Vad bör vi göra i Afganistan?

500 svenska soldater
Vi i Sverige har själva knappt 400 soldater i Afganistan. Denna styrka skall snart utökas till 500. Vad jag förstår är S enig med högerregeringen på denna punkt. Men finns det kanske anledning till frågan
* vad gör vi där?
* och om det anses rätt på vilket sätt bör vi närvara?

Carsten Jensen: "Varför är vi i Afganistan?"
I DN medarbetar den danska författaren Carsten Jensen som nu senast varit inbäddad journalist i den danska afganistantruppen. Han ställer i gårdagens DN 5/2 frågan "Varför är vi i Afganistan?" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=880805). Som ett fylligt, gripande och personligt underlag för frågeställningen har han publicerat tre mycket läsvärda artiklar. Jag visste inte ett smack om Afganistan, om vad det egentligen rörde sig om; nu vet jag litet mer.
Artiklarna är:
"Nedstigning i skuggriket" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877110), "De vinkar inte, de drunknar" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=877647)
"Den afganska dödsdansen" (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=878399)

...vi har svikit dem förr..
Ur gårdagens artikel citerar jag: ...vi har svikit dem förr. Vi hjälpte dem att bekämpa den sovjetiska invasionshären. Efteråt lämnade vi dem ensamma med alltför många vapen i händerna på alltför hållningslösa krigsherrar. Vi befriade dem från talibanerna som höll landet i ett fundamentalistiskt järngrepp, men som åtminstone givit dem fred. Så överlämnade vi dem åter till krigsherrarna, denna gång med en korrupt och inkompetent regering som nödtorftig fasad. Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut.

Är vi beredda att verkligen hjälpa?
Vi måste upphöra med hyckleriet och lögnerna. Vi måste inse att vi inte är till någon hjälp förrän samtliga Natoländer gör en helt annorlunda, massiv insats för att återuppbygga Afghanistan, inte bara med vapen, utan framför allt med tegelsten. Det kommer att kräva enorma uppoffringar av oss, inte bara ekonomiskt, utan i förlorade människoliv. Är vi beredda på det? Om inte, så låt oss säga sanningen och dra oss ur landet. Vi har ändå aldrig varit där för afghanernas skull, utan för vår egen. För att vi ville behaga USA, eller för att vi inte ens med vapen i hand kan hejda våra terapeutiska övningar i självgodhet.

Så långt Carsten Jensen.

Vad gör vi i Afganistan?
Frågan inledningsvis vad vi gör där har såvitt jag kan förstå ingen gett något sammanhängande svar på. Även om styrkan sägs vara fredsbevarande så lär det väl vara så som Carsten Jensen säger att detta bara är ett sätt att förlänga en utdragen process utan möjlighet till bättring för det afganska folket. Men om det nu anses behjärtansvärt att göra en insats, vilket man måhända kommer fram till så är det helt uppenbart att den bästa hjälpen inte är nya vapen och soldater.

På vilket sätt bör vi närvara?
Ända sedan början av insatsen i Afganistan har denna varit huvudsakligen inriktad på soldater, eldkraft och vapen. Nu talas om ännu mer av det som varit. Men är det verkligen lösningen? Till skillnad från Obamas 30000 nya soldater borde vi kanske ta tillbaka våra soldater och sätta upp en civil fredsstyrka för att hjälpa till att bygga upp det civila samhället. Därigenom skulle man kunna bryta krigsherrarnas välde och ge den civila regeringen auktoritet och möjlighet att förbättra för folket. En sådan fredsstyrka kan på samma sätt som soldatkontingenten drabbas av förluster men skulle i alla fall kunna påbörja uppbyggnad möjligheterna till fred.

Har vi socialdemokrater verkligen tänkt igenom detta?