att förändra samhället till en mer privatkapitalistisk stat.

Många kloka saker har sagts av många om vad som skedde i valet när högeralliansen tog makten med valsiffror som genast redoucerats kraftigt så snart högerregeringen visat vad det för sakliga åtgärder man velat genomföra. Något av det intressantaste är samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggrens offentliga brev till Fredrik Reinfeldt i Sydsvenskan i dag 24/10, varur den inledande slutsatsen är framtolkad av mig.

Visserligen skriver Niklas Orrenius på nyhetssidan apropå Göran Perssons bok: Kritiken mot före detta finansminister Pär Nuder och fastighetsskatten blev inledningsvis den stora snackisen. Det var på fastighetsskatten som socialdemokraterna förlorade valet, skriver Persson. Han ville själv frysa skatten, men orkade inte "köra över sin tredje finansminister i denna fråga".

Detta uttalande har enligt min mening två saker emot sig. Dels så verkar fastighetsskatten ha spelat mindre roll för väljarnas val. Dels så är det svårt att tänka sig att Göran Persson skulle tveka att köra över vem det vara må om han själv trodde att en annan ståndpunkt var viktig för att vinna valet. Därför skulle jag vilja placera denna Perssons analys bland "alltför bekväma efterrationaliseringar".

Mer intressant är dån Stig-Björn Ljunggren fortsatta rader till statsministern: Arbetarrörelsen lade sina teorier åt sidan när marxismen visat sig stämma allt sämre med verkligheten... Per Albin Hansson bakade samman sitt eget partis socialistiska rättvisekrav med borgerlighetens nationella tankefigurer. "Arbetarklassen" blev "folket" och "sociala reformer" kallades "befolkningspolitik". Kronan på verket var när Per Albin snodde unghögerns begrepp "folkhemmet" och gjorde det till en socialdemokratisk markör. Per Albin gjorde det vi i modernt språkbruk kallar en "triangulering". Det innebär att "socialism" slogs ihop med "Sverige". Därmed föddes en ny berättelse som borgerligheten tvingades att anpassa sig till. - Men det var en taktisk förändring, inte ett byte av det strategiska målet att förändra samhället i socialistisk riktning... Den socialdemokratiska taktiken gick inte längre ut på att krossa kapitalismen, utan att absorbera den. Steg för steg. Under det att de skapade det samförstånd som mjuk maktutövning kräver. - Därför Fredrik, försök att förklara att det ni nu gör är att inkorporera den socialdemokratiska främsta markören "arbetet" i den moderata fataburen. Ni gör en historisk kompromiss, en triangulering, en taktisk förändring för att kunna påverka i det långa loppet... Men det innebär att alla dessa ideologiskt korrekta moderater du har att hantera måste begripa att folket inte kan tuktas till förståelse av de liberalkonservativa principerna.

Kennet Andreasson som på ledarplats främst vill ge Göran Persson en ordentlig spark på smalbenet under rubriken "Snabbspolning: Persson" har dock uppfattat ett korn som stämmer med Ljunggrens brev: Nu tog de borgerliga partierna hem segern och Persson ger ett motvilligt erkännande för sättet det gjordes på: "En valbar opposition" bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors sommaren 2004. "Effektsökeri", skriver Persson, men han konstaterar att alliansen från det tillfället kopplade greppet. Det verkar också som om den socialdemokratiska ledningen aldrig riktigt fick kläm på hur den skulle tackla moderaternas make over till nytt "arbetarparti".

Det är nästan lustigt hur saker sammanträffar, då jag för några dagar sedan skrev till en partvän apropå detta med valanalys: ...jag har just sett Göran Persson intervjuas av KG Bergström på TV med anledning av hans bok och läst din ambitiösa valanalys. Jag tror visst att många av synpunkterna spelade sin roll. Jag saknade dock följande. - På vår sida hade Göran tappat stinget efter mordet på Anna och han stannade kvar av någon slags pliktkänsla men ganska trött på politiken enligt vad jag tolkade honom nu. Eftersom Göran var en ganska dominant person så skedde mycket när han var i gång. När han nu drabbades av "trötthet" uppstod ett slags vakuum på vår sida. Detta bättrades något i slutspurten alldeles före valet men då var det nog försent att vända bilden. Vår sida gjorde alltså i stort ett depressivt intryck. - Samtidigt skedde på borgarsidan en rad saker. Näringslivet betalade ett ganska stort team av betende- och marketingmänniskor för att ta fram en vinnande profil. Profilen låg så pass om lott med socialdemokratin att en hel del av borgarnas egna partimedlemmar inte kände igen sina partier men profilen accepterades eftersom man utlovades valvinst om man satsade på den pimpade profilen. Man skapade sedan genom förhandlingar om mindre bitar där man formulerade ganska allmänna och tänjbara texter på olika områden som man gick ut med som nyskapelser vid för media annonserade framträdanden, vid vilka man också manifesterade en broder- och systerligt leende gemenskap. Detta skedde ju med ökande tempo ända fram till valet. Samtidigt var de över 100 borgerliga dagstidningarna med en upplaga på 3.000.000 ex (mot våra 16 med 600.000 ex) sugna på att medverka till borgerlig publicitet. Tittar man tillbaka på denna tid (själv hade jag DN och Sydsvenskan) så har jag inte upplevt så elaka kommentarer om regeringen och i synnerhet om Göran .. samtidigt som man lät den publicistiska solen lysa över högeralliansen. Rent märkligt var också hur borgerliga media saknade någon som helst kritisk inställning till det ytliga alliansprojekt som presenterades eller ens ställde frågor om de avsevärda luckor som fanns. Deras sida gav ett optimistiskt intryck. Ja, man agerade ganska fritt med sin optimistiska yra. - Jag tror att det var denna skillnad i intryck förmedlad till väljarna som fällde utslaget. Det är också därför så många inte förstått vad borgarna mer konkret skulle ställa till med - det som nu ger utslag i undersökningar av väljarsympatier.

Som Göran Persson sa: Högeralliansen "kopplade greppet" och vi socialdemokrater fick aldrig "kläm på hur detta skulle tacklas".

För mig som socialdemokrat skulle jag kunna sluta där - jag har funderat över vad som skedde i valet. Men det återstår faktiskt att fundera över Stig-Björn Ljunggrens råd till Fredda och hans högervänner. Ty det finns en ganska avsevärd skillnad i socialdemokraternas och moderaternas triangulering. Vi har som långsiktigt mål en socialistisk riktning med allas gemensamma bästa för ögonen och då framstår en planhushållande kapitalism inte som något grymt svek. Men Ljunggren själv säger att moderaterna långsiktigt har en liberalkonservativ agenda, dvs om man översätter det: ett privatkapitalistiskt synsätt där så mycket som möjligt skall vinstutsättas (jo jag vet man brukar snobba till med konkurrensutsättas), där så mycket som möjligt skall överföras till de rika på de fattigas bekostnad och där solidaritet är ett skällsord. Visserligen röstar människor ibland så att man tror att de odlar masochistiska drag men hur tror Ljunggren att den bockfoten i längden skall kunna döljas?

Ideologisk försäljning, snabb utförsäljning eller ren förskingring?

Mycket har skrivits om högeralliansens utförsäljningar av vår statliga egendom. Tiina Meri, det senaste stjärnskottet på Sydsvenskans ledaravdelning, försöker i dag 23/10 dra sitt strå till stacken "Odell i nya ramar". Men inte blir det någon ny ram till den tavla som utförsäljningen av våra statliga bolag har blivit. Nej, Tiina Meri gör sitt dagsverk i den "oberoende liberala" högerkvarnen - inget nytt och inget glömt på högerfronten. Det måste kännas skönt att vara döv, blind och ha högerbandspelaren på inne i huvudet - bara att skriva ned det gamla vanliga alltså!

Till ledarsticket: "Vi talar inte om utförsäljningar", sade han myndigt...eftersom utförsäljning ger... signalen att något skall säljas billigt. Så skall, enligt ministern, inte ske med Vasakronan, Vin & Sprit, OMX och SBAB. "Det här handlar om att få ut absolut bästa värde för skattebetalarna."

Ja, så enkelt var det - fint va! Och i en högerallianstidning är det husbondens röst som gäller. Inget ifrågasättande utan bara ministerns ord rakt upp och ned. Vi säger inte utförsäljning eller realisation. Och simsalabim så blir det inte det. Basta.

Tiina Meri fortsätter: Men det finns också principiella argument bakom regeringens planer på att minska det statliga ägandet. Som att det inte hör till statens uppgifter att äga eller driva företag. Statens uppgift är däremot att skapa och upprätthålla regelverk som främjar mångfald och konkurrens.

Tänk så vackert det kan formuleras: det är principiellt riktigt att förskingra den egendom som en lång uppbyggnad av ett folkhem tagit. Så fort man vill privatisera så brukar högerrösterna skräna: snedvridning av konkurrensen. Men det finns faktiskt många enskilda motiv till att just staten skall äga vissa företag, exempelvis att göra villkoren bättre för enskilda som med SBAB, investera i vinstmaskiner istället för att vinsten skall gå i privata fickor som med Vin & Sprit och Svenska Spel, där dessutom motivet med skadebegränsning tillkommer, säkerhetspolitiska motiv inom företagande ang el-, post- eller kommunikaton osv,osv. Men dessa motiv skiter man i därför att man vill försvaga det offentliga inslaget och omöjliggöra att en framtoida socialdemokratisk regering har en ekonomisk bas för en stor offentlig sektor. Så så var det med den principen.

Och till detta hör slutmeningen i ledaren att det måste gå snabbt. Man måste hinna med att undergräva ett socialdemoikratiskt regeringsinnehav efter 2010. De statliga företagen ger ett ansenligt bidrag till offentlig verksamhet som ger service till oss alla. Högerregeringen har parollen: Sälj ut företagen så att den offentliga sektorn måste minskas. Man helt enkelt underminerar grunden för ett framtida ansvarsfullt socialdemokratiskt regeringsinnehav med en väl tilltagen offentlig sektor.

I övrigt innehåller ledaren en vattenkamning av Mats Odell. Han har nämligen varit jätteduktig som sist av alla politiker i Sverige insett att han måste göra sig av med Carnegie: Men skam den som ger sig. Inom några veckor skall regeringen ha funnit en ny aktör som ersätter Carnegie som rådgivande bank, lovade ministern igår.

Och så slutar också ledarsticket i den "oberoende liberala" högertidningen. Efter läsningen förstår man varför ledarsidan är minst läst i hela tidningen. Tankarna är ju förutsägbara - man finner precis vad man förväntar sig.

Slutligen: Högerregeringen genomför på denna punkt i vart fall inget som man har väljarnas mandat till. Det fanns ingen precisering av vilka företag man avsåg att sälja och ingen kunde ens i sina vildaste fantasier föreställa sig en snabbrea av den typ som Odell nu satts att administrera. Det har ju också visat sig vid undersökningar av väljaråsikter i frågan. Eftersom man inte har något besked i frågan om försäljningen från ägarna, dvs vi, så rör det sig om - om man drar en parallell till förvaltare - av kvalificerad trolöshet mot huvudman för att inte säga förskingring. Och storförskingraren är Mats Odell som lovprisas i Sydsvenskan!

Grundlagen och majoritetsbeslut i EU.

För att ge mer kött på benen än rubriken måste jag gå till vår EU-historia.

Det började med Kol &Stålunionen efter andra världskriget, där Sverige inte var med av neutralitetsskäl. Detta samarbete utvidgades så småningom till Europeiska gemenskapen, EG, varom ett särskilt fördrag slöts om samarbete inom bl.a. handel, jordbruk och den inre marknaden. Sverige var av tidigare nämnt skäl inte med i EG. Efter några år anslöt man sig genom samarbetsavtal inom konkreta områden för att åstadkomma en fri inre marknad. 1991 ansökte Sverige om medlemsskap och blev 1995 medlem. EG ombildades till europeiska unionen, EU, då ytterligare samarbete tillkom.

För att beskriva EU talar man ibland om de tre pelarna. Den första pelaren innefattar det tidigare EG-samarbetet i den inre marknaden. Den andra pelaren består av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den tredje pelaren av straffrättsligt och polisiärt samarbete.

I samband med Sveriges EU-medlemskap ändrade riksdagen den svenska grundlagen så att man kunde överföra beslutanderätt från riksdagen i de frågor som faller inom EG-samarbetet, det vill säga inom den första pelaren. I takt med EU:s utveckling har det också ansetts nödvändigt att införa möjligheten att även kunna överföra beslutanderätt från riksdagen för frågor som faller inom den andra och tredje pelaren, något som alltså inte varit möjligt tidigare. I december 2001 lade regeringen fram propositionen Ändringar i regeringsformen - samarbetet i EU med mera. I denna föreslog regeringen flera ändringar i grundlagen. Genom två beslut med mellanliggande val beslutade riksdagen i juli och i november 2002 att ändra regeringsformen i enlighet med regeringens förslag.

Ändringen i regeringsformen innebar att riksdagen kan överlåta beslutanderätt inom hela EU-samarbetet, under förutsättning att det inte rör principerna om statsskicket. Enligt tidigare grundlagsändringar fanns denna möjlighet endast för samarbetet inom första pelaren. Varje beslut av överlåtande av beslutsrätt ska riksdagen godkänna med minst tre fjärdedelar av de röstande eller genom det förfarande som gäller för stiftande av grundlag. Ändringen finns i regeringsformen kapitel 10, paragraf 5.

Av nämnda bestämmelse i regeringsformen framgår att endast beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket kan överlåtas inom ramen för samarbetet inom EU. Frågan man ställer sig är om det inte är en fråga om statsskicket att monarkin Sverige underställs ett europeiskt presidentskap, eller är EU-presidenten egentligen bara en fin titel utan annan innebörd en den vanliga "höga" retoriken inom EU?

Men den viktigaste frågan är hur stämmer villkoret att inte överlämna beslutanderätt i frågor som rör statsskicket med "reformförslagets" krav på att medlemsstater skall underkasta sig majoritetsbeslut inom EU? Saken är ju den att tidigare överföringar av beslut varit preciserade till ämnet. Men ett "majoritetsbeslut" kan ju i princip handla om vad som helst. Den ökande medlemsskaran - som i och för sig är av godo för samarbete och fred - innebär också att ett för svenskar delvis främmande synsätt rättsligt, kulturellt, socialt och religiös också kommer att inverka på EU-besluten. Det kan förvisso vara av godo med nya vindar men att i detta läge underkasta sig framtida helt okända majoritetsbeslut utan möjlighet till egen prövning framstår som inte bara dumt utan också grundlagsvidrigt med beaktande av nyssnänmda bestämmelse i regeringsformen.

Vad jag vet så finns i "reformfördraget" inte ens någon begränsning med avseende på svenska regeringens exklusiva rätt - i vissa fall med riksdagens medgivande - att sätta in svensk trupp. Detta om något måste väl vara en fråga som berör vår suveränitet och därmed "statsskicket".

Att förutom EG-domstolens rent politiska verksamhet på exempelvis områden för vår alkohol-, spelbegränsnings- och skattepolitik m.m. m.m. även underkasta oss majoritetsbeslut av EUorganen på olika okända områden är otvetydigt ett stort överlämnande av makt till Bryssel. Detta vill vissa politiker bagatellisera.

Fråga dig varför?

Är det det vi verkligen vill?

Är det grundlagsenligt?

Framförallt är du beredd att överlåta beslutanderätten i denna fråga till din riksdagskvinna/man?

Sinka inte EU-tåget med demokratiskt tjafs.

Man tror ju att de som i andra fall kan hävda demokratiska värden någon gång skall våga se den odemokratiska verkligheten med EU. Men det verkar svårt. Huvudsaken är att tåget rullar i en allt snabbare takt. Om tåget stannar där passagerarna vill är helt egalt - ja, ens om passagerarna hinner stiga på. Ja, de värsta ivrarna har inte ens tid att kolla om banverket byggt ut rälsen för tåget att köra på - det gårt nog bra ändå! Och en sak skall ni ha klart för er att det är gänget i loket som bestämmer ty det är de som behärskar tåget. Vi alla vanliga väljare/passagerare skall snällt sitta ned och vara tysta ty det här begriper vi oss ändå inte på. Dessutom vill vi inte ha in er i direktionsrummen där vi vill frossa och kohandla själva för att ordna till det "för ert bästa" (ja, det som ni inte begriper själva).

För att påminna om det demokratiska underskottet inom EU har jag skrivit flera bloggar varav de senaste den 14 "Slarvar man bort ett demokratisk Europa?" och tidigt i natt den 20 "Riksdagsmän fattar bättre än vi väljare - fan trot!". Demokratiskt underskott är helt enkelt det jag skildrade i inledningen, nämligen detta att vi alla passagerare lämnas i sticket och allt helt enkelt beslutas över våra huvuden. Det enda skälet som anförs är att vi är för korkade att begripa vad som är bäst för oss. Men guskelov så finns ju alla de som begriper saker bättre - lokförargänget - de kloka riksdagsmännen, topppolitikerna .. ja också hela svansen av tjänstemän och företagare som skor sig fett på den elitistiska europagemenskapen.

I dagens Sydsvenska kan man klart se skiljelinjen mellan de som har stängt in sig i sin kammare - ledarredaktionen - och de som i alla fall omnämner verkligheten på nyhetssidan. På ledarsidan skriver Mats Skogkär under rubriken "Fördrag på stabil grund" och i analys på nyhetssidorna Olle Lönneaus "Politikernas kohandel ökar medborgarnas misstro" (tyvärr har denna analys inte lagts ut på nätet).

Mot den här bakgrunden man måste se det fullständiga misslyckandet för politikerna när man konstaterar att den process som började för ungefär sju år sedan med en uttalad målsättning att föra unionen närmare folket, nu fullbordas med att EU:s stats- och regeringschefer åker slalom genom folkets krav på folkomröstningar (Mats Persson i tankesmedjan Open Europe). Härtill kommer det uttalande som Olle Lönneaus citerar av författaren till den nu ersatta konstitutionen Valéry Giscard d'Esataing: "Genom att undvika folkomröstningar och göra fördraget krångligt förstärker man tanken hos Europas medborgare att EU är en mekanism organiserad bakom deras ryggar av jurister och diplomater". Man förstår att Margot Wallström ställde in en planerad pressmottagning. Det måste kännas svårt att ens tala om ett närmande mellan EU och europas medborgare i detta läge. d'Estaings uttalanden avslöjar ju att "reformfördraget" är en bluff i den meningen att det skulle vara något nytt i förhållande till den konstitutionen som röstades ner i Frankrike och Holland sommaren 2005 - man har s.a.s. gjort en liten kosmetisk ändring i sak (fanan och hymnen) och stuvat om resten så att texten skall ge sken av något nytt. Rena folkrättsliga bedrägeriet med andra ord.

Men som sagt på sin ledarkammare har Mats Skogkär knåpat. Kraven på folkomröstning kom omedelbart, även i Sverige och de tillskrivs naturligtvis de partier som aldrig accepterat det svenska medlemskapet. Han fortsätter: Överenskommelsen innebär att ytterligare makt flyttas från Sverige till EU, klagar kritikerna. Självklart är det så. Hela poängen med samarbetet inom unionen är att knyta Europas länder närmare varandra, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Det kräver kompromisser. Det kräver eftergifter. För att få något måste varje land också ge något. Ett tätt samarbete kan inte byggas upp med fullt bibehållen nationell suveränitet.

Det låter ju nästan vackert i sin oskuldsfullhet. När man sett hur EU-förhandlingar handlat om att gama åt sig största tårtbitarna och skaffa sig de mest vittgående undantagen för egna preferenser så framstår inte bara oskuldsfullt utan ganska verklighetsfrämmande. Skillnaden med ett vanligt preciserat uppgivande av suveränitet i viss fråga och att underkasta sig kommande majoritetsbeslut är milsvid. Man vet ju inte vad en majoritet utifrån andra rättsliga, kulturella, religiösa och sociala preferenser vill besluta om exempelvis inom straffrätten, beträffande abbort, homosexualitet, alkohol, spel, militära ingripanden osv osv. Och sådana framtida beslut som vi inte ens kan ana innehållet i skall vi underkasta. Vad tänker dessa ledarskribenter på egentligen?

Mats Skogkär spinner vidare på sitt demokratiskt stabila fördrag: Förslaget som godkändes på torsdagskvällen är i allt väsentligt samma fördrag som förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna år 2005, det är sant. Men det är också sant att denna uppgörelse är resultatet av en lång process. Här har de i god, demokratisk ordning valda politiska företrädarna i medlemsstaterna haft det avgörande inflytandet. Medan detta arbete pågått har regeringar kommit och gått i de olika länderna. Fördragets demokratiska legitimitet vilar på denna grund, och den är stabil.

Hur ett förkastat fördrag, visserligen omstöpt men med samma innehåll kan bli stabilt demokratiskt genom att dras i långbänk är för mig en gåta. Och jag hoppas att Mats Skogkär har en bra förklaring till hur den ekvationen går ihop. Mig förefaller det bara som ett överslätande av det fokrättsliga och demokratiska bedrägeriet. När det gäller beskrivning av hur politikerna i "god, demokratisk ordning" hotat, kohandlat och pressat varandra till eftergifter, kapat åt sig undantag osv, allt bakom lykta dörrar långt från all demokratiskt öppen debatt så passerar den inte ens nyhetssidornas sanningsspegel i samma tidningsnummer. Eftersom fördraget saknar både demokratisk förankring och "legitimiteten" grundar sig på bedrägeri så är det säreget att bedöma grunden som stabil. Men det ingår väl i ledarskribentens uppdrag att måla en förskönad bild. Kanske är det någon som förleds.

Slutligen återvänder jag till verkligheten och Olle Lönnaeus. Han beskriver hela kohandelsförloppet precis som den huggsexa det var och som jag beskrev i min blogg "Slarvar man bort ett demokratiskt Europa?". Men jag citerar hans slutsats: Kanske är det, som Fredrik Reinfeldt sagt, att det 250-sidiga dokument som EUs ledare nu enats om är det bästa Europas kan få. Men sättet som det kommer till på lär knappast öka medborgarnas tilltro till sina politiker. I detta kan jag instämma med konstaterandet att citatet rymmer ett jättelikt understatement eftersom detta återigen när det gäller EU är ett tillkortakommande för demokratin. Det smärtar mig att det är så. Frågan jag ställer mig hur kan en del bortse från detta? Hur kan man hjälpa till att släta över ett demokratiskt underskott?

Riksdagsmän fattar bättre än vi väljare - fan trot!

EUs regeringschefer kom i natt överens om ett nytt fördrag. Nu kommer kraven på att befolkningarna i medlemsländerna ska få vara med och folkomrösta om den nya konstitutionen. Den svenska regeringen säger nej. "Frågan är för komplicerad att folkomrösta om", säger statsminister Fredrik Reinfeldt. Susanne Eberstein, (s), är ense med högerledaren och sa på ekot att det rör endast mindre förändringar i något vi redan beslutat och att riksdagsmännen är mer vana än vanligt folk att ta ställning till dessa komplicerade frågeställningar. Vänsterpartiet och miljöpartiet vill däremot ha en folkomröstning.

Man kan förstå att Reinfeldt & Co jublar över fördraget. I många stycken ger EU ju genom den utbredda och av främst storföretagen bedrivna lobbyverksamheten riktad mot EUs mastodontförvaltning, över vilken saknas parlamentarisk kontroll, dessa storföretag en odemokratisk fil in i beslutsfattandet på EU-nivå. Dessutom skulle ju en eventuell folkligt NEJ bli en synnerligen stor prestigeförlust för högeralliansen och Reinfeldt personligen, vilket han naturligtvis inte vill riskera.

För mig är det som vänster en stor sorg att den socialdemokratiska representanten solidariserar sig med högerledaren och dessutom på samma grund, nämligen att vi vanliga människor är för korkade för att kunna bestämma om vi vill underkasta oss ett europeiskt styre med majoritetsbeslut i Bryssel om hur vi skall bete oss här i uppe i Sverige. Dessutom sätta upp en europapresident över vår kung! Inte för att jag är monarkist men kan man tänka sig något så dumt - vi behöver inte fler potentater att föda. Men framförallt så begriper vi vanliga att detta minsann inte är någon bagatell utan ett konstitutionellt jättekliv mot ett europeiskt förenta stater. Och det är faktiskt vi väljare som skall bestämma om det och inte riksdagsmän, som f.ö. vad jag vet inte är klokare än vi vanliga människor. Tvärtom är det många som precis små barn fortfarande går i sele och inte själva hittar en väg att pröva saker.

Förhandlingarna i Lissabon är nu avslutade oc h maktspelet bakom stängda dörar har lett fram till ett fördrag. Att det rör sig om ren kohandel med inslag av utpressning framgår av följande.

Antalet ledamöter i EU-parlamentet efter 2009 höjdes med en till 751, för att Italien skulle gå med på fördraget. Men fördelningen i övrigt ska inte sättas på pränt förrän i december, vilket kan öppna för nya strider. Sverige har föreslagits få 20 platser, två mer än tidigare bestämt. Polen mutades med få tillsätta en generaladvokat i EU:s domstol och utfästelser om att en mindre grupp länder ska kunna fördröja beslut de inte gillar. Österrike lyckades redan före mötet med sin utpressning och fick, mot löfte om att inte äventyra fördraget, en andningspaus på fem år från EU-kommissionen. Man utverkade också att kommissionen inte skulle dra Österrike inför EU:s domstol trots att landet begränsar antalet (tyska) studenter på sina universitet. Storbritannien, Danmark och Nederländerna har fått undantag och speciella krav tillgodosedda som ska göra att de inte behöver utlysa folkomröstningar. Fördraget, vars innehåll är nästan identiskt med det nedröstade förslaget till konstitution, ska ge EU en president och en "utrikesminister", formellt kallad hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik.

Nog är det väl ett beklämmande försök att slå blå dunster i folks ögon att kalla detta bagateller. Europa skall få ett nytt statsöverhuvud en president och i europaorganen skall beslut kunna fattas med majoritet varvid enskilda medlemsstater kan påtvingas beslut utifrån andra kulturella, rättsliga och poilitiska värderingar än vad som råder i exempelvis Sverige eller annat medlemsland. Detta är något helt nytt och konstitutionellt ingen bagatell utan ett uppgivande av vår självständighet.

För några dagar sedan skrev jag på denna blogg "Slarvar man bort demokratin i EU?". I den så citerade jag Mats J D Persson, forskningsansvarig vid tankesmedjan Open Europe i London: Det mesta pekar på att EU-fördraget till slut ros i hamn. Banaliteter som vallöften, omröstningsutslag och demokratiska principer kan ju inte tillåtas stå i vägen. Det diplomatiska spel som under 2007 bakom lyckta dörrar dirigerats av Tysklands kansler Angela Merkel tycks gå mot en lycklig upplösning. Nästa vecka i Lissabon kan de sista pusselbitarna i det nya EU-fördraget falla på plats. Men i ett fåtal länder lever ännu den otäcka idén om att folket skall få säga sitt i frågan... Det är synnerligen ironiskt att den process som för ungefär sju år sedan började med en uttalad målsättning att föra unionen närmare folket, nu fullbordas med att EU:s stats- och regeringschefer åker slalom genom folkets krav på folkomröstningar. Konstitutionens författare, Valery Giscard d'Estaing, hävdar att samtliga nyheter från ursprungsförslaget återfinns i den nya versionen, men att de är "gömda och maskerade på något sätt".

Vad konstitutionsfäderna säger är att i reformfördraget finns mertalet viktiga beståndsdelar från det vid folkomröstningar underkända konstitutionen men de har maskerats för att inte kunna ge upphov till förnyade folkomröstningskrav. Högt spel alltså - skall man kalla det folkrättsligt och konstitutionellt bedrägeri? Eller kan du hitta på något mer träffande?

Dessutom konstateras, att den bristande öppenhet och det demokratiska underskott, som är EUs ständiga barlast och vilket bl.a. varit Margot Wallströms uppgift att kasta över bord, definitivt har förseglats i lastrummet. Det är beklagligt ty Reinfeldts och Susanne Ebersteins insatser bidrar i allra högsta grad till detta.

Jag vill inte att socialdemokratin skall stå där som hantlangare åt dem som bidrar till att befästa expertbygget EU långt ovanför folkens huvuden. Nej jag vill att vi skall med väljarna befästa ett demokratisk Europa - kanske då ganska nyttigt bantat från alla maktfantasier på världsscenen och magistrala fasoner mot medlemsländerna

Ökad giftanvändning i lantbruket och skador på djur- och växtlivet.

Är du klar över vad de nya genmodifierade grödorna innebär?

Myndigheter konstaterar att sådana grödor kan omöjliggöra möjligheterna att uppnå Sveriges miljömål. De senaste 15 åren har det gjorts ett stort antal svenska fältförsök med genmodifierad raps, potatis och sockerbeta. Därvid har konstaterats att odling av GMO-grödor inverkar negativt på växt- och djurliv. GMO-gener från raps kan spridas till vilda släktingar och ogräsen kan bli resistenta mot ogräsmedel och på så sätt tvinga fram användning av starkare kemikalier, vilket i sin tur påverkar djurlivet.

Lantbrukarnas riksförbund säger inte helt nej till GMO-grödor (gen modifierade) , men det måste bevisas att nyttan är större än risken i någon typ av livscykelanalys. Just nu finns ingen GMO som är intressant att odla i Sverige, säger Jan Eksvärd, miljöchef på Lantbrukarnas riksförbund, LRF.

Gun Rudquist, chef för miljöavdelningen på Naturskyddsföreningen, vänder sig emot att vissa GMO-grödor redan från början är preparerade för att tåla bekämpningsmedel. Då måste man ställa sig frågan: vad är det för typ av jordbrukssystem som vi nu gynnar? GMO-grödor gynnar alltså system som bygger på att man hela tiden använder kemiska bekämpningsmedel. Därför är bekämpningsmedelståliga jordbruksväxter inte en framkomlig väg för jordbruket. Allt måste bedömas utifrån om det gynnar utveckling av ett mer hållbart jordbruk eller inte. Om det är grödor som fortsätter att permanenta de problematiska system som vi redan har är det inte särskilt stor vits. Att fortsätta på den väg och den typ av jordbruk som redan har ganska stora risker är inte tillrådligt.

Det är bara ett par majssorter som hittills har godkänts för odling inom EU. Men skulle EU godkänna fler grödor för odling är de tillåtna i hela EU. Vi kan då inte hindra att dessa grödor odlas också i Sverige. Eftersom det finns stora ekonomiska intressen bakom GMO är detta ett minst lika allvarligt hot. EU har nämligen svagheten att vara öppen för hemlig påverkan av storindustrin i form lobbying riktad mot EUs utredande förvaltning, en påverkansväg i det fördolda utan demokratisk insyn. Att detta är fallet framgår bl.a. av att EU-kommissionen nu försöker tvinga fattiga utvecklingsländeratt öppna sina marknader för alkohol och tobak ivrigt påhejade av västerländska sprit- och tobaksbolag förhandlingar om handelsliberaliseringar som pågår inomi världshandelsorganisationens, WTO.

Vi måste alltså vara på vår vakt och stoppa detta - i vart fall så att vi får vara med och bestämma vad som skall ske här i Sverige. Det finns väl alltid några dumskallar som påstår att detta är överdrifter till vi sitter med följderna av det som var "ofarligt", "överdrivet", "neurotiskt".

Mona, fördöm flygplansförsäljningen till militärdiktaturen!

I min dagstidning läser jag i rubriker: MILITÄRJUNTAN FÖREDRAR DET AMERIKANSKA F16-PLANET, MEN USA VÄGRAR ATT SÄLJA KRIGSMATERIAL TILL KUPPMAKARE. DÄRFÖR KÖPER MAN JAS GRIPEN AV SVERIGE SOM SER MER TILL ATT DET ÄR BRA FÖR SVERIGE ATT SÄLJA KRIGSMATERIEL. Jag tar mig för pannan och undrar om jag läst rätt.

På nyheterna bekräftar både Reinfeldt och Bildt att militärjuntan, som tog makten i Thailand i höstas och avsatte den valda regeringen, får köpa planen. Högerregeringen hänvisar till att man ju är "på god väg" att återigen etablera en demokratisk regering genom nyval den 23 december. Varför gör USA, som minsann inte brukar tveka att pakta sig med diktatorer, en annan bedömning? Vad har Bildt och Reinfeldt för annorlunda informationer än USAs president? Nej, vi säljer vår själ för 3,6 miljader (eller vilken summa det nu var).

Just det att vi säljer vår själ. Vi här i Sverige försöker bistå i olika sammanhang med råd och dåd när det gäller konfliktlösning och fredsarbete. Och det är jättefint. Men överallt där dessa krigsmaterielaffärer har varit inblandade så har mer eller mindre bestyrkta historier om fantasimutor förekommit. Dessutom när det gäller exempelvis både Indien och Sydafrika så utnyttjade Palme och andra svenska politiker just vår internationellt kända status som fredsmäklare och biståndsstat. Pengar som väl behövdes till att bygga upp folkets och landets standard lockades dessa länder att lägga ut på för dessa stater helt onödig krigsmateriel.

Samma sak nu i Thailand, nämligen att landet inte är i behov av flygplan för sitt yttre skydd menväl behöver staens inkomster för befolkningen. Fast här ännu mer omoraliskt eftersom militärjuntans enda tänkbara "fiende" är det thailändska folk man underkuvat. Tänk om planen kommer att användas till att beskjuta protesterande folkmassor! Fy faen!

Som socialdemokrat är det också med stor sorg som jag saknar ett socialdemokratiskt fördömande av regeringens godkännande av affären. Jag vet att partiet har gamla synder här. Förresten just när det gäller Thailand. Men nu är en ny tid och vi borde också i detta hänseende börja leva som vi lär. Och där tycker jag att vi kan ta lärdom av de andra partierna i vänsterblocket, som på denna punkt tagit större ansvar för svensk hederlighet än vi.

Jag tror också att det är dags att ompröva hela svenska vapenindustrin. Jag vet att detta är impopulärt i de fackförbund som organiserar arbetare och tjänstemän inom den sektorn. Hela historien visar dock att vår vapenindustri försatt den svenska regeringen med flera socialdemokratiska ministrar i ohållbara lägen där man å ena sidan talat om fred men bak lyckta dörrar pratat vapenaffärer. Det ger dålig smak. Och dessutom denna skumrask miljö med hemliga agenter och pengar under bordet och med mutor till beslutsfattare. Är det en miljö utifrån vilken vi socialdemokrater skall agera?

Nej, det är dags att ge vapenindustrin ultimatum: lägg om produktionen till något civilt användbart - ni kan inte räkna med att under socialdemokratisk regering få sälja till det svenska försvaret och inte heller räkna med att socialdemokratin i regeringsställning stöttar internationell köpenskap med vapen.

Dessutom: Mona Sahlin, ta helst per omgående upp försäljninmgen till Thailand och fördöm den bl.a. under hänvisning till USAs ställningstagande.

En säreget konservativ konstsyn.

Utmana och häda på egen räkning, Carl Rudbeck! Dagens carlrudbeckare som serveras i Sydsvenskan 15/10 är nog osedvanligt illa genomtänkt. Även om Carl Rudbeck excellerar i en prydlig konservatism så brukar hans brännpunkter vara läsvärda och mana till eftertanke. Denna gång kan man inte annat än kräva att han liksom vad han kräver av andra konstnärer skall lämnas att "Utmana och häda - på egen räkning". Tyvärr har förmodligen Sydsvenskan redan utbetalat ett fett arvode för hans skriverier. Alltruism brukar ju inte höra till utmärkande drag i högerpolitik.

I en litet surrig inledning avverkas allt från nazistvandaler, Serrano med sin Piss Christ och vandaliserade utställning, konstetablissemanget m.m. Och att det är nys att vandalerna av serranoutsällningen hotade yttrandefriheten och att deras angrepp leder tanken till 30-tals övergrepp. Redan här har Rudbeck glidit på verkligheten - vad jag vet har ingen talat om dessa småhulliganers hot mot yttrandefriheten utan angrepp på densamma, vilket väl inte ens Carl Rudbeck kan förneka. En av hitlerrismens slagord under bokbålens tid var just "mot dekadens och för en sundare kultur", varför även Carl Rudbeck måste tillåta den tanken även om den må förefalla honom långsökt.

Men det finns en annan aspekt som intresserar Carl Rudbeck: ...Att Serranos enligt mångas förmenande obscena bilder väcker motvilja och indignation är inget nytt. Hans framgångsrika affärsidé är att provocera. Inget fel med det - en av konstens och litteraturens funktioner är att provocera, att väcka anstöt. Men det har blivit alldeles för lätt och för ofarligt att göra det...

Redan här tycker jag att Carl Rudbecks text börjar slira. Han själv är väl en ordkonstnär och utövar en typ av litterärt skapande. Får han göra det för lättvindigt? Borde Sydsvenskans ansvarige utgivare ge honom ett tjyvnyp då och då så att han inte sätter sig på alltför höga hästar? Eller borde man se till så att han inte publicerades så ofta? När det gäller att det inte borde vara så ofarligt för sådana litterära och samhälleliga provokatörer så vill jag knappast en spekulera. Vi har ju älgjakt en kortare tid i Sverige men det vore väl oanständigt att vi hade jakttid - på ett mer "farligt" sätt - på samhällsdebattörer. Ungefär som en del religiösa potentater som meddelar fatwas med dödsdomar mot författare som inte faller i smaken eller sätter pris på satirtecknares huvuden. Ja, missförstå mig nu rätt att inget av detta är något jag själv funderar över utan enbart en slags förlängning av rudbeckaren.

Samme Rudbeck fortsätter i linje med rubriken för skriverierna: Det anses i dag självklart inte bara att konst skall få provocera, kränka och vara stötande - och så långt är jag med - men det anses lika självklart att den skall få allmänna medel till att vara det. Där vill jag sätta några frågetecken.

Av den fortsatta texten framgår man inte bör kunna kräva allmänna medel för att exempelvis på offentliga lokaler visa Serranos och Mapplethorpes "ovanligt snygga pornografi". Inte heller bör konst av "konstnärer som föraktat demokratin" visas med hjälp skattemedel. Och Carl Rudbeck summerar: Så fortsätt utmana och häda men gör det med egna medel.

Med den tanken i huvudet skulle om jag fick bestämma Carl Rudbeck överhuvudtaget inte få publicerat en sån artikel som den förevarande. Han tycker ju inte som jag. Nu har jag guskelov ingen makt att säga så och än mindre att genomföra tanken. Men om jag hade den makten i och för sig så hoppas jag att jag hade visheten att ändå låta Carl Rudbeck fritt få skriva vad han önskade och dessutom eftersom han alltid har en poäng få sina alster publicerade. Och vad är min tankemässiga bakgrund till sista då? Jo, Carl Rudbecks resonemang provocerade mig till att klargöra min egen tanke och därmed växa i klarhet som person. Det är ju det som är konstens uppgift att fånga och utforska olika aspekter av livet (naturligtvis även sexualitet) för att få oss att tänka efter. Och det skulle vara ett fattigdomsbevis i en demokrati om man inskränkte Carl Rudbecks skriverier därför att han ibland slirar i tanken (kanske för att provocera, vem vet?!). På samma sätt är det fattigdomsbevis när inte längre 1 procent av byggkostnader går till offentlig utsmyckning eller när man av penningbrist inte skulle kunna visa Serranos bilder, som enligt min mening saknar pornografiskt värde men ger en utsökt bild av värme, ja ibland hetta mellan människor.

Jan Guillou hävdade en gång i en litterär debatt att de litterära verk som inte ger skaparen avkastning inte heller är värda att publiceras. Jag underskattar inte Guillous värde som spännings- och underhållsförfattare och missunnar honom inte hans förtjänst av författandet. Men om den litterära utgivningen enbart byggde på försäljningsinkomsterna så vore det ett mycket påvert kulturlandskap. Samma resonemang kan föras om andra konstarter. Det allmänna har inte bara en skyldighet att stödja utan det är en viktig del av livsluften att alternativt och provocerande konstutövning stöds och stimuleras. Detta för allas vår skull.

Nu är det en gång så i vårt kapitalistiska land att struntlitteratur och lättsmält konst alltid bär sig men oftast torde sakna betydelse för att föra samhällsdebatten vidare. Den "svårsålda" konsten som kanske undersöker udda yttringar eller på annat sätt är provocerande är däremot oftast föga lönsam för konstnären. Ändå är den, vilket tydligen även Carl Rudbeck inser, nödvändig för samhället. Därför underkänner jag med hela min själ, mitt hjärta och mitt förstånd tanken på att konst nödvändigt "skall bära sig" eller fungera "med egna medel".

Slarvar man bort ett demokratisk Europa?

I dagens helsida i Sydsvenskan 14/10 ställer krönikören Per T. Ohlsson "Europa vid vägskälet". Jag delar helt hans oro för vilket vägval makthavarna i Europa skall göra. Men till skillnad från PerTe hoppas jag att makthavarna skall tvingas välja en annan väg än den utstakade, nämligen en väg som leder till ett mera demokratiskt Europa.

Som vanligt när det gäller dem som propagerar för den nya konstitutionen så är det språkomskrivningarnas väg som står öppen. Ja, det kallas "reformfördraget" men alla vet att det är samma sak i snyggare förpackning, ja en pimpad och stylad konstitution. Även detta bekräftas indirekt av PerTes text: Det konstitutionella fördragets grundprinciper lever vidare samtidigt som EU-skeptikerna kan glädja sig åt att begreppet konstitution är borta, liksom flaggan och den europeiska hymnen. Och eftersom det nu handlar om revidering och inte ett helt nytt fördrag behövs inga folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Hur kan skribenter tro att man skall gå på snömoset? Den stora konstitutionella förändringen i fördragsförslaget är ju den att majoritetsbeslut kan styra EU. Detta innebär att en majoritet av stater som inte alls har samma kulturella, religiösa, eller rättsliga bakgrund kan tvinga Sverige eller annat medlemsland att ta en annan väg än den som landets medborgare valt. Vid ett utvidgat Europa - i och för sig en god tanke - kan flera situationer tänkas där detta kan bli ett allvarligt problem och påtvinga landets medborgare lösningar man inte alls önskar sig. Det finns flera andra konstitutionella problem med det nya fördraget men majoritetsbeslut är det största. Och som sagt det är naturligtvis ren förvanskning av sanningen att påstå att detta innebär en "revidering" när det i verkligheten handlar om ett uppseendeväckande överlämnande av nationell bestämmanderätt. Därför är det folkrättsligt naturligtvis lika uppseendeväckande att med krav på tilltro hävda att man genom att skenheligt kalla det nya revidering skulle kunna kringgå Frankrikes och Nederländernas tidigare folkomröstningsutslag utan nya folkomröstningar.

PerTe fortsätter friseringen av sanningen apropå "reformfördraget" : Sammantaget ger detta intryck av att vara en elegant lösning. De styrande i EU får mer effektiva instrument till sitt förfogande. De styrda får en mer öppen och demokratiskt kontrollerad union...

"Demokratiskt kontrollerad union" jo pyttsan! Då har man ändå inte gjort ett smack åt att nio manliga jurister kan efter fritt skön sitta och underkänna ett av exempelvis Sveriges regering och riksdag demokratisk fattade beslut. Inte heller har man gjort ett uns åt att få en parlamentarisk kontroll av mastodontförvaltningen inom EU där lobbyister härjar fritt, dvs storkapitalister och storförtag kan på detta indirekta sätt påverka hur Eu styrs.

Ett bra exempel på detta är att EU-kommissionen försöker tvinga fattiga utvecklingsländer att öppna sina marknader för alkohol och tobak, skrev Europaparlamentarikern Anders Wijkman (kd) tillsammans med Sven-Olov Carlsson, ordförande för IOGT-NTO. I Sverige har folkhälsa oftast setts som ett mål med hög prioritet på den politiska dagordningen... Men den framgångsrika svenska folkhälsopolitiken står i stark kontrast till den politik som EU-kommissionen nu försöker tvinga på fattiga utvecklingsländer. I världshandelsorganisationens, WTO, pågående förhandlingar om handelsliberaliseringar är EU en av de starkaste pådrivarna för att utvecklingsländer skall öppna sina marknader för alkohol och tobak - ivrigt påhejade av västerländska sprit- och tobaksbolag. Det är alltså de europeiska storbolagen som styr EUs utrikespolitik visavi fattiga utvecklingsländer.

Inom EU så maskerar man storbolagens krav på vinster av en fri marknad även när det sker på bekostnad av folkhälsan. Sålunda påtvingas Sverige genom "domstolsförfarande" under påstående av vi hämmar den fria konkurrensen att släppa alkohol och spel fritt för storbolagens vinster. Genom krystad juridik så ger man sken av ett slags objektiv bedömning som gynnar vinstperspektivet på folkhälsans bekostnad.

För några dagar sedan skrev också i Sydsvenskan Mats J D Persson, forskningsansvarig vid tankesmedjan Open Europe i London: Det mesta pekar på att EU-fördraget till slut ros i hamn. Banaliteter som vallöften, omröstningsutslag och demokratiska principer kan ju inte tillåtas stå i vägen. Det diplomatiska spel som under 2007 bakom lyckta dörrar dirigerats av Tysklands kansler Angela Merkel tycks gå mot en lycklig upplösning. Nästa vecka i Lissabon kan de sista pusselbitarna i det nya EU-fördraget falla på plats. Men i ett fåtal länder lever ännu den otäcka idén om att folket skall få säga sitt i frågan... Det är synnerligen ironiskt att den process som för ungefär sju år sedan började med en uttalad målsättning att föra unionen närmare folket, nu fullbordas med att EU:s stats- och regeringschefer åker slalom genom folkets krav på folkomröstningar. Konstitutionens författare, Valery Giscard d'Estaing, hävdar att samtliga nyheter från ursprungsförslaget återfinns i den nya versionen, men att de är "gömda och maskerade på något sätt".

Det senaste är att EU-kommissionen vill stämma Sverige inför domstolen därför att vi vill tilllämpa den i Sveriges grundlag fastlagda offentlighetsprincipen. Bakgunden är att Greenpeace genom svenska Jordbruksverket har fått tillgång till inom övriga EU hemliga dokument om GMO-grödor, alltså kontroversiella genmodifierade växtslag som drivs främst av transnationell livsmedelsindustri. Enligt ett EU-direktiv om GMO ska allt som bedömts som hemligt i ett land också vara hemligt i alla de andra medlemsstaterna. Till och med våra grundlagar vill man alltså inom EU alltså upphäva. Samtidigt så talar Margot Wallström om större öppenhet inom EU. Kanske hon kunde förklara för oss svenskar vad det är för öppenhet man egentligen vill ha inom EU. Typiskt är väl också att som intressent i sammanhanget på sekretess är en annan storskalig industri, de s.k. livsbolagen.

I SvD varnade för några dagar sedan advokaten Ulf Öberg, som tillika är expert på internationell rätt, regeringen att öppna för grundlagsändringar och maktöverlåtelser till EU som innebär undergrävande av offentlighetsprincipen. Mycket finns att göra i de pågående förhandlingarna om ett nytt fördrag. I förslaget har nämligen offentlighetsprincipen tagits bort från portalparagrafen. Offentligprincipen borde genomsyra hela förvaltningen inklusive kommission och domstol. Det är ju en skandal att domstolen bygger sina domar på akter som är hemliga, vilket omöjliggör en demokratisk kontroll och diskussion om domstolens verksamhet.

Ulf Öberg tilla: ... Vi måste enas om ett förfarande som ger vårt ställningstagande till Europas framtid - vilket det än må vara - demokratisk legitimitet. Den mest fundamentala offentlighetsprincip vi har i Sverige är att den sittande riksdagen inte själv äger makt att ändra grundlagen. Detta måste enligt vår konstitution ske genom två beslut med mellanliggande allmänna val. Tanken med denna bestämmelse är att Sveriges medborgare har makten att på valdagen lägga in sitt veto mot grundlagsändringar. Vi har till och med skrivit in ett minoritetsskydd i regeringsformen, i och med att en tredjedel av riksdagens ledamöter kan genomdriva en beslutande folkomröstning om grundlagsändringar. Denna konstitutionella grundnorm... verkar den nya regeringen - liksom den föregående - vara beredd att ignorera. Planen är uppenbarligen att, oavsett innehåll, anta ett kommande EU-fördrag genom ett beslut med kvalificerad majoritet i riksdagen.

Hur länge skall ledande politiker och skribenter förneka det demokratiska underskottet i EU. Och dessutom ytterligare bygga på detta genom det kommande EU-fördraget. Att detta skulle ske genom brott mot gällande grundlag tycks inte heller besvära. Det är en berättigad oro hos folki allmänhet: Hur säkerställer den nya EU-konstitutionen vår nationella identitet?

Hur har man tänkt att detta ska närma Europeiska unionen och Sveriges medborgare till varandra? Det vill säga det som kallas demokrati. Eller tänker man fortsätta slarva bort demokratin i Europa i sin iver att skapa en potemkinkuliss

Pimpat högerparti har förlorat sin själ.

Tidigare på denna blogg har jag påpekat att borgerliga journalister hela tiden hackar på Mona Sahlin och socialdemokraterna därför att vi per omgående inte levererar ett moderniserat program inför valet 2010. Man förstår helt enkelt inte hur det går till hos oss, nämligen att programmet är ett utflöde av de rådslag som hålls land och rike runt bland enskilda medlemmar för att kristallisera fram ståndpunkterna. När högeralliansens skapades så var det ju inte ett utflöde från medlemsbasen utan ett toppstyrt projekt där näringslivet satsade pengar på beteendevetare, reklammakare, marknadsförare och psykologer för att snickra ihop ett program som mertalet väljare kunde köpa och entusiasmeras av. Detta innebar att mertalet högeråsikter fick stoppas in i garderoben. Visst resultat lovades man dock som belöning, nämligen att förslagen ändock skulle gynna de mer rika på bekostnad av de fattiga.

Man pimpade alltså högerpartiet och alliansen i meningen att man gjorde om partierna så att de framstod som någonting finare och mer arbetarvänligt än vad de är. I enlighet med MTV:s program "Pimp my ride" gjordes högerjaguaren om till en volkswagenbuss för den stora massan. Det är bara det att jaguarsjälen inte trivs i en volkswagen. Pimpningen omfattar inte själen utan bara utanverken. Den som är minnesrik minns att det var flera moderata utskottsledamöter och riksdagsmän som vid olika tillfällen 2004 och 2005 tillfrågades om av partiledningen aviserade ändringar - ofta helt om - som ideligen fick konstatera att man inte hängt med i ledningens svängar.

Symtomatiskt är dagens ledare i Sydsvenskan 12/10 av Tobias Lindberg "Oro i moderatleden". Han redogör för hur moderaterna 2005 samlades till stämma med partiledningens förslag till ett stylat parti under slogan "Vi älskar Sverige". Men vem älskar de nya moderaterna, frågar Tobias Lindberg när partiet nu skall samlas till stämma i Gävle den 25 oktober.

När det gäller arbetsrätts- och försvarsfrågorna känner gamla moderater inte igen sig i partiet. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) började häromveckan vackla om att göra medlemskap i a-kassan obligatoriskt. Och Mikael Odenberg, som var med och genomförde pimpningen av partiet, lämnade försvarsministerposten p.g.a. Borgs brutala nedskärningar av försvarsanslagen.

Moderaterna fortsätter att, åtminstone retoriskt, sikta in sig på socialdemokratiska väljare. Proposition nr 1 till stämman i oktober har t.o.m. namnet "Vår tids arbetarparti" - något som knappast får de gamla högergardet att känna sig mer hemmastadda.

Att det gnyr i högerpartiet framgår med önskvärd tydlighet på ledarplats i överregeringsorganet Svenska Dagbladet av en ledare signerad Per Gudmundson. Moderaternas stämma... ska "gå i förnyelsens tecken". Det nya - som partiledningen vill framhäva - består av en serie skrivningar i handlingsprogrammet som har potential att ytterligare stärka bilden av moderaterna som ett brett mittenparti. - Miljöavsnittet får ökad tyngd och status. Jämställdheten lyfts fram ...det finns strukturella orsaker till kvinnans lägre inkomster. Könsneutral äktenskapslagstiftning förespråkas, som sagt. Försörjningskrav ställs vid anhöriginvandring. På den arbetsrättsliga sidan förklaras att "den svenska modellen fungerar väl". Det nya arbetarpartiet kan sin Marx. Och, mycket riktigt, som följd av dessa ändrade materiella förutsättningar att bedriva politisk verksamhet kommer också en ny ideologisk överbyggnad. -Schlingmann säger att partiet omtolkat frihetsbegreppet: nu är det inte frihet från politikers ingrepp som gäller längre, nu poängteras att politiken i sig är ett viktigt medel för att skapa frihet. Det andra nya - som partiledningen inte framhäver - består av att det sitter en stor mängd politiker i partiet som undrar vad som hände med alla andra idéer. - Proportionalitetsregler för fackliga stridsåtgärder? Avslag. Synliggörande av dolda skatter? Avslag. Sänkta arbetsgivaravgifter? Avslag. Förenklade momsregler för småföretagare? Avslag. Platt skatt? Avslag. Skrota Svenska Spel? Avslag. - Den mycket liberale ordföranden för Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, har reserverat sig mot snart sagt varje skrivning i partistyrelsens propositioner till stämman. Det säger en del om inriktningen. - I tisdags förklarade moderaternas gruppledare i riksdagen, Lars Lindblad, att bruksvärdessystemet fungerar väl och att partiet "stänger diskussionen" om marknadshyror... När presentationen är över och jag reser mig för att lämna det moderata partikansliet noterar jag något jag inte har sett förut. Målat på väggen - inte som klotter, alltså, utan som dekoration - står ett citat av anarkisten Rosa Luxemburg. "Frihet är alltid frihet för oliktänkande", står det. "Så länge man inte säger vad man tänker", får jag lust att tillägga.

Så nog finns det missnöje med den förda politiken hos moderata medlemmar alltid men Sydsvenskan summerar ändå: Vid stämman 2005 tycktes gamla moderater finna sig i nyordningen främst för att den gav större chans att vinna valet. Så här ett år efter valsegern lär de knappast göra stor revolt. Men fortsätter väljarnas missnöje att växa med den moderatledda regeringens politik är det på sikt fullt möjligt att agendan åter skrivs om. Då kan de nya moderaterna följas av en nygammal variant.

Största faran för oss mer till vänster är knappast att folk skall gå på "vår tids arbetarparti" en gång till. Däremot lär högerpartiet och alliansen få svårigheter med att förankra sina åsikter eftersom man inte i längden kan överta en annans åsikter utan att förlora sin själ. Själen måste rimligen vara förankrad hos ens medlemmar. Med pengar och toppstyrning kommer man en bit men jag har svårt att tro att det kan vara verkningsfullt i längden när ens vänner börjar överge en. Någonstans på vägen börjar slagorden bli ihåliga, sakna ärlig substans. Jag förstår för en gång skull Per Gudmundsons tankegång. Och detta kanske är den största risken att man när valdagen närmar sig ökar spurten att förstöra så mycket som möjligt av folkhemsbygget ungefär som Odells utförsäljningar av vår gemensamma egendom.

Utmanande stöd för inskränkning av konflikträtten

Under rubriken "En utmaning för LO" skriver Sydsvenskan 9/10 genom Kennet Andreasson om att mycket talar för att LO föredrar en samförståndslösning.Modifierade konfliktregler framstår kanske som ett rimligt pris för att politikerna skall hålla sig på avstånd. Risken finns annars att staten griper in, även om den risken just i dagsläget förefaller vara liten. Men blotta tanken på lagstiftning är sannolikt avskräckande.

Andreasson fortsätter: ”Detta är en ödesfråga”, sade Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström i Dagens Nyheter igår. Bäckström anser att de stora organisationerna måste komma överens om nya regler för parternas uppträdande på arbetsmarknaden. Skälet är inte minst att styrkeförhållandena på ett dramatiskt sätt har ändrats till fackens fördel...Med konflikträtten följer ett stort ansvar. Det gäller att sätta eventuella stridsåtgärder i relation till vad som kan uppnås – att inte bruka större våld än vad nöden kräver. Här har facken brustit, anser arbetsgivarna, som efterlyser en särskild regel om proportionalitet i samband med konflikter... LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har också sagt att hon ”kan se över huvudavtalet, men det handlar inte om att gå in och ändra konfliktreglerna”.


Andreasson bara ytterligare markerar det som jag sa i förrgår 7/10 om Per T. Ohlsson inhopp ("Tunnelseende borgerlighet") att ledarskribenterna på Sydsvenskan förefaller odla rollen av Urbans och Sighilds små knähundar.

Redan av själva ledartexten framgår att den är felaktig. Saltsjöbadsavtalet innebar att man enades om en förhandlingsaordning så att konflikter skulle undvikas och strejkvapnet enbart tas till när förhandling inte längre lyckades. Alltså krig när diplomatin kom till korta. Det är ren lögn och bäckströmpropaganda att styrkeförhållandena sedan dess förändrats till fackets förmån. Samma sak när det gäller att facken skulle ha brustit i fråga om att bruka större våld än nöden kräver. Lögn och förbannad dikt som borgarpressen frossat i. Saken är ju nämligen den att den "stackars" salladsbarägaren (och några andra arbetsgivare) vägrat ens förhandla om kollektivavtal, varvid man alltså satt saltsjöbadslösningen ur spel och facket enligt lag och gällande avtal var berättigade till att vidta stridsåtgärder. Det vore orimligt om facket skulle vara med på att avstå från stridsåtgärd om arbetsgivaren ens vägrar förhandla. Man kan ju bara tänka sig vad skönt om arbetsgivare bara kunde säga nej till förhhandling och tillämpa de arbetsvillkor han själv tycker är bra.

Men saken har för Bäckström & Co varit så viktig att man i salladsfallet liksom Vaxholmshistorien själv eller genom bulvaner tillhandhållit medel för jurisdisk assistans och rättshjälp. Man kan säga att borgarpressens falska vinklingar mot facket är en del av arbetsgivareföreningens strid för att minska fackets inflytande. Högerregeringen får ju varma servietter för att man inte gör mer än skadskjuter facket genom borttagen avdragsrätt för medlemsavgifter och uppdelandet av arbetslöshetskassorna från den solidariska finansieringen.

Det rör sig alltså inte om någon "utmaning för LO" utan om ett försåtligt skriveri i den "oberoende liberala" högerpressen till stöd för högerkrafterna inom Svensk Näringsliv i deras kampanj för att minska fackets ställning. Man vill ju helst bestämma helt själv. Man har ju penningen och den skall förmeras men behöver då en följsam arbetskraft. Men vi värnar om facket! Borgarpressens lögnaktiga beskrivningar är en utmaning för varje tänkande människa.

Snacka går ju - men verkstad?

UTANFÖRSKAPET BLIR KVAR! Det besked Anders Borg ger om massarbetslösheten i finansplanen är en kalldusch. Regeringen tänker inte avskaffa utanförskapet. Istället ska det stabiliseras på dagens nivå. Moderaterna är tillbaka som ett klassiskt parti för höginkomstkramare, skriver professor Bo Malmberg i dagens 8/10 SvD på Brännpunkt.

Bo Malmberg skriver: "I somras uppnåddes den gamla regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i åldern 20?64 år skulle vara reguljärt sysselsatta, för första gången sedan målet infördes. Prognosen är att den reguljära sysselsättningen i åldern 20-64 år ligger kvar på denna höga nivå under de kommande åren." - En sysselsättningsgrad på 80 procent betyder att 1077000 personer kommer att stå utan reguljär sysselsättning i år. Samma sysselsättningsgrad vid mandatperiodens slut innebär att 8000 fler, 1085000 människor, saknar reguljär sysselsättning år 2010. - Finansplanens siffror visar att regeringen på inget sätt avser att avskaffa utanförskapet. Istället ska utanförskapet stabiliseras på dagens nivå. I slutet av 2006 låg sysselsättnings-graden strax under 79 procent. Alliansregeringens mål är alltså att på fyra år öka sysselsättningsgraden med sammanlagt 1 procentenhet. Detta kan jämföras med Persson-regeringen, som mellan 1997 och 2006 lyckades ökade denna med mer än 4 procentenheter.

Bo Malmberg fortsätter: "Bekämpa massarbetslösheten", "Återställ arbetslinjen", "Vägen mot full sysselsättning har anträtts", "Bekämpa utanförskapet". Slagorden från Borg och alliansen har varit många. Men enligt finansplanen är den operationen nu inställd. Den miljon som står utanför den reguljära arbetsmarknaden ska inte förvänta sig någon bättre framtid. Däremot ska deras ekonomiska situation försämras ytterligare genom ytterligare sänkta ersättningar och höjd beskattning i förhållande till löntagare.

I går skrev Sydsvenskans krönikör Per T. Ohlsson om "Från snack till verkstad". Det där snacket i valrörelsen (och senare) om "utanförskap" och dess snabba upplösning är väl något man kan skratta åt i dag - många med mig tvivlade väl redan inför valdagen att väljarna skulle gå på det uppenbarligen ihåliga budskapet. Men i dag är det klart en vara med för sent bästa-datum, ja många tycker att det luktar surlögn lång väg. PerTes tes omvandlas lätt till Snacka duger - men verkstaden uteblev (precis så som man väl spekulerade i bara för att få den politiska makten).

Det är symtomatiskt att den enda invändningen som synts på SvDs hemsida mot Bo Malmbergs resonemang är att han måste vara partisk eftersom han är gift med den tidigare socialdemokratiske minister Lena Sommerstad. Precis som fru Reinfeldt inte skulle räknas som seriös bara för att hon är gift med högerledaren. Dessutom är det ju i detta fall ett ovanligt påvert resonemang eftersom Bo Malmberg bara citerar ur högerregeringens egen finansplan som grund för sin argumentation. Snacka duger ...

Man håller verkligen med Mona Sahlin som i Agendas partiledardebatt sa att han återkommande fram till valet skulle fråga Reinfeldt på vilket sätt han menade att jobben ökade genom att man sänkte ersättningarna för arbetslösa och sjuka samt dessutom beskattade dessa grupper tillsammans med pensionärer högre än löntagare. Den ekvationen har en obekant, nämligen att den styrs av ett cyniskt högersinne.

Tunnelseende borgerlighet

I dagens Sydsvenska 7/10 publicerar Per T. Ohlsson sin vanliga helsida med vis betraktelse över politiken under rubriken "Från snack till verkstad". Enda intellektuella missen är att i den verkstaden finns bara företagare och företagaranda men inga arbetare och ingen arbetsrätt värd namnet.

Litet falsk verklighetsbeskrivning inleder: Ledande svenska politiker, från höger till vänster, bekänner sig numera till en privatkapitalistisk treenighet: Företag, företagare och företagande.

Högerregeringen tycks visserligen nu sysselsatt med företagsfrågor men det handlar ju mest om utförsäljning till vrakpriser av statliga företag och insyltade bankmänniskor som uppenbarligen fifflat för att få massa bonusar. Mona Sahlin och vänstern har visserligen i uttalanden stött småföretagare och talat om entreprenörsanda i positiva ordalag. Men till skillnad från PerTe och högeralliansen så förstår hon att företagare och företagande står sig slätt om man inte kombinerar företagstänkandet med en ansvarsfull arbets- och socialrätt. Det handlar alltså om en slags avvägning där man inte säljer ut arbetarna, låginkomsttagare, arbetslösa, pensionärer och sjuka till förmån för företagare och rika.

Nu är det illa beställt med högerregeringen: Av en ...Sifo-mätning... framgick att många företagare blev besvikna efter maktskiftet. Mellan oktober 2006 och mars 2007 steg andelen företagare som saknar förtroende för regeringens politik från 10 till 27 procent. Det borde ringa några varningsklockor i Rosenbad.

Nu är det ju så att detta med företagare bara är en del av verkligheten. På valdagen hade högeralliansen en majoritet av väljarna bakom sig. Och i dag? Är det 14 eller 16 procents övervikt för en vänsterregering? Hursom så borde inte bara varningsklockor utan dombasunen ljuda i Rosenbad! Men så är det med tunnelseende - man ser bara ett litet problem istället för det omgivande stora problemet. Vore jag som regeringen så skulle jag faktiskt strunta i PerTes råd eftersom de är så inskränkta.

Nu skäller PerTe i sin ensidighet på högerregeringen för att den inte gjort mer än slopat företagarnas medfinansiering i sjukförsäkringen, avskaffat förmögenhets- och fastighetsskatten, skadskjutit fackföreningarna genom olika åtgärder att fördyra medlemsskap och försämrat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Nej,enligt PerTe måste man ge sig på turordningsreglerna i LAS och inskränka fackets möjligheter att framtvinga kollektivavtal samt åstadkomma större rörlighet på arbetsmarknaden.

Är det någon som känner igen tongångarna? Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och dess vd Urban Bäckström har samma tjat på högerregeringen. Jodå, PerTe klär in sitt tjat litet snyggare och gör en hel dimridå med vackra ord: Politiska beslut och offentliga insatser har självfallet spelat en viktig roll under Sveriges resa från fattigdom till välstånd. Men resurser måste skapas innan de fördelas. Därför är det omöjligt att bortse från entreprenörer och innovatörer som A O Wallenberg, Lars Magnus Ericsson och Gustaf Dalén. Man undrar vad de hade sagt till dagens politiker. - Snacka går ju?

Förutom den inledningsvis gjorda reflexionen kring PerTes förfalskning av verkligheten både regeringens och vänsterns så bygger hela artikeln på samma ensidighet som Svenskt Näringslivs representanter: Det argumenteras bara utifrån företagarnas och de rikas synpunkt. Ja, så intensivt att PerTe - liksom Sighild och Urban - helt glömmer att företagandet skulle stå sig slätt om man i företagen, små som stora, glömde bort skaran av väl utbildade och skickliga arbetare och tjänstemän. Tablå!

Jorå, PerTe har studerat saken - i vart fall så anger han en massa källor alltifrån Nutek till SNS och Företagarna. Det är en påläst karl. Men man behöver ju inte vara en Axel Schulman för att snacka om förläst och se bilden av Urbans och Signhilds lilla knähund.

Så, så var det med den saken.