"Obama är bra och jag själv litet lös i magen"

Skrattspegel
I Public Service finns många hörvärda program och ett av dem som jag ogärna missar är Spanarna under ledning av Ingvar Storm. I dagens (efter fredagen den 13) så utlät sig dessa snillen under Calle Norléns ledning om "Professionalismens död blir kunskapens". Nu som alltid visade spanarna upp en ironisk bild som har samma egenskaper som Grönas Lunds skrattspeglar, nämligen att förgrova och förvanska lagom mycket tendenser i samhället eller tänkandet som är värda att närmare granskas med ett befriande skratt.

Litet lös...
Under denna diskussion om professionalismens död så beskrev Calle Norlén bloggvärldens 98 procent som "Obama är bra och själv är jag litet lös i magen". - Kände jag igen mig och hade jag anledning att känna mig träffad? Var jag en av dessa medlöpare i amatörismens breda mainstream? Och var
ytligheten och självfixeringen något att hänga upp sig på?

Träffad..?
Även om jag inte tyckte mig ha anledning att känna mig träffad så var det en nyttig påminnelse om att inte förfalla till det ytliga, det ogenomtänkta, det oreflekterade. Och visst kände jag igen beskrivningen av bloggsfären. Och visst hade jag förvånats av de personliga uppkast som präglar större delen av bloggvärlden. Men är det inte bra att de som känner för detta kan diskutera sin personliga problem med andra som känner likadant - nu när man har fler vänner på nätet än i "verkligheten"?

Tröttnat på det enkla...
Själv har jag tröttnat på detta och vet ganska snart vilka bloggar jag föredrar att läsa. Ja, det är t.o.m. så att man ganskla snart lär sig vilka som har täckning i bloggtexten för det som frammanas i rubriken. Rubriken sätts ju ofta med samma blick för det sensationella som de som sätter rubriker på våra dagstidningar.

Long and thin goes further in - short and thick does the trick?
För visso är det inte bloggtextens längd som är avgörande för dess vederhäftighet. Men redovisar man en tankekedja så för man i alla fall debatten framåt. Men även här på s-info nöjer man sig ofta med att utan några som helst skäl för och emot redovisa antipatier eller dess motsats vad det nu heter. Typiska exempel är Gazakriget och fallen med olämpliga uttalanden av polis. Jag vill inte säga att sådana känsloyttringar saknar värde, inte alls, som demokratisk viljeyttring är de belysande men tenderar ändå att bli en del av ett drev där konstruktiviteten blir offer för massverkan i känslostorm.

Bristande ansvar
En annan tendens som jag ogillar är det bristande ansvarstagandet på internet. Nöjer man sig med rubrikens ämnesval så är det kanske inget behov för att identifiera sin diskussionspartner. Men jag vill inte diskutera med maskförsedda oidentifierbara individer lika litet som jag anser att demonstranter med ansiktsmask bör tolereras. Masken verkar upplösande på ansvaret för handlingar och yttranden. Och det är kanske det som är drivkraften bakom stenkastning mot polis och förlämpande och rasistiska uttalanden på nätet. Jag menar att alla yttranderätt i en demokrati skall kunna härledas till en ansvarig. Detta för att det skall inte skall urarta. Frihet under ansvar - det gäller också yttrandefrihet.

Amatörism - professionalitet
Nu kan man som spanarna fråga sig om detta har med amatörism resp professionalism att göra. Många tycker faktiskt att en professionell sammanställning blir tråkig och "alldeles för lång" medan en kort slagkraftigt formulerad blänkare med raka besked typ "du är dum" är både klar, talande och lättläst. Var och en har rätt att här välja efters sin smak.

Analys blir propaganda
Nu är väl de senaste tendensen att gränserna suddas ut. Läser man dagligdags exempelvis ett antal olika tidningars ledarkommentarer, ledarbloggar och allt vad dessa opinionsyttringar nu heter eller de kloka ord som på nyhetssidor tas upp under rubriken Analys - och detta gäller inte minst de stora drakarna - så finner man att det som förr betecknades som analys eller mer övervägda kommentarer till faktiskt skeende förfallit till samma rent känslomässigt underbyggda budskap som kännetecknar amatörism. De mest hutlösa exemplen på detta är dagstidningarnas medverkan i samband med EMU-omröstningen, inte minst efterskörden där Nej-väljare betecknades som vettlösa ufon, eller de borgerliga tidningarnas kraftfulla allianskampanj i samband med valet 2006, där man fungerade som välmatade valbroschyrer för borgerligheten utan minsta distans eller analys av budskapet.

Välbetalda tryckfrihetsriddare med fördumning på vapenskölden
För min del så tror jag att bloggarnas amatörism är av godo för demokratins breddning medan jag tror att de borgerliga dagstidningarnas hegemoni är till skada för demokratin eftersom man där med 3.000.000 dagsex mot vänsterns ung 600.000 ex utan eftertanke går kapitalets ärenden. Man skulle med alludering på rubriken kunna säga "det egna partiets mening är bra och på vilket sätt bör varken jag eller du fråga efter". Att tryckfrihetens riddare därmed bidrar till fördumningen tycks inte oroa dem. De får ju - tillsammans med en del "professionella" bloggare - bra betalt.