Den kommunala ättestupan.

Kommunalpolitiker i Lorensberg, som vill göra besparingar på äldreboende, håller nu på att utreda huruvida en kommunal ättestupa kan förbilliga den kommunal omsorgen. Ett problem här i Skåne, eftersom landskapet saknar lämpliga stup, är att konstruera en tillräcklig fallhöjd. Ett förslag är att någon tom kyrka skall förses med handikapphiss upp i tornet där man skall konstruera en plattform med en form av rutschkana som avstamp för den sista flygfärden. Eller vad är för tankar de ansvariga har...?

Sydsvenskan rapporterar i dag 1/3 om Ellen Nilsson, som fick hemtjänst efter att ha hittats blåslagen i badrummet efter att ha tappat medvetandet. Hon vågar inte lämna sin lägenhet i hyreshuset i Hyllie, Lorensberg. Hon har synsvårigheter och kan inte längre se på TV. Hennes ben orkar inte längre och hon rör sig bara med rullator. Varje tisdag får hon sin mat veckovis, som ställs in i kylskåpet; maten värms i mikrovågsugn och hon äter den ensam i köket. Ellen Nilsson fyller 100 år den 12 augusti 2008 och har bara ett önskemål att få fira sin 100-årsdag på äldreboendet i Tygelsjö.

Hennes läkare pekar på Ellen Nilssons svårigheter att gå, upprepade frakturer efter fall, försvagat hjärta, ryggvärk, yrsel och minnessvårigheter.

Stadsdelsförvaltningen har sagt nej till vårdboende eftersom hemvårdsinspektören anser att hon är frisk och "duktig".

Ellen Nilssons fall är inte unikt. En 97-årig malmöbo som på liknande sätt led av hälsonedsättning och handikapp typiska för äldre fick vårdboende först sedan tidningar och lokal-tv uppmärksammat hans fall. Här i Skåne har också rapporterats om flera andra upprörande fall. Ofta går de kommunala nejen till vårdbehövande genom överklagande upp i högre instans. Man frågar sig: Skall snålheten sitta högsätet så att förvaltningsdomstol ideligen skall säga åt den lokala socialförvaltningen att deras bedömning är hjärtlöst ohållbar enligt gällande lagstiftning?

Går man utanför Skåne så rapporterar media ofta om liknande fall. Själv förde jag i Jönköping en tvårig kamp för att min 96-åriga blinda mamma skulle få en plats på äldreboende. Hon var yr och kunde inte gå utan rullator. Jönköpings kommun hade i flera uppmärksammade fall till Kammarrätten överklagat Länsrättens bedömningar att ett antal äldre personer skulle erbjudas äldreboende; först när även högre instans bekräftat att kommunen var skyldig att upplåta plats i vårdboende gav kommunen med sig. Min mamma förvägrades plats men råkade under en natt falla handlöst och transporterades av nattpatrull upp till lasarettet. När behandlade läkare fick höra hennes historia så vägrade han att skriva ut henne intill dess omsorgsförvaltningen skakade fram en plats på äldreboende. Därefter erbjöds hon plats på ett jättefint särskilt äldreboende.

Vad är det för konstiga människor som sitter och bestämmer?

En gång i tiden var "hemmet" en fruktad avstjälpningsplats. Äldre tog till och med löfte av sina barn att inte verka för ett omhändertagande. "Hemmet" är i dag avskaffat och ersatt med en rad av olika efter individens hälsa anpassade boendeformer. En genomgående tanke är att äldre inte skall behöva flytta hemifrån av den anledningen att de inte längre kan sköta sitt eget hem utan då få bistånd genom hemtjänst. Detta är en god tanke. Men bara så länge den äldre vill ha det på det sättet. Blir en äldre person genom rörelsesvårigheter bunden i sin bostad utan andra kontakter än hemtjänsten och dessutom har oro för att klara det dagliga, så är orimligt att inte erbjuda den äldre ett alternativ. Om sådant alternativ innefattar äldreboende med kontakter med jämnåriga och vissa aktiviteter så motverkas ohälsa, exempelvis i form av depression.

Även om den inledande bilden är en ond fantasi, så är det faktiskt det som sparande kommunalpolitiker nu tillämpar, nämligen att låsa in äldre i deras bostäder med städ- och duschhjälp och mat veckovis i små lådor. Kanske är det någon som håller med mig när jag kallar det en rafinerad mental kommunal ättestupa.

Ett radikalt omtänkade måste ske. Man skall ju inte behöva oroa sig för sin ålderdom.