Jag åkte till Louisiana för att se på Cézanne & Giacometti. Och det gjorde jag men tröttnade trots de fina verken ganska snart och lämnade mina mer kulturella reskamrater. Jag tänkte mig sätta mig i caféet där vi skulle ses om två timmar och läsa. Men jag kom aldrig dit för på vägen gick jag förbi ett svart hål ur vilket det kom rytmiska, suggestiva, öronbedövande liksom rop ja det var faktiskt så jag uppfattade det på avstånd. Jag tittade in i det svarta hålet och stod då liksom på en balkong och såg ner i en stor svart och mörk lokal. På ena långväggen fanns en 25 meter lång rad av människor som sjöng kraftfullt. Först tyckte jag det var litet högljutt, nästan frånstötande. Men det var något som lockade utan att jag visste vad videoinstallationen eller min känsla handlade om så gick jag ner för trappan och satte mig på golvet. Efter en stund kom gråten utan att jag fortfarande hade en aning om vad det handlade om. Jag blev nästan medvetslös av de vackra anslagen och tårarna forsade. Egentligen visste jag inte att jag grät förrän jag plötsligt ganska påtagligt kände hur skjortan blev blöt framtill. Det var så vackert att bara minnet av min upplevelse får tårarna att återigen droppa ner nu på tangenterna. Det är de där barnsliga tårarna som inte har någon hejd, som gråter ända innifrån märgen av kanske av existensiell övergivenhet. Usch vilket hemskt ord mitt i allt det fina. Nej det är tårar som är så ursprungliga att de inte har några ord, tårar som sparats längst där inne innan språket fanns för mig. Jag behärskar primalljudet uhuhuhu som vill komma fram, men jag inser att det skulle kunna störa andras upplevelser. Men varma spädbarnstårar i mörkret...
Vad är då det som jag upplevt? Eftersom jag inget vet och framförallt inte kan skildra det på ett begripligt sätt så ger jag ordet till Sydsvenskans konstkritiker Pontus Kyander som den 12 januari i år skrev följande under rubriken "Existentiell karaoke":
Med John Lennons hjälp har sydafrikanska konstnären Candice Breitz skapat ett av sina vackraste verk. Hennes utställning på Louisiana pågår fram till den 31 mars. Verket börjar med en klockklang, lite sprucken och gisten som på skivan. Men efter det är inte mycket sig likt. I Candice Breitz "Working Class Hero - A Portrait of John Lennon" sjunger 25 vuxna män och kvinnor, de flesta lite naggade i kanten och inte helt purunga, hela John Lennons skiva "Plastic Ono Band" från 1970. Skivan var den första efter att Beatles upphört som band, en djupt personlig platta, också en markering i förhållande till Beatlesfansen. Efter det var inget sig riktigt likt. Många grät, några tyckte att Lennon aldrig varit bättre.
I don't believe in Elvis
I don't believe in Zimmerman
I don't believe in Beatles
I just believe in me
Yoko and me
And that's reality.
De flesta av sångarna verkar höra till dem som lät LP:n snurra varv efter varv, timme efter timme för snart fyrtio år sedan. Här har de var sin skärm och inget ackompanjemang. Rösterna går rakt ut, många tar i så att inte bara kinderna blossar. Var och en är i sin egen värld, han eller hon och John. Ränderna går aldrig riktigt ur ett äkta fan. "The dream is over / Yesterday / I was the dreamweaver, / But now I'm reborn. / I was the walrus, / But now I'm John".
Sydafrikanska Candice Breitz verk är märkligt svalt och kärleksfullt på samma gång. Alla får något lite komiskt över sig, vare sig det beror på att de någon gång inte riktigt hänger med i texterna i hörlurarna eller på den skärm framför sig som vi inte kan se, eller bara för att inlevelsen är så väldig. Detta är inte vilka singstarövningar som helst. Det är allvar. Därför blir det också kul, och rörande. På Louisiana är "Working Class Hero - A Portrait of John Lennon" från 2005 perfekt installerat, ansiktena lyser i mörkret på skärmarna, ljudet är kristallklart. Tillsammans låter de 25 sångarna som en politisk eller religiös kör, någonting mitt emellan deklamation och sång - mycket för att John Lennons skiva faktiskt inte är så enkelt sångbar, också hans röst på skivan ligger nära deklamation och ett hårt skrikande rakt ut... Jag tvekar inte att påstå att "Working Class Hero"... är Candice Breitz vackraste och mest genomarbetade projekt till dags dato.
Men varma spädbarnstårar i mörkret... Under ett helt liv har man lärt om gemenskap. Vikten att tro på Gud, vikten att tro på sina föräldrar, vikten att tro på sina lärare. Men någonstans finns i och med att navelsträngen klipptes medvetenheten om verkligheten att jag står ensam i livet. Så fruktansvärt ensam. Redan innan jag kunde röra mer än fingrarna fick jag klart för mig detta. Orkade inte med sorgen över att vara ensam. Men den svaga tanken fanns där: jag litar inte på Gud, jag litar inte på mina föräldrar och jag litar inte på mina lärare. Bäddade in den längs ryggmärgen. Som en utsträckt tårdepå. John Lennons "Working Class Hero" var som en djupsond som dränerade depån för en stund. Men tårarna rinner fortfarande i en stilla sorgebäck över människans lott. Det är som den aldrig vill sina. Men det är väl så att de återhållna tårarna senare under livet fyllt på och fyllt på. Låt tårarna rinna... drömmen är över, sedan i går, det var jag som försökte väva drömmen, men nu är jag pånyttfödd... Jag är hänvisad till att lita bara på mig själv. (men vill så innerligt gärna förlita mig på några till).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar