Hur förklarar en socialdemokratisk riksdagledamot att man sviker facket?

Obesvarade frågor från LO-kollektivet
Calle Fridén har på sin utmärkta blogg UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skrivit om "Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget" (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2008/11/johan-lindholm-p-repskapet-om.html) och citerar ur inledningstalet bl.a. följande: Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Marknadsliberala principer lagfästs genom Lissabon
En av de främsta påtryckarna på s-info för att vi skall köra över LO-medlemmarna är socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson som nu skriver på sin blogg (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755) att "låt oss sluta med att älta ifall riksdagsgruppen tog rätt beslut om Lissabonfördraget. Uttalandet är gjort och beslutet är fattat" och summerat inställningen med bl.a. "att Lissabonfördraget är klart bättre än nuvarande fördrag". Då förbiser han effekten av ratificeringen, nämligen att i fördragsform så lagfästs bl.a. de marknadsliberala principer som EG-domstolen fastlagt bl.a. i Laval-domen. Och att var och en kan ändra sig ända fram till dess voteringsknappen trycks in.

Fri rörlighet tar över kollektivavtale och strejkrätt
Detta framgår bl.a. av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Jan Andersson har raljant sagt att jag upprepar detta argument. Saken är den att Jan Anderssom (eller partiledningen) aldrig erkänt att innebörden av de nämnda stadgandena är att de fria rörligheterna bl.a. för tjänster och kapital tar över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och partiledningen och riksdagsgruppen har inte ens velat avvakta konsekvensutredningen av ett Ja. Nä, vi mörkar säger man och vill inte veta vad som kan följa av en ratificeringen när det gäller fackliga rättigheter. Vi har rätt att kräva ett annat förhållmningssätt.

Läskunnighet och normal fattningsförmåga tillräcklig
Nu behöver man faktiskt inte avvakta en konsekvensutredning. Alla riksdagsledamöter är ju läskunniga och har fattningsgåvor i tillräcklig omfattning för att inse vidden av sveket att inte rösta på ett sätt som garanterar fackliga rättigheter. Ingen av riksdagsledamöterna och ingen i partiledningen kan försvara sig med att man inte visste, att man inte begrep eller att man inte insåg risken med att på detta sätt lagfästa EG-domstolens marknadsliberala principer.

Fortfarande inte gett upp hoppet
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skall villkora ratificeringen och därmed inte medverka till en lagstiftning som bakbinder och avväpnar facket.

Strategi att knäcka facket
Calle Fridén skriver om tågordningen för högerkrafterna: Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr. Och i USA kan vi se det praktiska exempelet där facken satts ur spel med domstolsutslag och lagstiftning.

EG-domstolens praxis kan ändras bara med fördragstext
Inom EU så är högsta instansen EG-domstolen och vi är som medlemmar bundna av dess utslag. Det går inte att säga åt domstolen att ändra praxis. Jo, det finns ett sätt att skriva in i en text av fördragskaraktär att de fackliga rättigheterna inte är underordnade de fria rörligheterna.

Hur skall en socialdemokratisk riksdagsledamot kunna förklara för sina väljare att man sumpat chansen att skydda de fackliga rättigheterna. Om du tänker rösta för Lissabonfördraget utan villkor för fackliga rättigheter är det säkrast om du redan nu börjar förbereda ett bra svar på den frågan.

Något bra svar har i vart fall inte ännu presterats.