Rubriken anger ett viktigt ämne, kanske ett av de viktigaste i en demokrati. Men journalister försöker i det längsta att undvika denna diskussion. När gäller dagspressens vägran att ta upp frågeställningen kan man kanske tala om rädsla att såga av den gren man sitter på. Men public service? "En fri radio och television"? Eller finns trots allt samma rädsla där. Man vet ju inte vart framtiden för en .. hägrar kanske en anställning i kommersiella media?
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
lördag 5 januari 2008
Tilltron till dagspressen och journalister.
Etiketter:
Annika Lantz,
borgerlig dagspress,
journalistik,
kvalitet,
media,
Medierna,
public-service
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar