Ska vi ta strid för våra fackliga rättigheter?

Rubriken borde var bisarr men det verkar som om frågan är berättigad. Den för vanliga jobbare viktigaste frågan är att göra något åt EG-juristernas angrepp på fackliga rättigheter. I USA knäckte domstolarna på 1900-talet facken och frågan är om vi skall passivt åse samma sak här i Eurtopa. LO-kongressen har visserligen sagt att vi måste utreda läget innan Lissabonfördraget ratificeras. Varför säger inte SAP samma sak för att sätta press på högerregeringen? Högerregeringen vill uppenbarligen låta tiden gå för att pressa på oss det nya fördraget utan funderingar om fackliga rättigheter. Och detta har vi med rätta kritiserat. Eller som andra uttryckt det: högerregeringen bidar sin tid och låter EU ge skydd för egna marknadsliberala önskedrömmar.

Men vad gör vi nu själva inför EU-valet?

Ordföranden i LO, TCO respektive SaP Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Mona Sahlin samt vår arbetsmarknadspolitiske talesperson Sven-Erik Österberg publicerade en artikel i Göteborgsposten 13 maj 2008: Regeringen måste värna den svenska modellen. Saxat ur den:

För oss är det omöjligt att acceptera en utveckling inom EU där löntagare ställs mot löntagare i en accelererande negativ lönespiral. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin måste nu visa att han vill lösa frågan så att den svenska modellen värnas. Nyligen föll ett par uppmärksammade domar i EG-domstolen. Domstolens beslut i Laval- respektive Rüffertfallet innebär stora problem för löntagarna i EU. Den gemensamma nämnaren för de båda fallen är frågan om den fria rörligheten inom EU ska kunna användas för att utländska företag ska kunna konkurrera med lägre löner... därigenom skapat en kraftig obalans mellan EU:s sociala och ekonomiska dimension. På sikt är detta inte bara ett problem för EU:s sociala utveckling utan i allra högsta grad ett hinder även för unionens ekonomiska tillväxt. Domarna innebär dessutom ett allvarligt hot på sikt mot vår svenska arbetsmarknadsmodell.

En viktig början är att öppna utstationeringsdirektivet för revidering. När direktivet antogs var enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna. Flera regeringar agerar nu för att utveckla utstationeringsdirektivet. Då måste även den svenska regeringen driva på i frågan för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Tyvärr antyder artikeln inte det som flera specialister på arbetsrätt på EU-området - exempelvis Kurt Junesjö med 25 årig erfarenhet inom LO/TCOs rättsskydd ochn professorn vi Stockholms Universitet Ronnie Eklund, med specialiteten arbetsrätt med inriktning på EG-rätt - att alla grundrättigheter ska vägas mot de fyra friheterna vilka är EUs högsta norm enligt både nuvarande och det nya fördraget. På goda grunder kan man därför förmoda att EG-domstolen dessutom gör precis samma bedömning oavsett om man justerar utstationeringsdirektivet, beslutar om en social klausul eller ändrar i nationell lagstiftning. Det krävs en ändring av fördragstexten.

Det enda dokument jag sett att partiet producerat som antyder vilka frågor som man vill prioritera i EU-valet är det som finns på hemsidan:
Socialdemokraternas prioriteringar inför EU-ordförandeskapet 2009 - Ett hållbart, tryggt och solidariskt Europa.

Programskriften handlar om en rad viktiga saker, såsom nytt Kyoto, klimat- och hälsodirektiv, förnybar energi och miljöteknik, Östersjön, ekobrott och skattefusk, människohandel och vapenkontroll m.m. Och i ett litet avsnitt står det:

Många människor har svårt att se skillnad på höger och vänster i EU-politiken. Vi känner ett starkt ansvar att bidra till att alternativen i den europeiska dimensionen av politiken blir tydligare. Regeringens passiva agerande i EU efter EG-domstolens utfall i de sk Laval- och Rüffertdomarna är ett exempel på att det finns en tydlig skillnad. Vi socialdemokrater vill aktivt investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen. Regeringen har slösat bort viktig tid både i Sverige och EU. Det äventyrar i förlängningen stödet för EU.

Nu vill vi socialdemokrater säkerställa respekten för enskilda länders ordning inom arbetslivets område, såsom kollektivavtal och rätten till fackliga stridsåtgärder, i alla berörda direktivförslag som diskuteras. Kommissionen måste också öppna upp utstationeringsdirektivet för revidering.

Jättebra!

* Men vilken tydlig skillnad?
* Vad är det vi aktivt vill "investera i löntagarnas situation och i den svenska modellen"?
* Vad vill göra NU för att inte slösa bort tiden?
* Och vad gör vi om det krävs en ändring i Lissabonfördraget för att skydda fackliga rättigheter mot marknadsliberal tillämpning av fri rörlighet?

Tiden rinner iväg mot EU-valet. Partiet måste mer aktivt gå ut i den viktigaste frågan i EU-valet:

Hur skall vi hantera EG-domstoelns lönedumpning och angrepp på fackliga rättigheter? Vi måste ta strid för våra fackliga rättigheter!