Skattesmitarskavet går vidare!

I gårdagens blogg skrev jag om DNs ledarskribent Barbro Hedvall, som skrev om skattesmitarna till Liehtchenstein under rubriken "Skattjakt som skaver" 27/2. Nu bränner samma oberoende liberala tidning av en huvudledare "Besvärande skattekrig" 28/2. DN pekar på att statsminister Reinfeldt försäkrar att svenska myndigheter inte arbetar så. Än mer förfärad blir man av att Skatteverkets egen jurist påstår att tillvägagångssättet gränsar till brottsprovokation. Ledaren avrundas: Oklarhet råder alltså. Det är inte bra. Skattemyndigheterna har vidsträckta lagliga möjligheter, dem ska de självfallet använda. Men det förhållandet att deras arbete har stark uppbackning får inte förleda dem till övertramp på fel sida. Inga stiftelsemiljoner i Liechtenstein kan rättfärdiga att svenska myndigheter ger sig i lag med brottslingar eller tänjer reglerna. Skatteparadisen ska sättas under tryck, inte undermineras med skumraskmetoder.

Den första frågan som inställer sig är vad Skatteverkets jurist menar med att jämföra upplägget med brottsprovokation?

Den andra frågan som lämpligen bör ställas till statsministern är: Skulle det vara moraliskt godtagbart att skatteverket sa nej till information om svenska skattesmitare eller penningtvättare?

Den tredje frågan, som lämpligen DNs ledaravdelning bör svara på är: Vad är det för brottslingar man gett sig i lag med eller för regler man tänjt på eller för skumraskmetoder som man tillämpat?

När det först gäller brottsprovokation så omfattar begreppet åtgärder som syftar till att påverka någon att begå brott som denne senare kan lagföras för. Men skattefifflarna har ju redan begått sina brott, eller i vart fall påbörjat dem. Samma sak om det gäller penningtvätt eller vinster av traficking eller droghandel. Och uppgiftslämnaren har ju också redan begått sitt dataintrång och till och med dömts för det.

Liechtenstein använder affärsidén att här kan ni placera tjuvgods i form av pengar utan att någon får veta att ni har en tjuvgömma här. I Sverige torde detta vara straffbart som någon form av häleri, särskilt som banken/hälaren genom penningplaceringen har ekonomiskt utbyte av tjuvgömman. Uppgiftslämnaren är dömd och har sonat sitt brott. Erbjudandet av informationen har inget skumrask över sig utan har skett helt öppet. Vad jag förstår så är det tillåtet att använda sig av tipsare i polisiärt arbete så några regeltänjningar kan jag inte heller se.

Man undrar alltså vad det är som får DN att tveka. Motsvarande tvekan om hetsjakt fanns inte med i bilden när högerregeringen anslog medel till 300 nya inspektörer att motverka försäkringsbedrägeri. Men det gällde ju småfolket. Är det så att avslöjanden kan förväntas blottlägga girighet ganska högt upp på samhällstegen, d.v.s. dit vi vanligen aldrig får insyn. - Skål i champagne, oberoende liberala DN!