Vad kan vi sätta emot så att EU inte raserar hundraårig kamp för arbetares rättigheter?

Socialdemokratiska partiet måste för att medverka vid ratificering av Lissabonfördraget som villkor kräva att den svenska modellen garanteras, kanske genom erforderliga ändringar i Utstationeringsdirektivet, eventuellt med tillägg i ett fördragsprotokoll med anvisningar för tolkningen. Vidare bör vårt parti avkräva regeringen en överenskommelse med oppositionen om behövliga ändringar i svensk lagstiftning innan vi medverkar till en svensk ratificering. Motiven härför är bl.a. följande.

Som en inledning rekommenderar jag läsning av artikeln "Lavaldomen: Fri rörlighet går före strejkrätt" i Skånska socialdemokraten nr 1 mars 2008 sid 4-5 på http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Skånska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf

EG-domstolen har efter Laval avdömt flera mål från andra länder där på samma sätt värdlandets regler underkänts med åberopande av att det gästande företagets fria rörlighet för tjänster kränktes, trots att ddärigenom gästarbetarna diskriminerades jämfört med värdlandets löntagare En bisarr marknadsliberal tolkning till fackföreningarnas nackdel. Förutom orättvis diskriminering på arbetsmarkanden åstadkommer man på så sätt lönedumpning och osund konkurrens på tjänstemarknaden. Man kan fråga sig vad vi inom vänstern behöver för att sätta emot detta.

Det är särskilt anmärkningsvärt hur passivt regeringen åsett det som hänt. Självklart brådskar det. I dagsläget saknas nämligen helt möjlighet att påverka lönevillkoren hos gästande företag som har kollektivavatal i ursprungslandet. Fritt fram för lönedumpning alltså!

EG-domstolen är högsta organ i EU-hierarkin och dess tolkningar är lag för medlemsstaterna men även för exempelvis Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Det är dock att märka att domstolen utgår från en lagtext, nämligen i första hand den grundläggande texten, alltså fördraget. Man kan inte säga åt domstolen att sluta döma på det sätt man gör på annat sätt än genom att ändra just den lagtext som domstolen utgår från. Det betyder att vi behöver ändra i fördraget eller en text som har samma dignitet som fördraget för åstadkomma förändring. Sådan text kan som ett protokoll fogas till fördragstexten.

Man har sagt att genom Lissabonfördraget (Avd 1 Art 6) och en bifogad Rättighetsstadga garanteras kollektivavtal och strejkrätt (Stadgans Avd IV Art 28). Detta är emellertid inte sant eftersom rättigheterna i stadgan är begränsade i form av bl.a. fördragets fria rörligheter (nämnda Art 6 jämförd med stadgans Avd VII Art 51 och 52). Det behövs alltså ändring i detta eller ytterligare något juridiskt bindande dokument. Även här finns det anledning att tänka på ett protokoll med klarläggande. Sådant protokoll har exempelvis tecknats av Storbrittanien och Polen med undantag från rättighetsstadgan på vissa punkter.

Det första målet i en rad beträffande utstationerad arbetskraft var Laval-målet som gällde Lavalföretagets lettiska arbetare med vilka företaget hade ett kollektivavtal från Lettland och där företaget utförde ett skolbygge i Vaxholm efter att ha vunnit en offentlig upphandling. En väsentlig orsak till Lavals förmånliga anbud var att man betalade arbetarna väsentligt lägre lön. Byggnads ställde företaget under blockad med krav att svensk kollektivavtal skulle tecknas.

I Lavalmålet la EG-domstolen inte generellt hinder för stridsåtgärder mot i Sverige gästande företag. Däremot tolkade domstolen utstationeringsdirektivet så att man bara fick framställa begränsade krav till det som kallas "den hårda kärnan". Och eftersom kravet mot Lavalföretaget avsåg väsentligt mer än detta minimum, nämligen villkoren enligt svenskt kollektivavtal, så var kravet oberättigat och därmed stred
stridsåtgärden mot företagets fria rörlighet för tjänster.

EG-domstolen hade alltså tolkat Utstationeringsdirektivets bestämmelse om vissa minimilöner och andra villkor inte bara till ett "golv" utan också i marknadsliberal påbyggnad gjort om detta även till ett "tak" för möjligheten att framställa krav mot gästande företag med avtal från hemlandet. Om alltså kravet som framställs går utöver utstationeringsdirektivets "hårda kärna" så kränker stridsåtgärder den fria rörligheten.

Härav skulle man kunna dra slutsatsen att det räcker med att ändra i utstationeringsdirektivet. Ändring skulle vara sådan att EG-domstolens tolkning inte längre möjliggjordes, nämligen att klarlägga att "golvet" inte samtidigt var "tak"; sådant tak skulle inte finnas utan bestämmas (i Sverige på vanligt sätt med kollektivavtal). Inte heller detta är helt okomplicerat eftersom domstolen kräver
en förutsebarhet för det gästande företaget. Härvid närmar man sig krav på att kollektivavtalen i sin tur anger minimilöner på ett otvetydigt sätt i kronor och öre. På grund av det ovissa rättsläget och att EG-domstolens tolkningar är svåra att förutse kan det vara nödvändigt att till fördraget med dess rättighetsstadga foga ett protokol varav framgår att den svenska arbetsmarknaden är uppbyggd på
kollektivavtal, förhandlingar och ytterst fackliga stridsåtgärder samt att gästande företag såsom undantagsvillkor har att rätta sig efter den svenska modellen vid arbeten inom Sverige och att krav på dylik ordning alltså inte utgör ett hinder mot fri rörlighet eftersom detta är villkoren generellt i Sverige.

Läget är det att det i stort saknas intresse för detta i de nya medlemsländerna som kan vinna fördelar genom EG-domstolens tolkning medan några andra av kärnländerna inom EU är intresserade av att driva frågan. Men också beroende på viss politisk högervridning i medlemsländerna, vilket avspeglas i institutionerna inom EU kan vi inte räkna med att självklart få genomslag för våra krav. Därför är det nödvändigt att villkora ratificeringen Lissabonfördraget, detta särskilt som utvidgningen av EU är tänkt ske med länder som har förutsättningar att dra nytta av rättsfallen. Detta skulle medföra svåra motsättningar genom lönedumpning och osund konkurrens. Förmodligen skulle också härigen utbredd missnöjespolitik prägla Europa inom några år med oönskade framgångar för politiker som Le Pen, Pia Kjersgaard och Siv Jensen.

Även svensk lagstiftning måste modifieras, bl.a. utstationerings- och medbestämmandelagen. Sveriges nuvarande högerregering har förhållningssättet att bara låta tiden gå och det är ovisst i vad mån regeringen överhuvudtaget avser att medverka till att säkra den svenska modellen. Genom regeringens handfallenhet saknar fackföreningar i dag möjlighet att överhuvudtaget påverka lönevillkoren hos gästande företag med kollektivavtal från ursprungslandet.

Det enda påtryckningsmedlet vi har för att inte förlora dragkampen om den svenska modellen är helt enkelt att i förhållande till ett marknadsliberalt EU vilkora ratificeringen av Lissabonfördraget och gentemot en tvehågsen och kanske ovillig högerregering på samma sätt ställa villkor om en överenskommelse om att behövliga ändringar i svenska lagstiftning genomförs för vår medverkan.