Kan mord/dråp vara försvarbart?

I Rödeby skjuter en man på egen tomt alldeles utanför bostadens ytterdörr med ett hagelgevär på kort avstånd två pojkar. Den ena pojken avlider när hagelsvärmen träffar i bröstet. De två pojkarna har tillsammans med ytterligare fyra pojkar i 15 à 16-årsåldern uttalat sig hotfullt och haft tillhyggen i händerna. Pojkgänget har varit centrum för långvarig mobbning och ofredande av familjen.

Vi vill inte ha ett samhälle där var och en med gevär i hand skipar rättvisa. Det är ju här samhället trätt in för att skydda enskilda medborgare för angrepp från andra och straffa de som angriper. Vi vill naturligtvis inte heller ha ett samhälle där gäng terroriserar medborgarna och håller befolkningen i rädsla för maffialiknande angrepp. Det är därför vi med skatt bekostar polis och - när det gäller yngre - socialtjänst. Texasbrutalitet eller gängvåld? Detta val bör i ett demokratiskt välfungerande samhälle inte få förekomma.

I Rödeby var det annorlunda. Där bodde en familj där pappan i familjen hade psykiska särdrag/svaghet och äldste sonen var förståndshandikappad. På byn var det flera som tyckte att familjen väl var egen eller litet konstiga och det snackades om familjen. Detta gav en tillåtande atmosfär för mobbning och ofredande.

Den 16-åring som ligger på Karlskrona lasarett med skottskador har tidigare pekats ut som en av de ledande bakom en rad trakasserier som familjen har utsatts för. Ett rötägg. För två eller tre veckor sedan bestämdes det att 16-åringen skulle få hjälp av socialtjänsten med samtal och stöd från ungdomspsykiatrin. Men denna behandling hann aldrig påbörjas. Enligt Blekingepolisen var tre av de sex ungdomar som var uppe vid gården i fredags inne på stationen för samtal veckan innan. Upprepade trakasserier av familjen hade gått för långt. Första anmälan från polisen kom dagen före julafton förra året när familjen fick sin bil nedsprayad med färg. Senare ska familjens kontaktuppgifter ha hamnat på Lunarstorm med en uppmaning om att ringa och störa på natten. Polisen lade ner fallet i brist på bevis. I övrigt rör det sig om knuffningar på mopederna som filmats och att några ungdomar hällt ut sopor framför familjens bil.

Någon tid har gått, men det finns saker som tyder på att det värsta inte är över. Familjen får fortsätta att ta emot hot bl.a. på communityn Lunarstorm. Uppgifter till polisen talar om att det finns personer som planerar att sätta eld på gården. Samtidigt har en sajt öppnats där man kan teckna stöd för den gripne mannen som där anses ha tillgripit ett berättigat våld när hans hem hotades.

Åklagaren gjorde det enkelt för sig genom att säga att detta var en avrättning och alltså inte kunde rubriceras som annat än mord. Han tillfogade att bakgrundshistorien saknar relevans för bedömningen av det avsiktliga dödandet. Så stora kan skygglapparna vara. Osedvanligt korkat.

Naturligtvis har alla parter både pojkarna och mannens familj rätt till att få samhällets stöd. Jag försöker tänka mig in i parternas situation.

Pojkarna går dit för att ytterligare trakassera familjen. Vi vet någonstans att vi gör fel. Vi är brusiga av att ha kunnat hålla på och öka våra angrepp på familjens medlemmar. Vi är sex till antalet och i kroppen tillräckligt vuxna för att rå på både nittonåringen och den töntige pappan i familjen och dessutom beväpnade med vedträn och påkar för att ytterligare injaga rädsla hos familjen. Vi vet också om att de vuxna i byn, inklusive polis och socialtjänst ser med visst överseende på våra mobbningsaktioner. Vi vet också att ingen kan komma till familjens hjälp eftersom gården ligger ensligt.

Som pappa är jag väl medveten om en två år lång eskalerande mobbning av särskilt äldste handikappade sonen men också rena övergrepp mot övriga familjen redan detta gör mig nervös. Senaste veckan har övergreppen ökat ytterligare. Någon i familjen säger att nu kommer dom igen. Jag ber sonen ringa polisen. Jag vet att de inte kan komma i tid eftersom gården ligger ensligt. Det är mycket skrämmande särskilt eftersom det är sen kväll. För att inte framstå som försvarslös tar jag ner hagelbössan från väggen. Jag tänker i värsta fall om de försöker tränga in i huset så måste jag kunna försvara hemmet och laddar geväret med två skott. När jag kommer ut på bron ser jag sex halvstora män med tillhyggen i händerna. Dom skränar och uttalar hot. En av de unga männen tar ett steg framåt och säger något samtidigt. Jag skjuter honom i armen. Därefter vet jag bara att jag skjuter ytterligare skott. När jag kommer till mina sinnen igen ligger två pojkar skjutna på gräsmatten. Jag går in och tar luren från min son. Han har äntligen kommit fram till larmtjänsten och jag säger att jag skjutit två pojkar och ber dem skicka ambulans och polis.

Vi kan inte åtala förädrarna eller samhället för passiviteten. Inte heller kan vi nagelfara den dolda bymobben som baktalat familjen och skapat den tillåtande mobbningsstämningen. Utan vi har åklagarens åtal mot den som skjutit att ta ställning till.

Vad än åklagaren säger så börjar historien för två år sedan när gänget börjar trakassera olika medlemmar i familjen. Detta tillåts fortgå under två år utan att förädrar eller samhällets mer konkreta ingripande. Man måste då fråga sig vad föder detta för utanförskap hos familjen och gärningsmannen? Jag skulle känna mig fruktansvärt övergiven och ganska desperat. Ja, så desperat att jag inte klart kunde överväga vad jag gjorde.

Skjutandet föregås av att de unga männen beträder gärningsmannens tomt, som ligger ensligt i förhållande till annan bebyggelse, och närmar sig i en grupp om sex personer huset alla med påkliknande tillhyggen i händerna. Det är dessutom sen kväll och de unga männen yttrar sig hotfullt. Sonen rapporterar inte att polisen kommer, vilket han bett sonen ringa om. Mannen upplever det hela som mycket hotfullt och vet med hänsyn till vad som förkommit tidigare att dessa mobbare kan gå till verket. Mannen känner sig fruktansvärt rädd men också upprörd över detta som han uppfattar som intrång i sin fredade familjezon. Han bestämmer sig för att inte vika utan försvara sin rätt och i yttersta fall skjuta med det vapen han har i handen.

Du och jag är naturligtvis tillräckligt kloka att vi när de unga männen slutligen går till attack så skjuter vi två av de närmaste i foten för att markera hit men inte längre. Eller är vi det? Skulle jag själv om ett gäng på sex unga män med tillhyggen i händerna stod vid farstudörren och hotade min familj verkligen kunna tänka klart?

Naturligtvis har jag rätt att använda mig av nödvärn om ett antal personer tränger in i mitt hem och med tillhyggen hotar min familj. Frågan är vilket våld man har rätt att använda. Med hänsyn till att de unga männen var så många till antalet, att de var beväpnade, att de uppträdde hotfullt, att intrånget på hustomten skedde kvällstid och utnyttjande den ensliga belägenheten av hemmet så måste jag ha rätt att bruka ett avsevärt mått våld för att freda mig och mitt hem. Frågan är kunde det till och med ske med skjutvapen?

Ytterligare en intressant fråga, särskilt för den händelse man anser att rätt att bruka även skjutvapen förelegat, är om jag då skäligen bort besinna mig och använda skjutvapnet så att jag inte orsakade större skada än vad som behövdes för att stoppa angreppet? Man får nämligen inte begagna övervåld för att freda sig ens i en nödvärnssituation. Det kallas nödvärnsexcess och bestraffas men betydligt lindrigare än en avsiktlig gärning.

Nästa fråga är om situationen med hänsyn till bakgrundshistorien och samtliga omständigheter vid händelsen (beväpningen, antalet, mörkret osv) bort besinna mig eller om situationen framstod som så hotfull att jag inte skäligen kunnat överväga vad det lämpliga var för tillfället.

Jag avundas inte tingsrätten som skall döma i detta fall. Men lutar nog mot att jag efter mycken vånda skulle frikänna mannen, allt naturligtvis under förutsättning att tidningsuppgifterna är riktiga.

Teologie doktor Ann Heberlein har i Sydsvenskan 16/1 skrivit om fallet under rubriken "När förövaren också är ett offer": ... Jag tror inte att en utvidgning av rätten till självförsvar är lösningen. Jag tror faktiskt att det är att göra det alldeles för lätt för sig. Att överlämna rättigheten - och ansvaret - att försvara sig själv och sin egendom till varje enskild individ är att kapitulera. Det är inte frihet. Det är svek. - Problemen börjar långt innan inkräktaren finns på din gårdsplan, långt innan bössan plockas fram. Tragedin i Rödeby kan tolkas som att samhället redan har kapitulerat, gett upp, släppt visionen om trygghet för alla och övergett sitt ansvar. Jag tror att det är en övertolkning - men jag tror också att vi måste dra lärdom av Rödeby. - Någonting är på väg att gå fruktansvärt fel, och det är en utveckling som måste stoppas. Tilliten till varandra, till samhället har rubbats. Vi måste ständigt påminna oss om att samhället är vi, du och jag. Omsorg, gemenskap och ansvarstagande är en mycket bättre lösning än hagelbössor och självförsvar.

Nog så viktigt att vi funderar över detta också men först borde vi diskutera hur skulle vi döma i fallet eftersom det ju inte är omöjligt att jag själv hamnar i en dylik situation.