Vi måste borsta av Keynes och vara tydliga med vad S vill med staten!

"Missad marknadskritik" är rubriken på en dagens ledare i Sydsvenskan 9/6 av Mats Skogkär. Rubriken antyder - enligt min mening - helt riktigt att tidningen missat vad det handlar när man försökt redogöra för Naomi Kleins upplysande bok "Chockdoktrinen - katastrofkapitalismens genombrott" och Arbetarrörelsens tankesmedja, AT, rapport om att stoppa privatiseringarna och "Ta tillbaka demokratin".

Sydsvenskan inleder stort med att kalla Naomi Kleins bok för "uppskruvad katastrofretorik" vilket får en läsare att undra om ledarskribenten läst mer än "baksidestexten" till den nästan 700 sidor tjocka boken, varmed ett vetenskapligt researchteam med bl.a. fyra advokater och flera samhällsvetare under Kleins ledning arbetat i fyra år. Att i det sammanhanget överhuvudtaget nämna nyliberalen Johan Norbergs grundlösa kritik av boken genom påstå att Johan Norberg och hans medhjälpare "klär av vänsterikonen så att plaggen virvlar över sidorna" säger mer om ledarskribentens sexistiska sätt att avfärda en seriös kvinnlig skribent än om Naomi Klein. Kritiken av Naomi Klein framstår som en talan i egen sjuk sak.

Det är skamligt av Mats Skogkär att överhuvudtaget inte ge läsaren en bredare uppfattning om denna seriösa och mycket uppmärksammade bok. Det handlar egentligen om en ekonomisk och social avrättning av ekonomen Milton Friedmans fundamentalistiska version av kapitalism, den slags råkapitalism som kan etableras i skuggan av en kris eller katastrof som s.a.s. sopat bordet rent för en fri och rått obundet kapitaluppbyggande. Härav namnet katastrofkapitalism och dess agenda chockdoktrinen. Om en katastrof eller kris inte inträffar naturligt kan man nämligen igångsätta motsvarande krafter som sopar samhället rent för en fri kapitalism. Vad det handlar om är att etablera vad Friedman kallat den "vinstdrivande staten", d.v.s att privatisera staten. På agendan för man fram en politisk treenighet i form av

* eliminering av den offentliga sfären,
* fri företagsamhet utan några som helst restriktioner och
* minimala offentliga utgifter.

Syftet är inte att ryska "oligarker", kinesiska "prinsar", chilenska "pirayor", USAs "pionjärer" och världens övriga storkapitalister skall befria marknaden utan genom samarbete och utbyte av tjänster tillägna sig värdefulla resurser som tidigare tillhörde den offentliga sfären, alltifrån ryska olje- och gasfält, kinesisk kollektiv-jord, irakiska återuppbyggnadskontrakt till Sveriges statliga utförsäljningar.

En annan person, som med - vokabulär inspirerad av Mats Skogkärs - kläs av i bara handväskan är Margeret Thatcher. Hon inspirerades till sin hårdföra politik av den förtrogne vännen Augusto Pinochet, som i brev skrev till henne och uppmanade henne att se "den chilenska ekonomins utomordentliga framgång" som en modell för hur Storbritanniens keynesianska ekonomi kunde omstruktureras. Och att Pinochet gett Friedmans apostlar fritt fält var ingen hemlighet. Och att Thatcher delvis lyckades att i vart driva undan fackföreningsrörelsen hör till historien.

Varför tycker jag det är viktigt att nämna detta trots att Sydsvenskan i sin ledare inte gjort det. Jo, har man läst Sydsvenskan några år så vet man att både råkapitalsimens fader Milton Friedman och järnladyn Margaret Thatcher är inte sällan prisade namn på Sydsvenskan ledarsidor. Man kan alltså säga att Mats Skogkär är ute för att med simpla medel skydda de egna idolernas goda namn och rykte som s.a.s. smutsats av den hemska Naomi Klein.

Därefter tar Sydsvenskan upp Anne-Marie Lindgrens rapport hos Arbetarröelsens tankesmedja, AT. Den får en betydligt bättre vitsord. Anledningen till det är att rapporten granskar effekterna av privatiseringen inom tre konkreta sektorer: skola, elmarknad samt vård och omsorg. Den riktar sig alltså inte mot det borgerliga synsättet utan bara mot att privatiseringen drivs för långt. Naomi Kleins bok är alltså en sak som ger de stora dragen av kapitalismens frammarsch medan rapporten bara säger gör det på ett mindre drastiskt sätt. Några exempel ur ledaren:

Om avregleringen av elmarknaden lett till att konkurrensen blivit bättre kan sannerligen diskuteras: priserna har i alla fall inte blivit lägre. Men det går inte heller att blunda för att detta till stor del är en följd av politiska beslut – som höjda energiskatter. - Vad skribenten då glömmer bort är att de höga priserna huvudsakligen har sin grund i elspotmarknadens konstruktion.

Lindgren pekar också på de avarter som uppstått i friskolereformens spår. Skolor som marknadsför sig genom att erbjuda fria bärbara datorer och andra fringisar istället för att konkurrera med ”kärnverksamheten, undervisningen”. - Verkligen ett säreget exempel särskilt som det här gäller pedagogisk verksamhet som betalas av skattepengar, dvs även de använda konkurrensmedlen är skattefinansierade.

Anne-Marie Lindgren vill inte tillbaka till 1980-talets början då det var ”en självklarhet att skattefinansierad verksamhet också skulle produceras i offentlig regi”. Fast nu, menar hon, har det gått för långt: privatisering har blivit något av ett självändamål. Det är att ta i. Och kanonaden av kritik mot regeringens planerade och delvis genomförda utförsäljning av statliga bolag... - Men har inte skribenten hört Mats Odell själv tala om att företagande inte är en statens uppgift. Till saken hör att tidigare Sydsvenskans ledare också talat om att det ligger ett principiellt självändamål i att försälja statliga bolag. Jag har heller inte svårt att upptäcka denna principiella ståndpunkt hos den borgerliga ikonen Friedman med hans drömmar om att storkapitalet skall överta den offentligägda egendomen, just i syfte att försvaga staten och överföra bestämmanderätten till "marknaden".

Avvägningen mellan marknad och politik, mellan frihet och jämlikhet, tillhör de eviga frågorna. Diskussionen lär fortsätta och det finns många kloka tankar om marknadens respektive politikens brister och förtjänster att ta till sig. Men vad Sydsvenskan inte p.g.a. sina skygglappar uppfattar är att denna diskussion förs i fältet mellan Friedman med Thatcher, Pinochet, Sydsvenskan och Odell i bagageluckan å ena sidan och Keynes med blandekonomins socialdemokrater och vissa liberaler å den andra. I denna diskussion formulerar Anne-Marie Lindgren problemställningen (vilket naturligtvis inte citeras av Mats Skogkär):

”Valfrihet” är idag parollen framför andra när det gäller den skattefinansierade sektorn. Valfrihet översätts sedan med ”privatiseringar” och privatiseringar med ”fri etableringsrätt” för alla intresserade företagare. Men vart tar det då vägen med andra viktiga värden som demokratisk kontroll och insyn, eller möjligheten att styra skattepengarna dit där de bäst behövs? Bakom privatiseringsvågen finns nu mest ideologiska, men framförallt kapitalstarka skäl. Det är en möjlighet för kapitalstarka finansiärer att tjäna mycket mer pengar snabbt... Men om vi tittar hur det var när det började så ser man att det är ett vanligt drag i ekonomi och politik; när gamla lösningar inte verkar fungera så blir det väldigt lätt att rusa åt andra hållet och debatten har svänger 180 grader. Nu handlar det inte längre OM det ska privatiseras, nu SKA det privatiseras. Ingen verkar ställa frågan, vad får det för effekter?

Och det frågar sig inte heller Sydsvenskan. Till AT-rapporten "Ta tillbaka demokratin", som rymmer ett flertal intressanta synpunkter skall jag återkomma. Av den avslagna och dåligt underbyggda kritiken från borgerligt håll kan man dra slutsatsen att här finns det sprängstoff för nästa valrörelse. Ty detta ger ju en samlad bakgrund till den impopulära alliansregeringens politik. Och det är också en lätt slutsats beträffande vad vi själva måste bygga vidare på inför valet 2010.