Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet

I dagens tidningar, bl.a. "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/6 är första sidan blank bortsett fråm tidningshuvudet och texten

Den här tidningen är ej godkänd av staten.

På sidan två finns en förtydligande text där man talar om hur bra vi har det med tryckfrihet. Påminner om att det inte i alla länder är så bra med exemplet den kinesiske journalisten Li Changqing som fick sitta tre år i fängelse för att han publicerat nyheter som inte föll statsledningen i smaken. Och påminner om att tryckfriheten även i Sverige hotas av ständiga reformer som inskränker yttrandefriheten.

På tidningsutgivarnas hemsida utvecklas ämnet: Den 2 juni genomför vi ... en stor kampanj på temat "Den här tidningen är ej godkänd av staten". Det gör vi för att uppmärksamma den unika svenska tryckfriheten och dess betydelse för vårt samhälle och dess utveckling, för en fri nyhetsförmedling, opinionsbildning och debatt... kanske... självklarheter... I Sverige har vi en lång tradition av tryckfrihet och yttrandefrihet för både medborgare och massmedier. Vi får säga, skriva, sända och uttrycka nästan vad som helst utan att stat och myndigheter lägger sig i. Och tryckfriheten är stark. Den skyddar inte bara det som är bekvämt, okontroversiellt, harmlöst och det som de flesta tycker är okej. Det skyddar också - och det är däri styrkan ligger - det som är obekvämt, kontroversiellt och det som de flesta upprörs över. Man kan säga att det är ett pris vi betalar för tryck- och yttrandefriheten... tryck- och yttrandefriheten är i grund och botten inte en medierättighet utan en medborgerlig rättighet. Det är en rätt för dig som läser det här - och för alla andra - att få veta och uttrycka sig. Ibland säger vi att att yttrandefriheten sitter trångt och att det är lågt i tak. Och ibland är det nog så. Men kom då ihåg att den som vill begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på den som yttrar sig oftast också är den som är rädd för yttrandefriheten, rädd för det fria meningsutbytet, rädd för den öppna diskussionen.

Självklart är jag beredd att försvara yttrande- och tryckfriheten. Det är grundpelare i vår demokrati. Men alla dessa vackra ord i den samlade aktionen av alla dagstidningar? Det fanns en annan samlad aktion för några år sedan som verkligen visar vad tryckfriheten är värd och det är tidningarnas underhandsöverenskommelse att inte publicera de s.k. muhammed-karikatyrerna trots att danska ambassader ödelades som en följd av dessa. Jag skrev redan då på min blogg att det var en skam för den samlade mediavärlden att endast en sketen nazistnättidning skötte försvaret av tryckfriheten (även om det nu inte var nazisternas huvudsyfte). Man kan alltså inte självklart lita till journalisternas högtidliga ord.

En annan sak är äganderättskoncentrationen inom media och jag tänker då inte främst på Bonnier eller någon annan mediakoncern. Jag tänker på att borgerliga intressen köpt upp stor del av dagspressen och uppenbarligen utnyttjar sitt ägarintresse för att sprida sitt borgerliga budskap. Över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex sprutar i dag ut alliansvänligt material medan 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex granskar bl.a. regeringen från en vänstersynpunkt. Man talar om att den ideologiska kritiken av den centrala regeringsmakten i stort upphört och att istället sprids ett budskap med regeringstroget material med marginella anmärkningar mot regeringspolitiken eller ett tjyvnyp mot någon i särklass klantif minister. Man skulle kunna säga att det fungerade med dagspressens granskning av centralmakten när vi hade en socialdemokratisk regering men nu framstår snedfördelningen som ett allvarligt demokratiskt problem. Till yttermera visso så vägrar pressen att ta upp denna diskussion. Ja man skulle med fog kunna påstå att pressen helt saknar förmåga att se sin egen roll och granska denna kritiskt.

Även regionalt sker en ökad koncentration och utslätning. I Skåne utkonkurrerades för många år sedan den sista arbetartidningen och den dominerande aktören är Sydsvenskan. Denna aktör har dessutom knutit ihop banden med de flesta småstadtidningarna från Ystads Allehanda och Kristianstadstidningen i öst till Helsingborgs dagblad i väst, allt under en hatt för att tidningsproduktionen skall kunna förbilligas. Materialet kan s.a.s. gå runt och återanvändas i olika tidningar. Det är som Dressman och H&M hyfsade kläder till överkomliga priser - men garanterat samma utformning, samma innehåll vart man än kommer. Och konformiteten lägger sig över regionen. Även härvidlag går det an med ensidig borgerlig press när regions- och kommunledningarna är socialdemokratiska. Men när vi har allianstidningar som granskar allianspolitiker uppstår med naturnödvändighet vissa problem som har med grundläggande demokrati att göra. Även på det regionala planet lyser en självkritisk analys med sin frånvaro. Sydsvenskan och dess medkombatanter är helt enligt nöjda med sin monopolsituation. Tankar om detta med tryck- och yttrandefrihet passar bara i den flotta annonseringen - men hur det stämmer det med verkligheten är inte värt att diskutera, eller hur?
Genom att jag på det sätt uttryckt åsikter som inte passat exempelvis en av Sydsvenskans mediagurus har jag inte bara blivit utskälld efter noter i Wagnerklass utan även registrerad som spam på vederbörandes e-post som den höga journalisten annars vänligen ber folk använda vid kontakt med honom i samband med olika artiklar. Detta är visserligen bara ett enstaka fall och säregna människor finns ju inom alla kategorier. Men spamnoteringen tycks ha etablerats både på debattsidan och insändarsidan. Härtill skall sägas att ett fåtal journalister har också noterat och tackat för mina synpunkter. Det vore lätt att på grundval av detta säga att journalisterna är intresserade av att fritt få uttrycka sina - i detta fall - borgerliga åsikter men knappast intresserade av en debatt med kritik från vänster. Dagstidningsredaktionerna är förmodligen ganska måna om denna höga piedestal från vilken man som minaretutropare förkunnar sin alliansiska förbön.

I Sverige döms man alltså inte till fängelse om man har andra åsikter än mediamogulerna men man sätts i karantän, i medialt vakuum, isoleras, tas inte på allvar som en värdig diskussionspartner, utan förtigs. Dagspressen förefaller inte alls intresserad av den medborgerliga yttrandefriheten utan endast av medierättigheten oaktat vad man säger. Man vill s.a.s. granska och godkänna alla de åsikter som skall spridas i dagspressen, alltså samma sak som man beskyller staten för. Allra tydligast framkom detta vid valrörelsen 2006 då borgarpressen agerade som dagligen utkommande valbroschyrer för alliansen. Jag menar nu inte bara ledarkommentarer utan också andra kommenterande artiklar på nyhetsplats. Rent skandalöst var också hur även själva nyhetsmaterialet utvaldes och utformades med tanke på att ställa alliansen i god dager och den socialdemokratiska regeringen i dålig dager. Det gick helt enkelt inte att följa ens nyhetsflödet och få en rimlig uppfattning av vad som förekom inrikes utan man var där hänvisad till radion och televisionen inom Public service. Den av staten bedrivna medieverksamheten var det som garanterade en fri nyhetsförmedling och en någorlunda allsidig opinionsbildning. Dagspressen utgjorde då hotet mot tryck- och yttrandefriheten och försökte manipulera den demokratiska valprocessen. Jag inser att det var andra frågor som avgjorde valet men vad jag likafullt kritiserar är dagspressens svek mot sin uppgift att sörja för informationen. Men detta anses närmast som haveristiskt att ens diskutera av den allenarådande borgerliga dagspressen.

Överhuvudtaget kan man fråga sig om dagspressens koncentration såsom ett borgerligt medium inte är ägnat att begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på oliktänkande. Och denna aspekt vill man inte heller diskutera - kanske är dagstidningsjournalister som det sägs på tidningsutgivarnas hemsida egentligen rädda för yttrandefriheten, rädda för det fria meningsutbytet och rädda för den öppna diskussionen?