"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma

En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.

I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.

Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.

Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.

När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:

*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.

Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.

Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.