Kampanj mot Ilmar Reepalu såsom socialdemokratiskt kommunalråd.
I det malmöbaserade regeringsorganet Sydsvenskan har man lyckats leja kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att tillsamman med M-riksdagsmannen Olof Lavesson i dag 29/1 utropa "Ansvarslöst Reepalu" (http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article624972/Ansvarslost-Reepalu.html). Hon har ju aldrig utmärkt sig genom självständigt tänkande men hade nu skjuts på vägen av en rad liberala skribenter på Newsmill som anklagat Ilmar Reepalu för både antisemitism och förakt för judar. Också jag har skrivit på Newsmill "Vad är det för getingsvärm som ilsket surrar om antisemitism på
Newsmill?" (http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/28/vad-r-det-f-r-getingsv-rm-som-ilsket-surrar-om-antisemitism-p-newsmill). I Sydsvenskan har man också bäddat dels med en vinklad nyhetsartikel under rubriken "Ilmar Reepalu tar åter kålsuparteorin till hjälp", som inte finns intagen i nättidningen, och "kultur"-journalisten Lars Åbergs "Tystnaden i Stadshuset" (http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article624903/Tystnaden-i-Stadshuset.html) med det uppseendeväckande påståendet att Reepalus mening var "att de judar som trakasseras och hotas har sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt klart har tagit ställning mot Israels politik."
Vantolkningarna ett led i valdebatten
Detta är ett så skamlöst angrepp att man baxnar och ingen tycks vara intresserad av vad Imar Reepalu i verkligheten sagt i intervjun som finns i Skånska Dagbladet
(http://www.skanskan.se/article/20100127/MALMO/701269748/1056/MALMO). Man drar sig inte för att både skära bort Reepalus vägande för och emot, utan gör också helt egna tolkningar som läggs i Reepalus mun. Denna skamlösa hantering sker uppenbarligen i syfte att få Ilmar Reepalu att framstå som en antisemit och en person som underblåser motsättningar i Malmöregionen. Och vad räknar man då med om inte rent partipolitiska vinster? Att Sveriges största morgontidning i Sydsverige kallt söker hetsa mot det socialdemokratiska kommunalrådet är ju bara en följd av målsättningen för Heidi Avellans "oberoende liberala" valbroschyr för alliansen.
”Öppen dialog”
I kulturministerns artikel beskrivs en bakgrund med Förintelsen, hatbrott och att man söker skapa en "öppen dialog och nära relationer med båda sidor i konflikten”, dvs allmänna uttalanden som alla socialdemokrater skriver under på. Men här tas de till bakgrund för ett angrepp på Ilmar Reepalu vars uttalanden betecknas som ”problematiska”. Man t.o.m. har mage att mot Ilmar Reepalu åberopa det motto som socialdemokraterna i Malmö formulerat, nämligen mångfald, möten, möjligheter. Och detta av en Skånehöger som verkligen inte tillämpat detta motto, se senast i Vellinge.
Gazakriget och Davis Cup
Man gör också Ilmar Reepalu ansvarig för att matchen 6-8 mars 2009 fick spelas inför tomma läktare: ”.. inte första gången Reepalu arbetar för ett ensidigt skuldbeläggande av Israel”. Nu var det inte så att Reepalu ”ensidigt la någon skuld” menväl att han ungefär en månad efter krigsslutet sade sig förstå att människor reagerade, demonstrerade och arbetade för att stoppa matchen. Hans
förståelse grundade sig på de bilder och artiklar vi fått genom svenska borgerliga media (http://www.dn.se/nyheter/varlden/israeliska-soldater-vittnar-om-brutalitet-i-gazakriget-1.911597). I det 22 dagar långa kriget dödades enligt Amnesty International minst 1.300 palestinier och över 5.000 skadades. Israel förlorade under kriget tio soldater och tre civila. Förstörelsen i Gaza var så gott som total. Dessa siffror säger visserligen inte allt i skuldfrågan, men är underlag för den i svensk press förekommande uppfattningen att det rörde sig om en massiv, kollektiv bestraffning av Gazas befolkning och över 1000 svenska kulturarbetare gick ut 9/1 2009 ut med uppropet "Stoppa massakern i Gaza!" (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stoppa-massakern-i-gaza-1.480113). Nog hade Ilmar Reepalu bra på fötterna i sina uttalanden i februari 2009. Och nog var det en ”varböld” alltid. Dessutom, vilket utgör rena nyhetsförfalskningen, så var det polismyndigheten som slutligen stoppade match inför publik med skäl att säkerheten för de israeliska spelarna krävde det. Hur kan en kulturminister ljuga på detta sätt?
Läsning innantill i Skånskan jävar moderaternas påståenden.
Ilmar Reepalu uttalar med bestämdhet: "Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper... Det är självklart att barn med judiskt ursprung inte ska utsättas för trakasserier. Det är heller inte okej att imamen i en moské blir beskjuten... Jag tycker det är förfärligt om människor känner sig så hotade att de inte kan bo kvar i Malmö...Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås... Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen..." Det är alltså detta Lena Adelsohn Liljeroth anser "legitimerar den sidans våld för att den andra sidans är så avskyvärt". Detta är om något skamligt och det kan inte försvaras med att en rad liberala och judiska aktivister uppfattat och påstått att Ilmar Reepalu sagt något annat. En kulturminister kan knappast freda sig med att hon grundat sitt angrepp på hörsägen och sedan stängt av hörapparaten för alla motskäl.
Kollektiv skuldbeläggning
Ett huvudnummer i artikeln är att det är "anmärkningsvärt att en kommunstyrelseordförande kollektivt skuldbelägger en hel grupp på detta sätt. Det är lika orimligt som att Malmös muslimer skulle bära ett kollektivt ansvar för de terrorattacker och raketangrepp som utförts från den palestinska sidan." Om det vore sant så är det naturligtvis anmärkningsvärt. Men mot detta i
Reepaluintervjun svarar följande uttalande: "Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza...Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i
Israel-Palestina-konflikten." . Så så var det med den "skuldbeläggningen". En önskan om att institutioner representerande de båda grupperna skall gå mot försoning oavsett vad som förekommer i konfliktområdet görs om till ett ensidigt skuldbeläggande. Ytterligare en gång frågar man sig vad är det för fullständigt omoralisk kulturminister vi har? Hur kan man på det sätt i ont syfte förvanska en text för att med ojusta medel komma åt en meningsmotståndare?
Skam går på torra land
Hyckleriet blir skriande när man slutligen bekänner sig till det av Malmös socialdemokrater skapade mottot, mångfald, möten, möjligheter. Man talar t.o.m utan hänvisning till Sjöbo och Vellinge om att det är en god devis som borde gälla för hela Sverige. Och sedan slutar med det sötsura att artikelförfattarna minsann är beredda att ta ansvar för detta och "det borde även Ilmar Reepalu vara". Hur kan man genom misstolkningar, felaktiga citat, rena falska påståenden och insinuationer tro sig åstadkomma försoning och möten? Nej, genom sitt ingripande har Lena Adelsohn Liljeroth och Olof Lavesson medvetet gett både judar och muslimer en felaktig bild av Malmös socialdemokratiska ledning och dessutom förmodligen ytterligare spätt på spänningar i relationerna mellan de dessa. På det lokala planet finns en rad socialdemokratiska politiker som arbetar för möten mellan olika
befolkningsgrupper, men det är väl svårt att uppfatta från Stockholms horisont.
En minister i avsaknad av kultur
Göran Rosenberg, som ju knappast kan beskrivas som partisk för palestiniernas sak, har redogjort för det dilemma som finns å ena sidan när man tar ställning mot antisemitism och å den andra vill ge berättigad kritik av Israel (http://www.dn.se/opinion/kolumner/israels-mjuka-makt-1.968738). Bl.a. framhåller han att "tillvitelser om antisemitism är en allvarlig sak... därför inte bör utslungas lättvindigt eller rentav missbrukas – exempelvis i syfte att giftstämpla
en huvudsakligen legitim kritik av staten Israel och dess politik." Han nämner som exempel Goldstonerapporten med sin förödande kritik av Israels krigföring i Gaza och ...och det finns ingenting i den utförligt dokumenterade rapporten som ger minsta fog för de vilda utfall och anklagelser som Israel valt att bemöta den med. Än mindre utfallen och anklagelserna mot Richard Goldstone personligen. Rosenberg summerar: Än en gång leker därmed Israel med elden. Än en gång har skiljelinjen mellan antisemitism och Israelkritik suddats ut för kortsiktiga politiska syften. Än en gång har minnet av Auschwitz missbrukats och förringats." . Samma sak kan man säga om Lena Adelsohn Liljeroth en minister i avsaknad av kultur och moral.
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
I Laval-domens bakvatten vill högerregeringen ta strupgrep på facket
Högerregeringen vill begränsa fackliga rättigheter
Planen är att högerregeringens lagförslag att begränsa fackliga rättigheter, den s.k. Laval-lagen, skall beslutas av riksdagen om ung. tre veckor. Sedan vissa frågor i propositionen väckt tveksamhet har arbetsmarknadsutskottet hänvisat laförslaget till Konstitutionsutskottet. De rödgröna partierna S,V och MP har begärt att beslutet om lagförslaget ska skjutas upp i ett år och frågan alltså vilandeförklaras. I morgon 28/1 väntas utskottet alltså diskutera frågan om Laval-lagen strider mot grundlagen
Juristprövning gör facklig kamp omöjlig
Regeringens förslag, som bygger på utredningens förslag, innebär att svenska fack inte får kräva att utländska arbetsgivare, som tillfälligt är verksamma i Sverige, betalar mer än lägsta lön och minimivillkor för arbetstider och semester enligt svenska avtal. Men svenska fack får inte kräva att dessa företag tecknar svenska kollektivavtal om företagen redan betalar minst enligt de minimivillkor som facken har rätt att kräva. Man får i så fall gå till domstol. LO, TCO och SACO har protesterat mot lagförslaget och menar att regeln är orimlig, det kommer att ta år att i domstol försöka bevisa att företagen betalar sämre än minimivillkoren i svenska avtal. Och då har företagen hunnit lämna Sverige. Detta är samma juridifiering av fackliga rättigheter som försvagade facken i USA när nyliberala strömningar tog över.
Lagförslaget bristfälligt utrett
Utredningen och regeringens propositionen har inte utrett hur lagen ställer sig i förhållande till
* artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
* artiklarna 12 och 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
*.föreningsfriheten enligt 2 kap. 1 § 5 punkten regeringsformen
* ILO-konventionerna.
Bl.a. har man inte beaktat att genom Lissabonfördragets ikraftträdande så har också den Social stadgan också blivit EU-lag, däribland de fackliga rättigheterna. Och det har ju påståtts att dessa därigenom skulle vara på visst sätt skyddade. Det hör till saken att i begreppet föreningsfrihet innefattas inte bara frihet att bilda sammanslutningar utan också frihet att verka gemensamt inom ramen för en sammanslutning, dvs bl.a. fackliga förhandlingar.
Vilandeförklaring eller lagen rivs upp efter valet
Därför begär den rödgröna oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med stöd av facken att beslutet om lagförslaget vilandeförklaras. De röd-gröna vill också att frågan remitteras till lagrådet för att de rättsliga oklarheterna skall klarläggas. Man har också utfärdat löftet att om högerregeringen genomför lagstiftningen så kommer den att rivas upp och ev. lagstiftning utredas på nytt. Alla som är intresserade av en juste utgång i Laval-frågan bör därför tänka sig extra mycket för inför valet i höst.
Planen är att högerregeringens lagförslag att begränsa fackliga rättigheter, den s.k. Laval-lagen, skall beslutas av riksdagen om ung. tre veckor. Sedan vissa frågor i propositionen väckt tveksamhet har arbetsmarknadsutskottet hänvisat laförslaget till Konstitutionsutskottet. De rödgröna partierna S,V och MP har begärt att beslutet om lagförslaget ska skjutas upp i ett år och frågan alltså vilandeförklaras. I morgon 28/1 väntas utskottet alltså diskutera frågan om Laval-lagen strider mot grundlagen
Juristprövning gör facklig kamp omöjlig
Regeringens förslag, som bygger på utredningens förslag, innebär att svenska fack inte får kräva att utländska arbetsgivare, som tillfälligt är verksamma i Sverige, betalar mer än lägsta lön och minimivillkor för arbetstider och semester enligt svenska avtal. Men svenska fack får inte kräva att dessa företag tecknar svenska kollektivavtal om företagen redan betalar minst enligt de minimivillkor som facken har rätt att kräva. Man får i så fall gå till domstol. LO, TCO och SACO har protesterat mot lagförslaget och menar att regeln är orimlig, det kommer att ta år att i domstol försöka bevisa att företagen betalar sämre än minimivillkoren i svenska avtal. Och då har företagen hunnit lämna Sverige. Detta är samma juridifiering av fackliga rättigheter som försvagade facken i USA när nyliberala strömningar tog över.
Lagförslaget bristfälligt utrett
Utredningen och regeringens propositionen har inte utrett hur lagen ställer sig i förhållande till
* artikel 11 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
* artiklarna 12 och 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
*.föreningsfriheten enligt 2 kap. 1 § 5 punkten regeringsformen
* ILO-konventionerna.
Bl.a. har man inte beaktat att genom Lissabonfördragets ikraftträdande så har också den Social stadgan också blivit EU-lag, däribland de fackliga rättigheterna. Och det har ju påståtts att dessa därigenom skulle vara på visst sätt skyddade. Det hör till saken att i begreppet föreningsfrihet innefattas inte bara frihet att bilda sammanslutningar utan också frihet att verka gemensamt inom ramen för en sammanslutning, dvs bl.a. fackliga förhandlingar.
Vilandeförklaring eller lagen rivs upp efter valet
Därför begär den rödgröna oppositionen, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, med stöd av facken att beslutet om lagförslaget vilandeförklaras. De röd-gröna vill också att frågan remitteras till lagrådet för att de rättsliga oklarheterna skall klarläggas. Man har också utfärdat löftet att om högerregeringen genomför lagstiftningen så kommer den att rivas upp och ev. lagstiftning utredas på nytt. Alla som är intresserade av en juste utgång i Laval-frågan bör därför tänka sig extra mycket för inför valet i höst.
tisdag 26 januari 2010
Moderater hånar sjukskriven och säger att hon är lat
Sjuk påstås inte vilja försörja sig och sina barnTvå moderater försvarar 25/1 i Aftonbladet de nya sjukförsäkringsregelerna under rubriken "'Sjuka' Alexandra vill inte försörja sig själv" (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6483262.ab). Det är riksdagsmännen Helena Rivière och Gunnar Axén, båda i socialförsäkringsutskottet. Akexandra som är mamma med tre små barn att mätta är sjukskriven sedan länge och skrev i Aftonbladet 15/1 om sin ångest (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6431136.ab) för att helt plötsligt p.g.a. de av högerregeringen införda stupstockarna bli utförsäkrad: "I dag har det jag fasade för hänt. Mitt skyddsnät är borta. Säkerheten om att jag kan sätta mat på bordet åt mina barn är borta. Jag vet inte längre när jag nästa gång kan hämta ut mina mediciner. En del av mig som människa har försvunnit helt enkelt. Jag bor inte längre kvar på samma ställe, hyran i hyresrätten blev för hög. För vem vet när jag får pengar nästa gång?"
Socialförsäkringen är just ett skyddsnät i välfärdssamhället
Moderaterna hånar henne för att hon när hon är sjukskriven ser socialförsäkringen som sin säkerhet, sitt skyddsnät. De påstår att Alexandra inte kan tänka sig "några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen". De har t.o.m. mage att utan att känna henne påstå att hon "inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn... utan vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav". Man hävdar att det är ett hyckleri som omgärdar begreppet ”sjuk”.
Reinfeldts/Schlingmans käpphäst: vi är lata och vill leva på bidrag
Ja, visst är det ett hyckleri i sjukförsäkringsdebatten. Men hyckleriet är förlagt till högerregeringen. Redan tidigt när Reinfeldt/Schlingman gav ut boken om "det sovande folket" så talade de om att välfärden "inte fick avse något utöver svältgränsen... för att inte ge folk en 'falsk trygghet'", Med socialdemokrati får man ett "mentalt handikappat folk" och "fuskare som smart anpassar sig till bidragssystemen". Detta har senare förfinats så att begreppet "bidragslinjen hånfullt blivit högerregeringens namn på välfärdsstaten. Men av taktiska skäl så kramar man völfärdsstaten samtidigt som man underminerar den bl.a. genom de helt ogenomtänkta stupstockarna i sjukförsäkringen.
Generella stupstockar är cyniskt och oresonligt och omänskligt
Och Helena Rivière och Gunnar Axén har lärt av Reinfeldts/Schlingmans bok: När Alexandra blir orolig inför den moderata framtiden så är hon bekväm" eller rent av för lat för att vilja försörja sig. För moderater och deras borgerliga kolleger handlar det helt enkelt om lättja eller fusk. Jag hoppas alla ser tydligt vad det är för människosyn som präglar de borgerligas framfart. Man kan mycket väl tänka sig att reformera sjukförsäkringen, framförallt genom att öka möjligheter till rehabilitering men också genom olika former av individuell prövning. Men att helt plötsligt införa generella stupstockar som medför att sjuka blir utförsäkrade eller får ångest för sin och sina barns framtid är cyniskt och oresonligt och omänskligt.
Socialförsäkringen är just ett skyddsnät i välfärdssamhället
Moderaterna hånar henne för att hon när hon är sjukskriven ser socialförsäkringen som sin säkerhet, sitt skyddsnät. De påstår att Alexandra inte kan tänka sig "några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen". De har t.o.m. mage att utan att känna henne påstå att hon "inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn... utan vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav". Man hävdar att det är ett hyckleri som omgärdar begreppet ”sjuk”.
Reinfeldts/Schlingmans käpphäst: vi är lata och vill leva på bidrag
Ja, visst är det ett hyckleri i sjukförsäkringsdebatten. Men hyckleriet är förlagt till högerregeringen. Redan tidigt när Reinfeldt/Schlingman gav ut boken om "det sovande folket" så talade de om att välfärden "inte fick avse något utöver svältgränsen... för att inte ge folk en 'falsk trygghet'", Med socialdemokrati får man ett "mentalt handikappat folk" och "fuskare som smart anpassar sig till bidragssystemen". Detta har senare förfinats så att begreppet "bidragslinjen hånfullt blivit högerregeringens namn på välfärdsstaten. Men av taktiska skäl så kramar man völfärdsstaten samtidigt som man underminerar den bl.a. genom de helt ogenomtänkta stupstockarna i sjukförsäkringen.
Generella stupstockar är cyniskt och oresonligt och omänskligt
Och Helena Rivière och Gunnar Axén har lärt av Reinfeldts/Schlingmans bok: När Alexandra blir orolig inför den moderata framtiden så är hon bekväm" eller rent av för lat för att vilja försörja sig. För moderater och deras borgerliga kolleger handlar det helt enkelt om lättja eller fusk. Jag hoppas alla ser tydligt vad det är för människosyn som präglar de borgerligas framfart. Man kan mycket väl tänka sig att reformera sjukförsäkringen, framförallt genom att öka möjligheter till rehabilitering men också genom olika former av individuell prövning. Men att helt plötsligt införa generella stupstockar som medför att sjuka blir utförsäkrade eller får ångest för sin och sina barns framtid är cyniskt och oresonligt och omänskligt.
söndag 24 januari 2010
Godkänner du att vinsterna privatiseras och förlusterna socialiseras?
Kapitalisterna har spelat bort Islands välfärd
Island är ett litet land med 300.000 invånare, som haft god ekonomi byggd på fiske och förädling av olika fiskeprodukter. Isländska banker har i enlighet med marknadens regler bedrivit en omfattande verksamhet som medfört att bankerna gått omkull. Kapitalister har m.a.o. utnyttjat friheten under en högerregering att tjäna pengar och det har bl.a. investerare och sparare i Nederländerna och England förlorat på. Holland och England kräver nu var enskild islänning på mer än 100,000 kr. Ungdomar flyr landet och befolkningen kommer att utsättas för en kraftfull nedskärning av alla trygghetssystem och alla offentlig välfärd. Leve kapitalismen!
Svenska råkapitalister har plundrat Balticum och Makedonien
I oktober skrev jag på denna blogg Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien. I Balticum har svenska banker lämnat höga lån utan analys av betalningsförmåga, varför bostadsköpare nu får gå från sina hus. Reinfeldt och Borg pressar de baltiska staterna hårt till ytterligare besparingar och skattehöjningar så medborgarna lider nöd när all välfärd och sjukvård skärs bort. Och nu går biståndsprojektet Swedmilk i Makedonien i konkurs varvid bönder som inte fått betalt får gå från sin gårdar. Svenska staten och inblandade näringslivsrepresentanter har då i god tid sålt företaget för en krona till någon försvunnen skojare.
Europeiska samarbetsorgan används i Kapitalets tjänst
Vilka är det man hotar med? Jo olika former av den europeiska gemenskapen. T.o.m. Sverige har på uppmaning av Holland och England frusit lån till Island som det konkursnära landet så gärna behöver för att ta sig ur krisen. Kapitalisternas knähundar morrar och skäller, ja rent av hotar att bitas. Reinfeldts och Borgs insatser såsonm kapitalets blodhundar har utförligt beskrivits på min blogg i Reinfeldt och Borg - kapitalisternas och bankernas morrande knähundar (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36325) och Reinfeldt och Borg försöker tvinga i Lettland (och Balticum) fel medicin (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36369)och Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien...(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36746). De gemensamma europa används alltså för påtryckningar i en orättfärdig sak. Leve kapitalismens Europa!
Rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa med strikta ramar för kapitalets frihet!
Här är det alltså kapitalister som i oreglerad vinstyra gör luftaffärer och sedan när notan kommer så lämnar man den till folket att betala och få välfärden.. ja till och med omsorg och sjukvård nedskuren. Som vanligt gäller alltså kapitalisternas valspråk att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna. Är det någon mer än jag som blir förbannad och vill höja den röda fanan. Jag vill inte vara en del av ett Europa som utövar utpressning mot balter och islänningar. Jag vill inte var en del av ett högersverige som agerar blodhund åt den internationella kapitalismen! Jag vill ha ett rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa, där man sätter en kraftig grimma på kapitalet. Kapitalet, som faktiskt är så aggressivt vinsthungrigt att det inte utan vådliga konsekvenser kan existera i frihet, måste ha en ordentlig grimma.
Island är ett litet land med 300.000 invånare, som haft god ekonomi byggd på fiske och förädling av olika fiskeprodukter. Isländska banker har i enlighet med marknadens regler bedrivit en omfattande verksamhet som medfört att bankerna gått omkull. Kapitalister har m.a.o. utnyttjat friheten under en högerregering att tjäna pengar och det har bl.a. investerare och sparare i Nederländerna och England förlorat på. Holland och England kräver nu var enskild islänning på mer än 100,000 kr. Ungdomar flyr landet och befolkningen kommer att utsättas för en kraftfull nedskärning av alla trygghetssystem och alla offentlig välfärd. Leve kapitalismen!
Svenska råkapitalister har plundrat Balticum och Makedonien
I oktober skrev jag på denna blogg Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien. I Balticum har svenska banker lämnat höga lån utan analys av betalningsförmåga, varför bostadsköpare nu får gå från sina hus. Reinfeldt och Borg pressar de baltiska staterna hårt till ytterligare besparingar och skattehöjningar så medborgarna lider nöd när all välfärd och sjukvård skärs bort. Och nu går biståndsprojektet Swedmilk i Makedonien i konkurs varvid bönder som inte fått betalt får gå från sin gårdar. Svenska staten och inblandade näringslivsrepresentanter har då i god tid sålt företaget för en krona till någon försvunnen skojare.
Europeiska samarbetsorgan används i Kapitalets tjänst
Vilka är det man hotar med? Jo olika former av den europeiska gemenskapen. T.o.m. Sverige har på uppmaning av Holland och England frusit lån till Island som det konkursnära landet så gärna behöver för att ta sig ur krisen. Kapitalisternas knähundar morrar och skäller, ja rent av hotar att bitas. Reinfeldts och Borgs insatser såsonm kapitalets blodhundar har utförligt beskrivits på min blogg i Reinfeldt och Borg - kapitalisternas och bankernas morrande knähundar (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36325) och Reinfeldt och Borg försöker tvinga i Lettland (och Balticum) fel medicin (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36369)och Svenska råkapitalister vräker boende i Balticum och tar gården från bönder i Makedonien...(http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=36746). De gemensamma europa används alltså för påtryckningar i en orättfärdig sak. Leve kapitalismens Europa!
Rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa med strikta ramar för kapitalets frihet!
Här är det alltså kapitalister som i oreglerad vinstyra gör luftaffärer och sedan när notan kommer så lämnar man den till folket att betala och få välfärden.. ja till och med omsorg och sjukvård nedskuren. Som vanligt gäller alltså kapitalisternas valspråk att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna. Är det någon mer än jag som blir förbannad och vill höja den röda fanan. Jag vill inte vara en del av ett Europa som utövar utpressning mot balter och islänningar. Jag vill inte var en del av ett högersverige som agerar blodhund åt den internationella kapitalismen! Jag vill ha ett rödgrönt Sverige i ett rödgrönt Europa, där man sätter en kraftig grimma på kapitalet. Kapitalet, som faktiskt är så aggressivt vinsthungrigt att det inte utan vådliga konsekvenser kan existera i frihet, måste ha en ordentlig grimma.
fredag 22 januari 2010
Arbetsgivarna skiter i arbetsrätten och applåderas av näringsministern
Kringgår arbetsrättslig lagstiftning
I dagens Rapport talas om att Posten i Umeå som arbetsgivare avskedar trotjänare
sedan 40 år och bryter mot intentionen bakom lagen om anställningsskydd (http://svt.se/2.33919/1.1858613/bengt_ar_for_langsam_for_posten). Arbetsgivarna försöker gå runt las genom att visstidsanställa eller anlita bemanningsföretag, "Företag struntar i las" (http://www.e24.se/pengar24/dina-rattigheter/arbetsratt/foretag-struntar-i-las_1810919.e24). Strax före jul var nyheten att företag avskedar alla anställda och istället erbjuder anställning i ett bemanningsföretag; se rubrikerna i Sydsvenskan under december och november "Euromaint varslar 91 – hyrs sedan in" (http://sydsvenskan.se/ekonomi/article583815/Euromaint-varslar-91---hyrs-sedan-in.html) och "Sparkas efter krav på kollektivavtal" (http://sydsvenskan.se/ekonomi/article575031/Sparkas-efter-krav-pa-kollektivavtal.html).
Snacket om rehabilitering bara nys tills man beaktar anställningshindren
Även dagens Arena tar upp frågan "Vart skall de sjuka gå" (http://www.dagensarena.se/text/2010/01/vart-ska-de-sjuka-ga) apropå reghabiliteringskraven i sjukförsäkringen. "Men diskussionen förmår inte hantera den verkligt stora frågan - hur arbetsgivarnas krav på den perfekta arbetskraften oavbrutet skärpts. Statsministern skröt i debatten i går med att hans regering "sänkt trösklarna för att komma ut i arbetslivet". Men om det inte finnas några jobb längre för de människor som inte är hundraprocentiga och på topp? Vad
hjälper det att "sänka trösklar" om utsorteringsmekanismerna de senaste tio åren har blivit allt starkare - till exempel arbetsgivare som avskedar och sedan via bemanningsföretag återanställer de flesta, men inte de lågpresterande". Man hänvisar bl.a. till en rapport från TCO
Jakten på superarbetskraften
I rapporten "TCO granskar: Jakten på superarbetskraften" (http://www.tco.se/FileOrganizer/TCOs%20webbplats/Publikationer/rapporter/TCO-granskar/2009/0809%20Jakten_på%20superarbetskraften_III_w.pdf) talar man om det meningslösa med rehabilitering enligt socilförsäkringslagstiftningen om inte politiken tar hänsyn till pågående utsorteringsprocess på arbetsmarknaden kommer åtgärderna för att få fler i arbete att misslyckas. Rapporten ger en förklaring till varför det behövs en mer modern arbetsmarknads- ochvälfärdspolitik som förbättrar
chanserna till mer kvalificerade jobbgenom att öka rörligheten på arbetsmarknaden och stärka löntagarnasutbildning och kompetens, dvs allt det som höherregheringen avstått från för att ha pengar att sänka skatter med istället.
Kraven har ökat
Arbetsmarknaden har förändrats kraftigt sedan 1990-talskrisen, både när de gäller jobbens faktiska kvalifikationskrav och när det gäller vilka krav som arbetsgivare ställer på de arbetssökande. i rapporten talas om att utbildning har blivit allt viktigare i konkurrensen om jobben men också att frånvaro för individerna har blivit allt mer stigmatiserande på arbetsmarknaden. Dessa effekter förstärks under ekonomisk instabilitet och lågkonjunktur. Det är som om kraven på att anpassa arbetet efter männsikan helt avstannat. Och det värsta är att arbetsgivarna vill ha full frihet att utsortera.
Utslagningens "utanförskap" måsta aktivt angripas
I TCO-rapporten talar man om att bristande kunskap om dessa processer leder till en övertro på att ”utanförskapet” ska minska automatiskt genom ökad ekonomisk tillväxt och utbudsstimulerande insatser riktade mot arbetskraften. Istället måste mer kraftfulla satsningar sättas in för att öka arbetsgivarnas efterfrågan, även på den arbetskraft som anses vara lägre kvalificerad. Det är också viktigt att förkorta tiderna i frånvaro och stärka arbetskraftens utbildningsnivå.
Största svårigheten arbetsgivarnas motvilja att medverka
Vid undersökningar visar det sig att den största svårigheten för en långtidssjukskriven eller sjukskriven från annat jobb att få nytt ligger i att de flesta arbetsgivare inte vill anställa sådana personer. Endast några enstaka procent vill anställa en tidigare långtidssjukskriven. Här är man alltså åter till att arbetsgivarnas krav på superarbetaren är den största knäckfrågan. Högerregeringen borde alltså om man vill minska utslagningen inte bara ta arbetsgivarna i örat för miljardbonusarna utan också ruska om dem och säga till dem att sluta med "superselekteringen" av arbetskraft och vidare vara beredda att utveckla arbetsmiljön mer människovänlig.
I dagens Rapport talas om att Posten i Umeå som arbetsgivare avskedar trotjänare
sedan 40 år och bryter mot intentionen bakom lagen om anställningsskydd (http://svt.se/2.33919/1.1858613/bengt_ar_for_langsam_for_posten). Arbetsgivarna försöker gå runt las genom att visstidsanställa eller anlita bemanningsföretag, "Företag struntar i las" (http://www.e24.se/pengar24/dina-rattigheter/arbetsratt/foretag-struntar-i-las_1810919.e24). Strax före jul var nyheten att företag avskedar alla anställda och istället erbjuder anställning i ett bemanningsföretag; se rubrikerna i Sydsvenskan under december och november "Euromaint varslar 91 – hyrs sedan in" (http://sydsvenskan.se/ekonomi/article583815/Euromaint-varslar-91---hyrs-sedan-in.html) och "Sparkas efter krav på kollektivavtal" (http://sydsvenskan.se/ekonomi/article575031/Sparkas-efter-krav-pa-kollektivavtal.html).
Snacket om rehabilitering bara nys tills man beaktar anställningshindren
Även dagens Arena tar upp frågan "Vart skall de sjuka gå" (http://www.dagensarena.se/text/2010/01/vart-ska-de-sjuka-ga) apropå reghabiliteringskraven i sjukförsäkringen. "Men diskussionen förmår inte hantera den verkligt stora frågan - hur arbetsgivarnas krav på den perfekta arbetskraften oavbrutet skärpts. Statsministern skröt i debatten i går med att hans regering "sänkt trösklarna för att komma ut i arbetslivet". Men om det inte finnas några jobb längre för de människor som inte är hundraprocentiga och på topp? Vad
hjälper det att "sänka trösklar" om utsorteringsmekanismerna de senaste tio åren har blivit allt starkare - till exempel arbetsgivare som avskedar och sedan via bemanningsföretag återanställer de flesta, men inte de lågpresterande". Man hänvisar bl.a. till en rapport från TCO
Jakten på superarbetskraften
I rapporten "TCO granskar: Jakten på superarbetskraften" (http://www.tco.se/FileOrganizer/TCOs%20webbplats/Publikationer/rapporter/TCO-granskar/2009/0809%20Jakten_på%20superarbetskraften_III_w.pdf) talar man om det meningslösa med rehabilitering enligt socilförsäkringslagstiftningen om inte politiken tar hänsyn till pågående utsorteringsprocess på arbetsmarknaden kommer åtgärderna för att få fler i arbete att misslyckas. Rapporten ger en förklaring till varför det behövs en mer modern arbetsmarknads- ochvälfärdspolitik som förbättrar
chanserna till mer kvalificerade jobbgenom att öka rörligheten på arbetsmarknaden och stärka löntagarnasutbildning och kompetens, dvs allt det som höherregheringen avstått från för att ha pengar att sänka skatter med istället.
Kraven har ökat
Arbetsmarknaden har förändrats kraftigt sedan 1990-talskrisen, både när de gäller jobbens faktiska kvalifikationskrav och när det gäller vilka krav som arbetsgivare ställer på de arbetssökande. i rapporten talas om att utbildning har blivit allt viktigare i konkurrensen om jobben men också att frånvaro för individerna har blivit allt mer stigmatiserande på arbetsmarknaden. Dessa effekter förstärks under ekonomisk instabilitet och lågkonjunktur. Det är som om kraven på att anpassa arbetet efter männsikan helt avstannat. Och det värsta är att arbetsgivarna vill ha full frihet att utsortera.
Utslagningens "utanförskap" måsta aktivt angripas
I TCO-rapporten talar man om att bristande kunskap om dessa processer leder till en övertro på att ”utanförskapet” ska minska automatiskt genom ökad ekonomisk tillväxt och utbudsstimulerande insatser riktade mot arbetskraften. Istället måste mer kraftfulla satsningar sättas in för att öka arbetsgivarnas efterfrågan, även på den arbetskraft som anses vara lägre kvalificerad. Det är också viktigt att förkorta tiderna i frånvaro och stärka arbetskraftens utbildningsnivå.
Största svårigheten arbetsgivarnas motvilja att medverka
Vid undersökningar visar det sig att den största svårigheten för en långtidssjukskriven eller sjukskriven från annat jobb att få nytt ligger i att de flesta arbetsgivare inte vill anställa sådana personer. Endast några enstaka procent vill anställa en tidigare långtidssjukskriven. Här är man alltså åter till att arbetsgivarnas krav på superarbetaren är den största knäckfrågan. Högerregeringen borde alltså om man vill minska utslagningen inte bara ta arbetsgivarna i örat för miljardbonusarna utan också ruska om dem och säga till dem att sluta med "superselekteringen" av arbetskraft och vidare vara beredda att utveckla arbetsmiljön mer människovänlig.
Mona (S)ahlin - (S)-ledare med ((S)ting
Hur skulle det vara om de borgerliga tog ansvar för sitt fögderi?
"Skyll inte på finanskrisen, Reinfeldt! Det är ni, inte finanskrisen, som har förstört a-kassan. Det är ni, inte finanskrisen, som lånar pengar för att finansiera skattesänkningar till höginkomsttagarna. Det är ni, inte finanskrisen, som ökar klyftan i beskattning mellan pensionärer och löntagare", sa Mona Sahlin till den svarslöse statsministern Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten den 14 oktober.
Demokratisk S-ledare med (S)ting
På S-kongressen i Älvsjö i slutet av oktober var det heller inget snack om partiledarfrågan. Mona Sahlin omvaldes enhälligt och fick helhjärtad uppbackning av ombuden. I korridorerna runt kongresshallen talades det uppskattande om Sahlins ledarstil. Hon låter även andra höras och synas. Allt kretsar inte kring Sahlin. Personer som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Leif Pagrotsky, Carin Jämtin och Veronica Palm har fått utrymme och svängrum. Mona Sahlin har helt enkelt en demokratisk ledarstil, vilket äntligen fler partimedlemmar börjat föredra.
Vi hatar klassamhället
Mona Sahlin har sagts vilja dra mot mitten men är samtidigt inte rädd för att lyfta fram partiets ideologi och arbetarrörelsens klassiska värderingar: "Valet 2010 blir en idéernas kamp. Vi tror inte på det sorteringssamhälle som växer fram i Moderaternas Sverige. Vi tror inte på klassamhället - vi har hatar det", sa hon i sitt stora programtal på S-kongressen i Älvsjö. För de borgerliga är detta med klass inte viktigt eftersom de för en politik där de tänker bort det.
Mona Sahlin har samlat oppositionen
Samtidigt som Sahlin vässat det egna partiets profil har hon även samlat den rödgröna oppositionen. S, V och MP har redan presenterat mer än 50 gemensamma överenskommelser. Dit hör bland annat uppgörelserna om försvaret, sjukförsäkringen, ett jobbpaket för unga, en ny fastighetsskatt, ett miljöfordonspaket, en riskkapitalfond finansierad med Vattenfallspengar, kamp mot skattefusket och ett nytt ROT-avdrag som omfattar även hyreslägenheter. I vår presenteras en samlad rödgrön budget. De borgerliga partiledarnas angrepp om "fusköverenskommelser" är lika slagkraftigt som om någon i en saklig debatt replikerar "du är dum". Bristen på sakliga svar framstår som skriande och är ett tecken på ångesten för taburettförlust hos de borgerliga.
Regeringen fusk och slarv
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen fortsatte Mona Sahlin offensiven. Ännu en gång tydliggjorde hon skiljelinjerna till den borgerliga politiken. Hon reagerade också starkt mot Fredrik Reinfeldts snack om att de rödgröna "lovar allt till alla"."Det är ni som tar en springnota. Det är ni som lånar till skattesänkningar. Det är ni som har förvandlat överskott till underskott", markerade Sahlin. Och så är det. Reinfeldt och hans regering har verkligen inte stått för samhällsansvar och regeringsduglighet, vilket även Miljöpartiets Peter Eriksson påpekade i onsdagens debatt: "Det har blivit 100 000 fler arbetslösa sedan ni började regera. Det tidigare överskottet i statens affärer har förvandlats till ett underskott på 70 miljarder kronor. Ni har slarvat igenom stora förändringar i a-kassan och sjukförsäkringen. Det är ingen ansvarsfull ekonomisk politik"
Opinionsmätningarna avslöjar missnöjet med regeringen
Från högerregeringens sida har man försökt att förklara at de "inte når ut med sitt budskap till folket". Och det må de ju tro. Men vi kan vara förvissade om att det just är verkligheten som burit vittnesbörd om innehållet i aliansens politik som medfört opinionsdyket. Deras valmakare ser också detta - eller vad tror ni ligger bakom regeringens plötliga utfall mot näringslivet för bristande jämlikhet för att s.a.s. byta fokus? Det är alltså denna politik som gör att regeringspartierna tappar mark. Människor vänder sig helt enkelt emot en politik som skapar nya klyftor. De reagerar mot en politik som jagar alla sjuka och arbetslösa utan urskiljning, samtidigt som de som redan har det ganska bra får det ännu bättre.
(Denna artikel utgör i stora delar en återanvändning av text från en ledare i NSD av Olov Abrahamsson; http://www.nsd.se/opinion/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5128994 . Jag hoppas att han överser med detta)
"Skyll inte på finanskrisen, Reinfeldt! Det är ni, inte finanskrisen, som har förstört a-kassan. Det är ni, inte finanskrisen, som lånar pengar för att finansiera skattesänkningar till höginkomsttagarna. Det är ni, inte finanskrisen, som ökar klyftan i beskattning mellan pensionärer och löntagare", sa Mona Sahlin till den svarslöse statsministern Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten den 14 oktober.
Demokratisk S-ledare med (S)ting
På S-kongressen i Älvsjö i slutet av oktober var det heller inget snack om partiledarfrågan. Mona Sahlin omvaldes enhälligt och fick helhjärtad uppbackning av ombuden. I korridorerna runt kongresshallen talades det uppskattande om Sahlins ledarstil. Hon låter även andra höras och synas. Allt kretsar inte kring Sahlin. Personer som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Leif Pagrotsky, Carin Jämtin och Veronica Palm har fått utrymme och svängrum. Mona Sahlin har helt enkelt en demokratisk ledarstil, vilket äntligen fler partimedlemmar börjat föredra.
Vi hatar klassamhället
Mona Sahlin har sagts vilja dra mot mitten men är samtidigt inte rädd för att lyfta fram partiets ideologi och arbetarrörelsens klassiska värderingar: "Valet 2010 blir en idéernas kamp. Vi tror inte på det sorteringssamhälle som växer fram i Moderaternas Sverige. Vi tror inte på klassamhället - vi har hatar det", sa hon i sitt stora programtal på S-kongressen i Älvsjö. För de borgerliga är detta med klass inte viktigt eftersom de för en politik där de tänker bort det.
Mona Sahlin har samlat oppositionen
Samtidigt som Sahlin vässat det egna partiets profil har hon även samlat den rödgröna oppositionen. S, V och MP har redan presenterat mer än 50 gemensamma överenskommelser. Dit hör bland annat uppgörelserna om försvaret, sjukförsäkringen, ett jobbpaket för unga, en ny fastighetsskatt, ett miljöfordonspaket, en riskkapitalfond finansierad med Vattenfallspengar, kamp mot skattefusket och ett nytt ROT-avdrag som omfattar även hyreslägenheter. I vår presenteras en samlad rödgrön budget. De borgerliga partiledarnas angrepp om "fusköverenskommelser" är lika slagkraftigt som om någon i en saklig debatt replikerar "du är dum". Bristen på sakliga svar framstår som skriande och är ett tecken på ångesten för taburettförlust hos de borgerliga.
Regeringen fusk och slarv
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen fortsatte Mona Sahlin offensiven. Ännu en gång tydliggjorde hon skiljelinjerna till den borgerliga politiken. Hon reagerade också starkt mot Fredrik Reinfeldts snack om att de rödgröna "lovar allt till alla"."Det är ni som tar en springnota. Det är ni som lånar till skattesänkningar. Det är ni som har förvandlat överskott till underskott", markerade Sahlin. Och så är det. Reinfeldt och hans regering har verkligen inte stått för samhällsansvar och regeringsduglighet, vilket även Miljöpartiets Peter Eriksson påpekade i onsdagens debatt: "Det har blivit 100 000 fler arbetslösa sedan ni började regera. Det tidigare överskottet i statens affärer har förvandlats till ett underskott på 70 miljarder kronor. Ni har slarvat igenom stora förändringar i a-kassan och sjukförsäkringen. Det är ingen ansvarsfull ekonomisk politik"
Opinionsmätningarna avslöjar missnöjet med regeringen
Från högerregeringens sida har man försökt att förklara at de "inte når ut med sitt budskap till folket". Och det må de ju tro. Men vi kan vara förvissade om att det just är verkligheten som burit vittnesbörd om innehållet i aliansens politik som medfört opinionsdyket. Deras valmakare ser också detta - eller vad tror ni ligger bakom regeringens plötliga utfall mot näringslivet för bristande jämlikhet för att s.a.s. byta fokus? Det är alltså denna politik som gör att regeringspartierna tappar mark. Människor vänder sig helt enkelt emot en politik som skapar nya klyftor. De reagerar mot en politik som jagar alla sjuka och arbetslösa utan urskiljning, samtidigt som de som redan har det ganska bra får det ännu bättre.
(Denna artikel utgör i stora delar en återanvändning av text från en ledare i NSD av Olov Abrahamsson; http://www.nsd.se/opinion/ledare/artikel.aspx?ArticleId=5128994 . Jag hoppas att han överser med detta)
torsdag 21 januari 2010
Utanförskap och högerregeringens hyckleri.
Utanförskapet utplånat - på papperet
Enligt riksdagens utredningstjänst har vad Borg kallat den "breda arbetslösheten" sedan valet i augusti 2006 tre år senare i augusti 2009 med borgerligt styre ökat med 70.000 personer. Man skulle kunna tänka sig att Reinfeldt eller Borg erkänt att det inte gått så bra med ett av deras huvudprojekt,nämligen att minska detta man kallat utanförskap. Nej i stället har man försökt utplåna alla tidigare använda definitioner av både bred arbetslöshet och utanförskap (http://sv.wikipedia.org/wiki/Utanf%C3%B6rskap).
Borgerlig härdsmälta
Trots att man började sitt regeringsinnehav med plus i kassan, välfungerande sociala försäkringar och en förhållandevis låg arbetslöshet så har man genom sina åtgärder lyckats öka arbetslösheten, ställa ung 500.000 löntager utanför arbetslöshetskassa och är på god väg att ställa minst 50.000 personer utan sjukersättning genom en ogenomtänkt ny lagstiftning. Detta har i sin tur fått till följd att kommunernas sociala kostnader skjuter i höjden och minskar utrymmet för annan välfärd.
Folk förstår nog vad det handlar om
Högerregeringen har försökt skylla på lågkonjunkturen och finanskrisen. Med tillägget att folk nog förstår vad det handlar om. Men vad handlar det egentlöigen om? Jo, rena fuskverket eftersom man gjort av med alla pengar på skattesänkningar och t.o.m. lånat pengar för att i sista stund kunna muta väljarna med ett fjärde steg. Men faktum är att skattesänkningarna tagit så stor plats att man inte haft råd att möta lågkonjunkturen med utbildning, omskolning, och bidrag till offentliga arbeten exempelvis inom kommunerna och välfärden. T.o.m. regeringens egna rådgivare har avvisat jobbskattesänkningen och andra skattesänkningar som en rimliga åtgärder i det nuvarande ekonomiska läget. Högerregeringen har alltså medverkat till att försvåra lågkonjunkturen verkningar i Sverige.
Straffbeskattningen av pensionärer mfl ger nytt utanförskap
En fråga som hör ihop med detta med utanförskap som Reinfeldt/Borg påstått sig måna om är detta med att högerregeringen infört en fullständigt världsunik skatteskala där löneinkomst beskattas lägre än inkomst av pension, a-kassa och sjukförsäkring. Inget land har resonerat som så att de som redan har sin inkomst förminskad genom att de gått ned på pension eller socialförsäkringsersättning skall beskattas högre än de med arbetslön. Jag har tidigare publicerat tabeller som ger dig en uppfattning om att det cyniska resonemanget kan ge en högre skatt med mellan ett par hundralappar i måndaden upp till ca 1.700 kr. Du kan ju själv räkna ut vad det blir per år. Ta från dem som har lite och ge till dem som har mer är borgerlighetens insats denna mandatperiod.
Enligt riksdagens utredningstjänst har vad Borg kallat den "breda arbetslösheten" sedan valet i augusti 2006 tre år senare i augusti 2009 med borgerligt styre ökat med 70.000 personer. Man skulle kunna tänka sig att Reinfeldt eller Borg erkänt att det inte gått så bra med ett av deras huvudprojekt,nämligen att minska detta man kallat utanförskap. Nej i stället har man försökt utplåna alla tidigare använda definitioner av både bred arbetslöshet och utanförskap (http://sv.wikipedia.org/wiki/Utanf%C3%B6rskap).
Borgerlig härdsmälta
Trots att man började sitt regeringsinnehav med plus i kassan, välfungerande sociala försäkringar och en förhållandevis låg arbetslöshet så har man genom sina åtgärder lyckats öka arbetslösheten, ställa ung 500.000 löntager utanför arbetslöshetskassa och är på god väg att ställa minst 50.000 personer utan sjukersättning genom en ogenomtänkt ny lagstiftning. Detta har i sin tur fått till följd att kommunernas sociala kostnader skjuter i höjden och minskar utrymmet för annan välfärd.
Folk förstår nog vad det handlar om
Högerregeringen har försökt skylla på lågkonjunkturen och finanskrisen. Med tillägget att folk nog förstår vad det handlar om. Men vad handlar det egentlöigen om? Jo, rena fuskverket eftersom man gjort av med alla pengar på skattesänkningar och t.o.m. lånat pengar för att i sista stund kunna muta väljarna med ett fjärde steg. Men faktum är att skattesänkningarna tagit så stor plats att man inte haft råd att möta lågkonjunkturen med utbildning, omskolning, och bidrag till offentliga arbeten exempelvis inom kommunerna och välfärden. T.o.m. regeringens egna rådgivare har avvisat jobbskattesänkningen och andra skattesänkningar som en rimliga åtgärder i det nuvarande ekonomiska läget. Högerregeringen har alltså medverkat till att försvåra lågkonjunkturen verkningar i Sverige.
Straffbeskattningen av pensionärer mfl ger nytt utanförskap
En fråga som hör ihop med detta med utanförskap som Reinfeldt/Borg påstått sig måna om är detta med att högerregeringen infört en fullständigt världsunik skatteskala där löneinkomst beskattas lägre än inkomst av pension, a-kassa och sjukförsäkring. Inget land har resonerat som så att de som redan har sin inkomst förminskad genom att de gått ned på pension eller socialförsäkringsersättning skall beskattas högre än de med arbetslön. Jag har tidigare publicerat tabeller som ger dig en uppfattning om att det cyniska resonemanget kan ge en högre skatt med mellan ett par hundralappar i måndaden upp till ca 1.700 kr. Du kan ju själv räkna ut vad det blir per år. Ta från dem som har lite och ge till dem som har mer är borgerlighetens insats denna mandatperiod.
måndag 18 januari 2010
Vår regering för den kommande mandatperioden
Visualisera framtiden
Peter Frankes ledare i socialdemokratiska Värmlands Folkblad är värda uppmärksamhet utanför tidningens läsekrets. I tre ledare 14,15 och 16 januari har han presenterat folkbladets rödgröna drömlag för den kommande mandatperioden. Men skall vi inte vinna valet först, frågar väl någon. Jovisst, men det kan ju finnas skäl att visualisera framtiden och konstatera att det låter väldigt bra. Peter säger själv:"låt oss ändå fundera på och leka med hur en rödgrön regering skulle kunna se ut och jämföra med nuvarande borgerliga laguppställning. Det kan ge en bild av regeringsduglighet och kompetens."
Rödgrön skuggregering
Utgångspunkten får bli SCB:s opinionsmätning från slutet av 2009. Det skulle ge Socialdemokraterna 16 ministerposter, MP skulle få fyra och V två i "Rödgrönt drömlag”. Han har fått ihop en fin laguppaställning med elva kvinnor och elva män från tre rödgröna partier som skulle forma en helt jämställd regering, och med en kvinnlig statsminister i täten skulle den skriva historia. Det här rödgröna teamet kan gärna matchas mot Reinfeldts laguppställning på punkt efter punkt.
I dag väger Reinfeldt tyngre än Sahlin i förtroendemätningarna, men det kan förändras under resans gång. På andra poster skulle denna skuggregerings ministrar antagligen slå det sittande statsrådet med bred marginal. Det blir de politiska sakfrågorna som avgör valet, men personerna blir också viktiga. Mona Sahlin har sagt att laget är viktigare än jaget. fundera själv hur denna rödgröna skuggregering står sig i jämförelse med den som styr landet i dag.
Första delen
(http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Rodgront-dromlag--100114.aspx)
Statsminister – Mona Sahlin (S). Finns inget annat alternativ. Hon har redan skrivit historia som den första kvinnliga ordföranden i SAP. I höst kan hon skriva ett nytt kapitel, som första kvinnliga regeringschefen i en rödgrön koalitionsregering. Erfarenhet och kunskap har hon tillräckligt av.
Utrikesminister och vice statsminister – Maria Wetterstrand (MP). Det allt mer attraktiva partiet och det populära gröna språkröret är värd en framskjuten position. Hon har intellektet, skärpan och genomslagskraften som skulle passa på UD. Dessutom en medial stjärna som går genom rutan och in i folks sinnen.
Finansminister – Thomas Östros (S). Ett självskrivet namn som ansvarig för rikets finanser. Har varit med länge och vet hur en budget ska slipas fram. Kan förena breda kunskaper i nationalekonomi med lång politisk erfarenhet. En modern Gunnar Sträng efter några mandatperioder?
Arbetsmarknadsminister – Sven-Erik Österberg (S). Med fötterna stadigt förankrade i den västmanländska myllan känner han arbetslivets villkor väl. Kunnig, trygg och stadig, går hem såväl hos arbetsgivare som fack.
Näringsminister – Berit Högman (S). Visserligen är värmländskan i dag partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, men hon passar ändå bättre med ansvar för näringslivsfrågorna. Djupt engagerad i företagandets villkor och insatt efter otaliga möten och samtal med både stora och små företag.
Andra delen
Med Maria Wetterstrand som utrikesminister blir det ett annat sorts ledarskap i anrika Arvfurstens palats och hon kommer i vårt ”drömlag” dessutom att ha sällskap av två ministrar med både karisma och kunskap, fortsätter Peter Franke. (http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Bengt-Berg-kulturminister-i-VFs-rodgrona-dromlag-100114.aspx)
Biståndsminister – Jan Eliasson (S). Förre stjärndiplomaten och utrikesministern har mycket ogjort i politiken och det är svårt att tro att han fyller 70 i år. Oöverträffat kontaktnät, kan fortfarande göra stordåd för att ojämna klyftorna mellan rika och fattiga i världen.
Handelsminister – Carin Jämtin (S). Jobbade sida vid sida med Anna Lindh på UD med biståndsfrågor under den förra S-regeringen. Får nu byta område och arena från Stockholms kommunpolitik, men tar med sig kunskap och kontakter från förr. Massmedial begåvning, precis som både Wetterstrand och Eliasson.
Utbildningsminister – Marie Granlund (S). Den 47-åriga malmöiten är fortfarande en doldis, trots 16 år i riksdagen, den senaste perioden som vice ordförande i utbildningsutskottet. Kan forma en modern och långsiktigt hållbar skola, anpassad efter tidens krav. Kompromissinriktad, till skillnad mot nuvarande chefen på utbildningsdepartementet.
Forsknings- och högskoleminister - Gustav Fridolin (MP). Han slog rekord som ung riksdagsledamot och sedan hoppade han av för att pröva på journalistiken. Nu är han tillbaka i partiarbetet och gör större nytta efter comebacken som vidsynt minister för ett viktigt fackområde än som språkrör.
Kulturminister – Bengt Berg (V). En politisk knall från Heidruns Café i Fensbol. Vänsterpartisten från den värmländska taijgan har en utmärkt bakgrund för uppdraget. Fri författare i 35 år och egen företagare på glesbygden ger nya och annorlunda perspektiv på kulturpolitiken. Äntligen ett svenskt svar på norska Åse Kleveland och finske Claes Andersson. Plus lite mer vemodig humor i debatten.
Ett tänkbart skrällalternativ till Berg är underhållaren Henrik Schyffert, som överraskande ”kom ut” som sosse vid partikongressen i november.
Försvarsminister – Urban Ahlin (S). Har varit med länge och kan utrikes- och säkerhetspolitik i grunden. Det är en bra bakgrund för chefen på försvarsdepartementet, som måste lyssna minst lika mycket på signaler från omvärlden som på militärerna.
Justitieminister – Thomas Bodström (S). Charmig och erfaren mångsysslare som går hem i stugorna. Fyrabarnspappan måste dock välja bort deckarskrivandet, advokatfirman och ”friåret” med familjen i USA om han ska bli aktuell för Rosenbad igen. Att vara statsråd är ett heltidsuppdrag och inget som sköts med vänster hand.
Kommun- och finansmarknadsminister – Tomas Eneroth (S). Smålänningen är i dag partiets näringspolitiske talesman, men får byta uppdrag när Berit Högman går före. Duktig på energipolitik, bör därför få hantera statens viktiga ägande i Vattenfall. Mer vind- än kolkraft måste vara mottot.
Tredje delen
Härpresenterar Peter Franke de nio statsråd som gör laget i den rödgröna skuggregeringen fulltaligt (http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Rodgront-dromlag-III-100116.aspx).
EU-minister – Ann Linde (S). Internationell sekreterare i partiet med gedigen bakgrund och kunskap är mogen för regeringsuppdrag.
Jordbruksminister – Åsa Westlund (S). Starkt miljöengagemang och erfarenhet från EU-parlamentet gör henne till ett självklart val. Klar och tydlig. Kan på längre sikt anförtros ännu tyngre uppdrag.
Miljöminister – Mikael Karlsson. Forskare vid Karlstads universitet och ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Inte partipolitiskt aktiv, men måste nog sägas stå Miljöpartiet nära i ganska många frågor. Otroligt energisk, duktig på media och dessutom med gedigna kunskaper i botten. Ingen slår honom på fingrarna i en miljödebatt. Skulle säkert gilla att få vara med och bestämma i stället för att som nu ”bara” påverka.
Infrastrukturminister – Peter Eriksson (MP). Han har ställt ner stadsjeepen och jobbar hårt för miljövänlig kollektivtrafik. Språkröret från Kalix vet vad som krävs för att hela Sverige ska leva, och dessutom ställa om landet i grön framtidsoptimistisk riktning.
Socialminister – Lars Ohly (V). Vad passar bättre för vänsterledaren än en solidarisk och medmänsklig socialpolitik? Han får ansvaret för ett av välfärdens viktigaste områden, kan se till att de söndertrasade skyddsnäten lagas igen och att vården och omsorgen fördelas efter behov och inte efter plånbokens tjocklek.
Socialförsäkringsminister - Veronica Palm (S). Har klarat debatten både med statsrådet Cristina Husmark Pehrsson och socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén med den äran. Hon kommer att spela en viktig roll i politiken de närmaste årtiondena och trygghetssystemen kan hon redan utan och innan.
Hälso- och äldrevårdsminister – Ylva Johansson (S). Erfarenhet från departementet sedan Göran Perssons tid. Lugn, säker och kunnig bildar hon tillsammans med Ohly och Palm en stark trio på socialdepartementet.
Integrationsminister – Nalin Pekgul (S). Ett självskrivet kort. Hon personifierar en lyckad integration. Född i kurdiska staden Batman i Turkiet, kom hit som 13-åring. Utbildade sig till sjuksköterska, blev den första muslimen i Sveriges riksdag och bryter mark genom sitt mod. Bor kvar i Tensta och tänker så göra. En av de starkast lysande kvinnorna i svensk politik.
Migrationsminister – Jytte Guteland (S). SSU-ordförande med rätt sorts slagkraft. Brinner för Västsahara och mänskliga rättigheter. Stor intellektuell kapacitet som om hon vill kan gå hur långt som helst. Bidrar dessutom till att hålla nere medelåldern i laget.
Peter Frankes ledare i socialdemokratiska Värmlands Folkblad är värda uppmärksamhet utanför tidningens läsekrets. I tre ledare 14,15 och 16 januari har han presenterat folkbladets rödgröna drömlag för den kommande mandatperioden. Men skall vi inte vinna valet först, frågar väl någon. Jovisst, men det kan ju finnas skäl att visualisera framtiden och konstatera att det låter väldigt bra. Peter säger själv:"låt oss ändå fundera på och leka med hur en rödgrön regering skulle kunna se ut och jämföra med nuvarande borgerliga laguppställning. Det kan ge en bild av regeringsduglighet och kompetens."
Rödgrön skuggregering
Utgångspunkten får bli SCB:s opinionsmätning från slutet av 2009. Det skulle ge Socialdemokraterna 16 ministerposter, MP skulle få fyra och V två i "Rödgrönt drömlag”. Han har fått ihop en fin laguppaställning med elva kvinnor och elva män från tre rödgröna partier som skulle forma en helt jämställd regering, och med en kvinnlig statsminister i täten skulle den skriva historia. Det här rödgröna teamet kan gärna matchas mot Reinfeldts laguppställning på punkt efter punkt.
I dag väger Reinfeldt tyngre än Sahlin i förtroendemätningarna, men det kan förändras under resans gång. På andra poster skulle denna skuggregerings ministrar antagligen slå det sittande statsrådet med bred marginal. Det blir de politiska sakfrågorna som avgör valet, men personerna blir också viktiga. Mona Sahlin har sagt att laget är viktigare än jaget. fundera själv hur denna rödgröna skuggregering står sig i jämförelse med den som styr landet i dag.
Första delen
(http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Rodgront-dromlag--100114.aspx)
Statsminister – Mona Sahlin (S). Finns inget annat alternativ. Hon har redan skrivit historia som den första kvinnliga ordföranden i SAP. I höst kan hon skriva ett nytt kapitel, som första kvinnliga regeringschefen i en rödgrön koalitionsregering. Erfarenhet och kunskap har hon tillräckligt av.
Utrikesminister och vice statsminister – Maria Wetterstrand (MP). Det allt mer attraktiva partiet och det populära gröna språkröret är värd en framskjuten position. Hon har intellektet, skärpan och genomslagskraften som skulle passa på UD. Dessutom en medial stjärna som går genom rutan och in i folks sinnen.
Finansminister – Thomas Östros (S). Ett självskrivet namn som ansvarig för rikets finanser. Har varit med länge och vet hur en budget ska slipas fram. Kan förena breda kunskaper i nationalekonomi med lång politisk erfarenhet. En modern Gunnar Sträng efter några mandatperioder?
Arbetsmarknadsminister – Sven-Erik Österberg (S). Med fötterna stadigt förankrade i den västmanländska myllan känner han arbetslivets villkor väl. Kunnig, trygg och stadig, går hem såväl hos arbetsgivare som fack.
Näringsminister – Berit Högman (S). Visserligen är värmländskan i dag partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, men hon passar ändå bättre med ansvar för näringslivsfrågorna. Djupt engagerad i företagandets villkor och insatt efter otaliga möten och samtal med både stora och små företag.
Andra delen
Med Maria Wetterstrand som utrikesminister blir det ett annat sorts ledarskap i anrika Arvfurstens palats och hon kommer i vårt ”drömlag” dessutom att ha sällskap av två ministrar med både karisma och kunskap, fortsätter Peter Franke. (http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Bengt-Berg-kulturminister-i-VFs-rodgrona-dromlag-100114.aspx)
Biståndsminister – Jan Eliasson (S). Förre stjärndiplomaten och utrikesministern har mycket ogjort i politiken och det är svårt att tro att han fyller 70 i år. Oöverträffat kontaktnät, kan fortfarande göra stordåd för att ojämna klyftorna mellan rika och fattiga i världen.
Handelsminister – Carin Jämtin (S). Jobbade sida vid sida med Anna Lindh på UD med biståndsfrågor under den förra S-regeringen. Får nu byta område och arena från Stockholms kommunpolitik, men tar med sig kunskap och kontakter från förr. Massmedial begåvning, precis som både Wetterstrand och Eliasson.
Utbildningsminister – Marie Granlund (S). Den 47-åriga malmöiten är fortfarande en doldis, trots 16 år i riksdagen, den senaste perioden som vice ordförande i utbildningsutskottet. Kan forma en modern och långsiktigt hållbar skola, anpassad efter tidens krav. Kompromissinriktad, till skillnad mot nuvarande chefen på utbildningsdepartementet.
Forsknings- och högskoleminister - Gustav Fridolin (MP). Han slog rekord som ung riksdagsledamot och sedan hoppade han av för att pröva på journalistiken. Nu är han tillbaka i partiarbetet och gör större nytta efter comebacken som vidsynt minister för ett viktigt fackområde än som språkrör.
Kulturminister – Bengt Berg (V). En politisk knall från Heidruns Café i Fensbol. Vänsterpartisten från den värmländska taijgan har en utmärkt bakgrund för uppdraget. Fri författare i 35 år och egen företagare på glesbygden ger nya och annorlunda perspektiv på kulturpolitiken. Äntligen ett svenskt svar på norska Åse Kleveland och finske Claes Andersson. Plus lite mer vemodig humor i debatten.
Ett tänkbart skrällalternativ till Berg är underhållaren Henrik Schyffert, som överraskande ”kom ut” som sosse vid partikongressen i november.
Försvarsminister – Urban Ahlin (S). Har varit med länge och kan utrikes- och säkerhetspolitik i grunden. Det är en bra bakgrund för chefen på försvarsdepartementet, som måste lyssna minst lika mycket på signaler från omvärlden som på militärerna.
Justitieminister – Thomas Bodström (S). Charmig och erfaren mångsysslare som går hem i stugorna. Fyrabarnspappan måste dock välja bort deckarskrivandet, advokatfirman och ”friåret” med familjen i USA om han ska bli aktuell för Rosenbad igen. Att vara statsråd är ett heltidsuppdrag och inget som sköts med vänster hand.
Kommun- och finansmarknadsminister – Tomas Eneroth (S). Smålänningen är i dag partiets näringspolitiske talesman, men får byta uppdrag när Berit Högman går före. Duktig på energipolitik, bör därför få hantera statens viktiga ägande i Vattenfall. Mer vind- än kolkraft måste vara mottot.
Tredje delen
Härpresenterar Peter Franke de nio statsråd som gör laget i den rödgröna skuggregeringen fulltaligt (http://www.vf.se/Asikter/Varmland/Rodgront-dromlag-III-100116.aspx).
EU-minister – Ann Linde (S). Internationell sekreterare i partiet med gedigen bakgrund och kunskap är mogen för regeringsuppdrag.
Jordbruksminister – Åsa Westlund (S). Starkt miljöengagemang och erfarenhet från EU-parlamentet gör henne till ett självklart val. Klar och tydlig. Kan på längre sikt anförtros ännu tyngre uppdrag.
Miljöminister – Mikael Karlsson. Forskare vid Karlstads universitet och ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen. Inte partipolitiskt aktiv, men måste nog sägas stå Miljöpartiet nära i ganska många frågor. Otroligt energisk, duktig på media och dessutom med gedigna kunskaper i botten. Ingen slår honom på fingrarna i en miljödebatt. Skulle säkert gilla att få vara med och bestämma i stället för att som nu ”bara” påverka.
Infrastrukturminister – Peter Eriksson (MP). Han har ställt ner stadsjeepen och jobbar hårt för miljövänlig kollektivtrafik. Språkröret från Kalix vet vad som krävs för att hela Sverige ska leva, och dessutom ställa om landet i grön framtidsoptimistisk riktning.
Socialminister – Lars Ohly (V). Vad passar bättre för vänsterledaren än en solidarisk och medmänsklig socialpolitik? Han får ansvaret för ett av välfärdens viktigaste områden, kan se till att de söndertrasade skyddsnäten lagas igen och att vården och omsorgen fördelas efter behov och inte efter plånbokens tjocklek.
Socialförsäkringsminister - Veronica Palm (S). Har klarat debatten både med statsrådet Cristina Husmark Pehrsson och socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén med den äran. Hon kommer att spela en viktig roll i politiken de närmaste årtiondena och trygghetssystemen kan hon redan utan och innan.
Hälso- och äldrevårdsminister – Ylva Johansson (S). Erfarenhet från departementet sedan Göran Perssons tid. Lugn, säker och kunnig bildar hon tillsammans med Ohly och Palm en stark trio på socialdepartementet.
Integrationsminister – Nalin Pekgul (S). Ett självskrivet kort. Hon personifierar en lyckad integration. Född i kurdiska staden Batman i Turkiet, kom hit som 13-åring. Utbildade sig till sjuksköterska, blev den första muslimen i Sveriges riksdag och bryter mark genom sitt mod. Bor kvar i Tensta och tänker så göra. En av de starkast lysande kvinnorna i svensk politik.
Migrationsminister – Jytte Guteland (S). SSU-ordförande med rätt sorts slagkraft. Brinner för Västsahara och mänskliga rättigheter. Stor intellektuell kapacitet som om hon vill kan gå hur långt som helst. Bidrar dessutom till att hålla nere medelåldern i laget.
Läkemedelsbolagen har prisfest när apoteksväsendet slås sönder
Vinster = högre priser
Man frågar sig varför högerregeringen slagit sönder det väl fungerande apoteksväsendet? Varför står Göran Hägglund där och myser i det första privata apoteket. Jo, det beror helt enkelt på den galenskap som innebär en urskiljningslös tro på att marknaden löser alla problem. Detta har tagit sig flera uttryck dels såldes stora delar av apoteken ut dels och avreglerades den 1 november 2009 de receptfria läkemedlen. Men marknaden domineras av en enda idé, nämligen vinstmaximering. Hur kan man då vara så blåögd att tro att ökade vinster som i sig innebär ökade konsumentpriser skulle ge en för konsumenterna godtagbar lösning. Det fordras ganska stora nyliberala skygglappar för att tro något sådant. Precis som i andra sammanhang gäller att vinsten betalas med ökade priser.
Prischock p.g.a.högerregeringens "konkurrensutsättning"!
I DN hette rubriken "Priserna höjdes vid avreglering" (http://www.dn.se/ekonomi/priserna-hojdes-vid-avreglering-1.1028652) och i Aftonbladet "Kraftigt höjda priser på receptfritt" (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6442951.ab). I samband med att receptfria läkemedel konkurrensutsattes i höstas chockhöjde läkemedelsindustrin priset på ett trettiotal av de mest sålda produkterna. Den genomsnittliga prishöjningen var drygt 11 procent. På sex produkter höjdes priset med över 20 procent. Priset på Alvedon höjdes med 40 procent och på hostmedicinen Theracough med närmare 50 procent. Men det var ju inte som tidningarna säger avregleringen i sig som resulterade i prischocken utan högerregringens politiska utspel.
Prisökningar trots lägre kostnader för läkemedelsindustrin
Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall säger att hon tror att industrin passade på att höja innan avregleringen. Eftersom Apoteket inte ändrat marginalerna så betyder det att läkemedelsbolagen höjt priserna för att öka vinsterna. Enligt läkemedelstillverkarna beror höjningarna inte på avregleringen utan på ökade förpacknings- och transportkostnader. Fan tro't! Man kan nämligen konstatera att prishöjningarna skett trots att industrin under 2009 haft generellt låga kostnader: låga räntor, deflation och generell prispress. Det är dessutom en händelse som ser ut som en tanke att prishöjningarna huvudsakligen drabbat produkter som är storsäljare.
Frågan till väljarna: skall vi ha en nyliberal politik med högre priser.
Reglering av en marknad är naturligtvis ett känsligt kapitel och marknaden har tyvärr utvecklat sätt att kringgå åtgärder för att styra och begränsa den fria vinstmaximeringen. Därvid är läkemedelsbranschen också ett bra exempel (http://www.dn.se/opinion/debatt/vi-infor-nya-regler-som-sanker-lakemedelspriserna-1.1017115) då läkemedelsfabrikanterna mångdubblerade priset så snart ett medel blivit utsatt såsom det billigaste. Det är så när vinstmaximeringsprincipen gäller. Och nu tänker man släppa det fritt och vi ser redan konsekvenserna för konsumenterna. Frågan är skall vi finna oss i detta eller tillsätta en annan regering som är beredd att använda reglering som ett sätt att sätta grimma på
vinstmaskinerna och att tillvarata konsumentintresset?
Man frågar sig varför högerregeringen slagit sönder det väl fungerande apoteksväsendet? Varför står Göran Hägglund där och myser i det första privata apoteket. Jo, det beror helt enkelt på den galenskap som innebär en urskiljningslös tro på att marknaden löser alla problem. Detta har tagit sig flera uttryck dels såldes stora delar av apoteken ut dels och avreglerades den 1 november 2009 de receptfria läkemedlen. Men marknaden domineras av en enda idé, nämligen vinstmaximering. Hur kan man då vara så blåögd att tro att ökade vinster som i sig innebär ökade konsumentpriser skulle ge en för konsumenterna godtagbar lösning. Det fordras ganska stora nyliberala skygglappar för att tro något sådant. Precis som i andra sammanhang gäller att vinsten betalas med ökade priser.
Prischock p.g.a.högerregeringens "konkurrensutsättning"!
I DN hette rubriken "Priserna höjdes vid avreglering" (http://www.dn.se/ekonomi/priserna-hojdes-vid-avreglering-1.1028652) och i Aftonbladet "Kraftigt höjda priser på receptfritt" (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6442951.ab). I samband med att receptfria läkemedel konkurrensutsattes i höstas chockhöjde läkemedelsindustrin priset på ett trettiotal av de mest sålda produkterna. Den genomsnittliga prishöjningen var drygt 11 procent. På sex produkter höjdes priset med över 20 procent. Priset på Alvedon höjdes med 40 procent och på hostmedicinen Theracough med närmare 50 procent. Men det var ju inte som tidningarna säger avregleringen i sig som resulterade i prischocken utan högerregringens politiska utspel.
Prisökningar trots lägre kostnader för läkemedelsindustrin
Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall säger att hon tror att industrin passade på att höja innan avregleringen. Eftersom Apoteket inte ändrat marginalerna så betyder det att läkemedelsbolagen höjt priserna för att öka vinsterna. Enligt läkemedelstillverkarna beror höjningarna inte på avregleringen utan på ökade förpacknings- och transportkostnader. Fan tro't! Man kan nämligen konstatera att prishöjningarna skett trots att industrin under 2009 haft generellt låga kostnader: låga räntor, deflation och generell prispress. Det är dessutom en händelse som ser ut som en tanke att prishöjningarna huvudsakligen drabbat produkter som är storsäljare.
Frågan till väljarna: skall vi ha en nyliberal politik med högre priser.
Reglering av en marknad är naturligtvis ett känsligt kapitel och marknaden har tyvärr utvecklat sätt att kringgå åtgärder för att styra och begränsa den fria vinstmaximeringen. Därvid är läkemedelsbranschen också ett bra exempel (http://www.dn.se/opinion/debatt/vi-infor-nya-regler-som-sanker-lakemedelspriserna-1.1017115) då läkemedelsfabrikanterna mångdubblerade priset så snart ett medel blivit utsatt såsom det billigaste. Det är så när vinstmaximeringsprincipen gäller. Och nu tänker man släppa det fritt och vi ser redan konsekvenserna för konsumenterna. Frågan är skall vi finna oss i detta eller tillsätta en annan regering som är beredd att använda reglering som ett sätt att sätta grimma på
vinstmaskinerna och att tillvarata konsumentintresset?
söndag 17 januari 2010
Högerlycka är lycka för en liten utvald krets rika personer.
Nyliberal lycka
DN-medarbetaren Lena Andersson har skrivit en kolumn om varför nyliberaler tagit hand om lyckan kalla "Högerlycka" (http://www.dn.se/opinion/kolumner/hogerlycka-1.1027861). Hon anför naturligtvis inte de trista högertidningarna DN mfl utan om att konservativa tidskiften Neo bett ett antal personer skriva vad de är optimistiska om inför framtiden. Härav drar Lena Andersson slutsatsen att nyliberaler är gladare än vänstermänniskor och - med tanke på den ultraliberale
Johan Norberg gett ut en idéhistorisk bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan” - att livsglädjen tycks närmast vara ett politiskt projekt.
Författarens rätt att omskapa verkligheten
Tittar man närmare på Neo så visar det sig att Lena Andersson - om man vill vara snäll - begagnat sig av författarens rätt att omskapa verkligheten. Nej, Neo ville under parollen Vi går mot ljusare tider få ihop ett antal tänkare på högerkanten att svara på frågan vad de är optimistiska om inför framtiden. Framstegen inom matematik, idéutveckling, medicin, humaniora, företagande, politik och resursanvändande lovar gott. Nyliberal lycka har alltså handlar alltså mycket om
forskningsframsteg på olika områden.
Percy Barnevik och timbrogänget
När man sedan ser till vilka författare Neo vänt sig till så finner man i kretsen Percy Barnevik, förutom vd för ABB mest känd för ett milt sagt hutlöst pensionsavatal, Tanja Bergkvist och Annica Dahlström mest för kända för att ha kritiserat "genusperspektivet" i vetenskapsvärlden, Nicklas Lundblad knuten till Timbro och it-konsult åt högerregeringen, Fredrik Erixon knuten till SvD och Timbro, Marian Radetzki som sagt att ekonomisk tillväxt är lösningen på alla miljöproblem och att demokrati kan vara ett hinder för en rimlig miljöpolitik och Mauricio Rojas politisk vilde på högerkanten mfl. Som sagt inte är det ens fråga om någon nyliberal lycka precis.
Man kan göra våld på det mesta för att få verkligheten att stämma med facit
En sak är författarens rätt att redigera om sanningen men när Lena Andersson tar detta till intäkt för en samtida vänsterintellektuell skildrar pessimism, har en dyster tons, psykologiskt dömda att misstro, anse lycka vara en "depraverad lyx för en uttråkad elit" blir det patetiskt magstarkt i sökande efter argument. Ja, hon har t.o.m. klart för sig att "när den intellektuella vänstern ... anslöt sig till postmodernistisk identitetspolitik blev det omöjligt för den att tala om mänsklig
lycka som mål för politiken, eftersom det förutsätter, ”etnocentriska”, ”koloniala”, ”förtryckande" idéer om människan och antaganden om att man inte kränker en grupps ”olikhet” när man tänker sig att lycka för mig är lycka för dig". Nog är det bra skruvat resonemang för att få det att stämma med facit: nyliberal lycka.
Grov förvanskning av Internationalen
Som sista slagkraftigt argument säger Lena Andersson det var länge sedan raden ”Ty Internationalen åt alla lycka bär.” skrevs. Ja, hon har inte ens kunnat läsa innantill att det handlar lycka åt alla. Det är väl just det som är den stora skillnaden i dagens politik: för de nyliberala är ambitionen begränsad till lycka för en ekonomisk elit medan vänstern ihärdigt sjunger och arbeter för lycka åt alla. Dessutom bör inte den citerade raden läsas ensam utan i sitt sammanhang med uppmaningen: Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär. Det handlar alltså om kampen mot orättvisorna - kvalen - där internationell solidaritet är en viktig ingrediens. Det är alltså helt främmande för den nyliberala internationalen som handlar om fri rörlighet för kapital och fri exploatering av råvaror och arbetskraft.
Lyckan av frihet och jämlikhet
Internationalen handlar om frihet för alla människor, jämlikhet, rättvisa skatter, brodersband och att sätta gräns för de "rovdjur" som mättar sig på vårt blod. Att som Lena Andersson använda detta för att ge argument för nyliberalt lyckosökande för den regerande högereliten är inte bara grovt okunnigt och uppseendeväckande osakligt utan ett försök till manipulering i sämsta DN-stil. Där man numera på ledarredaktionen tydligen använder vilka medel som helst för att förtvivlat ge litete glans åt regeringspolitiken, den nyliberala härdsmältan med 500.000 utan arbetslöshetsförsäkring, med massor av sjuka som utförsäkras, orättvisa skatter som varigenom högre skatt tas ut av pensionärer, sjuka och arbetslösa, där man tar upp stora statliga lån för att sänka skatterna för dem som redan har det bra.
M.a.o. en "vänsterintellektuell" kan mycket väl se lyckan i framtiden, nämligen att högerregeringen och borgerligheten gör en brakförlust i det kommande valet.
DN-medarbetaren Lena Andersson har skrivit en kolumn om varför nyliberaler tagit hand om lyckan kalla "Högerlycka" (http://www.dn.se/opinion/kolumner/hogerlycka-1.1027861). Hon anför naturligtvis inte de trista högertidningarna DN mfl utan om att konservativa tidskiften Neo bett ett antal personer skriva vad de är optimistiska om inför framtiden. Härav drar Lena Andersson slutsatsen att nyliberaler är gladare än vänstermänniskor och - med tanke på den ultraliberale
Johan Norberg gett ut en idéhistorisk bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan” - att livsglädjen tycks närmast vara ett politiskt projekt.
Författarens rätt att omskapa verkligheten
Tittar man närmare på Neo så visar det sig att Lena Andersson - om man vill vara snäll - begagnat sig av författarens rätt att omskapa verkligheten. Nej, Neo ville under parollen Vi går mot ljusare tider få ihop ett antal tänkare på högerkanten att svara på frågan vad de är optimistiska om inför framtiden. Framstegen inom matematik, idéutveckling, medicin, humaniora, företagande, politik och resursanvändande lovar gott. Nyliberal lycka har alltså handlar alltså mycket om
forskningsframsteg på olika områden.
Percy Barnevik och timbrogänget
När man sedan ser till vilka författare Neo vänt sig till så finner man i kretsen Percy Barnevik, förutom vd för ABB mest känd för ett milt sagt hutlöst pensionsavatal, Tanja Bergkvist och Annica Dahlström mest för kända för att ha kritiserat "genusperspektivet" i vetenskapsvärlden, Nicklas Lundblad knuten till Timbro och it-konsult åt högerregeringen, Fredrik Erixon knuten till SvD och Timbro, Marian Radetzki som sagt att ekonomisk tillväxt är lösningen på alla miljöproblem och att demokrati kan vara ett hinder för en rimlig miljöpolitik och Mauricio Rojas politisk vilde på högerkanten mfl. Som sagt inte är det ens fråga om någon nyliberal lycka precis.
Man kan göra våld på det mesta för att få verkligheten att stämma med facit
En sak är författarens rätt att redigera om sanningen men när Lena Andersson tar detta till intäkt för en samtida vänsterintellektuell skildrar pessimism, har en dyster tons, psykologiskt dömda att misstro, anse lycka vara en "depraverad lyx för en uttråkad elit" blir det patetiskt magstarkt i sökande efter argument. Ja, hon har t.o.m. klart för sig att "när den intellektuella vänstern ... anslöt sig till postmodernistisk identitetspolitik blev det omöjligt för den att tala om mänsklig
lycka som mål för politiken, eftersom det förutsätter, ”etnocentriska”, ”koloniala”, ”förtryckande" idéer om människan och antaganden om att man inte kränker en grupps ”olikhet” när man tänker sig att lycka för mig är lycka för dig". Nog är det bra skruvat resonemang för att få det att stämma med facit: nyliberal lycka.
Grov förvanskning av Internationalen
Som sista slagkraftigt argument säger Lena Andersson det var länge sedan raden ”Ty Internationalen åt alla lycka bär.” skrevs. Ja, hon har inte ens kunnat läsa innantill att det handlar lycka åt alla. Det är väl just det som är den stora skillnaden i dagens politik: för de nyliberala är ambitionen begränsad till lycka för en ekonomisk elit medan vänstern ihärdigt sjunger och arbeter för lycka åt alla. Dessutom bör inte den citerade raden läsas ensam utan i sitt sammanhang med uppmaningen: Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär. Det handlar alltså om kampen mot orättvisorna - kvalen - där internationell solidaritet är en viktig ingrediens. Det är alltså helt främmande för den nyliberala internationalen som handlar om fri rörlighet för kapital och fri exploatering av råvaror och arbetskraft.
Lyckan av frihet och jämlikhet
Internationalen handlar om frihet för alla människor, jämlikhet, rättvisa skatter, brodersband och att sätta gräns för de "rovdjur" som mättar sig på vårt blod. Att som Lena Andersson använda detta för att ge argument för nyliberalt lyckosökande för den regerande högereliten är inte bara grovt okunnigt och uppseendeväckande osakligt utan ett försök till manipulering i sämsta DN-stil. Där man numera på ledarredaktionen tydligen använder vilka medel som helst för att förtvivlat ge litete glans åt regeringspolitiken, den nyliberala härdsmältan med 500.000 utan arbetslöshetsförsäkring, med massor av sjuka som utförsäkras, orättvisa skatter som varigenom högre skatt tas ut av pensionärer, sjuka och arbetslösa, där man tar upp stora statliga lån för att sänka skatterna för dem som redan har det bra.
M.a.o. en "vänsterintellektuell" kan mycket väl se lyckan i framtiden, nämligen att högerregeringen och borgerligheten gör en brakförlust i det kommande valet.
måndag 11 januari 2010
"...en i det närmaste pensionärsfientlig politik" - ett understatement i högerblaskan!
"Årets förlorare är pensionärerna"
Ystads Allehanda är bra mycket mera vänlig mot högerregeringen än alliansbröderna till moderaterna när det gäller försvaret av regeringens fientlighet mot pensionärer, sjuka och arbetslösa. När det gäller detta att ta ut bra mycket mer skatt på inkomst av pension, sjuk-och arbetslöshetsersättning så går den poltiske redaktören Ola Tedin i sina ledare ner i spagat. Olyckligtvis spräcker han sig och får inte ihop det med verkligheten som publiceras på tidningens nyhetssidor: "Årets förlorare är pensionärerna" som får minskade inkomster med några 100-lappar upp till nästan 2000 kr i månaden. Jo just det i månaden!
"På lika dåliga villkor"
skriver alltså Ola Tedin den 29 decmber (http://www.ystadsallehanda.se/article/20091229/OPINION/712309893/1075/OPINION/På+lika+dåliga+villkor) och han resonerar då på följande sätt: om oppositionen tar makten så lovar den att återställa balansen för pensionärerna. "Och det är klart, genom att återställa skatterna till gamla nivåer så uppnås en slags rättvisa. Pensionärer och förvärvsarbetande får lika dåliga villkor", säger Tedin. Att han då mörkar sanningen nämligen att oppositionen klart sagt att man nara avser röra fjärde steget i jobbskatteavdraget får honom inte ens att blinka - lögnen har tydligen blivit nödvändig för att klara resonemanget.
"Politik handlar om att prioritera"
I ett svagt ögonblick i texten svajar Ola Tedin inför nyhetssidornas verklighet: "Som bekant handlar politik om att prioritera... Pensionärerna har relativt sett missgynnats. Det måste erkännas. Jobbskatteavdraget har utformats för andra målgrupper än landets äldre... Det är visserligen inga gigantiska belopp det rör sig om, men en minskning är alltid en minskning." I slutet förtydligar han sig: "Tyvärr är det den typen av millimeterrättvisa som riskerar att undergräva den svenska ekonomin." Vadå "relativt sett missgynnats" - Här nedanför visar jag siffror från Skatteverkets tabeller på vilka grupper som högerregeringen inte "prioriterar", som ni ser så är knappast "milimeterrättvisa" det rör sig om.
Tabellen läses så att vid en inkomst av 6000 kr så betalar en pensionär 212 kronor mer i skatt per månad än en löntagare och det blir per år 2544 kr och en sjuk/arbetslös betalar 615 kr mer i månaden än en löntagare och det blir 7380 kr om året osv.
Jobbskatteavdraget ger inte ett enda nytt jobb
Jobbskatteavdraget kostar mellan 70 och 80 miljarder kronor. Bara det sista steget kostar 10 miljarder. Jobbskatteavdraget har till stora delar finansierats genom upptagande av rekordhöga lån - finansieringen övervältras alltså på kommande generationer. Man säger att syftet är att jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och det skulle få fler att arbeta. Men i verkligehten har jobbskatteavdraget inte skapat ett enda nytt jobb. Högerregeringen och regeringstrogna YA försöker blanda bort korten när man slår sig för bröstet med "arbetslinjen" samtidigt som arbetslösheten inte varit större på länge. Genom att våra statsresurser gått till skattesänkningar så har försvaret mot arbetslösheten försummats. Eftersom jobben istället minskat då kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte satts in så finns det inte heller fler jobb att söka. På så sätt har högerregeringen faktiskt förvärrat lågkonjunkturen.
"Nyansera pensionskritiken"
YA kände tydligen att man inte hann säga allt för att övertyga väljarna att allt stod rätt till och krävde 8/1 "nyansering" (http://www.ystadsallehanda.se/article/20100108/OPINION/701089985/1075/OPINION/Nyansera+pensionskritiken) Redaktören gråter över att "regeringen får kritik för att bedriva en i det närmaste
pensionärsfientlig politik". Oppositionens tal om "skriande orättvisa"är "orättvisa beskyllningar om man anstränger sig för att se lite längre än näsan räcker". Orättvisan består i att regeringen fått bära hundhuvudet för "bromsens" inverkan på pensionerna. Men det är inte sant eftersom alla varit eniga om bromsen och man därför bara utgått från den skatteorättvisa som skattetabellen ovan visar. Ännu en gång använder sig ledarskribenten av lögnen som vapen för att klara sig ur verklighetens knipa.
Mer än var fjärde väljare utsätts för världsunik diskriminering
Av Sveriges drygt 7 miljoner röstberättigade är var fjärde väljare över 65 år. Under de närmast kommande åren får de äldre kraftigt försämrad ekonomi. Det är säreget att försöka ljuga bort den verklighet som blir följden av högerregeringens straffskatt på pensionärers, sjukas och arbetslösas inkomster istället för att protestera mot orättvisan. Högerregeringen inte bara bedriver en i "det närmaste pensionärsfientlig politik" - det är en världsunik fientlig orättvisa riktad mot dem som har minst inkomster i samhället pensionärer, sjuka och arbetslösa. I alla andra länder - utom
Sverige - betalar en pensionär mindre i skatt än en löntagare vid jämförbara inkomster; exempelvis i Australien 10 procentenheter lägre, Danmark 7, Finland 1, Frankrike 13,Nederländerna 15,Norge 6 och Tyskland 18 procentenheter lägre. Detta framgår av en PROs rapport "Rättvisa skatter – om beskattning av arbetsinkomster och pensioner”.
Ystads Allehanda är bra mycket mera vänlig mot högerregeringen än alliansbröderna till moderaterna när det gäller försvaret av regeringens fientlighet mot pensionärer, sjuka och arbetslösa. När det gäller detta att ta ut bra mycket mer skatt på inkomst av pension, sjuk-och arbetslöshetsersättning så går den poltiske redaktören Ola Tedin i sina ledare ner i spagat. Olyckligtvis spräcker han sig och får inte ihop det med verkligheten som publiceras på tidningens nyhetssidor: "Årets förlorare är pensionärerna" som får minskade inkomster med några 100-lappar upp till nästan 2000 kr i månaden. Jo just det i månaden!
"På lika dåliga villkor"
skriver alltså Ola Tedin den 29 decmber (http://www.ystadsallehanda.se/article/20091229/OPINION/712309893/1075/OPINION/På+lika+dåliga+villkor) och han resonerar då på följande sätt: om oppositionen tar makten så lovar den att återställa balansen för pensionärerna. "Och det är klart, genom att återställa skatterna till gamla nivåer så uppnås en slags rättvisa. Pensionärer och förvärvsarbetande får lika dåliga villkor", säger Tedin. Att han då mörkar sanningen nämligen att oppositionen klart sagt att man nara avser röra fjärde steget i jobbskatteavdraget får honom inte ens att blinka - lögnen har tydligen blivit nödvändig för att klara resonemanget.
"Politik handlar om att prioritera"
I ett svagt ögonblick i texten svajar Ola Tedin inför nyhetssidornas verklighet: "Som bekant handlar politik om att prioritera... Pensionärerna har relativt sett missgynnats. Det måste erkännas. Jobbskatteavdraget har utformats för andra målgrupper än landets äldre... Det är visserligen inga gigantiska belopp det rör sig om, men en minskning är alltid en minskning." I slutet förtydligar han sig: "Tyvärr är det den typen av millimeterrättvisa som riskerar att undergräva den svenska ekonomin." Vadå "relativt sett missgynnats" - Här nedanför visar jag siffror från Skatteverkets tabeller på vilka grupper som högerregeringen inte "prioriterar", som ni ser så är knappast "milimeterrättvisa" det rör sig om.
Tabellen läses så att vid en inkomst av 6000 kr så betalar en pensionär 212 kronor mer i skatt per månad än en löntagare och det blir per år 2544 kr och en sjuk/arbetslös betalar 615 kr mer i månaden än en löntagare och det blir 7380 kr om året osv.
Jobbskatteavdraget ger inte ett enda nytt jobb
Jobbskatteavdraget kostar mellan 70 och 80 miljarder kronor. Bara det sista steget kostar 10 miljarder. Jobbskatteavdraget har till stora delar finansierats genom upptagande av rekordhöga lån - finansieringen övervältras alltså på kommande generationer. Man säger att syftet är att jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och det skulle få fler att arbeta. Men i verkligehten har jobbskatteavdraget inte skapat ett enda nytt jobb. Högerregeringen och regeringstrogna YA försöker blanda bort korten när man slår sig för bröstet med "arbetslinjen" samtidigt som arbetslösheten inte varit större på länge. Genom att våra statsresurser gått till skattesänkningar så har försvaret mot arbetslösheten försummats. Eftersom jobben istället minskat då kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte satts in så finns det inte heller fler jobb att söka. På så sätt har högerregeringen faktiskt förvärrat lågkonjunkturen.
"Nyansera pensionskritiken"
YA kände tydligen att man inte hann säga allt för att övertyga väljarna att allt stod rätt till och krävde 8/1 "nyansering" (http://www.ystadsallehanda.se/article/20100108/OPINION/701089985/1075/OPINION/Nyansera+pensionskritiken) Redaktören gråter över att "regeringen får kritik för att bedriva en i det närmaste
pensionärsfientlig politik". Oppositionens tal om "skriande orättvisa"är "orättvisa beskyllningar om man anstränger sig för att se lite längre än näsan räcker". Orättvisan består i att regeringen fått bära hundhuvudet för "bromsens" inverkan på pensionerna. Men det är inte sant eftersom alla varit eniga om bromsen och man därför bara utgått från den skatteorättvisa som skattetabellen ovan visar. Ännu en gång använder sig ledarskribenten av lögnen som vapen för att klara sig ur verklighetens knipa.
Mer än var fjärde väljare utsätts för världsunik diskriminering
Av Sveriges drygt 7 miljoner röstberättigade är var fjärde väljare över 65 år. Under de närmast kommande åren får de äldre kraftigt försämrad ekonomi. Det är säreget att försöka ljuga bort den verklighet som blir följden av högerregeringens straffskatt på pensionärers, sjukas och arbetslösas inkomster istället för att protestera mot orättvisan. Högerregeringen inte bara bedriver en i "det närmaste pensionärsfientlig politik" - det är en världsunik fientlig orättvisa riktad mot dem som har minst inkomster i samhället pensionärer, sjuka och arbetslösa. I alla andra länder - utom
Sverige - betalar en pensionär mindre i skatt än en löntagare vid jämförbara inkomster; exempelvis i Australien 10 procentenheter lägre, Danmark 7, Finland 1, Frankrike 13,Nederländerna 15,Norge 6 och Tyskland 18 procentenheter lägre. Detta framgår av en PROs rapport "Rättvisa skatter – om beskattning av arbetsinkomster och pensioner”.
lördag 9 januari 2010
Kulturtalibaner
De borgerliga saknar kulturpolitik utöver marknadssynen.
Det är litet säreget men ett faktum att det borgerliga politiska blocket alltid har varit ointresserade av kultur utom exempelvis sponsring som ger reklam och avdragsrätt. Symtomatiskt är att alliansen saknade program för den kulturpolitik som man avsåg att driva i regeringsställning. Detta är märkligt eftersom det aldrig varit "fint" att snobba med pengar eller guld medan däremot alltid varit "fint" att röra sig i kulturkretsar och vara närvarande vid olika kulturevenemang.
kulturtalibanen Lena Adelsohn Liljeroth är ansiktet
Men nej, i politiken är de rikas företrädare rena kulturtalibaner, vilket f.ö. framgår av kulturpropositionen, där hela kulturen utsatts för ett populistiskt skamgrepöp under den falska devisen att föra kulkturen ut till folket lokalt. Övertalibanen och tillika vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sammanfattar med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12 - http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-adelsohn-liljeroth-bocker-riskerar-att-bli-annu-dyrare-med-fasta-priser-1.1006790).
Brutal kulturtalibanism
Den briljante och alltid intresseväckande Stefan Jonsson skriver 8/1 på DNkultur om John Swedenmark: ”Kritikmaskinen och andra texter” (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/john-swedenmark-kritikmaskinen-och-andra-texter-1.1023758). Jonsson är fascinerad av Swedenmark som frågar "förverkligar litteraturen sin mening: att föra människan mot det oändliga och osägbara". Enligt min mening står detta lika väl för meningen med kulturen. Kan man tänka sig något mer avlägset från marknadens krav på lönsamhet, stora upplagor eller stora publiksiffror? Men är det mindre viktigt bara därför att det inte går in i nyliberala tankegångar? Eller är det rent av så att en marknad utan denna tanke frusit till en omänsklig formation utan hopp för mänsklighet? En slags brutal kulturtalibanism?
Immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse
Stefan Jonsson citerar Swedenmark och talar om att dikterna "bara genom att finnas etablerar mot-rytmer som minner oss om vad som ’gör livet värt att leva’” och att dikten "ger en motståndskraft som den gängse politiken inte längre kan skänka. Genom att finnas bara, genom att kunna tala otvetydigt om saker som ligger utanför samhällets tankesfär: men framför allt genom att uppöva sin nyttjare till immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse.” Det gäller att upparbeta tålamod för nyanser. Därför sänker en eneklspårig kritik människan till infantilt stadium där vi förvanskar världen i svart och vitt, bra och dåligt, ont och gott. Diskussionen bör istället leda till att vidga läsarens/åhörarens känslighet för världens oåterkalleliga motsägelsefullhet, en kritik som får människan att växa, bilda sig och bli smartare.
En förlorare slår tillbaka
är en annan intressant artikel på DNkultur 7/1 av Anna Hallberg (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-forlorare-slar-tillbaka-1.1023088). Hon skriver om den värld där allt i dagens kulturklimat kommit att handla om pengar, påmminnande oss om att under all högljudd marknadsliberal retorik så finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati. Hon citerar Lars Gustafsson: ”det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”.
"värd att intressera sig för”
Det är inget fel eller klandervärt att tjäna pengar på kultur men det är det senare ledet ”värd att intressera sig för” Anna Hallberg skriver sin essä om. Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande? Det är inte alls så säkert. Möjligen är det nämligen så att "det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse".
Vilket Sverige vill vi egentligen ha?
Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land. Det handlar bland annat om att börja prata om sina egna värden igen. Litteraturen bortom listorna, författarporträtten och försäljningssuccéerna. Kritiken, som inte alls är så mycket ett värdeomdöme som den är en läsning, en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se
verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar. Det gäller helt enkelt att göra läsaren/åhöraren nyfiken på det litet mer svårtuggade, att börja tänka annat än i plus och minus, svart och vitt...
Skam att Sverige inte har råd med kultur
Anna Hallberg summerar: det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. När kulturen så här blir förloraren så kommer det att slå tillbaka. Det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser. Tiden går inte bakåt. Sjuåringarna som nyss var bebisar skuttar runt i sitt jullov och har nya världar framför sig.
Vit jul - utrensning...
Det ser ut som om de flesta fick en vit jul med mycket snö. I Italien har uttrycket ”white Christmas” givit namn åt en utrensning av illegala invandrare i den norditalienska staden Coccaglio... Men det är de pulkaåkande barnen här hemma lyckligt ovetande om. Inte heller vet de att talibaner med kronor som ögon tagit makten i Sverige under ledning av övertalibanen Lena Adelsohn Liljeroth.
PS. Jag har använt Stefan Jonssons och Anna Hallbergs texter ganska självsvåldigt för att få fram den poäng som jag är ute efter. Samtidigt rekommenderar jag mina läsare att via länkarna läsa originaltexterna. Båda är väl värda ett vidare studium och eftertanke.
Det är litet säreget men ett faktum att det borgerliga politiska blocket alltid har varit ointresserade av kultur utom exempelvis sponsring som ger reklam och avdragsrätt. Symtomatiskt är att alliansen saknade program för den kulturpolitik som man avsåg att driva i regeringsställning. Detta är märkligt eftersom det aldrig varit "fint" att snobba med pengar eller guld medan däremot alltid varit "fint" att röra sig i kulturkretsar och vara närvarande vid olika kulturevenemang.
kulturtalibanen Lena Adelsohn Liljeroth är ansiktet
Men nej, i politiken är de rikas företrädare rena kulturtalibaner, vilket f.ö. framgår av kulturpropositionen, där hela kulturen utsatts för ett populistiskt skamgrepöp under den falska devisen att föra kulkturen ut till folket lokalt. Övertalibanen och tillika vår älskliga kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sammanfattar med ett leende: ”Jag tror på marknaden och jag tror framför allt på människors förmåga att själva veta vad som är bäst för dem.” (DN 3/12 - http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-adelsohn-liljeroth-bocker-riskerar-att-bli-annu-dyrare-med-fasta-priser-1.1006790).
Brutal kulturtalibanism
Den briljante och alltid intresseväckande Stefan Jonsson skriver 8/1 på DNkultur om John Swedenmark: ”Kritikmaskinen och andra texter” (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/john-swedenmark-kritikmaskinen-och-andra-texter-1.1023758). Jonsson är fascinerad av Swedenmark som frågar "förverkligar litteraturen sin mening: att föra människan mot det oändliga och osägbara". Enligt min mening står detta lika väl för meningen med kulturen. Kan man tänka sig något mer avlägset från marknadens krav på lönsamhet, stora upplagor eller stora publiksiffror? Men är det mindre viktigt bara därför att det inte går in i nyliberala tankegångar? Eller är det rent av så att en marknad utan denna tanke frusit till en omänsklig formation utan hopp för mänsklighet? En slags brutal kulturtalibanism?
Immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse
Stefan Jonsson citerar Swedenmark och talar om att dikterna "bara genom att finnas etablerar mot-rytmer som minner oss om vad som ’gör livet värt att leva’” och att dikten "ger en motståndskraft som den gängse politiken inte längre kan skänka. Genom att finnas bara, genom att kunna tala otvetydigt om saker som ligger utanför samhällets tankesfär: men framför allt genom att uppöva sin nyttjare till immunitet mot de färdiga tänkesättens förförelse.” Det gäller att upparbeta tålamod för nyanser. Därför sänker en eneklspårig kritik människan till infantilt stadium där vi förvanskar världen i svart och vitt, bra och dåligt, ont och gott. Diskussionen bör istället leda till att vidga läsarens/åhörarens känslighet för världens oåterkalleliga motsägelsefullhet, en kritik som får människan att växa, bilda sig och bli smartare.
En förlorare slår tillbaka
är en annan intressant artikel på DNkultur 7/1 av Anna Hallberg (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/en-forlorare-slar-tillbaka-1.1023088). Hon skriver om den värld där allt i dagens kulturklimat kommit att handla om pengar, påmminnande oss om att under all högljudd marknadsliberal retorik så finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati. Hon citerar Lars Gustafsson: ”det är omöjligt att bli rik på poesi och just det gör den till en verksamhet värd att intressera sig för”.
"värd att intressera sig för”
Det är inget fel eller klandervärt att tjäna pengar på kultur men det är det senare ledet ”värd att intressera sig för” Anna Hallberg skriver sin essä om. Stämmer det fortfarande att det finns värden som inte bara är olönsamma utan till och med står i kontrast mot marknadsmässiga vinstintressen och just därför är värda att intressera sig för? Som forskning, kvalitetslitteratur eller kritiskt tänkande? Det är inte alls så säkert. Möjligen är det nämligen så att "det är först när de konstnärliga verken, genom något pris eller utmärkelse lyckas ta sig in i den kommersiella cirkulationen igen, som de över huvud taget har möjlighet att väcka något intresse".
Vilket Sverige vill vi egentligen ha?
Vilka värdegrunder vill vi ha i Sverige? Vilka instanser ska få finnas i samhället? De är inte gratis. Och det är precis där det skär sig, hela tiden. Men nu måste vi prata om dem. Annars kommer det att gå åt helvete för vårt lilla amerikaniserade, EU-anpassade och numera rätt osjälvständiga land. Det handlar bland annat om att börja prata om sina egna värden igen. Litteraturen bortom listorna, författarporträtten och försäljningssuccéerna. Kritiken, som inte alls är så mycket ett värdeomdöme som den är en läsning, en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se
verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar. Det gäller helt enkelt att göra läsaren/åhöraren nyfiken på det litet mer svårtuggade, att börja tänka annat än i plus och minus, svart och vitt...
Skam att Sverige inte har råd med kultur
Anna Hallberg summerar: det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. När kulturen så här blir förloraren så kommer det att slå tillbaka. Det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser. Tiden går inte bakåt. Sjuåringarna som nyss var bebisar skuttar runt i sitt jullov och har nya världar framför sig.
Vit jul - utrensning...
Det ser ut som om de flesta fick en vit jul med mycket snö. I Italien har uttrycket ”white Christmas” givit namn åt en utrensning av illegala invandrare i den norditalienska staden Coccaglio... Men det är de pulkaåkande barnen här hemma lyckligt ovetande om. Inte heller vet de att talibaner med kronor som ögon tagit makten i Sverige under ledning av övertalibanen Lena Adelsohn Liljeroth.
PS. Jag har använt Stefan Jonssons och Anna Hallbergs texter ganska självsvåldigt för att få fram den poäng som jag är ute efter. Samtidigt rekommenderar jag mina läsare att via länkarna läsa originaltexterna. Båda är väl värda ett vidare studium och eftertanke.
fredag 8 januari 2010
Högerpartiernas dominans i EU en katastrof för sociala rättigheter och en solidarisk ekonomi
"Ung och arg sågning av socialdemokratin"
är rubriken (http://www.aftonbladet.se/kultur/article6336737.ab) där Stefan Jonsson refererar i Aftonbladet 23/12 till senaste numret av Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Tvärdrag. Rörelsen har allt att vinna på att lyssna på sina unga, arga och analytiska – de som i nya numret av tidskriften Tvärdrag (5/2009) analyserar socialdemokratins kräftgång i Europa det senaste årtiondet (samtidigt som en annan sorts vänster firat stora framgångar i Latinamerika). Det artar sig till en präktig bankruttförklaring av tredje vägens socialdemokrati.
Tredje vägen
Den formulerades av sociologen Anthony Giddens och lanserades av Gerhard Schröder och Tony Blair för tio år sedan. Det var en nyliberalism med samvete som i Sverige administrerades så proffsigt av Göran Persson att lidelsen rann ur partiet och socialdemokratin förlorade först självförtroendet och sedan sig själv. För tio år sedan styrdes tolv av femton EU-länder av socialdemokrater. I dag är det tre eller fyra av 27. Socialdemokratin har blivit medelklassens parti. Arbetarklassen går åt andra håll. Dessutom så har högerregeringen i Sverige skickligt bl.a. genom jobbskatteavdraget och privatiseringen av offentliga tjänster försökt göra medelklassen solidarisk inte med sina grannar utan med överklassen.
Kan dödläget brytas?
Man talar om ytterligare ett annat mått på katastrof. Sedan Blair och Schröder valde tredje vägen har vänsterpartier erövrat fyra nya stolar i EU-parlamentet, som under samma tid utvidgats med 110 platser. En lång epok av kompakt högerhegemoni väntar, med därtill hörande förtryck, om inte socialdemokratin förnyar sig. Ernst Wigforss frågade 1959 "Kan dödläget brytas?" då många av hans ledande partikamrater ansåg samhällsbygget färdigt.
I den tredje vägens ruiner
börjar analysen i Tvärdrag (http://www.tvardrag.se/index.php?te_id=583). Vad drar man för slutsatser av det faktum det för 10 år sedan i EU fanns 12 av 15 socialdemokratiskt styrda stater medan det i dag 3 av de nu 27 medlemsstaterna som styrs av en vänsterregering. Ingen ny premiärministerpost har tagits. I dag är det m.a.o. högern som styr Europa, och fler socialdemokratiska regeringar står på tur att falla.
Denna politiska utveckling är samtidig med tredje vägens framväxt
Socialdemokratins stora opinionstapp i västvärldens storstäder har paradoxalt skett i spåren av en process där städer genom nybyggen och andra statushöjande åtgärder förändrat stadsdelar och ofta tvingat bort stora sociala skikt och grupper. I Stockholm är mönstret tydligt. Borgerlig politik som utförsäljningar av hyresrätter har gjort att befolkningen blivit en sådan som tjänar på borgerlig politik. Att satsa på en nedsliten förort kan i värsta fall betyda att socialdemokratin på sikt tappar stödet just där. Utan tydlig agitation för en politik som bygger på solidaritet och jämlikhet, och utan en tydlig sådan politisk profil är riskerna överhängande.
Socialdemokratins tredje väg
De ideologiska principer i tredje vägens politik den tredje vägen innehöll grunden för opinionstappet. De viktigaste budskapen var att modernisera, effektivisera, individualisera och privatisera. Blair, Schröder och andra män som skulle definiera den nya socialdemokratin, för det var i princip bara män som drev förändringen, pekade ut en ny riktning. Ledmotivet var ”nytt”, gamla misslyckanden, men också framgångar, skulle läggas bakom rörelsen. ”New, new, new, everything is new”, förklarade Tony Blair redan på Europasocialisternas kongress i Malmö senvåren 1997. Det sades vara ett nytt Europa vi rörde oss i, globaliseringen sågs som ett nytt fenomen som krävde helt andra politiska lösningar än de som socialdemokratin använt hittills. Maktinnehavet utnyttjades inte för att sätta dagordningen och etablera en annan hegemoni. De som skrek ”stopp” eller försökte protestera avfärdades som bakåtsträvare. Carl Bildts regering 1991–94 etablerade ”den enda vägens politik” som motto. De socialdemokrater som avvek från den nya socialdemokratins enda väg fem år senare fick räkna med att stämplas som museivakter eller dödgrävare..
Vägen var allt
Tesen blev, i Karin Boyes anda, att vägen varallt, målet inget. Socialdemokratins uppgift var det ständiga framsteget. Men mot vad? Rädslan för att definiera vart manville gå ledde till att när förnyelseparollerna för den tredjevägen var genomförda fanns där inget kvar. Med olika graderav engagemang baxade man igenom olika moderniseringarav arbetsmarknaden (minskad makt till facket), satsningarpå utbildning (nya universitet men också universitetsavgifterav olika slag) och
reformering av skattesystem (minskad progressivitet). Marknadsliberal politik är inte särskilt svår att genomföra, men den är svår att hitta engagemang. När socialdemokraterna kommit så långt har det också inte varit svårt för borgerliga regeringar att ta över och ytterligare accentuera utvecklingen att ersätta välfärdssamhället med en marknadsliberal stat av Friedmansk modell.
Arbete, solidaritet och social rättvisa
De som påstår att dessa slagord är gammelmodiga måste förklara det faktum varför vi sedan Blairs och Schröders program lanserades vid valet 1999 har endast 4 mandat av Europaparlamentets 110 nya platser och de flesta vänsterregeringar i Europa förlorat valen till olika borgerliga kombinationer. Tredje vägen eller mittenvägen är alltså inte en framgångsväg till väljarstöd. Ändå fortsätter man vid senaste kongressen att fumla efter en väg mot mitten som om man inte förstått någonting av det som skett. Vi måste hitta åter till en väg där arbete, solidaritet och social rättvisa inte bara är honnörsord utan den reella idékraft som för oss framåt mot ett val 2010.
är rubriken (http://www.aftonbladet.se/kultur/article6336737.ab) där Stefan Jonsson refererar i Aftonbladet 23/12 till senaste numret av Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Tvärdrag. Rörelsen har allt att vinna på att lyssna på sina unga, arga och analytiska – de som i nya numret av tidskriften Tvärdrag (5/2009) analyserar socialdemokratins kräftgång i Europa det senaste årtiondet (samtidigt som en annan sorts vänster firat stora framgångar i Latinamerika). Det artar sig till en präktig bankruttförklaring av tredje vägens socialdemokrati.
Tredje vägen
Den formulerades av sociologen Anthony Giddens och lanserades av Gerhard Schröder och Tony Blair för tio år sedan. Det var en nyliberalism med samvete som i Sverige administrerades så proffsigt av Göran Persson att lidelsen rann ur partiet och socialdemokratin förlorade först självförtroendet och sedan sig själv. För tio år sedan styrdes tolv av femton EU-länder av socialdemokrater. I dag är det tre eller fyra av 27. Socialdemokratin har blivit medelklassens parti. Arbetarklassen går åt andra håll. Dessutom så har högerregeringen i Sverige skickligt bl.a. genom jobbskatteavdraget och privatiseringen av offentliga tjänster försökt göra medelklassen solidarisk inte med sina grannar utan med överklassen.
Kan dödläget brytas?
Man talar om ytterligare ett annat mått på katastrof. Sedan Blair och Schröder valde tredje vägen har vänsterpartier erövrat fyra nya stolar i EU-parlamentet, som under samma tid utvidgats med 110 platser. En lång epok av kompakt högerhegemoni väntar, med därtill hörande förtryck, om inte socialdemokratin förnyar sig. Ernst Wigforss frågade 1959 "Kan dödläget brytas?" då många av hans ledande partikamrater ansåg samhällsbygget färdigt.
I den tredje vägens ruiner
börjar analysen i Tvärdrag (http://www.tvardrag.se/index.php?te_id=583). Vad drar man för slutsatser av det faktum det för 10 år sedan i EU fanns 12 av 15 socialdemokratiskt styrda stater medan det i dag 3 av de nu 27 medlemsstaterna som styrs av en vänsterregering. Ingen ny premiärministerpost har tagits. I dag är det m.a.o. högern som styr Europa, och fler socialdemokratiska regeringar står på tur att falla.
Denna politiska utveckling är samtidig med tredje vägens framväxt
Socialdemokratins stora opinionstapp i västvärldens storstäder har paradoxalt skett i spåren av en process där städer genom nybyggen och andra statushöjande åtgärder förändrat stadsdelar och ofta tvingat bort stora sociala skikt och grupper. I Stockholm är mönstret tydligt. Borgerlig politik som utförsäljningar av hyresrätter har gjort att befolkningen blivit en sådan som tjänar på borgerlig politik. Att satsa på en nedsliten förort kan i värsta fall betyda att socialdemokratin på sikt tappar stödet just där. Utan tydlig agitation för en politik som bygger på solidaritet och jämlikhet, och utan en tydlig sådan politisk profil är riskerna överhängande.
Socialdemokratins tredje väg
De ideologiska principer i tredje vägens politik den tredje vägen innehöll grunden för opinionstappet. De viktigaste budskapen var att modernisera, effektivisera, individualisera och privatisera. Blair, Schröder och andra män som skulle definiera den nya socialdemokratin, för det var i princip bara män som drev förändringen, pekade ut en ny riktning. Ledmotivet var ”nytt”, gamla misslyckanden, men också framgångar, skulle läggas bakom rörelsen. ”New, new, new, everything is new”, förklarade Tony Blair redan på Europasocialisternas kongress i Malmö senvåren 1997. Det sades vara ett nytt Europa vi rörde oss i, globaliseringen sågs som ett nytt fenomen som krävde helt andra politiska lösningar än de som socialdemokratin använt hittills. Maktinnehavet utnyttjades inte för att sätta dagordningen och etablera en annan hegemoni. De som skrek ”stopp” eller försökte protestera avfärdades som bakåtsträvare. Carl Bildts regering 1991–94 etablerade ”den enda vägens politik” som motto. De socialdemokrater som avvek från den nya socialdemokratins enda väg fem år senare fick räkna med att stämplas som museivakter eller dödgrävare..
Vägen var allt
Tesen blev, i Karin Boyes anda, att vägen varallt, målet inget. Socialdemokratins uppgift var det ständiga framsteget. Men mot vad? Rädslan för att definiera vart manville gå ledde till att när förnyelseparollerna för den tredjevägen var genomförda fanns där inget kvar. Med olika graderav engagemang baxade man igenom olika moderniseringarav arbetsmarknaden (minskad makt till facket), satsningarpå utbildning (nya universitet men också universitetsavgifterav olika slag) och
reformering av skattesystem (minskad progressivitet). Marknadsliberal politik är inte särskilt svår att genomföra, men den är svår att hitta engagemang. När socialdemokraterna kommit så långt har det också inte varit svårt för borgerliga regeringar att ta över och ytterligare accentuera utvecklingen att ersätta välfärdssamhället med en marknadsliberal stat av Friedmansk modell.
Arbete, solidaritet och social rättvisa
De som påstår att dessa slagord är gammelmodiga måste förklara det faktum varför vi sedan Blairs och Schröders program lanserades vid valet 1999 har endast 4 mandat av Europaparlamentets 110 nya platser och de flesta vänsterregeringar i Europa förlorat valen till olika borgerliga kombinationer. Tredje vägen eller mittenvägen är alltså inte en framgångsväg till väljarstöd. Ändå fortsätter man vid senaste kongressen att fumla efter en väg mot mitten som om man inte förstått någonting av det som skett. Vi måste hitta åter till en väg där arbete, solidaritet och social rättvisa inte bara är honnörsord utan den reella idékraft som för oss framåt mot ett val 2010.
fredag 1 januari 2010
Var fjärde väljare - 1,7 miljoner svenskar - missgynnas av den borgerliga regeringen
Både stalig pension och tjänstepension sänks nu när vi firar 2010
Av Sveriges drygt 7 miljoner röstberättigade är var fjärde väljare över 65 år. Under de närmast kommande åren får de äldre kraftigt försämrad ekonomi. Den statliga pensionen sänks med anledning av den s.k. bromsen. Detta drabbar särskilt hårt de som bara har den statliga pensionen. Dessutom sänks tjänstepensionen - inte för privatanställda - för alla kommunal- och statsanställda med 0,9 procent men för kommunalanställda födda 1937 och tidigare blir sänkningen 7 procent eller ännu mer i vissa fall. Redan detta blir åtskilliga hundralappar i månaden mindre i inkomst. Detta framgår bl.a. av en artikel i DNs papperstining som man i omsorgen om högerregeringen inte publicerar på nätet.
Straffskatt på pensionärers, sjukas och arbetslösas inkomster.
Samtidigt med den sänkta inkomsten av pension så höjs skillnaden mellan vad en löntagare och en pensionär betalar i skatt med ytterligare ca 2 à 300 kr i månaden med fjärde ledet i jobbskatteavdraget. Sammantaget ger de fyra stegen en löntagare en skattesänkning på mellan 1.300 - 1.800 kr per månad. Vad detta innebär för innebär att pensionärer, sjuka och arbetslösa framgår av tabellen här nedanför.
Så här mycket mer än löntagare betalar pensionärer, sjuka och arbetslösa per månad och år Tbellen läses så att vid en inkomst av 6000 kr så betalar en pensionär 212 kronor mer i skatt per mänad än en löntagare och det blir per år ...och en sjuk/arbetslös betalar 615 kr mer i månaden än en löntagare.
På denna länk ka du själv se efter vad din skattetabell säger
http://www.skatteverket.se/skatter/privat/error/skattetabeller.4.18e1b10334ebe8bc80005221.html
Jobbskatteavdraget kostar mellan 70 och 80 miljarder kronor och ger inte ett enda nytt jobb
Bara det sista steget kostar 10 miljarder. Detta samtidigt som det saknas tillräckliga medel för kraftfulla åtgärder mot arbetslöshet. Sammantaget kostar jobbavdraget mellan 70 och 80 miljarder. Man säger att syftet är att jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och det skulle få fler att arbeta. Men i verkligheten har jobbskatteavdraget inte skapat ett enda nytt jobb och eftersom jobben istället minskat då kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte satts in så finns det inte heller fler jobb att söka. På så sätt har högerregeringen faktiskt förvärrat den pågående lågkonjunkturen.
Går du på detta med jobbskatteavdraget?
Högerregeringen försöker blanda bort korten när man slår sig för bröstet med "arbetslinjen" samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Genom att våra statsresurser gått till skattesänkningar så har försvaret mot arbetslösheten försummats. Ja, man har t.o.m. för att valåret 2010 kunna erbjuda det fjärde steget av jobbskatteavdraget för de lyckliga som har arbete varit tvungna att låna upp pengar i en omfattning som inte skett sedan Ann Wibbles ryktbara tid som finansminister. Ja som du ser på uppställningen här nedanför tangerar Borg Wibbles bottenrekord. Inte underligt att den mannen måste prata på så att ingen synar korten.
Av Sveriges drygt 7 miljoner röstberättigade är var fjärde väljare över 65 år. Under de närmast kommande åren får de äldre kraftigt försämrad ekonomi. Den statliga pensionen sänks med anledning av den s.k. bromsen. Detta drabbar särskilt hårt de som bara har den statliga pensionen. Dessutom sänks tjänstepensionen - inte för privatanställda - för alla kommunal- och statsanställda med 0,9 procent men för kommunalanställda födda 1937 och tidigare blir sänkningen 7 procent eller ännu mer i vissa fall. Redan detta blir åtskilliga hundralappar i månaden mindre i inkomst. Detta framgår bl.a. av en artikel i DNs papperstining som man i omsorgen om högerregeringen inte publicerar på nätet.
Straffskatt på pensionärers, sjukas och arbetslösas inkomster.
Samtidigt med den sänkta inkomsten av pension så höjs skillnaden mellan vad en löntagare och en pensionär betalar i skatt med ytterligare ca 2 à 300 kr i månaden med fjärde ledet i jobbskatteavdraget. Sammantaget ger de fyra stegen en löntagare en skattesänkning på mellan 1.300 - 1.800 kr per månad. Vad detta innebär för innebär att pensionärer, sjuka och arbetslösa framgår av tabellen här nedanför.
Så här mycket mer än löntagare betalar pensionärer, sjuka och arbetslösa per månad och år Tbellen läses så att vid en inkomst av 6000 kr så betalar en pensionär 212 kronor mer i skatt per mänad än en löntagare och det blir per år ...och en sjuk/arbetslös betalar 615 kr mer i månaden än en löntagare.
På denna länk ka du själv se efter vad din skattetabell säger
http://www.skatteverket.se/skatter/privat/error/skattetabeller.4.18e1b10334ebe8bc80005221.html
Jobbskatteavdraget kostar mellan 70 och 80 miljarder kronor och ger inte ett enda nytt jobb
Bara det sista steget kostar 10 miljarder. Detta samtidigt som det saknas tillräckliga medel för kraftfulla åtgärder mot arbetslöshet. Sammantaget kostar jobbavdraget mellan 70 och 80 miljarder. Man säger att syftet är att jobbskatteavdraget skulle skapa fler jobb och det skulle få fler att arbeta. Men i verkligheten har jobbskatteavdraget inte skapat ett enda nytt jobb och eftersom jobben istället minskat då kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte satts in så finns det inte heller fler jobb att söka. På så sätt har högerregeringen faktiskt förvärrat den pågående lågkonjunkturen.
Går du på detta med jobbskatteavdraget?
Högerregeringen försöker blanda bort korten när man slår sig för bröstet med "arbetslinjen" samtidigt som arbetslösheten är rekordstor. Genom att våra statsresurser gått till skattesänkningar så har försvaret mot arbetslösheten försummats. Ja, man har t.o.m. för att valåret 2010 kunna erbjuda det fjärde steget av jobbskatteavdraget för de lyckliga som har arbete varit tvungna att låna upp pengar i en omfattning som inte skett sedan Ann Wibbles ryktbara tid som finansminister. Ja som du ser på uppställningen här nedanför tangerar Borg Wibbles bottenrekord. Inte underligt att den mannen måste prata på så att ingen synar korten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
