“Röda rosor är fortfarande oändligt mycket bättre än blå dunster”

Så sa Mona Sahlin på Förtroenderådet i dag och drog ner applåder - även här utifrån en blåsig slätt på Österlen. Precis vad vi vill höra.

Direktblogg
Rosemari Södergren refererar i "Direktblogg från Förtroenderådet" (http://arvidfalk.se/2008/11/direktblogg-fran-fortroenderadet/) bl.a. att valsedeln till EU-valet fastställts. Vad som är mer kryptiskt är en del andra uttalanden i valplattformen, som naturligtvis inte är felaktiga menväl fulla av frågetecken sedan man bestämt att vi skall rösta Ja utan garantier för fackliga rättigheter eller ens ha tittat på den konsekvensutredning som håller på att göras om vad JA innebär.

EU-plattform
Wanja Lundby-Wedins yrkade att , vilket den fria förhandlingsrätten och den svenska modellen för arbetsmarknaden som måste överordnas den fria marknadenstöddes av partistyrelsen. Men detta framstår som ganska naket och frysande i högervinden när man väl ratificerat Lissabonfördraget som lagfäster den fria rörlighetens överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter.

Lönedumpningen fri med villkorslöst JA
Nu kan man kanske i fördragstext - ändring i utstationeringsdirektivet och socialt protokoll - få EG-domstolen att göra annan prioritering. Men enligt EU-politikern Göran Färm så är det inte en framkomlig väg:"För att få undantag för de svenska kollektivavtalen måste alla EUs regeringar och parlament gå med på det. De borgerliga högerregeringarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Italien kommer aldrig att gå med på att förstärka fackliga rättigheterna ännu mer. Glöm det." Därför kommer Lavaldomarna kommer m.a.o. att fortsätta även med Lissabonfördraget, se art 6 Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Lönedumpningen släpps alltså fri med denna strategi.

Juridiken hålls bara i schack med lagstiftning
I EU-plattformen skrivs också in att Politikens makt måste öka i förhållande till juridiken. Det syftar bland annat på hur Europadomstolens beslut i Laval-målet överprövat den tidigare överenskommelse som funnits om svenska modellen med kollektivaavtal. Ett exempel på hur juridiken försöker få mer makt i förhållande till de folkvalda politikerna. Men även detta är ord utan kraft av verklighet. Enligt EU-fördraget har vi varit med att bestämma att EG-domstolen är högsta uttolkare av vad som gäller inom EU och vi är som medlem förpliktad att följa dess domslut. Enda sättet att få domstolen att ändra praxis är att i fördrag föreskriva gränser för juridiken och hur sakfrågor skall avgöras. Då är det ju förödande att utan villkor om garanti för svenska modell ratificera Lissabonfördraget där man alltså lagfäster den markknadsliberala synen med fria rörligheternas överhöghet över bl.a. fackliga rättigheter, se lagbestämmelserna i fördraget ovan.

Samtidigt påminns vi om opinionen
Var tredje väljare, 34 procent, har i dag stort eller mycket stort förtroende för oppositionsledaren Mona Sahlin enligt Aftonbladet/Sifo (http://aftonbladet.se/nyheter/article3777557.ab). Jämfört med den förra mätningen, i april i år, är det ett ras på 8 procentenheter. Detta medan Reinfeldt behåller sin siffra på 49 procent. Det finns en del elaka kommentarer, såsom Claes Krantz "Mona Sahlin som ledare - Rösta på v för fyra år mer med alliansen" http://claeskrantz.se/arkivet/3201. Samtidigt som han pläderar för "behovet av en partiledning om både kan driva en stark egen linje" med sikte på vad som skedde under Göran Perssons regim, där alla beslut koncentrerades till Rosenbad. Även Obamas starkt centraliserade valkampanj anförs som skäl.

Strategibrist?
Igår skrev Erik Laakso om "Förtroenderåd i förtroendekris" (http://arvidfalk.se/2008/11/fortroenderad-i-fortroendekris/) och ställde frågan om strategibrist? Finns det en strategi för hur Europa ska omdanas i Socialdemokratisk riktning? Även jag har tidigare utvecklat detta i "Kan man verkligen ta "strid för svenska modellen genom att villkorslöst ratificera lissabonfördraget?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=27722)

Opinionssiffrorna avspeglar vad som skett i politiken
Om vi återvänder till förtroendesiffrorna för partiledarna, så förefaller det ovanligt ytligt att bara hänföra dessa siffror till namnet Mona Sahlin. Naturligtvis avspeglar de vad som skett i politiken. Nedgången har skett sedan föregående sifomätning i april med 8 procentenheter. Frågan man måste ställa sig är: vad har skett sedan dess?

Vad har skett sedan april?
Finanskrisen är naturligtvis ett svar men knappast mer än för att moderaterna med Reinfeldt och Borg fått förtroende för sitt aktiva sätt att försöka åstadkomma ett svar på krisen. Och då gäller detta också att Reinfeldt ligger kvar som partiledare på 49 procent. Men nedgången för vår partiledare och för partiet då? Ja, finanskrisen har naturligtvis endast marginell betydelse, eftersom det ligger i sakens natur att oppositionen därvid har svårt att vidta aktiva åtgärder. Nej vad är det för stora politiska händelser som sedan april i våras berört parti och orsakat sådana oerhörda diskussioner internt? Jo, naturligtvis svaret på frågorna med vilka vill vi bilda regering och skall vi rösta JA till Lissabonfördraget utan att ens avvakta konsekvensutredningen? Jag menar att det enbart är dessa frågor som orsakat raset för vårt parti.

Skenförklaringar
Allt det här pratet om "gnällvänster" och "mosa-mona" är bara trams för att dölja verkligheten med skenförklaringar. Det är sakfrågorna som fått oss att tappa opinion. Och så länge man nöjer sig med skenförklaringarna så kan man ju inte ta itu med verkligheten. Mona Sahlin var klok nog att inte nöja sig med skenförklaringen när det gällde vänsterregeringen. Det var en ypperlig illustration till hur demokrati fungerar: medlemmarna sa ifrån och partiledningen var lyhörd och ändrade inriktning.

Lissabon-JA utan garanti för fackliga rättigheter, da?
När gäller frågan om Lissabonfördraget är analysen något mer komplicerad. Frågan är då varför föll S med 6,2 procent till 39,5 i sista opinionsundersökningen medan V ökade med 2,3 till 7,4 och Mp med 1,1 till 7,3? Om väljarna bara varit missnöjda med att man inte samlat ihop ett gemensamt regeringsalternativ borde ju alla tre partierna straffats. Enda förklaringen jag kommer på är att Mp säger helt nej till Lissabonfördraget och V har lagt en motion där man förutom en hel del andra krav vill ha en garanti för den svenska modellen.

Det är märkligt att ingen ställt sig frågan varför V och Mp tar röster från S och vad innebär det om socialdemokratin inte löser den på ett sätt som kan godtas av LO-kollektivet och vänstern inom partiet?

Röda rosor måste odlas med god jord, omsorg och lyhördhet för rosors speciella krav! Samma krav måste ställas på vårt parti för att nå framgång bland medlemmar och vänsterväljare.