Bäddat för sociala oroligheter i Europa
Som vi kritiker sagt: med en europaunion som gynnar arbetsgivarsidan och det fria kapitalet på arbetarnas och fackens bekostnad har man bäddat för sociala oroligheter i Europa. De som pratat om att EU-fördraget är en garant mot lönedumpning får nu i praktiken grovt fel. Vi som varnade för detta och sa att dessa lavallerier kommer att orsaka oroligheter bland inhemska arbetstagare i Europa fick tyvärr också rätt. Så länge EU inte har sett till att de fria rörligheterna matchas med sociala hänsyn framstår unionen som en råkapitalitisk skapelse bland vanliga arbetstagare.
Strejkerna i England mot utländska arbetskraft
På BBC och ledande dagstidningar har strejkerna i England mot utländska arbetskraft fått stor uppmärksamhet. Det är märkligt att svenska media ännu inte rapporterat om saken. Redan för några dagar sedan lämnade oljearbetarna vid Lindsey raffinaderi nära Immingham sina arbetsställen (http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/7860622.stm, http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/england/humber/7855752.stm). En "vild" strejk -"We are angry that workers have been taken on from outside the UK when people here are out of work."
Utländsk arbetskraft anställd på kontrakt till lägre arbetsvillkor
Det handlar om att driftsledningen antagit ett anbud om reparationer av centrala funktioner i raffinaderiet. Entreprenören har i sin tur kontrakterat arbetare från Italien och Portugal. Det påstås att dessa arbetare har sämre villkor och att det alltså rör sig om lönedumpning. En annan faktor som retat upp arbetarna är det går ett ganska stort antal oljearbetared permitterade i finanskrisebns spår. Det blir då en provokation att stora grupper utländska arbetare kommer in på arbetsplatserna. Vidare så innebär kontrakteringen av utländska bolaget att engelska arbetare inte kommer ifråga för arbetsuppgifterna.
Lönedumpningen fullt EU-rättsligt laglig
Eftersom England är medlem i EU så är det svårt att se hur någon kan utmana utländska bolag för att de för in utländsk arbetskraft från andra medlemsländer oavsett om arbetsvillkoren är desamma som för engelska arbetare. Det enda som möjligen skulle vara olagligt är att utesluta engelska arbetare till anställningar, vilket påståtts ha skett. Å andra sidan torde det utländska företaget ha frihet att anställa vem man önskar.
Facken bakbundna
Därför har de brittiska fackföreningarna legat lågt och talat om att det varit spontana stridsåtgärder när engelska arbetare lämnat sina arbetsställen i protest. Sympatiåtgärder har spritt sig så att nu deltar 1000-tals arbetare inom energiproduktionen i England i strejken. I de rättsliga diskussionerna har Laval-domen, EG-domstolen och Lissabonfördraget naturligtvis spelat stor roll.
Sociala oroligheter sprider sig
Var och en kan läsa om detta på engelska nyhetssajter. Det är väl förmodligen bara en tidsfråga innan dessa vilda strejker sprider sig över Europa och unionen som skulle stå för samverkan istället blir en avskydd symbol för försöken att avväpna facken för kapitalets fria rörlighet och förkovran. Dessutom så leder den marknadsliberal dominansen över social rättvisa till misstro mellan medlemsländernas befolkningar.
lördag 31 januari 2009
En sann råkapitalist kvider vid Milton Friedmans gravsten
"Attack" på den fina kapitalismen Dagens Nyheter, som under Peter Wolodarski blivit råkapitalismens fanbärare under beteckningen "liberalism" och "ekonomisk frihet" med det underförstådda utan sociala hinder, skriver 30/1 under rubriken "Inga experiement". Ledaren är illustrerad av bilden av Kinas premiärminister Wen Jiabao med allvarligt pekfinger höjt. Temat är med fetstil: Kapitalismen är under attack i spåren av finanskrisen. Men alternativen till ekonomisk frihet är och förblir sämre.
Kommunistspöket
Ledaren är smart uppbyggd först målande fan på väggen: Årets stjärnor vid World Economic Forum i Davos är två premiärministrar som noga undviker orden "frihet", "demokrati" och "öppenhet". Kinas Wen Jiabao och Rysslands Vladimir Putin är symboler för en värld där misstron mot marknadsekonomin ökar lavinartat, liksom efterfrågan på ledare med hårda nypor. USA är slagpåsen för dagen. Kapitalismen och frihandeln får stryk på köpet... Det öppna amerikanska samhället har misslyckats, medan de auktoritära jättarna i den gamla världen har läget under kontroll.
Avstamp i totalitärt visar marknadsliberalismens "fröjder"
Fan trot. Hur illa det än ser ut i Washington så är läget värre i Peking och Moskva, vilket man kan hålla med om, just för att dessa regimer saknar det demokratiska systemets maktdelning och debatt. Detta tas emellertid till utgångspunkt för att varna för bl.a. "politiska reaktioner mot frihet och kapitalism. Ingen ifrågasätter behovet av smartare regleringar, internationellt samarbete och tydligare varudeklaration av marknadsekonomins risker, men det gäller att inte spola ut barnet med badvattnet. Den europeiska blandekonomin med dess sociala skyddsnät framstår nu som världens mest attraktiva modell..."
Vad heter det drunknande barnet - marknadsliberalism?
Vad är det för barn man ömmar om som man inte får spola ut? Vad är det för smartare regleringar som man påstår sig inte ifrågasätta? Räcker det kanske med att marknadsekonomins risker tydliggörs? Slutligen är det sant att den europeiska blandekonomin garanterar social skyddsnät? Intressanta frågor som man mörkar eftersom en tydlig varudeklaration och analys skulle lämna åtskilliga frågetecken.
Hur har det brukat låta?
Vad är det DN och borgerliga tidningar brukar råskälla på om inte just att det sociala skyddsnätet byggs ut. Sådana initiativ brukar ju beskrivas som en väg att inte bara dödförklara allt "progressivt företagande" utan hämmande på kreativitet och människans inneboende strävan efter frihet. Eller inskränkningar i det fria vinstskapandet och goda utbytet av konkurrens i privat regi. Allt det som brukar få dessa näringslivets mediala ambassadörer att gå upp i falsett. Är det oäktingen marknadsliberalism som tillkommit i alliansen mellan råkapitalism och girighet som kan fara ut med badvattnet?
Bolling bollar med fakta
DN-journalisten Anders Bolling försöker blanda bort korten genom att på Kultursidan påstå att när de politiska makthavarna snabbt söker dämpa effekterna av lågkonjunkturen så är detta "snarare ett tecken på marknadsekonomins anpassningsförmåga och livskraft". Jo pyttsan samma tidning rapporterar om utdelningar till aktieägare och mindre prutningar i de formidabla ersättningar som delas till de stora bolagens höjdare. Eller den "europeiska blandekonomin" där den marknadsliberala EG-domstolen just klargjort att den fria rörligheten för kapital och tjänster står över socialt skyddsnät som skapats i form av bl.a. kollektivavtal och fackföreningar med en arsenal av medel att bekämpa just kapitalismens råa utnyttjande arbetskraften.
Socialdemokratiska partiets bidrag
En absurditet i sammanhanget är Mona Sahlins, Sven-Erik Österbergs, Urban Ahlins och Jan Andersson stöd för borgerliga strävanden att genom Europeiska Unionsfördraget godta formuleringar som inte ens jämställer sociala aspekter med dessa marknadsliberala strömningar. Jan Andersson & Co som länge hävdade att den svenska modellen garanterades av Lissabonfördraget och som sedan övergick till att fästa tilltro till reformering av utstationeringsdirektivet och beslut om socialt protokoll. Men som funnit sig slagna på fingrarna av Kommissionen och Rådet som blankt nekat att genomföra ändringarna. Just detta som många fackföreningskämpar (och även jag i ett flertal bloggar) varnat för. Det är alltså nu fritt fram för råkapitalistisk lönedumpning på svensk arbetsmarknad precis som vi förutsa. Och det är tyvärr inte bara den i detta sammanhang förlamade högerregeringens fel.
Kapitalismen måste kontroleras och begränsas
Att DN och andra borgerliga media vill sälja ut vår offentliga egendom och knyta oss närmare EU och slå det penningspolitiska vapnet genom anslutning till EMU ur statsledningens händer är bara ytterligare tecken på hur viktigt
det är att se sanningen om den okontrollerade kapitalismens subversivitet. Det handlar inte om "attack" utan att återupprätta Keynes såsom underlag för en mer rättvis fördelning av kakan och ett försvar mot råkapitalismens hydra. DNs ledaravdelning står återigen på prispallen för att motta första pris i grenen Hyckleri när man försöker dölja den råkapitalistiska bockfoten.
Kommunistspöket
Ledaren är smart uppbyggd först målande fan på väggen: Årets stjärnor vid World Economic Forum i Davos är två premiärministrar som noga undviker orden "frihet", "demokrati" och "öppenhet". Kinas Wen Jiabao och Rysslands Vladimir Putin är symboler för en värld där misstron mot marknadsekonomin ökar lavinartat, liksom efterfrågan på ledare med hårda nypor. USA är slagpåsen för dagen. Kapitalismen och frihandeln får stryk på köpet... Det öppna amerikanska samhället har misslyckats, medan de auktoritära jättarna i den gamla världen har läget under kontroll.
Avstamp i totalitärt visar marknadsliberalismens "fröjder"
Fan trot. Hur illa det än ser ut i Washington så är läget värre i Peking och Moskva, vilket man kan hålla med om, just för att dessa regimer saknar det demokratiska systemets maktdelning och debatt. Detta tas emellertid till utgångspunkt för att varna för bl.a. "politiska reaktioner mot frihet och kapitalism. Ingen ifrågasätter behovet av smartare regleringar, internationellt samarbete och tydligare varudeklaration av marknadsekonomins risker, men det gäller att inte spola ut barnet med badvattnet. Den europeiska blandekonomin med dess sociala skyddsnät framstår nu som världens mest attraktiva modell..."
Vad heter det drunknande barnet - marknadsliberalism?
Vad är det för barn man ömmar om som man inte får spola ut? Vad är det för smartare regleringar som man påstår sig inte ifrågasätta? Räcker det kanske med att marknadsekonomins risker tydliggörs? Slutligen är det sant att den europeiska blandekonomin garanterar social skyddsnät? Intressanta frågor som man mörkar eftersom en tydlig varudeklaration och analys skulle lämna åtskilliga frågetecken.
Hur har det brukat låta?
Vad är det DN och borgerliga tidningar brukar råskälla på om inte just att det sociala skyddsnätet byggs ut. Sådana initiativ brukar ju beskrivas som en väg att inte bara dödförklara allt "progressivt företagande" utan hämmande på kreativitet och människans inneboende strävan efter frihet. Eller inskränkningar i det fria vinstskapandet och goda utbytet av konkurrens i privat regi. Allt det som brukar få dessa näringslivets mediala ambassadörer att gå upp i falsett. Är det oäktingen marknadsliberalism som tillkommit i alliansen mellan råkapitalism och girighet som kan fara ut med badvattnet?
Bolling bollar med fakta
DN-journalisten Anders Bolling försöker blanda bort korten genom att på Kultursidan påstå att när de politiska makthavarna snabbt söker dämpa effekterna av lågkonjunkturen så är detta "snarare ett tecken på marknadsekonomins anpassningsförmåga och livskraft". Jo pyttsan samma tidning rapporterar om utdelningar till aktieägare och mindre prutningar i de formidabla ersättningar som delas till de stora bolagens höjdare. Eller den "europeiska blandekonomin" där den marknadsliberala EG-domstolen just klargjort att den fria rörligheten för kapital och tjänster står över socialt skyddsnät som skapats i form av bl.a. kollektivavtal och fackföreningar med en arsenal av medel att bekämpa just kapitalismens råa utnyttjande arbetskraften.
Socialdemokratiska partiets bidrag
En absurditet i sammanhanget är Mona Sahlins, Sven-Erik Österbergs, Urban Ahlins och Jan Andersson stöd för borgerliga strävanden att genom Europeiska Unionsfördraget godta formuleringar som inte ens jämställer sociala aspekter med dessa marknadsliberala strömningar. Jan Andersson & Co som länge hävdade att den svenska modellen garanterades av Lissabonfördraget och som sedan övergick till att fästa tilltro till reformering av utstationeringsdirektivet och beslut om socialt protokoll. Men som funnit sig slagna på fingrarna av Kommissionen och Rådet som blankt nekat att genomföra ändringarna. Just detta som många fackföreningskämpar (och även jag i ett flertal bloggar) varnat för. Det är alltså nu fritt fram för råkapitalistisk lönedumpning på svensk arbetsmarknad precis som vi förutsa. Och det är tyvärr inte bara den i detta sammanhang förlamade högerregeringens fel.
Kapitalismen måste kontroleras och begränsas
Att DN och andra borgerliga media vill sälja ut vår offentliga egendom och knyta oss närmare EU och slå det penningspolitiska vapnet genom anslutning till EMU ur statsledningens händer är bara ytterligare tecken på hur viktigt
det är att se sanningen om den okontrollerade kapitalismens subversivitet. Det handlar inte om "attack" utan att återupprätta Keynes såsom underlag för en mer rättvis fördelning av kakan och ett försvar mot råkapitalismens hydra. DNs ledaravdelning står återigen på prispallen för att motta första pris i grenen Hyckleri när man försöker dölja den råkapitalistiska bockfoten.
onsdag 28 januari 2009
Högerregeringen ändrade försäkringsreglerna samtidigt med genomgripande omorganisation.
Samtidigt med genomgripande omorganisation ville högerregeringen ändraförsäkringsreglerna både för sjuka och arbetslösa. De nya borgerliga tuffa reglerna genomdrevs med expressfart och den redan anstrända Försäkringskassan kollapsade.
Omorganisation
Redan 2005 beslutades en omfattande omorganisation av Försäkringskassan. Verksamheten skulle centraliseras för att uppnå rationaliseringsvinster och flertalet befattningshavare skulle få nya arbetsuppgifter. Redan detta innebar en stor påfrestning på personalen för att samtidigt effektuera sociallagstiftningens intentioner.
Omläggning av reglerna
När högerregeringen tillträdde genomförde man trots pågående omorganisation en radikal omläggning av försäkringsersättningarna och även den praktiska hanterimngen av försäkringsfall. Man lanserade bl.a. nya regler som tvingar sjuka att söka jobb, senast den så kallade ”rehabiliteringskedjan” som nu innebär att 10 000-tals sjuka får sin ersättning indragen. Kassans uppdrag koncentrerades till övervakning och kontroll.Ansvariga ministern krävde intensivare åtgärder mot fusk. I det nya tuffa Sverige ska sjuka eller föräldralediga klämmas åt. Och det är Försäkringskassans tjänstemän som förväntas sköta detta, vilket naturligtvis försvårat klientarbetet.
Besparingskrav
Samtidigt med att allt detta som förlängt handlingstiderna ibland till det orimliga för de som är berättigade till bidrag så har kraftfulla besparingskrav riktats mot kassan. Högerregeringen var alltså för kåt på att genomföra sitt kärvare system utan att avvakta att omorganisationen fick ske först. Dessutom har nya tuffa regler hela tiden tillförts utan hänsyn till att kassans handläggare redan arbetade bortom bristningsgränsen.
Det är alltså i allra högsta grad högerregeringens ansvar att ersättningarna inte kan betalas ut i rimlig från Försäkringskassan. Att ansvariga ministern inte förstår varför är inte något som förvånar.
Omorganisation
Redan 2005 beslutades en omfattande omorganisation av Försäkringskassan. Verksamheten skulle centraliseras för att uppnå rationaliseringsvinster och flertalet befattningshavare skulle få nya arbetsuppgifter. Redan detta innebar en stor påfrestning på personalen för att samtidigt effektuera sociallagstiftningens intentioner.
Omläggning av reglerna
När högerregeringen tillträdde genomförde man trots pågående omorganisation en radikal omläggning av försäkringsersättningarna och även den praktiska hanterimngen av försäkringsfall. Man lanserade bl.a. nya regler som tvingar sjuka att söka jobb, senast den så kallade ”rehabiliteringskedjan” som nu innebär att 10 000-tals sjuka får sin ersättning indragen. Kassans uppdrag koncentrerades till övervakning och kontroll.Ansvariga ministern krävde intensivare åtgärder mot fusk. I det nya tuffa Sverige ska sjuka eller föräldralediga klämmas åt. Och det är Försäkringskassans tjänstemän som förväntas sköta detta, vilket naturligtvis försvårat klientarbetet.
Besparingskrav
Samtidigt med att allt detta som förlängt handlingstiderna ibland till det orimliga för de som är berättigade till bidrag så har kraftfulla besparingskrav riktats mot kassan. Högerregeringen var alltså för kåt på att genomföra sitt kärvare system utan att avvakta att omorganisationen fick ske först. Dessutom har nya tuffa regler hela tiden tillförts utan hänsyn till att kassans handläggare redan arbetade bortom bristningsgränsen.
Det är alltså i allra högsta grad högerregeringens ansvar att ersättningarna inte kan betalas ut i rimlig från Försäkringskassan. Att ansvariga ministern inte förstår varför är inte något som förvånar.
Klarsyn inom vänstern på väg: begränsa marknadsliberalismen och stoppa marschen mot "mitten".
På kulturen i Dagens Nyheter har Göran Greider en kommentar 28/1 under rubriken "I krisens spår" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=878020) som är väl värd att betänka. Han avslöjar att han ler mitt i finanskrisen: av skadeglädje, men också av renhjärtat hopp.
Traditionalister
Bakom leendet ser Göran Greider alla dessa "doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter" som segervisst slängt ordet traditionalist i ansiktet på honom. Själv har jag även inom socialdemokratin erfarit dem som tyckt att man varit "gammeldags romantiserande" när man inte velat stiga på tåget mot mitten och talat för en stark stat. Utvecklingen bör mana till eftertanke ty även socialdemokratin har med liberala tankar sänkt exempelvis vår gamla post och varit på god väg med järnvägen, omsorgen och skolorna.
Vänsterpartiet mest i fas med den ekoniomiskt-politiska världsbilden!
Men fortsatt med Göran Greider: Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomisk-politiska världsbild som växer fram faktiskt är vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana insikter.
Offentlig eller privat tillväxt?
Göran Greider talar om ett krismedvetande från vänster. Det är viktigt att vi inte definierar tillväxt enbart som ökad privat konsumtion. Den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm. Det gäller att stoppa urholkningen av det offentliga och alltså låta tillväxten ske där. "När staten får en mer aktiv roll ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det". En annan aspekt av detta är att privat tillväxt hamnar huvudsakligen i de rikas fickor. Tillväxt inom offentlig sektor kommer oavkortat alla medborgare till del - vinst täcker in offentliga utgifter och service ökar bekvämligheten.
Äntligen insikt
Därför ler Göran Greider säger han. Och jag med honom. Naturligtvis är leendet något stelnat av att så många människor fått svårigheter genom det marknadsliberala girighetstänkandet. Men på lång sikt vinner även enskilda människor på att Keynes återigen är huvudfigur framför högerns och marknadsliberalismens Milton Friedman. En ny amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket. Och i alla länder tvingas de politiska ledningarna - även högerregeringarna som i Sverige - att använda offentliga medel för lindra vågdalarna.
Även socialdemokratin har en hel del att fundera på
Dessutom börjar Obamas insikt sprida sig, nämligen att visst skall vi ha ett fritt näringsliv men som lagstiftare måste vi vara beredda att sätta gränser och inte som stat vara rädda för att ingripa när friheten missbrukas. Jag tror att just inom socialdemokratin är det dags för en rejäl omredigering av tänkandet. Hur är det med budgettak och annat spännande tankegods? Detta måste också få konsekvenser för vårt agerande inom bl.a. Europaunionen som i vart fall när det gäller fördragstext är en skapelse som öppnar vägen för en okontrollerad råkapitalism med den fria rörligheten som missbrukat slagord.
Traditionalister
Bakom leendet ser Göran Greider alla dessa "doktrinära marknadsliberaler, libertarianer och timbroiter" som segervisst slängt ordet traditionalist i ansiktet på honom. Själv har jag även inom socialdemokratin erfarit dem som tyckt att man varit "gammeldags romantiserande" när man inte velat stiga på tåget mot mitten och talat för en stark stat. Utvecklingen bör mana till eftertanke ty även socialdemokratin har med liberala tankar sänkt exempelvis vår gamla post och varit på god väg med järnvägen, omsorgen och skolorna.
Vänsterpartiet mest i fas med den ekoniomiskt-politiska världsbilden!
Men fortsatt med Göran Greider: Plötsligt framstår nyliberalerna som akterseglade traditionalister. Deras recept har testats och var och en kan se att avregleringarna, privatiseringarna och finanssektorns expansion gav världsekonomin en hjärtattack. Ja, borde det inte rentav vara en smula pinsamt för svensk politisk offentlighet att det parti som nu är mest i fas med den ekonomisk-politiska världsbild som växer fram faktiskt är vänsterpartiet? I vänsterpartiets budgetmotioner har det keynesianska arvet trots allt tilldelats ett naturreservat, medan hela det övriga fältet kalhuggits på sådana insikter.
Offentlig eller privat tillväxt?
Göran Greider talar om ett krismedvetande från vänster. Det är viktigt att vi inte definierar tillväxt enbart som ökad privat konsumtion. Den djupa krisen aktualiserar ett vägval: offentlig eller privat tillväxt. Det som orsakade mycket av dagens kris var den länge lönsamma kreditgivningen till privat konsumtion: Ägarsamhället som norm. Det gäller att stoppa urholkningen av det offentliga och alltså låta tillväxten ske där. "När staten får en mer aktiv roll ökar möjligheten att demokratiskt styra samhället mot hållbar utveckling. Keynes banar väg för de gröna omställningar som kräver så enorma investeringar att det privata aldrig klarar det". En annan aspekt av detta är att privat tillväxt hamnar huvudsakligen i de rikas fickor. Tillväxt inom offentlig sektor kommer oavkortat alla medborgare till del - vinst täcker in offentliga utgifter och service ökar bekvämligheten.
Äntligen insikt
Därför ler Göran Greider säger han. Och jag med honom. Naturligtvis är leendet något stelnat av att så många människor fått svårigheter genom det marknadsliberala girighetstänkandet. Men på lång sikt vinner även enskilda människor på att Keynes återigen är huvudfigur framför högerns och marknadsliberalismens Milton Friedman. En ny amerikansk president redo att satsa 850 miljarder dollar i ett stimulanspaket. Och i alla länder tvingas de politiska ledningarna - även högerregeringarna som i Sverige - att använda offentliga medel för lindra vågdalarna.
Även socialdemokratin har en hel del att fundera på
Dessutom börjar Obamas insikt sprida sig, nämligen att visst skall vi ha ett fritt näringsliv men som lagstiftare måste vi vara beredda att sätta gränser och inte som stat vara rädda för att ingripa när friheten missbrukas. Jag tror att just inom socialdemokratin är det dags för en rejäl omredigering av tänkandet. Hur är det med budgettak och annat spännande tankegods? Detta måste också få konsekvenser för vårt agerande inom bl.a. Europaunionen som i vart fall när det gäller fördragstext är en skapelse som öppnar vägen för en okontrollerad råkapitalism med den fria rörligheten som missbrukat slagord.
måndag 26 januari 2009
Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?
Desperat sorg över hur människor beter sig
Jag anser att Israel som självständig stat har rätt att försvara sig på ett adekvat sätt. Jag anser att den lagligt utsedda regeringen har rätt att styra Gaza, rätt till öppna gränser mot omvärlden och tycker att blockad i syfte att strypa ett lands ekonomiska liv är en fientlig handling. Jag gråter när jag ser de hemska bilderna från civilas lidanden i Gaza och all förstörelse. Jag förstår inte hur de ledare är navlade som beordrar raketbeskjutning från bostäder och skolor och alltså gör civila mål till militära. Och jag förstår inte militärer som skjuter med moderna förstörelsevapen in i tätbebyggda bostadskvarter.
Strider mot all humanism
Är det ingen mer än jag som delar den desperata sorg över hur människor beter sig utan att kunna ta ställning? I detta virrvarr vägrar jag att på lösa grunder eller enkla slutledningar döma i ansvarsfrågan. Och jag skulle tro att ansvarsbedöningen utmynnar i flera svar...Dessutom så anser jag uttrycket öga för öga innefattar ett förhållningssätt som strider mot all humanism. Dessutom leder det till fortsatt krig.
Skall vi ha fred eller vad ..?
Därför vägrar jag att verka för suspension av handelsavtal och bojkotter och tycker det är skrämmande att antidemokratiska medel t.o.m. begagnas i Sverige mot vänner av olika sidor i konflikten i Mellersta Östern. Att här i Sverige hindra andra från att genomföra lagliga demonstrationer, kasta flaskor och skjuta raketer vad är det för stil. Eller ännu värre bränna moskéer eller synagogor. Vad är det för nazistfasoner som man ägnar sig åt. Är det inte dags för ett allvarligt samtal om var gränserna går i en demokrati. Skall vi arbeta för fred? Eller skall som i Nazityskland fascistiska ungdomar få föra ett gatans straffkommando mot oliktänkande.
Demonstration mot allt ömsesidigt våld
Därför vill jag i dag inte gå i en demonstration där jag riskerar att hamna bakom Hamas gröna flagg och anti-israeliska slagord och solidarisera mig med raketbeskjutning av Israel. Därför vill jag inte demonstrera under den blåvita davidsstjärnan för vad kallas Israels rätt till självförsvar och därmed solidarisera mig med vad på cyniskt språk kallats "övervåld" och blockad av Gaza. Däremot skulle jag vilja gå i en demonstration mot allt ömsesidigt våld för fredssamtal, fredsarbete och naturligtvis en undersökning av brott mot krigets lagar eller annan internationell rätt. Men en sådan juste demonstration har jag ännu inte sett uppropet till.
Jag anser att Israel som självständig stat har rätt att försvara sig på ett adekvat sätt. Jag anser att den lagligt utsedda regeringen har rätt att styra Gaza, rätt till öppna gränser mot omvärlden och tycker att blockad i syfte att strypa ett lands ekonomiska liv är en fientlig handling. Jag gråter när jag ser de hemska bilderna från civilas lidanden i Gaza och all förstörelse. Jag förstår inte hur de ledare är navlade som beordrar raketbeskjutning från bostäder och skolor och alltså gör civila mål till militära. Och jag förstår inte militärer som skjuter med moderna förstörelsevapen in i tätbebyggda bostadskvarter.
Strider mot all humanism
Är det ingen mer än jag som delar den desperata sorg över hur människor beter sig utan att kunna ta ställning? I detta virrvarr vägrar jag att på lösa grunder eller enkla slutledningar döma i ansvarsfrågan. Och jag skulle tro att ansvarsbedöningen utmynnar i flera svar...Dessutom så anser jag uttrycket öga för öga innefattar ett förhållningssätt som strider mot all humanism. Dessutom leder det till fortsatt krig.
Skall vi ha fred eller vad ..?
Därför vägrar jag att verka för suspension av handelsavtal och bojkotter och tycker det är skrämmande att antidemokratiska medel t.o.m. begagnas i Sverige mot vänner av olika sidor i konflikten i Mellersta Östern. Att här i Sverige hindra andra från att genomföra lagliga demonstrationer, kasta flaskor och skjuta raketer vad är det för stil. Eller ännu värre bränna moskéer eller synagogor. Vad är det för nazistfasoner som man ägnar sig åt. Är det inte dags för ett allvarligt samtal om var gränserna går i en demokrati. Skall vi arbeta för fred? Eller skall som i Nazityskland fascistiska ungdomar få föra ett gatans straffkommando mot oliktänkande.
Demonstration mot allt ömsesidigt våld
Därför vill jag i dag inte gå i en demonstration där jag riskerar att hamna bakom Hamas gröna flagg och anti-israeliska slagord och solidarisera mig med raketbeskjutning av Israel. Därför vill jag inte demonstrera under den blåvita davidsstjärnan för vad kallas Israels rätt till självförsvar och därmed solidarisera mig med vad på cyniskt språk kallats "övervåld" och blockad av Gaza. Däremot skulle jag vilja gå i en demonstration mot allt ömsesidigt våld för fredssamtal, fredsarbete och naturligtvis en undersökning av brott mot krigets lagar eller annan internationell rätt. Men en sådan juste demonstration har jag ännu inte sett uppropet till.
Obamas Change and Hope - "skandalöst dålig mediabevakning".
"skandalöst dålig mediabevakning"
Orden är journalisten Elisabeth Höglunds i dagens Agenda. Man har under hela kampanjen köpt allt som Obama framfört och fört ut det till läsare/åhörare. Alltså precis samma agerande som utmärkte hela den borgerliga pressen vid alliansens valkampanj och framgång 2006. När Obama valdes var också
svenska dagstidningar övervägande positiva och skildrade dessutom människors glädje över den nye presidenten Barack Obama. SvTs Washington korrespondent summerade: Folk, journalister och kommentatorer är helt enkelt lättade av att äventyret Bush är avslutat.
"Nya presidenten har fått sitt första betyg: Godkänd"
Det skriver Staffan Erfors i Expressen 25/1 efter 4-5 dagar i ämbete medan Lisa Marklund skriver om sin idol och hjälte "Snart är Obamas smekmånad över": Barack Obama är vår tids hjälte. Tänk, om det kunde få fortsätta så.Tänk, om amerikanerna faktiskt lyssnade på vad han sa under sitt installationstal och tog honom på orden: om de förstod att USA:s frälsning inte hänger på honom, utan på dem själva.Den chansen är tämligen obefintlig. Det är bara en tidsfråga innan "yes, we can" har förvandlats till "no, you couldn't"...Fördömandet väntar runt hörnet, oavsett vad administrationen Obama gör eller säger. Alla former av upplevd besvikelse kommer att falla tillbaka på mannen som lovade att det här skulle ordna sig, bara man röstade på honom.
"Världen i Vita huset"
Tidningarnas kostymvariant DN låter Niklas Ekdal skriva ledaren 25/1: Installationstalet visade Barack Obamas perfekta gehör. Markeringarna mot Bushadministrationen var precis så tydliga som situationen krävde, men utan politiska övertoner. Ingen kunde undgå allvaret i de ekonomiska utmaningarna, eller USA:s återfunna vilja att samspela med andra för att göra världen bättre. Obama sade de rätta sakerna, med just det darr på rösten som bara han kan få till.Än så länge kan alla projicera sina skilda förväntningar på denne unike man. En radikal frälsare som ska förändra allt, så att allt ska förbli sig likt...Många åkallar Franklin D Roosevelts New Deal från 1930-talet eller Lyndon B Johnsons Great Society från 1960-talet. De var ledare som skrev om det sociala kontraktet, och omdefinierade betydelsen av begreppet medborgarskap. Barack Obama har redan gjort något liknande, enbart i kraft av sitt exempel. Nu gäller det bara att regera i verkligheten också...
Injektion i ekonomin med 825 miljarder dollar
...Detta är ett högt spel, eftersom det var skuldsättning som skapade krisen från början. USA tar en sista stadig whisky på krita, innan nationen lovar att lägga av med supandet...Den som lever får se. Det enda säkra för dagen är att Obamas popularitet från och med nu bara kan gå åt ett håll, det vill säga neråt... Om ett år kommer Barack Obama att vara lika belägrad och ifrågasatt som Bill Clinton vid motsvarande tidpunkt - allt annat blir en stor överraskning. Men detta hindrar ju inte att man kan njuta av ett historiskt ögonblick så länge det varar. Så långt Ekdal.
Det otänkbara har inte bara blivit tänkbart- utan verklighet
Även bonniersystern Sydsvenskan finns med genom Per T. Ohlsson 25/1 under rubriken "En dag i Washington" Frågan är om luften i Washington någonsin har varit så laddad av symbolik som denna tisdag. Installationsceremonin ägde rum på Capitoliums trappor. De byggdes av slavar. Obama svor eden på en bibel som använts av Abraham Lincoln, presidenten som befriade slavarna. Från podiet kunde han blicka bort mot Lincoln Memorial och platsen för Martin Luther Kings ”I have a dream” 1963. På hedersplats satt ett antal speciellt inbjudna herrar: de sista bland The Tuskegee Airmen, det mytomspunna svarta flygförband som liksom på nåder fick slåss mot nazismen i en tid då den amerikanska krigsmakten var segregerad... Ja, installationen av Barack Obama var sannerligen ett både euforiskt och värdigt ögonblick: världens mäktigaste nation bröt med sitt förflutna... Barack Obama har kvaliteter som kan göra honom till en stor ledare. Om det verkligen blir så får framtiden utvisa. Men detta står redan klart: I tisdags fullbordades en fredlig omvälvning. Vad som förut var otänkbart har inte bara blivit tänkbart. Det har blivit verklighet.
Naturliga brasklappar
Det är inte särskilt märkligt att dessa journalister skaffar sig brasklappar. Eftersom man ju inte vill bli beslagen med att att ha trott på något som inte höll. Men jag återkommer till Elisabeth Höglunds kommentar (och till erfarenheterna av den samlade borgerliga pressen inför valet 2006 såsom pr-stinna valbroschyrer för alliansen). De som ovan uttalat sig är ju erkända journalister och de skriver faktiskt på samma sätt som enkla iakttagare av ett skeende som det mycket väl är tillåtet att gripas av; på mig själv rann tårarna när Obama höll segertalet och när jag följde installationen.
Vad har vi journalister till egentligen?
Per T. Ohlsson är faktiskt den ende som föredömligt angett källor för sitt resonemang. Men ingen har tydligen gått in på Obamas hemsida där det drösar av material. En del av framgången var ju just hans enorma kommunikation med väljarna runt i Amerika. Obama-Biden har en blogg http://www.barackobama.com/issues/, där program för många sidor av det amerikanska samhället finns från ekonomi via healthcare och Irak till urban policy. Det fanns också en hemsida för The president elect, vilken nu ersatts med veckobrev från vita huset http://www.whitehouse.gov/. Allt finns alltså på pränt. Men precis som alliansens valplattform så granskades inte ObamaBiden journalisterna nöjer sig med slagorden och stämningarna. Journalisterna som skulle ge oss informationen nöjde sig med att dela vår glädje över Buscherans slut men sumpade att ge oss underlag för att bedöma framtiden. T.o.m. nu när valkampsröken lagt sig så orkar de som skall ge oss information inte tränga ljupare in i det politiska skeendet än kvasipsykologiska floskler om att nu vänder det i alla fall nedåt. Man kan verkligen fråga sig vad har vi journalister till egentligen?
Orden är journalisten Elisabeth Höglunds i dagens Agenda. Man har under hela kampanjen köpt allt som Obama framfört och fört ut det till läsare/åhörare. Alltså precis samma agerande som utmärkte hela den borgerliga pressen vid alliansens valkampanj och framgång 2006. När Obama valdes var också
svenska dagstidningar övervägande positiva och skildrade dessutom människors glädje över den nye presidenten Barack Obama. SvTs Washington korrespondent summerade: Folk, journalister och kommentatorer är helt enkelt lättade av att äventyret Bush är avslutat.
"Nya presidenten har fått sitt första betyg: Godkänd"
Det skriver Staffan Erfors i Expressen 25/1 efter 4-5 dagar i ämbete medan Lisa Marklund skriver om sin idol och hjälte "Snart är Obamas smekmånad över": Barack Obama är vår tids hjälte. Tänk, om det kunde få fortsätta så.Tänk, om amerikanerna faktiskt lyssnade på vad han sa under sitt installationstal och tog honom på orden: om de förstod att USA:s frälsning inte hänger på honom, utan på dem själva.Den chansen är tämligen obefintlig. Det är bara en tidsfråga innan "yes, we can" har förvandlats till "no, you couldn't"...Fördömandet väntar runt hörnet, oavsett vad administrationen Obama gör eller säger. Alla former av upplevd besvikelse kommer att falla tillbaka på mannen som lovade att det här skulle ordna sig, bara man röstade på honom.
"Världen i Vita huset"
Tidningarnas kostymvariant DN låter Niklas Ekdal skriva ledaren 25/1: Installationstalet visade Barack Obamas perfekta gehör. Markeringarna mot Bushadministrationen var precis så tydliga som situationen krävde, men utan politiska övertoner. Ingen kunde undgå allvaret i de ekonomiska utmaningarna, eller USA:s återfunna vilja att samspela med andra för att göra världen bättre. Obama sade de rätta sakerna, med just det darr på rösten som bara han kan få till.Än så länge kan alla projicera sina skilda förväntningar på denne unike man. En radikal frälsare som ska förändra allt, så att allt ska förbli sig likt...Många åkallar Franklin D Roosevelts New Deal från 1930-talet eller Lyndon B Johnsons Great Society från 1960-talet. De var ledare som skrev om det sociala kontraktet, och omdefinierade betydelsen av begreppet medborgarskap. Barack Obama har redan gjort något liknande, enbart i kraft av sitt exempel. Nu gäller det bara att regera i verkligheten också...
Injektion i ekonomin med 825 miljarder dollar
...Detta är ett högt spel, eftersom det var skuldsättning som skapade krisen från början. USA tar en sista stadig whisky på krita, innan nationen lovar att lägga av med supandet...Den som lever får se. Det enda säkra för dagen är att Obamas popularitet från och med nu bara kan gå åt ett håll, det vill säga neråt... Om ett år kommer Barack Obama att vara lika belägrad och ifrågasatt som Bill Clinton vid motsvarande tidpunkt - allt annat blir en stor överraskning. Men detta hindrar ju inte att man kan njuta av ett historiskt ögonblick så länge det varar. Så långt Ekdal.
Det otänkbara har inte bara blivit tänkbart- utan verklighet
Även bonniersystern Sydsvenskan finns med genom Per T. Ohlsson 25/1 under rubriken "En dag i Washington" Frågan är om luften i Washington någonsin har varit så laddad av symbolik som denna tisdag. Installationsceremonin ägde rum på Capitoliums trappor. De byggdes av slavar. Obama svor eden på en bibel som använts av Abraham Lincoln, presidenten som befriade slavarna. Från podiet kunde han blicka bort mot Lincoln Memorial och platsen för Martin Luther Kings ”I have a dream” 1963. På hedersplats satt ett antal speciellt inbjudna herrar: de sista bland The Tuskegee Airmen, det mytomspunna svarta flygförband som liksom på nåder fick slåss mot nazismen i en tid då den amerikanska krigsmakten var segregerad... Ja, installationen av Barack Obama var sannerligen ett både euforiskt och värdigt ögonblick: världens mäktigaste nation bröt med sitt förflutna... Barack Obama har kvaliteter som kan göra honom till en stor ledare. Om det verkligen blir så får framtiden utvisa. Men detta står redan klart: I tisdags fullbordades en fredlig omvälvning. Vad som förut var otänkbart har inte bara blivit tänkbart. Det har blivit verklighet.
Naturliga brasklappar
Det är inte särskilt märkligt att dessa journalister skaffar sig brasklappar. Eftersom man ju inte vill bli beslagen med att att ha trott på något som inte höll. Men jag återkommer till Elisabeth Höglunds kommentar (och till erfarenheterna av den samlade borgerliga pressen inför valet 2006 såsom pr-stinna valbroschyrer för alliansen). De som ovan uttalat sig är ju erkända journalister och de skriver faktiskt på samma sätt som enkla iakttagare av ett skeende som det mycket väl är tillåtet att gripas av; på mig själv rann tårarna när Obama höll segertalet och när jag följde installationen.
Vad har vi journalister till egentligen?
Per T. Ohlsson är faktiskt den ende som föredömligt angett källor för sitt resonemang. Men ingen har tydligen gått in på Obamas hemsida där det drösar av material. En del av framgången var ju just hans enorma kommunikation med väljarna runt i Amerika. Obama-Biden har en blogg http://www.barackobama.com/issues/, där program för många sidor av det amerikanska samhället finns från ekonomi via healthcare och Irak till urban policy. Det fanns också en hemsida för The president elect, vilken nu ersatts med veckobrev från vita huset http://www.whitehouse.gov/. Allt finns alltså på pränt. Men precis som alliansens valplattform så granskades inte ObamaBiden journalisterna nöjer sig med slagorden och stämningarna. Journalisterna som skulle ge oss informationen nöjde sig med att dela vår glädje över Buscherans slut men sumpade att ge oss underlag för att bedöma framtiden. T.o.m. nu när valkampsröken lagt sig så orkar de som skall ge oss information inte tränga ljupare in i det politiska skeendet än kvasipsykologiska floskler om att nu vänder det i alla fall nedåt. Man kan verkligen fråga sig vad har vi journalister till egentligen?
söndag 25 januari 2009
Sjukhusvård och omsorg eller sänkta skatter?
Som medborgare kan man fråga sig vad händer om jag blir allvarligt sjuk?
Köerna för vård och omsorg växer och samtidigt publicerar DN i lördags en artikel om att landstingen från norr till söder måste spara ca 3,5 miljarder och varsel hänger på ca 2000 befattningshavare inom vården. En sjuksköterska i Örnsköldsvik säger det uppenbara i artikelkommentar: "vårdkvaliteten kommer att sjunka betydligt". Detta måste vara ett understatement för en situation som börjar bli katastrofal.
Sjukvården går på knäna och tyvingas ändå inskränka
Samtidigt ökar i nyhetsflödet uppgifter om felbehandlingar och vägrad vård. Bl.a. i Stockholm tar man inte emot remisser på vissa sjukhus eftersom man då har att iaktta en vårdgaranti som man inte har med nedskärningarna resurser till. I Lund har onkologiska kliniken fått akut sparkrav på 25 miljoner vilket medfört idiotstopp för verksamheten med undersökning och diagnosticering av cansersjukdomar. På många sjukhus tvingas man stänga hela avdelningar, säga upp vikarier och varsla personal.
Ja, vad händer egentligen om jag blir sjuk?
Regeringen kommer med det glättiga budskapet att det blir inget tillskott för kommuner och landsting. Göran Hägglund bidrar med tanken: egentligen finns pengar men det gäller för de vårdansvariga att förvalta dem bättre så ordnar det sig. Så svaret på frågan är att det gäller att hålla sig frisk och inte bli gammal.
Jobbavdraget är väl bra och då räcker det inte till sjukvård och service.
Högerregeringen har inga pengar att bistå sjukvård och omsorg. Men man har ju sänkt skatterna för de som är friska och har ett säkert arbete. Just det man väljer att smörja de som har det hyfsat bra och hoppas på att de inte tänker tanken: men också jag kan bli sjukvård eller behöva omsorg. Det är faktiskt ett val som de som har den politiska makten gör. Men också väljarna...
Sänkt skatt eller sjukvård?
Så den fråga man vill ställa till väljarna är: vad väljer du sänkt skatt eller bra sjukvård och omsorg? Redan nu är situationen sådan att det inte finns några marginaler utan personalen får jobba för högtryck på en nivå som inte är hälsosam i längden. Frågan är också viktig för framtiden, ty väljer vi försämringar i sjukvården med stora personaluppsägningar så cementerar vi det dåliga läget även för tiden efter lågkonjunkturen eftersom kunnig personal söker andra arbeten och också lämnar sina kunskapsområden.
Vi måste bli av med högerregeringen!
Köerna för vård och omsorg växer och samtidigt publicerar DN i lördags en artikel om att landstingen från norr till söder måste spara ca 3,5 miljarder och varsel hänger på ca 2000 befattningshavare inom vården. En sjuksköterska i Örnsköldsvik säger det uppenbara i artikelkommentar: "vårdkvaliteten kommer att sjunka betydligt". Detta måste vara ett understatement för en situation som börjar bli katastrofal.
Sjukvården går på knäna och tyvingas ändå inskränka
Samtidigt ökar i nyhetsflödet uppgifter om felbehandlingar och vägrad vård. Bl.a. i Stockholm tar man inte emot remisser på vissa sjukhus eftersom man då har att iaktta en vårdgaranti som man inte har med nedskärningarna resurser till. I Lund har onkologiska kliniken fått akut sparkrav på 25 miljoner vilket medfört idiotstopp för verksamheten med undersökning och diagnosticering av cansersjukdomar. På många sjukhus tvingas man stänga hela avdelningar, säga upp vikarier och varsla personal.
Ja, vad händer egentligen om jag blir sjuk?
Regeringen kommer med det glättiga budskapet att det blir inget tillskott för kommuner och landsting. Göran Hägglund bidrar med tanken: egentligen finns pengar men det gäller för de vårdansvariga att förvalta dem bättre så ordnar det sig. Så svaret på frågan är att det gäller att hålla sig frisk och inte bli gammal.
Jobbavdraget är väl bra och då räcker det inte till sjukvård och service.
Högerregeringen har inga pengar att bistå sjukvård och omsorg. Men man har ju sänkt skatterna för de som är friska och har ett säkert arbete. Just det man väljer att smörja de som har det hyfsat bra och hoppas på att de inte tänker tanken: men också jag kan bli sjukvård eller behöva omsorg. Det är faktiskt ett val som de som har den politiska makten gör. Men också väljarna...
Sänkt skatt eller sjukvård?
Så den fråga man vill ställa till väljarna är: vad väljer du sänkt skatt eller bra sjukvård och omsorg? Redan nu är situationen sådan att det inte finns några marginaler utan personalen får jobba för högtryck på en nivå som inte är hälsosam i längden. Frågan är också viktig för framtiden, ty väljer vi försämringar i sjukvården med stora personaluppsägningar så cementerar vi det dåliga läget även för tiden efter lågkonjunkturen eftersom kunnig personal söker andra arbeten och också lämnar sina kunskapsområden.
Vi måste bli av med högerregeringen!
onsdag 21 januari 2009
Borgerliga medias smutsiga kampanj utan spår av bevis.
Inlaga till en kär väninnas försvar
Naturligtvis är det pikant med en bok om det inre maktspelet kring Göran Persson. Och man förstår att Eva Franchell fått en bra förläggare att publicera hennes alster. Men härifrån till att journalistgamarna på de borgerliga tidningarna skall använda hennes spekulationer och förmodanden till att slita inälvorna ur både Persson och Bodström borde det finnas en gräns, nämligen medias förmodade strävan efter att skildra sanningen. Jag menar nu inte att det bara finns en sanning, som inte skulle finnas i Franchells bok. Men det borde finnas tillstymmelse till bevis innan grava anklagelser riktas mot någon levande eller död. Och då är ju faktiskt Eva Franchells bok en inlaga till en kär väninnas försvar.
Man frågar efter bevis
Agenda presenterade vid veckoslutet Eva Franchell, pressekreterare och nära vän till Anna Lindh som var med på NK när när hon knivhöggs till död och som skrivit boken till som hon själv sa väninnnan Annas försvar "mot svartmålningen av henne". Agenda talar om "det hårda maktspelet i Rosenbad under statsminister Göran Perssons tid. Om ansvar, skuld och vad som egentligen hände". Intervjun kommenterades av Göran Greider med att det skulle vara intressant att ta del av bevisen men SvDs ledarskribent Maria Abrahamsson spann vidare på temat att Göran Persson skuldbelagt Anna Lind och Bodström ljugit om sin medverkan.
Politiska soppa på tre spikar
Utan några som helst bevis fortsätter Maria Abrahamsson i SvD 21 jan underrubriken "Bodströms förklaringar är inte trovärdiga - Anna Lindh, Maktspel och skuldbeläggning". Hon kokar sin politiska soppa på tre spikar:
* Bodströms förnekande av CIAs inblandning är enligt Abrahamssomns subjektiva uppfattning inte trårdig
* Säpos dåvarande chef Jan Danielsson fick inte silkessnöret med anledning av affären med de två egyptierna
* Anna Lindh anförtror sin väninna Eva Franchell: ”De är ute efter mig. Det fattar jag väl. Det går åt helvete och jag får skulden”
Kastar skit medvetet
Trots alltså denna fullständiga brist på konkreta bevis utan tillstymmelse till annat än spekulationer så dras alltså både Bodström och Persson i smutsen. Denna brist på bevis är Maria Abrahamsson visserligen medveten om: "Man sträckläser Eva Franchells "Väninnan, Rapport från Rosenbad" (Bonniers). Allt är inte självupplevt utan boken bygger delvis på känt stoff och författarens egna slutsatser." Men detta avspeglar inte på något sätt i hennes text. Kan något utnyttjas för att kasta skit på socialdemokratin så är alltså Maria Abrahamsson först i kön.
Sydsvenskan fortsätter ljugandet
Under Opinion skriver i SvDs borgerliga systertidning Sydsvenskan journalisten Åse Andreasson med hänvisning till Eva Franchells bok: "Bodström visste. Persson visste. Utrikesminister Anna Lindh har orättvist fått bära skulden för att två egyptier 2001 under förnedrande former avvisades... KU kan gott åter försöka klämma Bodström på sanningen. Och Göran Persson (S) får inte fortsätta att glida undan... ett alltför välbekant mönster... skjuta över ansvaret... är inte särskilt vackert, särskilt mot en mördad vän och partikamrat som inte kan försvar sig..." (hänvisning till nätet finns inte)
Borgerliga pressens signum: fabricering av anklagelser
Allt utan tillstymmelse till bevis. Nog måste man säga att man hädar mot varje bestämmelse i pressetiska regler. Och dessa fabriceringar av anklagelser mot meningsmotståndare är tydligen den borgerliga pressens signum.
Försöker skyla över medialt misslyckande
Dessutom blottlägger man på detta sätt något som aldrig berörs, nämligen journalisternas eget misslyckande. Om det nu vore så att det finns minsta bevis för Eva Franchells påståenden finns så undrar man varför inte journalisterna lyckats spåra upp detta tidigare, alltså när KU-förhören om de två egyptiernas utvisning var aktuell. I så fall är det skandal hur dåligt media fungerar. Det går alltså an att på fabricerade antaganden komma med massa grova anklagelser men att leta fram fakta det är man för lat till. Att de inte skäms!?
Naturligtvis är det pikant med en bok om det inre maktspelet kring Göran Persson. Och man förstår att Eva Franchell fått en bra förläggare att publicera hennes alster. Men härifrån till att journalistgamarna på de borgerliga tidningarna skall använda hennes spekulationer och förmodanden till att slita inälvorna ur både Persson och Bodström borde det finnas en gräns, nämligen medias förmodade strävan efter att skildra sanningen. Jag menar nu inte att det bara finns en sanning, som inte skulle finnas i Franchells bok. Men det borde finnas tillstymmelse till bevis innan grava anklagelser riktas mot någon levande eller död. Och då är ju faktiskt Eva Franchells bok en inlaga till en kär väninnas försvar.
Man frågar efter bevis
Agenda presenterade vid veckoslutet Eva Franchell, pressekreterare och nära vän till Anna Lindh som var med på NK när när hon knivhöggs till död och som skrivit boken till som hon själv sa väninnnan Annas försvar "mot svartmålningen av henne". Agenda talar om "det hårda maktspelet i Rosenbad under statsminister Göran Perssons tid. Om ansvar, skuld och vad som egentligen hände". Intervjun kommenterades av Göran Greider med att det skulle vara intressant att ta del av bevisen men SvDs ledarskribent Maria Abrahamsson spann vidare på temat att Göran Persson skuldbelagt Anna Lind och Bodström ljugit om sin medverkan.
Politiska soppa på tre spikar
Utan några som helst bevis fortsätter Maria Abrahamsson i SvD 21 jan underrubriken "Bodströms förklaringar är inte trovärdiga - Anna Lindh, Maktspel och skuldbeläggning". Hon kokar sin politiska soppa på tre spikar:
* Bodströms förnekande av CIAs inblandning är enligt Abrahamssomns subjektiva uppfattning inte trårdig
* Säpos dåvarande chef Jan Danielsson fick inte silkessnöret med anledning av affären med de två egyptierna
* Anna Lindh anförtror sin väninna Eva Franchell: ”De är ute efter mig. Det fattar jag väl. Det går åt helvete och jag får skulden”
Kastar skit medvetet
Trots alltså denna fullständiga brist på konkreta bevis utan tillstymmelse till annat än spekulationer så dras alltså både Bodström och Persson i smutsen. Denna brist på bevis är Maria Abrahamsson visserligen medveten om: "Man sträckläser Eva Franchells "Väninnan, Rapport från Rosenbad" (Bonniers). Allt är inte självupplevt utan boken bygger delvis på känt stoff och författarens egna slutsatser." Men detta avspeglar inte på något sätt i hennes text. Kan något utnyttjas för att kasta skit på socialdemokratin så är alltså Maria Abrahamsson först i kön.
Sydsvenskan fortsätter ljugandet
Under Opinion skriver i SvDs borgerliga systertidning Sydsvenskan journalisten Åse Andreasson med hänvisning till Eva Franchells bok: "Bodström visste. Persson visste. Utrikesminister Anna Lindh har orättvist fått bära skulden för att två egyptier 2001 under förnedrande former avvisades... KU kan gott åter försöka klämma Bodström på sanningen. Och Göran Persson (S) får inte fortsätta att glida undan... ett alltför välbekant mönster... skjuta över ansvaret... är inte särskilt vackert, särskilt mot en mördad vän och partikamrat som inte kan försvar sig..." (hänvisning till nätet finns inte)
Borgerliga pressens signum: fabricering av anklagelser
Allt utan tillstymmelse till bevis. Nog måste man säga att man hädar mot varje bestämmelse i pressetiska regler. Och dessa fabriceringar av anklagelser mot meningsmotståndare är tydligen den borgerliga pressens signum.
Försöker skyla över medialt misslyckande
Dessutom blottlägger man på detta sätt något som aldrig berörs, nämligen journalisternas eget misslyckande. Om det nu vore så att det finns minsta bevis för Eva Franchells påståenden finns så undrar man varför inte journalisterna lyckats spåra upp detta tidigare, alltså när KU-förhören om de två egyptiernas utvisning var aktuell. I så fall är det skandal hur dåligt media fungerar. Det går alltså an att på fabricerade antaganden komma med massa grova anklagelser men att leta fram fakta det är man för lat till. Att de inte skäms!?
söndag 18 januari 2009
Public Service: EG-domaren Pernilla Lind i bara mässingen.
Programmet anonserades
Pernilla Lindh är svensk domare i EG-domstolen i Luxemburg. Efter flera kontroversiella domslut rasar fackföreningar mot domstolens jurister och hävdar att de sätter marknadens intressen före fackliga rättigheter. Domstolen kommer att avveckla den svenska kollektivavtalsmodellen, varnar kritikerna och beskyller domstolen för att bedriva politik. Intervjun finns att lyssna på SR Ekots hemsida.
Nästan vanlig.
Eller rättare den skicklige Tomas Ramberg lyckades undert Ekots lördagsintervju tränga in i Pernilla Linds föreställningsvärld så att hon rätt var det var framträdde i bara peruken och domarkåpan. Det gav en bild av moderaten, makt- och överklassmänniskan med värderingar långt bortom oss vanliga EU-medborgare. Visserligen nästan som vi andra med drygt 100.000 i månaden så gott som skattefritt och boende i en lyxlägenhet för 35.000 i månaden.
EG-domstolen opolitisk?
Först efter betänketid kunde hon medge att EG-domstolen är en maktfaktor, men absolut inte en politisk sådan. Domstolen tolkar nämligen bara reglerna som medlemsstaterna själva kommit överens om. Sedan är det en annan sak att lagkällorna som skall tolkas är så fragmentariska att domstolen själv måste fylla ut texten för att gestalta EG-rätten. Själv skulle jag vilja likna EG-rätten vid kapitelrubrikerna i en vanlig svensk lagtext medan alla paragrafers mer substansiella innehåll saknas. Därför är det rimligare att säga att domstolen skriver i stort sett EG-rättens innehåll själv samtidigt som man avgör de olika målen.
EG-domstolen vidgar sitt "existensområde" enligt tidigare domare
Pernilla Lind har naturligtvis rätt i att EG-domstolen enligt fördraget bara skall ska se till att EU:s lagar och också medlemsländernas lagar stämmer överens med EU:s grundfördrag. Domstolen kan också lösa tvister mellan EU och medlemsländer. Men i praktiken har domstolen enligt Linds företrädare som domare Stig von Bahr inte varit rädd att tolka innebörden i EG-rätten utöver ordalydelsen, varigenom man vidgat sitt existensområde långt utöver vad som avsågs med fördraget. En tidigare domare i EG-domstolen Hans Ragnemalm uttryckte saken så här "EUs fördragstexter är resultatet av politiska kompromisser och de är till sin natur ofullständiga med stora tolkningsutrymmen... Fördragen måste därför fyllas med juridiska preciseringar som blir lagstiftning". Pernilla Lind har dessutom sjäv i en intervju i Jusektidningen talat om att en del texter är så gamla att de måste moderniseras av domstolen vid tillämpningen.
EG-domstolen är alltså ett rent politiskt organ
Eftersom man inte bara tolkar lagen utan s.a.s. stiftar sin egen lag som man tillämpar handlar det om politik. Ett typiskt exempel på detta är Laval-målet. I Lavalmålet skulle hållbarheten av den svenska modellen prövas. Alla (utom Svenskt Näringsliv) var övertygade om att att modellen skulle stå sig m.h.t. till de försäkringar som den dåvarande arbetsmarknadsministern Börje
Hörnlund fick av kommissionen vid ansökningstillfället när det gällde förhållandet mellan den svenska arbetsmarknadsmodellen och EU. Kommissionen svarade att det svenska systemet fullt ut gick att samordna med det europeiska, ja till och med kunde tjäna som god förebild, och att någon anpassning av det svenska systemet således inte erfordrades. Inte heller kunde någon räkna med att EG-domstolen skulle tolka utstationeringsdirektivet inte bara som ett golv, vilket de politiska instanserna avsett, utan även som ett tak. Laval var alltså ett typiskt exempel på EG-domstolens självtagna politiska lagstiftningsmakt.
"Klåfingrighet" - förmodligen gäller det otolererbara fördragsbrott
Pernilla Lind var irriterad över att man talade om om EG-juristernas klåfingrighet. Hon drog i intervjun själv upp parallellen med att man ju inte säger något otrevligt till kungen utan i vördnad talar till honom som "Ers Majestät". Det var nog en och annan åhörare som tog sig för pannan när hon på detta indirekta sätt påkallade litet mer av kunglig glans kring sitt värv i Luxemburg. Nu blir faktiskt jag också irriterad över att EG-domstolens maktambitioner beskrivs som "klåfingrighet". Jag menar att det handlar om brott mot fördragets förutsättningar när man på detta sätt tillväller sig mer och mer makt. Det är svagt att de politiska instanserna ännu inte skapat gräns för domstolens intrång på områden där den fördrags- och förnuftsmässigt inte har något att göra.
Sätt gränser för både domstolen och EU
Det finns ett flertal områden där EU är en stor vinst exempelvis på klimatområdet och när det gäller brottsbekämpning. EU skulle också kunna spela en roll för att motverka kapitalets internationella makt. Men det finns andra fält där EU inte har att göra och det gäller exempelvis hur vi ordnar vår alkoholpolitik eller spelande eller bestämmer arbetstider för jourtjänst el. likn. storlek på kobåsen eller jordgubbars utseende eller gurkors böjning. Det måste sättas en klar gräns för att medlemsstaerna själva skall få bestämma en rad saker, särskilt om detta anknyter till lokala förhållande eller som alkholproblem ger hälsokostnader. De krystade tolkningar som gör att domstolen faktiskt kan ändra i fattade politiska beslut i Sverige med anknytning till våra lokala förhållanden underminerar hela EU-bygget och respekten för dess instanser. Eu skall ha det övergripande och vi medborgare skall själva hantera allt lokalt; även exempelvis upphandling där lokala intressen kan vara annorlunda än Lindsk-europeisk juriströra.
Rättighetskatalogen ett pikant inslag.
Som vi på s-info känner till så lovade Jan Andersson, Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg med stöd av Urban Ahlin att fackliga rättigheter var garanterade med nymodigheten i Lissabonfördraget, nämligen "den lagligt bindande" Rättighetsstadgan. Vad man då undanhöll var att det redan under Nice förekom i stora drag samma rättighetskatalog. Pernilla Lind försäkrade nu att domstolen i en rad fall redan tidigare hänvisat till bestämmelserna i Rättighetskatalogen, varför Lissabonfördraget i denna del inte innefattade någon nyordning. Dessutom hade hon godheten att i tidigare intervju upplysa att rättigjheterna precis som i Laval-målet faller som käglor vid träff med de fria rörligheterna bl.a. för kapital. Som jag påpekat i en rad bloggar ända sedan våren 2008 bekräftas Pernilla Linds uppgifter i denna del av Rättighetsstadgans bestämmelser. Hon uppgav att Jan Andersson såsom lagstiftare skrivit brev till henne om detta men fått svar på tal.
Nominering av domare
Hon kunde inte se någon fördel med ett nomineringsförfarande av amerikansk typ där ett särskilt utskott förhör de blivande domarna. "Nej, domarna i USA tar ju direkta politiska beslut mer påtagligt medan vi inte har den politiska rollen". Enligt min mening är Usas Högsta domstol precis som EG-domstolen en konstitutionell domstol, dvs man avgör inga direkta tvister mellan bolag eller personer utan tanken är att man utifrån konstitutionen resp fördraget skall tolka innehållet i amerikansk respektive europeisk rätt. Jag har svårt att överhuvudtaget se annat än en rent geografisk avvikelse. Pernilla Linds inställning när det gäller domartillsättning tyder på ett piedestaltänkande där bristande självinsikt är huvudingrediens.
Punktum
som Pernilla Lind sa vid intervjuns avslutade.
Pernilla Lindh är svensk domare i EG-domstolen i Luxemburg. Efter flera kontroversiella domslut rasar fackföreningar mot domstolens jurister och hävdar att de sätter marknadens intressen före fackliga rättigheter. Domstolen kommer att avveckla den svenska kollektivavtalsmodellen, varnar kritikerna och beskyller domstolen för att bedriva politik. Intervjun finns att lyssna på SR Ekots hemsida.
Nästan vanlig.
Eller rättare den skicklige Tomas Ramberg lyckades undert Ekots lördagsintervju tränga in i Pernilla Linds föreställningsvärld så att hon rätt var det var framträdde i bara peruken och domarkåpan. Det gav en bild av moderaten, makt- och överklassmänniskan med värderingar långt bortom oss vanliga EU-medborgare. Visserligen nästan som vi andra med drygt 100.000 i månaden så gott som skattefritt och boende i en lyxlägenhet för 35.000 i månaden.
EG-domstolen opolitisk?
Först efter betänketid kunde hon medge att EG-domstolen är en maktfaktor, men absolut inte en politisk sådan. Domstolen tolkar nämligen bara reglerna som medlemsstaterna själva kommit överens om. Sedan är det en annan sak att lagkällorna som skall tolkas är så fragmentariska att domstolen själv måste fylla ut texten för att gestalta EG-rätten. Själv skulle jag vilja likna EG-rätten vid kapitelrubrikerna i en vanlig svensk lagtext medan alla paragrafers mer substansiella innehåll saknas. Därför är det rimligare att säga att domstolen skriver i stort sett EG-rättens innehåll själv samtidigt som man avgör de olika målen.
EG-domstolen vidgar sitt "existensområde" enligt tidigare domare
Pernilla Lind har naturligtvis rätt i att EG-domstolen enligt fördraget bara skall ska se till att EU:s lagar och också medlemsländernas lagar stämmer överens med EU:s grundfördrag. Domstolen kan också lösa tvister mellan EU och medlemsländer. Men i praktiken har domstolen enligt Linds företrädare som domare Stig von Bahr inte varit rädd att tolka innebörden i EG-rätten utöver ordalydelsen, varigenom man vidgat sitt existensområde långt utöver vad som avsågs med fördraget. En tidigare domare i EG-domstolen Hans Ragnemalm uttryckte saken så här "EUs fördragstexter är resultatet av politiska kompromisser och de är till sin natur ofullständiga med stora tolkningsutrymmen... Fördragen måste därför fyllas med juridiska preciseringar som blir lagstiftning". Pernilla Lind har dessutom sjäv i en intervju i Jusektidningen talat om att en del texter är så gamla att de måste moderniseras av domstolen vid tillämpningen.
EG-domstolen är alltså ett rent politiskt organ
Eftersom man inte bara tolkar lagen utan s.a.s. stiftar sin egen lag som man tillämpar handlar det om politik. Ett typiskt exempel på detta är Laval-målet. I Lavalmålet skulle hållbarheten av den svenska modellen prövas. Alla (utom Svenskt Näringsliv) var övertygade om att att modellen skulle stå sig m.h.t. till de försäkringar som den dåvarande arbetsmarknadsministern Börje
Hörnlund fick av kommissionen vid ansökningstillfället när det gällde förhållandet mellan den svenska arbetsmarknadsmodellen och EU. Kommissionen svarade att det svenska systemet fullt ut gick att samordna med det europeiska, ja till och med kunde tjäna som god förebild, och att någon anpassning av det svenska systemet således inte erfordrades. Inte heller kunde någon räkna med att EG-domstolen skulle tolka utstationeringsdirektivet inte bara som ett golv, vilket de politiska instanserna avsett, utan även som ett tak. Laval var alltså ett typiskt exempel på EG-domstolens självtagna politiska lagstiftningsmakt.
"Klåfingrighet" - förmodligen gäller det otolererbara fördragsbrott
Pernilla Lind var irriterad över att man talade om om EG-juristernas klåfingrighet. Hon drog i intervjun själv upp parallellen med att man ju inte säger något otrevligt till kungen utan i vördnad talar till honom som "Ers Majestät". Det var nog en och annan åhörare som tog sig för pannan när hon på detta indirekta sätt påkallade litet mer av kunglig glans kring sitt värv i Luxemburg. Nu blir faktiskt jag också irriterad över att EG-domstolens maktambitioner beskrivs som "klåfingrighet". Jag menar att det handlar om brott mot fördragets förutsättningar när man på detta sätt tillväller sig mer och mer makt. Det är svagt att de politiska instanserna ännu inte skapat gräns för domstolens intrång på områden där den fördrags- och förnuftsmässigt inte har något att göra.
Sätt gränser för både domstolen och EU
Det finns ett flertal områden där EU är en stor vinst exempelvis på klimatområdet och när det gäller brottsbekämpning. EU skulle också kunna spela en roll för att motverka kapitalets internationella makt. Men det finns andra fält där EU inte har att göra och det gäller exempelvis hur vi ordnar vår alkoholpolitik eller spelande eller bestämmer arbetstider för jourtjänst el. likn. storlek på kobåsen eller jordgubbars utseende eller gurkors böjning. Det måste sättas en klar gräns för att medlemsstaerna själva skall få bestämma en rad saker, särskilt om detta anknyter till lokala förhållande eller som alkholproblem ger hälsokostnader. De krystade tolkningar som gör att domstolen faktiskt kan ändra i fattade politiska beslut i Sverige med anknytning till våra lokala förhållanden underminerar hela EU-bygget och respekten för dess instanser. Eu skall ha det övergripande och vi medborgare skall själva hantera allt lokalt; även exempelvis upphandling där lokala intressen kan vara annorlunda än Lindsk-europeisk juriströra.
Rättighetskatalogen ett pikant inslag.
Som vi på s-info känner till så lovade Jan Andersson, Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg med stöd av Urban Ahlin att fackliga rättigheter var garanterade med nymodigheten i Lissabonfördraget, nämligen "den lagligt bindande" Rättighetsstadgan. Vad man då undanhöll var att det redan under Nice förekom i stora drag samma rättighetskatalog. Pernilla Lind försäkrade nu att domstolen i en rad fall redan tidigare hänvisat till bestämmelserna i Rättighetskatalogen, varför Lissabonfördraget i denna del inte innefattade någon nyordning. Dessutom hade hon godheten att i tidigare intervju upplysa att rättigjheterna precis som i Laval-målet faller som käglor vid träff med de fria rörligheterna bl.a. för kapital. Som jag påpekat i en rad bloggar ända sedan våren 2008 bekräftas Pernilla Linds uppgifter i denna del av Rättighetsstadgans bestämmelser. Hon uppgav att Jan Andersson såsom lagstiftare skrivit brev till henne om detta men fått svar på tal.
Nominering av domare
Hon kunde inte se någon fördel med ett nomineringsförfarande av amerikansk typ där ett särskilt utskott förhör de blivande domarna. "Nej, domarna i USA tar ju direkta politiska beslut mer påtagligt medan vi inte har den politiska rollen". Enligt min mening är Usas Högsta domstol precis som EG-domstolen en konstitutionell domstol, dvs man avgör inga direkta tvister mellan bolag eller personer utan tanken är att man utifrån konstitutionen resp fördraget skall tolka innehållet i amerikansk respektive europeisk rätt. Jag har svårt att överhuvudtaget se annat än en rent geografisk avvikelse. Pernilla Linds inställning när det gäller domartillsättning tyder på ett piedestaltänkande där bristande självinsikt är huvudingrediens.
Punktum
som Pernilla Lind sa vid intervjuns avslutade.
fredag 16 januari 2009
Corell har fel om folkrättsbrott, nej till blockad och inget stopp på idrottsutbyte.
Corell talar som en Hamas advokat
När det gäller offer på den civila sidan är detta fullständigt oproportionerligt, säger folkrättsexperten Hans Corell. Mer än 200 palestinier dödades krigets första dag och blodbadet bara fortsätter. Israels lidande i proportionalitetens vågskål är elva dödade israeler och de 32 israeliska liv som sju tidigare års Hamasraketer sammanlagt krävt. Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning: att vedergällningen ska vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjlig sätt, och syftet ska kunna nås. Enligt Corell infriar Israel inte dessa krigets lagar.
Vad är proportionalitet i sammanhanget?
Corell uppträder här som Hamas advokat genom att använda sig av det synsätt som är förhärskande i Gaza. Israel har inte talat om vedergällning utan armén har getts order att lösa uppgiften att stoppa Hamas raketbeskjutning av Israel. Detta bör man rimligen utgå från när man bedömer proportionaliteten i krigshandlingen. Även om Gaza är tätbefolkat finns åtskilligt med annan mark att placera granatkastare än att skjuta från bostadshus eller skolgårdar. Ammunition kan lagras på andra ställen än i moskéer.
Finns det något annat möjligt sätt att få tyst på granatkastarna än att beskjuta dem?
När Israels underrättelsetjänst mäter in granatkastare så ges koordinater till civil bebyggelse. Vad är proportionellt i förhållande till det uppdrag israeliska armén fått eller m.a.o. skall Israel vara förhindrad att rikta verkningseld mot de inmätta målen för granatkastare. På vilket alternativt, rimligt sätt hade det åvilat israelerna att försöka stoppa granatkastarna och hur skulle annars det militära syftet kunna uppnås? Vilket ansvar för massakern på civila har de som ställer upp krigsvapen bland sin egen civilbefolkning? Och vilket ansvar har de som då skjuter på militära mål och därvid skadar civilbefolkning?
Inget försvar för kriget
Med detta vill jag naturligtvis inte försvara att palestinierna i Gaza får leva och alldeles för många fått dö under dessa förhållanden. Det är hemskt och bittert att allt det som i alla fall var på väg att byggas upp raseras på några sekunder. Men min absoluta förvissning är att de som koncentrerar sig på våldets följder, fördjupar sig i historien eller delar ut skäppor av skuld inte bidrar till en fredlig utveckling där nere. Att underblåsa hatfulla stämningar mellan judar och araber även här i Sverige är bara att bekräfta fiendskapen. Man borde kunna kräva av de som lever tillsammans i vårt land på avstånd från fiendskapen att de i vart fall ställer sig frågan hur skall vi kunna lösa detta så att freden får börja läka alla sår.
Citerat Olof Palme.
Flera har citerat Olof Palme och till hans välkända juldagsuttalade fogat Gaza nyåret 2009. När man gör det så glömmer man gärna en sak och det är inledningen: "Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn.." Och svaret är våld på Hamas sida genom raketbeskjutning och själmordsbombare för att Israel förtrycker Palestina på olika sätt och på Israels sida genom krig för att oskadliggöra Hamas militära möjlighet att skada dess invånare. Inser man inte det ömsesidiga våldet lär man ha avhänt sig möjligheterna att åstadkomma fred Israel/Palestina. Det är att göra det alltför lät för sig att bara se en "sanning".
Ömsesidigt våld.
Eftersom människornas lidande i denna del av Mellanöstern åstadkoms genom våld på ömse sidor vill jag inte vara med om någon bojkott av mot Israel. När det gäller att stoppa idrottsutbyte med Israel, såsom den stundande tennismatchen i Malmö, tillkormmer att vi deltog i olympiaden i Kina vilken det fanns minst lika stor anledning att i så fall inte delta i. I detta är jag alltså inte av samma uppfattning som i uttalandet den 12 januari 2009 av Malmö Arbetarekommuns styrelse; däremot är jag naturligtvis för huvudmeningen i uttalandet att verka för att att dödandet stoppas och eld upphör iakttas. En bra väg att börja resonera konstruktivt försvann enligt min mening alltför snabbt, nämligen "Adrian Kabas punkter för fred i Israel/Palestina" http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29111
När det gäller offer på den civila sidan är detta fullständigt oproportionerligt, säger folkrättsexperten Hans Corell. Mer än 200 palestinier dödades krigets första dag och blodbadet bara fortsätter. Israels lidande i proportionalitetens vågskål är elva dödade israeler och de 32 israeliska liv som sju tidigare års Hamasraketer sammanlagt krävt. Krigets lagar och folkrätten kräver tre saker för den här sortens vedergällning: att vedergällningen ska vara proportionerlig, det ska inte finnas något annat möjlig sätt, och syftet ska kunna nås. Enligt Corell infriar Israel inte dessa krigets lagar.
Vad är proportionalitet i sammanhanget?
Corell uppträder här som Hamas advokat genom att använda sig av det synsätt som är förhärskande i Gaza. Israel har inte talat om vedergällning utan armén har getts order att lösa uppgiften att stoppa Hamas raketbeskjutning av Israel. Detta bör man rimligen utgå från när man bedömer proportionaliteten i krigshandlingen. Även om Gaza är tätbefolkat finns åtskilligt med annan mark att placera granatkastare än att skjuta från bostadshus eller skolgårdar. Ammunition kan lagras på andra ställen än i moskéer.
Finns det något annat möjligt sätt att få tyst på granatkastarna än att beskjuta dem?
När Israels underrättelsetjänst mäter in granatkastare så ges koordinater till civil bebyggelse. Vad är proportionellt i förhållande till det uppdrag israeliska armén fått eller m.a.o. skall Israel vara förhindrad att rikta verkningseld mot de inmätta målen för granatkastare. På vilket alternativt, rimligt sätt hade det åvilat israelerna att försöka stoppa granatkastarna och hur skulle annars det militära syftet kunna uppnås? Vilket ansvar för massakern på civila har de som ställer upp krigsvapen bland sin egen civilbefolkning? Och vilket ansvar har de som då skjuter på militära mål och därvid skadar civilbefolkning?
Inget försvar för kriget
Med detta vill jag naturligtvis inte försvara att palestinierna i Gaza får leva och alldeles för många fått dö under dessa förhållanden. Det är hemskt och bittert att allt det som i alla fall var på väg att byggas upp raseras på några sekunder. Men min absoluta förvissning är att de som koncentrerar sig på våldets följder, fördjupar sig i historien eller delar ut skäppor av skuld inte bidrar till en fredlig utveckling där nere. Att underblåsa hatfulla stämningar mellan judar och araber även här i Sverige är bara att bekräfta fiendskapen. Man borde kunna kräva av de som lever tillsammans i vårt land på avstånd från fiendskapen att de i vart fall ställer sig frågan hur skall vi kunna lösa detta så att freden får börja läka alla sår.
Citerat Olof Palme.
Flera har citerat Olof Palme och till hans välkända juldagsuttalade fogat Gaza nyåret 2009. När man gör det så glömmer man gärna en sak och det är inledningen: "Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn.." Och svaret är våld på Hamas sida genom raketbeskjutning och själmordsbombare för att Israel förtrycker Palestina på olika sätt och på Israels sida genom krig för att oskadliggöra Hamas militära möjlighet att skada dess invånare. Inser man inte det ömsesidiga våldet lär man ha avhänt sig möjligheterna att åstadkomma fred Israel/Palestina. Det är att göra det alltför lät för sig att bara se en "sanning".
Ömsesidigt våld.
Eftersom människornas lidande i denna del av Mellanöstern åstadkoms genom våld på ömse sidor vill jag inte vara med om någon bojkott av mot Israel. När det gäller att stoppa idrottsutbyte med Israel, såsom den stundande tennismatchen i Malmö, tillkormmer att vi deltog i olympiaden i Kina vilken det fanns minst lika stor anledning att i så fall inte delta i. I detta är jag alltså inte av samma uppfattning som i uttalandet den 12 januari 2009 av Malmö Arbetarekommuns styrelse; däremot är jag naturligtvis för huvudmeningen i uttalandet att verka för att att dödandet stoppas och eld upphör iakttas. En bra väg att börja resonera konstruktivt försvann enligt min mening alltför snabbt, nämligen "Adrian Kabas punkter för fred i Israel/Palestina" http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29111
måndag 12 januari 2009
NORD STREAM - NJET, NJET, NJET...
NORD STREAM har planerats i flera år, där Tyskland och Ryssland redan för några år sedan presenterade planerna på en 120 mil lång gasledningen mellan Viborg i Ryssland och tyska Greiwsvald, för att världens största gasföretag skulle förse Europa med rysk gas. Projektet ägs gemensamt av ryska Gazprom (51 procent), tyska Wintershall (20 procent), tyska Eon Ruhrgas (20 procent) och Nederlandse Gasunie (9 procent).
Gasledningen är omdiskuterad i Europa. Flera kritiker menar att Nord Stream ökar de europeiska ländernas beroende av den ryska gasen ytterligare. Samtidigt varnar miljörörelsen för att gasledningen kan riva upp föroreningar på sjöbottnen och därmed störa den ekologiska balansen i Östersjön. Projektet har emellertid fått starkt stöd från EU centralt i Bryssel,
Gazprom är Rysslands största företag med 436 000 anställda för utvinning av naturgas och olja. Omsättning är 840 miljarder rubel, motsvarande 226 miljarder kronor (andra kvartalet brutna räkenskapsåret 2008/2009) och med ett resultat före skatt om 300 miljarder rubel, motsvarande 81 miljarder kronor (andra kvartalet brutna räkenskapsåret 2008/2009).
En del säkerhetspolitiska experter har i alla fall tidigare talat om behovet av att få in Ryssland inom den eurpeiska intressesfären. Ju mer ekonomiskt integrerat Ryssland är med Europa desto mindre risker för framtiden har det länge sagts. Detta har emellertid som framgår av den pågående energikrisen i Europa med anledning av att Putins Ryssland stängt gaskranarna under tid när kylan är som värst.
Ryssland och Gazprom ökar nu ansträngningarna för att få klart gasledningarna som ska gå förbi Ukraina. Rysslands premiärminister Vladimir Putin låter hälsa att "denna situation understryker det oundvikliga och mycket starka behovet av ett skyndsamt fullbordande av Nord Stream för att säkra stabiliteten och förutsägbarheten av energikällor till europeiska kunder".
Det som nu går under namnet gaskriget borde istället bli den tankeställare som varit en god illustration till Putins och det nya Rysslands ambitioner att påverka och spela roll i världspolitiken. Och då är det ju inte det sämsta att kunna vrida av och på gaskranen och låta de motspänstiga frysa. Finland har under tidigare historia erfarenhet hur förlamande björnkramen kan vara. Är Europa så korkad att man frivilligt kryper in i den omfamningen?
Gasledningen är omdiskuterad i Europa. Flera kritiker menar att Nord Stream ökar de europeiska ländernas beroende av den ryska gasen ytterligare. Samtidigt varnar miljörörelsen för att gasledningen kan riva upp föroreningar på sjöbottnen och därmed störa den ekologiska balansen i Östersjön. Projektet har emellertid fått starkt stöd från EU centralt i Bryssel,
Gazprom är Rysslands största företag med 436 000 anställda för utvinning av naturgas och olja. Omsättning är 840 miljarder rubel, motsvarande 226 miljarder kronor (andra kvartalet brutna räkenskapsåret 2008/2009) och med ett resultat före skatt om 300 miljarder rubel, motsvarande 81 miljarder kronor (andra kvartalet brutna räkenskapsåret 2008/2009).
En del säkerhetspolitiska experter har i alla fall tidigare talat om behovet av att få in Ryssland inom den eurpeiska intressesfären. Ju mer ekonomiskt integrerat Ryssland är med Europa desto mindre risker för framtiden har det länge sagts. Detta har emellertid som framgår av den pågående energikrisen i Europa med anledning av att Putins Ryssland stängt gaskranarna under tid när kylan är som värst.
Ryssland och Gazprom ökar nu ansträngningarna för att få klart gasledningarna som ska gå förbi Ukraina. Rysslands premiärminister Vladimir Putin låter hälsa att "denna situation understryker det oundvikliga och mycket starka behovet av ett skyndsamt fullbordande av Nord Stream för att säkra stabiliteten och förutsägbarheten av energikällor till europeiska kunder".
Det som nu går under namnet gaskriget borde istället bli den tankeställare som varit en god illustration till Putins och det nya Rysslands ambitioner att påverka och spela roll i världspolitiken. Och då är det ju inte det sämsta att kunna vrida av och på gaskranen och låta de motspänstiga frysa. Finland har under tidigare historia erfarenhet hur förlamande björnkramen kan vara. Är Europa så korkad att man frivilligt kryper in i den omfamningen?
söndag 11 januari 2009
Adrian Kabas punkter för fred i Israel/Palestina
På programmet Konflikt i vår förnämliga Public Service fick man äntligen lyssna till konstruktiva resonemang om Mellanösternkonflikten ; Programmet finns att avlyssna där på SRs hemsidan.
Likaledes blev jag glad över Adrian Kabas blogginlägg - utan att dela hans engagemang till förmån för Palestina och till nackdel för Israel - "Budskapet måste vara tydligt när det gäller kriget i Gaza." Men när det gäller "historieskrivningen och kringresonemanget är det viktigt för att det skall bli fred i detta område att man inte underblåser alla berättigade rädslor och allt berättigat hat i området på ömse sidor. Adrian Kabas punkter är ett värdefullt inlägg för att spalta upp problematiken och ett bra sätt att gå vidare. Jag har dristat mig att föreslå några ändringar:
1. Israel måste avbryta sitt krig och dödande och dra tillbaka sina trupper från Gaza/ Hamas måste acceptera vapenvilan och sluta sina raketbeskjutningar av Israel
(mitt tillägg: och hindra självmordsbombare att ta sig in i Israel)
2. Gränserna mot Gaza måste öppnas upp
(mitt tillägg: men kontrolleras, jämför punkt 4)
3. Internationella styrkor bör placeras ut vid den israeliska och egyptiska gränsen till Gaza, och i Gaza för att säkerställa vapenvilan
4. Vapensmugglingen till Gaza måste stoppas
5. En palestinsk samlingsregering bör bildas inför det kommande demokratiska valet
6. En fredsprocess och en diplomatisk och politisk dialog med det palestinska samlingsregeringen måste inledas av Israel och världssamfundet
Som en del av denna fredsprocess och fredsuppgörelse måste följande finnas med:
1. Alla olagliga judiska bosättningar på palestinsk mark ska upphöra. Likaså ska den israeliska muren som byggts på palestinsk mark förstöras
2. Palestinierna ska erkänna Israel som stat (de krafter som idag inte redan gör det)
3. Israel ska avbryta sin ockupation av Palestina och all kontroll över Palestinas gräns, kust och luftrum ska upphöra
4. En Palestinsk stat ska bildas på dagens Västbanken och Gazaremsan med de östra delarna av Jerusalem som huvudstad/ eller Jerusalem under internationell FN-kontroll
(mitt förslag: är att allt efter "östra delarna av Jerusalem" utgår och ersätts av en bestämmelse om att internationella korridorer skall upprättas för att grantera kommunikationen mellan de olika delarna av Pelstina)
5. Israel ska ekonomiskt eller på annat sätt kompensera alla palestinska flyktingar för de oförrätter de och deras förfäder fått utstå
(min ändringsförslag: Israel skall erbjuda alla flyktingar att återflytta till tidigare ägd fast egendom eller ekonomiskt kompensera för övertagen eller av Israeliska staten förstörd sådan egendom)
Ändringsförslaget på punkten 5 betingar sig av att den skulle dels inte praktiskt kunna förverkligas i Adrians lydelse p.g.a. omöjligheten att värdera krigsskador dels ock att lydelsen till sin formulering är ägnad att utmåla en part som angripare i de krigiska konflikter som bestått i regionen sedan en mansålder eller två. Däremot är expropriation något som skall ersättas.
2009-01-11, 12:10 Permalink
Andra bloggar om:
Likaledes blev jag glad över Adrian Kabas blogginlägg - utan att dela hans engagemang till förmån för Palestina och till nackdel för Israel - "Budskapet måste vara tydligt när det gäller kriget i Gaza." Men när det gäller "historieskrivningen och kringresonemanget är det viktigt för att det skall bli fred i detta område att man inte underblåser alla berättigade rädslor och allt berättigat hat i området på ömse sidor. Adrian Kabas punkter är ett värdefullt inlägg för att spalta upp problematiken och ett bra sätt att gå vidare. Jag har dristat mig att föreslå några ändringar:
1. Israel måste avbryta sitt krig och dödande och dra tillbaka sina trupper från Gaza/ Hamas måste acceptera vapenvilan och sluta sina raketbeskjutningar av Israel
(mitt tillägg: och hindra självmordsbombare att ta sig in i Israel)
2. Gränserna mot Gaza måste öppnas upp
(mitt tillägg: men kontrolleras, jämför punkt 4)
3. Internationella styrkor bör placeras ut vid den israeliska och egyptiska gränsen till Gaza, och i Gaza för att säkerställa vapenvilan
4. Vapensmugglingen till Gaza måste stoppas
5. En palestinsk samlingsregering bör bildas inför det kommande demokratiska valet
6. En fredsprocess och en diplomatisk och politisk dialog med det palestinska samlingsregeringen måste inledas av Israel och världssamfundet
Som en del av denna fredsprocess och fredsuppgörelse måste följande finnas med:
1. Alla olagliga judiska bosättningar på palestinsk mark ska upphöra. Likaså ska den israeliska muren som byggts på palestinsk mark förstöras
2. Palestinierna ska erkänna Israel som stat (de krafter som idag inte redan gör det)
3. Israel ska avbryta sin ockupation av Palestina och all kontroll över Palestinas gräns, kust och luftrum ska upphöra
4. En Palestinsk stat ska bildas på dagens Västbanken och Gazaremsan med de östra delarna av Jerusalem som huvudstad/ eller Jerusalem under internationell FN-kontroll
(mitt förslag: är att allt efter "östra delarna av Jerusalem" utgår och ersätts av en bestämmelse om att internationella korridorer skall upprättas för att grantera kommunikationen mellan de olika delarna av Pelstina)
5. Israel ska ekonomiskt eller på annat sätt kompensera alla palestinska flyktingar för de oförrätter de och deras förfäder fått utstå
(min ändringsförslag: Israel skall erbjuda alla flyktingar att återflytta till tidigare ägd fast egendom eller ekonomiskt kompensera för övertagen eller av Israeliska staten förstörd sådan egendom)
Ändringsförslaget på punkten 5 betingar sig av att den skulle dels inte praktiskt kunna förverkligas i Adrians lydelse p.g.a. omöjligheten att värdera krigsskador dels ock att lydelsen till sin formulering är ägnad att utmåla en part som angripare i de krigiska konflikter som bestått i regionen sedan en mansålder eller två. Däremot är expropriation något som skall ersättas.
2009-01-11, 12:10 Permalink
Andra bloggar om:
lördag 10 januari 2009
För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!
Vad skulle Palme tyckt?
Jag delar sorgen över att civila dödas i Gaza men också i Israel. Jag kan emellertid inte ställa upp på den ensidiga framställning om Israels skuld till detta hemska skeende som är spridd på s-info, exempelvis Bengt Silverstrand , Reza Javid m.fl. Jag är inte lika säker på att Olof Palme skulle helhjärtat ha stött Hamas eller att Sten Andersson, som verkade för att PLO skulle respekteras som förhandlingspartner trots sin revolutionära bakgrund, skulle ha verkat för annat än motsvarande utveckling beträffande Hamas. I vart fall är det ganska ihåligt att åberopa vad en död person skulle ha tyckt om ett händelseförlopp som då inte var aktuellt. Den som är intresserad av fakta kring det som kallats Mellanösternkonflikten kan läsa mer på Wikipedia.
Ingen vill förhandla
Jag har förstått att Israel inte vill förhandla med Hamas därför att Hamas är vad de kallar en terrororganisation. Men jag har också förstått att Hamas agerande syftar till att utplåna staten Israel, därvid Hamas redan i sitt handlingsprogram har lagt fast kursen med jihad riktad mot Israel.
Kanonad mot civila mål från vilka raketer avlossas
Israeliska armén skjuter med kanoner mot civila mål och åstadkommer naturligtvis förödelse. Men från de bostadsområden, som de döda och skadade civila finns i, avlossas ytterligare raketer mot civila mål i Israel. Finns det någon möjlighet att försvara någon av dessa uttryck för våld. Båda sakerna framstår - i vart fall för mig - som arroganta krigshandlingar.
Ingen vill ha eld upphör utom demonstranter långt från krigshärden
FN avgav en resolution riktad till båda parter med krav på omedelbart eld upphör och slut på allt krigiskt våld. Både Israel och Hamas har avvisat resolutionens krav. Uppenbarligen anser sig både Hamas och Israel ha något att vinna på fortsatt våld, vilket är absurt.
Bådas inställning obegriplig
För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn.
Det lättaste
Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.
Både Mona, Jan och Carl
Både Mona Sahlin och Jan Eliasson har uttalat att det viktigast är att våldet att upphör och att få i gång förhandlingar. Carl Bildt har i stort vägrat att tala om vem som förbrutit sig mot vem eftersom han just nu enbart är intresserad av en lösning på det akuta våldet och få igång samtal som kan leda till något mer långvarigt. Naturligtvis har dessa fått på nöten av alla med ensidigt fördömande av Israel. Men för första gången någosin känner jag sympati för Carl Bildts ståndpunkt.
Våldet inte en framkomlig väg
Som socialdemokrat har jag avstått från våldet och revolutionen som en framkomlig väg. Jag kan då inte acceptera en rörelse som driver jihad mot en annan folkgrupp och beskjuter sitt grannland från raketbaser bland de egna invånarnas bostäder. Detta lika litet som jag kan solidarisera mig med en stat som inte har full demokrati för alla medborgare och använder kanoner och flygbombning.
Jag delar sorgen över att civila dödas i Gaza men också i Israel. Jag kan emellertid inte ställa upp på den ensidiga framställning om Israels skuld till detta hemska skeende som är spridd på s-info, exempelvis Bengt Silverstrand , Reza Javid m.fl. Jag är inte lika säker på att Olof Palme skulle helhjärtat ha stött Hamas eller att Sten Andersson, som verkade för att PLO skulle respekteras som förhandlingspartner trots sin revolutionära bakgrund, skulle ha verkat för annat än motsvarande utveckling beträffande Hamas. I vart fall är det ganska ihåligt att åberopa vad en död person skulle ha tyckt om ett händelseförlopp som då inte var aktuellt. Den som är intresserad av fakta kring det som kallats Mellanösternkonflikten kan läsa mer på Wikipedia.
Ingen vill förhandla
Jag har förstått att Israel inte vill förhandla med Hamas därför att Hamas är vad de kallar en terrororganisation. Men jag har också förstått att Hamas agerande syftar till att utplåna staten Israel, därvid Hamas redan i sitt handlingsprogram har lagt fast kursen med jihad riktad mot Israel.
Kanonad mot civila mål från vilka raketer avlossas
Israeliska armén skjuter med kanoner mot civila mål och åstadkommer naturligtvis förödelse. Men från de bostadsområden, som de döda och skadade civila finns i, avlossas ytterligare raketer mot civila mål i Israel. Finns det någon möjlighet att försvara någon av dessa uttryck för våld. Båda sakerna framstår - i vart fall för mig - som arroganta krigshandlingar.
Ingen vill ha eld upphör utom demonstranter långt från krigshärden
FN avgav en resolution riktad till båda parter med krav på omedelbart eld upphör och slut på allt krigiskt våld. Både Israel och Hamas har avvisat resolutionens krav. Uppenbarligen anser sig både Hamas och Israel ha något att vinna på fortsatt våld, vilket är absurt.
Bådas inställning obegriplig
För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn.
Det lättaste
Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.
Både Mona, Jan och Carl
Både Mona Sahlin och Jan Eliasson har uttalat att det viktigast är att våldet att upphör och att få i gång förhandlingar. Carl Bildt har i stort vägrat att tala om vem som förbrutit sig mot vem eftersom han just nu enbart är intresserad av en lösning på det akuta våldet och få igång samtal som kan leda till något mer långvarigt. Naturligtvis har dessa fått på nöten av alla med ensidigt fördömande av Israel. Men för första gången någosin känner jag sympati för Carl Bildts ståndpunkt.
Våldet inte en framkomlig väg
Som socialdemokrat har jag avstått från våldet och revolutionen som en framkomlig väg. Jag kan då inte acceptera en rörelse som driver jihad mot en annan folkgrupp och beskjuter sitt grannland från raketbaser bland de egna invånarnas bostäder. Detta lika litet som jag kan solidarisera mig med en stat som inte har full demokrati för alla medborgare och använder kanoner och flygbombning.
torsdag 8 januari 2009
Kriget fortsätter i Sverige
Det blodiga kriget i Palestina/Israel fortsätter. Och så gör också ordkriget här med anledning av bl.a. Per Wirténs artikel på Arena "EU:s fredsbudskap har störtat samman" . Och så är det också här på s-info.
Bengt Silfverstrand citerar Uttalandet av Olof Palme den 23 december 1972 under de amerikanska bombningarna av Hanoi... Dessa satans mördare... Och efter Israels skoningslösa bombattacker mot Gazaremsan med åtskilliga civila offer, varav många barn, finns det anledning att foga ytterligare ett namn till denna rad.
Gaza – på nyåret 2009!
Reza Javid hävdar att "Det var Israel och inte Hamas som brött vapenvilan först!!!" - Israels manipulerande lögner har lurat hela världen uppdagas efter efter en nu. CNN har nu publicerat en video som visar att det var Israel som brött vapenvilan genom att döda sex Hamasmän inne i Gaza.
Reza Javid återkommer "Det manipulerande Israel måste ställas inför rätta" - Apropå bomberna mot FN-skolan: Här ser vi hur olika människor värderas olika. Tänk om det var 42 israeler som hade mördats utan någon anledning och skäl, vad skulle Israel gjort då och vad skulle det betytt för världen? Men så länge det är palestinier säger man ifrån ansvaret genom endast en manipulation eller bevislös lögn. Det verkar som att en israel värderas lika högt som över 100 palestinier, inte minst i median där man hittar fler gånger skrivna att det hittills dött 4 personer i Israel än de 623 personer som mördats i Gaza. Om FN inte är genomkorrupt bör man nu dra Israel till internationella domstolen för krigsförbryteri för alla civila som oskyldigt mördats i Gazaremsan.
Peter Gustavsson skrev: De anfaller en och en halv miljon människor i en bur Våld löser inte den mer än sextioåriga israelisk-palestinska tragedin - en rättvis fred gör det. Trycket från världssamfundet måste bli oerhört hårt - sluta döda!!
Natasa Mirosaviv skrev "Gaza väcker min vrede" - Ingen kommer kunna få mig att tro att dödandet som Israel håller på med just nu kan legitimeras av rakterna som Hamas skjuter och som ännu inte tagit ett enda offer. Ingen kommer kunna få mig att tycka att dödandet av civila är nödvändigt för att komma åt terroristerna. Och ingen kommer kunna få mig att backa från min åsikt att Israel som den starkare parten borde ta sitt förbannade ansvar och upphöra med det våld de nu använder sig av om det någonsin ska bli fred. Ingen.
Själv har jag tidigare skrivit "Skulle offensiven kommit till stånd om Hamas inte skjutit missiler på israeliska städer?".
De upprörda rösterna möts i kommentarer av andra upprörda som pekar på motpartens argument. Alla dessa bloggare är personer på vänsterkanten som jag har stor respekt för och ofta är överens med. Men i denna fråga är den ende som jag är överens med Erik Laakso i hans blogg "Mellanöstern utan lösningar" - Israel har rätt att existera och de måste få garantera sina invånare säkerhet. Palestina har också rätt att existera utan det ständiga hotet om krigshandlingar från sitt grannland. Den som inte erkänner de utgångspunkterna torde inte ha något relevant att komma med i diskussionen.
Man kan visserligen fördjupa sig i orsakerna till kriget och vem som är den största skurken. Men vad lönar det i dag? Annat än att öka bitterheten och kanske underblåsa våldet.
Man kan visserligen bli förbannad och känna sig rasande av detta att rikta moderna förstörelsemaskiner mot kvinnor och barn. Men vad lönar raseriet om man inte samtidigt talar om vapenstillestånd och fred? Och naturligtvis på vad sätt man kan hjälpa dessa stackars våldets offer.
Man kan bli ursinnig över att det mödosamt uppbyggda civila fungerande samhället i Gaxza raseras av moderna kanoner och bomber. Men vad är det för ledare som från dessa bostadskvarter skjuter raketer in på Israels område för att skada grannen?
Men vad lönar detta ordkrig till? Skall vi på något sätt bli mentala krigare på endera sidan? Och "döda" varandra så effektivt som möjligt. Rätt vad det är så är det väl några vettvillingar som börjar sätta eld på synagogor eller moskéer. Och skylla på att det är de andra som började eller något annat "bra" skäl.
Det behövs minst två för att stifta fred, medan en enda kan starta ett krig, låter visserligen skamligt snusförnuftigt men är å andra sidan sant.
Bengt Silfverstrand citerar Uttalandet av Olof Palme den 23 december 1972 under de amerikanska bombningarna av Hanoi... Dessa satans mördare... Och efter Israels skoningslösa bombattacker mot Gazaremsan med åtskilliga civila offer, varav många barn, finns det anledning att foga ytterligare ett namn till denna rad.
Gaza – på nyåret 2009!
Reza Javid hävdar att "Det var Israel och inte Hamas som brött vapenvilan först!!!" - Israels manipulerande lögner har lurat hela världen uppdagas efter efter en nu. CNN har nu publicerat en video som visar att det var Israel som brött vapenvilan genom att döda sex Hamasmän inne i Gaza.
Reza Javid återkommer "Det manipulerande Israel måste ställas inför rätta" - Apropå bomberna mot FN-skolan: Här ser vi hur olika människor värderas olika. Tänk om det var 42 israeler som hade mördats utan någon anledning och skäl, vad skulle Israel gjort då och vad skulle det betytt för världen? Men så länge det är palestinier säger man ifrån ansvaret genom endast en manipulation eller bevislös lögn. Det verkar som att en israel värderas lika högt som över 100 palestinier, inte minst i median där man hittar fler gånger skrivna att det hittills dött 4 personer i Israel än de 623 personer som mördats i Gaza. Om FN inte är genomkorrupt bör man nu dra Israel till internationella domstolen för krigsförbryteri för alla civila som oskyldigt mördats i Gazaremsan.
Peter Gustavsson skrev: De anfaller en och en halv miljon människor i en bur Våld löser inte den mer än sextioåriga israelisk-palestinska tragedin - en rättvis fred gör det. Trycket från världssamfundet måste bli oerhört hårt - sluta döda!!
Natasa Mirosaviv skrev "Gaza väcker min vrede" - Ingen kommer kunna få mig att tro att dödandet som Israel håller på med just nu kan legitimeras av rakterna som Hamas skjuter och som ännu inte tagit ett enda offer. Ingen kommer kunna få mig att tycka att dödandet av civila är nödvändigt för att komma åt terroristerna. Och ingen kommer kunna få mig att backa från min åsikt att Israel som den starkare parten borde ta sitt förbannade ansvar och upphöra med det våld de nu använder sig av om det någonsin ska bli fred. Ingen.
Själv har jag tidigare skrivit "Skulle offensiven kommit till stånd om Hamas inte skjutit missiler på israeliska städer?".
De upprörda rösterna möts i kommentarer av andra upprörda som pekar på motpartens argument. Alla dessa bloggare är personer på vänsterkanten som jag har stor respekt för och ofta är överens med. Men i denna fråga är den ende som jag är överens med Erik Laakso i hans blogg "Mellanöstern utan lösningar" - Israel har rätt att existera och de måste få garantera sina invånare säkerhet. Palestina har också rätt att existera utan det ständiga hotet om krigshandlingar från sitt grannland. Den som inte erkänner de utgångspunkterna torde inte ha något relevant att komma med i diskussionen.
Man kan visserligen fördjupa sig i orsakerna till kriget och vem som är den största skurken. Men vad lönar det i dag? Annat än att öka bitterheten och kanske underblåsa våldet.
Man kan visserligen bli förbannad och känna sig rasande av detta att rikta moderna förstörelsemaskiner mot kvinnor och barn. Men vad lönar raseriet om man inte samtidigt talar om vapenstillestånd och fred? Och naturligtvis på vad sätt man kan hjälpa dessa stackars våldets offer.
Man kan bli ursinnig över att det mödosamt uppbyggda civila fungerande samhället i Gaxza raseras av moderna kanoner och bomber. Men vad är det för ledare som från dessa bostadskvarter skjuter raketer in på Israels område för att skada grannen?
Men vad lönar detta ordkrig till? Skall vi på något sätt bli mentala krigare på endera sidan? Och "döda" varandra så effektivt som möjligt. Rätt vad det är så är det väl några vettvillingar som börjar sätta eld på synagogor eller moskéer. Och skylla på att det är de andra som började eller något annat "bra" skäl.
Det behövs minst två för att stifta fred, medan en enda kan starta ett krig, låter visserligen skamligt snusförnuftigt men är å andra sidan sant.
söndag 4 januari 2009
Skulle offensiven kommit till stånd om Hamas inte skjutit missiler på israeliska städer?
Grym verklighet
Scenerna på CNNs och BBcs hemsidor är hemska - på avstånd liknar de mest ett absurt nyårsfirande nyss men närbilderna med nedstörtande hus och sönderslitna människor visar på en grym verklighet.
Lätt att fördöma
Visst är det lätt att fördöma den militära övermakt som slår till mot ett civilt samhälle. Men vad säger man då om dem som hela tiden från gömställen inne bland bostadshusen i samhället skjuter missiler in över civila mål i Israel? Är det så lätt att man kan säga att den ena har felat?
Man vill sätta stopp för terror
Den israeliska armén uppger att markstyrkorna ska ta kontrollen över vissa områden som palestinska grupper använder för att raketbeskjuta Israel. "Syftet är att förstöra Hamas terrorinfrastruktur i området där operationerna pågår", säger major Avital Leibovitch. - En representant för Hamas säger till tv-kanalen Al Arabiya att Hamasstridande dödat flera israeliska soldater och att Israel ska få betala ett "högt pris" samt att man kommer att fortsätta att skjuta missiler över Israel.
Än mer komplicerad bakgrund
Och bakgrunden är än mer komplicerad: Palestinier är sekunda medborgare enligt konstitutionen i Israel. Israel har ökat kontrollen över de palestinier som ofta försörjer sig genom arbete i Israel och har t.o.m. byggt en hög mur mot de arabiska grannarna. Men inte ens det har skett av missunnsamhet mot de palestinska grannarna utan för att förhindra självmordsbombare att ta sig in i israeliska städer.
Våldet inte framkomlig väg
Det hela liknar ett ständigt blodigt spel där än den ene, än den andre slår till mot motparten och det är nog bara att konstatera att detta kommer att fortgå intill dess man inser att våldet inte är en framkomlig väg. Den insikten måste förmodligen komma på båda sidor för att fred skall kunna uppnås.
Ingen villig att vända andra kinden till
Det är nämligen knappast tänkbart att någon sida är villig att vända andra kinden till. Så därför måste Israel upphöra med sin militära aggression men också Hamas sluta med sina raketangrepp och att sända in självmordsbombare. Man kan bara nå framsteg genom en fredlig väg. Därför vägrar jag att fördöma endera sidan även om jag kan se att våldet med fruktansvärd kraft drabbar alla vanliga människor.
Scenerna på CNNs och BBcs hemsidor är hemska - på avstånd liknar de mest ett absurt nyårsfirande nyss men närbilderna med nedstörtande hus och sönderslitna människor visar på en grym verklighet.
Lätt att fördöma
Visst är det lätt att fördöma den militära övermakt som slår till mot ett civilt samhälle. Men vad säger man då om dem som hela tiden från gömställen inne bland bostadshusen i samhället skjuter missiler in över civila mål i Israel? Är det så lätt att man kan säga att den ena har felat?
Man vill sätta stopp för terror
Den israeliska armén uppger att markstyrkorna ska ta kontrollen över vissa områden som palestinska grupper använder för att raketbeskjuta Israel. "Syftet är att förstöra Hamas terrorinfrastruktur i området där operationerna pågår", säger major Avital Leibovitch. - En representant för Hamas säger till tv-kanalen Al Arabiya att Hamasstridande dödat flera israeliska soldater och att Israel ska få betala ett "högt pris" samt att man kommer att fortsätta att skjuta missiler över Israel.
Än mer komplicerad bakgrund
Och bakgrunden är än mer komplicerad: Palestinier är sekunda medborgare enligt konstitutionen i Israel. Israel har ökat kontrollen över de palestinier som ofta försörjer sig genom arbete i Israel och har t.o.m. byggt en hög mur mot de arabiska grannarna. Men inte ens det har skett av missunnsamhet mot de palestinska grannarna utan för att förhindra självmordsbombare att ta sig in i israeliska städer.
Våldet inte framkomlig väg
Det hela liknar ett ständigt blodigt spel där än den ene, än den andre slår till mot motparten och det är nog bara att konstatera att detta kommer att fortgå intill dess man inser att våldet inte är en framkomlig väg. Den insikten måste förmodligen komma på båda sidor för att fred skall kunna uppnås.
Ingen villig att vända andra kinden till
Det är nämligen knappast tänkbart att någon sida är villig att vända andra kinden till. Så därför måste Israel upphöra med sin militära aggression men också Hamas sluta med sina raketangrepp och att sända in självmordsbombare. Man kan bara nå framsteg genom en fredlig väg. Därför vägrar jag att fördöma endera sidan även om jag kan se att våldet med fruktansvärd kraft drabbar alla vanliga människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
