Stora-stygga-vargen-syndromet eller har vi inga nya grisar att jaga?

Vi har råd med mer än vi behöver. Ändå var vi lyckligare på 50-talet. Orsaken är att med det ökade välståndet har hoppet försvunnit, skriver norske socialantropologiprofessorn Thomas Hylland Eriksen, som nyss utkommit med boken "Storeulvsyndromet", på Sydsvenskan Kultur 13/4 under rubriken "Missnöje i paradiset".

Det finns en central paradox i välfärdssamhället: Den materiella levnadsstandarden har ökat konstant sedan andra världskriget men folk i allmänhet är varken mer eller mindre tillfreds än vad de var för en generation sedan. Är det inte på tiden att vi tar konsekvenserna av detta faktum?

Svaret på frågan om vad som skapar lycka är inte lättköpt. Undersökningar tyder på att det är inte mer pengar, större hus eller längre semester. Samband mellan ekonomiskt välstånd och det goda livet föreligger skulle alltså inte. För de allra fattigaste finns naturligtvis detta samband. Om du bara har råd med en skål ris om dagen får du det bättre när du har råd med två skålar ris och lite fisk. Men om du redan har tre dvd-spelare får du det inte bättre - kanske snarast lite sämre - när du köper den fjärde.

Mycket tyder på att ekonomisk tillväxt i allmänhet slutar inverka direkt på livskvaliteten när den genomsnittliga inkomsten i ett land passerar cirka 70 000 kronor. Över denna nivå är det annat som avgör. Fördelningen är viktig eftersom stora skillnader skapar konflikter.Det kan hjälpa att tro på Gud men det är ingen nödvändighet. Att ha ett stort nätverk där människorna känner tillit till varandra - socialt kapital - stärker alltid livskvaliteten. Kulturen har också betydelse.

Människor behöver något mer än trygghet, tillit och en känsla av rättvisa för att uppfatta livet som gott, säger Thomas Hylland Eriksen, vi har behov av hopp. Och på den punkten har välfärdssamhället sviktat - eller rättare sagt lyckats alltför väl. Vi skandinaver lever ju i det fullbordade paradiset, i en del av världen som har lämnat knappheten så långt bakom sig bakom sig att de flesta av oss inte kan erinra sig knapphet överhuvudtaget.

Thomas Hylland Eriksen har ställt diagnosen Stora stygga vargen-syndromet. Stora stygga vargen har ett stort överordnat livsprojekt, nämligen att fånga De tre små grisarna. Därför stiger han upp varje morgon och smider listiga planer; funderar ut extraordinära förklädnader och bygger avancerade grisfällor, planerar överlistande manövrer och lägger sig med stor tålmodighet på lur där han vet att grisarna brukar promenera. Vanligtvis ligger De tre små grisarna ett steg före Stora stygga vargen men en gång lyckades han fånga dem, binda dem och lägga dem i en gryta. När allt hopp verkade vara ute vände sig Lilla vargen mot Stora stygga vargen och frågade: "Men pappa, vad ska du göra i morgon då?" Vargen tänkte en stund och släppte därefter, med blicken bortvänd, grisarna fria. I ett sällsynt ögonblick av självinsikt insåg Stora stygga vargen att hela hans existensberättigande byggde på projektet att fånga, döda, koka och till slut äta upp de tre små grisarna. Utan dem fanns det ingen anledning för honom att stiga upp på morgonen.

Det politiska förtrycket ser inte ut att avta. Klimatkrisen är den senaste i en lång rad påminnelser om att vår nuvarande livsstil inte kan fortsätta och att fattigdomen alltjämt är stor i världen. Nu vet vi alltså dessutom att överflödet inte har gjort oss lyckliga.

Hylland Eriksen drar slutsatsen att vi har blivit så rika att vi har förlorat hoppet. Vi behöver några nya grisar att jaga. Politikerna har ännu inte upptäckt detta. De talar och handlar som om ekonomisk tillväxt kommer göra landet bättre att leva i, trots att all forskning om livskvalitet pekar på något annat. Denna motsättning rymmer ett politiskt sprängstoff som förhoppningsvis detonerar detta årtionde. Och vi kommer alla att få det bättre om vi ger oss ut på en ny grisjakt.

Symtomatiskt så publicerar Per T. Ohlsson samma dag på ledarsidan sin helsides söndagskrönikan med rubriken "Vem kan bli miljonär". Efter ett kringelikrokande i diverse internationell statistik kommer han fram till att skattetrycket i Sverige är för stort särskilt för de rika och vill ha bort värnskatten. Vi har helt enkelt för få miljonärer och förmögna i Sverige för att bli lyckliga! Så nu vet vi vad borgerligheten borde ge sig ut på för grisjakt om PerTe fick bestämma.

För att återvända till den spännande artikeln av den norska socialantropologen så finns det ju åtskilliga små grisar att jaga där räknenissarna inom politiken anser sig ha överhöghet när det gäller att bestämma våra prioriteringar. Kanske är det dags för att borsta av det ständiga hoppet om att människor skall värdesätta social gemenskap mer än ytlig stylingfernissa beträffande sig själva, i hem och på arbete. Vad sägs om hoppet av solidaritet? Kanske de inre grisarna är värda en tanke? Men även de litet större yttre grisarna med ökad välfärd för de övriga delarna av världen. Ty även om välfärden i Sverige är stor så måste det finnas åtskilliga grisar att jaga både inom och utom Sverige. Vem kan i dag formulera I have a dream that... I have a dream that ... Ihave a dream that ...?