Har "sossetänkandet" åstadkommit "Svensk massflykt från ansvar"?

I Svenska Dagbladet 26/3 finns en artikel "Svensk massflykt från ansvar" om en ny bok med titeln "Det är inte mitt fel", skriven av teologie doktorn och etikforskaren vid Lunds Universitet Ann Heberlein, där hon lämnat allt vad teologi och etik handlar om och spyr ut sin galla över bristande ansvar och vad hon kallar "sossetänkande". Det är naturligt att detta faller i god jord hos SvDs läsare och konservativa krafter gillar att anklaga små arbetslösa och sjuka för bristande moral medan storfräsarna med miljonförmåner inom bolagssfären bara är smarta.

"De är offer för något - rasistiska strukturer, droger, kärlekslösa föräldrar, ett dåligt självförtroende. Vems fel är det att jag sumpade skolan? Att mitt äktenskap sprack? Att jag är arbetslös? Att jag är överviktig? Att jag blev gravid? Det är i alla fall inte mitt", skriver hon. "Jag är politiskt obunden. Men det är inte en överdrift att säga att fenomenet bottnar i vad jag vill kalla för ett sossetänkande. Curlingföräldrarna har bidragit genom att tuta i barnen att livet inte har några begränsningar. Du kan allt!..Man vet vilka rättigheter man har men är inte lika intresserad av skyldigheterna"


Jag menar att bristande ansvarstagande väl är värt att diskutera men knappast med lättköpta poänger där etikforskaren Ann Heberlein - lustigt nog med hänsyn till ämnet - helt skyller ifrån sig på "sossarna" och "curlingföräldrarna". Om vi nu sållar bort det kvasipsykologiska och kvasietiska så finns det korn värda att föra vidare i Ann Heberleins framställning. Det är synd bara att Ann Heberlein på detta sätt klart tar blockvis ställning såsom borgerlig propagandist och dessutom utan tillämpning av vare sig teologi eller etik vräker ur sig onyanserade och lättköpta moralismer.

Men bredvid artikeln finns som någon slags faktaruta Ann Heberleins åtta råd, vilka väl kan tas till utgångspunkt för en nog så intressant och nyanserad debatt:

1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.

Sant men det får inte hindra att jag testar min förmåga och kanske kastar mig in i projekt som kanske sporrar mig eller för mig är värt ett försök.

2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.

Sant när det gäller att "älta" orättvisor men det innebär inte att jag politiskt eller personligen ger upp kampen mot orättvisor såsom att kakan fördelas orättvist mellan rika och fattiga.

3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.

Detta är en viktig regel inte minst när det gäller politiska val. Vilka är de krafter som ser till att kakan fördelas bland dem som redan är mätta medan andra får får nöja sig med smulor? Vilka är de krafter som i samhället helt enkelt vill se till att samhällets kaka fördelas mer rättvist? Vilka är de krafter i samhället som verkar för att de flesta skall ha det bra i samhället? Så riktigt man kan välja och ta ansvar för sina val. Även konsekvenser att vissa gynnas och andra missgynnas måste man ta ansvar för.

4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.

Ja, så långt som att jag skall ta mina egna skuldkänslor på allvar håller jag med, också att det ger mig en moralisk identitet. Men andras? Är de inte till för de andras skull? När jag säger att ta mina egna skuldkänslor på allvar så menar jag inget passivt fastställande av ett barometervärde. Utan jag skulle snarare vilja begrunda skuldkänslornas innehåll och värdera dem för att sålla bort ogräset i överjaget skapat genom tillkortakommanden med vuxensamhället i förgången tid. Endast de skuldkänslor som passerat den kontrollen är förmodligen ägnat att vara kompass för moralen.

5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.

Detta hänger samman med föregående och jag håller med utom beträffande det sista. I och för sig tycker jag att man skall förlita sig på sig själv men jag hävdar att solidaritet och förlitan på "systemet" är en viktig ingrediens i ett social välutvecklat samhälle.

6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

Denna punkt ser jag inget värde i. Självklart skall man vara generös med beröm. Jag kan däremot inte se att klander har ett egenvärde när det gäller människor i allmänhet; kanske är det annorlunda med dem man har nära. Däremot är det naturligtvis riktigt att säga sin mening om vad andra människor framför för åsikter. Men att klandra männsikor är att ge sig in i deras privata sfär. Att klandra någon med påståendet du är dum är för mig oriktigt medan det är att ta en person på allvar att invända mot en åsikt som man tycker dum i vart fall om man talar om orsaken till värdeomdömet.

7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.

Förstår inte hopklumpandet av altruism och egoism. Men tror på samarbete, ömsesidighet men också på altruism eftersom man inte alltid kan räkna med att få något i gengäld. Det är väl detta som kallas solidaritet och det tycker jag vi skall odla.

8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

Det här tycker jag är oerhört viktigt och med denna regel fördjupad framstår övriga 7 regler som ganska överflödiga, eller kanske mer som broderingar på samma ämne. Har man inte självrespekt så kan man inte respektera andra. Och har man inte självrespekt så blir ens maktutövande gärna maktmissbruk. Jag skriver gärna under på att man inte skall låta andra kränka mig, vilket bl.a. innebär att inte låta andra bestämma inom min privata sfär på samma sätt som jag måste respektera andras privata sfär.