Lissabonfördraget löser inte problemet med lönedumpning.

EU-parlamentarikern Jan Andersson har åberopat uttalanden av LOs förste vice ordförande Erland Olausson, LO-juristen Claes Mikael Jonsson, TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär och den finske juridikprofessorn Niklas Bruun. Enligt Jan Andersson samtliga skulle ge stöd för åsikten att strejkrätten och kollektivavtalet var skyddat genom ratificering av Lissabonfördraget och rättighetsstadgan.

Sökning på nätet bekräftar inte Jan Anderssons påstående. De åberopade personerna uttalar bara med ökande grad av otillfredställelse den genom det ökande antalet rättsfall från EG-domstolen mer och mer markerade obalansen mellan den fördragets fria rörlighet och den mänskliga rättigheten att vidta stridsåtgärder. Flera av dem nämner att i rättsfallens spår öppnas möjligheten för social dumpning.

Precis detta konstaterade jag i går i bloggen "EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter" som var en omfattande genomgång av uttalanden av Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström. Samtliga talar om social dumpning. Ronnie Eklund uttryckte dessutom saken att vid avvägningen i EG-domstolen skall de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna.

Claes Mikael Jonsson har en intressant historieskrivning, som i och för sig utmynnar i samma förslag som det Jan Andersson framfört: Med Viking, Laval och Rüffertdomarna har EG-domstolen sagt upp det avtal som träffades på 80-talet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar. Konsekvenserna av dem är svåra att överskåda. På ett politiskt plan är det naturligtvis oacceptabelt att EU blivit ett instrument för lönekonkurrens. Detta är en tidsinställd bomb som väntar på att explodera... Orsaken till detta är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält... När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EU:s inre marknad i mitten av 80-talet upprättades ett ”gentlemen´s agreement” med den europeiska fackföreningsrörelsen. Delors insåg att det fanns en inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och arbetsrättslig- och social lagstiftning. Delors insåg behovet av en social dimension inom EU - eller espace social som han kallade det. Överenskommelsen mellan Delors och fackföreningsrörelsen innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och att en social dimension inom EU skulle upprättas. EG-domstolen har nu sagt upp det avtalet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar.
Man kan i detta sammanhang fråga sig varför EG-domstolen har valt att säga upp detta ”gentlemens agreement”? Här kan man naturligtvis bara spekulera. Men på ett överordnat plan finns naturligtvis de politiska konjunkturerna som förklaringsmodell. Om 1990-talet var arbetarrörelsens decennium, så lever vi idag borgerlighetens årtionde.
På vilket sätt har då EU:s sociala dimension underminerats?
* Genom Vikingmålet har europeiska arbetsgivare fått ett ytterst kraftfullt instrument för att utmana i princip alla kollektivavtal och stridsåtgärder med en gränsöverskridande effekt. Fackliga stridsåtgärder är ett hinder mot den fria rörligheten som alltid måste rättfärdiggöras.
* I Lavalmålet, som handlade om likabehandling av utstationerade lettiska arbetstagare på svensk arbetsmarknad. LO hade förväntat sig, och kämpade också för ”lika lön för lika arbete” men fick istället ”lägsta lön för lika arbete”. Utstationeringsdirektivet omtolkades så att så att istället för att vara ett golv av minimivillkor som kan krävas i värdlandet blev direktivet till ett tak av maximivillkor. EG-domstolen omtolkade direktivet i strid med dess ordalydelse och EU lagstiftarens intentioner. Det politiska beslutet om direktivet ersattes med domstolens beslut. Det är också från en demokratisk utgångspunkt allvarligt: EG-domstolen har alltså tagit makten från politikerna.
Lavaldomen sätter också fokus på förhållandet mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande rättigheter såsom förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder. Med EG-domstolens syn på dessa frågor blir skyddet för de grundläggande rättigheterna i det närmaste illusoriska.
*I Rüffertmålet bekräftade EG-domstolen det som slagits fast i Lavalmålet, och visade därmed också underminerandet av den sociala dimensionen inte var en dagslända. Genom att inte godta det regionala tyska kollektivavtalet visade EG-domstolen dessutom på en växande intolerans mot nationella arbetsmarknadssystem. Dessutom har EG-domstolen satt EU på konfliktkurs mot ILO-rätten. ILO-rätten ger de medlemsstater som antagit konvention 94 rätt att kräva att utstationerade arbetstagare får de löner som gäller på orten eller i regionen. EG-rätten säger dock numera motsatsen. Medlemsstaterna får enbart kräva att de företag som utstationerar arbetskraft betalar lägsta lönerna.
Hur kan balansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension återupprättas?
1. Lissabonfördraget antas. Där stärks skyddet för de grundläggande rättigheterna. Grundläggande rättigheter likställs där med fördragets bestämmelser om fri rörlighet.
2. Medlemsstaterna och EU:s institutioner måste anta det sociala protokoll som utarbetats av Europafacket. Grundläggande rättigheter skall inte underordnas den fria rörligheten enligt EG-domstolens linje.
3. Utstationeringsdirektivet måste revideras. Direktivet måste få tillbaka sin minimikaraktär. Dessutom måste toleransen mot olika arbetsmarknadssystem stärkas. Likaså måste direktivets syfte att skydda arbetstagare stärkas.

Detta är alltså precis det som Jan Andersson hävdat. Men precis som Jan Andersson är Carl Mikael Jonsson utan svar på följande frågor:

1) Var i Lissabonfördraget jämställs "grundläggande rättigheter" såsom strejkrätt och rätt till kollektivavtal med fria rörligheten?


2) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett socialt protokoll få mot fördragets artikel om fri rörlighet?


3) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett reviderat utstationeringsdirektiv få mot fördragets artikel om fri rörlighet?

Vad jag förstår är Jonsson/Anderssons förslag en ren dimridå för att dölja att enda lösningen är att ändra fördraget så att balans mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter återigen uppstår eller att undantag görs för den svenska modellen görs.

I detta sammanhang kan man påminna om att i Laval-målet att när det genom politiskt beslut ändrade utstationeringsdirektivet (från ursprungsland till arbetsland) prövades, så nonchalerade EG-domstolen det politiska beslutet och bekräftade den av de politiska institutionerna förkastade ursprungslandsprincipen. Man struntade alltså i Vad Kommissionen och Parlamentet beslutat. Och detta är helt enligt gällande fördrag då EG-domstolen står över de nämnda institutionerna.