Bör vi sätta gräns för (yttrande-)frihet? - svar till Jonas Morian och Thomas Hartman

Grundläggande demokratiska begrepp
Naturligtvis är detta ett känsligt ämne eftersom samhället, staten, etablissemanget, makteliten alltid vill begränsa friheten att kritisera dem. Därför är tryckfrihet och yttrandefrihet och nätfrihet grundläggande begrepp för demokratin skall fungera och bräddas. Den fråga som Jonas och Thomas på olika sätt ställer är om det överhuvudtaget skall finnas några begränsningar. Ingen av dem är tydliga om det överhuvudtaget skall finnas någon gräns för friheten, även om båda mumlar något otydbart att det skall kanske inte vara obegränsad frihet att kränka andra resp dra nytta av andras upphovsrätt.

Jonas försöker sätta gräns vid förtal
Jonas har flera gånger skrivit om yttrandefrihet och senast frågat sig "Var går gränsen för yttrandefriheten?" (http://promemorian.blogspot.com/2009/02/var-gar-gransen-for-yttrandefriheten.htm) Av diskussionen framgår att han kan tänka sig straff för förtal men inte för förolämpning och kränkning exempelvis hets mot folkgrupp. På vad sätt enbart förtal meriterar sig för straffbarhet i detta sammanhang är för mig en gåta?

Gräns bör finnas
För egen del finner jag det inte minsta anmärkningsvärt att man sätter gräns för rätten att yttra sig liksom man sätter gräns för andra handlingssätt i umgänget mellan människor, såsom misshandel, skadegörelse eller stöld. Vi kan inte tillåta anarki på så sätt att det är fritt för var och en att slå till den man tycker har ett misshagligt utseendde, att kludda ner en tunnelbanevagn eller att förse sig bland de på gatan parkerade bilarna. Varför skulle man få förolämpa och kränka andra eller hetsa mot judar eller homosexuella och vad skulle en fri debatt tjäna på det?

Tala den kränkande till rätta
Nå, Jonas menar att när det gäller yttrandefrihetsbrott skall dessa inte straffas utan man skall tala den kränkande till rätta genom att övertyga denne om felaktigheten i det kränkande beteendet. Detta fungerar ibland bland de resonabla och det gäller både misshandel, skadegörelse och stöld också. Men det finns en alldeles för stor grupp som inte respekterar gränserna och som inte är beredda att genom övertalning ändra sig. Detta har man i samhället insett och därför har man varit beredd att till skydd för den svagare parten i samhället ställa upp med straffskydd för att upprätthålla gränserna för acceptabelt beteende. Detta straffskydd har inget med maktelitens önskan att begränsa friheten utan är uppsatt som ett minimiskydd för dem som har svårt att försvara sig. Detta finns inte någon anledning att rucka på. Med Jonas resonemang borde man inte nöja sig med yttranfrihet utan gräns utan avskaffa allt vad fängelser och straffrätt heter - om man nu skall var konsekvent.

Fullständig nätfrihet eller bara en fråga om kamrat Pirate Bay?
Thomas har som sagt varit inne på samma frågeställning om fullständig frihet apropå att han velat ge rättsväsendet en känga och dessutom ösa sin galla över "skivindustrin" och maktetablisemanget med anledning av att han velat försvara The Pirate Bay, PB. Thomas har skriver på Newsmill "The Pirate Bay kan rädda rättsväsendet" (http://www.newsmill.se/artikel/2008/09/07/pirate-bay-kan-radda-rattsvasendet) och pläderar för att häva "slutenheten inom rättsväsendet" genom att ge Pirate Bay i uppgift att ta hand om domstolarnas diarier och akter. Något så hutlöst dumt att på detta sätt privatisera domstolarnas arkivering kan bara tänkas vara i linje med Thomas försvar av att PB möjliggjorde nedladdning av bilderna på de mördade arbogabarnen.

Offentliga handlingar
Alla diarier och arkivhandlingar är ju offentliga för var och en m.u.f. just bilder och sinnesintyg som bör stanna i privatlivet. För mig framstår det som enbart sjukt att använda sig av en argumentering om tryckfrihet och öppenhet för att försvara en gammentalitet för att slå sönder gränser för vad som bör få vara privat. Öppenheten bör inte få ske på bekostnad av enskildas rätt till privatliv och till privatlivet hör bilder av avlidna offer, som kan vara nödvändiga för utredningen. Det kan också röra sig om personutredning i brottmål.

Offentlighet men ingen lynchjustis
Domstolarnas domar skall naturligtvis - liksom akterna - vara offentliga. Men även här kan det finnas anledning att tänka sig begränsningar av vad som publiceras på nätet. Exempelvis tycker inte jag att det borde vara tillåtet att publicera en "pedofilsajt" på nätet där man tar upp upp avtjänade straff och eller domstolsavgöranden. I förlängningen av Thomas resonemang om rättsväsendet öppenhet med exempelvis en kanal in under pågående rättegång något som skulle kunna utveckla sig till rena folkdomstolar där lynchjustis är det som gäller. Och det domstolarna inte åstadkommer med sin straffmätning kan ett öppet mediadrev fullborda. Nej, ett sådant samhälle vill jag inte medverka till. Visst skall rättsväsendets källor öppet redovisas och visst skall rättegångarna vara offentliga med domstolen skall skyddas från direktpåverkan under rättegången; demonstrationer och kritik av domen får avvakta till efter domslutet. Även domsluten under match får av deltagarna inte kväljas - publiken må bua och domslutet kan överklagas. Men det är viktigt att domarnas integritet skyddas.

Upphovsrättsbrott
Thomas har på sin blogg fullföljt resonemanget “Obehaglig öppenhet” i piraträttegång" (http://www.hartman.nu/2009/02/16/tpb-obehaglig-oppenhet-i-piratrattegangen/) och En vanlig myt om fildelning (http://www.hartman.nu/2009/02/16/en-vanlig-myt-om-fildelning/) men här talas om friheten på nätet och att man inte skall köpa (skiv)industrins argument för begränsningar i form av upphovsrättsbrott. Han talar om att det finns en tredje väg att se till att konstnärer och andra med upphovsrätt får njuta de ekonomiska frukterna av sitt skapande och att människor faktiskt är beredda att betala. Men den tredje vägen är inte etablerad mer än i mycket liten skala på några sajter.

Piraträttegången handlar om piraters smarthet
Bra att tredje vägen utvecklas utvecklas. Men piraträttegången handlar inte om detta eftersom all förtjänst av pirateriet gått till dem som tillhandahållit tjänsten för fildelning. De har alltså ganska uppenbart medverkat till brottet mot upphovsrättslagen. En helt annan sak hade varit om PB slutit avtal med utövande konstnärer att de skulle för deras räkning tillhandahålla nättjänster där inkomsterna i vart fall till någon del gick till upphovsrättshavaren. Men som sagt så var det inte. Istället har PB utnyttjat friheten på nätet för att i eget syfte tjäna pengar på medverka till att andras verk tillhandahållits.

Sitta på två stolar samtidigt ...
Såvitt jag kan se så försöker Thomas sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan vill han försvara en total frihet på nätet och å den andra så vill han se till att upphovsrättshavarna på annat sätt än genom mediaindustrins “föråldrade affärsmodeller” tillhandahålla musik och annan konst. Detta försök till försvar för obegränsad frihet på nätet och Pirate Bay resulterar i pladask på golvet mellan stolarna.

Ett laglydigt Bay
Om det vore så att Thomas genom att försvara ett Bay som genom en ny lösning gav berättigade utbyte av sin upphovsrätt som ett alternativ till industrin så skulle jag gärna satsa på det han säger. Men nu så är Thomas alternativ några smarta killar som faktiskt snyltar på de upphovsrättsberättigade. Då man sviker de svaga i samhället. Jag köper alltså inte industrins världsbild och jag satsar gärna på en tredje väg. PB är emellertid en värre snyltare än (skiv)industrin som väl roffar åt sig alltför mycket men inte allt som PB. Därför är det för mig som socialdemokrat omöjligt att ställa upp på PB

Frihet innebär ansvar
All frihet måste utövas under ansvar. Redan i franska revolutionens Deklaration 1789 om Mänskliga Rättigheter stod det La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui ne nuit pàs à autrui - Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan. Någon annan frihet är vi inte betjänta av inom socialdemokratin enligt min mening. Eftersom det är anarki.