Kvarstående vinsten av -68: jämställdheten kvinnor och män!

På Godmorgon världen i dag 6/1 talade man om 40 årsjubiléet inför 2008 av radikalitetens genombrott. Någon parerade med att de manliga revolutionärerna snart marscherade vidare i typiska manliga karriärer i det etablerade. Kvinnorna däremot, som gjord samma erfarenheter av kaffekokning och service-roller i vänsterrörelserna, formerade en egen kvinnorörelse. Detta gav frukt och - såsom Heidi Avellan uttrycker det i Sydsvenskan i går 5/1 - ...ändå är det bara ett drygt decennium sedan dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson - pressad av nätverket Stödstrumporna - förverkligade "varannan damernas" i politiken. Ett paradigmskifte. Trots den mer än sekellånga liberala "kvinnokampen" var det socialdemokraterna som krossade politikens glastak och som krattade manegen, inte minst med socialpolitiken.

När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.

Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".

Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.

Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.

Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.