Gud har inga - det är kristna fundamentalister som har fördomar!

Det är sällan jag är helt överens med skenheligt oberoende Sydsvenskan och inte heller med deras "fristående skribent" MarieLouise Samuelsson. Men i dag 7/4 har hon skrivit "Fördomar, historielöshet, kristdemokrater", en uppgörelse med kristdemokraternas homofobi som är suverän (dvs jag kunde inte gjort det bättre själv), varför jag tar mig friheten att citera henne:

Det är, faktiskt, fascinerande att just kristdemokraterna kämpar mot att homosexuella skall få gifta sig i kyrkan. Helt enkelt eftersom kristdemokraternas politik bygger på kristna värderingar, det står åtminstone så i det finstilta, under den större rubriken: "För ett schystare Sverige".
Det "schysta" innebär som bekant att kd är ett så kallat värdekonservativt parti, de borde därför vara de första att applådera konventionella livsval som äktenskap och traditioner som kyrkvigsel. Och eftersom kd också betonar allas lika värde och rättigheter blir kyrkovigselmotståndet än mer motsägelsefullt. Kd nöjer sig som bekant nu inte med att bevaka det kyrkliga reviret, partiet kämpar mot homosexuellas rätt att gifta sig överhuvudtaget, detta skall, enligt kd, vara förbehållet man och kvinna.
Jag menar inte att det här är någon alldeles enkel fråga. När det gäller kyrkvigslar vore det ingen bra idé att tvinga präster att genomföra något de absolut inte vill, rättare sagt något de inte tror på. Det är som sagt högst egendomligt att just troende vill hålla människor borta från kyrkans sakrament. Men man kommer knappast tillrätta med den sortens privata trosuppfattningar och kyrkomötestolkningar genom lagstiftning. Präster som vill förvägra homosexuella vigsel skulle inte heller bli något större problem, eftersom det finns tillräckligt många andra, varmt troende präster, som gärna kan tänka sig att viga homosexuella.
Men kd kämpar alltså på en bredare front, utanför altarringarna, kd som parti är emot homosexuellas möjligheter att alls gifta sig, att få använda ordet äktenskap om sitt förhållande. Och då är vi på den civilrättsliga och politiska banan, här handlar det inte om tro, utan om hur kd vill att samhället ska se ut. Det ingår i politikens uppgift att kämpa för sådant, men när det gäller könsneutral vigsel blir det så förtvivlat svårt att förstå varför.

Det blir inte lättare när Lennart Sacrédeus framträder i Agenda och på allvar hävdar att könsneutrala äktenskap skulle leda till "månggifte" och "relationer med barn och djur". Underförstått sexuella relationer med barn och djur. Tyvärr lyckas han aldrig förklara varför han fått för sig att en ändrad lagtext skulle få konventioner och spärrar att rasa. Och om man försöker inta Sacrédeus perspektiv, vad i all världen är det i så fall som gör "partnerskap" acceptabelt? Tyvärr blir Sacrédeus inte särskilt hårt åtgången när logiken (?) i hans resonemang jämställer homosexualitet med kriminella övergrepp, med pedofili och tidelag.
Lennart Sacrédeus och hans åsiktsfränder i kd gömmer sig annars bakom det mest oantastliga argumentet av alla, "barnperspektivet". Men vilka barn är det egentligen som de säger sig företräda? Homosexuella har och har självfallet alltid haft barn. På vilket sätt skulle dessa barn få det bättre genom att mammor eller pappor inte får gifta (om) sig?
Sacrédeus talade i TV om sin (uppenbara) skräck för "sociala experiment". Det är ett begrepp som han verkligen borde få tillfälle att utveckla, kombinerat med frågor om hur det är ställt med hans (samhälls)historiska kunskaper. Att ett samhälles värderingar förändras kan naturligtvis kallas sociala experiment. Det är den sortens "experimenterande" som har lett till att barnaga är förbjuden och att gifta kvinnor inte längre står under sina mäns förmyndarskap.

Men alldeles för ofta kommer Lennart Sacrédeus och hans partivänner undan med att hänvisa till "äktenskapet" med vidhängande lagstiftning som något sedan evigheter oföränderligt. Men de legala förutsättningarna för äktenskap har ju hela tiden förändrats. Det är inte alltför länge sedan "brudköp" var vedertaget, för inte så länge sedan var otrohet kriminellt. Att bedra sin hustru eller man med någon som också var gift kallades "dubbelt hor" och renderade fängelsestraff. Och givetvis fanns det då de som ojade sig och förutspådde syndafall och normuppluckring när dessa lagar skulle ändras.
Det äktenskap som kd vill bevara med hänvisning till att samhället "alltid" har byggt på det, har i realiteten bara några decennier på nacken. Mer evigt oföränderligt verkar det vara att kombinationen politik, religion och sexualitet blir till en motbjudande cocktail av fördomar, integritetskränkning och myndighetssnokande i individers privatliv. I dagsläget skall det hursomhelst bli mycket intressant att se hur "schysta" kristdemokraternas eget experimenterande med känslosamma och historielösa argument kommer att påverka regeringsalliansen och därmed hela inrikespolitiken.

När det gäller den sista frågan är problemet uppenbarligen stort. Fredrik Reinfeldt har ju gått ut och sagt att lagstiftning om könsneutrala äktenskap skall genomföras. Och Göran Hägglund har sagt att det kan vi kristdemokrater inte acceptera. Hur skall man lösa den ekvationen för att ingen skall tappa ansiktet. "Riksdagslösningen" är naturligtvis en lösning; d.v.s. man låter en utskottsmajoritet lägga fram ett förslag om könsneutral lagstiftning för riksdagen, varvid en majoritet kan uppnås. Men det tillhör väl inte alliansregeringens mest klockrena lösning eftersom man då frånsagt sig sin arbetsuppgift att lägga proposition till riksdagen. Och att skjuta det över nästa val innebär prestigeförlust och egentligen inte någon lösning om man räknar med att fortsätta alliansregera efter valet 2010. Hur man än gör är det alltså - liksom i en rad andra ärenden - svårt för alliansregeringen att komma till skott.

Samtidigt är det för mig som var med och förarbetade partnerskapslagen, såsom det då enda möjliga alternativet, en stor glädje att konstatera att det i dag föreligger en kompakt politisk majoritet för den enda rimliga lösningen, nämligen en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är faktiskt värt att notera att två kvinnliga partistyrelsemedlemmar i Kristdemokraterna fronderat mot övriga i denna fråga. Heder åt dem som vågar tänka själv!