Vill Gud ha ofria människor?

Mats Skogkär har i Sydsvenskan 20/3 skrivit en intressant ledare "Med Gud på sin sida" utifrån den aktuella diskussionen om demokrati och religion kanske främst med anledning av konfrontationen med fundamentalistisk islam. Eftersom jag helt delar hans åsikter, så citerar jag honom. Mats Skogkär skriver:

Det många ser som en utveckling där religionen alltmer vinner mark och makt är i själva verket ett förlopp som stadigt och ofrånkomligt undergräver alla religiösa maktanspråk: "Genom kravet på mer religion i samhället blir det i stället mindre", hävdade Hjärpe i gårdagens Svenska Dagbladet. Men det slutar inte där: "Parallellt med detta kan vi se en alltmer öppen religionskritik. Inte bara en kritik av politisk religion utan också kritik av religionen, av religion över huvud taget." Om Jan Hjärpe har rätt är det glädjande. Men har han rätt?

De senaste decennierna har världen sett en våg av islamsk väckelse, framför allt i form av islamism, politisk islam. Det övergripande budskapet för denna rörelse skulle kunna sammanfattas i tre ord: Islam är lösningen. Eventuellt med tillägget och förtydligandet: På allt.

Bristen på demokrati i den muslimska världen är utbredd och väl känd. Härskarna försöker ofta legitimera sitt maktinnehav på religiös väg. Samtidigt formulerar den opposition som finns i dessa länder i regel sin kritik av makten i religiösa termer... "Alltså fungerar det inte längre för makten att åberopa religion för sin legitimitet", skriver Hjärpe, som av allt att döma föreställer sig att makten då tvingas finna andra grunder för sin legitimitet än religion - och alternativet är demokrati. Men det finns inget ödesbestämt i en sådan utveckling. Lösningen på den nuvarande maktens legitimitetskris i dessa länder kan lika gärna bli mer religion. Kanske är detta till och med en troligare utveckling.

Han berättar också om en stor undersökning av Gallup World Poll om attityder bland världens muslimer. Av samtliga tillfrågade i ett tiotal länder ansåg 79 procent att sharia - den gudomliga lagen byggd på Koranen och profetens exempel - skulle vara den enda eller åtminstone en av grunderna för landets lagstiftning. På frågan om religionen var en viktig del av deras dagliga liv svarade allt från 99 procent (Indonesien) till 74 procent (Iran) av de tillfrågade ja.

Mats Skogkär summerar: Om den muslimska världen är på väg att sekulariseras, så är det långt kvar. Sekularism är en förutsättning för demokrati. Gud kan inte ha sista ordet i politiken. Kristendom har gått att förena med demokrati. Ingen naturlag säger att islam och demokrati inte kan samexistera. Men det kräver en boskillnad mellan religiös makt och världslig makt. Än har islam inte nått dit och frågan är om färden just nu ens går i rätt riktning.

För att demokrati skall råda kan Gud inte ha sista ordet i politiken, som Mats Skogkär säger. Det fordras alltså en gränsdragning. Gud kan ju mycket väl ha betydelse - för dem som så önskar - på ett personligt plan där man kan söka vägledning i högre etiska principer. Demokrati däremot handlar om ett system för att fatta beslut i det världsliga, varvid vi bestämt oss för att låta majoriteten fatta kloka beslut under iakttagande av respekt för minoritetens människovärde. Guds röst kan liksom inte värderas eller tas med i detta mänskliga system. Delvis faller det på att Guds röst måste uttolkas och eftersom uttolkaren är en människa så försvinner det gudomliga i rösten och tolkningen får prägel av uttolkarens mänskliga litenhet. Se bara på religionernas hädiska användning av sina andliga resurser till att fördöma och förgripa sig på andra religioner, ja överhuvudtaget de som inte omfattas av den egna religionen. Skriftlärde inom olika religionerna hädar på så sätt Guds godhet.

Vi ser exempel på missbruk av religionen på detta sätt där olika religiösa potentater anser sig kunna föreskriva långtgående handlingsregler för människor genom att åberopa gudomligheten eller tala om gudomlig lag. Men även i Sverige har imamer, rabiner, präster och pastorer återkommande rent politiska framstötar om hur samhällets regler bör utformas. Allt under åberopande av en slags högre sanning.

Jag sa att detta åberopande av något högre är en hädelse. Vad jag då menar är att jag tror att livet handlar om att förvärva frihet. Friheten har nämligen en medpart som heter ansvar. Friheten står för människans rätt att förverkliga hela sin potential och det därmed nödvändigt förbundna ansvarstagandet för empatiskt medkänsla med de omkring. Ett högre väsen som inskränker friheten i klädedräkt, i tankar eller i handlande genom fasta regler istället för ansvarstagande har jag svårt att föreställa mig. Frihet och eget ansvar är nämligen grogrunden för människans utveckling medan bokstavstrohet och underkastelse föder slavmentalitet. Mänskliga makthavare vill därför gärna ha ofria människor medan Gud knappast är så begränsad.