Mona Sahlin - en god ledare som väntar på partiets besked.

Sydsvenskan chefredaktör Heidi Avellan är en av de få som jag respekterar på Sydsvenskan, min påtvingade morgonläsning i detta Skåne som dränerats på vänstermedia. Ja, hon är kunnig och oftast nyanserad men jag gör mig heller inga illusioner utan förstår att hon inte hamnat i ledningen på ett av borgerlighetens flaggskepp om hon inte haft den rätta "inställningen". I dagens 19/4 lördagskrönika skriver hon under rubriken "I väntan på partiordförande Sahlin" och naturligtvis undrar man vad det är Heidi Avellan väntar på eftersom det nu gått drygt något år sedan Mona Sahlin blev vår ordförande.

Men först följer i hennes krönika en lång drapa om hur bra folk fått det under högeralliansen och den sedvanliga sucken att väljarna inte belönar den så framgångsrika högerregeringen. Vad Heidi Avellan med sina alliansglasögon inte ser är den omvända-robin-hood som karaktäriserar regeringen. Hur bejubblade skattesänkningar för de små i samhället ätits upp av ökade kostnader för stigande priser, höjd trafikförsäkring och höjda avgifter med sänkta ersättningar, straffbeskattning enligt särskild skatteskala för pensionärer, sjuka och arbetslösa. Detta samtidigt som diverse reformer gynnat de rika. Man kan tala om den största förmögenhetsöverföringen i mannaminne till Sveriges förmögna medan de som fått det sämre blivit fler. Det räcker faktiskt inte med att räkna antalet arbetslösa, som minskat, när det gäller att se till det som högeralliansen kallade "utanförskap".

Först i den senare hälften av krönikan börjar analysen av socialdemokratins ledarskap, särskilt partiordföranden Mona Sahlin, med den knappast hemliga tanken att "det röda laget tänker komma igen". Detta spinner Heidi Avellan vidare på:

Och därför vore det spännande att leva som en fluga i taket i s-högkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm. I brist på passerkort kan man läsa journalisten Håkan A Bengtssons Mona Sahlin tur och retur (Hjalmarson & Högberg), ett elegant återanvänt reportage från valrörelsen 1994. Under några hektiska veckor inför maktskiftet följde han Sahlin i hasorna, hela vägen in i Valhall – en försvenskning av Bill Clintons valhögkvarter som Hillary döpt till war room – komplett med amerikanska konsulter. Valets asagudar var Bo Krogvig, Sten Olsson och Bosse Sundling och nyckelordet kommunicera: communicate the message. I tre bilder, som en japansk haiku – direkt från Clintonkampanjen:
* Det behövs en ny färdriktning.
* Det handlar om jobben och ekonomin – the economy, stupid.
* Nånting om omtanke och samverkan.
Intressantare än huvudpersonen, Mona Sahlin, är maskineriet: vardagen med opinionsmätningar, utvärderingar, taktiksnack. Inte riktigt lika rafflande som Vita huset på TV, inte lika många oneliners, men ett äkta tidsdokument – verkligheten kan ju inte alltid slå dikten. Men främst handlar detta tidsdokument alltså om Sahlin. Hennes avtryck i politiken beskriver Bengtsson som att hon gått i spetsen för förändringen av partiet och öppnat för åsiktsskillnader: ”Kanske är det detta som är sahlinismen så här långt, att den socialdemokratiska stalinismen begravs.” Kanske det.

Jag vet inte vad Heidi Avellan är ute efter. Den bok hon nämner består av två delar, den första som tidigare utgetts 1995 med titeln Bakom Mona Sahlin om valet 1994 och andra delen en essä som skildrar händelserna därefter – från Tobleroneaffären till återkomsten och valet till partiledare 2007. Boken är skriven av vd för arenagruppen - en grupp med dagliga politiska kommentarer ur ett vänster- och feministperspektiv - Håkan A. Bengtsson (och Björn Elmbrant) vari han skildrar en av de mest märkliga återkomster i svensk politik; något som tydligen inte fallit Heidi Avellan i smaken men som för en läsare av Sahlinbiografin ger ett klart intryck av en ledargestalt med en uthållighet och seghet av sällan skådat slag. Och nog är väl funderingen att "valhall" skulle alludera på Clintons valhögkvarter "the war room" ganska långsökt när det faktiskt handlade just om valet. Om man nu inte hade nordiska gudasagor i åtanke och där Valhall utgjorde samlingspunkten för fallna hjältar - ett slags dråpligt skämt alltså! Och de "amerikanska konsulterna" har alla svenskklingande namn.

Uppenbarligen är Heidi Avellan mer intresserad av "maskineriet" kring ordföranden än Mona Sahlin själv. Intresset kan ha sin rot i att högeralliansen byggde sin framgång på ett av näringslivet sammansatt stort team av psykologer, sociologer, marknads- och PRfolk som utformade strategin och politiken kring det "nya arbetarpartiet" med en politik som i många stycken låg så nära socialdemokratins huvudfrågor att egna väljare inte kände igen sig. Naturligtvis kräver vi socialdemokrater att vår partiledare skall använda moderna metoder för att föra ut vårt budskap. Att med det syftet anlita professionell hjälp är knappast något märkvärdigt. Skillnaden till alliansens "make over" var att den var påbjuden från toppen "om ni vill att vi skall vinna får ni acceptera de ändringar i programmet som ledningen har kommit fram till" medan vi har årslånga rådslag för att medlemmarna skall bygga upp programmet från gräsrotsnivå.


Heidi Avellan fortsätter sin krönika: Men det räcker inte. Hon måste ta ledningen, hon måste tala tydligt, hon måste ge besked – även om opinionsmätningarna just nu tyder på att väljarna föredrar den som märks minst. Att hon på söndag, då hon talar i Eslöv där s-kvinnorna firar 100-årsjubileum, skulle måla upp framtida regeringsalternativ eller politik är knappast att vänta... I väntan på en tydlig Sahlin – läs Bengtssons bok.

Här blir Heidi Avellan till min förvåning en gammal gubbstrutt lik min förra chef: Man måste peka med hela handen! Och hon som borde ha tillräcklig politisk insikt för att förstå att det faktiskt vore oriktigt av Mona Sahlin, som valdes till partiordförande just på löftet att hon - till skillnad från senaste - skulle lyssna på rörelsen innan det bar vidare mot valet 2010. Eftersom Mona Sahlin är hederlig så avvaktar hon alltså medlemmarnas rådslag på olika områden innan hon går ut och talar om framtida regeringspolitik. Tänk att det - på den borgerliga kanten - skall vara så svårt att förstå detta med demokrati, ty det är ju det det handlar om.

Av Bengtssons bok framgår med önskvärd tydlighet att när väl det politiska innehållet fastställts av partiet så kommer Mona Sahlin inte att sväva på målet. Så i det är vi helt överens Heidi Avellan och jag: läs Håkan Bengtssons (och Björn Elmbrants) bok och låt dig imponeras av en spännande politisk gestalt.


utka