Är Lavall-domen en katastrof?

Svaret på rubrikens fråga är Ja. För EG-domstolen som genom domen öppnat för lönedumping, vilket i sin tur strider mot en huvudprincip i både EG-rätt och svensk rätt, nämligen likabehandling av inhemska arbetare och utländska gästarbetare. Man har så stirrat sig blind på en Friedmansk tanke om fri konkurrens och rörlighet att man lämnat fältet öppet för lönedumpning, vilket är lika med diskriminering av utländska arbetskraft.

När Urban Bäckström & Co först applåderade EG-domstolens utslag så trodde man att nu skulle man kunna ge fackföreningsrörelsen en ordentlig knäpp på näsan men tonen har mildrats när medlemsföretag inom byggnadsbranschen tänkt igenom vad detta innebär för deras egen konkurrenssituation. Detta har inte heller de "oberoende liberala" regeringstidningarna förstått. Men nu dras i tygeln för att inta en något mer nyanserad hållning. Vad man inte förstått är att fackföreningsrörelsen genom blockaden i Vaxholm försvarat principen om att att utländska arbetstagare skulle ha samma villkor som svenska. Tyvärr kom fackföreningsrörelsens motiv i detta sammanhang att i pressen överskuggas av det odömeslösa uppträdandet av några enstaka demonstranter på byggnadsplatsen under temat "Go home", vilket ansvariga från facket genast tog avstånd ifrån. Det är synd att regeringstidningarna, Svensk Näringsliv och näringsministern i dolt syfte att försvaga facket upprepade detta som en besvärjelse för en förändring i konflikträtten. Vad man missade då var principen om likabehandling av EU-medborgare.

Men för den svenska modellen: Nej den är ingen katastrof. EG-domstolens omdiskuterade dom som lämnar åtskilliga frågetecken har inte i och för sig underkänt konflikträtten även för att få tillämpning av likabehandling av utländska arbetstagare i Sverige. Vad man underkänt är tekniken som används i Sverige för att sätta löner och arbetsvillkor. Redan detta är ett märkligt domslut då det strider mot "Flexicurity" med den nordiska modellen som ett föredöme, mot en av EG-rättens grundpelare likabehandlingsprincipen och mot de ILO-konventioner som samtliga EUs 27 medlemsländer undertecknat. Genom att man underkänt tekniken har fältet lämnats öppet för lönedumpning om inte svenska lagstiftningen ändras. Det är därför det nu blivit bråttom.

Enligt en genomlysande artikel på DN debatt den 18 januari av LOs ordförande Wanja Lunby Wedin är den svenska modellen därför inte ramponerad. Istället kan man genom adekvata ändringar i den s.k. utstationeringslagen och Lex Britannia ändra tekniken så att den omfattar även utländska företag på svenska arbetsmarknad. Denna lagstiftning kan t.o.m ändras så att lön och arbetsvillkor kan genomdrivas under konflikthot. Vad dessa lagändringar teknisk går ut på är svårbegripligt men tydligen handlar hela EG-domstolens dom om att konflikt mot utländskt företag inte får genomföras om de regler i kollektivavtalet som man vill få det utländska företaget att anta är svåra att förstå i ekonomiska termer - företaget måste klart kunna utläsa vad det hela kostar.

Denna tolkning av domen vill naturligtvis inte Urban Bäckström medge inför öppen ridå eftersom han och Svenskt Näringsliv vill utnyttja EG-domstolens utslag till att begränsa konflikträtten och åstadkomma något slags system med minimilöner i botten. Sven Otto Littorin verkar gudskelov vara kallsinnig till detta eftersom det skulle medföra en nästkommande avtalsrörelse i arbetskonfliktens tecken och en kraftig höjning av temperaturen i debatten om arbetsrätten. Det räcker för Littorin förmodligen med det kapitala misslyckandet för a-kassepolitiken som drivit miljontals arbetstagare ut i en situation där de saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.

När det slutligen gäller krokodiltårarna om Lavall- företaget "som tvingades i konkurs" så kan det anmärkas följande. Företaget hade tidigare haft uppdrag på svenska mark och då tecknat kollektivavtal med Byggnads. Man visste alltså vad som gällde. För Vaxholmsbygget gjorde man en chansning för att genom lägre anbud erövra entreprenaden. Man erbjöd sig att betala 107 kr som mimilön till sina arbetstagare, redan det åtskilligt under vanlig byggnadsarbetarlön. Vad man inte sa var att avtalet som man ingått i hemlandet med arbetarna gav företaget rätt att göra avdrag för vissa tjänster i samband med transport till och bostad i Sverige mm, varför den reella timersättningern kom att ligga kring 37 kr i timmen. Vad Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv och de "oberoende liberala" regeringstidningarna försvarat var alltså ett utpräglat projekt för lönedumpning och råkapitalistiskt utnyttjande av arbetarparten. Man kan undra om ens i eftertanken någon av dessa parter i hjärtat ångrar sina överord?

När det gäller EG-domstolen så har domen naturligtvis ökat EU-motståndet eller i vart tveksamheten inför det EU som mer och mer börjar likna en Friedmansk modell för laissez-faire med fri rörlighet för för kapital, arbete och tjänster utan att man sneglar på de sociala konsekvenserna. Detta har jag skrivit en separat blogg om "EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna", se mariginalen.