Fuck you, fuck you, fuck you - kom ihåg att göra en tiining!

Ibland finns det guldkorn i Sydsvenskan tyvärr i Söndags-bilagan 8/6, vilket innebär att den inte finns på nätet. Ett sådant är Kristin Nords Söndagskrönika "Trevlighetens förbannelse" som inte ens influtit på googles-nätet. Här kommer några smakprov:

Fuck you, fuck you, fuck you! Vår ljumma medelklassiga trevlighetskultur kan försätta vem som helst i knipa. Till exempel en professor i genusvetenskap. Denna trevlighetskultur finns där som en outtalad men i-handen-klibbig Magdalena Ribbing-regel: att inte våga säga ifrån. Att stumt smajla och behålla avskyn inom sig. Att gilla läget och tiga still. Trevlighetskulturen, förädlad genom generationer av knipa-käft-och-le-människor, gör oss till charmanta människor. Trevliga att ha på fest, rentav riktigt rumsrena.

Vi kastar huvudet bakåt åt värdens skämt och säger att maten var spännande när den smakade skit. Vi sväljer det mesta, från plumpa skämt till dåliga talare. Vi är ljumma, vi går hem i alla läger och vi är stolta över att vi upplever att vi kan prata med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Vi är goda människor. Åtminstone i ytskiktet. Där under frodas skitsnacket.

Jag är exakt likadan. Lovebombar och hyllar så mycket bättre än vad jag avskyr och skäller ut.

... Jag är på en formell födelsedagsmiddag och min bordsherre visar sig vara värsta sortens rasist. Jag tänker fuck you. Säger det inte. Några minuter senare sitter jag på toan och hulkar med adrenalinet pumpande för att mina förfinade argum,ent bemöttes med ett "Vet du vad du är? en fisig göteborgare".

Hopplöst fast i det gegigt trivsamma är jag. Jag vill bli omtyckt. Bjuden på kalas och bröllop, påtänkt som en midsommargäst och uppskattad av alla. En trevlig person, inte alltför avig nej-sägare. Fast Tiina Rosenberg gjuter en smula nytt mod i en feg själ... Som hon sagt i efterhand: Ingen vill vara en trist glädjedödare. Ingen vill, men fler borde. Allt måste inte vara så förbannat trevlig jämt.

Kristin Nord, som tillhör en helt annan generation än jag, har verkligen träffat huvudet på spiken. Hur många gånger skrattade jag inte högt - medan mitt eget homosexuella jag grät - åt taskiga bögskämt från arbetskamrater under den tid då jag var en smygis? Hur många gånger sa jag inget åt mina förnumstiga manliga kollegers kommentarer när de upptäckte fel i utskrifter om att "damen har visst sin månadsopasslighet"? Hur många gånger brydde jag mig om att kalla en kollega djävla rasist vid kaffet när han bredde ut sig om turkars "smutsighet"? Det tar tid att nå den mognad som krävs att säga ifrån. Och en del når aldrig den säkerheten och personliga tilliten. Det är också ett fruktansvärt hårt tryck på oss alla att var konforma.

Jag minns faktiskt första gången jag "bar mig åt" på jobbet. Jag hade då hunnit bli öppen bög. Juristföreningen skulle ha en middag med äktahälfter och sambor. Jag hade antecknat mig och min partner. När jag kom till kafferasten ut i lunchrummet hör jag en kollega säga högt: Och Bo han skall gå till föreningsmiddagen och demonstrera sitt homosexuella leverne. Jag tände på alla cylindrar, slängde kaffekoppen så det skvätte i diskhon och skrek så att det hördes ända ut på kansliet: Och du din djävla hetero skall väl gå dit och demonstrera med din djävla hagga! Det blev tyst i hela byggnaden, kafferummet rensades på nolltid på folk, dörrar stängdes snabbt och och kvar stod jag ensam med min trasiga mugg. Jag sparade länge den största biten av den trasiga muggen på mitt tjänsterum som en symbol för att jag äntligen stod upp för mig själv. Till historien hör att jag gick på festen och hade trevligt: klubbmästaren hade satt "heteron och hans hagga" (ursäkta mig lilla frun!) i ena ändan av det långa bordet och mig och min Pelle i andra ändan. Mellan dessa två poler satt idel trevliga människor med hjärtat i halsgropen för vad den där hemska Bo kunde ha i åtanke. Å andra sidan kom på juristers vis sedan flera kolleger efteråt in på mitt tjänsterum, stängde dörren och uttryckte sin sympati för mig och avståndstagande från den fördomsfulle.

Själv har jag alltså lämnat en del av trevlighetens tyranni bakom mig men fortfarande vill jag ju inte vara "den ständige busen". Därför är det bra med påminnelser om förbannelsen så att man i vart fall inte gör våld på sig själv utan vågar säga ifrån. Tack Kristin Nord!