Skall vi kunna nobba invandrare som "inte passar i det svenska samhället" eller kan vi överhuvudtaget ställa krav för invandring?

Jag har själv flera gånger pratat om att vissa krav skall ställas på invandrare, särskilt att vederbörande lär sig svenska. Jag har inte tänkt på det som ett nationalistiskt drag, vilket i vart fall intellektuellt är mig främmande, utan enbart som en tanke att hur skall jag i det svenska samhället kunna tala med en person som talar arabiska eller svahili eller tyska? Jag har också tyckt att man kan anvisa en nytillkommen invandrare upp till några år den plats i Sverige där det svenska samhället har resurser för ett vettigt mottagande med svenskundervisning, bostad och arbete. Allt så att invandraren på ett smidigt sätt skall kunna anpassa sig till det nya hemlandet och ges schyssta möjligheter att lära sig i vårt samhälle samt att detta kan ske på ett för det svenska samhället ekonomiskt försvarbart sätt.

Så läste jag Arenas chefredakttör Per Wirtén, som skriver i dag 10/6 i Sydsvenskan/kultur om "Europas spöke tillbaka": Europatanken var ett försök att stänga strömbrytaren till kontinentens dödliga nationalismer. Framgången är egentligen osannolik... Men nu kryper nationalismen tillbaka i ny form. Fienden är inte längre landet bredvid, utan lever i stället djupt inne i de egna städerna och anländer varje dag med flyg från fjärran länder. Nationalismens spöke är tillbaka på politikens stora scen. Förändringen är dramatisk men har knappt noterats. Det är inte längre bara ytterlighetspartier som driver krav på rasdiskriminerande och utestängande politik. Inte bara Le Pen, flamländska xenofober och italienska fascister. Utan de stora demokratiska statsbärande partierna. Nyligen kom en rapport från Human Rights Watch. Inte om Egypten, Kuba eller Turkmenistan. Men om Holland – ”Discrimination in the name of Integration” – med slutsatsen att landet bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som nu inkluderats i EU:s blivande fördrag. Den ligger bredvid liknande granskningar från FN och Europarådet. Det är Hollands två lagar för så kallade integrationstester som utlöst kritiken... I ett underlag till lagen upplyser regeringen att de - marokaner och turkar - har ”drag som försvårar adekvat integration i holländskt samhälle”. Sydkoreaner, japaner och andra är däremot undantagna eftersom de, utan djupare förklaring, anses kulturellt och socialt närstående. ... Första steget är paniksignaler om misslyckad integration, i Holland som följd av morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh. Argumentet att ”haveriet” är de invandrades fel vinner dagordningen. Sedan följer förklaringen att det blir så när ”de” blir för många i en och samma stad. Och så kommer lagarna. De välgrundade röster som försöker stoppa spiralen marginaliseras som politiskt korrekta humanister... De holländska integrationstesterna är ännu unika i Europa. Men liknande regler finns i Danmark och diskuteras på annat håll. I höst när Frankrike är ordförandeland i EU tänker Nicolas Sarkozy driva förslag om integrationskontrakt med alla invandrade i EU. Plötsligt händer det omöjliga: att alla sluter upp i konsensus runt nationalismen och integration förvandlas till diskrimineringens nyckelargument. Fällan slår igen. Media stämplar ut diskussionen som gnäll. Europas spöke är tillbaka.

Helt plötsligt erinrade jag mig när jag i mogen ålder sökte och fick inträde i ett bostadskollektiv i centrala Stockholm. När en ny medlem sökte in så prövades vederbörande och frågan var om sökande var en lämplig medlem av kollektivet. Varje medlem hade rätt att säga nej och sa någon nej så blev det avslag. Alla medlemmar i kollektivet var politiskt hemma på vänsterkanten och rymde alltså enbart radikala människor. Ändå vet jag vilken diskussion det väckte när jag tog upp frågan om vissa nymodigheter. "Du har ju accepterat reglerna för kollektivet och de är utprövade och ansedda som bra långtinnan du blev med." Summan av kardemumman var att de äldre medlemmarna hade rätt p.g.a. av att de länge bott i kollektivet att bestämma även den framtida inriktningen. Jag minns att jag tyckte att detta var säreget ur demokratisk synvinkel: i och med att medlemskretsen ändrades så ändrades också förutsättningar för hur kollektivet skulle styras, m.a.o. borde nya medlemmar mycket väl få ifrågasätta praxis. Efter några år splittrades kollektivet just på denna fråga. Men jag tycker fortfarande det ligger något grundläggande i min tanke då.

När jag så läser Per Wirtén igen så blir jag tveksam:

Är det inte ok att ställa vissa krav på nytillkomna? Bara man inte gör skillnad på svart, vit, gul eller röd eller på muslim, kristen, hedning eller buddhist.

Självklart skall man inte när medlemskap (eller medborgerskap) vunnits göra skillnad mellan nya och gamla medlemmar. Är det att göra sådan skillnad att kunna återta ett förvärvat medlemskap om det vunnits på falska grunder eller grovt missbrukats exempelvis de de första 5 åren?

Jag har inga klara svar på dessa frågor och skulle vilja ha en debatt om detta.